Kallt men snällt by Studieförbundet Vuxenskolan

Kallt men sn채llt

16 ber채ttelser om Sverige och v채gen hit

Kallt men snällt 16 berättelser om Sverige och vägen hit

Denna bok ges ut av Studieförbundet Vuxenskolan

Copyright © Studieförbundet Vuxenskolan, 2015 Första utgåva december 2015 Initiativtagare: Gonzalo J Reyes Redaktör: Matilda Asp Texter: Mats Nilsson, Monica Nilsson, Matilda Asp Layout och formgivning: Anna Leckström Omslagsfoto: Olle Liljestrand/ kolphoto Ansvarig utgivare: John Hillstierna Tryckeri: Sandvikens Tryckeri ISBN 978-91-86099-99-2

Boken ges ut av Studieförbundet Vuxenskolan www.sv.se

Tack Gonzalo J Reyes för att du tog initiativet. Tack Hosni Amer, Maria Hussami, Ahmad Nazal, Shahla Ojagh, Hasoon Kasim, Shakeb Rasooli, Alvaro J Reyes, Wäinö Andersson, Faisa Ahmed, Adam Amoni, David Amoni, Almaz Okubamichael, Adisa Kudra, Sara Mirzae, Wejdan Derky och Gentiana Marmullakaj. Tack för att ni skrev, berättade, översatte och gav oss möjlighet att sprida era erfarenheter.

Tack till alla som sett till att denna bok blev verklighet! Ni är många som hjälpt till med research och varit bollplank längs vägen.

Stort tack!

16 berättelser om Sverige och vägen hit

Gonzalo J Reyes Hosni Amer Maria Hussami Ahmad Nazal Shahla Ojagh Hasoon Kasim Shakeb Rasooli Alvaro J Reyes Wäinö Andersson Faisa Ahmed Adisa Kudra Adam och David Amoni Sara Mirzae Wejdan Derky Gentiana Marmullakaj Almaz Okubamichael

Musiken har alltid funnits Jag kom inte hit för att leka Att bryta utanförskap Min kropp är här men mitt hjärta är där Allting gick så fort Med kunskap är det mycket lättare Jag vill betala tillbaka Svartskallen Jag blev kvar hos min svenska familj Äntligen ett ja Allt händer inte av sig själv En konstig känsla Vi gav aldrig upp Med konsten som vapen Mamma och jag smugglades ut Kallt men snällt

Gonzalo J Reyes

Musiken har alltid funnits Som vuxen har Gonzalo J Reyes, i bland kallad Gonzo, intresserat sig allt mer för vad som egentligen hände när han var liten. Familjen flydde från Chile när han bara var två år gammal. Pappan förvann och var borta i fem dagar utan att familjen hade en aning om var han var. - Jag kommer inte ihåg något från den tiden men mamma har berättat att militärpolisen fängslade pappa efter statskuppen för att han var fackligt aktiv. När han släpptes fri tog han sig som politisk flykting till Sverige och vi andra i familjen kom strax efter. Nu bor Gonzalo på Hisingen i Göteborg tillsammans med Sofia och ett barn - Lara-Li - som inte har fyllt ett år än. Han pratar spanska med Lara-Li, precis som hans föräldrar gjorde med honom.

- När jag hälsar på i Chile betraktar de mig som svensk. Här hemma betraktas jag ofta som invandrare - kanske för att jag är mörkhårig och har ett spanskt namn - trots att jag slutade vandra för länge sen, säger Gonzalo, som i sin dagliga gärning möter nationaliteter från alla världsdelar. Musik har hela tiden funnits i hemmet. Från salsa till rap. Gonzalo startade och driver Hip Hop Akademien i Göteborg sedan 2003, en samlingsplats för många ungdomar. Idag är han anställd av Studieförbundet Vuxenskolan. - Jag började spela trummor när jag var 11-12 år gammal och har varit med i många olika band och konstellationer. Fram till 25-årsåldern bodde jag i Hammarkullen, där hade vi ett band som hette Hammer Hill Click, det var 10 medlemmar från olika ställen i världen. Min lillebror Alvaro, som föddes när familjen kommit till Sverige, var också med i bandet, precis som hans bästa vän Gustavo. Vi gjorde en dokumentärfilm som hette ”88 Soldiers” och som visades på TV. Vi stod på scen på Stadsteatern i Göteborg, på Dramaten i Stockholm och satte upp en musikal. Något förändrades i och med diskoteksbranden 1998. 63 ungdomar omkom. Gonzalos bror Alvaro och dennes bästa vän Gustavo var två av dem. Hundratals andra ungdomar skadades. - Filmen ”88 Soldiers”, som vi spelade in vid den tiden, fick en helt annan inriktning än vad vi hade tänkt från början. Gonzalo är övertygad om att det hjälper att skriva ned tragiska och jobbiga händelser i livet. Så fungerar det i musiken, säger Gonzalo: - Jag tänker på alla nyanlända som kommit till Sverige och som flytt från krig, förföljelser eller trakasserier. De har massor av historier att berätta om varför de flytt. Men jag förstår om alla inte vill eller kan berätta sin historia. - När min storasyster var liten hade vi det bra i Chile, jag har sett massor av fotografier från den tiden. När jag föddes hade vi det mycket sämre. Jag har bara en bild på mig som liten. Därför är det viktigt för mig att ta reda på så mycket jag kan om vem jag är och varifrån jag kommer. Gonzalo är initiativtagare till den här boken.

Hosni Amer

Jag kom inte hit för att leka - Gör man inte läxan i Syrien straffas man av lärarna. Så är det inte här. I Sverige gör lärarna så att eleverna tycker om att lära sig, säger Hosni Amer som är 18 år och går på det individuella programmet på gymnasiet i Trelleborg. Hosni fyller 19 om några månader. I oktober 2013 kom han till Sverige. Kvar i Syrien fanns hans pappa, mamma och syskon. - Vi hade det bra innan det blev krig, min familj drev företag och jobbade med bilar. Det fanns nästan inga fattiga där vi bodde. Men när det blev krig förändrades allt. Resan till Sverige gick via Egypten, Italien, Tyskland och Danmark. Den innebar bland annat åtta dagar på båt tillsammans med ungefär 180 andra personer. - Båten var inte så stor. Vi fick knappt plats. Jag åt bara en enda macka på de där åtta dagarna. Väskan med min mat hade fallit i havet. Hosni sov dåligt på båten, bara någon timme då och då. När båten kom till Italien mötte Röda Korset och polisen i hamnen. - Det var kväll när vi kom fram. Jag fick duscha, byta kläder och sen fyllde jag i alla papper. Sverige var målet för Hosnis resa men till en början blev han kvar i Italien.

Det blev flera bilresor med smugglare innan Hosni kom fram till Malmö. Då hade det gått två veckor sedan han lämnade Syrien. - När jag kom till Centralen i Malmö var pengarna slut. Kläderna jag hade på mig var allt jag hade. Jag gick till taxibilarna utanför Centralen och träffade en chaufför som kunde arabiska. Han hjälpte mig, han körde mig till Migrationsverket. Hosni kom till ett boende med andra ungdomar. - Jag hade klarat mig och hoppades kunna få hit min familj på några veckor eftersom jag var under 18 år. Personalen på boendet hjälpte mig. Men det tog lång tid. Ett år senare kom det efterlängtade beskedet. - Samma dag som jag fyllde 18 fick vi beslutet. Min mamma och mina småsyskon skulle få komma till Sverige. Min storebror som var över 18 fick inte komma då, men han är här nu. I dag bor Hosni tillsammans med sin mamma, småsyskon och storebror i en lägenhet i Trelleborg. Pappan saknas. - Min pappa försvann i januari 2014. Jag tror att han har gått bort. Morbroderns fru kom till Trelleborg för några månader sen. - Hon hade med sig mina gymnasiebetyg från Syrien, det var bra eftersom jag vill plugga vidare. Hosni går i skolan och hjälper också sin familj med språket. - Jag är social, jag skäms inte, jag vågar prata med alla. Dag för dag blir jag vän med många. Kompisar och språket är viktiga pusselbitar. - Genom kompisar som är araber och födda här har jag skaffat mig många kompisar som kan svenska. Framtiden innebär mer studier, företag och bilar. - Universitet är det som gäller. En del kompisar är chockade över att jag vill plugga så mycket. Men du vet, jag kom inte hit för att leka. Jag kom hit för att rädda min familj. Nu vill jag jobba med det som vi jobbade med i Syrien. Jag vill ha ett eget företag.

Maria Hussami

Att bryta utanförskap Maria Hussami var drygt fem år gammal när hon kom till Sverige från Bulgarien. Maria och hennes mamma Shiler reste med färjan från Polen till Ystad och steg i land på okänd mark. - Efter den första inledande intervjun med gränspolisen blev vi skjutsade till ett boende. Dit kom en polisbil och en polisman steg ur. Välkomna till Sverige! Ni måste vara hungriga. Vi har varma matlådor här. - Detta är en sak som min mamma berättat. Tyvärr minns jag det inte själv, berättar Maria Hussami som nyligen börjat ta reda på mer om hur det var när hon kom till Sverige. I somras råkade hon köra förbi en skylt som väckte en del funderingar. - Plötsligt kom jag på det, det var i Hammarstrand som flyktingförläggningen fanns, det var där vi bodde. Jag har hört mina föräldrar prata om Hammarstrand, att jag lekte med jämnåriga, att volontärer hjälpte oss, att vi hade det bra. - Jag var fem och ett halvt år men jag minns inte. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte minns. Jag vet bara att jag inte minns.

Marias morfar fanns redan i Sverige när Maria och hennes mamma kom hit. - Morfar var politiker och författare. Han verkade för kurdernas autonomi, berättar Maria. Allt gick fort, både uppehållstillstånd och boende blev klart snabbt. - Mamma och jag kom till Sverige i juni 1989, i augusti fick vi uppehållstillstånd, i december anslöt min pappa och i januari 1990 blev vi placerade i Boden. Boden var en stor militärstad. Texten ”Inga utlänningar äga tillträde” fanns på många skyltar utanför militära skyddsområden i staden ända till 1997. - Ibland kunde man höra ljudet av militärövningar, men annars har jag inte känt av det där så mycket. Integrationen går för långsamt ibland, tycker Maria. I sitt jobb på Studieförbundet Vuxenskolan vill hon skapa mötesplatser för nyanlända och människor som bott i Boden längre. Hon förmedlar kontakt och bygger nätverk. Människor som hittar till Bodens alla fiskevatten tar till exempel gärna med sig folk som inte gör det, säger hon. - Och sen börjar de hälsa på varandra på stan också. - Det är viktigt att bryta människors utanförskap, alldeles oavsett varför det uppstått. När mina föräldrar kom hit hade de jobb inom ett år, de var läkare. Nu tar det ofta längre tid, även för dem som har utbildning. Maria Hussami får ibland höra saker som det kan vara svårt att förhålla sig till. - Människor jag möter betraktar mig som svensk. Jag är ju det. Ibland märker jag av en slags vardagsrasism. Vissa saker känns okej för folk att prata om inför mig eftersom ”jag inte är som de andra invandrarna”. Ibland får jag höra ”det gäller ju inte dig, du är ju svensk”. - Ja, jag är svensk. Samtidigt har jag erfarenheter som inte alla svenskar har. Det är bara det att de inte syns eller hörs på mig.

Ahmad Nazal Min kropp är här men mitt hjärta är där - När kriget i Syrien började var jag i Algeriet. Jag jobbade med att anlägga gasledningar där men blev stoppad. Jag avvisades från arbetet eftersom jag är från Syrien och har syriskt medborgarskap. Så berättar Ahmad Nazal som befinner sig på ett asylboende utanför Varberg. När Ahmad förlorade sitt jobb i Algeriet åkte han tillbaka till Syrien. - Jag såg förödelsen som kriget skapat och kände stor smärta. Rädslan för terrorister var stor, de ville använda vapenmakt för att införa sin tolkning av religionen på folket. Den som inte ville blev straffad och det gick inte att leva med rädslan. Överallt i landet blev det kaos och instabilitet. Det blev omöjligt att leva i Syrien. Men det var samtidigt ett svårt beslut att lämna sitt land, berättar Ahmad. Han funderade länge och kände stor sorg innan han till slut bestämde sig för att emigrera.

- Det sista jag såg i Syrien var mödrars tårar, barns skrik och lukten av blod. Först reste han till Libanon, sedan vidare till Algeriet med hjälp av vänner. På plats i Algeriet arbetade han hos ett företag utan anställningsavtal eller sjukförsäkring. Efter sju månader hade han tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa hjälp av ”människohandlare”, det är så Ahmad kallar människorna som tog honom och hundratals andra genom öknen i Libyen och över Medelhavet. - Vi var mer än 400 personer ombord på Dödsbåten, jag kallar den så. Det var barn, kvinnor och män. Vi kände inte varandra men vi hade alla samma öde, antingen drunkning i Medelhavet eller ett säkert och stabilt liv. Det tog flera timmar att resa över Medelhavet. - Vågorna styrde vårt öde. Efter elva timmar kunde vi kontakta italienska Röda Korset. De hjälpte oss tillsammans med den italienska kustbevakningen. De gav oss sjukvård, mat och kläder. Vi hade blivit av med allt i havet. Sedan sommaren 2014 är Ahmad i Sverige. Hur är det? - Min kropp är här men mitt hjärta är där, i mitt land. Mitt hjärta slår sorgligt och plågsamt för mitt fina land. Syrien är ett kulturernas och religionernas land. Kriget förstörde allt. Jag hoppas att kriget tar slut i Syrien och i hela världen, jag hoppas att det blir fred i hela världen. Sverige är ett fint land med ett trevligt folk, tycker Ahmad. Han har fått uppehållstillstånd. - Sverige har anammat oss utan diskriminering, hjälpt oss för att vi är människor. Det här är frihetens och rättigheternas land. Syrien hjälpte också människor tidigare, vi tog oss an krigsoffer från Irak och Libanon. Ahmad vill tacka många som hjälpt honom längs resan. - Tack till alla som hjälpte oss, ett särskilt tack till Sveriges folk och regeringen.

Shahla Ojagh

Allting gick så fort Anledningarna till att människor kommer till Sverige kan skilja sig åt. Ändå finns det likheter. Shahla Ojaghs erfarenheter av att vara ny i Sverige kan hon använda i sitt yrke. Hon undervisar i svenska och samhällskunskap på ett asylboende. - Man kommer till ett främmande land. Man har ett mål och det är att man vill leva här. Leva med sin familj, klara sig, ha ett jobb, förstå hur det fungerar. Det finns många likheter. Shahla Ojagh kom till Sverige 1992. - Jag flyttade hit på grund av kärlek. Min blivande man bodde i Sverige. Han var svensk medborgare. Hur var det? - När jag kom hit var det lugn och ro. Jag fick god tid på mig, jag var på ambassaden i Teheran och blev intervjuad av trevlig personal där. Sedan bokade jag flyg och kom hit. På flygplatsen möttes jag med blommor av min blivande man. Situationen för många av dem som Shahla Ojagh möter i sitt jobb på asylboendet utanför Örebro numera ser annorlunda ut.

- Många är oroliga och stressade. En del har lämnat sin familj. De flesta har varit på väg länge. En del har gått till fots, andra har åkt livsfarliga båtar. En del vet inte i vilket land de ska hamna till slut. De väntar och väntar. Efter många månader här kan de få höra ”nej, tyvärr, ni får inte stanna i Sverige”. Shahla Ojagh är född och uppvuxen i Kermanshah i västra Iran. Hennes föräldrar flydde dit från Irak där pappan var efterlyst av regimen. - Mina föräldrar är kurder så jag talar kurdiska, arabiska och persiska. Jag växte upp och gick ut gymnasiet i Kermanshah. Shahla har flera erfarenheter av att vara ny i ett land. Mellan 1997 och 2003 bodde Shahla, hennes man och deras två barn i Tyskland. - Min man fick arbete där. Jag lärde mig tyska under tiden jag bodde i Tyskland. Shahla skilde sig från sin man och återvände till Sverige med barnen, som är födda här. Shahlas föräldrar bor också i Sverige numera. - När jag kom till Sverige gick allting så fort. Mina papper var ju redan klara och jag behövde inte vänta. Efter en tid kom mina föräldrar på besök och de bosatte sig också i Sverige. Numera får de som sökt asyl vänta i ett år eller mer på svar. Det är jobbigt att bara gå och vänta så de är jätteglada över att få vara med i studiecirklar och plugga olika ämnen. Att komma till Sverige var inte direkt någon chock, säger Shahla. När hennes familj bodde i Iran var de på semester i Tyskland, därför hade hon minnesbilder av hur det såg ut i Europa. Dessutom kunde hon engelska och klarade sig bra på det i början. Svenska lärde hon sig snabbt genom SFI. Språket är nyckeln, säger hon. - Allt blir lättare om man har ett gemensamt språk. Integrationen blir bättre om man satsar mer på språkundervisning i svenska och samhällskurser. Men språk är inte allt. Det behövs mötesplatser och dans också. - En gång i månaden har vi Mixcafé på asylboendet. Alla kommer dit. Grannar, kyrkan, föreningar, alla är välkomna. Vi dansar och spelar musik tillsammans. Dans är en kultur som skapar möten. Man kan ha kul ihop och skapa bättre integration på det sättet också, säger Shahla.

Hasoon Kasim Med kunskap är det mycket lättare - Det svåraste som flykting och nyanländ till Sverige var att komma in på arbetsmarknaden. Det tar tid. Jag fick börja om igen och skaffa mig en ny utbildning. Det säger Hasoon Kasim som flydde från Irak till Algeriet och senare till Sverige. - Det var en tuff tid i början. Mitt första jobb fick jag efter två år i Sverige. Då fick jag också svenska vänner. Hasoon Kasim flydde från Saddam Husseins regim i Irak till Algeriet i början av 1979. Hans fru och dotter kom strax efter. Familjen stannade i tolv år och fick ytterligare ett barn innan islamisternas framfart gjorde familjen orolig. Algeriet var ingen trygg plats i slutet av 1980-talet. Vi ville flytta till Sverige. Det fanns ett problem - jag hade ett jobb som lärare men inga giltiga papper för att bo och arbeta i Algeriet. - Vi hade haft kontakt med FNs kontor för att kunna resa till Europa. Men det tog så lång tid att vänta på att alla papper skulle bli klara. Min fru hade ett giltigt pass så hon och barnen åkte i förväg. De kom till Polen och tog färjan till Ystad. Det var 1989.

De bodde en kort tid i Ystad och Malmö innan de hamnade på en flyktingförläggning i Virserum. Efter ett par månader där fick de uppehållstillstånd. I Algeriet vände sig Hasoon Kasim till FNs kontor igen och fick hjälp med giltiga papper och en enkel biljett. Den 12 oktober 1990 kom han till Sverige. - Då hade familjen fått bostad och dagisplats för barnen i Mölndal. Jag började på SFI, Svenska för invandrare, efter 12 dagar i Sverige. - Vi hade planerat resan till Sverige och vi hade lärt oss mer om landet redan innan vi lämnade Algeriet. Med kunskap är det mycket lättare att klara sig i ett nytt land. Hasoon Kasim växte upp och gick i skolan i Bagdad. Efter examen på universitetet arbetade han i tio år i Irak. Som regimkritiker och kurd blev det till slut ohållbart att stanna kvar. - Jag var politiskt aktiv redan som student. När vi som var emot Saddam Hussein och regimen blev attackerade blev många tvingade att fly. Det var en kompis till mig som tipsade om att det fanns jobb i Algeriet. I Sverige bestämde Hasoon sig för att byta spår då hans utbildning från Bagdad inte var mycket värd här. Hasoon gav ut en tidning för invandrare. Han började på en folkhögskola och började arbeta tillsammans med olika föreningar. Han blev cirkelledare i ABF och 2001 började han på Studieförbundet Vuxenskolan i Mölndal. - Jag har alltid varit samhällsintresserad. Det är jätteviktigt att lära sig hur samhället fungerar. Som aktiv politiker har jag haft uppdrag i flera nämnder och styrelser i kommunen. Familjens tredje barn föddes i Sverige. - Vi har tre barn, de är födda i olika världsdelar. 2003 kunde Hasoon åka tillbaka till Bagdad för att besöka sina föräldrar som han inte sett på 25 år. - Sverige är hemma för mig och för hela familjen, säger Hasoon. Hasoon Kasim är idag konsult och föreläser bland annat om integration och mångfald.

Shakeb Rasooli

Jag vill betala tillbaka - Jag var 16 år när jag kom ensam till Sverige från Afghanistan 2009. Efter fyra månader i ett transitboende i Stockholm flyttade jag till släktingar i Ljusdal. - Jag har min gode man att tacka för mycket hjälp och stöd i början. Han är min idol, faktiskt! Shakeb Rasooli kom tillsammans med flera andra flyktingar från Afghanistan via Ryssland och Finland. - Min familj var överens om att jag skulle åka. Vi gjorde som många andra, betalade en smugglare för att ta mig till Sverige. Min familj fick betala 15 000 dollar. Shakeb föll för Stockholm och ville bo kvar där men det blev Ljusdal.

- Jag hade det bra i Ljusdal även om det är en liten ort. Jag kunde koncentrera mig på skolarbetet. Jag gick International Baccalaureateprogrammet på gymnasiet i Bollnäs, där all undervisning är på engelska. När Ljusdal började kännas trångt flyttade Shakeb till Stockholm, fortsatte plugga och tog studenten. - Jag är intresserad av språk så jag läste svenska och persiska också. Flytten till Stockholm har gett Shakeb nya möjligheter. - Jag vill få nya kontakter för att kunna skapa en bra framtid. Det finns större möjligheter till det i en storstad än på en liten ort. Första jobbet efter studenten var i restaurangbranschen på Arlanda. Nu är det IT som gäller, en dröm som Shakeb haft länge. - Jag jobbar på IT-avdelningen i Sigtuna kommun och står i kö för en lägenhet där eller i Stockholm. När Shakeb kom till Sverige blev han ett tag orolig för att han skulle skickas tillbaka. - Det dröjde länge innan jag fick uppehållstillstånd. De som kom samtidigt med mig hade sina papper klara på mellan tre och sex månader. Jag fick vänta i över ett år. - Jag koncentrerade mig på skolan och försökte att inte tänka för mycket på varför det tog så lång tid. Det vet jag fortfarande inte. Shakeb är glad att han har fått chans att studera. Han är född och uppvuxen i Afghanistan men under en period bodde familjen i Pakistan. - Min pappa ville att min syster också skulle få gå i skolan. Det var inte möjligt i Afghanistan där talibanerna bestämde. Nu bor mina föräldrar och syskon i Tyskland och jag hälsar på dem en gång om året. Vi har mest kontakt med varandra via Skype. Förutom att jobba med IT har Shakeb börjat som volontär på sin fritid. - Jag vill betala tillbaka för all hjälp jag har fått. Nu kommer det många ensamkommande barn som behöver stöd. Jag fick kontakt med Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm och nu hjälper jag till med bland annat tolkning.

SVARTSKALLEN Att vara svartskalle i Sverige är inte lätt man försöker vänja sig fast på ett annat sätt. Att skaffa sig ett jobb ibland känns svårt men har man kunskap finns det inget åt. När jag ser rasism vill jag ge upp Annars tänker på en antirasism grupp. Där jag kan vara med för att släppa min raseri men ibland skulle man vilja bo där man kan va´fri. Fri från allt skit och rasskiljandet att vara svartskalle i Sverige kan vara lidande. Jag trivs där jag bor på dagen och kvällen Det här är bara ord från svartskallen.

Alvaro J Reyes Alvaro J Reyes skrev denna text 1995. Hans bror Gonzalo, som är initiativtagare till den här boken, kallar texten ”betongpoesi”.

Wäinö Andersson Jag blev kvar hos min svenska familj - Jag var 3 år och två månader när jag skickades till Sverige, säger Wäinö Andersson. Det kom över 70 000 så kallade krigsbarn från Finland till Sverige under krigsåren 1939-1944. - De flesta återvände men jag blev kvar hos min svenska familj. Wäinö Andersson, Gnesta, kom med tåg från Finland via Haparanda. Många barn som skulle söderut kom till Stockholms central där en adresslapp hängdes om halsen på dem. - Jag kom till Strängnäs, blev undersökt av en läkare och befanns vara frisk. Mitt nya hem låg i Helgö efter Östersjökusten hos ett par som var lantarbetare och bönder. Wäinö följer rapporteringen om dagens flyktingströmmar och ensamkommande barn. - Förhoppningsvis får barnen bo i familjer där de kan känna sig trygga.

Ända tills Wäinö Andersson fyllde 18 år måste hans pass förnyas varje år. - Jag blev hemkallad 1947 till Finland men den kallelsen försvann någonstans. Jag tror att min pappa hade någonting med det att göra. Wäinö blev också inkallad till militärtjänstgöring i Finland. - Det fick jag reda på långt senare, jag hade till och med varit efterlyst för att ha uteblivit från militärtjänst. När Wäinö fyllde 18 år blev han adopterad av sina fosterföräldrar. - Jag hade kallat dem för mamma och pappa hela tiden. Min biologiska mamma bodde i Grankulla i Esbo men var tvungen att flytta till Helsingfors. Jag tror att huset blev bombat under kriget. Min biologiska pappa stred på Karelska näset och återvände aldrig hem. Jag träffade aldrig honom men har hört att han blev dekorerad som krigshjälte. Wäinös biologiska mamma hälsade på några gånger hos hans nya familj i Sverige. Även Wäinös syster hade fått ett nytt hem, inte så långt i från där han själv bodde. - Jag kunde cykla och hälsa på min syster ibland. När hon var 20 år flyttade hon tillbaka till Finland. - Språket var aldrig något problem för mig. Jag var finskspråkig från början men lärde mig fort svenska. Jag har egentligen aldrig kunnat finska riktigt och kan det inte idag heller. I småskolan fick jag sitta framme vid katedern och läsa sagor på svenska för mina klasskamrater. - Att jag lärt mig svenska så bra gjorde att jag klarade mig bra både i skolan och med kompisar. Pappa var mån om att jag skulle lära mig svenska snabbt. Är man dessutom verbal är det ännu lättare att klara sig bra i ett nytt land. Wäinö utbildade sig till företagsekonom och blev politiskt engagerad. Han hade flera uppdrag i Gnesta kommun. Den tiden ser han som en samhällstjänst han inte vill ha ogjort. - Det kan diskuteras det lämpliga i att rycka en treåring från hans mor. Jag fick i alla fall en lycklig uppväxt på landet hos mina nya föräldrar. Trots propåer från olika håll att jag skulle flytta tillbaka till Finland gjorde jag inte det. Wäinö har kontakt med sin biologiska släkt i Finland.

Faisa Ahmed

Äntligen ett ja Efter flera avslag och tre års väntan kom det äntligen ett ja från Migrationsverket. Faisa Ahmeds man och deras tre äldsta barn skulle få komma till Sverige. - Jag blev jätteglad och överraskad, säger Faisa, som lämnade Somalia med familjens yngsta dotter 2009. I dag bor hela familjen i en lägenhet i Värnamo och i november började Faisa utbilda sig till undersköterska. - Jag växte upp i en by som heter Qoryoley. Där bodde jag med min mamma och när jag gift mig flyttade jag ihop med min man, berättar Faisa.

- Jag sålde frukt, grönsaker och bröd, som jag bakade själv. Livet i Somalia förändrades, berättar Faisa. - När Al-Shabab kom tog de min man och han var försvunnen i flera månader. Han lyckades rymma sedan men då hade jag redan flytt till Sverige med vår yngsta dotter. Jag trodde inte att han skulle komma tillbaka levande. Faisa berättar att hon inte hade tillräckligt med pengar för att ta med alla barnen på flykten. - Allt kostade mycket pengar. Skola, läkare och mat. Ibland sprängdes bomber mitt i stan på någon restaurang eller liknande. Hon sålde mark som hon och hennes man ägde. Sedan lämnade hon de tre äldsta barnen hos en kompis och lovade att hämta dem om hon överlevde. - Det var jättesvårt att lämna man och barn. Och jag var inte säker på att klara mig hela vägen till Sverige. Hon fick hjälp av en flyktingsmugglare och flydde med den yngsta dottern som var elva månader gammal. - Vi åkte bil till Addis Abeba i Etiopien och flög till Göteborg. Flyktingsmugglaren tog mig till Migrationsverket och lämnade mig där. Efter några dagar i Göteborg kom Faisa och hennes dotter till ett flyktingboende i Ekenässjön. När uppehållstillståndet var klart flyttade de till Värnamo i februari 2010. Språk och arbete kom in i bilden tidigt. - Jag började i skolan i maj 2010. Jag läste svenska och praktiserade på ett äldreboende samtidigt. Sedan fick jag jobb som vikarie på äldreboendet. Där jobbar jag fortfarande, samtidigt som jag jobbar hos Studieförbundet Vuxenskolan med språkstöd i Framtiden, ett projekt för nyanlända.

Adisa Kudra

Allt händer inte av sig själv - Jag har invandrat två gånger, först till Tyskland, sen till Sverige. Kanske gjorde jag det dubbelt så svårt för mig, ler Adisa Kudra. Till vardags är hon elkonstruktör och nu förbereder hon föreläsningar baserat på sitt liv. Innehåll: lycklig barndom, krig, flykt, utanförskap och vägen framåt mot ett nytt lyckligt liv. Adisa växte upp i en stad i Bosnien och Hercegovina, som fram till 1992 var en del av Jugoslavien. I familjen fanns mamma, pappa och två systrar. Hon studerade på handelshögskolan i en stad som låg fem mil hemifrån. - Det lyckliga livet tog slut i april 1992 då inbördeskriget började.

- I första fasen av kriget blev de två städerna avskurna från varandra. Staden var under ständig granatbeskjutning. Allting kändes overkligt. Röda Korset hade ordnat en konvoj som skulle göra det möjligt för kvinnor och barn att lämna landet. Adisa kände att hon inte hade något val trots att oron för de närmaste var enorm. Hon reste med konvojen och hamnade på en flyktingförläggning i Tyskland. Språkkurser blev avgörande på flera sätt. - En av mina första lärare i tyska var en pensionerad lärarinna. Hon blev min mentor, min extra förälder, min förebild. Adisa jobbade på en restaurang men fick höra om så mycket hat riktat mot bosnier att hon slutade. Hon fick bo hos sin lärare i tyska och livet förändrades. - Jag fick inte bara bo där. Jag fick också hjälp med att hitta ett nytt jobb där jag inte blev utnyttjad och förnedrad. Någon månad senare kom resten av min familj till samma stad där jag bodde. Familjen återförenades i Tyskland. Mamman och systrarna hade också varit på flykt och pappan hade suttit i koncentrationsläger. När de andra i familjen återvände till hemlandet 1995 kom Adisa till Sverige. Här bodde en man hon kände från studenttiden. - Efter ett långt avbrott hittade vi till varandra igen. Flytten till Sverige innebar ett nytt språk, en ny kultur. - Visst har vi känt av det som man kallar för utanförskap. Men det var inget som vi kunde acceptera. Vår inställning öppnade många vägar och gav oss möjligheten att träffa lika öppna, trevliga och o s j ä l v i s k a människor som jag fick träffa i Tyskland. Allt händer inte av sig själv. Det krävs motivation, egen ansträngning och en vilja att leva med värdighet. - Det är mycket att ta in när man kommer till ett nytt land. Man kan inte lära sig allting på en gång. Man ska tillåta sig själv att lära sig successivt, säger Adisa också.

Adam & David Amoni

En konstig känsla - Vi visste redan innan vi flydde att målet var Sverige. Sverige, landet där allt är bra, där man tar emot människor, där inga krig finns. Det berättar tvillingarna Adam och David Amoni, som bor i Lidköping sedan ett och ett halvt år tillbaka. Adam och David kände till Sverige genom nyheter på TV på militärkritiska kanaler. Dessutom bodde en av deras systrar redan i Lidköping. - Våra systrar lämnade Syrien före oss, situationen för unga kurdiska kvinnor i Syrien var farlig. Uppväxttiden var lugn, bröderna gick i skolan som vanligt. En dag när de gick på universitetet i Aleppo hände något som fick familjen att bestämma sig för att fly. - Många klasser var samlade ute på skolgården. Två jetplan dök upp och släppte bomber. Många av våra vänner blev dödade och skadade. Då var vi 18 år, säger David. - Jag satt på marken bredvid en nära vän och klasskamrat, hennes huvud var borta, berättar Adam. Det var i januari 2013 som det skedde två stora explosioner tätt efter varandra på Aleppo-universitet. Familjen Amoni hade pratat om att allihop skulle lämna Syrien flera gånger före den här händelsen eftersom det pågick strider omkring dem hela tiden. Nu blev planerna snabbt verklighet. - Vi gav oss iväg från Aleppo mitt på dagen. Vi sprang och det small omkring oss, säger David. - Mamma trillade omkull, vi trodde hon var träffad, men hon hade bara snubblat. Vi lyfte upp mamma - om hon varit död skulle inget annat ha någon mening - och hon levde, säger Adam. Familjen lyckades få tag i en taxi som körde dem till mormor och morfars hus i norra Syrien. Där gömde de sig i tre månader.

- Vi behövde vänta och få tag i en bra person som kunde köra oss över gränsen. Vi behövde någon som kände gränsvakterna, säger Adam. Gränsvakterna ställer alltid tre frågor, berättar tvillingarna. Vad har du för religion? Vart ska du? Har du pengar? - Ibland är rätt svar att man är kristen, ibland är rätt svar att man är muslim, blir svaret fel…. här tystnar Adam och drar handen över halsen. Familjen lyckades. De kom över gränsen. Efter flera månader i Turkiet fick deras pappa kontakt med en chaufför som körde till Sverige mot betalning. Instängda i ett lastbilssläp kom de så småningom till Göteborg där de blev omhändertagna. - Chauffören bar mask så vi vet inte än idag vem han var, men han körde oss från Istanbul ända till Sverige. Att vara instängd i ett lastbilssläp var svårt. Det var en konstig känsla, man visste inte om man åkte färja, flög eller åkte på vägen. - Vi släpptes bara ut en gång per dygn och bara på natten mitt i skogen. Där fick vi andas frisk luft och uträtta våra behov. Nu har familjen etablerat sig i Lidköping. Adam och David spelar fotboll, går på SFI och tränar på gym. Adam vill satsa på sången, han finns redan på Youtube, och tänker kanske ställa upp i Idol- uttagningen. David spelade mycket fotboll i Syrien. Nu är hans proffsdrömmar tyvärr grusade. - Jag har hunnit bli för gammal nu, men spelar gör jag. Vädret vad det som förvånade tvillingbröderna mest i Sverige den första tiden. - Vi skulle gå ut och det var så kallt, vi gick in och tog på oss en jacka, gick ut igen, vi fick gå in igen och ta på oss en jacka till. Det är såå konstigt väder, skrattar de. - Men nu har jag vant mig, nu kan jag gå ut i bara skjortan, skojar Adam. Hemma i Syrien kan det bli 40 grader varmt, man bara låg på golvet och flämtade.

- En annan sak som förvånade oss är att det är så tyst här, men det är skönt. Adam bor i egen lägenhet och David bor kvar hemma och hjälper föräldrarna. - Numera gör vi inte allt tillsammans, som vi gjorde förut, säger Adam. Båda två vill utbilda sig och tänker kämpa hårt. - Vi ska göra allt för att detta landet ska bli stolta över oss, vi vill ge tillbaka för det vi har fått. I Adams plånbok ligger fortfarande ett visitkort från boendet där de välkomnades den första tiden i Sverige. - Det ska jag alltid ha med mig i plånboken, säger Adam.

Sara Mirzae

Vi gav aldrig upp Mänskliga rättigheter, trygghet och tjejers frihet. Det var Sara Mirzaes första och största intryck av Sverige. ”Sen blev jag förvånad också över att ungdomar inte är så sociala” berättar Sara. - Jag bodde i Teheran, Irans huvudstad, tillsammans med min familj, alltså med mina fyra syskon, mamma och mormor. Jag gick i skolan sex år där. Lärde mig matte, biologi, persiska, koranen, geografi, historia och religion. Resan till Sverige gick genom Iran och vidare mot gränsen till Turkiet. Sara och hennes syskon lämnade Iran tillsammans.

- Vi åkte både tåg och bil. Det värsta var promenaden i flera timmar som tog all ork av oss. Vi hade inte så mycket mat eller dricka med oss så det var jättejobbigt att fortsätta ibland. Men vi gav aldrig upp. Det tog ungefär två månader tills syskonen kom fram till Sverige. Den 19 augusti 2015 kom de till Malmö. - Nu bor jag i Åre kommun, på ett ställe som heter Strandgården. Min storasyster och min mamma har bott här därför vi hamnade här, berättar Sara. Saras pappa är inte med i Åre. - Jag förlorade min pappa när jag var liten. Förlusten av pappan innebar bland annat att Sara blev tvungen att jobba på åkrarna i Iran på somrarna. - Jag hade det svårt innan jag kom till Sverige. Jag kom hit för att leva i fred och trygghet. Ibland vill jag säga till andra ungdomar att de ska vara glada att de bor i ett sådant här samhälle. Iran var inte ett land som stödde mig. - Nu önskar jag mig en bra framtid här i Sverige och vill utbilda mig så högt som möjligt. Jag vill bli psykiatriker. Sara Mirzae är 13 år. Hennes mamma har gett tillstånd till att Sara medverkar här.

Wejdan Derky

Med konsten som vapen - Jag målar live på scen. Människor och berättelser flätas samman i mina bilder och publiken är med när det händer. Så berättar Wejdan Derky om sin konst och uttrycksätt som hon kallar ”Art Performance mot krigets grymhet”. - När de säger på nyheterna att 100 personer dödats blir det bara siffror. När jag målar blir det på riktigt. Jag lyfter fram människornas upplevelser och det skapar engagemang. Wejdan Derky har målat sedan hon var liten. Föddes i Derbesie, som betyder Asiens port, på gränsen mellan Syrien och Turkiet. Växte upp i Damaskus och redan som barn vann hon en konsttävling. Har en masterexamen i bildkonst från Damaskus universitet och har ställt ut i Syrien, dåvarande Tjeckoslovakien, Bulgarien, Finland och många andra länder.

För nio år sedan kom Wejdan till Sverige. Livet i norra Syrien - där Wejdan, hennes man och fyra barn bodde - var inte säkert längre. - Kriget kom inte över en natt men säkerhetspolisen hade blivit skrämmande och starkare. De krävde att man skulle skaffa sig tillstånd för fler och fler grejer. Människor blev försiktigare och räddare. Folk försvann. 2004 skedde en massaker på kurder efter en fotbollsmatch. Säkerhetspolisen kallade Wejdan och hennes man till utredningar. - De ville prata med oss, men vi visste aldrig om vad. En gång placerade de mig i ett litet rum utan fönster. Där satt jag i flera timmar. Wejdan och hennes man, som var civilingenjör och chef på ett stort företag, bestämde sig för att lämna landet. Wejdan fick tillstånd att resa till Sultanatet Oman. Men hennes man och barn fick inte resa. - Vi beslöt att jag skulle resa i förväg. Jag lämnade min man och fyra barn i Damaskus. Jag ammade vårt yngsta barn och hade inte ens börjat trappa ned på amningen än. Den första kvällen glömmer jag aldrig. Mitt hjärta krossades på riktigt. En månad senare lyckades hela familjen ta sig ut ur Syrien och tillsammans med Wejdan kunde de resa vidare. - Vi slapp resa över havet som flyktingar gör i dag. Vi flög och åkte med bil genom Europa. Den första tiden i Sverige var svår. - Vi fick besked om att vi skulle skickas tillbaka, utvisas ur Sverige. Jag sov dåligt. Var uppe på nätterna. Jag har tusentals tuschteckningar från den tiden. Efter sex och ett halvt år vände det. Familjen fick stanna i Sverige. Kvar i Syrien och på flykt i andra länder finns fortfarande släkt och många vänner. Många har också dött. - En dag, helt nyligen, precis innan jag skulle upp på scen, ringde min mamma. Hon grät och berättade om en kille vi kände, han var på väg hit tillsammans med sin lillebror. De flydde i en lastbil, men de dog allihop. - Han var klar med sin konstexamen, han bodde i min gamla ateljé i Damaskus, han var på väg till Sverige. Jag var hans kontaktperson, jag hade gett honom mitt mobilnummer.

- Folk flyr från kriget, för att de vill överleva, inget annat. Wejdan arbetar med konst på flera sätt, hon är bland annat cirkelledare. - En av mina deltagare - en äldre kvinna - berättade en dag när vi satt och målade att hon ”inte gillar invandrare”. Jag tittade på henne och sa “du pratar om mig nu”. “Nej, nej, jag menar inte dig, du är ju annorlunda, inte som andra invandrare”. Vad hände? - Vi fortsatte prata. Och lyssnade på varandra. När man målar tillsammans kommer man närmare varandra. Efter många år i Sverige känner Wejdan många, hon har rest mycket med sina utställningar och Art Performances. Känner hon sig svensk? - Jag lever i Sundsvall, mitt i Sverige. Men svensk? Nej, jag tror inte det. Kriget pågår fortfarande i Syrien och det engagerar. - Jag är flykting, det är fortfarande min känsla. Jag kommer från en kurdisk flyktingfamilj som ursprungligen är från Turkiet, Armenien, Iran och Irak. Jag är konstnär också, det är väldigt viktigt. Men framförallt är jag en människa som älskar att måla och leva.

Gentiana Marmullakaj Mamma och jag smugglades ut - När vår dotter fyllde ett i höstas sjöng vi ”ja må hon leva”. Sedan spelade vi bosnisk, albansk och engelsk musik på Spotify, säger Gentiana Marmullakaj. Gentiana och hennes sambo pratar svenska med varandra och med sin dotter. De hoppas samtidigt att dottern ska blir flerspråkig. - Zara har en mångkulturell familj. Min sambo är från Montenegro och jag är född i Kosovo. Dessutom har vi syskon med partners och respektive från olika delar av världen, både från Sverige och andra länder. Hon får lära sig lite albanska och lite bosniska också. Det är coolt att vi är så blandade, säger Gentiana. När Gentiana bara var några år äldre än vad hennes dotter är nu flydde hon från Kosovo tillsammans med sin mamma. Pappan hade rest i förväg.

- Mamma och jag smugglades ut på ett tåg. Vi låg gömda i ett utrymme uppe under taket. Det fanns ingen toalett och jag kunde inte hålla mig, jag kissade på mig. Rädslan som både jag och mamma kände där vi låg, den kommer jag fortfarande ihåg. När tåget kom fram till Tyskland blev Gentiana och hennes mamma tillfångtagna av polisen. Polisens bemötande var bra men rädslan var ändå stor. - Det är säkert många som är lika rädda när de flyr i dag. Jag var bara tre år men det händer då och då att jag får flashbacks. När jag träffar flyktingar nu kastas jag tillbaka till hur rädda vi var på tåget. Det fanns en släkting från Kosovo i Sverige och därför tog sig Gentianas familj hit. - Först kom vi till Gotland, det var jättefint. Sen blev det Katrineholm och efter det Anderstorp. Jag är uppväxt i Småland. Gentiana har åkt till Kosovo några gånger som vuxen. Det brukar gå sju till tio år mellan varven. För några månader sedan var hon där med sin dotter och presenterade henne för släkten. - Min mormor finns kvar i Kosovo. Hon är väldigt gammal nu och det kändes bra att ge henne möjlighet att träffa sitt barnbarnsbarn. När min dotter blir större kommer jag att berätta om Kosovo och flykten. I Anderstorp där Gentiana växte upp fanns det inte så många andra med utländsk bakgrund. Efter några år som sociologistudent på högskolan i Halmstad är Gentiana nu tillbaka i Småland. Hon bor i Jönköping och jobbar med verksamhetsutveckling. - Jag är svensk, det är ingen tvekan om det. Jag är född i Kosovo och jag är svensk. När folk frågar mig ”var kommer du ifrån” svarar jag alltid “Jönköping” eller “Sverige”. Gentiana känner ibland att hennes namn och hennes flykt medför ett ansvar för människor som kommer till Sverige nu. - Det är fantastiskt att just jag fick chansen att leva och utbilda mig i Sverige. När jag möter invandrare i dag säger de ibland “oh kan man bli verksamhetsutvecklare”. Ja, det kan man säger jag. - Utbildning är nyckeln. Kunskap är makt.

Almaz Okubamichael

Kallt men snällt - Jag kom till Sverige i januari 2015. Det var väldigt, väldigt kallt men Migrationsverkets personal var väldigt snälla. Först var jag några dagar på ett boende i Märsta och sen fick jag resa norrut, till Boden. Där var det ännu kallare och mycket snö. Det var lättare för mig i somras, vädret var bättre då. Så berättar Almaz Okubamichael om sina första intryck av Sverige. Intervjun sker på flera språk och med stor hjälp av tolk, det blir en blandning av tigrinska, engelska och svenska.

Almaz lämnade Eritrea när hennes man var på resa i Etiopien och militären begärde att få veta var han var. Almaz blev rädd för militären och flydde till Sverige via Etiopien, Sudan och Libyen. Hon har åkt buss men också gått många och långa sträckor till fots.Flera veckor i öknen med väldigt lite mat och väldigt lite vatten. Hon har också suttit i fängelse i Libyen. - Jag lyckades fly och har betalat mycket pengar längs vägen. - Tiden i fängelset var svår. Och sen kände jag en massa oro och stress under min första tid här, det var när jag väntade på besked om jag skulle få stanna. Men nu är jag glad. Efter nio månader här fick jag uppehållstillstånd. Vad hoppas hon på? - Jag vill lära mig saker nu. Först vill jag lära mig mer svenska. Nu går jag på SFI, Svenska för invandrare. Sen vill jag bli sjuksköterska. Jag vill jobba inom vården. Den första tiden i Boden bodde Almaz på ett stort boende med många andra. Sedan en tid tillbaka delar hon lägenhet med fem andra unga kvinnor. - Vi är fem stycken som bor tillsammas. Fyra tjejer kommer från Eritrea, en från Somalia. Almaz deltar också i Let´s go Swedish, undervisning som drivs ideellt av Linda Olofsson, Jessica Bergman och Lina Hällström i Boden. Studieförbundet Vuxenskolan samarbetar med Let´s go Swedish och har bland annat ordnat en aktivitetsdag med brännboll, volleyboll och kubb. Verksamheten startade 2013. Människor från bland annat Eritrea, Sudan, Etiopien, Brasilien, Nigeria, Gambia och Ukraina deltar. Framtiden för Almaz man är oviss. Han finns i Sudan och hoppas få komma till Sverige.

Fotograferna i denna bok är Helena Sigvardsson: Ahmad Nazal Magnus Westerborn: Shahla Ojagh Mikael Roos: Hosni Amer Edward Forslund: Gonzalo J Reyes Mats Nilsson: Wäinö Andersson Ahmad Alhallaq: Faisa Ahmed Monica Nilsson: Adam & David Amoni Omar Rahmati: Sara Mirzae Olle Liljestrand/ kolphoto: Maria Hussami & Almaz Okubamichael

Det var väldigt kallt men människorna var snälla. Så berättar Almaz Okubamichael om sitt första möte med Sverige. “Jag kom inte hit för att leka” säger Hosni Amer. “I bland märker jag av en slags vardagsrasism” berättar Maria Hussami. “Med kunskap är det mycket lättare” säger Hasoon Kasim. Hur var livet före flykten? Hur är det i Sverige? Varför flyr man och hur fungerar integrationen här? I den här boken möter du några personer som kommit till Sverige vid olika tidpunkter och av olika anledningar.