g j u ta , s l i pa , p o l e r a . g j u ta , s l i pa , p o l e r a .
T I D FÖR T E N N t e x t A n n i c a K v i n t – f o t o To b i a s R e g e l l
Anna Petrus Lyttkens kraftfulla lejonunge från 1926 har blivit något av en signaturprodukt för Svenskt Tenn. Följ med till familjeföretaget som tillverkar både lejonet och många andra tennklassiker i sin småskaliga metallverkstad på den västgötska landsbygden.
–TENN
SMÄLTER
VID
263
GR ADER .
Oskar tar en skopa med sin handskförsedda hand, för ner den i en smältdegel och häller flytande, 300-gradigt tenn i den uppvärmda gjutformen på arbetsbänken. Det är viktigt att gjutformen är exakt tempererad. Är den för kall flyter tennet inte ut i formen som det ska. Är den för varm blir tennet fullt av luftbubblor som måste lagas senare i processen. För Oskar är det här inga nyheter. Han har i princip växt upp i metallverkstaden i Västergötland där Svenskt Tenn tillverkar sina allra mest krävande tennprodukter. Men Oskar är väldigt ensam om sin kunskap. Hantverksskicklighet är sällsynt idag. Metallverkstaden, som Oskars föräldrar Erik och Inger startade 1979, är en av ytterligt få som jobbar hantverksmässigt med metall. Tenn stelnar på några sekunder. Oskar tar bort de två skruvtvingar som hållit ihop gjutformen och plockar ut ett lejonhuvud. Det är nu det riktiga handarbetet tar vid. För huvudet ska inte bara lödas ihop med de övriga fem
delarna av lejonkroppen. Innan det görs ska alla bitar poleras, och det kräver både speciella och tidsödande procedurer, eftersom lejonet är tungt och har så många ojämna delar. – Varje gjuten bit har ”gjutskägg” som ska ansas, det vill säga slipas bort. Det gör jag med filar av en mängd olika dimensioner, berättar Inger. När jag filat klart är det dags att sandpappra, först med grovt papper, efter hand med allt finare. Och när alla sex delar av lejonet är polerade ska de lödas ihop och slutpoleras. Gjuta, slipa, polera. Gjuta, slipa, polera. Ett enda av Anna Petrus Lyttkens tennlejon kräver upp till 30 timmars intensivt arbete. Så var det när det första lejonet tillverkades 1926 och så är det än idag. Lejonet är hantverk rakt igenom och formarna, eller kokillerna, som det heter på fackspråk, är de ursprungliga. Tenn är en av de få metaller, som använts ända sedan förhistorisk tid. Då förekom den framförallt i legering med koppar, det vill säga som brons. Högtstående
19
kulturer i Egypten, Mesopotamien, Kina och Grekland använde brons i allt från vapen till smycken och byggnadsdetaljer. När Estrid Ericson startade Svenskt Tenn 1924 hade tennet snabbt etablerat sig som ett av tidens mest spännande material. Tenn ansågs, till skillnad från nysilver, vara ett ärligt material. Det konkurrerade mer med det nya glaset och keramiken än med metaller i övrigt. Anna Petrus Lyttkens tillhörde de konstnärer som redan i början av 1920-talet fått upp ögonen för materialet. – Tenn är den mest tidskrävande metallen av alla, konstaterar Erik, den innehåller alltid slagg och orenheter. När jag gjutit någonting brukar jag gå över saken med en gaslåga. Då ser man om det har bildats luftbubblor. Också gjutningen, som trots allt är den enklaste delen i tillverkningen, kräver precision. I en plastback bredvid oss ligger färdiggjutna tennkatter och Erik pekar på en av dem som spruckit: – Man kan inte gjuta för många i taget.