På utbyte med panikångest

Text & Bild: Lisa Hannelius

Ännu några månader före mitt utbyte var jag i processen att ansöka om dispens och befrielse från Hankens obligatoriska utbyte. Jag kunde inte på något sett se mig själv klara mig ensam i ett nytt land med nya människor utan det säkerhetsnät jag hade spenderat över 10 år på att bygga upp. Ångesten var för stor, och vardagen var redan tillräcklig svår här hemma i Helsingfors. Att sedan sätta mig själv i en mera utsatt position genom att åka på utbyte verkade omöjligt för mig. 5 månader senare satt jag i flygplanet till min destination, mera ivrig än någonsin.

Ångeststörningen fick fotfäste i min vardag våren 2011, och har kastat omkull mitt liv sedan dess. Jag förlitade mig starkt på min familj och sökte trygghet överallt för att minimera rädslan jag kände. 11-åriga jag var otroligt rädd, och det kändes som att förföljas av ett osynligt monster som bara jag kunde se och vara rädd för. Det är svårt att leva samma liv som alla andra om deras vardag inte är uppbygd runt att gömma sig från eller tampas med monstret. Ganska mycket från min låg- och högstadietid är suddigt, vilket är en vanlig försvarsmekanism ens kropp kan använda sig av för att klara svåra tider.

möjliggjorde för mitt monster att komma ut ur sin dvala, för att igen ta över mina dagar. Under en period i 2021 flyttade jag hem tillbaka till föräldrarna som en överlevnadsstrategi Jag kände mig otroligt lycklig att ha ett bra förhållande till min familj, och att de dessutom bodde i Helsingors