Hopp!
AV PIA MARIA ENGVALL REDAKTÖR
Vi är mitt uppe i den allra mörkaste tiden i tillvaron. Vintern är en tid då vi går som på halvfart och sätter allt vårt hopp till den dag då solens bleka ljus åter värmer oss en gnutta och den första snödroppen hänger ut sin späda, vita klocka som ett förebud om att våren faktiskt återvänder än en gång. Vintersolståndet talar om för oss att ljuset nu vänder tillbaka, men det dröjer veckor innan vi verkligen ser det. Ända tills vi en kväll, mitt uppe i vardagsbestyren, kastar en blick ut genom fönstret och häpnar över att det fortfarande är ljust ute! Min mormor brukade säga att ljuset efter vintersolståndet återvänder “ett tuppfjät om dagen”. Och det förklarar väl varför vi inte märkt det trots att det gått veckor sedan vändningen, förrän det en dag överrumplar oss när vi står där vid spisen och rör i grytorna.
Glädjen vi känner när vi äntligen förnimmer den där magiska förändringen kan kanske jämföras med förväntan vi känner när vi i denna mörkaste tid får tända det första adventsljuset, den första adventsstjärnan och belysningen i granen. Ljuset bringar oss hopp och glädje i mörkret. Det är på samma gång symboliskt och högst verkligt. Det sprider hopp i en värld där framtiden känns mer osäker och oviss än den gjort på mycket länge. Klimat och politik har tagit en snabb vändning åt helt fel håll och dagens unga kan inte se med samma tillförsikt på sin framtid som de senaste generationerna kunnat.
För första gången på länge ökar antalet ungdomar som söker sig till kyrkan, både som konfirmander men även genom andra verksamheter. Kyrkan har i alla tider stått för en trygghet och stabilitet i oroliga tider. Dagens unga kan känna sig vilsna på långt fler sätt än man gjort tidigare. I den situationen finns kyrkan där och kan erbjuda en gemenskap där man kan finna hopp och tilltro till framtiden. Hoppet genomsyrar allt vi gör och ljuset är symbolen som bär hoppet till oss.
Hoppet är samtidigt en mänsklig egenhet. Man brukar säga att hoppet är det sista som överger oss, och många är vittnesmålen som bekräftar detta. Det kan till och med överleva i en situation eller tillvaro där hoppet egentligen redan är ute. Runt dödsbädden kan förtvivlade anhöriga hoppas på ett sista under, att ett mirakel ska ske. Kanske är hoppet ett inre ljus vi bär med oss för att lysa upp oss inifrån när förtvivlan hotar att ta över?
Under julen speglas vårt hopp i de tusentals ljuslågor som flämtar i hemmen, på gravarna och i kyrkorna. De värmer oss och med sin outtröttliga förmåga att trycka undan mörkret ger de oss både hopp och tillförsikt om framtiden. Tillsammans kan vi alla sprida både ljus och värme och bidra till en varmare värld!
KONFIRMATION GENOM TID OCH RUM
AV CHARLOTTA ORTIZ
ARBETSLEDANDE FÖRSAMLINGSPEDAGOG
Det finns vissa stunder som man särskilt minns och bär med sig i livet. Min konfirmationsdag är en sådan. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes precis innan vi skulle tåga in i procession i kyrkan. Nervöst men ändå förväntansfullt. Jag minns hur våren slagit ut och att sommaren stod för dörren. Allt doftade så där starkt som det bara gör efter ett försommarregn.
Det var på många sätt en högtidlig och glädjefylld dag även om den kantades av ett visst vemod. Jag hade trivts väldigt bra i min konfirmandgrupp och verkligen sett fram emot våra återkommande träffar varje vecka under ett helt läsår. Tanken på att allt detta nu var slut kändes, trots det stora i konfirmationsdagen, ändå lite sorgligt.
MAN BLIR INTE LÄNGRE IFRÅGASATT FÖR
ATT MAN HAR EN TRO
Konfirmandtiden var något helt annat än skolan. I min konfirmandgrupp var det ganska många från mitt högstadium men samtidigt ganska få från min klass. Detta gjorde att det blev ett sammanhang som skilde sig från
skolan. Även om jag hade ett par vänner i gruppen så kändes det ändå nytt. Kanske var det för att förutsättningarna var annorlunda. Jag behövde inte prestera något och innehållet på träffarna var inte alls samma som i skolan. Ledarna i gruppen hade lyckades skapa en anda av att man kunde komma till träffarna precis som man var. Jag minns fortfarande en hel del av samtalen och hur vi alltid avslutade våra träffar med en andakt inne i kyrkan. I en ring på golvet, med ögonen på en ljuslåga, delade vi med oss av både det tunga och lätta i livet. Ibland tänker jag på de där stunderna och att jag fortfarande minns dem så tydligt.
BÅDE
DET TUNGA OCH LÄTTA I LIVET
Jag tror att många av upplevelserna under konfirmandtiden har bidragit till att forma mig som person. För mitt i de intensiva tonåren fanns det ett sammanhang som hade helt andra spelregler. I kyrkan kände jag mig alltid välkommen. Det spelade inte någon roll vem jag var kompis med, hur jag såg ut eller hur jag presterade. Där var det andra saker som var viktiga och som träffade rätt i mig precis där och då.
mitt i de intensiva tonåren fanns det ett sammanhang
som hade helt andra spelregler
På samma vis är det för många av de ungdomar som väljer att konfirmeras idag. Man har funnit något nytt och något annat. För en del kan det vara nya vänner och för andra kan det vara samtalen om livet och tron. Klart är i alla fall att när ungdomar idag väljer att konfirmeras så rör det sig i större utsträckning om ett eget val och inte lika mycket om tradition som tidigare. Många inom kyrkan vittnar om ett ökat intresse för konfirmation bland unga och statistiken talar sitt tydliga språk, allt fler väljer idag att konfirmeras.
HÄMTA ANDAN, SLÄPPA PRESTATIONSKRAVEN
UPPTÄCKA NÅGOT MER
Från forskningshåll framhålls ett större och ökande intresse, hos unga, för vad den kristna tron handlar om samtidigt som den sociala aspekten och gemenskapen av konfirmationen är central. Forskare tycker sig även märka av ett öppnare klimat när det kommer till trosfrågor. Man blir inte längre ifrågasatt för att man har en tro. Även att ökningen möjligen speglar en orolig omvärld samt att ungdomar idag möter fler religiösa uttryck i skolan och i samhället. Jag tänker att det ändå inte är hela bilden. Tankar och frågor kring den egna identiteten och vem man är i förhållande till allt runt omkring är särskilt viktiga under ungdomstiden. Då konfirmationen i stor utsträckning handlar om just detta blir det ett meningsfullt sammanhang för många.
Efter att ha följt ett betydande antal ungdomar genom sin konfirmationstid kan jag, idag som ledare, konstatera att mycket är sig likt. Trots att det har gått nästan 30 år sedan min egen konfirmation är det samma förväntansfulla och nervösa blickar jag möter hos dagens ungdomar när de ställer upp i procession och gör sig beredda att tåga in i kyrkan. Det finns ett innehåll och budskap som går genom tid och rum och som är precis lika relevant idag som det har varit i alla tider. Konfirmationen kan vara en stund mitt i tonåren där man kan få hämta andan, släppa prestationskraven och upptäcka något mer.
När FÖRLORADE vi egentligen
FRAMTIDSTRON?
AV JOEL HALLDORF OCH KENT WISTI
För en del finns en tydlig händelse, ett datum då tillförsikten slocknade. Någon grät när Berlinmuren föll, och det blev uppenbart att det man tagit för utopi var en gigantisk tragedi. För somliga gnagde kapitalismens många misslyckanden på framtidstron tills den kollapsade helt, tillsammans med ekonomin, vintern 2008. För andra var det personliga livshändelser som gjorde framtiden skrämmande: En älskad människas död, en skilsmässa, ett förlorat levebröd.
Men för de flesta har det kommit smygande.
Man vaknar upp en dag och märker att tron inte längre finns där. Det är som när man förlagt en nyckel, men inte för sitt liv kan komma på när, var eller hur.
En människa utan framtidstro går böjd genom livet. Hur känner man igen ett samhälle som saknar tro? Kanske på att valkampanjerna handlar om hur mörka krafter ska hindras, men få politiker kan formulera en vision för var vi ska. Eller på att nostalgin breder ut sig: man blickar bakåt eftersom man inte kan föreställa sig något bättre än hur det var förr. Visst var det väl ändå så att folk fick hångla lite mer på Tage Erlanders tid?
Idag tror 59 procent av svenskarna att deras barn kommer att få det sämre än de själva har det. På nätet frodas preppingsajterna, och Hollywood tycks så övertygade om att apokalypsen står för dörren att de slutat göra film om undergången. Istället har de gått vidare till att skildra livet efter sammanbrottet: ”A Handmaid’s Tale”, ”The Rain”, ”The Walking Dead”.
Joel Halldorf är författare och medarbetare på Expressen Kultur.
Kent Wisti är präst och bildkonstnär.
Olyckskorpar har kraxat förr, och de har ofta fel. Kanske kommer det ingen klimatkollaps, inte ens en systemkollaps. Kanske kommer våra demokratiska institutioner stå pall för populismens flodvågor.
Kanske.
Men i en mening spelar det mindre roll, för allt är redan annorlunda. Oavsett vad som kommer så lever vi redan efter det moderna västerlandets undergång.
För tron på framsteget var grundstenen för denna kultur. Den moderna människan kalkylerade med att framtiden skulle innebära ytterligare framsteg. Hon blickade inte bakåt, mot något svunnet paradis, utan framåt. Utveckling och stigande kurvor var inskrivna i alla de moderna -ismerna: socialism, kapitalism, darwinism.
”Från mörkret stiga vi mot ljuset” – orden ur arbetarrörelsens kampsång var en hel epoks refräng. Att vi idag bara kan sjunga dem ironiskt eller nostalgiskt är ett tecken på att vi lever på andra sidan ett epokskifte. Djupt ner i vårt kollektiva medvetande har kontinentalplattorna skiftat. Vi är inte längre dem vi en gång var.
Det är inte att undra på: idag ser prognoserna dystra ut. Professor Per Ödling har tagit fram en formel som visar att Sverige med nuvarande utveckling kommer att vara en icke-liberal demokrati om åtta år. När det gäller klimatförändringar verkar de mörkaste förutsägelserna vara de mest exakta: bränderna är bara början.
Vi kan inte längre räkna med framgång – innebär det att förtvivlan är allt som återstår? Nej, det finns ett alternativ: När prognoserna sviker måste vi söka hoppet.
Hopp är något annat än den kalkylerade framtidstro som kännetecknade den moderna människan. Kalkylen bygger på kontroll, medan hopp alltid är förenat med ovisshet. Ett hopp som man ser uppfyllt är ju inte något hopp – vem hoppas på det hon redan ser?
Hopp förväxlas ofta med optimism, men de är skilda saker. Optimism är en glädjekalkyl: att överskatta sina odds. Hopp är tillförsikt oavsett framtidsutsikter. Man tror att resan kan sluta väl även om det nu ser dystert ut. Tillit är hoppets innersta väsen. Att hoppas är att inse att man inte själv sitter vid spakarna, men att man kan lita på den som styr.
Vi går mot slutet av en valrörelse där religiösa minoriteter utmålats som problem, oavsett om det gällt bildning eller böneseder. En kultur som gjort sitt bästa för att döda Gud skyller sina problem på att Gud envisas med att återuppstå.
här för att stanna
Men politiker och andra behöver försonas med att religionerna är här för att stanna. Sverige är en del av världen, och idag identifierar sig 84 procent av jordens befolkning som religiös; om några årtionden är siffran 87. Givetvis har varje tradition sina problem, det ska man inte blunda för – men det finns också saker att lära av religionerna.
Hit hör hoppet. Sekulära tänkare har inte haft mycket till övers för detta hopp. Marx, Nietzsche och Camus hävdade alla att hoppet distraherar människan från livet här och nu. Men stämmer det?
en hoppets religion
I den judiska traditionen är profeterna de som förmedlar hopp till de hopplösa. För 2500 år sedan förlorade judarna Jerusalem och sitt älskade tempel när de fördes bort i exil. Politikerna hade svikit och fienderna intagit landet. Israel var ett folk utan hopp: De hängde sina lyror i träden och satte sig ner vid Babylons floder och grät
Då höjer profeten Jeremia sin röst. Han uppmanar de fördrivna att bygga hus, plantera trädgårdar, gifta sig och få barn. ”Jag ska ge er en framtid och ett hopp” hälsar Gud genom profeten. Hoppet ger dem kraft att leva och verka för ett gott samhälle: ”Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra”.
Den som lever på kalkyler ger upp när svårigheterna blir för stora. Vad spelar det för roll om jag engagerar mig politiskt, slutar flyga, källsorterar eller går och röstar – det går ju åt helvete med klimatet och demokratin ändå! Men den som lever på hoppet gör det rätta oavsett vad resultatet beräknas bli. Om man försonats med att framtiden inte går att kontrollera gör man det goda för att det är rätt, inte för att det ger ett visst resultat.
Kärleken beskrivs ofta som den kristna trons signum, men den är också – likt judendomen – en hoppets religion. I diktsviten ”Portalen till hoppets mysterium” skildrar den franske författaren Charles Péguy tron, hoppet och kärleken som tre systrar. Men det är hoppet som springer före och drar de andra med sig. Metaforen är talande: när hoppet slocknar börjar allt gå utför. Men så länge hoppet lever drar det allt annat med sig.
Hoppet är den kraft vi behöver för att bevara kärleken i en tid då så många kurvor pekar åt fel håll. Vi kan inte längre vara en kultur som lever på kalkyler, för som prognoserna nu ser ut föder det bara uppgivenhet, förtvivlan och, i en förlängning, rädsla och hat.
Det är dags att ta ner lyrorna från träden. Det är tid att sjunga hoppets sånger.
vad händer med hoppet?
har du tänkt att det ibland ändrar sig, är det så att det bara förändras, eller kanske krymper eller växer hoppet ibland?
man kanske hoppas på slut på krig, bättre arbete kring hur vi kan stoppa klimatproblemen, mat och rent vatten för alla, trygghet för de otrygga och utsatta, god hälsa...
se’n hamnar man i en svår situation med någon som står en nära som blir allvarligt sjuk, då kanske man går in i en tid av att hoppas på att det inte ska bli en hemsk diagnos,
jag minns hur jag hoppades så att min pappas besked från sjukhuset skulle vara bra, att det vi hade börjat befara inte skulle vara sant se’n kom beskedet, jo, det vi hade befarat, det var helt klart, alla testerna tydde på och visade på cancer
sanningen var svår att ta in, jag började hoppas på att cancern skulle bromsas, inte sprida sig men det gjorde den och mina förhoppningar gick till att hoppas på lindring och all tänkbar hjälp till min pappa
mot slutet stod mitt hopp till att det skulle ta slut, att allt det svåra och allt lidande min pappa tog sig igenom skulle få ett slut det var som om mitt hopp krympte, att jag nu inte kunde hoppas på att det skulle bli bra igen, utan hoppades att det inte skulle bli alltför svårt, alltför smärtsamt eller alltför utdraget för min pappa
men jag tänker också att hoppet kan växa, man kanske inte vågar hoppas på någon stor förändring, lycka, kärlek, god hälsa eller vad det nu kan vara
men så händer det något positivt och man kanske vågar hoppas lite till
jag minns när min dotter var sjuk, mitt hopp var att hon skulle få det lite lättare, lite lindring när hon blev lite bättre var det som om mitt hopp växte, jag vågade hoppas på att hon skulle bli bra
tiden gick och det blev bättre och bättre, jag vågade hoppas på hel tillfrisknad och kanske även att hon skulle få bli lycklig mitt hopp växte och vågade växa
jag har nog alltid pratat med någon om mina förhoppningar
min någon finns i mitt innersta och jag pratar ofta med min någon när det är något som gör mig riktigt ledsen och bekymrad
men också när det är något som gör mig riktigt glad och tacksam
jag hoppas att min någon alltid lyssnar och låter mina förhoppningar bli hörda till det ställer jag mitt hopp
Att ge eller att ta emot?
AV TERESA ALMERUD VARHEGYI
DIAKONIASSISTENT
Jag sitter ofta i samtal med människor. Ofta om problem, svårigheter, sorger. Jag har varit examinerad socialarbetare i arton år nu, jag har träffat så många människor. Många säger oj, det måste vara jobbigt. Tungt. Svårt. Nej, det är det inte. Någon säger ”jag vill inte bara vara mottagare, jag vill ge också”.
Jag går på en konsertfilm med ett av mina favoritband, ser hur de ger av sig själva på scenen, ser hur publiken rycks med i en enorm gemenskap, där glädjen, dansen och texterna är det stora man har gemensamt. Alla kan mötas i det, oavsett politik, religion, ekonomi, klass. I den stunden är alla ett. Detsamma gäller fotboll gissar jag. Samhörigheten i klacken, känslan av att höra till. Spelarna som levererar.
sedan slår det mig att de inte bara ger. Bandet på scenen får lika mycket tillbaka. De drivs av samma kärlek till musiken som publiken, men också av kärleken till att spela tillsammans.
en ömsesidighet, en kärlek
och de får något av att uppträda. De får något av att vi kommer, att vi sjunger med och dansar, kan texterna. Man kan se det på dem. De fylls av glädje, energi. Fotbollsspelarna kastar ofta av sig tröjan till publiken efter matchen, kommer till klacken för att fira när de gjort mål. De får något av publiken, det finns en ömsesidighet, en kärlek.
igår satt Jag i samtal med en person, och frågade om ett ideellt uppdrag. Hon sa ja direkt, med stor glädje. Vi pratade om det lite till, och hon sa att men oj, jag känner mig helt upplivad! Detta kommer ju att ge mig lika mycket som den jag träffar! Och kanske är det så att givande och mottagande inte är motsatser, utan synonymer? Kanske är tjänandet, som många av oss tänker, ett sätt att ge oss själva en gåva, en frid och ett leende.
vad är vi utan vänner
KansKe är det lika roligt att ge, ibland roligare. Jag ser orden som en sådan vågmaskin man förr såg på kontor. En glasbehållare, som ett litet akvarium, fyllt till hälften med blåfärgad gel. Gelen tippas fram och tillbaka och skapar en vågrörelse som sedan rör sig själv, böljar fram och tillbaka. Alltid störst när den når botten. Sedan vänder tyngden av gelen på vikten, och behållaren tippas åt andra hållet. Och blir störst åt andra hållet.
KansKe fungerar det mesta så? Vi tänker att bandet sliter och ger, att det kostar dem energi och tid och fysik att resa runt och ge konserter. Men i själva verket är det kanske lika ofta publiken som upprätthåller dem? Vad är en präst utan församling? Vad är vi utan vänner?
Jag använde nyligen meningen ”hur extremt inte en ö vi är”, i ett sammanhang där jag fått början till den här insikten och tanken. Jag gick i Klosterkyrkan i Lund tillsammans med mina kurskamrater. Vi var i små grupper och skapade stationer på olika platser, sjöng meditativa psalmer under tiden. Jag och min grupp hamnade i ett litet kapell som ligger där gången från klostret tidigare kom in i kyrkan. Där nunnor gått i flera hundra år,
fram och tillbaka för att be i kyrkan, och för att fira mässa. Vi slogs alla av känslan av litenhet. Att vi är en länk i en enorm kedja av människor som berett vägen för oss genom att gå före, genom att bygga de här stora kyrkorna och klostren, skriva och nedteckna psalmer och texter. Att så många före oss sjungit samma melodi, läst samma bön. Och i den känslan kom ett lugn och en vördnad samtidigt. Och den känslan kunde vi dela med de andra. Vi var mottagare och givare samtidigt. Och vi insåg hur tätt sammanlänkade vi är, både med varandra och med alla före oss och efter oss.
vi är ocKså som gelen i vågmaskinen, som böljar fram och tillbaka. Av rörelsen själv. Av växelverkan av givande och mottagande. Och av att höra ihop. Vi är inte en ö. Vi är en del av något mycket större, och vi hör ihop. Gemenskapen i sig ger oss kraft framåt.
hur extremt inte en ö vi är
Tillsammans gav vi hopp
AV MIKAEL GÖTH FÖRSAMLINGSHERDE
NÄR OROLIGHETERNA i Ukraina började fick vi plötsligt ännu ett krig i Europa, nära vårt eget land. Krig och oroligheter är tyvärr inte ovanligt i världen och det är lätt att tappa både hopp och att känna vanmakt.
MEN SÅ föddes tanken att vi faktiskt borde kunna göra något konkret. Inom Limhamns församling bor och verkar det många och tillsammans med människorna i Tygelsjö, Västra Klagstorp, Klagshamn, Bunkeflostrand och Limhamn kändes det som om att vi tillsammans skulle kunna göra skillnad.
VI BÖRJADE med att sätta upp affischer som uppmanade människor till att skänka en gåva. Men efter ett tag växte engagemanget och vi hade några konserter där vi både gjorde insamlingar och där de pengar som skulle gå till gästande körernas omkostnader skänktes direkt till insamlingen. Vidare ordnades det en loppmarknad på Rotundan i Klagshamn dit folk skänkte saker till försäljning och vi hade ett kafé där en kör uppträdde och underhöll.
Efter ett tag hade vi fått ihop 175 000 kronor och vi började leta efter en lämplig ambulans att köpa. Efter ett tag hittade vi en ambulans i Stockholm som vi köpte och fick levererad till Limhamn.
EFTER EN del funderande och gemensamma samtal kom vi fram till att vi skulle samla in pengar till en ambulans, köpa den och köra den till Ukraina och på så sätt vara en del av de goda krafter som verkar för människors bästa i mycket svåra tider.
NÄR AMBULANSEN sedan skulle levereras vidare till Ukraina funderade vi över vem som hade möjlighet köra dit den vilket varken var ofarligt eller okomplicerat. Vi tog då kontakt med Tjernobylkommittén i Broby, som i sedan 1986 arbetat med barn från Tjernobyl som kommit dit på sommarläger för att få en paus från den radioaktiva strålningen efter olyckan i kärn-
kraftverket i Tjernobyl. De i sin tur hade kontakt med Ukrainahjälpen i Uddevalla som just då var på väg med en konvoj med bilar, mediciner och förnödenheter till Kiev.
AMBULANSEN FYLLDES med förnödenheter som mat, mediciner och annat, och färden gick via färjan från Karlskrona till Polen och sedan vidare mot Ukraina. Först körde man till Kiev och när man nådde staden på natten inträffade ett av det dittills största anfallet och de fick ta skydd i skyddsrum tills anfallet var över. Trots det lyckades de lämna över förnödenheterna och fortsatte sedan till Lviv och sjukhuset där. Ett sjukhus som tagit emot över nittontusen patienter sedan krigets utbrott. Ambulansen togs emot, föraren fick vila en natt för att sedan bussen tillbaka till Polen för vidare resa hem till Sverige. Nu finns ambulansen på sjukhuset i Lviv och används dagligen för att hjälpa människor i svår nöd.
NÄR VI förberedde skedde det ett otal samtal till Ukraina. Ibland kändes det som ett ganska litet projekt i det stora hela. Men varje gång vi samtalade sa de att bara det att vi brydde oss ingav dem hopp.
Tillsammans gjorde vi skillnad. Enskilda som gav en gåva, loppmarknaden där människor gav saker till försäljning, körerna som sjöng, frivilliga som körde ambulansen och människorna i Ukraina som tog emot.
nära vårt eget land
NU RULLAR ambulansen dagligen i Lviv och dess närhet till hjälp för människor i nöd. Tack till alla som slöt upp och sträckte ut en hjälpande hand.
Lilla Genombrottet
Hej!
Visst är det underbart roligt att få hoppa I lövhögar! Alla dessa underbara färger och så prasslet när man hoppar! Just nu håller jag på att hoppa JÄTTEMYCKET i lövhögar, vet ni varför?
Jo, jag håller på att träna på något som jag går och hoppas på. Och vet ni, det är bra att kunna få träna på något, för om man tränar, så kan man blir bra på något
När jag började hoppa var jag inte så bra, jag kom liksom inte så högt. Men jag tränade och tränade och NU kan jag hoppa JÄTTEHÖGT! Och vet ni vad, om man kan hoppa högt, då kan man helt säkert hoppa hopprep!
Jag har gått och tänkt på det här att man hoppas på någonting. Jag hoppas ju på att bli bra på att hoppa, och jag hoppas på att bli riktigt bra på att hoppa hopprep.
Och när jag går och hoppas tänker jag att det är lite som att längta. Ibland går jag och hoppas på att min kompis ska komma och leka med mig. Oj vad jag då längtar!
Jag har en jättebra kompis som heter Nalle Panda, och jag blir så glad när han kommer och leker med mig. För Nalle Panda och jag har jätteroligt när vi leker. Och jag tänker att det är en sån bra sak att hoppas på, för det kan jag ju nästan räkna med att det händer för någon dag kommer ju Nalle Panda och leker med mig.
Men se’n har jag vissa andra saker som jag hoppas på, men med dom är det inte säkert att mitt hoppas på händer. Men jag kan ju ändå hoppas på att det ska hända!
En sån sak är att jag hoppas att alla kan vara snälla mot varandra, och jag hoppas på att jag alltid ska få vara frisk.
Och det kan ju kännas bra att få hoppas på något, för ibland när man hoppas på något så kanske man tänker lite extra på det. När jag hoppas på något, som till exempel att alla ska vara snälla mot varandra, då händer det att jag vill prata med någon om det. Vet ni vem jag pratar med då? Jo jag pratar faktiskt med Gud. Alltså jag pratar med mig själv, men jag tänker att Gud hör mig och då tänker jag att det jag hoppas på är det ju faktiskt någon som hör då, och då kanske det blir så som jag hoppas på. Det är ju inte riktigt samma sak som att önska någonting, men nästan tänker jag.
Jag tror att ALLA människor hoppas på saker, både små och stora! Man kanske hoppas på olika saker, men jag är säker på att alla hoppas på någonting.
Kram från ALEX
HOPPANDE GRODA
Nu när vi pratat så mycket om hoppande och hopp så hade det väl varit kul att göra en hoppande groda!
Så här gör man:
Du behöver ett kvadratiskt papper.
Vik det först tvärsöver på ena hållet, sedan på andra hållet, så du får hjälplinjer.
Vik nu in alla 4 spetsar mot mitten.
Vik nu ena spetsen mot mitt linjen, sedan nästa spets (lite som när viker flygplan).
Vik sedan upp bottenspetsen
Vik ner toppspetsen - bara en liten bit!
Vik upp bottenbiten och sedan ner hälften av vikningen.
Vänd på hela alltet och se - en groda som kan hoppa är klar!
Rita ögon och dekorera.
Klart!
VI FORTSATTE LEVA
AV SARA HOLMBERG, ACT
När bomberna föll över staden Bakhmut i Ukraina tvingades Vira och hennes man att lämna allt. Sitt hem, sin trygghet – och alla fotografier och minnen. Men mitt i förlusten fann Vira något ovärderligt: kärleken till livet och styrkan i att hjälpa andra.
Vira är 47 år, vinmakare till yrket, och numera socialarbetare i Lviv. Hon är en av tusentals människor som tvingats fly sina hem i Ukraina. Viras berättelse är en av många – men den bär på något universellt: en påminnelse om hur snabbt livet kan förändras och betydelsen av att kunna vara någon annans ljus i mörkret. Fick bara ta med en väska.
När Vira och hennes man evakuerades från Bakhmut i april 2022, var det under kaotiska och farliga omständigheter. — Vi fick bara ta med en väska. Vi valde våra kattor och lämnade allt annat, berättar Vira. Hennes ögon tåras och rösten blir ostadig. Vägarna var bombade, framtiden oviss. Paret tog sig till Dnipro, sedan vidare till Lviv. Där sov de i två dygn efter de utmattande veckorna i skyddsrum utan el, vatten eller värme. Den 5 september 2022 fick de veta att deras hem, liksom sonens och föräldrarnas, hade förstörts.
— Det värsta var inte att huset förstördes, det var att jag trodde att alla fotografier av min sons barndom var borta, säger Vira.
Men mirakulöst nog räddades familjens fotoalbum av en vän. När bilderna återförenades med familjen blev det en seger – en påminnelse om att även i krigets mörker finns ljusglimtar.
De spred bilderna till andra familjer som inte haft samma tur, grät tillsammans, mindes. Och viktigast av allt – de fortsatte leva.
I dag arbetar Vira på ett boende för andra ukrainare som tvingats fly från sina hem. Hon stöttar och hjälper människor som befinner sig i samma situation som hon själv en gång gjorde – utan nätverk, utan resurser, utan riktning. Och hon vet exakt vad som krävs för att börja om.
— Folk säger att jag räddar andra. Men i själva verket räddar jag mig själv, säger Vira med eftertryck.
Act Svenska kyrkan stödjer hundratals mikroprojekt i Ukraina – projekt som det boende som Vira är engagerad i. Genom att stärka lokala initiativ och utbilda människor i att organisera sig, skapas en grund för självhjälp och långsiktig återhämtning. Det är ett sätt att ge tillbaka människors värdighet och framtidstro.
— Jag är tacksam att jag får vakna varje morgon. Att prata med min man. Att veta att mina barn är i säkerhet. Att vara med mina katter. Att få leva och älska.
Viras berättelse är en påminnelse om att varje gåva gör skillnad. Att varje krona kan bidra till att någon får en ny chans. Ett nytt hem. Ett nytt liv. Ge en gåva till Act Svenska kyrkans arbete i Ukraina och andra delar av världen. För människor som Vira. För framtiden. Sprid ljus i mörkret. Swisha din gåva till 900 1223.
A Ceremony of Carols
Carols av Benjamin Britten framförs av en damkör under ledning av Margareta Jönsson Haksten och Petra Hessung. Solister Elin Eriksson Lidén och Kristina Wiman. Susan Syverson, harpa Limhamns kyrka 6 januari 2026 kl 15
Piano, basfiol och flöjt
Musik av J S Bach och F Mendelssohn.
Musik för trio med Margareta Jönsson Haksten — flöjt, Maria Wallin — piano och Katja Nielsen — kontrabas.
Limhamns kyrka 8 februari 2026 kl 15
Allt har sin tid
I många år nu har Limhamns kyrkmagasin Genombrottet kommit hem i brevlådan till alla hushåll i Limhamn. Men, nya tider ger nya beslut och ett av dessa innebär att detta nummer blir det sista som kommer hem till er.
I fortsättningen kommer Genombrottet att finnas som ett digitalt magasin på vår webb. Det är vår ambition att även fortsättningsvis publicera artiklar som bottnar i vårt gemensamma samhälle, ur ett medmänskligt perspektiv.
För dig som vill fortsätta läsa Genombrottet i pappersform kommer kyrkmagasinet att finnas i församlingshuset och kyrkan, där du alltså kan hämta ett ex.
Även om vi hoppas och tror att många hittar Genombrottet digitalt inser vi att vi inte kommer att nå alla församlingsbor längre. Så vi säjer som i filmen: We have loved being a part of your lives!
HÄR FINNS VI!
LIMHAMNS FÖRSAMLING
BESÖK Linnégatan 17, 216 12 Limhamn
POST Box 346, 201 23 Malmö
TELEFON 040 279480
E-POST namn.namn@svenskakyrkan.se
församlingsherde och ansvarig utgivare
MIKAEL GÖTH 040 279212
arbetsledande församlingspedagog
CHARLOTTA ORTIZ 040 279049
vaktmästare
ROY PENDLETON 040 279468
AXEL TRUMPFHELLER 040 279164
assistent/kommunikatör
BODIL ROLF 040 279480
församlingspedagoger
SIGNE KÄLLSTRÖM 040 208962
MIKAEL YNGHED 040 279288
pedagoger
ANNA BLOM 040 279756
CHARLOTTE ENGSTRÖM 040 279493
fritidsledare
REBECCA HODGSON 0767 774946
ORION SVEINSSON 040 279206
husmor
EVA HARTLER 040 279010
musiker
MARGARETA HAKSTEN 040 279472
ÅSE LINDBERG CHRISTENSEN 040 279446
EMMA LINDSTRÖM 040 279067
MARIA WALLIN 040 279387
diakoniassistent
TERESA ALMERUD VARHEGYI 040 279414
övriga präster
EMMA LJUNGBERG 040 279436
STELLAN PONNERT 040 279014
SYLVIA ROSKVIST 040 279331
GUNHILD WINQVIST HOLLMAN 040 279209
redaktör
PIAMARIA ENGVALL 040 279081
redaktion
PIAMARIA ENGVALL, MIKAEL GÖTH,
CHARLOTTA ORTIZ, BODIL ROLF OCH
AXEL TRUMPFHELLER
layout
BODIL ROLF
illustrationer
AXEL TRUMPFHELLER
Du hittar aktuella tider för gudstjänster och mötesplatser på vår webb
limhamnskyrka.se
