Vecka 1

Första veckan i Uganda avklarad! Tiden här började med en rundvandring i staden och på sjukhusområdet. Mulago hospital, som det heter, är sjukt stort. Uppskattningsvis ca 4 ggr så stort som UAS. De har i princip alla specialiteter. Första måndagen träffade jag Susan, den internationella koordinatorn. Hon välkomnade mig och förklarade att jag inte alls skulle läsa Ob/Gyn första tre veckorna (Vilket var vad vi kommit överens om) utan att jag skulle börja läsa infektion 2 veckor för att sedan (när jag "var mentalt förberedd") skulle läsa Ob/Gyn blocket. Det visade sig lönlöst att argumentera och jag har således spenderat min första tilltänkta ob/gyn vecka på infektionsavdelningen. Men, kanske är det rätt vettigt. Folk dör som flugor på infektion, min första dag avled 3 patienter och det har varje dag varit minst ett dödsfall på avdelningen. Så det ska bli mycket spännande att gå på Ob/gyn om detta är förberedelsen. Systemet i Uganda är både olikt och likt det svenska. Att vara på sjukhus är gratis, och vissa behandlingar (Typ O2) likaså. Men alla undersökningar och prover måste patienten stå för själv. Därtill, om patienten vill bli undersökt måste den ha med sig handskar till läkaren. Inga handskar, ingen tillsyn. All omvårdnad sköts också av familjen, så det är tätbefolkat på avdelningen. Totalt finns 24 platser, men det brukar vara uppemot 32 patienter. + minst 2 anhöriga per person. Rummet avdelningen ligger i är kanske 150 kvm. Pga platsbristen brukar de anhöriga sitta på tunna mattor (Typ liggunderlag) under patienternas sängar. Avdelningen bemannas av två läkare, 2-4 ssk och en rad studenter. Om man har tur kommer en överläkare och är med och rondar och bestämmer då vad som ska göras med varje patient. Beroende på vilken ÖL som kommer just den dagen ordineras vitt skilda behandlingar/undersökningar. Pga bristen på tillförlitliga undersökningar måste nästan all diagnostik och behandling förlita sig på kliniken. Och beroende på teknik och kommunikationsförmåga (det är rätt ofta språkförbristningar även mellan ugandierna) nås olika slutsatser. En av ÖL har som paradnummer att utesluta tuberkulos på alla patienter, oavsett sökorsak. Magont kan bero på ab- dominell TB - Uteslut TB. Ryggont kan vara Potts sjukdom - Uteslut TB. Huvudvärk kan vara TB meningit - Uteslut TB. Ett helt annat diagnostiskt tänk. Idag har jag varit med sjukhuset i ett av

Vecka 2

Andra veckan i Uganda avklarad, även denna på infektion. Den här veckan har bjudit på ännu fler tragedier och spektakulära händelser. För att börja med elefanten i rummet - Det är just nu ett pågående Ebola-utbrott i Uganda, vilket till stor del har präglat denna veckas studier. I skrivande stund är det 11 döda, 11 bekräftat sjuka, 25 misstänkt sjuka och totalt 58 isolerade. Jag har regelbunden kontakt med Internationella kommittén som följer situationen noggrant. De norrmän jag bodde med blev beordrade av sitt universitet att fara hem så snart som möjligt då de var rädda att norsk media skulle anklaga dem för att utsätta studenterna för fara. Norrmännen tillfrågades inte ens, utan fick bara ett mail där det stod att de skulle hem, vilket NRK och andra tidningar skrev om. De tilläts dock åka på safari först, vilket ledde till en hel del hysteriskt roliga interaktioner med turistande norrmän som alla frågade "Men, har ikke dokker blitt sendt hjem?" Värt att poängtera är att alla andra universitet som har studenter på plats (Uppsala, Amsterdam, Rotterdam, Berlin, Michigan, Minnesota) har låtit sina studenter vara kvar och utvärderar situationen. Ugandierna tar det hela med en klackspark och verkar överhuvudtaget inte bry sig. Många tror till och med att det är en konspiration från regeringen för att få pengar från WHO (Vilket visar hur mycket (eller snarare lite) tillit de har till sin stat). Oavsett, jag fortsätter att gå till praktiken som vanligt. På avdelningen är jag den enda som A) har handskar B) har glasögon C) har förkläde D) spritar händer/utrustning regelbundet E) verkar ha någon form av smittminimerande tänk då jag aktivt undviker alla kroppsvätskor jag kan. Min ugandiska kontaktperson, Susan, och jag hade en lång diskussion i morse ang. hur vi ska hantera det hela och hon poängterade att om jag nu är i Uganda för att lära mig om de lokala sjukdomarna samt om global hälsa är det hyckleri om jag far hem när det blir på riktigt. Vilket jag till viss del håller med om. Man må se det positiva i det hela. Detta är en upplevelse och erfarenhet jag nog kommer vara ganska ensam om.

Med det sagt, åter till det lite mer roliga! Jag har denna vecka fascinerats av olikheterna mellan svensk och ugandiansk kultur. T.ex, om man ska ta bussen här kliver man ombord och väntar på att den blir full (totalt 16 platser, inga säkerhetsbälten, ofta en rostig gammal folkabuss). Om man frågar "When does the buss leave?" får man svaret "The buss leaves when the buss leaves". En annan intressant sak - Just nu i Uganda är det regnsäsong. Vad det innebär i praktiken är att någon gång under dagen, ofta mellan kl. 14-17, regnar det i ca en timme. Och när det väl gör det är det som att hela landet stannar upp. Ingen är ute och går, ingen kör de karakteristiska motorcyklarna (BodaBoda, fullkomligt livsfarliga. ) och folk tittar på mig som om jag vore galen när jag stannar upp, tar på mig min regnjacka och fortsätter gå. De ugandianska studenterna/läkarna på min avdelning höll på att trilla av stolen när jag en morgon då det regnat kom till sjukhuset med blött hår. Alla frågade varför jag var blöt och när jag förbryllat svarade "det regnade medan jag gick hit" blev de helt förundrade. En verklig kulturell skillnad!

På avdelningen har det varit en del tragedier. Jag fick i måndags vara med på en s.k "Death Audit" där läkarna på avdelningen + några specialister + en representant från motsvarande HSAN gick igenom samtliga dödsfall från avdelningen under augusti månad för att avgöra vad det berodde på. Jag fick då en spännande inblick i statistiken bakom avdelningen. På infektion finns det 2 motsvarande AT-läkare som kommer direkt från universitetet (5 års studier). Under augusti månad handlade de 158 patienter (!) som skrevs in på avdelningen. Av dessa dog 12 st, dvs ca 8%. Vanligtvis brukar mortaliteten ligga på runt 10-14%, så augusti var en bra månad. Av dessa 12 fall var det 11 som bedömdes bara onödiga, dvs man hade kunnat förhindra dödsfallet. Orsaken till de onödiga dödsfallen var en (eller flera) av tre faktorer 1. Apati/ likgiltighet från medicinsk personal. 2. Resursbrist. 3. Inkompetens. Efter att man hade identifierat orsaken fick ATläkarna en utskällning i de fall de gjort fel, och sen avslutades det hela. Inget gjordes för att se till att det inte skedde igen. Med det sagt, det har trotts allt varit en fantastisk vecka och jag är så glad över att få vara här. Man får verkligen perspektiv på sjukvård, livet och samhället. Denna vecka har jag listat ut hur man infogar bilder i bloggen! Så här kommer några.

Vecka 3

Tredje veckan klar. Och nu är praktiken på infektion över. Faktiskt rätt skönt, jag har börjat bli lite less på avdelningen. Det är sällan något nytt händer nu. Jag har vant mig vid hur läget är. Men, nog om det. Jag har i mina två tidigare inlägg varit ganska negativ, vilket jag tror kommer sig av att jag känner en otrolig frustration över vården människor får här. Därför tänkte jag denna vecka skriva lite om de intressanta saker jag lärt mig på infektionsavdelningen och om några roliga händelser från veckan som gått. I Uganda, och mer specifikt på Mulago hospital, finns det inga stickteam. Många av patienterna som söker är givetvis mörkhyade vilket gör det svårare att se venerna. Därtill är många väldigt dehydrerade och har blodtryck som hade gjort dem IVA-mässiga i Sverige. Så hur löser man då blodprovstagning? Well, man använder sig av sina anatomiska kunskaper! Vart finns kärl som A) Ligger ytligt, B) är stora och C) inte täcks av viktiga strukturer? Svaret: I ljumsken. Om man inte lyckas ta blodprov på vanligt vis gör man därför en s.k. "Femoral Tap" som helt enkelt är att man sticker i Vena (eller arteria) femoralis. Principen är mycket enkel. Man identifierar Vena Femoralis och använder sig av VAN-regeln vi lärde oss på Karl. Medialt till lateralt ligger Ven, Artär, Nerv. Så genom att sticka medialt om pulsationerna får du ett prov från v. femoralis. Och om du inte får det går du lite mer lateralt och får från artären. Komp- likationer? Enligt ugandierna mycket få. En lite rolig grej jag råkade ut för var att en av läkarna frågade mig om jag kunde sätta V-sond. "In theory, yes" svarade jag glatt, och tänkte tillbaka till T6 och dockan vi övade att sätta sond på. Så jag utrustades med en V-sond och fick order om att sätta den på en TB-meningitpatient som hade en (mycket) hemgjord lösning till V-sond. Medan jag håller på att informera patienten om vad jag ska göra märker jag att det har börjat strömma till lite folk runt sängen. Det visar sig att det är ett gäng ugandiska studenter som har blivit instruerade om att "gå till den där killen, han ska lära er hur man sätter en V-sond." Jag får absolut erkänna att jag blev lite obekväm. Men, jag får ändå ta och prisa kirurgerna från T6 som visade mig hur man gjorde det där, för jag kom ihåg varenda steg och lyckades (trots att en viss nervositet infunnit sig) sätta sond på patienterna. Så konceptet "Se en, gör en (på en docka), lär ut en (2 år senare)" funkar ändå! En annan lite komisk situation har varit relaterad till en patient som kanske inte haft så mycket på infektion att göra. En kvinna från långt ute på den ugandiska landsbygden som var knallpsykotisk och som hade visuella hallucinationer. Hon var på avdelningen i 2 dagar innan hon flyttades till psyk. Vad hon gjorde på infektion visste varken hon, jag eller läkarna som skrivit in henne. Men, i vilket fall: En stor del av tiden på avdelningen spend- jag är i slummen (från förra veckan) erade hon med att stirra intensivt på mig. Och bara på mig. När jag tog hennes vitalia skrattade hon högljutt och pratade mycket intensivt med sin far på något språk jag inte förstod. Tillslut när började jag bli lite obekväm med att hon stirrade så jag frågade en av AT-läkarna som kunde det språk patienten talade, och som pratade en del med henne, om hon visste varför hon stirrade så mycket på mig. Läkaren fnittrade lite och förklarade att "Patienten ser olika saker som hon vet inte är där. Hon ser djur, insekter och mystiska varelser som går runt på avdelningen. Och eftersom du nog är den första vita människa hon sett tror hon att du också är en hallucination." Typiskt exempel på en situation ingen utbildning i världen kan förbereda en på.

Avslutningsvis, här är lite bilder på det lokala djurlivet som jag samexisterar med här på mitt boende och runt omkring.

Vecka 4

Fjärde veckan i Uganda! Och därmed också första veckan på GynObs. Jag har varit på ett annat sjukhus än tidigare, nämligen Kawempe women's hospital. Sjukhuset består av en byggnad à 8 våningar där två av våningarna är privata (och därmed är det typ inga patienter där). Veckans första dag bestod av en rundvandring på sjukhuset vilket tog cirkus 5h. Vi (Jag och 4 holländare) fick se OP, avdelningarna, neonatalen, neo-IVA (som var nybyggd och såg (nästan) ut att kunna vara från Ackis), och akutmottagningen. Sjukhuset är ett av världens mest hektiska. Varje månad föds ca 2000 barn (Nästan 3/ timme - ca 70/dag) och knappt hälften av dessa föds med kejsarsnitt. Detta kan man jämföra med Ackis där det föds ca 4000 barn. Varje år.

På sjukhuset i Kawempe är personalsituationen lite annorlunda än hemma. När vi först kommer in på "Labour Ward", dvs där alla kvinnor med värkar befinner sig, möttes vi av ett 50-tal kvinnor som satt på långa bänkar. Jag trodde först att det var anhöriga till de förlösande kvinnorna, men så säger specialisten "All these women are in labour" och gestikulerar ut mot bänkarna. Så det var lite absurt, 50 kvinnor med pågående värkar sittandes på bänkar. Ingen översikt från barnmorska eller specialist. En efter en togs de bakom ett skynke där en läkare (ibland AT, ibland ST) bedömde om de skulle på kejsarsnitt eller in på en 16-sal där förlossningarna skedde. Varje 16-sal hade 1 barnmorska som gick runt och hjälpte till. Totalt finns 4 salar. En specialist arbetar på varje avdelning och hjälper till i de särskilt svåra fallen. Amiotomier och episiotomier görs på löpnade band och ingen bedövning ges. Vilket förresten är ett återkommande tema på hela sjukhuset. Smärta må ha kulturella komponenter, men i Uganda har man approachen "Du dör inte av smärta, så vad är problemet?" Ett av de mest psykiskt påfrestande fallen (för mig) var en kvinna som förlöste en unge i sätesbjudning och som sprack både kors och tvärs. Hon hade en 3e graden bristning samt 3 eller 4 grad 1/2 på olika ställen i vagina. Och hon blödde kopiösa mängder. Så specialisten tar helt sonika och beordrar mig att ta på ett par sterila handskar för nu ska här opereras. På avdelningen. I sängen. Med en sopsäck som underlag. Och kanske nästan mest upprörande, helt utan bedövning. Det hela tar dryga 90 minuter (där kirurgen konstant klagar över att han inte är på OP trotts att han utan problem kan ta henne dit) och modern skriker och skakar. Kirurgens respons är att, när hon blir särskilt högljudd eller skakar för mycket, irriterat skrika "MAMA!" och sedan skälla ut henne och säga åt henne att ta sig samman. Varje gång jag frågar om hon inte ska få lite lokalbedövning/morfin/vad som helst skakar han på huvudet och säger "It's not bad enough for that." Så jag undrar vad som egentligen krävs. Värt att säga är att många av de vaginala förlossningarna går bra, och många kvinnor klarar sig utan bristningar eller bestående men. Barnmorskorna är rätt flinka på att se vilken av de 16 mödrarna som är närmast att förlösa och knallar då dit och hjälper till. Det är väldigt sällan anhöriga är med, och papporna lyser med sin frånvaro. Den enkla anledningen till det är inte att de inte bryr sig, utan att alla jobbar och inte kan ta sig från jobben. De (förvisso rätt få) mödrar jag har pratat med om detta har sagt att både hon och pappan önskar att han var där, men eftersom det är mannen som försörjer familjen måste han gå till jobbet istället. Gör han inte det finns nämligen miljoner andra som kan ersätta honom. Och då svälter familjen. Jag har också varit med på OP och sett kejsarsnitt. Det är lite av en tripp. Begreppet "sterilitet" verkar nämligen inte översättas särskilt bra till Luganda. Några av de absoluta lågvattenmärkena var när: 1) kirurgens svett droppade ned i såret 2) assistenten plockar upp ett papper från golvet med sina sterila handskar 3) kirurgen justerar själv lampan under OP 4) det landar flugor i det sterila fältet som kirurgen *irriterat* viftar bort 5) mamman (spinalbedövad) klappar sig själv på magen mitt under pågående operation, någon centimeter bredvid det öppna såret. Dessutom tillkommer att ingen tvättar sig med handsprit innan operationerna, endas med grönsåpa och då bara en gång. När jag skulle assistera (vilket var en upplevelse) blev jag utskrattad för att jag insisterade på att tvätta mig flera gånger samt sprita mig innan jag tog på mig handskarna. Själva assisterandet skedde på grund av att hon som skulle vara assistent inte dök upp. Så läkaren bara pekade på mig och sa att jag skulle assistera. Jag försökte förklara att det blir den första gången jag assisterar på ett kejsarsnitt och att det kanske var bättre att en ordinarie assisterande (jag hade vid det här laget sett ca 15 st, så hade ändå lite koll på hur de gjorde) men han var överhuvudtaget inte intresserad utan sa bara att "som 5e års student ska man kunna detta." Så det var bara att tvätta sig och ta på sig rock och handskar. Patienten (6 para, 4 snitt) vaggade in i salen och innan hon satte sig på operationsbordet med en svart sopsäck som underlag. I Uganda finns inte särskilt mycket engångsmaterial, utan det mesta är flergångs. Huvuddukarna man bär t.ex, är ofta sönderklippta OProckar som man knyter lite turban-aktigt runt huvudet. Ibland används dock soppåsar (jag höll en gång på att smälla av när en kirurg kom in och hade en hundbajspåse över håret).

Under operationen jag assisterade på fick jag en mycket nära upplevelse av några av skillnaderna mellan svensk och ugandisk operationsverksamhet. T.ex finns inga OP-syrror, utan assistenten (läs jag) måste langa alla instrument. Det hade la gått an om vi var i Sverige, där jag vet de svenska orden för dem. Men, när kirurgen med bred ugandisk dialekt mumlar engelska termer är det inte helt självklart. De pratar också fruktansvärt lågt. Ibland kunde han vara lite tillmötesgående och pekade då på den halvmeter av instrumentbordet där vad det nu var han ville ha låg. Oftast sa han bara något och väntade blängandes. Men, efter ett tag lärde jag mig tyda det han sa och blev hyffsat snabb på att langa. De svåraste termerna var utan tvekan "Guaus" = Gasbinda/allt som går att torka med (Om gasbindorna var slut/blodiga syftar "Guaus" till två st. vita grytlappar de använder till att torka blod med). Kejsarsnittet förflöt lugnt och komplikationsfritt och tillslut var vi klara. Varje dag görs runt 35 kejsarsnitt på sjukhuset, varav de flesta sker på natten. Är man gynjour får man räkna med att (en lugn natt) göra 15 kejsarsnitt. Practice makes perfect

Det var allt för denna vecka, det har minst sagt varit en upplevelse. Vi får se vad nästa har att bjuda på.

Vecka 5

Femte veckan i Uganda! Och vilken vecka det har varit. Återigen har Ebola kommit och stulit rampljuset från min placering. I onsdags kom nyheten att en man hade dött av Ebola i huvudstaden Kampaladär jag är. Han hade enligt de lokala medierna rymt från sin isolering för att uppsöka en häxdoktor i tron att denne kunde bota honom. Under hans resor har han varit i kontakt med 40+ personer, varav flertalet i Kampala. Efter diskussion med IK och Mats Målqvist beslöt vi att det tyvärr är dags att avsluta mitt utbyte på grund av epidemin. Resultatet av detta är att jag flyger hem idag. Känns givetvis mycket tråkigt, även om jag samtidigt tycker att det är skönt att inte behöva befinna mig i Ebolas direkta närområde. Särskilt givet hur PPE och vårdhygien hanteras här.

Beslutet har också lett till att jag för andra gången fått interagera med en smittskyddsläkare (Första gången var när jag blev Covid positiv). Jag mailade till smittskyddsenheten i Region Uppsala och sa något i stil med "Hej, jag är läkarstudent som kommer hem från Uganda där det finns Ebola. Mig veterligen har jag inte blivit exponerad. Tänkte att det kunde vara bra för er att veta." Fick svar "Jättebra att du hör av dig!" Därefter följde en mailkonversation och telefonsamtal där vi utarbetade en plan för hur jag ska agera de kommande 21 dagarna (maximala inkubationstiden för Ebola). Jag ska varje morgon och kväll ta tempen och om jag får feber eller något symtom på sjukdom ska jag ringa infektionskliniken som tydligen har någon sorts plan för hur de ska hantera detta.

Tanken är att jag ska undvika större folkmassor första tre dagarna i Sverige (En vistelse på tre flygplatser innebär trots allt en viss risk att få förkylning/influensa - vilket ger feber. För att undvika att de behöver smittspåra supermycket ska jag inte träffa särskilt mycket folk under första tiden hemma.), Efter dessa tre dagar är jag fri att leva helt som vanligt, utan några restriktioner. Vilket känns jätteskönt!

Efter hemkomst väntar dock - oavsett om jag får feber eller inte - en rad besök på infektion. Jag ska göra en MRSA-screening, HIV-testa mig (Ifall jag blivit exponerad, tror inte jag har det) samt screena för tuberkulos (3v på ugandiansk infektionsavdelning innebär trotts att en viss exponering). Så jag har många mycket spännande saker framför mig. En annan spännande sak som väntar mig är komplettering av den praktik jag missat. Jag saknar 3 dagars närvaro på Gyn/ obs, vilket motsvarar en veckas praktik. Hur kursledningen vill att jag tar igen detta (enda svaret jag fått än så länge är "Vi återkommer"). Min förhoppning är att jag får ta igen genom att se de saker jag inte sett i Uganda - Typ ETG och operationer som inte är kejsarsnitt. Men, vi får se vad det blir.

Min sista vecka på Kawempe Hospital har varit intressant. Jag har varit på Family planing, cervixcancerscreening, preklampsiavdelningen och typ "Gyn-IVA". Family planing var typ som hemma, det fanns P-piller av diverse slag, olika spiraler, Pstavar, kondomer, femidomer etc, etc. Det som var mest intressant var att höra om "självinjektionerna". Kvinnorna kommer till sjukhuset en gång per år och får då lära sig hur man ger sig själv en P-spruta. Sen får de 3 st sprutor och bokas in på tre nya besök som sedan genast avbokas. Men, kvinnan får med sig en blankett där det står att hon har blivit kallad till sjukhuset en gång i kvartalet. På detta sett kan hon be sin man om pengar till transport (det är rätt vanligt här att männen kontrollerar familjens ekonomi) för sina besök, men sen ge sig själv sprutan och behålla pengarna. Ett rätt smart system för att ge kvinnorna ökat självbestämmande och frihet. På cervixcancerscreeningen var det mycket "löpande band" princip. Även om bandet gick vääääldigt långsamt. I korridoren satt cirkus 75 kvinnor som alla väntade på att bli screenade. I två rum genomfördes screening. Kvinnan kom in, satte sig i gynstolen och undersökningen påbörjades. Utförare var 3 st. barnmorskor som spenderade betydligt mer tid på att diskutera vad det var de hade sett, snarare än att titta. Här använder man sig mycket av ättiksyra för att påvisa maligna förändringar. Man lägger en bomullstuss dränkt i ättiksyra mot cervix och väntar 60 sekunder. Maligna förändringar blir då vita. Anledningen till detta (såsom jag förstod det) är att cervix normala slemhinna klarar av pHförändringen ättikan inducerar. Eventuella maligna förändringar kommer oftast från endocervix som ju har ett annat epitelsom inte klarar av pH-förändringar. De områden som har koloniserats av främmande epitel dör alltså av ättikan och blir därmed vita. Mycket enkelt och smart system! Problemet var de tre barnmorskorna som hade väldigt olika definition av "vitt". Vid ett tillfälle (efter ca 30 minuters diskussioner kring huruvida ett område var vitt eller inte) tog de fram en kamera så de kunde zooma in och ha en närmare titt. Kameran hade dock en stark lampa vilket gjorde att slemhinnan glänste och helt plötsligt var det vitt överallt på cervix och i vagina, men när den togs bort var det inte vitt. Detta var ett stort mysterium för trojkan. Följaktligen inleddes ännu mer diskussioner och när jag försökte föreslå att "det kanske är reflektionerna från den starka lampan som ger vita områden" gjordes klart för mig att sådan input inte uppskattades. Så de fick hållas. Det hela slutade med att det togs biopsier från alla - på kameran - vita områden. Att dessa flyttade på sig när kameran rördes gjorde att det blev väldigt, väldigt många biopsier. Enda fördelen är la att om den kvinnan har någon typ av förändring, oavsett var på cervix eller i vagina den sitter, kommer den att upptäckas.

Preklampsiavdelningen och "Gyn-IVA" var som vanliga vårdavdelningar, med undantaget att det bara var eklampsi/ preklampsi- respektive sepsispatienter. Inte superspännande, men jag fick uppleva en av de mer tragiska händelserna under mitt utbyte. Under tisdag em. var jag på preklampsi och träffade då en mor med en nyfödd liten pojke. Hon hade ett blodtryck på 185/110 vilket var varför hon var där. När jag sen kommer på onsdag morgon för att vara med på ronden träffar jag henne igen. Då utan barn. Han hade dött under natten vilket var fruktansvärt tragiskt. Vad som dock var än mer tragiskt var att det var modern som dödat honom - av misstag. Jag förstod inte helt vad sjuksköterskan sa, men uppfattade det som att mamman hade sovit med pojken på sin mage och hade under natten hållit om honom. Vikten av hennes armar på bebisens bröstkorg hade då gjort andningsarbetet för jobbigt, och under natten hade han kvävts.

Med detta avrundar jag rapporteringen från Uganda. Nu väntar 14h på olika flygplan och flygplatser, sen en varm dusch och klippning för första gången på 5 veckor. Jag kommer sakna landet med dess charmiga egenskaper och lösningar samt de underbara människorna jag lärt känna. Uganda är ett land med enorma utmaningar och det kommer krävas otroligt mycket för att nå en levnadsstandard som är ens i närheten av den i Sverige.

Tack för alla upplevelser och perspektiv Uganda! Jag säger med detta inte farväl, utan på återseende!