Studiecirkel upptäcker Backens kyrkogård

– Kyrkogården är en plats för sorg, men också för läkande. Det säger Maria Karlsson, som leder en studiecirkel om Backens kyrkogård. Där vilar bland andra Marias egen son.

Text Helena Andersson Holmqvist

MARIA KARLSSON DELAR UT historiska kompendier till deltagarna i studiecirkeln som samlats i Backens prästgård. – Att gå på kyrkogården är både vemodigt och vackert, säger hon.

Snart ska vi vandra genom historien på Backens kyrkogård, men först får vi veta att Backens kyrkogård antagligen använts som begravningsplats sedan 1300-talet, när det stod en träkyrka på platsen. Under medel-

FOTO: LINA ERIKSSON

tiden var kyrkogårdar vildvuxna gräsytor med oregelbundet placerade gravkors. Högre samhällsklasser kunde begravas inne i kyrkan eller strax utanför, medan lägre klasser begravdes i allmänna, anonyma gravar. Sådana fanns kvar in på 1900-talet. – Min farfar dog ganska ung och begravdes i en allmän grav här på Backen. De hade inte råd med en egen och min farmor tyckte att det kändes hemskt, berättar Maria.

Den äldsta gravhällen på kyrkogården, alldeles vid kyrkan, är troligen från mitten av 1500-talet. Här vilar kyrkoherde Bo Warniksson, Backens förste protestantiske präst, utsedd av Gustav Vasa själv. I området närmast kyrkan, som kallas kvarter 1, finns också gravhällar från 1600- och 1700-talen blandat med gravstenar och järnkors från 1800-talet och framåt. Under tidigt 1900tal utvidgades kyrkogården med kvarter 2, söder om den gamla kyrkogårdsmuren.

I de här kvarteren har studiecirkeln redan vandrat, så vi styr kosan mot kvarter 4, som anlades på 1930-talet och ligger närmast prästgården. – Här är allt måttbestämt och enhetligt. Allting är lägre – häckarna bakom gravstenarna ska ha en viss höjd och stenarna får inte sticka upp ovanför dem, berättar Maria Karlsson.

I SLUTTNINGEN NER MOT älven finns kvarter 5, från 1950-talet med inspiration från modernismen. Här har stramheten tagits ett steg längre – häckar saknas, stenarna är ännu lägre och alla har samma mått. Gruppen funderar kring valet att vända alla gravstenar mot älven, så att besökare som går längs gången bara ser stenarnas baksidor. Vad ger det för intryck?

Längre åt öster ligger kvarter 6, en fristående oval sänka, som skapades på 1970-talet med hjälp av stora mängder jord. Gravstenarna är ofta ljusa och har oregelbundna former. Vi vandrar uppför trappan till minneslunden, som anlades på 90-talet. – Härifrån har besökare utsikt över hela gravområdet. Platsen har ett skönt läge för sig själv, men är ändå inte helt avskild, säger Maria Karlsson.

Hon har ett särskilt band till Backens kyrkogård, där stora delar av hennes släkt vilar, från hennes mammas morfar till hennes egen son, som dog i unga år. Hon tycker det har varit en tröst i sorgen att ha en grav att besöka.

– Vi brukade svänga förbi graven när vi for hem från stan. Det var tillfredsställande att känna ”nu har jag skött om det här barnet också”. Kyrkogården är en plats för sorg, men också för läkande.

Maria Karlsson beskriver sorgen som en kristall – från början är den obearbetad och så taggig och vass att den knappt går att hålla i, men med tiden blir den bearbetad och alltmer slipad, som en diamant. – Då är den det vackraste man har. Kärleken och alla minnen finns kvar, och hoppet om att ses igen.

GRUPPEN FORTSÄTTER VANDRINGEN TILL det senast anlagda området, kvarter 7 från 1990. Området ger en känsla av en trädgårdspark med grupper av perenner och buskar, där gravstenar med friare former är placerade. Här dominerar urngravar, vilket gör att stenarna står tätare. – Jag går en sväng till ”min” grav, säger Barbro Holmgren, och viker av mot graven där hennes man vilar. Barbro läste om studiecirkeln på nätet och blev intresserad, eftersom hon håller på med släktforskning och ofta promenerar på Backens kyrkogård där hon tittar på släktens gravar. Under kursen har hon lärt sig mer om både gravarnas och kyrkans historia. – Kyrkogården är väldigt fin och rofylld, en plats för både sorg och harmoni.

VIA MINNESMÄRKET EFTER FLYGOLYCKAN 2019 tar gruppen bakvägen upp till kvarter 3. Området kom till redan vid förra sekelskiftet, men var så vattensjukt att det inte kunde börja användas förrän under 1930-talet. I sluttningen nedanför fanns från början ett åttkantigt gravkapell, som senare revs. Här avslutas både rundvandring och studiecirkel, men gruppen hoppas fortsätta längre fram. – Då funderar vi på att forska mer kring specifika gravar och kanske skapa en vandringsguide, säger Maria Karlsson.

Hon tycker att studiecirkeln är ett roligt sätt att träffas och att det är spännande att lära sig historia tillsammans, men det finns ytterligare en dimension. – Att vandra på kyrkogården ger eftertanke – om livet som pågår nu, om andras liv som varit och kanske också om framtiden, säger Maria Karlsson.