Café Hjärtat

text: charlotte hörndahl foto: anders ekert

är caféet startades för åtta år sedan var det viktigt att det skulle drivas av människors engagemang och vilja att bidra. Därför har ideella medarbetare varit delaktiga i verksamheten redan från början. I dag är det cirka nio volontärer som

När involverade i Café Hjärtat på olika sätt, allt från att bre smörgåsar, koka kaffe, spela instrument och välkomna alla som kommer. – Café Hjärtat är en bön om att vara en låg tröskel in i kyrkan för varje människa som vill, söker och törstar efter ett sammanhang och en gemenskap. Det är viktigt att caféet är just i kyrkan för det är Guds hus. Kyrkan talar för sig själv och Gud möter varje människa som kommer in, säger Katarina Boberg, diakonimedarbetare och medgrundare till Café Hjärtat.

café hjärtat är en plats för alla åldrar. I barnhörnan kan barn läsa och leka. Det finns möjlighet till ett kortare, förtroligt samtal tillsammans med en präst eller diakon, och man kan be tillsammans i bönekapellet.

Varje vecka besöker en trubadur caféet och man kan vara med och sjunga en stund. Det går bra att ta med ett eget instrument att spela på, om man har det. Man kan också tända ljus eller sitta i stillhet och bara vara. – I allt vi gör, pekar vi på Gud. Gud är kärlek, barmhärtighet och nåd. Det är evangeliet. Den kärlek vi tar emot av Gud vill vi ge vidare. När du kommer till Café Hjärtat ingår du i gemenskapen och du är viktig för den. Kyrkan vill vara ett andligt hem för alla.

text och foto: charlotte hörndahl

Under andra hälften av 1800-talet skedde en snabb befolkningsökning i Stockholm, vilket resulterade i ett ökat tryck på fattigvården. När Stockholms stads norra försörjningsinrättning öppnade 1860, på nuvarande Fleminggatan, tog den hand om fattiga, gamla, yrkestiggare, barn och personer som inte kunde försörja sig själva och inte hade någon som tog hand om dem. Inrättningen hade många sjuka, både fysiskt och psykiskt och till en början skiljdes de inte åt utan alla intagna bodde tillsammans.

I samtida redogörelser över inrättningen understryker man misären och den fängelseliknande ofriheten, där de intagna inte fick lämna inrättningen utan särskild anledning och tillstånd. Inrättningen var fruktansvärt trångbodd, den sanitära standarden var horribel och sjukdomar spreds snabbt. Av förklarliga skäl fanns en ovilja bland fattiga i Stockholm att hamna på inrättningen och många avstod hellre från hjälp än att flytta dit.

Socialinspektörer vid denna tid anmärkte särskilt på hur illa barnen