Krönika: ”En bön för det som inte blev”

Backens kyrkogård börjar troligen användas. Äldsta gravstenen är från cirka 1550. Har utvidgats i omgångar och används än i dag.

Umeå stadsförsamling bildas, kyrkan byggs i centrala Umeå och en kyrkogård anläggs. Kvar i dag finns bara ett par gravstenar.

Västra kyrkogården anläggs vid gamla lasarettet. Efter förbud mot kyrkogårdar i städer 1815 gravsätts de som tillhör Umeå stadsförsamling här. Området har många grusgravar.

Tavelsjö kyrkogård invigs, symmetrisk med många svarta, polerade stenar. Eftersom marken var vattensjuk anläggs en ny kyrkogård med skogskaraktär en bit därifrån 1927.

När Västra kyrkogården blir fullbelagd anläggs Norra kyrkogården på Sandbacka. Den utvidgas i omgångar och består i dag av områden med olika tidstypiska stilar. På 50-talet byggs ett krematorium.

Röbäcks kyrkogård anläggs, med karaktär av skogskyrkogård. Kommer troligen att vara Umeås största kyrkogård i framtiden. Här finns ett nytt kvarter för muslimska gravar.

DET SOM ALDRIG HÄNDE bär ibland en större tyngd än det som blev. Jag tänker på det ofärdiga och olevda. Det osagda och ogjorda. Det väcker mig ibland om nätterna. Det håller mig kvar i ett SUSANNE DAHL Studentpräst grepp som säger att jag borde vara någon annanstans. Att jag borde valt och handlat på ett annat sätt.

På något sätt behöver jag få sörja och släppa taget för att få fatt i hoppet och kunna leva i det som är nu. Så jag vill resa ett monument. Anspråkslöst och enkelt. I en glänta i skogen, alldeles intill där jag bor. Intill det vanliga livet, det levda livet. Jag ska bygga det av stenar jag hittar på marken. Varje sten ska jag ge sitt namn. Låta varje sten kännas i min hand. Ha sin tyngd och benämna för att kunna lämna.

Så jag bygger mitt monument och ber:

Det här är en bön för allt det som inte blev.

För hopp som grusades. För drömmar som brast.

För kärleken som inte räckte till.

Kan du vara en Gud också för det?

Det här är en bön för smärtan i det som togs ifrån mig. För skulden över det jag slarvade bort.

Kan du vara en Gud också för det?

Det här är en bön för orden jag borde ha sagt, men som aldrig kom över mina läppar.

För tystnaden och stumheten som lade sig emellan oss.

Kan du vara en Gud också för det?

Det här är en bön för allt det som blev ogjort.

Handen som inte sträcktes ut av rädsla att bli avvisad. Kan du vara en Gud också för det?

sommarens torka. ” Ur Psaltaren kapitel 32, vers 3–4