Sommaren står för dörren och är väl den årstid då vi har mest tid att umgås med familj och vänner. Det är viktigt att vi också kommer ihåg dem som kanske står utanför gemenskapen. Den minsta
gest kan betyda mycket för den som är ensam. Att möta hens blick, kanske säga hej och stanna upp för en kort pratstund. Mer behövs inte för att skapa kontakt och bjuda in till gemenskap.
Gemenskap uppstår i olika former; allt från den minsta vänskapen mellan två små barn som delar en spade i sandlådan, till en global union kring ett gemensamt mål. Däremellan förekommer det en salig blandning av sammanhållningar i form av föreningar, klubbar, samfälldheter, eller hemliga sällskap. På individnivå handlar gemenskap om samvaro och sällskap, och kanske lite otippat, även beröring. Forskning visar att beröring är livsviktigt för att vi ska må bra. Beröring ökar tilliten till andra människor och får oss att känna oss sedda och trygga. Beröringssinnet sägs vara det första sinnet som utvecklas hos ett spädbarn och det sista som kvarstår hos åldringen. I grunden bottnar gemenskap i ett behov av att känna sig inkluderad, att ingå i ett sammanhang och att omge oss med människor med liknande intressen och/eller färdigheter. Under pandemin lärde vi oss att inte ta gemenskap för givet.
Sverige har alltid haft ett rikt föreningsliv och detta är väl ett ypperligt exempel på hur man kunnat hitta likasinnade med samma intressen. Kurser i matlagning, hantverk, fotografering eller språk hör i det närmaste till standardutbudet och har nuförtiden fått sällskap av inredningsdesign, kreativt skrivande eller hur man blir en framgångsrik influencer eller YouTuber.
När vi plötsligt helst inte skulle umgås fysiskt blev vi medvetna om hur viktigt det är att få träffas i samma rum och umgås på riktigt. Distansmöten i all ära, men det fysiska mötet är svårt att ersätta. I vissa sammanhang eller perioder i livet blir bristen på gemenskap tydligare: när man själv får barn, men vännerna ännu inte har det. När man blir pensionär, men alla andra fortfarande jobbar. Eller när en partner går bort, och alla andras lever. Precis som vi behöver mat och vatten för att överleva, behöver vi också känna oss inkluderade i ett sammanhang. En gemensam grupp kan vara skillnaden mellan att klara sig eller duka under.
Vill man inte gå en fysisk kurs så kan man hitta grupper på sociala medier som man kan följa och delta i. Här är alternativen i det närmaste oändliga men några exempel kan vara “Trädgårdstips”, “Smörgåstårtans vänner” eller “Vi som älskar julen och allt som gör en glad”. Det finns även grupper som kan hjälpa oss genom tyngre stunder i livet som sorg eller sjukdom. Att känna att man inte är ensam, att det finns andra därute som går igenom samma sak, kan ofta skänka både tröst och trygghet i ovissheten. Även om det är fint att man kan hitta likasinnade personer som kan dela ens, kanske lite udda, hobby eller intresse så finns det en baksida när grupper formas kring mörkare ämnen. Om gruppens syfte är att samla personer som delar ett gemensamt hat mot en person, kultur eller religion så kan resultatet bli förödande. Likaså om en grupp bidrar till att sprida desinformation och skapa otrygghet. Jag har ingen statistik på det men min förhoppning är att de positiva grupperingarna ändå är övervägande, både på nätet och i vår fysiska värld.
Med detta vill jag bjuda in er till Genombrottets gemenskap och passa på att önska er en glad sommar!
att känna sig inkluderad, att ingå i ett sammanhang
Salli och Alexanders liv tillsammans började på en bussresa till Prag när de var femton år. De var konfirmander i Limhamn och åkte på sitt livs första resa utan föräldrar. Det var på samma gång kul, spännande och rätt så pirrigt, minns Salli. Trots att de båda hade gått på Bergaskolan kände de inte varandra innan, men några gemensamma vänner gjorde att de började prata med varandra och under sommaren efter konfirmationen 2010 blev de tillsamman.
Nu, tretton år senare, sitter vi vid köksbordet i deras hus och de berättar sin historia för mig. En historia som handlar om att hålla fast vid det man tror på, att jobba mot gemensamma mål och, framför allt, den starka gemenskapen till familjen och varandra.
—“Det är ju rätt ovanligt att bli tillsamman när man är så ung, men vi har vuxit tillsammans”, säger Alexander. Han får medhåll av Salli, som tillägger att de haft turen att ha samma värderingar, drömmar och utvecklats tillsammans istället för att växa åt olika håll. Och visst har de haft några uppbrott på vägen. Alexander minns att det var i början av gymnasiet, när mycket kretsar kring att försöka lista ut vem man är och vad man vill i livet. Uppbrotten var dock aldrig långa och det gick aldrig mer än en dag utan att de åtminstone sms:ade till varandra, berättar de och skrattar gott åt minnet.
— “Jag minns att jag hade behov att navigera i känslor och hur det är att ha en relation”, berättar Salli. “Jag var tvungen att göra slut och istället för att gå vidare till någon annan så gick jag tillbaka, för jag insåg att det var det jag ville. Det var både bra och hälsosamt att det blev så”, konstaterar hon. Efter gymnasiet blev det juridikstudier i Köpenhamn för Sallis del. När även Alexander så småningom började studera på heltid, med jobb vid sidan av, blev det ibland tuffa perioder som paret behövde ta sig igenom. När de nu tittar tillbaka kan de konstatera att de lyckades ta sig igenom dessa genom att stötta och pusha varandra.
Vi har några få men nära vänner, men i övrigt är det familjen som fyller den gemenskapen
Vid 28 års ålder har de alltså redan hunnit med studier, jobb, giftermål, hus och barn. “Det är ju en av de grejer vi haft gemensamt: att vi vill ha barn unga”, berättar Salli. “När vi bestämde oss för att skaffa barn var det inget jag reflekterade över: att inga av våra vänner hade barn. I efterhand kan jag tycka att det hade varit mysigt att ha barn samtidigt med några andra”, funderar hon. “De vi umgås med idag som är gifta och har barn, är alla över trettio så vi känner oss ofta äldre än 28.”.
De konstaterar att det finns för- och nackdelar med allt. Fördelen med att vara ung förälder är att man fysiskt klarar sånt som sömnbrist bättre. En annan stor fördel är att mor- och farföräldrar också är pigga och friska och vill vara delaktiga i barnbarnens vardag. Så till den grad att paret fått göra ett varannan-veckaschema för vem av mor- eller farföräldrarna som ska hämta äldsta dottern på förskolan. “Ett lyxproblem!”, konstaterar Salli skrattande. Under vårt samtal återkommer vi gång på gång till både Sallis och Alexanders respektive föräldrar och syskon. Det är tydligt att paret är omgivna av en stor och kärleksfull familj som stöttar, uppmuntrar och finns där i vått och torrt.
— “Både jag och Alexander är väldigt familjekära”, förklarar Salli. “Vi träffar familjen väldig mycket, ovanligt mycket kanske. De ersätter också i viss mån vänner. Vi har några få men nära vänner, men i övrigt är det familjen som fyller den gemenskapen”: Deras respektive syskon fick barn tätt inpå tiden då deras första dotter föddes och eftersom detta var mitt under pandemin när föräldragrupper och andra aktiviteter var inställda så blev familjen återigen den naturliga umgängeskretsen där man kunde prata om allt som var tufft men också roligt med nyfödda bebisar. “För många får familjen en större betydelse när man får barn, men för oss har det alltid varit så här”, konstaterar Salli. Alexanders och Sallis historia må vara unik när det gäller att träffas och bilda familj som relativt unga men det är uppenbart att de med sina tydliga, gemensamma mål och med stor uppbackning från sina respektive familjer, kan klara det allra mesta.
När jag kör hem passerar jag Limhamns kyrka som haft en stor betydelse i deras historia. Den står där som en symbol för milstolparna i deras historia genom att vara platsen där de själva döpts, konfirmerats, vigts och även döpt sina egna döttrar.
turen att ha samma värderingar, drömmar och utvecklas tillsammans istället för att växa åt olika håll
Det har blivit fikadags, en sådan där svensk kulturgrej
De har redan hunnit sätta sig ner, flyttat ihop några bord så att alla kan få plats
Sorlet har gått från lite tyst till högljutt hjärtligt och glatt
Där finns plats till mig, men jag undrar ändå, är jag välkommen att sätta mig ner hos dem?
Kanske stör jag, kanske vill de sitta där själva och njuta av sin egen gemenskap, som kanske inte inkluderar mig?
Tänker att redan som små barn tränas eller nästan föds vi in i vår svenska fikakultur.
En kultur som bygger på gemenskap, vänskap och tillhörighet
Men vad händer då om man känner att man inte tillhör gemenskapen?
Vågar man ta sig fram, tränga sig på?
Jag står där och tvekar…
Min roll är ju lite annorlunda här, så det borde vara lättare för mig
Privat kan det vara svårt, men på jobbet kan det vara lättare
Man kan ta på sig en roll eller till och med en rustning av professionalism
så man lättare kan möta nya människor, även i svåra situationer
Ändå så står jag nu här på jobbet och tvekar, får jag vara med?
Kanske är det bara för att de verkar ha så roligt, och tanken dyker upp att jag ska inte störa dem Och samtidigt vet jag ju, om jag bara frågar eller bara sätter mig ner bland dem, så kommer jag bli välkomnad
Jag går sakta fram emot dem och någon i gruppen ser min tvekan och utbrister: ”Ska inte du också fika?”
Och så fylls jag av känslan att vara så välkomnad, som om jag fått världens största kram!
Jag blir glad och varm inombords, av bekräftelsen att jag är välkommen, jag får också vara med!
Jag sätter mig ner och njuter av gemenskapen!
Kanske var det bara något gammalt från de tidiga ungdomsåren som spökade i bakgrunden
Någon gång då jag inte fick vara med, eller i varje fall kände att jag inte fick vara med.
Hm, fikastunden kan vara både inbjudande och avskräckande tänker jag
Vi vill i så många sammanhang bjuda in, men så lätt det är att samtidigt då avskärma någon
Glömma att ge plats åt någon som är ny eller som jag var, lite osäker den här dagen
Jag tänker på vikten av att verkligen se alla, göra plats till alla och samtidigt minnas min egen tveksamhet och osäkerhet
Minnas det och på så sätt komma ihåg vikten av att hjälpa någon annan att känna sig välkommen och få del av gemenskapen vid fikabordet
“NO MAN IS an island, entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main…” skrev min engelska kollega John Donne i början av sextonhundratalet. Det sägs att ett av människans mest grundläggande behov är att ha gemenskap, eller vara en del av en gemenskap, med andra människor. Aaron Antonovsky talade om att vi behöver känna oss delaktiga i ett sammanhang som både är förståeligt och meningsfullt. Vi behöver en känsla av sammanhang, en gemenskap som han sammanfattade med begreppet KASAM.
skönjer jag en röd tråd som går rakt igenom både livsberättelser och livsvandringar. Ett löfte om gemenskap och närvaro som är oberoende av både våra inre och yttre omständigheter. Ett löfte om att Gud är med oss. Ord som ”var inte rädd, tappa inte modet, jag är med dig” återkommer gång på gång från pärm till pärm. Och kanske är det så under vissa perioder i livet att jag behöver ha det på pränt. Att jag inte alltid måste vara hänvisad till mig själv och mina egna upplevelser utan istället får vila helt och fullt på Guds uttalade löften.
UNDER MIN DAG är jag delaktig i en mängd olika gemenskaper. En del gemenskaper uppstår för att sedan försvinna emedan andra består. Det kan vara vid frukostbordet, på bussen, i kön på ICA, i trapphuset, när jag hejar på grannen som passerar utanför fönstret, i församlingen eller när jag cyklar med alla andra på gamla sillabanan. Oavsett form så uppstår det en känsla av sammanhang och gemenskap. Martin Luther uttryckte det på sin tid att ”vi är varandras dagliga bröd”, att vi helt enkelt behöver varandra för att leva.
NÄR JAG LÄSER min bibel möter jag många livsöden som utspelar sig under hundratals år. Det är fiskare och snickare, barn, sjuka, friska, glada, ledsna, fattiga och rika, trötta, rövare och banditer, änkor och människor på flykt. Det är som om boken knastrar av livsvandringar som jag får ta del av. Mitt i allt detta
KYRKAN ÄR GEMENSKAP och relationer. Vi talar om det i dopet, vi uttrycker det i mässan, vi upplever det i gudstjänsten, vi sträcker ut våra händer till vår nästa genom det diakonala arbetet och vi får ta emot gemenskapen med Gud som en gåva genom att lyssna till evangeliet.
MED GEMENSKAP KOMMER både glädje och skav, uppmuntran och frustration, fruktan och vila. Ibland blir mötet med en gemenskap en smärtsam påminnelse om avsaknaden av just ett sammanhang eller en upplevelse att inte passa in eller vara accepterad för den man är. Eller så kan det vara att man efter ett långt liv tillsammans med sin livskamrat måste ta avsked och man blir lämnad ensam kvar. Där och då får vi som kyrka vara med och påminna varandra att löftet om gemenskapen med Gud sträcker sig bortom det som nu är. Bibelns sista kapitel talar om att Gud skall torka våra tårar från våra ögon och att framtiden bär på ett löfte om gemenskap utan avsked.
Tvillingar har alltid fascinerat och de har ofta porträtterats inom populärkulturen, i filmer och böcker. Även den vetenskapliga forskningen har intresserat sig för allt från deras genetik till personligheter och idag har studier på tvillingar hjälpt forskningen framåt inom många områden som till exempel ADHD, autism, samt typ 2-diabetes.
Det finns också en mängd föreställningar om hur tvillingar “är” och att man, precis som jag gör nu, klumpar ihop ett par tvillingar istället för att se dem som de separata individer de är trots ett kanske identiskt utseende. Det florerar berättelser om tvillingar som separerats vid födseln, adopterats av olika familjer och senare i livet mötts och då upptäckt att de valt samma yrke eller karriär, döpt sina barn till samma namn, gift sig med kvinnor med liknande utseende och skaffat samma husdjur. Dessa berättelser bidrar till mytbildningen kring tvillingar och gör dem lite spännande och mystiska, nästan övernaturliga. Att tvillingar är lite speciella råder det inget tvivel om. Bara det faktum att endast ca en procent av alla födslar är tvillingar är en indikation på att detta är något speciellt. Att dessutom vara enäggstvilling är ytterligare lite ovanligare.
Jag har, precis som många andra, också haft föreställningar om hur det måste vara att ha ett tvillingsyskon så jag satte mig ner tillsammans med Agnes, Tilde och deras mamma Maria för att försöka förstå hur det kan vara. Min första fråga, “kan ni beskriva hur det känns att ha en tvilling?”, förstod jag i samma
ögonblick var både korkad och väldigt typisk att ställa till en tvilling men Agnes försökte ändå förklara: “Man har ju någon vid sin sida hela tiden, någon att vara med. Någon man litar på och känner väldigt bra”. Men det är självklart omöjligt för henne att beskriva då hon aldrig upplevt något annat. Inte heller nackdelar med att vara tvilling var så lätt att komma på men Tilde nämnde att folk säger fel på ens namn och Agnes medgav att det ibland skulle vara skönt att vara ensam men att det kan vara lite svårt.
Mamma Maria bekräftar att det lätt blir att omgivningen klumpar ihop dem och ser dem som en individ som hänger ihop istället för att vara Agnes och Tilde, två självständiga individer. Hon berättar vidare att familjen alltid varit noga med att inte kalla dem “tvillingarna” och specifikt bett släktingar och vänner att inte heller göra det. Agnes och Tilde har själva varit noga med att inte paras ihop till exempel i skolarbeten med redovisningar eller när de är iväg på tävlingar och ska bo på hotell. “Då vill ni ju absolut inte bo ihop”, säger Maria. “Det blir liksom inte på riktigt då”.
Agnes och Tilde är aktiva inom cheerleading och har nyligen varit iväg och tävlat i USA i en stor internationell tävling med lag från hela världen. De placerade sig på plats sju av trettiotvå lag och jag försöker enträget fiska efter om det finns fördelar med att vara tvilling i en så utpräglad lagidrott som cheerleading är?
“Egentligen inte” säger Agnes, “vi övar jättemycket på att vara tajmade men det är ju hela laget tillsammans”. “Det skulle vara om vi skulle göra pyramider tillsammans men det gör vi inte”, funderar Tilde. För även här är tjejerna noga med att inte vara i samma grupp i laget. Och deras önskan har uppfyllts, kanske till viss del för att en av deras coacher själv är tvilling. “Så hon har lite extra känsla för det där”, skrattar Maria.
Precis som vilka andra tonåringar som helst gillar tjejerna att hänga med kompisar, fika och shoppa. Och precis som vilka systrar eller vänner som helst så kan det hända att de hittar ett klädesplagg som de båda gillar och då får det bli förhandling. “Då blir det sten, sax, påse”, skrattar Tilde. För det är helt otänkbart att de skulle köpa likadana kläder. “Inte ens som små klädde vi dem i likadana kläder”, förklarar Maria. “Vi kunde färgkoda dem, så att en var klädd i rosa och en i lila, mest för att underlätta för pedagoger och lärare, men helt likadana kläder har de aldrig haft”.
Agnes och Tilde har hittills alltid gått i samma klass men inför gymnasiet planerar de att söka till olika skolor och linjer.
Jag inser när jag pratar med dem att jag har fått kasta i stort sett alla mina föreställningar om tvillingar överbord. Framför mig sitter två tjejer som, med stort stöd från familjen, är väldigt måna om att få vara sina egna individer. De är starka i sin vilja att inte bli sedda som en person och de är bra på att uttrycka sin egen åsikt. De har sin egna, individuella smak och de umgås både gemensamt med vänner men även enskilt med olika kompisar. Kort sagt, de är precis som vilka tonåringar som helst. Men även efter att jag insett detta har jag ännu en pinsamt klassisk tvillingfråga att ställa. Har de nån telepatisk kontakt mellan sig?
“Oftast inte”, tycker flickorna men mamma Maria tycker ändå att de ofta är rätt så väl synkade och vet ungefär vad den andra ska säga eller tänker, men det handlar kanske mer om att de är väldigt nära varandra. Även här har familjen varit noga med att låta båda två komma till tals och få prata färdigt så det har inte blivit att tjejerna avslutar varandra meningar eller bryter in i ett samtal.
Jag har alltså fått mig en rejäl tankeställare när det gäller mina egna föreställningar om hur det är att ha en tvilling. Jag inser att jag varit ett offer för den mytbildning som populärkulturen gärna skapat kring fenomenet. Men jag tycker mig ändå skymta en liten aning av mystik när Agnes beskriver hur det känns när tjejerna är ensamma hemma: “När vi är ensamma hemma, då är det som att ha en kompis, men när vi är med kompisar blir det mer som en syster”. Jag vill gärna tro att hon där sätter fingret på just det där som vi andra är lite avundsjuka på när det gäller tvillingar: att ha en syster och en kompis i en och samma person.
Vad är det fina med att vara med i en kör?
sjunga roliga låtar — fin fritidsaktivitet — att få fira andakt
världens bästa kör och så får man vara med till lucia i kyrkan
ett bra sätt att få nya vänner — roligt att få vara med på konsert roligt att träffa andra som inte går på ens skola, och få nya vänner har varit med länge och dragit med mig flera kompisar, blir extra kul
skönt att komma från skolan om man haft en dålig dag och bara få sjunga
hjälpa varandra med både sången och att våga, fint att vi ger varandra stöd bra att få träna sig att både sjunga och tala inför andra och även stor publik man får fika, leka, pyssla och sjunga — kul att få vara tillsammans med andra god sammanhållning eftersom alla gillar det vi gör - sjunger — att sjunga är kul! det låter så mycket bättre när man sjunger tillsammans och då vågar man sjunga ut att få känna sig fri och göra det man gillar — i min kör kan jag verkligen vara mig själv
Följ med på ett riktigt äventyr! Vad sägs om att under ett år få prova på att se dig själv och hela världen med nya ögon? Tillsammans utforskar vi livets stora frågor genom upplevelser, lek, samtal och en resa till Prag eller Berlin. Limhamns kyrka har många konfirmander och konfirmandtiden är ett fantastiskt tillfälle att lära känna nya kompisar.
Måndag/söndagsgrupp (en måndag kl 17–19 och en söndag kl 14–19/månad enligt schema)
Tisdagsgrupp kl 17–19
Onsdagsgrupp kl 17-19
Torsdagsgrupp kl 16.30-18.30
Lördagsgrupp varannan lördag kl 9-12
Uppstart för alla grupper vecka 38. Samtliga veckogrupper åker på en studieresa. Tisdagsgruppen åker till Berlin, de övriga åker till Prag, fem dagar under våren 2024. Konfirmation i Limhamns kyrka april/maj/juni 2024.
Vill du uppleva en sommar du sent glömmer? Anmäl dig då till Limhamns sommargrupp! Under fyra sommarveckor träffas vi, varav tio dagar spenderas boende på en lägergård. Det blir fyra veckor fyllda av upplevelser, lägerkänsla, nya kompisar och inte minst gemensamma samtal om allt som rör livet.
Sommargruppen träffas några gånger under hösten och våren, och sommarlovets fyra första veckor 2024. Konfirmation i Limhamns kyrka juli 2024.
Du anmäler dig enkelt via anmälningsportalen till den grupp du vill gå i. Undrar du över något svarar vi gärna på dina frågor. Senast 31 augusti vill vi ha din anmälan.
Läs mer och anmäl dig på limhamnskyrka.se eller svenskakyrkan.se/konfirmation/hitta-konfirmation
I LIMHAMN FINNS BÅDE SOMMARGRUPP OCH VECKOGRUPPER NÄSTAN ALLA DAGAR I VECKAN
på Limhamns kyrkogård med Limhamns brassband.
Ta gärna med något att sitta på. Vid regn flyttas andakten till Limhamns kyrka
Limhamns kyrkogård
21 juni och 23 augusti kl 19
Konsert med Åkervinda, vokalgruppen med rötter i jazzen, som blandar gamla folkmelodier och traditionella visor med improvisation och jazzharmonik.
Limhamns kyrka
13 juli kl 19
Musik- och bildkonstnärerna Jimmy Ginsby, Lena Köster och Karin Håkansson framför egna texter, sånger och psalmer. I kyrkan finns även deras målningar.
Limhamns kyrka
17 augusti kl 19
Under sommaren tar våra ordinarie mötesplatser paus, men startar upp igen i början av september. Datum och klockslag hittar du i kalendern på webben, limhamnskyrka.se.
Må solen värma din kind och må regnet vattna din själs jord. Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand!
Hej, Visst tycker du om att leka? Speciellt kul är det på sommaren när man kan leka ute och tillsammans med sina kompisar. Jag tänkte vi kunde dela med oss av roliga utelekar. Skriv eller rita ditt bästa tips på en kul sommarlek och skicka den till mig!
Mitt eget tips är ”vattenballongs bowling”
Man sparar ihop några plastflaskor, cirka 10 stycken brukar vara bra. Se’n fyller man dem med lite vatten, inte för mycket för de ska ganska lätt kunna ramla. Så får man köpa lite små vattenballonger och fylla dem med vatten också.
Plastflaskorna ställer man upp i tre rader, lite som bowlingkäglor. Så stegar man ut lagom avstånd från flaskorna och så får man några ballonger per nalle eller barn. Se’n är det bara att börja kasta, ett poäng för varje flaska man lyckas välta omkull! Om ens ballong inte går sönder får man ett extra kast så länge den håller.
Om man vill kan man ha priser, annars leker man bara och har kul!
/ kyrknalle Alex
LIMHAMNS FÖRSAMLING
BESÖK Linnégatan 17, 216 12 Limhamn
POST Box 346, 201 23 Malmö
TELEFON 040 279480
E-POST namn.namn@svenskakyrkan.se
församlingsherde och ansvarig utgivare
MIKAEL GÖTH 040 279212
vaktmästare
ROY PENDLETON 040 279468
AXEL TRUMPFHELLER 040 279164
diakoniassistent
ANGELICA SONDÉN 040 279494
vik diakoniassistent
MATILDA PAULSSON 040 279149
vik assistent
LI DINNETZ 040 279409
assistent/kommunikatör
BODIL ROLF 040 279480
församlingspedagoger
ANDERS CHRISTENSSON 040 279490
LOTTA SUNEMARK 040 279495
pedagog
CHARLOTTE ENGSTRÖM 040 279493
fritidsledare
ORION SVEINSSON 040 279206
musiker
MARGARETA HAKSTEN 040 279472
SAMUEL SASSERSSON 040 279366
MARIA WALLIN 040 279387
övriga präster
MIA HJERTQUIST 040 279483
EMMA LJUNGBERG 040 279436
ANNA MALMQVIST 040 279497
SYLVIA ROSKVIST 040 279331
redaktör
PIAMARIA ENGVALL
redaktion
PIAMARIA ENGVALL, MIKAEL GÖTH, BODIL ROLF OCH AXEL TRUMPFHELLER
layout BODIL ROLF
Vi reserverar oss för eventuella ändringar
SOCIALA MEDIER #limhamnskyrka
WEBB limhamnskyrka.se
