8 Nutid och evighet
AV PIAMARIA ENGVALL REDAKTÖR
Jag minns känslan när jag som barn tänkte på rymden och försökte förstå vidden av att den är oändlig, att den aldrig tar slut. Jag försökte greppa det faktum att vi är som ett litet sandkorn på en oändlig sandstrand, eller en droppe vatten i ett oändligt hav, och den tanken fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Det var en fysisk reaktion på ett begrepp som är helt ofattbar.
att det finns något mer, något bortom just nu
Med tanke på att detta var för över fyrtio år sedan har vi i skrivande stund än mer häpnadsväckande information om rymden som är minst lika ofattbar. Kvantfysiker har sjösatt teorier om att det är omöjligt att vårt universum är det enda som finns, utan att vi lever i ett multiversum: ett oändligt antal parallella universum där ett oräkneligt antal versioner av oss existerar samtidigt. Den tanken är kanske än mer svindlande och fortfarande som vuxen är det information som är omöjlig att ta in. Fördelen med ett sådant perspektiv är att vardagliga irritationer, som till exempel ett trilskande blixtlås eller en medtrafikant som inte omedelbart kör iväg när trafikljuset slår om till grönt, plötsligt blir ganska irrelevanta.
I ett större perspektiv är detta helt onödigt att ödsla sin energi på. Istället blir det till och med lättare att fokusera på det som verkligen betyder något, att lyssna på sina medmänniskor, att plötsligt kunna leva i nuet och uppskatta det där lilla extra i vardagen. Att för en stund glömma att vi lever i en orolig tid och att vår tid här på jorden faktiskt är utmätt. För tanken på allt detta okända, det vi egentligen inte vet någonting om, inger oss också en större tro på att det finns något mer, något bortom detta som vi upplever just här, just nu.
Vad det är och hur det ter sig är det än så länge ingen som kunnat bevisa vetenskapligt, men kanske vi kan klara oss utan de bevisen så länge blotta tanken kan inge en tröstande visshet om att något annat väntar bortom detta?
Välkommen till ett nummer där vi utforskar vår nutid ända bort till evigheten. Följ med oss på en spännande resa i det okända!
Evigheten
AV CHARLOTTA ORTIZ ARBETSLEDANDE FÖRSAMLINGSPEDAGOG
Evigheten och det eviga livet har genom tiden fascinerat människan. Inom trossamfunden är evighetsbegreppet mer av en självklarhet och även det som många gånger utgör grunden för hoppet. Tanken om ett evigt och oändligt liv återfinns dock inte enbart inom religion. I fiktionen möter vi ofta berättelser där evighetsbegreppet är centralt och bärande för handlingen. Särskilt inom genren fantasy ställs vi inför oändligheten, många gånger i form av odödliga själar som fått evigt liv. I dessa berättelser skildras ofta det eviga livet som en tung börda eller förbannelse. Något har inträffat under det mänskliga livet vilket fått karaktären att hänga kvar som odödlig i den mänskliga världen. Handlingen förs sedan fram genom att samma karaktär försöker hitta ett sätt att bli av med sin börda eller förbannelse.
Visst finns det, inom fantasy, även exempel på odödlighet som skildras positivt eller åtminstone neutralt men dessa fall är få. Odödlighet är heller inte något nytt fenomen som uppkommit i den nutida litteraturen och filmvärlden.
Redan under 1700-talet skrev Jonathan Swift i Gullivers resor om folkgruppen struldbruggs. Struldbruggsen är odödliga men fortsätter ändå att åldras vilket medför ett lidande där ålderns krämpor blir en del av den eviga vardagen. Swift pekar på skillnaden mellan den idealiserade bilden av det eviga livet och den smärtsamma verkligheten av detsamma. En annan form av odödlighet skildras i Tolkiens Sagan om ringen där alverna besitter en variant av evigt liv. I detta sammanhang är odödligheten inte total och beskrivs med mer positiva termer. Tanken på det eviga livet som en gåva och inte som en förbannelse framträder hos Tolkien även om han genom berättelsen problematiserar spänningen däremellan.
Den mest frekvent förekomna formen av odödlighet i fantasy verkar ändå vara en själ som dröjer sig kvar i det jordiska i väntan på att bli fri från sin börda. Kanske är det just fenomenet att vara evig bland den ändliga mänskligheten som leder till denna upplevelse. En sida av evigt liv som ofta lyfts fram är alla förluster av relationer
och människor i din närhet. Detta utifrån tanken att du är odödlig men existerar i den mänskliga verkligheten. Å andra sidan lyfts det mänskliga livet fram som önskat och åtråvärt i dessa sammanhang. I fantasyvärlden kan friheten från bördan om evigt liv innebära en återgång till det mänskliga livet vilket är unikt, kort och i stor utsträckning präglat av tanken om nu eller aldrig.
Kanske är det just detta som gör det mänskliga så ovärderligt. Det är lätt att föreställa sig Swifts struldbruggs med en längtan efter ett ändligt liv. För det eviga livet, i en mänsklig värld, är trots allt även det förknippat med ett lidande.
Finns det ändå inte en annan sida av evigt liv? Jo, om vi stannar i fantasyvärlden och tittar närmare på de fall där det eviga livet lyfts fram som något positivt. Då framkommer en bild av den odödlighet som är bortkopplad från det jordiska. Det handlar då helt enkelt om karaktärer som befinner sig i en annan verklighet än den mänskliga. Det eviga livet är betydligt mer eftersträvansvärt när kontexten är en annan än den jordiska.
Det är såklart inte möjligt att dra några slutsatser utifrån denna enkla iakttagelse. Säkert är i alla fall att ämnet berör och inspirerar inom en rad olika områden såsom religion, fiktion och vetenskap. Kanske kan det ändå ge oss en nyckel till hur vi kan förstå dragningskraften i evighetsbegreppet utifrån ett religiöst perspektiv. Här rör vi oss nämligen bort från det jordiska till ett liv som inträder efter den mänskliga döden vilket går att likna vid de mer positiva skildringarna inom fantasyvärlden. För min egen del kommer det alltid att finnas en dragningskraft i fiktionens fantasy såväl som i hoppet om en evighet bortom den jordiska.
Det beror på rymden
AV MARIA KÜCHEN FÖRFATTARE OCH KULTURJOURNALIST
Äntligen närmar sig påsken. Den är ovanligt sen i år. Det beror på rymden.
Påsken i västkyrkan infaller första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Är det fullmåne när det nyss har varit vårdagjämning, då blir påsken tidig. Men i år var det tvärtom vårdagjämning när det nyss hade varit fullmåne. Vi firar påsk för att minnas Jesus död och uppståndelse. Men vårdagjämningen och månen –skeenden i rymden – bestämmer när.
I Norden heter det inte Merry Christmas som i den engelskspråkiga världen, eller Feliz Navidad, ”lycklig födelse” som på spanska. Det heter ”God jul”. Jul, yule, var ursprungligen en hednisk midvinterfest. Mörkret skulle jagas på flykten. Och efter varje jul börjar mörkret mycket riktigt fly, inte för att midvinterriter fungerar, utan på grund av kosmiska lagar.
Och nu när vårdagjämningen har passerat finns ingen tvekan mer. Ljuset är tillbaka. Äntligen. Kosmos blev till när Gud skapade världen genom att ordna upp i kaos. Av oordnat stoft skapades stjärnor och planeter i sinnrika banor. Midvinter, vårdagjämning, fullmåne – allt detta beror sedan tidens början på himlakropparnas rörelser.
Före kristendomen dyrkades månen som en gud. Månens faser styrde sådd och skörd och mycket annat. När missionärerna kom flätades gamla riter in i de nya kristna högtiderna, och spåren finns kvar – inte minst här i Norden som kristnades sent.
Rymden är inte främmande eller avlägsen. Vi är en del av den. Vi är rymdvarelser. Genom rymden snurrar vår planet kring sig själv och kring solen, som i sin tur cirklar med alla sina planeter kring vintergatans centrum. Det är en komplicerad dans och det går ofattbart fort.
Sommar och vinter beror på att jordaxeln lutar. När det är sommar befinner vi oss närmare solen, alltmedan jorden snurrar, snurrar, snurrar – ett varv kring sin axel på ett dygn, ett varv kring solen på ett år.
Evigheten går inte att förstå. Den tillhör Gud.
Hela mitt liv kan tyckas obetydligt, men då bedrar jag mig. Då talar jag som de gudlösa i Salomos vishet: ”Vi har kommit till av en slump, och efteråt är det som om vi aldrig funnits. Vår andedräkt är flyktig som rök, och vår tankeförmåga en gnista, tänd vid hjärtats slag.”
Det är en dålig idé att tänka så. Det gör mig deppig och det förminskar även andra. Även de blir flyktiga obetydligheter som kan behandlas lite hur som helst:
”Den fattige rättfärdige skall vi trampa på” säger de gudlösa i Salomos vishet. ”Inte tar vi hänsyn till änkan, inte bryr vi oss om den gamles grånade hår. För oss skall styrkan vara lag och rätt –svagheten visar själv att den är värdelös.”
Jag blir lite yr i huvudet när jag tänker på det. Ser jag upp mot himlavalvet tycks stjärnorna så stilla, så eviga. Men de rör sig precis som vi. Många tycker det är skrämmande, men för mig är det inte så. Universums rörliga väldighet fascinerar. Att Gud kunde skapa detta stora oerhörda – det är mäktigt!
Världsalltet hade en början, och det kommer att ha ett slut. Vad fanns innan? Vad händer sedan? Som barn låg jag vaken till sent på kvällarna och grubblade på dessa frågor, men de har ännu inte fått några svar. Det är ett mysterium. Vi har fantastiska hjärnor vi människor, men evigheten går inte att förstå. Den är bortom vår fattningsförmåga. Den tillhör Gud.
Kanske är det lugnast att leva sitt liv som om evigheten inte fanns. Den klarar sig utan mig. Det nära, det lilla, det påtagliga, det praktiska, vardagens små och stora glädjeämnen och problem – det är där jag behövs. Där jag kan orientera mig. Men när nuet och samtiden blir svåra, då tröstar ändå rymden. I det kosmiska perspektivet blir mina bekymmer rätt små. Det är faktiskt en lättnad.
Det är den brutala makten som talar. Tankarna går till all världens despoter, förr och nu. Inte sätter de sig under himlen i den klara natten och funderar på rymden och evigheten. Allt som räknas är det de kan äga, och de vill hela tiden ha mer. Mer land, mer guld, mer makt. Men utom räckhåll för dem ligger stjärnorna.
Utom räckhåll ligger stjärnorna.
Stjärnorna äger ingen.
Stjärnorna äger ingen. Människan får nöja sig med att bygga teleskop som fångar deras ljus och mäter deras strålning. Ute i rymden ligger JWST, James Webb Space Telescope, och hjälper oss skåda bakåt i tiden ända till universums födelse för 14 miljarder år sedan. Det låter som magi. Hur är det möjligt? Det beror på att ljusets färd tar tid.
Ljusår är inte ett tidsmått, utan ett längdmått. Mellan jorden och solen är det åtta ljusminuter. Så lång tid tar solljuset på sig för att nå jorden. Vår närmaste stjärna ligger fyra ljusår bort. När vi ser ljuset från den, ser vi hur den såg ut för fyra år sedan. Och när teleskopen fångar ljuset från de mest avlägsna stjärnorna, då har det gått miljarder år sedan det ljuset sändes ut. Själva stjärnan är kanske borta sedan länge. Men vi ser den.
Och rymden
följer sina lagar,
8
och evigheten behåller sin gåta.
Det svindlar. Så väldig är Guds skapelse, så sinnrik och fantastisk. En del tror att naturvetenskap och gudstro är oförenliga, men vissa forskare ser sitt studium som en gudstjänst, ett sätt att förundras inför det som Gud har skapat. Matematikens samband gjorde Pythagoras religiös. Carl von Linné beskrev studiet av naturen som att ”se Gud på ryggen”. Och Vatikanens observatorium har anor sedan 1500-talet.
I Arizonas ödemark har Vatikanen idag ett avancerat forskningsteleskop. Bland mycket annat studerar man hur galaxers form och dimensioner har förändrats över tid ute i universum. Den grundläggande idén är att skapa dialog mellan tro och vetenskap.
Så varför hatade kyrkan den store 1600-talsastronomen Galileo så mycket? Det är komplicerat. Främst, hävdar vissa, berodde det på att han drev med påven. Han förblev troende katolik till slutet, men han retades med makthavarna. De blev provocerade, men kyrka och vetenskap som svurna fiender är ett sentida påhitt. Då som nu studerade lärda kristna astronomi. Det är möjligt att både tro på Gud och tänka analytiskt.
Och medan vi människor tror och tänker, samtalar och grälar, föds och dör, följer himlakropparna sin bana som de gjort sedan tidens början. Våra liv är korta i ett kosmiskt perspektiv, men meningsfulla. Och rymden följer sina lagar, och evigheten behåller sin gåta.
NUTIDEN
AV MIKAEL GÖTH
FÖRSAMLINGSHERDE
Jag kan förundras över min egen oförmåga att leva i nuet. Att vara närvarande i det som sker för stunden. Antingen handlar det om då eller sedan i stort och smått. I min svärfars hus i den småländska skogen hänger det en broderad bonad från svunna tider över soffan där jag läser ”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ännu inte sett men idag hjälper Herren”.
Det som en gång var är borta.
Den broderade bonaden är en påminnelse om de löften som går att finna i bibeln. Och kanske är det just behovet av påminnelse som är nödvändigt eftersom det är så svårt att hålla fast vid det löftet. Att leva här och nu och samtidigt lita på att Gud är med i det som sker och att Gud
verkar i våra liv. Tänker att det är något tidlöst både över utmaningen och över löftet.
Jag tar tåget varje dag mellan Lund och Malmö. Ibland tänker jag att det är lite som ett sorgetåg. De flesta av oss har mörka kläder och när vi väl har satt oss ner i stolen tar vi fram skärmen som ett fönster ut till något annat. Se’n finns det alltid någon som bryter av, sitter rakt upp och ner och gör ingenting. Det som var det normala för några år sedan är idag unikt.
När jag själv satt där med min skärm såg jag några ord fladdra förbi i flödet. Någon som uttryckte att hon ville vända sig om och ropa till den hon en gång var att det ordnade sig. Källan till denna längtan efter något annat, bort från sig själv och till en annan tillvaro är nog legio.
Det kan vara oro, sorg, hopp eller längtan. I den kristna traditionen återkommer uppmaningen att återvända till själva källan, som är Gud själv. En bön som levt kvar genom historien är den bön som formulerade av St. Augustinus redan på trehundratalet och som pekar i den riktningen: ”Du Gud har skapat oss och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”.
Om man ponerar att man går igenom livet med olika koordinater där här och nu är en och att evigheten är en annan så borde dessa två hänga ihop på något sätt. Kanske som en tanke, kanske som en övertygelse eller som en livsvandring. Vad som händer ”på andra sidan” har sysselsatt människan i alla tider. Frågan är tillvarons stora.
Längtan efter något annat, bort från sig själv.
Samtidigt långt borta och samtidigt endast ett andetag eller hjärtslag bort. Vad är det som finns på andra sidan? Vad är det vi möter och vem är jag vid det tillfället? Både faraonerna, vikingarna och Hasse Andersson ställer frågan vad för möjligheter det finns att ta med sig något till andra sidan. Arkeologiska erfarenheten säger att man kan inte ta med sig någonting när det är dags. Många av oss som någon gång i livet fått sitta vid en dödsbädd delar samma erfarenhet. När sista andetaget är borta är personen inte kvar. Kroppen är, men inte den människa som personen en gång var.
Här och nu binds ihop med då och sedan.
Vad handlar allt detta om? Det är inte många som varit på andra sidan som kommit tillbaka och kan berätta vad det är. Kanske är det lika bra. Vi får med oss bilder som genom historien traderats och försökt sätta ord på hoppet om en fortsättning. Där rosor aldrig dör, staden ovan molnen eller gator av guld är några.
Gud
är med oss genom livet, oavsett omständigheter.
För mig handlar det om koordinaterna här och nu som binds ihop med då och sedan. Löftet om Guds närvaro som går genom bibeln som en röd tråd från pärm till pärm, mitt eget liv från början till slut och som handlar om att Gud är med oss genom livet, oavsett inre eller yttre omständigheter. Ett löfte som kopplas samman med orden i bibelns sista skälvande kapitel: ”och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Hoppet som har bäring både här, nu, då och se’n.
Framtidstro för unga
AV SANNA BÜLOW KOMMUNIKATÖR ACT
I dag lever miljontals barn och unga i länder drabbade av krig, konflikt och klimatkatastrofer.
Act Svenska kyrkan arbetar tillsammans med unga världen över för att väcka hopp och nya möjligheter.
I stora delar av Irak lever hälften av alla barn i fattigdom, unga har erfarenheter av krig och den psykiska ohälsan är utbredd. Muhamad är 27 år och har flytt till Irak från Syrien. Han har startat organisationen Youth Speak.
Organisationen består i dag av klubbar som ungdomar själva skapat utifrån sina intressen: miljö-, freds-, konst-, idrotts- och bokklubb. Klubbarna är några av de väldigt få möjligheter unga har att träffas på trygga platser och gro hopp om framtiden.
Klubbarna ger möjlighet till lärande, bättre mental hälsa och praktikplatser.
– Om vi fortsätter med arbete som bygger hopp och utveckling för unga kommer vi se skillnad i den yngre generationen och även i kommande generationer. Vi måste stötta den positiva kraft vi fortfarande ser hos dem innan det är för sent, säger Muhamad.
Tillsammans med Muhamad ser Act Svenska kyrkan positiva resultat när ungdomar får göra sina röster hörda och bygga egna erfarenheter av att leva tillsammans trots olikheter.
Har du möjlighet att hjälpa Act Svenska kyrkan och barn- och ungdsomar i världen? Swisha din gåva till 900 1223.
Lilla Genombrottet
8
KYRKNALLE ALEX FUNDERAR PÅ EVIGHETEN
Du har säkert hört talas om att det vatten som finns på jorden alltid är samma mängd. Det blir liksom aldrig mer eller mindre vatten på vår jord, vattnet bara ändrar form. Det kallas för kretslopp.
Ibland är vatten flytande som i kranen eller i regndroppar.
Ibland är vatten ånga som stiger upp från kastrullen när man kokar pasta.
Ibland är vatten fast, som isbiten du kan få från frysen.
Du kan prova att göra ett roligt experiment och se hur vattnet ändrar form.
Ta en liten liten leksak, till exempel en legobit, lägg den i ett fack för iskuber och sedan i frysen. När den blivit en iskub - ta med den in i duschen när du ska duscha. Medan du duschar kommer iskuben smälta och bli till flytande vatten samtidigt som din gömda leksak kommer fram igen. Du kommer också se vattenångan som bildas i duschen från all värme.
Ett annat roligt experiment som Alex provat för att se vattnets kretslopp ser du här på bilden, prova det också! Du behöver en plastpåse som går att stänga, några tuschpennor och sedan är det bara att rita som Alex och fylla på med lite vatten. När du är klar stänger du plastpåsen och tejpar du upp den på ett soligt fönster och ser vad som händer! Lycka till!
Det där som kanske aldrig blivit av, men som ni pratat om så många gånger? Vi vet hur svårt det kan vara och vill därför hjälpa er att fokusera på det som är viktigast. Er kärlek.
Drop-in-vigsel
Vi finns på plats med präst, musiker och bröllopsvittnen i fina Limhamns kyrka. Det räcker att en av er är medlem i Svenska kyrkan. Ta bara med giltiga legitimationer, kanske ringar och en giltig hindersprövning från Skatteverket i Sverige, så ordnar vi resten.
Limhamns kyrka 6 juni kl 12-16
KONSERT — STABAT MATER
Limhamns kyrkokör under ledning av Margareta Jönsson Haksten - solister Helena Magnusson och Petra Hessung, stråkar Nils-Erik Bergh, Isak Franciskovic, Sven-Inge Håkansson, Karin Sandén-Bergh och Katja Nielsen
Limhamns kyrka 13 april kl 15
VÅRKONSERT — MUSIKAL
Ungdomskören Vox Linnaea och Tweeniekören under ledning av Emma Lindström framför en kavalkad av musikallåtar tillsammans med kompband.
Limhamns kyrka 18 maj kl 15
TILLSAMMANS ÄR VI MYCKET STARKARE
Sånger som berör alla våra känslor. Musik av bland annat Darin, Ingrosso, Rodgers och Cohen framförs av Juniorkören, Storkören och kompband under ledning av Maria Wallin Limhamns kyrka 11 maj kl 15
KONSERT — FÖRKLÄDD GUD
av Lars-Erik Larsson med text av Hjalmar Gullberg. Limhamns kyrkokör under ledning av Margareta Jönsson Haksten och Kammarorkester Öresund med dirigent Lennart Fredriksson. Solister Agnes Wästfelt och David Hornwall. Recitatör Marianne Mörck.
Limhamns kyrka 1 juni kl 15
HÄR FINNS VI!
LIMHAMNS FÖRSAMLING
BESÖK Linnégatan 17, 216 12 Limhamn
POST Box 346, 201 23 Malmö
TELEFON 040 279480
E-POST namn.namn@svenskakyrkan.se
församlingsherde och ansvarig utgivare
MIKAEL GÖTH 040 279212
arbetsledande församlingspedagog
CHARLOTTA ORTIZ 040 279049
vaktmästare
ROY PENDLETON 040 279468
AXEL TRUMPFHELLER 040 279164
diakon
ANGELICA SONDÉN 040 279494
assistent/kommunikatör
BODIL ROLF 040 279480
församlingspedagoger
SIGNE KÄLLSTRÖM 040 208962
LOTTA SUNEMARK 040 279495
pedagoger
ANNA BLOM 040 279756
CHARLOTTE ENGSTRÖM 040 279493
fritidsledare
ORION SVEINSSON 040 279206
husmor
EVA HARTLER 040 279010
musiker
MARGARETA HAKSTEN 040 279472
EMMA LINDSTRÖM 040 279067
MARIA WALLIN 040 279387
övriga präster
MARIE DARTE 040 279116
MIA HJERTQUIST 040 279483
STELLAN PONNERT 040 279014
GUNHILD WINQVIST HOLLMAN 040 279209
redaktör
PIAMARIA ENGVALL 040 279081
redaktion
PIAMARIA ENGVALL, MIKAEL GÖTH, CHARLOTTA ORTIZ, BODIL ROLF OCH
AXEL TRUMPFHELLER
layout
BODIL ROLF
illustrationer
AXEL TRUMPFHELLER
Du hittar aktuella tider för gudstjänster och mötesplatser på vår webb limhamnskyrka.se