Intervjun: Jan Albert, professor i smittskydd, om golf i coronatider

Jan Albert, professor i smittskydd, har varit en av de mest framträdande expertrösterna under pandemin. När hans forskning leder till ett vetenskapligt framsteg är det lika tillfredsställande som att göra en hole-in-one – vilket han lyckats med vid två tillfällen.

AV Markus Lundblad-Joons FOTO Anna Tärnhuvud

Morgonen inleddes med ett besök hos TV4:s Nyhetsmorgon. Sedan följde arbete med den forskningsgrupp han leder som går under namnet Jan Albert-gruppen. Allt detta före ett möte med Smittskydd Stockholm och sedan ytterligare ett om att ansöka om pengar till ett större forskningsprojekt, där det ska tas fram en plan för att förbereda för framtida pandemier.

Det ska väldigt mycket till för att man ska bli smittad under golfrundan.

– Du kan väl ta upp din mobiltelefon och låtsas se upptagen ut, ber fotografen Jan Albert, där han står iförd rutig kavaj och chinos i en lång trappa i den gigantiska konferenslokalen Aula Medica vid Karolinska Institutet.

Men Jan Albert, professor i smittskydd, behöver inte låtsas. Trots att det är efter arbetstid rasslar mejlen in. Trycket har lett till att den vanliga virusforskning som hans grupp bedriver har fått sättas på paus, för att i stället riktas om mot coronaviruset.

Jan Albert har prisats för sin forskning om hiv-viruset. Han ser många paralleller mellan hiv- och coronaviruset, särskilt i hur mediernas skräckartade löpsedlar har ökat på oron i samhället.

– Det har varit ett oerhört intensivt år. Initialt, i samband med att smittspridningen drog i gång på allvar, tog mediefrågor upp nära halva min arbetsdag, säger Jan Albert när vi slår oss ner vid entréplanets corona-stängda kafeteria.

Forskat sedan 1985

Jan Albert har forskat i virussjukdomar sedan 1985. Under coronapandemin har han blivit ett välkänt ansikte sedan han har kommenterat smittspridningen i tv-soffor och nyhetsartiklar.

Trots ett drygt år av påpassning utstrålar han ett samlat lugn.

– Det här att vara med i tv, radio och tidningar tillhör egentligen inte min arbetsbeskrivning. Men eftersom jag länge bedrivit offentligt finansierad forskning kan jag ändå känna att det ingår att sprida den kunskap jag samlat på mig.

Precis som för många andra epidemiologer, forskare och vaccinsamordnare som synts mycket det senaste året har detta medfört ett visst kändisskap.

– Det är inget jag strävat efter och jag hade gärna önskat att det inte var så. Men det är trevligt att den mesta respons jag fått ändå har varit positiv – jag har inte fått så mycket hatmejl och liknande. Men att bli igenkänd har sina baksidor.

Att hantera mediefrågor har blivit en stor del av Jan Alberts arbetsvardag sedan coronavirusets utbrott.

– Det har lett till att jag fått tänka mer än de flesta på vad jag gör. Jag åkte till exempel inte till fjällen i påsk, vilket jag kanske hade gjort annars. Jag vill inte hamna i onödiga situationer där man kritiserar hur jag agerar och jag följer noga de förhållningsregler vi har, som att använda munskydd så fort jag är i affären.

Trettio golfrundor under 2020

Ett av Jan Alberts »vattenhål« under det senaste året har därför blivit golfen och hemmabanan Djursholms Golfklubb – en av de platser i hans liv som förändrats minst under pandemin.

Han vill inte beskriva sig som »en fanatisk golfare«. Ändå blev det drygt 30 rundor under fjolåret.

– Det beror nog på att golfbanan ersatte de flesta andra sociala umgängesformer under sommarhalvåret, när smittspridningen lugnade ner sig under en period, vilket också ledde till mindre intensiva arbetsdagar, säger Jan Albert, som hittade till sporten under golfboomen i mitten av 90-talet.

Den bana jag allra mest skulle vilja spela på igen är Kingsbarns, nära St Andrews. Den ligger väldigt nära vattnet precis som en linksbana ska. Det gick tillräckligt bra för att jag skulle vilja spela igen. Jag kände mig inte förödmjukad.

– Det enda negativa var att så många andra förstått samma sak: att golfbanan var ett ställe där man fortfarande kunde umgås. Det var inte alltid lätt att få tider precis när man ville, säger han.

Golfklubbarna har skött allt föredömligt

Fulla banor till trots tycker han att golfen hanterat pandemiåret på rätt sätt.

– De golfklubbar jag besökte förra sommaren skötte allt föredömligt, framför allt vad gäller att hålla avstånd, säger han och fortsätter:

– Men håller smittspridningen i sig på den höga nivå vi har nu så kan de vara ännu noggrannare med att undvika trängsel och nära kontakt inomhus, till exempel vid registrering och i restauranger. Helst bör detta flyttas utomhus så mycket som möjligt, alternativt att man registrerar sig via nätet. Dessutom är det bra att låta flaggor sitta i och ta bort bunkerkrattor, men riskerna i dessa situationer är jämförelsevis mycket mindre. Det ska väldigt mycket till för att man ska bli smittad under själva golfrundan.

Självklart förutsätter det att både spelare och klubbar håller sig till de restriktioner som råder.

Faktaruta:

Namn: Jan Albert. Titel: Professor vid institutionen för mikrobiologi, tumör- oc h cellbiologi, Karolinska Institutet och överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset. Ålder: 65 år. Familj: Sambo, två barn, barnbarn. Klubb: Djursholms Golfklubb. Hcp: 14. Bästa bana: »Den som jag allra mest skulle vilja spela på igen är Kingsbarns, nära St Andrews. Den ligger väldigt nära vattnet precis som en linksbana ska. Det gick tillräckligt bra för att jag skulle vilja spela igen. Jag kände mig inte förödmjukad.«

Många paralleller mellan hiv- och coronaviruset

Jan Alberts arbetserfarenhet av virus sträcker sig tillbaka till 1985. Som nykläckt läkarstudent sökte han sig till Statens Bakteriologiska laboratorium (i dag Folk–hälsomyndigheten). Här kastades han in i kartläggningsarbetet av det då nyupptäckta hiv-viruset.

– Det finns många paralleller mellan hiv- och coronaviruset, inte minst när det kommer till skräckartade löpsedlar och rubriker, där hiv beskrevs som slutet på mänskligheten.

Jan Albert fascineras av vilka stora steg vetenskapen tagit under hans yrkesliv, och hur allt snabbats upp i kartläggningarna av ett nytt virus.

– Till skillnad från coronaviruset var hiv-viruset ett långsamt utbrott. Från det att man beskrev sjukdomen tog det två år innan man ens visste vad det var. Sedan tog det ytterligare ett år innan man hade tester – för coronaviruset tog detta ett par veckor. Det hade aldrig gått att få grepp om coronaviruset tillnärmelsevis lika snabbt 1985 eller ens 2000. De möjligheter att kartlägga en infektionssjukdom som nu finns… det är en sådan otrolig skillnad.

Det hade aldrig gått att få grepp om coronaviruset lika snabbt 1985. Eller ens 2000.

Trots alla framsteg riktar han ändå viss kritik mot Sveriges agerande under coronakrisen.

– Jag tycker att vi hade kunnat vara snabbare med åtgärderna, och bromsa inflödet av den tidiga smittspridningen. Då hade vi fått mer tid på oss att förbereda. Även ett par veckor hade varit bra. Men det här med total nedstängning har jag varit tveksam till. Främst för att jag inte trodde att vi skulle få vaccin så snabbt – för hur länge skulle vi då kunna stänga ned? säger han och pausar.

– Men har gått otroligt mycket fortare med vaccin än jag trodde, som tur är. Då ställs åtgärderna i ett annat ljus. Det ska bli intressant att se de totala konsekvenserna om ett par år, och försöka få kunskap om vilka de bästa åtgärderna är om vi skulle hamna i detta igen.

Jan Albert i Aula Medica, vid Karolinska Institutet.

Det som initialt fick Jan Albert att bli intresserad av infektionssjukdomar var hur mycket det påminde om detektivarbete.

– Det är nog också därför som så många amatörforskare intresserat sig för coronaviruset. Det är fascinerande att gemene man plötsligt vet vad R0, virusvarianter och T-celler är. Det har varit roligt att se hur många som fått upp ögonen för hur spännande virussjukdomar är, även om anledningen är dålig, säger Jan Albert och fortsätter:

– När det kommer till infektionssjukdomar ställs man ofta inför ett viktigt problem och så försöker man hitta sätt att få svar. Även om jag nu har en chefsroll och inte längre står och labbar så är mycket i forskarvardagen slit och misslyckade experiment. Men när det så lyckas är det otroligt tillfredsställande.

Som ett bra slag på golfbanan?, undrar jag.

– Ja, eller som en hole-in-one. Jag har faktiskt gjort två. En på Djursholm och en på Lindö Park. Ena gången var jag bara ute med mitt ex så då blev det champagne först när vi kom hem. Andra gången var jag ute själv och enda tillfället jag stötte på någon var just på det hålet, när jag mötte klubbens pro som då var ute med ett gäng som skulle ta Grönt Kort. När pron såg vad som hände sa han att jag nu var tvungen att köpa champagne till alla när jag kom in, säger han och spricker upp i ett leende.

– Det är en kul tradition, det här med champagnen, den ser jag gärna att vi behåller. ❍