Om väggar ändå kunde tala: Jubileumsskrift Söderledskyrkan 50+

Om väggar ändå kunde tala

Jubileumsskrift för Söderledskyrkan 50+

6-7 maj 2023

Återberättat för Lennart Grunnesjö fd Gustafsson

7 Klockorna & övrigt

8 Söderledskyrkans historiska

11 Söderledskyrkans tegelstenar

13 Kyrksalen

16 Sakristian

17 Köket

18 Ungdomsvåningen

19 Scoutförrådet

19 Motionsrummet

20 Konfirmandsalen

24 Kapprummet

31

Man skulle mycket väl kunna tro, eller tycka vara en rimlig tanke, att väggar inte har någon förmåga att tala eller minnas. Men om de trots allt skulle

äga den förmågan, skulle många berättelser kunna höras och berättas om man bara gav sig tid att lyssna väldigt noga. Alla de annars så tystlåtna rumavskiljare, som varit med alldeles från början av 1970, har alltid funnits nära alla oss som besökt Söderledskyrkan under de gångna 50+ -åren.

Väggfast info Söderledskyrkan i siffror och år

1912 4 december

Eben-Eser fastigheten köps in. Fastigheten ligger på Södra

Kyrkogatan (Kvarteret Ankastocken nr: 1 A)

Kostnad fastighet ................................................. 45 000 kr

Dagens penningsvärde .......................................... 2 613 244 kr

1967 17 mars

Beslut tas om försäljning av sommarhemmet i Svärtinge

Säljs för .................................................................. 25 000 kr

Dagens penningsvärde .......................................... 267 742 kr

1968 12 december

Bygglov beviljas för Söderledskyrkan

1969 1 januari

Eben-Eser fastigheten säljs till Norrköpings kommun

Köps av kommunen för ..................................... 450 000 kr

Dagens penningvärde ............................................ 4 671 589 kr

Flyttbidrag från kommunen ............................. 75 000 kr

Dagens penningvärde ............................................ 467 159 kr

1969

1970

1970-1972

Öppen fritidsgård bedrivs

1972

Inbrottslarm till bostäderna installeras

1985

Distriktsexpedition i Söderledskyrkan. Expeditionen flyttar 1991

1986

Värdgrupperna införs

1987

NKM hade 146 medlemmar

1988

Anställda får arbetsplatser i de tidigare bostäderna

1989

Renovering av församlingssal, kök & styrelserum. Heltäckningsmattan i församlingssalen tas bort.

1989

Lekplatsen byggs

1989

Renovering av konfirmandsalen

Klockorna

KyrkklockornaM & E Ohlssons

Klockgjuteri, Ystad

Storklockan

Skänktes av: Norrköpings kyrkoförsamlingar

Vikt: 500 kg.

Ton: A

Inskription: ”Audite, Voco Vos Ad

Gaudea Vitae” (Lyssna, jag kallar dig till livsglädje)

Mellanklockan

Skänktes av: Borgs församling

Vikt: 300 kg.

Ton: C

Inskription: ”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människor ett gott behag”

Lillklockan

Skänktes av Norrköpings Kyrkliga

Missionsförening

Vikt: 200 kg.

Ton: D

Inskription: ”Hör sabbaten ljuder i Herrens gårdar, skön och alla ljuvligt bjuder att samlas där i bön”

Övrigt

Altarkrucifix

Snidat av Herman Karlsson i Norrköping

Altarvävnaden

Utförd av konstnärsparet

Britta & Gunnar Haking, Järfälla

Förbandslåda

Inhandlades ”att användas vid förekommande behov.”

Korfönster

Utfört av Erik Höglund från Boda

Glasbruk. Den fanns med vid Norrköpingsutsällningen NU 64, och övertogs efter utställningen av Norrköpings

Kyrkonämnd som senare deponerade den till Söderledskyrkan.

Konstnären vill visa på ”människans möjlighet att nå sin bestämmelse.”

Kyrkan

Arkitekt är Ingvar Eknor

Byggfirma AB Birger Andersson

Byggmästare och kontrollant är Gotthard Norén

Orgel

Kyrkorgeln 1970 byggdes av Reinhard

Kohlus från Vadstena

Söderledskyrkans historiska omgivningar

Söderledskyrkan ligger i ett område som förr kallades Grymyr eller Ljurajorden. Det var bergig skogs- och betesmark söder om stadsgränsen och omfattade dagens Ektorp och västra delen av Vilbergen. Ännu på 1860-talet fanns endast några få backstugor i Grymyr, men mot slutet av seklet uppstod flera gårdar och mindre samhällen. Då tillkom även det stora, vildvuxna samhället Vilbergen öster om Grymyr (mellan dagens Vilbergens Centrum och Gamla Övägen).

Senast 1908 drogs Vilbergsvägen fram från Gamla Övägen till den nya bebyggelsen och vägen passerade kyrkplatsen där Vilbergsgatan går i dag. Närmaste granne var då gården Stora Haga, bara 150 meter österut längs Vilbergsvägen. Det var ett ganska stort lantbruk som hade anlagts på 1890-talet. På andra sidan dagens Söderleden låg trädgårdsmästerierna Lövsätter och Sandkullen.

I början av 1900-talet uppstod det lilla samhället Fridsätter några hundra meter söder om kyrkplatsen (mellan Blockstensgatan och Pinnmogatan) med drygt 15 fastigheter med namn som Alexholm, Christinelund och Velandersro. År 1911 byggdes Fridsätters Missionshus (även kallat kapellet Liljan) av

Norrköpings Bapistförsamling. Missionshuset var i bruk fram till mitten av 1960-talet (och låg ungefär vid dagens Morängatan 25).

Under 1900-talets första decennier växte också egnahemsområdet Skarphagen fram till sockengränsen mellan Borgs och Sankt Johannes, bara några hundra meter från Söderledskyrkans byggplats. På 1960-talet byggdes stadsdelen Ektorp i norra delen av det gamla Grymyr.

Samhällena Vilbergen och Fridsätter, gården Stora Haga och den gamla, slingrande Vilbergsvägen finns kvar på 1964 års karta, men bara några år senare är allt borta. Ett hundratal hus och gårdar revs för att ge plats åt den nya stora stadsdelen Vilbergen.

Däremot skulle det dröja länge innan man byggde den trafikled som gav namn åt Söderledskyrkan, men den södra ringleden hade fått sitt namn redan på planeringsstadiet 1963. År 1966 beslutades den nya gatan i stadsdelen skulle heta Vilbergsgatan och att kvarteren där skulle få namn ur gruppen ”smycken och ädel¬stenar”. Två år senare fick kyrkans kvarter namnet Örhänget.

Allt var förberett för att bygga Söderledskyrkan.

Peter Kristensson

Söderledskyrkans tegelstenar

Här kommer en liten hemlis som några tegelstenar i förtroende berättade för mig, efter att vi började samtala om Söderledskyrkans historia. Några av tegelstenarna ville så gärna berätta, men jag märkte att många andra började känna sig lite obekväma. Efter att de andra stenarna förstod att deras historia var viktig för hela sammanhanget, började stenarna berätta.

Innan vi tegelstenar byggdes upp till de väggar som sedan 1970 format Söderledskyrkan, berätta de, bestod vi av en samling stenar som bara låg i olika högar.

En dag när vi väntade på att någon skulle hämta oss till något spännande bygge, fick vi höra att det var många som ville bidra till kostnaderna för den nya kyrkan. Vi hörde detta av några herrar som hämtade oss för att skjutsa oss till Vilbergen. Vi skulle nämligen få den stora äran att bli en kyrka på en öde tomt som hade fått det roliga namnet ”Örhänget.” De som gav oss skjuts till vår nya byggplats, hade hört om detta i den fina kyrkan i stan som hette EbenEser. Efter flytten försvann tydligen kyrkan. I stället tyckte kommunen att det vore bättre att bygga ett parkeringshus, vilket så också blev resultatet av kyrkköpet. Egentligen var det bara marken där EbenEser stod, som var intressant. Nu var detta sagt. Väggarna var tydliga på den punkten, att inga fler hemlisar skulle komma ut från dessa stolta tegelväggar.

När vi till slut började känna oss i form som den kyrka vi skulle bli, fick vi äntligen lyssna till den nybyggda klockstapeln med sina tre klockor. Det liksom pirrade i murbruket hos oss alla, när dessa tre klockorna började ljuda och väcka alla grannar i Vilbergen som yrvaket undrade vad som lät – så vackert.

De som bodde på andra sidan av Vilbergsgatan, började förstå att sovmorgnarna inte skulle vara längre än till klockan tio eller elva. Vi tänkte som klockstapeln resonerade, de får väl vänja sig.

Vi hörde också att medlemmarna köpte det ena efter det andra. För en liten summa kunde de köpa oss tegelstenar, olika gräsplättar och faktiskt en egen plats i bänkarna som stod så fint i kyrkorummet. Även om en del faktiskt

köpte sig en bänkplats, blev ingen arg när någon annan satte sig just där.

Tänka sig, att varje tegelsten fick ett värde. Helt plötsligt fick vi en skön känsla av att faktiskt tillhöra någon som ville att vi skulle få vara en del av denna ståtliga kyrkobyggnad.

Vi fick dessutom ett erkännande som vi minst av allt förväntade oss. I tidningen skrev nämligen någon, att denna kyrka var den vackraste EFS -kyrkan i Sverige på den tiden.

Ända sedan vi väggar stolt formade denna kyrka, har det passerat oändligt många människor genom lokalerna. Vi ljuger inte, om vi säger att vi väggar minns dem alla. Det händer ibland att vi blandar ihop en del av namnen, men vi vårdar minnena ömt av alla dessa med stor respekt. Som vi alla brukar säga, varje minnen av varje person vi mött i kyrkans lokaler, sitter bergfast i väggarna. Och det gör det med glädje

Vi fortsätter vårda alla minnen med respekt, och vi håller troget våra löften att inte nämna något av namnen på alla dem vi haft nöjet att möta.

Kyrksalen

När man vill lyssna till vad väggarna i kyrksalen har att berätta, får man allt ge sig till tåls. Väggarna har på något märkligt vis avlagt någon form av tystnadslöfte. Det var som en vägg berättade för mig för en tid sedan, att: ”det som yppas i detta kyrkorum, ska man förhålla sig till med respekt. Vi väggar, som inte kan ta vägen någonstans som i ett kyrkorum till exempel, får höra väldigt mycket av glädje, sorg, förtvivlan och hejdlösa lyckorus. Ibland får vi höra så häpnadsväckande saker, att murbruket nästan mjuknar i sin häpnad.”

Vissa saker tycker väggarna om att berätta. Fortfarande kan de känna sig riktigt upprymda av alla som funnits med genom åren. Alla barnen som under många år sjungit, dansat, spelat olika roller, och alla som varit framme i kyrkan och glatt oss genom alla åren. Och allt detta har firats troget varje söndag klockan elva. Ibland fick vi se alla goa människor redan klockan tio. Inte gjorde det oss något, vi var ju alltid på plats.

Speciellt ville väggarna berätta om den mycket speciella lördagen den 11 april 1970, då kyrkan var nästintill fullsatt. Det var då kyrkan invigdes med pompa och ståt. Väggarna berättade att de riktigt njöt, när en grupp ungdomar spela-

de på diverse blåsinstrument. Fint var det tyckte många. Det kom många stunder, när ungdomarna spelade så fint på sina blåsinstrument.

Väggarna berättade samstämt, att de kände sig oerhört stolta denna dag, när de fick visa upp sig i sin vackraste skrud. Det var tider det.

De fortsatte berätta med förtjusning om gungbrädgungande vuxna och diverse bildörrar som drogs in i kyrkan. Ibland brukade det dessutom komma in någonting som liknade en åsna som en gravid Maria red på.

En gång, minns väggarna, byggde man en pizzeria i kyrkan. Mycket folk kom, men inte fick de någon pizza inte. Även om pizzorna saknades, tyckte alla att musikalen var riktigt rolig och viktig för gemenskapen i kyrkan. Det doftade aldrig någonsin pizza, vilket var tråkigt för oss findoftare.

Men så roligt det var för oss väggar, när det var så många barn som antingen låg i sina vagnar, stultade omkring i väggomslutna rum, utövade sina konstnärliga talanger på diverse väggar. Det var riktigt mysigt när barnen målade på oss väggar och samtidigt verkade ha det så roligt.

Det var nästan så det blev massage när pennorna gjorde sina mest idérika figurer. Att sedan de vuxna kom och upptäckte hur fint det blev, gjorde oss lite förvånade. De blev riktigt arga för att barnen roade oss, men det kunde vi inte riktigt förstå. Inte heller kunde vi berätta för dem, att det inte gjorde något alls. Vi fick i alla fall en stund av efterlängtat mys.

Ny ambo i kyrksalen

Idé och prototyp: NilsGunnar Andersson

Kyrksalen (2022)

Vy mot orgeln (2022)

Sakristian

En del envisades med att kalla rummet för pastorsexpedition. Vi hade en pastor i kyrkan, och rummet var dennes expedition. Men trots allt var det många som kallade rummet för sakristian.

I detta rum upplevde väggarna, att det mesta som sades var lite av det känsligare slaget. Ofta hörde vi sådant som inte passade för andra att höra, varför vi håller samtalen för oss själva.

Det hände väldigt ofta, att prästerna träffade många som sa att de behövde prata. Vi har alltid haft svårt att hålla för öronen, så vi fick alltid lyssna till deras samtal.

Många som kom dit, hade funderingar av olika slag. Efter att prästen eller någon annan som hade en krage runt halsen hade lyssnat klart, var det som att det kändes bättre för en stund. Ofta kom personerna tillbaka, och de flesta tackade för att prästen tog sig tid till att lyssna. Sedan brukade de blunda och prata lite tystare. De slutade alltid dessa stunder med att säga det där fina ordet, Amen.

Det hände nästan alltid att vaktmästare eller någon annan person kom in i rummet alldeles ensam för att läsa lite ur Bibeln. Alltid när de lästa ett litet stycke ur boken, pratade de i telefonen. Det pratades ofta om Dagens Bibelord. Det var inte utan att vi längtade efter dessa stunder, för det var ganska rogivande för oss väggar att få lyssna till dem som kom in på kvällen och ringde ett samtal.

Köket

Som vägg är man väldigt tacksam att man inte har stått i vägen. Visst har vi sett att det knuffats en hel del genom åren i köket, men det verkar mest ha varit gemytligt. De äldre tyckte om att gnabbas, men då var det en del av de äldre damerna som inte var sena att ge igen. Vi väggar kunde inte göra annat än att lyssna och titta på.

Visst kunde man längta efter alla dessa syföreningsmöten och grötfester, när de äldre damerna trängdes vid diskbänkarna. Det var ofta en hel del gnabb dem emellan, men visst var det mysigt. Som när NKM (Norrköpings Kyrkliga Missionsförening) hade sina höstförsäljningar, julfester, kvartalsmöten etc.

Efter att diskvattnet för tolfte gången tappades ur, diskbänkarna torkats torra, gröttallrikarna hittat sina platser, var det skönt att vila sig lite och diskutera med innerväggen hur det hade varit under kvällen. Som yttervägg kunde man svalka sig lite granna, men innerväggarna fick allt stå ut med den värme som alstrades när mer än hundra personer firade julfest på självaste menlösa barns dag. Då var det julfest för alla NKM:are. Det var festernas fest kan man säga.

När det började ryktas om att det skulle inhandlas en diskmaskin hörde vi ofta, hur de äldre damerna förfasades över detta nymoderna elände. Många av dessa damer trodde att ingen uppskattade deras idoga arbete i köket längre. Karlar var det snålt om, men en och annan herre letade sig in i kökets allra heligaste. Ibland trodde vi väggar att de råkade hamna där av misstag. Det som damerna sörjde mest, var den gemenskap som ändå fanns där mitt bland kaffekoppar, gröttallrikar och stora soppkittlar. Den möjlighet till gemenskap försvann ganska snart efter att diskmaskinen kom på plats. Plötsligt började vi se hur den ena herren efter den andre kom att hamna i köket.

Tänk vad vi ofta blev sugna på att smaka på pepparsåsen som det ofta bjöds på. Vad vi förstod, var det många som tyckte såsen var ordentligt stark. Det var inte utan att vi var lite ledsna över att inte kunna smaka, men dofterna kände vi mycket väl och kunde njuta desto mer av.

Vi minns också matlagningskvällarna, när personer från andra länder samlades för att tillsammans laga olika sorters mat. Olika språk talades, men det verkade som det inte var något hinder för att träffas.

Ungdomsvåningen

Barn och ungdomar har det varit gott om i dessa lokaler. Varmt har det dessutom varit. I början, när kyrkan var ny, eldade man ofta i den öppna spisen. Sedan slutade man elda, vilket var lika bra. Det blev ju så varmt. Barn har det varit gott om genom åren. För de minsta barnen fanns det Kyrkans Barntimme, och sedan ändrade man tydligen namnet till Öppna Förskolan. Men gott om barn har det alltid funnits. Det som var roligt för oss väggar, var barnen som sjöng så mycket. Det var fantastiskt roligt att de vuxna lyckades få barnen att sjunga.

När vi väggar njöt som mest, var när vi fick lyssna till samtalen mellan barnledarna och barnens föräldrar. Små och stora problem och andra tankar fick barnens mammor, pappor eller andra vuxna diskutera och få hjälp med. Vad som sades: Nääää, där är vi tysta som den mur vi nästan är.

När sedan musiklekis, minisjung och andra grupper av barn som tyckte om att sjunga samlades, var det extra roligt. Även vi väggar lärde oss dessa sånger. Ibland uppskattades inte våra försök till sång, eftersom många trodde att det var golvet som knarrade.

Det hände ibland, att en del ungdomar försvann in i ett rum bakom lilla köket. Väggen som omslöt detta rum såg inte så mycket av vad som hände där, eftersom det var tvunget att vara riktigt mörkt. När lamporna tändes igen, var det som ett trolleri. Mellan två av de förvånade väggarna löpte det en lina, och på dessa hängde det flera fotografier. Tänk vad de kunde hitta på dessa fina ungdomar.

Scouter har det varit gott om. Det är fortfarande riktigt roligt att få vara med när de gör sina scoutsaker. Riktigt bra saker faktiskt. Knopar, vett och etikett i skogen, matlagning med enkla medel och hur man tar hand om sjuka och skadade scoutkompisar. Till och med hur man hjälper gamla tanter över gatan. Javisst ja, det var bara sådant som de skämtade om, dessa skojfriska scouter.

En annan sak som vi har tyckt om med dessa barn, är när de pratade om hur man ska vara mot varandra. Då blev vi väggar varma in i murbruket av att få höra så fina saker. Att sedan få vara med när de sjöng och läste bra saker ur böckerna, har fått oss att må riktigt bra.

Scoutförrådet

För några väggar kan det bli lite ensamt. Väggarna i scoutförrådet har fått vara med om en hel del. För det mesta har det varit mörkt i förrådet, men det är bara bra. Man ska inte slösa på lyset har någon sagt.

Allt som oftast har det varit fullt av ungdomar på besök. De har plockat in en massa bra saker som de sedan plockade ut igen när det har varit dags att åka på läger. Grytor, scoutsaker och en massa tält har burits fram och tillbaka.

Sedan har vi hört en massa konstiga ord när någon har försökt hamra och spika mitt framför oss. Som sagt, inga namn ska lämna oss väggar om vem eller vilka som sa de mest konstiga orden. Löfte är ett löfte. Bland oss väggar brukar vi kalla det för heligt löfte.

Motionsrummet

Längst in under kyrkan, om man går genom garaget, brukar vi stå stadigt. Vi har genom alla tider haft olika namn. Så många namn, så vi själva inte vet vad vi ska kalla oss. En del av oss tycker det låter bäst med motionsrum, lite mer hälsosamt än bara kallas förråd.

Oj vad det har spelats innebandy. Ibland hittade ungdomarna på andra aktiviteter i rummet, men trötta blev de i alla fall.

Någon nämnde ordet replokal. Då trodde vi att de menade scoutförrådet. Där fanns det nämligen massor av rep som scouterna brukade knyta ihop med något annat. Men sedan kom det en massa ungdomar som spelade högljudd musik. Det var riktigt roligt att få lite lock för våra känsliga öron.

Vi minns när några herrar såg till att vi skulle få något som såg ut som en kattlucka. Inte var väl luckan till för katter, utan det var tvunget att finnas en lucka ifall det började brinna. Ungdomarna behövde ju snabbt kunna komma ut i fria luften genom kattluckan. Det var i alla fall omtänksamt. Vi väggar skulle minsann stå kvar på vår post.

Konfirmandsalen

Oj vad mycket vi väggar har att berätta. Det har hänt så mycket i detta rum, så vi kan bara berätta en liten bråkdel!

Många körer har övat i denna lokal, när inte konfirmanderna hade sina lektioner. Många ungdomar frågade nyfiket om sådant som vi väggar under åren har lärt oss. Ibland har vi försökt viska de rätta svaren, men ingen verkade hörde våra viskningar. Många gånger trodde ungdomarna att det var fel på ventilationen, att det var fläktarna som krånglade. Tänk så många gånger som viktiga personer kom och hälsade på för att någon trodde det var fel på ventilationen, och så har det bara varit vi väggar som envist försökte berätta och hjälpa. Som de rätta svaren till unga konfirmander till exempel.

Ibland har vi väggar hittat nya och egna stämmor när de olika stämmorna har övat i de olika körerna. Inte heller detta har uppskattats. Knarr i ventilationen, trodde någon.

Annars har vi haft förmånen att få lyssna till kyrkokören när de övade. Sedan övade ungdomskören under många år. Vi blev faktiskt lite ledsna när de inte längre kom och sjöng sina fina sånger.

Vi måste faktiskt berätta, att vi dessutom har lyssnat på fantastiska sånger av Gospelkören, Gladsångarna, Damkören och givetvis våra favoriter - barnkörerna.

Ungdomskören

Vilken fantastisk kör vi fick lyssna till under många år. Det var hur många ungdomar som helst som träffades varje vecka, som samlades i konfasalen där de övade den ena sången efter den andra.

Ungdomskören åkte på många körresor. Vi kunde höra när de planerade sina resor till Finland, Tyskland, Nederländerna och så till Schweiz. Så bra var denna kör faktiskt.

Den här kören var riktigt fiffig. Inte nog med att de sjöng i konfirmandsalen så varje tegelsten i väggen fick lyssna, de delade dessutom upp sig i smågrupper så fler väggar fick träffa dessa ungdomar. Inte blev det så mycket sång under gruppträffarna, men det var så många spännande diskussioner som vi fick lyssna till.

Det var väggarna i vigselrummet, församlingssalen, styrelserummet, TADS och kyrkorummet som fick vara med i gruppträffarna. När kören så småningom upphörde, blev det väldigt tyst. Som tur var, kom det andra körer som gjorde oss glada och nöjda igen.

Ovan: Bild på brev inför TV-gudstjänst

Vänster: Omslag till kokboken från Söderledskyrkans ungomskör

Vi minns också hur planerna smiddes på en kokbok som skulle göra körresan till Schweiz lite billigare för den tidens fattiga ungdomar. Visst blev det en kokbok, och de som lämnade sina recept var många av de äldre i kyrkan. Tyvärr provades inte maträtterna. Visserligen kunde vi inte provsmaka, men oj vad vi väggar skulle ha njutit av att känna doften av alla dessa godsaker. Tänka sig, att många av föreningens äldre medlemmar verkligen ville dela med sig av dessa recept.

Vi kunde med spänning lyssna till alla övertalningsförsök när ungdomarna idogt försökte samla ihop alla recept, som till slut blev till en historisk receptbok. Inte tror vi att kokboken betalade hela resan till Schweiz, men en hel del lyckades de säkert samla ihop.

Kapprummet

Hur mycket jag än försökte lyssna, var det svårt att riktigt höra eller förstå vad väggarna försökte berätta. Lyssnade jag riktigt noga, kunde jag urskilja en hel del.

Ett helt tjatter av röster var vad jag lyckades höra. Flyttade jag mig en bit längre in mot trappan som leder ner till ungdomsvåningen, skingrades rösterna och jag kunde höra lite mera klart av vad som sades.

En anledning till att det blev lite mindre stoj just där, var för att det brukade vara samling i vigselrummet innan gudstjänsten ungefär halvelva. Varje söndag samlades de som så önskade, för att be för gudstjänsten. Därför var det något mindre prat just där och då, för att inte störa dem som sökte stillhet

Väggen som skiljer kapprummet från församlingssalen hade ett stort glasskåp fullt med böcker. Jag kunde höra väggarna tala om att det var en fridfull del av just den väggen. Som vägg hade de all tid i världen för att läsa framsidan av böckerna innan de såldes.

Församlingssalen

Men oj vad mycket kaffe det har druckits i denna lokal. Oavsett om man dricker, kaffe, te eller saft, var det alltid kyrkkaffe som serverades. Vi väggar älskar doften av nybryggt kaffe och att få lyssna till alla goda samtal som de äldre och även de yngre förde runt borden. Vi väggar hör faktiskt väldigt bra, och vi har lovat att allt känsligt inte ska föras vidare. Vi har dyrt och heligt lovat, att vi ska hålla våra tysthetslöften.

Alltid på kvällen när det firades Menlösa Barns dag, ordnades det julfest för NKM:s medlemmar. Det är länge sedan som vi fick vara med på dessa fester, och länge sedan NKM (Norrköpings Kyrkliga Missionsförening) bytte namn till EFS Missionsförening i Norrköping. Det var många av de äldre i föreningen, har vi väggar förstått, som sörjde över detta namnbyte. Kanske försvann en del av deras identitet när namnbytet blev klart.

Men det är väl klart, inte skulle vi väggar tycka om ifall någon kom på idén med att byta namn på vägg till ”rumsvertikalstoppare.” Då skulle vi förmodli-

gen ordna en tyst protest.

Tänk så mycket folk som har gått på heltäckningsmattan som låg så stolt på golvet, och som vaktmästarna genom åren försökt göra ren några gånger om året.

Vi riktigt njöt när daglediga samlades, när Vrinneviträffen kom tillsammans och de gånger som det bjöds på sopplunch. Det var tider det.

Ofta samlades de äldre damerna i församlingssalen för att sticka, virka, sy eller göra annat fint handarbete. Vi riktigt njöt av dessa stunder, när vi kunde få lyssna till alla deras samtal. Dessutom var det någon som läste från någon bok eller rentav bibeln.

Ibland blev vi faktisk lite lulliga. En dag i veckan kom det en grupp med damer, som målade de mest fantastiska bilder på glas eller porslin. Det var fina stunder med fina motiv.

I början hörde vi att väggarna i konfirmandsalen blev lite stötta i tegelkanten. De berättade att damerna med porslinet inte fick vara i rummet, eftersom några tyckte doften stannade kvar för länge i kyrksalen. Fast det vädrades länge och väl, kunde man faktiskt känna av denna speciella doft. Därför flyttade alla damer in i församlingssalen och gladde de väntande väggarna med deras konstnärliga arbete.

En annan spännande aktivitet som fyllde den stora salen, var en grupp som knöt makramé. Fint blev det, men svårt för många att riktigt förstå hur man gjorde.

Kvartalsmöten var det ofta i denna lokal. NKM, eller som det hette efter namnbytet, EFS Missionsförening i Norrköping, samlades fyra gånger per år för att umgås. Även då dracks det mycket kaffe. Dessutom slingrade sig långa köer till föreningens kassör och sekreterare för att samla in pengar till budgeterade ändamål. Vi väggar älskade dessa möten, eftersom det blev mindre dötid för oss när det samlades så många trevliga personer och som dessutom verkade ha det så trevligt.

Vi märkte att det började komma allt fler yngre till dessa samlingar. Det var ganska tydligt, att de yngre kom med många goda idéer, som gjorde att kyrkan blev mer livaktig när de äldre och yngre träffades.

Det finns så mycket att minnas, men visst bestämdes det väldigt mycket i detta, ack så viktiga rum. Kyrkoråd och andra viktiga grupper beslutade mycket som till mångt och mycket även gynnade oss väggar.

Personalbostäderna

Vi väggar älskade att umgås med både präster och vaktmästare och deras familjer. Många hyresgäster har vi träffat, och många spikar har hamrats i våra skal. Fint skulle det vara med tavlor och andra saker som behövde förankras i oss. Som tur var kände vi ingen smärta av allt spikande, men lyssna på allt som sades hade vi förmåga till.

Precis som väggarna i kyrkan dyrt och heligt har lovat behålla allt som sagts i kyrkorummet, lovade vi alla som bodde i bostäderna att hålla allt som hänt hemligt.

Ibland hände det konstiga saker. Helt plötsligt kunde vi vakna till av ett förskräckligt oväsen. Ibland var det falskt larm, men det hände då och då att någon olovandes besökte kyrkans lokaler. Då hörde vi hur vaktmästaren eller prästen ringde polisen. Lite pinsamt blev det allt, när den som orsakade larmet var en ensam fladdermus som mitt i natten tog sig en liten flygtur inne i kyrkorummet.

Kontorsdelen

Ibland livar det upp även för gamla väggar som vi. Några fick vi ta farväl av, men det tillhör livets väg(g)val. Några fick lämna vår gemenskap, och helt nya väggar fick vi gamlingar hälsa välkomna.

När ingen av personalen ville bo kvar innanför våra väggar, fick gamla pastors- och vaktmästarbostäderna byggas om till kontorslokaler. Visst var det sorgligt när familjerna inte längre ville umgås med oss, men det blev inte så tokigt med all personal som fick sina rum med nyinflyttade väggar.

Visst blev det lite väl tyst om nätterna när lamporna släcktes ner, personalens goa gnabb dem emellan, kopiatormaskinen som stängdes av, fläktarna slutade till slut att surra och inget inbrottslarm längre skränade när någon fladdermus flög omkring i kyrksalen. När det blev så där otroligt tyst, fanns det tid att tänka tillbaka till väggfasta tider.

Uthyrningsrummet

Vi väggar som var med från början, minns den lilla ”bostaden” som hyrdes ut till den som var i behov av bostad. Om man var nöjd med enkel standard med en liten kokvrå och en sovplats och tillgång till toalett, var uthyrningsrummet en klar vinnare.

Som vägg låter vi allt som hände där förbli i dunkel. Vi väggar har även här lovat att inget ska avslöjas. Det som sker i vanliga lägenheter, kunde ske även i detta lilla rum.

Styrelserummet

Oj, oj, oj. Det var här de riktigt stora sakerna skedde. Runt ett stort bord i mitten av rummet fattades de stora besluten. Allt som bestämdes runt bordet, finns att läsa i diverse protokoll.

Vi lyssnade och tyckte det var spännande med alla spännande diskussioner. Allt skrevs inte ner i protokollen, vilket var lika bra det.

Vi väggar blev alltmer vana vid, att alla knäböjde i bön inför sammanträdet.

På sätt och vis tyckte vi att det var fint av dem, att knäböja. Det roligaste var nästan när de skulle sätta sig på stolarna igen. Det var nog många som hade riktigt ont och besvärligt i diverse leder, som knän och höfter.

TADS

”Ta Av Dig Skorna” fick rummet heta efter en ungdomlig namntävling. Roligt namn. Inte fick vi väggar säga vad vi hade för förslag, men det hade nog blivit TADS om vi hade fått ge förslag. Där minns vi att det ofta spelades bowlingspel. Ungdomarna hittade på en hel del trevligheter i detta rum, men de var väldigt noga med att ta av sig skorna.

Efter att det hade fixats och stökats med alla utrymmen utanför TADS, flyttade en musiker in i rummet. Vi som var vana vid lite lugn och ro efter att ungdomarna hittade andra ställen att träffas på, riktigt njöt av allt musicerande som fyllde rummet.

Efter ett tag kunde vi faktiskt nynna med i de nyskrivna sångerna. Men det var det ingen som kunde höra, när vi i vår ensamhet nynnade igenom sångerna.

Garaget

I ett garage ska man husera bilar, har någon sagt. Ibland har det faktiskt stått några bilar där, men vi väggar tycker det har varit betydligt trevligare att få känna doften av kokt korv.

Så fint det brukade vara, när våren var i antågande. Då samlades en massa människor utanför garaget och riktigt frossade i kokt korv, glass, godis och goda drycker. Alla var glada, och det blev fina minnen för oss väggar att bära med oss.

Det kan faktiskt bli lite ensamt för oss där vi står och stöttar övriga huset. Vi vet vår uppgift, och vi känner vår plikt att vara riktigt stadiga.

Ibland kan det bli riktigt spännande. En natt blev vi riktigt oroliga, när en ung man faktiskt tände eld precis i närheten av garaget. Vi såg redan när han kom, att han inte mådde så bra. Sedan gick det väldigt fort, och varmt blev det av elden.

Snabba var de, brandkåren. När elden var släckt, fick vi tid för oss själva för att kunna svalna av oss. Värre var det för de som arbetade i kontorsdelen. Där luktade det rök under lång tid. Det har väggarna i kontorsrummen berättat.

Ytterväggarna

Vad ska och vad får vi säga? Utanför själva kyrkobyggnaden har det hänt väldigt mycket, så där borde inte våra tystnadslöften gälla. Men vi väggar vill gärna fortfarande uppfattas som trovärdiga och respektabla, varför vi låter allt som hände utanför kyrkans väggar även i fortsättningen förbli en hemlighet.

Men för att berätta någonting som en liten sammanfattning, kan vi nämna alla goda samtal och många väldoftande grillstunder med bland annat scouterna. Lite besvikna blev vi allt, när det grillades pinnbröd. Dessa brödstycken doftade absolut ingenting, och vi väggar som såg fram emot att få vara med när det grillades korv och hamburgare. Då njöt vi av alla goda dofter, om nu vinden förde doften varsamt åt vårt håll.

När dofterna från grillarna inte letade sig fram till oss, fick vi desto mer njuta av suset från de tallar som höll oss sällskap så länge. Tyvärr har dessa flyttat någon annanstans, men det får vi leva med. I stället så har vi fått sällskap av en pampig text som berättar att vi heter Söderledskyrkan. Dessutom känner vi oss trygga, när vi fick sällskap av ett jättestort kors som monterades så fint.

Annars så hände det förmodligen samma saker utanför kyrkan som utanför vilket annat hus som helst. Det har varit kissande ungdomar som lättade på trycket i skydd av mörkret, kärlekstörstande par som höll oss sällskap under många kvällar och nätter, oaktsamma individer som olovandes försökte ta sig in igenom låsta dörrar. Poliser som letade efter någon som de ville träffa.

Under några kvällar stördes våra stillsamma tegelstensnätter av ett oväsen. Det var den där fladdermusen som tog sig en liten flygtur inne i kyrksalen.

Utanför samlades väldigt mycket folk när brasan tändes en bit bort ifrån kyrkan. Då var det livat värre. Någon pratade och hälsade en ny årstid välkommen, och en fantastisk sångkör gladde vårt hörsinne. Dessutom fick vi under dessa kvällar äntligen njuta av goda dofter av både kokt och grillad korv.

Taket

Även ett oansenligt tak kan faktiskt minnas. Även om ni inte alltid ser taket då ni alla är något korta i rocken, finns det mycket ett tak faktiskt kan berätta om dessa dryga femtio åren.

Ett tak älskar att vara utomhus. Konstigt vore det annars, men vissa händelser gjorde att det var extra spännande och omväxlande.

När våren kändes i luften, var det förr i tiden vanligt att vi fick besök av några herrar. Det var nästan bara herrar som besökte oss. Med sig hade de en massa påsar och kartonger. Det visade sig, att det var en massa eldpinnar som med en hiskelig fart for i väg rätt upp i luften. Spännande var det absolut. Vi som tak var lite oroliga för att det skulle brinna, eller att eldpinnarna skulle vända tillbaka och träffa oss mitt i taket.

Nu på senare tid har vi inte haft dessa besök. Lite ensamt har det faktiskt blivit. Sedan saknar man samtalen mellan herrarna. Ibland var de lite oense om hur eldpinnarna skulle placeras. Tur bara att det blev så bra som det blev.

Nu för tiden fyller vi vår uppgift med den äran, genom att hålla tätt ner till väggarna som håller oss tak på plats.

P.S.

Vi väggar, som under åren har sett till att kyrkan har behållit sin fina form, vill gärna ha följande sagt så det inte blir osagt. Vi har roats över alla som hållit oss sällskap i alla rummen genom alla åren. En del av er har kallats kyrkvärdar, en del värdgrupper och en del säger gudstjänstgrupper. Ibland hör vi ord som ideella. En del av er har bara funnits i lokalerna. Alla ni, oavsett vad ni kallas, TACK för att ni fortfarande pysslar om alla och varandra, som kommer innanför väggarna och TACK för att ni finns. Det var nog allt vi ville säga.

Det är som så, att ju äldre vi blir, desto svårare kan det faktiskt vara att hålla tätt. (Taket)

”Trofasta väggar, kan man vilsamt luta sig emot.”