VA N D R I N G
” – en av dem som haft öknen till huvudgärd och kallat en stjärna sin broder. Ensam. Men ensamheten kan vara en kommunion.” det blåser en smula kallt i skuggan av
Sulitelmamassivet. Jag har slagit upp mitt tält vid stranden av Sårjåsjaure, trots att det finns plats i huset jag kommit för att besöka. Jag har inte mycket till övers för hus. Egentligen skulle jag vilja sova under bar himmel men vädret tillåter inte det. Nysnön som faller på topparna omkring är duggregn här nere, 860 meter över havet. Huset jag pratar om är ”Konsul Perssons Stuga” vid Sårjåsjaure – på kartan kallas den ”Sårjåsjaurestugan” – längs Nordkalottleden. Konsul Perssons Stuga är en klassiker i svenska fjällvärlden. Hit kom FN:s tidigare generalsekreterare Dag Hammarskjöld med sina vänner. Hans bok, ”Vägmärken”, är det sällskap jag tillåter mig på den här vandringen. Så även om jag går själv, går jag inte ensam. I utloppet av Sårjåsjaure fångar jag ett par öringar. De får bli min sena middag. Resten av fiskarna släpper jag tillbaka. Öringarna tar hårt och distinkt på flugorna jag kastar som bete. Det märks att hösten är i antågande. Fisk, precis som människor, blir mindre kräsna om hösten. ”Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt.”
vid staddajåkkåstugorna är Ylva Pavval från Jokkmokk, stugvärd. Ylva har tillbringat somrarna i Badjelánnda hela sin uppväxt, hon och familjen har sina renar här. – Men nu tänkte jag att det var dags att vara iväg lite ifrån dem, familjen alltså, säger hon och skrattar. Jag avbryter Ylva mitt i morgondisken, vilket jag tror hon nästan välkomnar. Vi småpratar en stund. Diskvattnet kallnar. Det är tre samebyar, Jåhkågasska, Sirkas och Tourpon, som delar på de goda renbetesmarkerna här. Badjelánnda blev nationalpark 1963 efter 47