No man is an island

AV MIKAEL GÖTH FÖRSAMLINGSHERDE en röd tråd som går rakt igenom

“NO MAN IS an island, entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main…” skrev min engelska kollega John Donne i början av sextonhundratalet. Det sägs att ett av människans mest grundläggande behov är att ha gemenskap, eller vara en del av en gemenskap, med andra människor. Aaron Antonovsky talade om att vi behöver känna oss delaktiga i ett sammanhang som både är förståeligt och meningsfullt. Vi behöver en känsla av sammanhang, en gemenskap som han sammanfattade med begreppet KASAM.

skönjer jag en röd tråd som går rakt igenom både livsberättelser och livsvandringar. Ett löfte om gemenskap och närvaro som är oberoende av både våra inre och yttre omständigheter. Ett löfte om att Gud är med oss. Ord som ”var inte rädd, tappa inte modet, jag är med dig” återkommer gång på gång från pärm till pärm. Och kanske är det så under vissa perioder i livet att jag behöver ha det på pränt. Att jag inte alltid måste vara hänvisad till mig själv och mina egna upplevelser utan istället får vila helt och fullt på Guds uttalade löften.

UNDER MIN DAG är jag delaktig i en mängd olika gemenskaper. En del gemenskaper uppstår för att sedan försvinna emedan andra består. Det kan vara vid frukostbordet, på bussen, i kön på ICA, i trapphuset, när jag hejar på grannen som passerar utanför fönstret, i församlingen eller när jag cyklar med alla andra på gamla sillabanan. Oavsett form så uppstår det en känsla av sammanhang och gemenskap. Martin Luther uttryckte det på sin tid att ”vi är varandras dagliga bröd”, att vi helt enkelt behöver varandra för att leva.

NÄR JAG LÄSER min bibel möter jag många livsöden som utspelar sig under hundratals år. Det är fiskare och snickare, barn, sjuka, friska, glada, ledsna, fattiga och rika, trötta, rövare och banditer, änkor och människor på flykt. Det är som om boken knastrar av livsvandringar som jag får ta del av. Mitt i allt detta

KYRKAN ÄR GEMENSKAP och relationer. Vi talar om det i dopet, vi uttrycker det i mässan, vi upplever det i gudstjänsten, vi sträcker ut våra händer till vår nästa genom det diakonala arbetet och vi får ta emot gemenskapen med Gud som en gåva genom att lyssna till evangeliet.

MED GEMENSKAP KOMMER både glädje och skav, uppmuntran och frustration, fruktan och vila. Ibland blir mötet med en gemenskap en smärtsam påminnelse om avsaknaden av just ett sammanhang eller en upplevelse att inte passa in eller vara accepterad för den man är. Eller så kan det vara att man efter ett långt liv tillsammans med sin livskamrat måste ta avsked och man blir lämnad ensam kvar. Där och då får vi som kyrka vara med och påminna varandra att löftet om gemenskapen med Gud sträcker sig bortom det som nu är. Bibelns sista kapitel talar om att Gud skall torka våra tårar från våra ögon och att framtiden bär på ett löfte om gemenskap utan avsked.