7164 038 x

Ursprungsglöd och värmedöd Om de nationella kulturpolitiska målen i den lokala kulturpolitiken

© Sveriges kommuner och landsting 2005 Text: Dimitrios Iordanoglou Produktion: Ordförrådet Tryck: åtta.45, Stockholm

Förord 1996 fattade riksdagen beslut om nationella kulturpolitiska mål. Målen utgjorde en revision av de mål för den statliga kulturpolitiken som antogs 1974.

1974 års statliga mål fick på sin tid starkt genomslag i de kommunala kulturpolitiska måldokumenten. I vilken utsträckning blev då 1996 års nationella mål vägledande för kommunernas programarbete?

För att belysa denna fråga uppdrog kultursektionen i dåvarande Svenska Kommunförbundet åt Dimitrios Iordanoglou att genom intervjuer med ett mindre antal kommuner få en bild av kommunernas hållning till målen.

Resultatet av hans arbete redovisas i den rapport som nu publiceras. Vi hoppas att hans iakttagelser kan väcka intresse och ge bidrag till den lokala kulturdebatten.

Roland Lexén Sektionschef

Innehåll Bakgrunder____________________________________________ 5 Syften ______________________________________________________________ 6 ”Kultur” och ”kulturpolitik” ___________________________________________ 7 ”Kultur” och ”det kulturpolitiska området” _____________________________ 9

De nationella målens ställning i kommunerna ______________ 13 Från ursprungsglöd till värmedöd _____________________________________ 14 Styrning eller kraftsamling? __________________________________________ 18 Negativa verkningar _________________________________________________ 20

Slutord ______________________________________________ 25 Appendix ____________________________________________ 27 Litteratur i urval_______________________________________ 28

Bakgrunder

5

B AKGRUNDER

[…] vi ser nu också tendenser till ett självständigare kulturpolitiskt tänkande inom kommuner och landsting. […] De förändringar som nu kan anas hotar inte omedelbart den statliga auktoriteten inom kulturpolitiken, men de utgör varsel om ett förestående kulturpolitiskt paradigmskifte.

Schottis på Dalhall. Om staten och den lokala kulturpolitiken.

Rapport från Statens kulturråd 2001:1, s. 45.

Termodynamikens första huvudsats säger oss att energin i ett slutet system, säg vårt universum, är konstant. Den andra, att universums entropi eller oordning kommer att tillta tills dess att all energi nått sin minst ordnade form, blivit värme. Entropilagen beskriver universums väg från ordning till sönderfall. I takt med att dess materia övergår till kylslaget mörker beskriver den också vår slutgiltiga undergång i universums värmedöd.

Det kulturpolitiska områdets Big Bang kan dateras med större precision än universums uppkomst, till år 1974, då riksdagen i stor enighet antog mål för den statliga kulturpolitiken. År 1996 hördes ett eko av denna tillblivelseexplosion, när riksdagen beslutade om nya nationella mål för kulturpolitiken.

Denna rapport har skrivits på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting, och behandlar de nationella kulturpolitiska målen. Som titeln antyder rör det sig om ett försök att ta temperaturen på dem ur ett kommunalt perspektiv. Den övergripande frågeställningen är om de nationella målen fortfarande lyser – upp och i – den lokala kulturpolitiken, eller om deras ursprungsglöd har svalnat, och de därmed gått sin värmedöd till mötes.

Syften Om kulturbegreppet brukar sägas att det inte låter sig definieras, om effekterna av kulturpolitiska mål att de inte låter sig mätas, och om Sveriges kommuner att deras traditioner och förutsättningar är så specifika och så skiftande att de inte låter sig generaliseras. Under sådana förhållanden kan man både fråga sig och ställa sig frågande till vad denna rapport egentligen kan resultera i, och hur tillförlitliga dess resultat rimligen kan vara.

Liksom ”allt” är ”kultur”, är ”allt” ”politik”, och sådant levande ädelt liv lånar sig varken till slutgiltiga svar eller till allmängiltiga lösningar.

Kulturpolitiken är däremot mer begränsad än så, och dess livaktighet kan inte tas för given. Ett av huvudsyftena med denna rapport har varit

6

B AKGRUNDER

att i uppsökande samtal med kulturpolitiker och förvaltningstjänstemän förmedla en situationsbild av de nationella kulturpolitiska målens ställning i det allmänna kulturpolitiska medvetandet på lokal nivå, med särskild tonvikt på deras inverkan på det kommunala kulturpolitiska målarbetet. Härvidlag kan rapporten sägas fördjupa och komplettera tidigare rapporter om förekomsten av kulturpolitiska måldokument i Sveriges kommuner, nu senast skriften Program för kultur. Redovisning av en enkätundersökning sommaren 2004 (Solna: Ordförrådet 2004).

Kulturpolitisk livaktighet kan inte tas för given, men en framkomlig väg kan vara att fortlöpande ifrågasätta och omförhandla dess utgångspunkter, arbetsformer och gränser. Om denna rapport föranleder reflektion över förhållandet mellan de nationella kulturpolitiska målen och den lokala kulturpolitiken har ytterligare ett huvudsakligt syfte uppnåtts: att aktualisera frågekomplexet hos kulturpolitiska aktörer på lokal och nationell nivå. I den bästa av alla tänkbara världar, som en samtalspartner uttryckte det, kan denna rapport ses som ett påskyndande led i (d)en pågående förnyelse(n) av det kulturpolitiska målarbetet.

❖ Ett varmt tack riktas till de kommuner som besökts i samband med denna rapport, och till de kulturpolitiskt verksamma politiker och tjänstemän vilkas åsikter, erfarenheter och kunskaper utgör en betydande del av rapportunderlaget. De återfinns i Botkyrka, Jokkmokk, Stockholm stad, Piteå, Vimmerby, Ystad och Ödeshög; och på Sveriges Kommuner och Landsting samt Statens Kulturråd.

”Kultur” och ”kulturpolitik” Vi får ofta höra att ordet kultur kommer från latinets cultura, som betyder odling – av jorden, och så i överförd bemärkelse av själen. I denna välkända version välkomnar vi kultur. Ordet kultur ingår emellertid i en större gemenskap. Kopplingen till ord som kolonisation och kult är mer avlägsen, inte fullt så utnött, men desto mer relevant.

I kolonisationen och i kulten framträder två samtida farhågor om kultur i samhällsutvecklingen i stort. Det rör sig å ena sidan om rädslan för den dominerande Kulturen, med vars obevekliga plog andra kulturer plöjs ner i takt med att all mark utjämnas i samma enkelriktade fåra. Å den andra,

7

B AKGRUNDER

om fruktan för att sekundära kulturer inte bara tycks vara oändliga till sitt antal, utan dessutom har en så vidsträckt spridning och är så omedelbart tillgängliga. Hur ser det samhälle ut vars individer i allt högre grad sönderfaller i allt mindre och perifera kulturer? Hur ser det samhälle ut i vilket alla individer är hänvisade till en enda kultur? De olika associationer som ordets historia kan ge upphov till åskådliggör de utmaningar som följer av kulturpolitikens paradoxala uppdrag: att både, på en och samma gång, vara en samlande och en utmanande kraft.

Ett ytterligare problem med kulturbegreppet utgörs av dess mångskiftande användningsområden. Ordet kultur kan idag syfta på vad som helst från graffiti till de traditionella konstarterna till identitet och till det ogripbara rum i vilket mening skapas och upplevs, och utifrån vilket sociala verkligheter konstrueras, uppfattas och tolkas.

Ett vanligt sätt att hantera kulturbegreppets mångtydighet är att tala om dess två huvudsakliga inriktningar: det estetiska och det antropologiska. Det estetiskt inriktade kulturbegreppet omfattar konstarter(na).

Tonvikten läggs oftast på de kreativa aspekterna, på själva skapandet och utförandet av estetiska artefakter och uttryck, men det innefattar också tillägnandet av desamma. Det antropologiskt inriktade kulturbegreppet är mer omfattande, och rör sig ytterst om summan av de sätt, mönster och situationer i vilka vi lever i gemenskap.

Hur förhåller sig då kultur och kulturpolitik till varandra? Genom kulturpolitiken, har det sagts, kanaliseras och administreras institutionaliserat stöd (i ordens vidaste bemärkelse) till såväl estetiska verksamheter som levnadsgemenskaper. Kulturpolitiken torde alltså överbrygga kulturbegreppets estetiska och antropologiska inriktningar (även om varje form av estetiskt inriktad kulturdefinition rimligen borde ingå som en bland flera delar i en antropologisk). Vi är alla kulturella, kunde vi gott säga, och vissa av oss anses till och med (och till skillnad från somliga andra) vara kultiverade; det gäller bara att ”hamna rätt” i valen mellan Rachmaninov och Rachim, Farmen och Fedra, Klimt och klotter (eller graffiti, som det ju också kallas) och så vidare.

Valet av ett så laddat ord som kultiverad är naturligtvis högst medvetet.

I kulturpolitiskt hänseende kan föreställningar om estetiska uttryck knappast befrias från reflektioner om social differentiering. Hur de processer gestaltar sig, genom vilka kulturella artefakter och levnadsmönster lyfts fram i och av det offentliga samhället som kultiverade, är inte bara en fråga för forskningen. Kulturpolitiken får aldrig avstanna vid en specifik kultur och

8

B AKGRUNDER

dess artefakter, utan måste ständigt granska hur vissa kulturer prioriteras framför andra, och vilka dessa kulturer är. Först när orsakerna till, formerna för och konsekvenserna av våra kulturpolitiska prioriteringar åskådliggörs och debatteras kan systemjusteringar och paradigmskiften åstadkommas.

”Kultur” och ”det kulturpolitiska området” Det kulturpolitiska paradigm som fortfarande råder (men vars skifte både har förutspåtts och efterlysts, och som nu kan anas) har sin grund i 1974 års proposition Den statliga kulturpolitiken (Prop. 1974:28). Där fastslogs, i motsats till vad som skrivits ovan, att ett vidare kulturbegrepp inte kan tjäna som utgångspunkt för en konkret kulturpolitisk reformverksamhet.

I samma anda hade en av de utredningar som föregick propositionen gjort en åtskillnad mellan kultur och det kulturpolitiska området.

Så definierades till exempel aldrig begreppet kultur i utredningen Ny kulturpolitik. Del 1, Nuläge och förslag (SOU 1972:66). Istället avgränsades det kulturpolitiska området till att omfatta de konstnärliga uttrycksformerna, medier för kommunikation såsom press, radio och TV, verksamhet för bevarande av kulturarv samt en del av folkbildningen (SOU 1972:66, 169). Inom ramen för denna avgränsning kom de fria konstarternas professioner och institutioner att få en så framskjuten och privilegierad ställning att den statliga kulturpolitiken fortfarande omtalas som en politik för (etablerad) konst i synnerhet snarare än kultur i allmänhet. Som Rolf Hugoson skriver i avhandlingen Vad är kulturpolitik? En fråga om retorik (Umeå 2000, 44): ”I 1974 års proposition undviker regeringen på det hela taget att diskutera de konkreta sambanden mellan kultur i vid mening och det praktiska kulturpolitiska området. Samtidigt markeras omsorgsfullt att det ena inte är detsamma som det andra.”

1974 års kulturpolitik var i första hand fråga om en ny, samlad organisationsordning för staten, och för verksamheter som den redan ägnade sig åt. Men i själva verket blev 1974 års kulturpolitik nationell snarare än statlig. I propositionen hade noga angivits hur staten skulle samspela med landsting och kommuner, men dess genomslagskraft och inflytande på de regionala och lokala nivåerna blev mer genomgripande än så, och kan knappast överskattas. Landstingen och kommunerna kom raskt och av fri vilja att anpassa sig till och i stort sett överta ”den nya kulturpolitiken”.

Mot slutet av 1980-talet började emellertid den statliga och de lokala nivåerna att gå skilda kulturpolitiska vägar. På den lokala nivån märktes

9

B AKGRUNDER

detta främst genom den gradvisa uppluckringen av det kulturpolitiska områdets gränser, både i förhållande till andra politikområden och till de civila och privata samhällssektorerna. Den regionala nivån utmärkte sig inte minst genom en grundläggande förändring i synen på kulturpolitiken och dess roll inom samhällelig utveckling och tillväxt. På den statliga nivån fortsatte dock renodlandet av det kulturpolitiska området (inte minst genom 1991 års etablerande av ett kulturdepartement) som ett enskilt och avskiljt politikområde i linje med 1970-talets områdesavgränsning.

Vid en tillbakablick tycks skilsmässan mellan den statliga och de lokala nivåerna i kulturpolitisk utblick och praktik ha varit ett fullbordat faktum redan vid mitten av 1990-talet. Detta återspeglas emellertid inte i den kulturpolitiska proposition, Kulturpolitik (Prop. 1996/97:3), som framlades vid samma tid. 1974 års kulturpolitiska inriktning tedde sig fortfarande så grundläggande och relevant att den kom att överleva såväl den utvärderande utredning, Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84), som föregick 1996 års proposition, som själva propositionen.

Vad som i 1972 års kulturpolitiska utredning hade utpekats som det kulturpolitiska området (dvs. de konstnärliga uttrycksformerna, medier för kommunikation såsom press, radio och TV, verksamhet för bevarande av kulturarv samt en del av folkbildningen) lever inte bara kvar i 1995 års kulturutredning. Det finns anledning att fråga sig om den tidigare avgränsningen av det kulturpolitiska området har inverkat alltför inskränkande på hur begreppet kultur skulle komma att uppfattas på den statliga nivån. Ett exempel återfinns i 1996 års propositions bilagda sammanfattning av 1995 års kulturutredning (Prop. 1996/97:3, sid. 211):

Ordet kultur har många innebörder. Vi använder kultur som ett beskrivande, inte som ett värderande eller normerande begrepp. Med kultur menar vi konstarterna, medierna, bildningssträvanden och kulturarven. Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrepp måste beröra både kulturens kommunikativa sidor, processer och materiella uttryck.

Det kulturpolitiska ansvarsområdet, kulturpolitikens ”hemmaplan”, är smalare än vårt kulturbegrepp.

Om vi verkligen skall ta ovanstående citat på allvar må de vara förlåtna som beskriver den statliga kulturpolitiken (för att fortsätta i enlighet med propositionens metaforbruk) som spel mot ett mål, för att inte säga offside.

❖ 10

B AKGRUNDER

I en nyligen utkommen bok, Kulturens nya vägar. Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige (Malmö 2004), beskriver Sven Nilsson de kulturpolitiska nivåerna på följande sätt (sid. 248): ”Idag är den ideologiska inriktningen svagast på statlig nivå och starkast i landstingen som traditionellt haft svårast att hitta en tydlig politisk identitet. I kommunerna präglas kulturpolitiken av en öppen, pragmatisk hållning, där kulturpolitiken ofta associeras till andra politikområden.”

Denna karaktärisering, som hade varit lika träffande redan 1994, ger en indikation om svårigheterna att beskriva det kulturpolitiska området på ett för samtliga politiska nivåer rättvisande sätt.

Helt visst växlar tolkningen av och förhållandet mellan kultur, kulturpolitik och det kulturpolitiska området såväl mellan som inom de olika nivåerna. På lokal nivå talas ofta om olikheterna i kulturpolitiskt fokus mellan den egna inriktningen på kommunens invånare eller kulturens publik och den statliga nivåns fokus på de konstnärliga institutionerna och den professionella kulturen. Detta är bara ett av en lång rad exempel på konkreta motsättningar (i brist på bättre ord) som har uppstått.

Mot bakgrund av den kulturpolitiska nyorienteringen på de regionala och lokala nivåerna framstår avsaknaden av en bredare – och djupare – diskussion om kulturpolitikens idéinnehåll och dess förhållande till andra politikområden och samhällssektorer som anmärkningsvärd (redan) i 1996 års proposition, i synnerhet som denna hade en mer uttalat nationell ambitionsnivå än sin så framgångsrika föregångare. Denna ambition märktes kanske främst på ett retoriskt plan, i propositionens behandling av de kulturpolitiska målen, vilka skall behandlas i nästa avsnitt.

11

De nationella mülens ställning i kommunerna

13

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

Den långsiktiga strategin för kulturpolitiken måste utgå från de kulturpolitiska målen och uppfyllelsen av dessa. Om dessa aspekter är statistiken sämre att ge svar på, har [sic!] krävs analys och forskarnas insatser.

Sten Månsson, ”1. Kulturstatistik – att mäta det omätbara?

Underlag för seminarium den 4 maj 2004 på Konstnärsnämnden” (www.isak.liu.se/4_maj_sm.pdf?node=122833).

Från ursprungsglöd till värmedöd De kulturpolitiska målen tillskrivs ofta en central ställning inom kulturpolitiken av bedömare och utredare verksamma inom olika fack. Så görs även i 1974 och (inte minst) i 1996 års kulturpolitiska propositioner.

Om 1974 års mål skrivs i 1996 års proposition att de (Prop. 1996/97:3, sid.

27): ”haft stor betydelse på såväl nationell som regional och lokal nivå”, och vidare att ”[d]e har fungerat som gemensamma referensramar för statens, landstingens och kommunernas insatser och givit kulturpolitiken styrka.” Det finns knappast något att invända mot denna historieskrivning. 1974 års kulturpolitiska mål var nominellt sett statliga, men kom, i praktiken, att bli nationella.

Mot denna bakgrund kan det tyckas lätt förvirrande (och något ironiskt) att det ofta sagts om 1996 års kulturpolitiska mål att de är nationella (endast) till namnet, men att de i själva verket förblivit statliga i fråga om relevans och tillämpning. Så skriver, till exempel, Sven Nilsson följande om 1996 års (och därmed dagens) nationella kulturpolitiska mål (op. cit. sid. 264):

Det är väl ett uttryck för en förändrad tidsanda att dessa mål, till skillnad från 1974 års mål, inte åberopas särskilt ofta. Det har varit svårt att föra ut och förankra målen i kommuner och landsting.

En närmare förklaring till hur tidsandan skulle ha förändrats på ett sådant sätt att de kulturpolitiska målen kommit att åberopas i allt mindre utsträckning tillhandahålles inte. Kanske ligger en del av förklaringen i vad vi kunde kalla en politikens generella reträtt i förhållande till 1970-talet, då politiken både ville och förväntades stöpa om och ingripa i våra liv i större utsträckning än vad som är fallet idag.

14

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

Det finns kanske anledning att fråga sig, för att fortsätta i linje med ovanstående spekulation, om själva företeelsen med nationella politiska mål har kommit att uppfattas som något förlegat?

Om vi ser till de så kallade miljömålen tycks det emellertid inte finnas mycket stöd för en sådan hypotes. Miljömålen utgör tvärtom en uppsättning nationella politiska mål som både åberopas och implementeras på lokal nivå (även om det kan invändas att dessa mål åtföljs av en mer omfattande lagstiftning än vad som är fallet inom det kulturpolitiska området, där bibliotekslagen är den enda legislativa regleringen).

Under alla omständigheter bör, enligt 1995 års kulturutredning (SOU 1995:84, sid. 18), kulturpolitikens mål ”gälla alla nivåer i samhället och alla samhällssektorer”. I regeringens skrivelse om kultur och delaktighet står dessutom att (Skr. 2001/02:176, sid. 5): ”De nationella målen skall vara vägledande för all kulturverksamhet oberoende av samhällssektor.” Sådana formuleringar kan svårligen tolkas som uttryck för en kulturpolitisk reträtt.

Därmed inte sagt att Sven Nilssons beskrivning skulle vara missvisande, långt ifrån. Naturligtvis finns exempel på lokalt utformade och antagna kulturpolitiska måldokument i vilka de nationella målen integrerats på sätt som ger intrycket av att den lokala kulturpolitiken verkligen genomsyras av de nationella målen – men det torde knappast vara en alltför stor överdrift att hävda att det går att finna enskilda exempel på det allra mesta i en så mångfacetterad urvalsgrupp som Sveriges kommuner.

De kommuner i vilkas måldokument referenser till de nationella målen antingen saknas, eller endast (och till synes pliktskyldigt) skymtar förbi utan någon tydlig (eller någon som helst) återkoppling till de lokala målen är långt fler.

I synnerhet bland politiker fanns ett icke obetydligt antal som för första gången kom i kontakt med de nationella målen för kulturpolitiken i samband med att det stod klart att de skulle komma att intervjuas om hur dessa mål påverkat kulturpolitiken i hemkommunen. Därtill ansåg en överväldigande majoritet av de politiker och förvaltningstjänstemän, som sedan tidigare känt till målen, att de nationella målens inflytande på den kommunala kulturpolitiken är högst begränsat eller obefintligt.

Det samlade intrycket är att kommunerna varken upplever sig vara hjälpta eller stjälpta, styrda eller stödda av de nationella målen för kulturpolitiken. För att besvara den fråga som ställdes inledningsvis: de natio-

15

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

Intervjuare: Har de nationella målen legat till grund för, inspirerat eller inverkat på utformningen av era lokala kulturpolitiska målsättningar?

A (politiker, kommun V): Nej, inte alls.

B (förvaltning, kommun X): Självklart [följt av ironiskt skratt från förvaltning och politiker].

C (förvaltning, kommun Y): De ligger som ett raster. […] För oss som jobbar med det här är det självklart. Det är viktigt att de finns.

D (politiker, kommun Z): Jag vet att de finns och så, men vad de står för, det hade jag ingen aning om.

nella kulturpolitiska målen lyser varken upp eller i den lokala kulturpolitiken, utan snarare med sin frånvaro.

❖ Det finns redan nu anledning att kortfattat kommentera det paradoxala i de nationella målens frånvaro i den lokala kulturpolitikens (själv)medvetande och dokument innan möjliga orsaker därtill kan diskuteras. På ett principiellt plan ställde sig nämligen samtliga samtalspartners synnerligen positiva till nationella mål för kulturpolitiken. Nationella mål sades allmänt vara en önskvärd och rentav nödvändig förutsättning för att överhuvudtaget kunna bedriva kulturpolitik. Dessutom ansåg både de som sedan länge och de som relativt nyligen stiftat de nationella målens bekantskap att dessa mål, i stort sett, överensstämde med den egna kommunens övergripande kulturpolitiska målsättningar.

Att de nationella målen för kulturpolitiken, trots detta, inte tycks utgöra ett ämne för särskilt omfattande diskussion inom eller mellan kommunerna kan möjligen tyckas vara anmärkningsvärt i sig. Möjligen är det verkligen så att det har varit svårt att föra ut och förankra de nationella målen i landsting och kommuner, men man kunde gott, något mer tillspetsat, fråga sig om någon överhuvudtaget bemödat sig om att föra ut och förankra de nationella målen i det lokala kulturpolitiska landskapet på ett mer aktivt (och framförallt, för lokala synpunkter mer lyhört) sätt än att sätta dem på pränt i utrednings- och propositionstext eller i informationsblad.

Till och med de kommuner som har haft förhållandevis nära till (i överförd snarare än geografisk bemärkelse) och täta kontakter med kultur-

16

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

politiska aktörer på statlig nivå menar att samtal om de nationella målen för kulturpolitiken varit mycket sällsynta. Här anas en väsentlig skillnad i förhållande till de kulturpolitiska mål som antogs 1974, som tillkom genom en process i vilken de lokala nivåerna tycks ha involverats i högre grad än som varit fallit inför och efter det att 1996 års mål antogs.

Förvaltning (kommun X): Det är väldigt sällan nån tar upp målen.

De nationella målens anonymitet i det lokala kulturpolitiska landskapet kan i någon mån förklaras mot bakgrund av avsaknaden av just nationellt och inter- och intra-lokalt förankrings- och uppföljningsarbete, men det finns fler, allvarigare orsaker, som har att göra med hur de nationella målens utformning och syfte upplevs av lokala kulturpolitiska aktörer.

Endast en tjänsteman tog upp målens generella och till allmän uppslutning inbjudande karaktär som något fördelaktigt; härigenom, menade denne, kunde de nationella målen stå sig genom lokala majoritetsskiften.

Betydligt fler (såväl politiker som tjänstemän) talade dock om hur de upplevde de nationella målen som alltför allmänna och abstrakta, och att detta utgör ett grundläggande problem snarare än en fördel.

Man tycks mena att de nationella målen måste vara mer konkreta för att verkligen kunna tillämpas i och på den lokala kulturpolitiken. Samstämmigheten var stor i fråga om att just graden av konkretion hade ökat om de nationella målen formulerats av kulturpolitiskt verksamma på lokal nivå. De nationella målen beskrevs faktiskt av ett ganska stort antal, sinsemellan mycket olika, samtalspartners som ”slätstrukna” och ”tandlösa”:

Förvaltning (kommun X): De är så tandlösa, de ger ingen vägledning, så antingen kan man ta bort dem eller också får man tala om, vad är det vi ska göra, vilken riktning skall vi gå?

Denna slags kritik mot de nationella målen är i själva verket vanligt förekommande på lokal nivå, där de nationella målen, i deras nuvarande form, sägs mena väl, men förmå mycket litet. Bakom denna kritik döljer sig naturligtvis den helt grundläggande frågeställningen om hur de nationella

17

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

kulturpolitiska målen skall fungera och vad det egentligen är tänkt att de skall (eller borde) åstadkomma. Denna frågeställning faller visserligen utanför denna rapports ramar, men frågan om målen skall betraktas som styrande eller kraftsamlande måste beröras, om än ytterst kortfattat.

Styrning eller kraftsamling?

Det finns flera, tämligen utförliga (och tänkvärda) resonemang om huruvida de nationella kulturpolitiska målen skall uppfattas som styrande eller kraftsamlande. Ett exempel, från vilket rubriken hämtats, utgörs av Rolf Hugosons ovan citerade avhandling (op.cit. sid. 57–83). Hugoson menar inte bara att de nationella målen skall ses som kraftsamlande snarare än styrande, utan varnar dessutom för en alltför bokstavlig tolkning av själva ordet mål (op.cit. sid. 58):

Ytterligare en lämplig metafor för målen kan vara att säga att de fungerar som fanor eller standar. Dessa anger inte färdens konkreta riktning, men om de hålls högt kan de aktörer som samlas lättare identifiera sin gemenskap. Ifall målen alltså är fanor torde vi förstås alldeles hamna vilse om vi tar uttrycket mål alltför mycket på allvar, och börjar fråga i vilken mån de har ’uppfyllts’.

Nationella kulturpolitiska mål brukar ofta betraktas som ett styrmedel, och för nationella regeringar har det därför kommit att uppfattas som ett problem att deras kulturpolitiska mål inte åtföljs av anvisningar om hur målen skall verkställas.

Särskilt intressant är den uppmärksamhet som Hugoson fäster på hur det bland utredare på europeisk nivå förutsätts (op.cit. sid. 79): ”att ett mer effektivt samband mellan mål och medel måste anordnas genom att målen formuleras tydligare i meningen styrande.” Så tycks även vara fallet bland en stor grupp av lokala kulturpolitiska aktörer.

I deras önskan om mer konkreta nationella mål förefaller såväl tjänstemän som politiker (och det sistnämnda är något förvånande) eftertrakta mål som på ett tydligare sätt verkligen styr. I enstaka fall framfördes till och med önskemål om ytterligare bindande lagstiftning på det kulturpolitiska området. På så sätt, menade en samtalspartner, vore det lättare att argumentera för tilldelning av medel för kulturpolitiska ändamål. Ett annat, liknande önskemål som framkom rörde riktade statsbidrag, för

18

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

kulturpolitiska ändamål öronmärkta pengar till den kommunala kassan.

Naturligtvis skulle sådana, i synnerhet i kombination med lokala nedskärningar inom det aktuella utgiftsområdet, få allvarliga konsekvenser för den kommunala kulturpolitiska självstyrelsen.

Trots dessa exempel dominerar ändå, även bland den lokala kulturpolitiska nivåns aktörer, synen på de nationella kulturpolitiska målen som kraftsamlande (åtminstone såtillvida att ingen tycks anse att den lokala kulturpolitiken vare sig styrs eller bör styras av de nationella målen). Men mot bakgrund av att de nationella målen så ofta kritiseras för deras bristande konkretionsgrad finns det anledning att fråga sig om det alltså möjligen kan vara så, för att återigen citera Hugoson (op.cit. sid. 82), att:

[d]e kulturpolitiska målen tycks ofta ha varit mer abstrakta än kraftsamlande, eftersom det tycks ha varit så lätt att missförstå deras uppgift som en fråga om styrning.

Att sådana ”missförstånd” uppstår (om det nu verkligen är att beteckna som ”missförstånd”) är inte särskilt förvånande – se bara på det citat med vilket detta kapitel inleds.

❖ En promemoria utgiven av Statskontoret, Hur styr staten kommunerna? Ett förslag till kartläggnings- och analysmodell, slår fast att det är riktigt att hävda (PM 2003-10-13, dnr. 2003/292-5, sid. 9): ”att staten styr sådana verksamheter som kommunerna är ålagda och att nationella mål och ambitioner skall få genomslag i kommunal verksamhet.” Förhoppningsvis har detta korta avsnitt understrukit behovet av att på såväl nationell som lokal nivå (och gärna i samråd) klargöra i hur hög grad målen skall vara styrande. Hur skall, för att följa Statskontorets terminologi, ”genomslag i kommunal verksamhet” förstås inom ett område som är så förhållandevis fritt från ålägganden, lagstiftning och (alltjämt) resultatorienterade sektorsmål från statligt håll?

Oavsett oklarheterna kring de nationella målen såsom styrande bör det sägas att de borde kunna fungera kraftsamlande. I stort sett samtliga samtalspartners menade att nuvarande nationella mål på ett eller annat sätt skulle ha ingått i en uppsättning nationella kulturpolitiska mål om de

19

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

hade formulerats av kulturpolitiskt verksamma på lokal nivå. De var få som i sak har hade något att invända mot de nationella målen, åtminstone om vi bortser från det nationella mål i vilket ”kommersialismens negativa verkningar” omnämns. Denna ordalydelse skall behandlas närmare i nästa avsnitt, men kunde det kanske vara lämpligt att dessförinnan fråga sig om en anledning till att den lokala nivån på ett närmast paradoxalt sätt tycks underkänna de nationella målens förmåga till kraftsamling kan vara att målen, som fanor betraktade, inte hålls tillräckligt högt eller att vårt samhälle inte förmår att framkalla de debattvindar som krävs för att dessa fanor skall kunna vaja.

Negativa verkningar Om jag har rätt, dvs om ett av det viktigaste ideologiska naven i en tidigare kulturpolitik varit kampen mot de kommersiella krafternas negativa verkan, och därmed sammanhängande relativt okomplicerade syn på vad kultur är, samt att denna grund idag uppfattas som alltmer otillfredsställande, ja då borde ett led vara att undersöka vilka möjliga gemensamma, övergripande värden som skall/kan bestämma en nationell kulturpolitik Björn Linnell, ”Är kulturpolitiken bara historia – eller är kulturpolitikens historia dess framtid?” (http://www.framtidenskultur.se/linnell.pdf).

Det finns visserligen vissa intresseförskjutningar mellan 1974 och 1996 års kulturpolitiska mål som vore värda att diskutera. Det så kallade internationaliseringsmålet, som i 1974 års mål syftade till att främja utbyte över nationsgränserna, har i 1996 års upplaga av de nationella målen vänt blicken inåt: nu skall internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet främjas.

Internationaliseringsmålet fanns inte med i det förslag till nya kulturpolitiska mål som presenterades i 1995 års kulturutredning. Utredningens förslag skilde sig även i andra väsentliga avseenden från 1974 års mål. Så saknades till exempel den nu så (ö)kända formuleringen om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Många remissinstanser ansåg emellertid att formuleringen borde behållas, och mot bakgrund av att den också återfinns i 1996 års nationella mål förefaller ”saknades” vara ett riktigt ordval i sammanhanget. Det finns alltså goda skäl att närmare gran-

20

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

ska denna formulering, vars relevans i kulturpolitiska sammanhang tycks ha varit föremål för diskussion alltsedan 1990-talets mitt.

Under det senaste decenniet har kulturens betydelse som lokaliserings, utvecklings- och tillväxtfaktor kommit att betonas allt starkare på lokal (och framför allt) regional nivå. Idag tycks de så kallade turist- och upplevelsenäringarna vara ett självklart inslag i den lokala och regionala kulturpolitiken. I en av de kommuner som besöktes inför denna rapport har till och med mål antagits för ”upplevelseindustrin”. I samband med denna utveckling har sådana ”nya” kulturfrågor ibland kommit att flyttas från kulturpolitikens nämnder till kommunstyrelsen.

Man kan visst fråga sig om de därmed också har upphört att vara kulturfrågor i strikt mening, men även för de verksamheter som traditionellt sett fallit (och fortfarande faller) inom ramen för kulturpolitiska nämnders ansvarsområden har olika former av samverkanslösningar mellan de offentliga, civila och privata sektorerna kommit att tillta. Hur vanligt förekommande faktisk kultursponsring är på den lokala nivån (om än in natura) tycks ingen riktigt veta, men det är knappast en alltför vågad gissning att den vid en granskning skulle visa sig vara relativt omfattande.

För den som endast på hastig genomresa fått vistas i det lokala kulturpolitiska landskapet tycks denna utveckling stå i skarp kontrast till det kulturpolitiska mål enligt vilken kommersialismens negativa verkningar skall motverkas. Denna formulering tycks vara den lokala kulturpolitiska vardagen lika fjärran som den är kulturpolitiskt klassisk – så fjärran att det ter sig betydelselöst om detta motverkande skall ske genom att främja kulturell mångfald och konstnärlig förnyelse och kvalitet, eller på något annat sätt:

Politiker (kommun X): Alltså, jag kan tycka att den skrivningen [sc. om att motverka kommersialismens negativa verkningar] från 1974 känns ju helt förlegad. […] Man ska ju komma ihåg att de flesta av våra kulturarbetare är ju egna företagare.

Mot bakgrund av de nationella målens marginalisering i den lokala kulturpolitiken är det måhända förklarligt, men för den tillfällige turisten kan det (åtminstone inledningsvis) te sig besynnerligt att denna uppenbara konflikt mellan mål och praktik än ignoreras, än bagatelliseras genom en

21

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

retorik enligt vilken det i själva verket inte föreligger någon motsättning i att motverka kommersialismens förmodat negativa verkningar och samtidigt både beskriva kulturpolitisk verksamhet i termer av näring eller industri och bedriva den med kommersiella aktörer.

Redan i 1995 års kulturutredning (op.cit., sid. 81) uppmärksammades en kritik, då från ”kulturlivets företrädare”, mot begreppet ”kommersialismens negativa verkningar”, men kritiken uppfattades gälla ”mera attityden och formuleringarna än det sakliga innehållet”. Det tycks alltså röra sig om en sedan länge rotad upp- och eftergivenhet i fråga om hur man på ett mer systematiskt sätt både kan värja sig mot kommersialismens så kallade negativa verkningar och samtidigt dra nytta av den privata sektorns resurser, kompetens och tilltagande intresse för kultur. Å ena sidan kan formuleringen om ”negativa verkningar” tyckas vara helt överspelad mot bakgrund av den regionala och lokala kulturpolitiska utveckling som hastigt tecknades ovan. Å andra sidan kan det – mot bakgrund av just denna utveckling – kanske hävdas att behovet av mer konsekventa och tydligare riktlinjer i fråga om samverkansformer mellan offentligt och privat i kulturpolitiskt hänseende aldrig har varit så trängande som just nu.

Under alla omständigheter utgör just detta det mest påtagliga enskilda exemplet på en vanligt förekommande, om än mer i generella termer formulerad kritik mot de nationella kulturpolitiska målen, nämligen att de inte speglar vad som kallas för ”omvärldsförändringarna”. Även bland sådana samtalspartners som i högre grad än andra fortfarande omhuldar de nationella målen tycks besvikelsen stor över bristen på förändringar i förhållande till de tidigare, statliga målen för kulturpolitiken.

Förvaltning (kommun X): De [sc. nationella kulturpolitiska målen] antogs på 70-talet och har reviderats marginellt, men de följer inte sin tid alls.

❖ Detta avsnitt har fokuserat på skrivningen om kommersialismens negativa verkningar, men det finns naturligtvis många andra delområden som på lokal nivå framhålls som angelägna diskussionsämnen vid en förnyelse av kulturpolitiska målsättningar. Allt oftare börjar den kulturpolitiska

22

DE

NATIONELLA MÅLENS STÄLLNING I KOMMUNERNA

inriktningen på (liksom själva kategorin) ”barn- och ungdom” ifrågasättas. En kulturpolitisk beredskap som kan ta vid när ”barn” blir ”ungdomar” och/eller ”unga vuxna” har både efterlysts och (åtminstone inom vissa kommuner) framarbetats. På samma sätt torde de gränslösa kulturella mötesplatser som idag finns på internet kunna bli föremål för fördjupade kulturpolitiska resonemang. Helt visst väntar stora utmaningar för dem som en dag kommer att involveras i en revision av nuvarande nationella kulturpolitiska mål. De kunde med fördel, redan nu, låta sig inspireras av de många erfarenheter och reflektioner som den lokala nivåns kulturpolitiska aktörer har att erbjuda.

23

Slutord

25

S LUTORD

Syftet med denna rapport har varit att undersöka de nationella kulturpolitiska målens ställning i Sveriges kommuner. Lyser de nationella kulturpolitiska målen – upp och i – den lokala kulturpolitiken? Nej – svaret är lika enkelt som frågeställningen är komplex – på den lokala kulturpolitiska nivån beskrivs de nationella målen mest sanningsenligt, för att återknyta till rapportens titel, i termer av värmedöd snarare än ursprungsglöd.

En rapport av detta slag, vars slutsatser vare sig åtföljs eller underbyggs av det trollbindande sken av objektivitet som endast statistik och indikatorer tycks kunna frammana, kan möjligen uppfattas som alltför impressionistisk. Den uppenbara riposten är naturligtvis att avsaknaden av nya, lokala intryck förefaller vara en starkt bidragande orsak till att de nationella kulturpolitiska målen så ofta förblir stumma statister på den lokala kulturpolitiska scenen.

Få omständigheter tycks ha inverkat så negativt på de nationella målens ursprungsglöd som bristen på ett uppsökande och kontinuerligt förankringsarbete där samtliga kommuner givits möjlighet att delta. Avsaknaden av diskussionsfora där de statliga och lokala nivåerna kan mötas för att utbyta och klargöra sina respektive tolkningar av och förväntningar på vad de nationella målen omfattar och hur de skall fungera torde vara tämligen enkel att åtgärda – här har Sveriges Kommuner och Landsting en viktig roll att spela.

Den utbredda synen på de nationella målen som förlegade är mer bekymmersam – åtminstone för de nationella målens vidkommande. Lika problematisk är emellertid den ambivalenta inställning som ofta kommer till uttryck bland verksamma inom den lokala kulturpolitiken i fråga om de nationella målens ideologiska innebörder, teoretiska grundvalar och praktiska tillämpningar.

Kultur kan aldrig, men måste likväl, inrymmas i den åtdragna tvångströja som utgörs av statliga och kommunala budgetsiffror. På den lokala nivån är det tveklöst så att den kulturpolitiska vardagen i högre grad präglas av detta handgripliga envig än av kontemplativ betraktelse över de kulturpolitiska systemens natur. Många kommuners kulturpolitik bedrivs alldeles oberoende av de nationella kulturpolitiska målen. Om detta är av godo eller av ondo är en fråga som denna rapport måste lämna obesvarad.

26

Appendix 1974 och 1996 års kulturpolitiska mål Kulturpolitiken skall… (prop. 1974:28)

Målen för kulturpolitiken skall vara… (prop. 1996/97:3)

• medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.

• att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den.

• ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.

• att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande.

• motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.

• att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom mot verka kommersialismens negativa verkningar.

• främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet.

• att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.

• i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers möjligheter och behov.

• att bevara och bruka kulturarvet.

• möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse.

• att främja bildningssträvanden.

• garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.

• att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

• främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk och nationsgränserna.

27

Litteratur i urval Seyla Benhabib, The Claims of Culture: Equality and Diversity in the Global Era, Princeton, N.J.; Oxford: Princeton University Press, 2002.

Bergljot Baklien, Mikael Franzén, Line Nyhagen Predelli, Utvärdering av Stiftelsen Framtidens kultur, Uppsala: Stift. Framtidens kultur, 2002 (Skövde: Rolf & Co).

Peter Duelund, (ed.), The Nordic cultural model: Nordic cultural policy in transition, Copenhagen: Nordic Cultural Institute, 2003.

Rolf Hugoson, Vad är kulturpolitik? En fråga om retorik, (Statsvetenskapliga institutionens skriftserie, 2000:1), Umeå: Univ., 2000.

David Karlsson, En chimär av endräkt: Ideologiska dimensioner i kommunal kulturpolitik, Göteborg: Förvaltningshögsk., Univ., 2003.

Björn Linnell, ”Är kulturpolitiken bara historia – eller är kulturpolitikens historia dess framtid?” (http://www.framtidenskultur.se/linnell.pdf).

Toby Miller and George Yúdice, Cultural Policy, London: Sage Publications, 2002.

Sten Månsson, ”1. Kulturstatistik – att mäta det omätbara?

Underlag för seminarium den 4 maj 2004 på Konstnärsnämnden” (www.isak.liu.se/4_maj_sm.pdf?node=122833).

Sven Nilsson, Kulturens nya vägar: Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, Malmö Polyvalent, 2003 ([S.l.]: Berling Skog).

Robert Pinsky, Democracy, Culture and the Voice of Poetry, Princeton, N.J.: Princeton University Press, 2002.

Schottis på Dalhall: Om staten och den lokala kulturen, (Rapport från Statens Kulturråd 2001:1), Stockholm: Statens Kulturråd, 2001 (Trelleborg: Berling Skog).

Folke Snickars, (ed.), Culture, Society and Market: The Swedish Research Seminar held at Sigtuna, January 24–25, 2000, (Rapport från Statens Kulturråd 2001:6), Stockholm: Statens Kulturråd, 2001 Trelleborg: Berling Skog).

❖ Prop. 1974:28 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 1974: Den statliga kulturpolitiken.

Prop. 1996/97:3 Regeringens proposition nr 1996/97:3: Kulturpolitik.

SOU 1972:66 Ny kulturpolitik: Del 1, Nuläge och förslag.

SOU 1995:84 Kulturpolitikens inriktning: Kulturutredningens slutbetänkande.

28