Livet

Av Piamaria Engvall Redakt R

Salli och Alexanders liv tillsammans började på en bussresa till Prag när de var femton år. De var konfirmander i Limhamn och åkte på sitt livs första resa utan föräldrar. Det var på samma gång kul, spännande och rätt så pirrigt, minns Salli. Trots att de båda hade gått på Bergaskolan kände de inte varandra innan, men några gemensamma vänner gjorde att de började prata med varandra och under sommaren efter konfirmationen 2010 blev de tillsamman.

Nu, tretton år senare, sitter vi vid köksbordet i deras hus och de berättar sin historia för mig. En historia som handlar om att hålla fast vid det man tror på, att jobba mot gemensamma mål och, framför allt, den starka gemenskapen till familjen och varandra.

—“Det är ju rätt ovanligt att bli tillsamman när man är så ung, men vi har vuxit tillsammans”, säger Alexander. Han får medhåll av Salli, som tillägger att de haft turen att ha samma värderingar, drömmar och utvecklats tillsammans istället för att växa åt olika håll. Och visst har de haft några uppbrott på vägen. Alexander minns att det var i början av gymnasiet, när mycket kretsar kring att försöka lista ut vem man är och vad man vill i livet. Uppbrotten var dock aldrig långa och det gick aldrig mer än en dag utan att de åtminstone sms:ade till varandra, berättar de och skrattar gott åt minnet.

— “Jag minns att jag hade behov att navigera i känslor och hur det är att ha en relation”, berättar Salli. “Jag var tvungen att göra slut och istället för att gå vidare till någon annan så gick jag tillbaka, för jag insåg att det var det jag ville. Det var både bra och hälsosamt att det blev så”, konstaterar hon. Efter gymnasiet blev det juridikstudier i Köpenhamn för Sallis del. När även Alexander så småningom började studera på heltid, med jobb vid sidan av, blev det ibland tuffa perioder som paret behövde ta sig igenom. När de nu tittar tillbaka kan de konstatera att de lyckades ta sig igenom dessa genom att stötta och pusha varandra.

Vi har några få men nära vänner, men i övrigt är det familjen som fyller den gemenskapen

Vid 28 års ålder har de alltså redan hunnit med studier, jobb, giftermål, hus och barn. “Det är ju en av de grejer vi haft gemensamt: att vi vill ha barn unga”, berättar Salli. “När vi bestämde oss för att skaffa barn var det inget jag reflekterade över: att inga av våra vänner hade barn. I efterhand kan jag tycka att det hade varit mysigt att ha barn samtidigt med några andra”, funderar hon. “De vi umgås med idag som är gifta och har barn, är alla över trettio så vi känner oss ofta äldre än 28.”.

De konstaterar att det finns för- och nackdelar med allt. Fördelen med att vara ung förälder är att man fysiskt klarar sånt som sömnbrist bättre. En annan stor fördel är att mor- och farföräldrar också är pigga och friska och vill vara delaktiga i barnbarnens vardag. Så till den grad att paret fått göra ett varannan-veckaschema för vem av mor- eller farföräldrarna som ska hämta äldsta dottern på förskolan. “Ett lyxproblem!”, konstaterar Salli skrattande. Under vårt samtal återkommer vi gång på gång till både Sallis och Alexanders respektive föräldrar och syskon. Det är tydligt att paret är omgivna av en stor och kärleksfull familj som stöttar, uppmuntrar och finns där i vått och torrt.

— “Både jag och Alexander är väldigt familjekära”, förklarar Salli. “Vi träffar familjen väldig mycket, ovanligt mycket kanske. De ersätter också i viss mån vänner. Vi har några få men nära vänner, men i övrigt är det familjen som fyller den gemenskapen”: Deras respektive syskon fick barn tätt inpå tiden då deras första dotter föddes och eftersom detta var mitt under pandemin när föräldragrupper och andra aktiviteter var inställda så blev familjen återigen den naturliga umgängeskretsen där man kunde prata om allt som var tufft men också roligt med nyfödda bebisar. “För många får familjen en större betydelse när man får barn, men för oss har det alltid varit så här”, konstaterar Salli. Alexanders och Sallis historia må vara unik när det gäller att träffas och bilda familj som relativt unga men det är uppenbart att de med sina tydliga, gemensamma mål och med stor uppbackning från sina respektive familjer, kan klara det allra mesta.

När jag kör hem passerar jag Limhamns kyrka som haft en stor betydelse i deras historia. Den står där som en symbol för milstolparna i deras historia genom att vara platsen där de själva döpts, konfirmerats, vigts och även döpt sina egna döttrar.

Det har blivit fikadags, en sådan där svensk kulturgrej

De har redan hunnit sätta sig ner, flyttat ihop några bord så att alla kan få plats

Sorlet har gått från lite tyst till högljutt hjärtligt och glatt

Där finns plats till mig, men jag undrar ändå, är jag välkommen att sätta mig ner hos dem?

Kanske stör jag, kanske vill de sitta där själva och njuta av sin egen gemenskap, som kanske inte inkluderar mig?

Tänker att redan som små barn tränas eller nästan föds vi in i vår svenska fikakultur.

En kultur som bygger på gemenskap, vänskap och tillhörighet

Men vad händer då om man känner att man inte tillhör gemenskapen?

Vågar man ta sig fram, tränga sig på?

Jag står där och tvekar…

Min roll är ju lite annorlunda här, så det borde vara lättare för mig

Privat kan det vara svårt, men på jobbet kan det vara lättare

Man kan ta på sig en roll eller till och med en rustning av professionalism så man lättare kan möta nya människor, även i svåra situationer

Ändå så står jag nu här på jobbet och tvekar, får jag vara med?

Kanske är det bara för att de verkar ha så roligt, och tanken dyker upp att jag ska inte störa dem Och samtidigt vet jag ju, om jag bara frågar eller bara sätter mig ner bland dem, så kommer jag bli välkomnad

Jag går sakta fram emot dem och någon i gruppen ser min tvekan och utbrister: ”Ska inte du också fika?”

Och så fylls jag av känslan att vara så välkomnad, som om jag fått världens största kram!

Jag blir glad och varm inombords, av bekräftelsen att jag är välkommen, jag får också vara med!

Jag sätter mig ner och njuter av gemenskapen!

Kanske var det bara något gammalt från de tidiga ungdomsåren som spökade i bakgrunden

Någon gång då jag inte fick vara med, eller i varje fall kände att jag inte fick vara med.

Hm, fikastunden kan vara både inbjudande och avskräckande tänker jag

Vi vill i så många sammanhang bjuda in, men så lätt det är att samtidigt då avskärma någon

Glömma att ge plats åt någon som är ny eller som jag var, lite osäker den här dagen

Jag tänker på vikten av att verkligen se alla, göra plats till alla och samtidigt minnas min egen tveksamhet och osäkerhet

Minnas det och på så sätt komma ihåg vikten av att hjälpa någon annan att känna sig välkommen och få del av gemenskapen vid fikabordet