Kryptovalutor är mycket mera än investeringar

Kryptovalutornas ras under har inte minskat intresset för de underliggande blockkedjorna eftersom tekniken kan användas till att säkra många slags transaktioner oberoende av tredje parter.

Kort sagt innebär en blockkedja att krypterad digital information lagras i en decentraliserad databas där en stor mängd datorer över hela världen har exakt samma kopia av databasen. Den uppdateras i form av att block läggs till i blockkedjan när transaktioner sker och datorerna i nätet verifierat att informationen är korrekt.

Varje block representeras av en krypterad hash, som är en sträng med siffror och bokstäver som representerar informationen i blocket. Eftersom de krypterade och tidsstämplade blocken ligger efter varandra i kedjan är det mer eller mindre omöjligt att i efterskott ändra den information som finns i en blockkedja. De hackerfall som förekommit har riktat sig mot kryptobörser och kryptoplånböcker men inte mot själva blockkedjan.

Den första och mest kända kryptovalutan, Bitcoin, introducerades 2009 men i dag räknas med att det finns i runda tal 22 000 kryptovalutor, av vilka en stor del inte har något värde eller inte är aktiva. Många kryptovalutor har också gått i konkurs.

Den näst största kryptovalutan är 2015 grundade Ethereum, som egentligen främst är en metod att skapa distribuerade program, Dapps, som körs på blockkedjan. Många av de övriga kryptovalutorna är också byggda på Ethereum, vars ”valuta” är ether eller ETH. På motsvarande sätt är förkortningen på Bitcoin BTC.

Teknik med framtid

Frånsett de snabba kasten i kryptovalutornas värde är blockkedjetekniken i sig en teknik med en framtid. Exempel på saker som blockkedjetekniken kan vara bra för är till exempel säkrande av parternas identiteter vid olika köp och för att uppgöra så kallade smarta kontrakt.

De sistnämnda är egentligen inte så smarta utan ett litet program som programmeras in i blockkedjan och som utför en viss transaktion när alla villkor för transaktionen uppfyllts. Poängen är att överenskommelsen är odiskutabel och att det därför inte krävs någon extern part för att verifiera en affär.

Ett problem med kryptovalutor och sättet som nya kryptovalutor genereras på och sätts i omlopp är att det krävs massor med datakraft, vilket har utmynnat i att jättelika datacenter har byggts runt om i världen. Genereringen kallas för brytning (tänk på en gruva) och avigsidan är att den genererar enorma CO2-utsläpp eftersom brytningstekniken är ytterst energikrävande.

Metoden med brytning kallas för Proof-of-Work (bevis på arbete) eller PoW, men det har också dykt upp ett alternativ till brytning som kallas

Proof-of-Stake, PoS, som kräver betydligt mindre energi.

PoS baserar sig på validerare som så att säga sätter sin kryptovalutaplånbok som pant för att kunna verifiera transaktioner och se till att blocken som sprids över nätverket är autentiska. I slutet av fjolåret övergick exempelvis Ethereum till PoS vilket minskar kryptovalutans elförbrukning med uppskattningsvis 99,5 procent, från cirka 75 terawattimmar per år, ungefär som Finlands elförbrukning i fjol, till 0,4 TWh.

Populärt i utvecklingsländer

Oberende av teknik är alla brytare och validerare med i spelet för att förtjäna och det gör de genom att de för varje lyckad validation får en belöning i form av ny kryptovaluta.

Den som investerar i kryptovalutor vill på motsvarande sätt få en avkastning på investeringen. I fjol var det ur investerarnas synvinkel dystert för kryptovalutorna men i år har det igen svängt lite uppåt. En investerare måste dock vara beredd på snabba svängningar i värderingarna.

I många hyperinflationsdrabbade utvecklingsländer är decentraliserade kryptovalutor en gudasänd gåva eftersom de ger en möjlighet att spara. Då gäller det främst så kallade stablecoins, som är bundna till en viss valuta, oftast dollar. Baksidan är att även stablecoins har visat sig kunnat gå under.

I Finland används kryptovalutor främst till att spara och investera och då är det kanske inte stablecoins som gäller utan mera volatila valutor. För den som vill börja investera i kryptovalutor finns kryptobörser som Binance, Coinmotion, Coinbase Crypto.com, Kraken och Northcrypto. Det gäller bara att skapa ett konto och välja i vilken eller vilka kryptovalutor man vill börja investera. Som med alla investeringar är det risker involverade, vilket sågs i fjol.

Blockkedjor möjliggör Web 3.0

Grunden för blockkedjetekniken är Internet, som då nätverket skapades på 1990-talet var relativt trivialt med statiska hemsidor. På 2000-talet kom version två, Web 2.0, med sina webbapplikationer, sociala medier och innehåll som genereras av användarna men där mycket av makten är koncentrerad hos några stora bolag som exempelvis Google, Microsoft, Amazon och Meta (tidigare Facebook).

De senaste åren har termen Web 3.0 dykt upp allt oftare. Idén är att skapa ett decentraliserat internet som är lika enkelt att använda som dagens webb men där det går att bygga applikationer och tjänster som inte är beroende av eller drivs av de stora techbolagen.

Blockkedjetekniken anses ge möjlighet till detta eftersom en blockkedja egentligen är en distribuerad databas som körs på ett nätverk av oberoende servrar världen över. De facto finns det redan en drös med Web3-lösningar fast de kanske inte kallas så. I Sverige genomförde exempelvis svenska Lantmäteriverket redan 2018 en fastighetsöverlåtelse med hjälp av blockkedjeteknik, troligtvis som första myndighet i världen.