"

I gymnasiet upplevde jag för första gången en paus från ångesten. Jag började sakta glömma bort hur ångest kändes, och ångesten började bli en del av mitt förflutna. Sen kom coronapandemin till Finland. Jag var nyutflyttad till en etta i Berghäll, och ångesten kom tillbaka som en käftsmäll Jag blev nu medveten om att ångesten kunde vara återkommande, och när jag såg på min framtid insåg jag att jag aldrig skulle bli fri från vad jag trodde redan var förbi Bristen på sociala kontakter och nedstängningen av allmänna utrymmen

För den varande situationen var det här den perfekta lösningen, men ändå hade jag en underliggande tanke som inte lät mig koppla av helt; Du kan inte bo hos föräldrarna för evigt. Den kommande utbytesansökningen påminde mig ofta om detta.

Jag visste alltid att jag ville uppleva livet på ett annat sätt än jag gjorde. Jag trodde mig också veta att detta aldrig skulle vara möjligt Som tur hade jag fel Jag var säker på att jag aldrig skulle klara utbytet, och den utmaningen ett nytt land och rädslan för ensamhet presenterade var helt enkelt för stora för mig Som tur hade jag här också fel. Fast jag innerst inne ville åka på utbyte, såg jag inte detta vara realistiskt för mig och min ångest, och jag startade processen för att ansöka om dispens Jag började under samma period gå mera regelbundet i psykoterapi efter att redan ha gått ett år mera utspritt, och fick recept på medicin för att ge extra stöd åt min rehabilitering För att få befrielse från utbytet behövde jag i mitt fall ett läkarutlåtande. Jag blev ganska överraskad när den optimistiska läkaren i februari sa ”Nääe int behöver du nå sånt, du e nog frisk tills Augusti”.

Och frisk blev jag Terapin lärde mig otroligt mycket om mig själv, min ångest, och hur min uppväxt påverkar mig ännu idag. Medicineringen drog mig upp ur en mild depression, och jag hade plötsligt energi igen att socialisera, motionera, och allt annat som ingår i upprätthållandet av en hälsosam livsstil. Det är svårt att sammanfatta 2 år av terapi i en så här kort text, och insikterna jag fick kom inte över en natt Med det sagt var den största lärdomen jag tog ur terapin den att jag hade skapat och gett makt åt monstret helt själv, och orsaken att det var osynligt var för att det egentligen inte existerar alls. Jag var rädd för att ha ångest, och fick ångest av ångesten. När min terapeut började ifrågasätta vad jag egentligen var rädd för, kunde vi se att de flesta saker jag fasade för ofta löste sig själva. Att lära mig om biologin bakom ångest hjälpte också otroligt mycket. Genom att förstå att ångesten kan få ens kropp att uppleva fysiska sensationer, var dessa inte lika skrämmande. Då jag blev medveten om vad som bara var ”in my head” var det lättare att ignorera obehagliga sensationer som andnödhet, kallsvettningar eller till och med tillfälligt bort-fall av hörseln Då jag visste vad dessa berodde på började jag inse att jag påriktigt inte är i fysisk fara. Om jag bara andas lugnt en stund går det bort av sig själv Jag började sakta lita mera på min egen förmåga att ta hand om mig själv, men började också lita på att allting kommer bli okej fast jag inte har kontrollen Jag började också acceptera och känna igen min egen ångest, istället för att strida emot och förneka den.

Trots allt detta var utbytet ändå ett stort orosmoment för mig. Det var många öppna frågor som gav mig ångest, men jag började sakta implementera tankesättet att allting kommer bli okej. Och allt blev mera än okej. Under våren före mitt utbyte började jag sakta leva mera för mig själv istället för att leva för att undvika ångesten. Jag började som följd av detta ha mera roligt, blev mera självsäker, och blev närmare med vänner som jag ville vara nära med.

Jag slutade anpassa mig själv efter andras önskemål, då jag inte längre var like rädd för att bli lämnad ensam. Jag blev heller aldrig ensam, utan började istället attrahera människor till min närhet som var kongruenta med mitt sanna jag. Detta ledde i sin tur till att jag var lyckligare och hade roligare med mina vänner. Hela min vår kändes som en enda positiv snöbolls-effekt, och plötsligt kunde jag inte vänta att få åka på utbyte

Jag gick från att villa veta genast hur saker skulle fixa sig, till att veta att jag kan skjuta fram på detta tills eller om någonting faktiskt händer

I efterhand kan jag säga att jag är otroligt tacksam för läkaren som inte skrev ut utlåtandet åt mig, och för Hanken som har obligatoriskt utbyte. Jag skulle aldrig ha sökt mig ut på utbyte om det inte hade varit obligatoriskt Jag är också troligt tacksam fö d t f i ll töd t