Partier i kommunpolitiken – en kunskapsöversikt om partier, makt och legitimitet
stödet för den övergripande bild som tonat fram i avsnitten 4.1–4.3: allmänt sett finns en maktkoncentration i lokalpolitiken – såväl inom partierna som inom kommunen – och denna makt är koncentrerad till nätverkskonstellationer bestående av ledande politiker i styrelse och nämnder samt kommun- och förvaltningschefer.
4.5 Kommunpolitikens autonomi gentemot statens styrning Låt oss så slutligen rikta blicken mot det som Pierre (1992) har kallat kommunpolitikens vertikala autonomi: Hur stort manöverutrymme finns det att bedriva självständig politik i svenska kommuner, om vi beaktar olika former av statlig styrning samt debatten om hur kringskuren den kommunala självstyrelsen i praktiken är? Vid första anblick kan frågan tyckas perifer för en studie som behandlar politiska partiers roll i lokalpolitiken. Men i själva verket handlar det om en grundläggande fråga som rör vid demokratins kärna. Historiskt sett har det nämligen funnits en tendens till att från statligt håll främst se kommunerna som välfärdsleverantörer med uppgift att tillhandahålla medborgarna service. Dock är den grundläggande konstitutionella poängen med kommuner att de ska vara fora för medborgarna att hantera gemensamma uppgifter och problem under demokratiska former, samt utgöra goda förutsättningar för s.k. ”vertikal maktdelning” (t.ex. Petersson 2000/2001; Bull 1999; Dahlkvist och Strandberg 1999). Idén med den decentraliserade samhällsorganisationen i Sverige är ju som bekant att stärka medborgarnas möjligheter att påverka sin vardag. Så om man ska få oss att acceptera att det finns en stor demokratisk poäng med att ha lokala folkvalda organ på kommunal nivå bör det också finnas en meningsfull kärna av kommunal självstyrelse för medborgarna (och i förlängningen politikerna) att råda över. 51
51 I det här sammanhanget finns anledning att återkoppla till Ringkjøbs (2004:15f) diskussion om förhållandet mellan den kommunala självstyrelsen och studiet av lokala partiorganisationer. Han argumenterar för att kommuner kan studeras som självständiga politiska system, och att partiernas lokalorganisationer i många avseenden kan agera självständigt gentemot partiet centralt. För att detta ska vara möjligt krävs dock att kommuner tillåts vara olika varandra. Om den statliga styrningen genom lagar, förordningar och fördelning eller omfördelning av resurser begränsar det lokala handlingsutrymmet till den milda grad att det inte spelar någon roll vilket parti det är som har majoritet i fullmäktige, blir det mindre relevant att diskutera de lokala partiapparaterna som meningsfulla demokratiska fora. Som Ringkjøb (2004:16) själv formulerar det: ”Utan … sjölvstyret, ville ikkje partia kunne spele ei sjölvstendig rolle i lokalpolitikken. Lokalpolitikken ville vore sentralstyrt og partia lokalt ville ikkje ha hatt ein lokalpolitisk sfäre å arbeide i.”
63