Gammalsvenskby Ukraina

Gammalsvenskby – ständigt på flykt

Invånarna i Gammalsvenskby anländer till Trelleborg 1929.

Text —Joakim Radstrom 9 juni 2018

Att befinna sig i Gammalsvenskby i Ukraina är en unik upplevelse. I de oansenliga, delvis förfallna husen längs den leriga huvudgatan bor gamla ättlingar till utvandrade och tvångsförflyttade Dagösvenskar som bosatte sig här på 1780-talet.

Inne i några av husen talas fortfarande en mycket ålderdomlig svenska.

Den svenska kungen och drottningen blickar ned från vördnadsbjudande foton på väggarna, julkort hälsar »God Helg« och en midsommarstång i porslin står framme året om. Men varför? Hur kommer det sig att en historisk skärva av Sverige ligger inklämd här, 160 mil från vår kust?

P a g e 1 | 10

Sverige förlorade Estland med Dagö

För att få svaret behöver man gå tillbaka nästan trehundra år i tiden.

1721 var Sveriges tid som europeisk stormakt förbi. Vid freden i Nystad detta år fick den svenske kungen Fredrik I avstå delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (med öarna Ösel och Dagö) och Livland till Ryssland.

Stora grupper av svenska torpare, fiskare, lotsar med flera hade sedan 1200-talet bott på bland annat Dagö. Dagösvenskarna – vid 1700-talets mitt handlade det som mest om cirka 2 000 personer – kunde bo kvar under den nya ryska överhögheten. Men mot slutet av seklet uppstod konflikter och situationen började bli allt svårare, främst på grund av svensk, snarare än rysk, påverkan.

Styrande svenska grevar på ön höll torparna i ett järngrepp, tog upp skatt och behandlade dem som livegna. Värst ansågs Karl Magnus Stenbock vara.

Som svenskbyättlingen Andreas Pettersson Annas (1901–78) skrev i sin handskrivna bok Livet i Gammalsvenskby (den finns tillgänglig på internet i en redigerad version): »de missagliga sålde han som kreatur eller bytte ut mot hästar och jakthundar.« Och, »när bönderna ändå inte gav upp kampen sade han slutligen upp dem till avflyttning«.

Den ryska kejsarinnan Katarina den stora utfärdade den ukas som tvingade svenska Dagsöbor att flytta till Ukraina.

P a g e 2 | 10

Katarina den stora tvingade iväg svenskarna

Stenbock klagade över de bråkiga bönderna inför den nya ryska regenten Katarina den stora (Katarina II), och hon fann snart på råd för tvisten.

Den 8 mars 1781 beseglades Dagösvenskarnas öde, när Katarina lät utfärda en ukas (förordning) om att de skulle förflyttas till ett område i dagens södra Ukraina, invid floden Dnjeprs västra sida nära Svarta havet.

Det var ett bördigt område som nyss hade erövrats från turkarna och därmed behövde koloniseras. Ordern löd i utdrag som följer: Vi hava meddelat som Vår vilja och givit tillstånd för Hohenholms svenska bönder att flytta till det nyryska guvernementet. Dessa svenskar hava fått sina av ålder åtnjutna friheter godkända av såväl de gamla Ordensmästarna som av Sveriges konungar, och då dessa rättigheter enligt intyg av deras nuvarande ägare landsherren greve Stenbock utlöper i februari detta år och de måste lämna hans jord, befalla Vi, att dessa svenskar, vilkas antal uppgå till ett tusen själar, män och kvinnor, överflyttas till kronans område i Nya Ryssland, och att de enligt därstädes gällande förordning upptagas i förteckningen över kronans kolonister. (Återgivet genom Arvid Norberg som föddes i Gammalsvenskby 1925.)

Nio månaders färd till Ukraina

Vid förflyttningen skulle de svenska bönderna få ett bördigt jordområde på cirka 65 hektar per familj, fyra års skattefrihet och egen kyrka och präst, enligt samtida utsago från prästen på Ormsö (uppger Gammalsvenskbyhistorikern Arvid Norberg).

Enligt samma källa var det 1 207 utvandrare som den 20 augusti 1781 anträdde ödesfärden till det nya landområdet, först med båt till hamnstaden Hapsal på det estländska fastlandet, och därpå vidare med oxe och häst och vagn till Moskva. Så söderut, också till fots och med dragdjur, via Tula, Kursk och Resjetilovka, innan man slutligen nådde Gammalsvenskby.

P a g e 3 | 10

Under den långa och hårda marschen från Dagö till Gammalsvenskby på 1780-talet dog nästan hälften av utvandrarna.

550 dog på vägen

Men redan innan gruppen kommit fram till Moskva i oktober 1781 hade 200 av Dagösvenskarna – främst barn och gamla – dukat under av kyla, svält och andra umbäranden på vägen. Inte minst hade många barn drabbats av smittkoppor.

Nio månader senare, 1 maj 1782, ankom migranterna till sitt nya hem i Ukraina. Vid det laget hade ytterligare 350 av svenskarna dött, framförallt på grund av den hårda ryska vinterkylan. Expeditionsledaren, kapten Makaretov, var också, enligt Gammalsvenskbyhistorikern Andreas Pettersson Annas, en hårdför person som lät sina underställda kosacker piska saktfärdiga vandrare.

Hårt liv i Ukraina

Väl framme i »det förlovade landet« var inte livet mycket lättare. Den utlovade jorden var inte färdig att bruka, svår matbrist rådde och

P a g e 4 | 10

sjukdomar härjade. Dagösvenskarna dog en efter en i den nya byn och gruppen bestod en period av endast 150 personer.

Sakta men säkert skedde dock en återhämtning, byborna fick fart på jordbruket och lärde sig leva i den nya främmande miljön.

Befolkningsgruppen växte och strax efter sekelskiftet 1900 hade Gammalsvenskby 710 invånare.

Nya grupper utvandrare från Tyskland bosatte sig intill, och i dag utgör Gammalsvenskby en av flera byar i ett kluster, där de andra orterna främst bebos av tyskättlingar.

Trotskij besökte Gammalsvenskby

Men knappt hade situationen stabiliserats förrän det nya seklet förde med sig en rad omstörtande händelser för svenskbyborna. Första världskriget bröt ut 1914 och ett antal av männen i byn fick rycka ut för att försvara Ryssland.

Strax därpå, 1917, inträffade ryska revolutionen och bolsjeviker gavs frikort att härja och döda godtyckligt utvalda företrädare för den burgna klassen i städer och på landet. En av de unga svenskbyborna, en man vid namn Andreas Hoas, sköts av de uppjagade revolutionsgardisterna.

Stridens vågor gick snart höga mellan revolutionärer och tsarister, och bland andra kommunistledaren Lev Trotskij besökte byn under denna turbulenta tid. Medan inbördeskriget rasade rekvirerade och rövade soldater så mycket spannmål och djur de kunde från den redan hårt ansatta befolkningen.

Avfärden från Gammalsvenskby den 22 juli 1929. Byborna står redo på Dnjeprs strand för ombordstigning på flodångarna »25 oktober« och »Vorosjilov«.

P a g e 5 | 10

Svenskbyborna till Sverige

När kommunisterna avgick med segern under tidigt 1920-tal var nöden stor i Gammalsvenskby. Idéer hade sedan länge funnits bland svenskättlingarna att återvända till fädernesjorden på andra sidan Östersjön, och 1929 materialiserades planerna. Då hade byborna redan skrivit till ärkebiskop Nathan Söderblom om hjälp, och Stalins förtryck hade kommit att bli allt värre.

Den 20 juli samma år monterades kyrkklockorna i byn ned och byns befolkning gav sig iväg med pråm på en lång resa till Sverige.

Jan Utas, en av de tillbakavändande svenskbyborna, skrev om detta i boken Svenskbyborna (1959):

Var det svårt att se de gamla, nötta tingen släpas bort från stugan, så var det ännu svårare att bevittna hur den vita kyrkan berövas sina sista helgade föremål när de packades ner i grova trälårar för den långa färden mot okända öden. Gravlik blev stillheten över byn först när kyrkklockorna efter att ännu en gång ha dånat, i över en timmes tid, tystnade för alltid och varsamt sänktes ner från kyrktornet.

Kristoffer Hoas pläderade för Kanada

Denna färd var dock en lisa i jämförelse med den som svenskbybornas förfäder gett sig ut på 148 år tidigare. På morgonen den 1 augusti 1929, efter bara tio dagars resa, anlände närmare 900 bybor till Sverige. Prins Carl hälsade dem välkomna i Trelleborg.

Väl tillbaka i Sverige blev emellertid inte tillvaron så paradisisk som många av migranterna hade hoppats på. Även om livet här var lättare, skingrades den tidigare så tätt sammansvetsade gruppen och byborna placerades ut på olika jordbruk.

Byns tidigare pastor, Kristoffer Hoas, började plädera för att byborna nu skulle följa med honom till det omtalade emigrantlandet Kanada. Som en P a g e 6 | 10

följd utkristalliserade sig tre fraktioner – de svenskbybor som ville stanna i Sverige, de som ville färdas vidare till Kanada, och de som ville återvända till Sovjetunionen.

Några av svenskbyborna återvände till Ukraina 1931. Åter till Gammalsvenskby och Sovjet

Redan på våren 1930 återvände fyra familjer till Sovjet, och så ytterligare en grupp på hösten samma år. Övertygade svenska kommunister såg sin chans och försökte påverka ännu fler att återvända. I augusti 1931 reste ytterligare runt 200 personer tillbaka till Gammalsvenskby. Parallellt färdades en ungefär lika stor grupp till Kanada – dock ej pastor Hoas, som stannade i Sverige.

Att resa till Sovjet vid denna tid var ett riskabelt företag.

Tvångskollektiviseringen av jordbruket hade påbörjats och Stalins säkerhetspolis genomförde blodiga utrensningar bland avfällingar och motståndare.

Återvändande svenskbybor som blev osams började anmäla varandra till polisen, som torterade de misstänkta och förde bort dem till arbetsläger P a g e 7 | 10

och en säker död. Svenskarna hånades av lokalbefolkningen för att de kommit tillbaka och »gräset tydligen inte var så grönt på andra sidan«.

Umbärandena fortsatte, och under den stora hungersnöden i Ukraina 1932–33 dog uppskattningsvis tre miljoner människor av svält genom Stalins jordbrukspolitik. Skördarna hade varit dåliga – ändå konfiskerades stora volymer spannmål av staten för att omfördelas. Och snart stod nästa världskrig för dörren.

Drabbades av andra världskriget

Med dessa 300 år av dramatisk historia i bakgrunden är det fascinerande att besöka dagens Gammalsvenskby i södra Ukraina. Här träffar vi bland andra Maria Malmas, snart 80 år. Hon har pigga ögon men en lite bruten kropp efter alla hårda år, inte minst under Stalintiden.

Hennes morfar och farfar fördes båda bort 1937, samma år som hon föddes, under en av de utrensningar som säkerhetspolisen gjorde vid denna tid. Sedan kom andra världskriget, och den 25 augusti 1941 marscherade tyskarna in i Gammalsvenskby. Maria och hennes familj fördes till Tyskland som Ostarbeiter, men fick senare återvända hem igen.

Maria Malmas, snart 80, minns den hårda tiden kring andra världskriget.

P a g e 8 | 10

Deporterades till Vitahavskusten

När kriget var över och Röda armén »befriat« byn kastades emellertid Maria och hennes släktingar återigen in i världshistoriens pingpong av ideologiska konflikter och repressalier. Stalin ansåg nämligen att alla som hade varit i Tyskland var förrädare – oavsett om de tvingats dit eller åkt självmant. »Och sedan tog kriget slut«, berättar Maria, »och de sa att vi skulle få komma hem. Men de satte oss på tåget och körde oss upp till Sibirien! [egentligen Vitahavskusten] Mamma fick arbeta i skogen. Redan två veckor efter att vi kommit upp hade mina tre systrar dött.«

Under Sibirientiden bodde Maria och hennes familj i en liten jordhåla.

Till mat hade de för det mesta bara lite barkbröd att äta. Maria såg flera småsyskon dö av svält och köld, och mamman begrava dem på egen hand: »Det var 50 grader kallt när vi kom upp till Sibirien. O jämmer, det var svårt«, säger Maria.

Maria Malmas berättelse är ett historiskt vittnesmål och hon framför det på en omisskännlig variant av svenska – gammalsvenska, med ovanlig men skönsjungande språkdräkt och ordföljd. »Och fyrtiosjunde året det var hungersår, och vi åt gräs«, säger hon och refererar till 1947.

Gammalsvenskby i dag

Trots berättelsens djupa allvar är Maria Malmas på glatt humör vid vårt besök. Svenskar är populära i Gammalsvenskby. Många svenskar stödjer verksamheten i byn och har bland annat bekostat byskolans rum och läromedel för svenskundervisning. En välgärning, anser bland andra lärarinnan Larissa Belei.

I dag talar endast en handfull mycket gamla människor Gammalsvenskbys unika dialekt. 86-åriga Maria Norberg är en av dem,

P a g e 9 | 10

men drabbades förra året av en stroke som gör att hon i dag inte kan relatera till omvärlden lika bra som förr.

Vid vårt besök har en festmåltid dukats upp till just Maria Norbergs ära, eftersom hon nyligen fyllt år. Grönsaksinläggningar, sill i kruka, hemgjorda pannbiffar, kaviar och gräddfil står på bordet. Och så vodka.

Redan för hundratals år sedan förfasade sig svenska präster över hur de utvandrade svenskbyborna hade tagit till sig det nya landets dryckesvanor.

Publicerad i Populär Historia 12/2017

P a g e 10 | 10