TILL BMCs FÖRSVAR

Alla som någon gång har behövt ta en kurs på BMC har vid något tillfälle utvecklat ett specialriktat hat mot byggnaden. Allt från dess utseende, till den dåliga luften, till de där grupprummen där vi skulle ha fall och seminarier, till föreläsningssalarna där armstöden gjorde så du inte kunde lägga dig och sova, till det faktum att korridorer och matsalar alltid känns mörka, trots att hela byggnaden är täckt med stora fönster. Det är väldigt lätt att ogilla denna byggnad, och många som kom till Uppsala från andra städer fann sig själva troligtvis missnöjda. Jag är inte här för att spä på detta missnöje mer med en rant om BMCs design, utan vill snarare föra en poäng om vad man kan uppskatta med byggnaden nästa gång man ska kallas att närvara där.

Revolutionerande labbdesign

BMC designades av Paul Hedqvist, som tidigare varit känd för sin funktionalism, sitt inflytande inom svensk stadsplanering, och för att ha revolutionerat designen av grund- och gymnasieskolor. Om din skola innan universitet bestod av en stor ljushall med balkonger eller loftgångar runt som ledde till klassrum och korridorer, har du Paul Hedqvist att tacka. På slutet av 60-talet behövde Uppsala universitet en ny byggnad att föra medicinsk och biologisk forskning, och de anlitade då honom för projektet.

När det kom till laboratoriedesignen, valde han att arbeta tillsammans med forskare och studera hur de arbetade. Hans laboratoriedesign hade öppen planlösning med flexibel inredning, där forskarna kunde dela upp i arbetsområden och kontor efter deras behov. Denna typ av labbdesign visade sig vara väldigt praktisk, och har blivit standard i hela världen sedan dess. Man må ogilla BMC, men byggnaden har bra labbsalar och kontor, och var trendsättaren som är orsaken bakom att vi är vana vid denna typ av labb idag.

Stora rymliga föreläsningssalar

Jag tror alla som har behövt gå på föreläsningar på Akademiska Sjukhuset kan intyga att man var väldigt bortskämd med BMCs föreläsningssalar. De kan med god marginal rymma 120 studenter, och akustiken är bra, med bra ljudteknologi och med alternativ att både sitta och stå under tiden. Dörrarna högst upp leder till en innergård där man kan ta frisk luft på rasterna, och jag tror vi alla har observerat läkarstudenterna ta raska promenader genom de 300 meter av korridor som utgör A-huset på BMC.

Promenade architecturelle

Paul Hedqvist hade en plan när han fick se den plätt han skulle bygga det framtida BMC på. Han såg att de flesta studenter skulle bo på den norra sidan om BMC, samt att buss- och biltrafiken skulle köra på den stora Dan Hammarskjölds väg till öster. Genom att orientera byggnaden i öst-västlig riktning kunde han också släppa in maximalt med solljus till labbsalarna, utan att det skulle störa föreläsningssalarna.

Det finns ett koncept inom arkitektur som under det senaste århundrandet har varit kallat ”promenade architecturelle”, eller arkitektonisk promenad. Det är att man designar en byggnad så att vissa vägar blir mer intuitiva att ta för att nå ett mål. Hedqvist insåg att många som tar bussen till BMC, och många som är där på besök, kommer att ta sig genom en huvudentré, som måste vara vid Dag Hammarskjölds väg, men att majoriteten av studenter kommer cykla och ta sig in via sidoportar. Dessa studenter skulle då ha intuitiva vägar direkt till föreläsningssalar och grupprum, medan de som kom in via huvudentré skulle ta andra vägar till labbsalar och kontor. Hans intentioner och analys visade sig stämma 100% i praktiken. Majoriteten av studenter cyklar och parkerar sin cykel på långsidan vid den port som leder till deras föreläsningssal den morgonen.

Innan bikupan byggdes till var mitten av BMC vid B7 ett öppet fält som separe - rade två huvudbyggnader, med C7 korridoren som bakgrund och DNA-molekylfontänen i mitten. Det är i C7, där de nu har ordnat ”tysta läsesalar”, där det gamla BMC biblioteket låg. Runt hela denna innergård fanns det gott om parkeringsplatser för cyklar.

Tysta läsesalar

Dessa nya tysta läsesalar i C7 är faktiskt bland de bästa skribenten har studerat i någonstans. Jag hade väldigt lite uppskattning för BMC under preklin, och till mitt försvar så fanns dessa salar ännu inte, men under klin har läsesalarna visat sig väldigt bra för koncentration och fokus. Borden är väl anpassade för datorbruk, och bordslamporna låga nog att belysa enbart papper och böcker utan att reflektera mot datorskärm. Det tär lite på hjärtat att rekommendera dessa salar till andra stu- denter som nu kommer fylla dem till bredden, men de rekommenderas starkt.

Lättnavigerat

Alla som har behövt hitta en sal på Engelska Parken kan uppskatta hur lätt det är att hitta på BMC. Det är som att vandra genom ett schackbräde. Det enda som kan vara förvirrande är att våningarna i C-D husen befinner sig högre upp än de i A-B husen. På tal om C-huset så kan man runt C6-C8 se hur den övre våningen är byggd på pilotti, något kul att observera för de som har läst artikeln om Le Corbusier och psykiatrins hus.

För deprimerande för att distrahera

Säg vad man säga vill om BMC, men platsen bär med sig nog med misär och depres- sion, att om du ska ta dig dit, kommer du inte bli distraherad, utan kommer ta dig tiden att studera. All min uppskattning för BMC växte under den tid då jag frivilligt pallrade mig dit för att få något gjort. Detta särskilt sedan man valde att avveckla det medicinska biblioteket på Akademiska sjukhuset och föra över allt kursmaterial till BMC biblioteket.

Så oavsett vad man tycker om BMC, och hur förvirrande det är att de höga taken känns låga, och att varken skylights eller stora fönster i matsalarna kan motverka det dunkla mörkret i interiören, så finns det ändå en del att uppskatta med byggnaden, och en viss respekt att ägna arkitekten Paul Hedqvist för att ändå ha varit lyhörd till forskares arbetsbehov, och till hur förflyttning inom och utom byggnaden skulle fungera i praktiken.