tätt tillsammans fick kommunen backa den gången, säger Marie Askerstam. Om man varit ensam hade planerna säkert lättare gått igenom. Så styrgruppen är guld värd. Vi som arbetar med det här blir ofta lite udda i våra egna organisationer. Kommunanställda beskylls för att sitta i knäet på psykiatrin, och vice versa. Då är det skönt att ha styrgruppen att luta sig emot. Under sin tioåriga existens har Södertäljemo-
dellen varit stadd i ständig utveckling. På gårdarna har nya funktioner som utredande psykologer tillkommit. Eftersom den ursprungliga målgruppen, personer med psykosproblematik, även omfattar personer med till exempel neuropsykiatriska funktionshinder och dubbeldiagnoser har behovet av utredning blivit alltmer uppenbart. Som ringar på vattnet har nya verksamheter som mottagning för unga, en allmänpsykiatrisk rehabenhet och en
enhet för nyinsjuknade i psykos uppstått. Arbetssättet har till stor del anpassats till de regionala vårdprogrammen. – Under de första åren lade vi mycket energi på samverkansbiten, säger Marie Askerstam. Numera har fokus flyttats över till innehållet i vården, stödet och hjälpen. Ur det perspektivet finns mycket kvar att göra. Implementeringen av det regionala vårdprogrammet kring patienter med
psykos har blivit en angelägenhet för både landstings- och kommunpersonalen. Vi måste även bli bättre på att tillhandahålla arbete och daglig sysselsättning till medlemmarna på gårdarna. Brukarinflytandet är ett annat eftersatt område. Inte desto mindre är Marie Askerstam övertygad om att Södertäljemodellen kommer att överleva även nästa tioårsperiod: – Grundidén är ju så rätt.
färre terapeuter. Men det är kanske en resursfråga som inte Södertäljemodellen ska belastas för. Även när det gäller brukar- och anhöriginflytande finns en del i övrigt att önska. Fast här tycker jag att man börjat skärpa sig på senare tid.”
ställa tid när man ville socialtjänsten eller psykiatrin något. Det behövs inte längre. Nu är det bara att knalla på. För det mesta får man den hjälp man vill ha på en gång. Om det gäller att få träffa en läkare kan det dröja lite nu också. Det är ju en sån läkarbrist. En bra sak är att man får medicinen direkt av sköterskan på gården, utportionerad och klar, så att man slipper gå till apoteket och hämta den. Boendestödet och nattpatrullen är andra tjänster som jag uppskattar. Det är viktigt att få en social kontakt i sin hemmiljö. Här på gården finns även en massa aktiviteter som är viktiga för många. Om jag
också ska säga något kritiskt om Södertäljemodellen så tycker jag att det borde finnas fler utslussningsboenden. Som det är nu tvingas de flesta åka direkt hem efter slutenvård. Det är inte bra. En del har inte ens något hem att återvända till … Jag kan hålla med om att brukarin-flytandet inte är det bästa, men det är lika mycket bukarnas eget fel som personalens. Många är så fast i sitt sjukdomsbeteende att de inte vågar säga vad de tycker och ställa krav. De har fått en dålig självbild. Själv har jag varit ett fall för psykiatrin sedan jag var 17 år. Idag är jag 65 år. Så jag bör väl veta vad jag talar om …”
Om Södertäljemodellen AG N ETA WI DÉN, anhörig: ”I stora drag fungerar Södertäljemodellen bra. Beslutsvägarna är mycket kortare nu än de var tidigare, även om de ur patientperspektiv aldrig kan bli tillräckligt korta. Och brukarna bollas inte längre mellan olika vård- och servicegivare. En annan positiv sak är att det där ”vi och dom”-tänkandet försvunnit helt. Det är aldrig något käbbel om vem som ska göra vad. Bra är också att modellen inte stelnat i en form utan utvecklas och går vidare hela tiden. Det enda negativa jag kan komma på är det begränsade utbudet av psykoterapi, och då främst KBT. Jag har känslan att det blir allt 32
B R U KAR E, Sydgården: ”Jag tycker att det är en bra modell. För mig innebär Sydgården en stor trygghet, och det är nog mycket tack vare den som jag inte varit inlagd sedan 1995. Jag kan gå dit när jag vill och vara som jag är. Mår jag dåligt behöver jag inte låtsas något annat … Förr var man tvungen att ringa och be-
33