Mager eller fet?

TEXT JUKKA PÖNNI, JARI RAITANIEMI OCH JUHA LILJA, NATURRESURSINSTITUTET FOTO JUKKA PÖNNI, NATURRESURSINSTITUTET

– ny forskning om hur Östersjöns strömming och vassbuk mår

Fiskeföretagare Tommi Lindroth samt Hannu Harjunpää och Markku Gavrilov från Naturresursinstitutet jobbar med trålen.

Varje höst åker Naturresursinstitutets forskare ut på Östersjön för att ta reda på hur strömmings- och vassbuksbestånden mår. Forskningsresan hösten 2020 visade att de stora strömmingarnas kondition i Bottenhavet försämrats samt att det kunde vara möjligt att tråla storspigg.

Forskningsresan gjordes med Finlands miljöcentrals (SYKEs) forskningsfartyg Aranda och omfattade Finlands ekonomiska zon i Finska viken och Östersjöns huvudbassängs norra delar, samt hela Bottenhavet inklusive Sveriges ekonomiska zon. Man ekolodade 1 693 sjömil (3 135 kilometer) och gjorde 47 provtrålningar. Sammanlagt fick man cirka 12 000 kilo fångst.

Stora strömmingars konditionsfaktor har försämrats i Bottenhavet

Strömmingens kondition utvecklas delvis i egen takt i de olika havsområdena. I huvudbassängens norra delar och i delar av Finska viken är födokonkurrensen mellan strömmingen och vassbuken hård. Under goda vassbuksår magrar strömmingarna lätt på grund av födobrist – ett dylikt år var 2015, och ännu 2016 var strömmingarna rätt så magra.

Även i Bottenhavet kunde man notera att de mindre, cirka 15 centimeter långa strömmingarna magrade en del. Efter det har strömmingens kondition förbättrats och var som bäst hösten 2019. – Hösten 2020 observerade man en omvänd trend. Över 15 centimeter långa strömmingar hade magrat mer än på flera år och fenomenet kunde ses i hela Bottenhavet. Samtidigt hade de 12 centimeter långa strömmingarna blivit fetare. En möjlig förklaring är att individer större än 12 centimeter blir i en svagare ställning i tävlingen om djurplankton och mysider (ett slags pungräkor) och stora individer behöver mer föda. Inte heller effekten av parasiter kan uteslutas.

Att konkurrensen om föda har ökat får stöd av den relativa andelen strömming av olika längdkategorier. Unga 13–13,5 centimeter långa individer utgjorde en större andel av fångsten än under många tidigare år. Även i övrigt låg längdfördelningens tyngdvikt på individer mindre än 16–17 cm. Detta kan ha ökat konkurrensen om lämplig föda för dessa storleksklasser och även för större strömmingar. Kommande fiskbeståndsutvärderingar kommer att ge en noggrannare bild av hur mycket fisk det finns av olika storlek och ålder.

Hur mår vassbuken?

Hos vassbuk var den genomsnittliga konditionsfaktorn per individ bra, trots att den försämrats något jämfört med föregående år. Effekten av näringskonkurrens ses även hos vassbuken: större individer var i sämre kondition än mindre individer. Den överlägset bästa konditionsfaktorn observerades hos Bottenhavets vassbuk. Detta återspeglar å ena sidan att det förekommer lite vassbuk i Bottenhavet, vilket betyder en mindre konkurrens om föda, men även hur effektiv näringskonkurrent vassbuken är jämfört med strömmingen, men också jämfört med storspiggen, där arterna livnär sig på samma djurplanktonföda. Det är vanligt att man ute på öppet hav i Östersjön vid sidan om strömmingen påträffar endera rikligt med vassbuk eller storspigg – i finska vatten är vassbuken riklig söder om Åland och i västra Finska viken och storspiggen i Bottniska viken.

Rutten för provtrålningsresan. Sammanlagt ekolodades 1 693 sjömil och man gjorde 47 provtrålningar.

Strömming och storspigg är dagtid i olika delar av vattenmassan

Genom att ekoloda får man reda på tätheten av den fisk som befinner sig på lodningslinjen, och genom trålning utreder man artsammansättningen och artspecifika storleksfördelningar.

Fisken finns enligt art i olika delar av vattenskiktet till exempel beroende på tid på dygnet och enligt utbudet av näring i lämplig storlek. Exempelvis strömmingen, speciellt större strömming, tar sig under den ljusa delen av dygnet till bottennära vatten, medan storspiggarna förblir i mellanvattnen även under dagen. Detta fenomen undersöktes genom att utföra tre separata tråldrag vid tre olika tidpunkter på dygnet i Bottenhavet (i så kallade statistikrutor, storlek 30 x 30 sjömil, det vill säga 55 x 55 km).

Dagtid var storspiggsfångsten mångdubbel jämfört med strömmingsfångsten. Utgående från fångstens längdfördelning förekommer, speciellt under de ljusa timmarna av dygnet, nästan ingen överlappning av storleksklasserna för strömming och storspigg.

I skenet av erfarenheterna hittills, verkar det vara möjligt att under de flesta höstar, vid behov kunna fiska nästan enbart storspigg, om man dagtid trålar nära ytan och tillräckligt långt från stranden.

STRÖMMING, VASSBUK, STORSPIGG – OCH 19 ANDRA FISKARTER

Strömming, vassbuk och storspigg utgjorde sammanlagt över 99 % av fångsternas biomassa under forskningsresan. Strömmingens andel var störst i Bottenhavet och vassbukens i huvudbassängens norra delar. I Finska viken var den relativa andelen storspiggar lägst. Under forskningsresan fick man sammanlagt 22 olika fiskarter (spetsstjärtad långebarn, sandstubb, hornsimppa, ringbuk, rötsimpa, tobiskung, flundra, gers, vassbuk (skarpsill), tånglake, storspigg, nors, småspigg, lax, nejonöga, piggvar, kusttobis, sjurygg, strömming, mindre havsnål, tångsnälla, och torsk) samt dessutom öronmaneter, spånakärringar och mysider. I Bottenhavet påträffades 18 arter, i huvudbassängens norra delar 14 arter och i Finska viken 9 arter. I huvudbassängens norra delar förekommer oftare havsarter, så som torsk och piggvar samt även i Finska viken påträffad sjurygg. Däremot fick man endast i Bottenhavet ringbuk och lax.

Till de mer exotiska arterna som fastnade i forskarnas trål var sjuryggen. I Finland fiskar man inte sjurygg, men den fiskas i mindre mängder i andra nordiska länder för sin rom, som marknadsförs under namnet stenbitsrom.