Streetan

en kulturtidskrift om det skrivna ordet i punken

Innehåller intervjuer med Rolf Revålt, Gunnar Larsson och Andreas Lönnqvist

Streetan -en kulturtidskrift om det skrivna ordet i punken I detta nummer finner ni intervjuer med några profiler inom svensk punk som berättar om sin gärning och får tillfälle att reflektera lite extra över hantverket som det innebär att vara textförfattare. Stort tack för er generösa medverkan!

Tidskriften innehåller också en betraktelse över det skrivna ordet i punken ur olika perspektiv. En lång och stolt historia av text och musik i förening vill jag uttrycka min stora respekt och djupa kärlek för med denna tidskrift. /Json Marc

ROLF REVÅLT Rolf Revålt Bäcklund är en vida känd och respekterad musiker och textförfattare. Mest känd är han genom bandet Missbrukarna. Men den musikaliska och lyriska bredden hos Rolf är betydligt större än så, vilket ska visa sig i denna intervju. Rolf har uttolkat de flesta genrer inom punk och rock, med ett osvikligt gehör och djup insikt och förankring i musikhistorien. Dessutom är texterna av sådan kvalitet att jag inte kan dra mig till minnes någon svensk punkakt med lika stor originalitet och kraft.

Jag börjar från början. Ett tidigt band du medverkade i var The Källare. Bevarade finns endast några liveinspelningar (?) som jag fastnat för. Både sång och musik är särpräglad, texterna minst sagt ”utåtagerande” och med visst fokus på det andra världskriget. Bortsett från Mini Cooper som handlar om en pyroman. Vilken fantastisk grupp! Vill du berätta lite om din roll i gruppen? Vem skrev texterna? Hur blev det som det blev?

The Källare var nog det första band jag spelade med i. Vi började lite smått i gitarristen Henriks (Jimi Henrik) pojkrum. Helt akustiskt till att börja med,men Henrik brukade stoppa en mick in i den akustiska gitarren och köra den genom en - hm...kan det ha varit en radio eller en stereostärkare - kommer ej ihåg...Ett jädrans oväsen blev det på gitarren i alla fall! Jag trummade med pennor och en tamburin har jag för mig. Jag konkurrerade ut en annan kille som också körde rytm. Jag hade helt enkelt bättre taktkänsla ,så den killen hoppade av.

Tror vi bara körde egna låtar - möjligtvis testade vi Stooges "No Fun" också. Det var inte direkt punk i början, men ganska snabbt slog vi in på den banan. Ingen sångare hade vi heller.

Det här var ju ganska tidigt - redan 1976 började vi . Vi hade en sångare på gång (Wempa) ,men han var för tillfället utbytesstudent i Seattle USA. Där såg han bl.a. the Ramones spela i en hotellsamlingssal och några lokala punkband. Sittplatser var

det och han satt på första raden! Har sett ett antal fina diabilder från det tillfället!

Han såg också Iggy Pop med David Bowie

(finns som bootleg - han fixade ett ex. åt mig och sig själv), med Blondie som förband. Oj! - också fixade han "I Got A Right" sjuan med Iggy!! Wow! Kan jag ha varit först i Sverige med att äga den sjuan? Jag hade den innan Kjell Alinge spelade den i alla fall.

Nåväl...sommaren 1978 kom vår sångare hem ifrån USA, så då var det bara att köra igång med repandet!

Vi hade väl redan kört lite Ramonescovers och någon egen låt instrumentalt.

Vi repade i Forsa Ljuds studio och replokal.

Det var mest jag som knåpade ihop texterna. Henrik gjorde musik till några av låtarna ,men låten "Mini-Cooper" (bygger ju på en engelsk dokumentär om denna missanpassade kille. Finns en uppföljare till den också. Går nog att googla, om du är intresserad) gjordes av Frykke (Fryk Zappa) Och våran "The Källare" gjordes av både Frykke och mig.

Textmässigt så ville vi vara punkiga och osmakliga och provocerande, därav dessa "andra världskrigslåtar". Sedan så blev man väl påverkad av Ramones nazilåtar också, och kanske av Stooges Ron Ashtons naziattiraljer.

MEN!!! ack så illa det gick efter en musikgala som Centerns Ungdomsförbund anordnade! Vi spelade - en torsdag var det no problems! Han som anordnade var involverad i Forsa Studio, så han kände till bandet.

På lördag när vi gick ner på stan så ser vi Hälsingekurirens löpsedel - "Nazistiska slagord på centermöte" - och dessutom en bild på våran sångare på första sidan av tidningen, som ser ut att göra en Hitlerhälsning! (det gjorde han också, men det ingick liksom i showen...) OK... det här trodde vi aldrig.... Vi ville ju inte bli utpekade som nazister, så vi gick till den andra lokaltidningen Hudiksvallstidningen och sa att vi ville ge en annan bild av det hela och förklara oss lite, så det blidde en liten artikel. Det blev också en insändardebatt om det här - vad får man göra och inte göra i "konstens namn" - både mothugg och medhåll fick vi.

Jag skrev en låt om att pressen förvrider sanningen. "Stoppa Sanningen" hette den och det var kanske den första låten jag gjort helt själv. Kan ha gjort någon låt till The Turfs innan också. Låten skulle framföras på en "Parkpop" som Forsa Studio anordnade och det gick käpprätt åt skogen!! Vi kom inte igenom låten till Hälsingekurirens stora nöje, som skrev om tillställningen lite senare. (Låten finns inte bevarad på något sätt och jag kommer inte ihåg hur den gick tyvärr. Synd! Den kanske var bra!)

Men visst är det lite coolt för ett punk-

band att hamna på en löpsedel och på första sidan av en tidning! Men några nazister var vi aldrig och i dagens läge så skulle man ju aldrig ha gjort såsom då. Högerextremism är avskyvärt!!!! Och fuck SD!!! Nåväl...Stormen lade sig och vi lallade väl på ett tag till. Det finns ett antal replokalsinspelningar med oss. Annars är det de livelåtar som finns med på "Hudikband 1" som finns. Finns lite foton också.

Jag var väl den som var mest insatt i punkscenen och hade stort intresse av äldre skramlig musik också. Också var jag väl den som köpte mest skivor och beställde fanzines också.

Tyckte dock att The Källare var lite för mesigt rent musikaliskt - hade gärna sett att det varit råare. Det fanns ett annat band jag medverkade i under den här tiden också nämligen Yogis Gang. Det var med det bandet jag gjorde min livedebut. Trummade och var skitnervös. Gick ju sådär...Instrumental rock . The Källares basist Hedde var också med. På bas.

Sedan fanns ju The Turfs parallellt med The Källare också. Och även Massgrav och Dagens Ungdom. The Turfs blidde ju Missbrukarna senare.

Turfs var ett roligt band att spela med!

Du var även med i Massgrav. Texterna är även här klart egna och skiljer sig lite från övriga samtida band. Var det ett seriöst band eller mer på skämt?

Massgrav var varken mindre seriösa eller mer skämtiga än de andra banden jag var involverad i på den tiden. Bättre musiker var det dock jämfört med The Källare, the Turfs ,men inte med Dagens Ungdom där basisten och gitarristen var jäkligt duktiga!

Själv har jag aldrig kallat mig själv musiker -

Underskattad!

jag är fortfarande en medioker trummis och jag kan fortfarande inte stämma en gitarr. Dessutom spelar jag bara på de tre översta strängarna, vad de nu heter..."Solon" blir dock på de tre nedre strängarna, vad de nu heter...

Massgrav var mer i min smak än The Källare - snabbare och tuffare!

Texterna gjordes av mig och musiken av gitarristen Micko. Även här var det bitvis lite provocerande texter ("andra världskrigstexter" i "Lightyears" och "Fraulein") och hädelser ("Du kan dra åt helvete Gud") och lite annat smått och gott.

Det blev aldrig att vi spelade live. Spelade in två låtar i Forsa Studion, sedan finns det några replokalsinspelningar också. Skickade faktiskt en av dessa till Slyngel Records och de gillade det, men tyvärr är sången lite för låg, så det blidde inget släpp där.

Det finns inga bandfoton. Kan tillägga att basisten Krank spelade jag också med i ett femtiotalsrock coverband som hette Original Thunderbirds. Inte min grej direkt, som du kanske förstår, men jag höll på med dem av ren snällhet. Och vill man ha den fullständiga Rolf Revålt diskografin, så måste man införskaffa ep:n som vi spelade in i Östersund våren 1979. Jag vägrade att vara med och bekosta den! Men det är det första skivsläppet jag var med på! En annan ep jag medverkade på var Per Soneruds ep. Tror någon av låtarna även finns med på hans lp.

Om du undrar över varför körerna på "Makulerad" är något otajta, så beror det på att det var några kompisar med i studion som fick sjunga med, men de var rejält berusade, så därav otajtheten.

Du medverkade också i Dödshjälp fd Hedebyborna. Är det att betrakta som ett

frö till Brainbombs? (Samma sångare) Jag anar en skruvad stämning som senare återkommer i Brainbombs.

Frö till Brainbombs? Ja - det var i alla fall först i Knark I Hassela, där Peter ingick som fick honom att ställa sig vid en mikrofon! Sedan blev tre av Knark I Hassela till äventyret Dödshjälp. Utan dessa band kanske han aldrig fått den status han har idag i Brainbombs. Före Brainbombs var han även med i Spermasystrarna, vars namn fick en moderat lokalpolitiker att gå i taket och vilja förbjuda band med namn som Missbrukarna, Dödshjälp, Incest Brothers, att spela i kommunala lokaler! Det finns en radiodebatt mellan honom och Peter inspelad. Har den ej. Dödshjälp var ett jädrans roligt band att spela i ! Man var helt fri att göra vad man ville i stort sett. Vi kunde ju vara lite småprovocerande också, för det var inte direkt någon popmusik vi sysslade med! Låten "Terror älskling",som finns på "Sjung för fan!" är inte representativ för hur vi lät egentligen. Och konstigt nog var vi ganska populära här i Hudik, fast vi var musikaliskt aviga. Bra citat från Peter när vi blev inapplåderade till extranummer under en konsert: "Hur fan kan ni applådera in oss igen?!! Idioter!!!"

Du har säkert sett intervjun med Peter och Dan från Brainbombs som finns på Youtube. Det var faktiskt jag som uppmärksammade programmakarna på Brainbombs. De tyckte det lät intressant, men de censurerade faktiskt lite. Ett citat de inte tog med: "I Hudiksvall finns det bara raggare och horor!"

Det var ett antal Hudiksvallsbor som blev upprörda över den där intervjun faktiskt.

Peter och Dan stötte t.ex på en gubbe som kom gående med sin hund och sa till dem att de" skämde ut Hudiksvall"! Har hört att fler blev upprörda också.

Se där!- provokationer! Brainbombs har verkligen fått pk-typer att gå i taket! Inför spelningen i Lund hotade feminister att göra en aktion och tidningen Sound Affects sågade ju dem på grund av texterna.

Dödshjälp finns det foton på och även en studioinspelning och en liveinspelning (dåligt ljud - gjort med en vanlig kassettradio) I Dagens Ungdom är det många Kafka-referenser, hade bandet läst böckerna på riktigt eller varit lat

som jag och endast skummat dem!?

Jag köpte och läste ett antal Kafkaböcker mycket tack vare involveringen i Dagens Ungdom. Det var sångaren Olle och basisten Mikloz som var inne på Kafka, så det smittade väl av sig. Kafka är bra!

Efter att ha bidragit med betydande insatser i banden ovan, startade ni Missbrukarna. Jag har alltid varit mycket imponerad av texterna i detta band. De är ambitiösa, genomtänkta, kärnfulla. Skrev du dem själv? De ger intryck av ett intresse för samhällsfrågor som var aktuella på sin tid. (Minimatakatastrofen, Kennedy-mordet, Revolution, diskotek, sexrobotar (mer aktuellt nu), osv) Hur blev det så?

Jag skrev ju de flesta låtarna i Missbrukarna. Undantagen är Hjärtattack Fryklunds låtar : SFF, Äcklet, Vi blev rädd, Slö,slapp & likgiltig (titeln fick han dock av mig), Dom ska få en läxa, Jag tror på mig, Mutera, Krig i Hudik ( på den skrev jag texten och Fryklund musiken). Sedan finns det några till låtar av honom också ,som ej finns utgivna. Jag gillar Fryklunds låtar och texter. Helt olikt min stil. Texterna var inte alls så genomtänkta, men ämnena är väl bitvis lite annorlunda.

Man försöker väl också vara någorlunda aktuell i textinnehållet, men det behöver inte vara så.

Jämt utgår jag från en titel och musik ( passar en titel till låtens refräng liksom) , när jag skriver en text. Tror aldrig jag gjort en låt efter en färdig text . Tycker det är svårare.

Jag gjorde dock massor av texter innan jag började spela gitarr i The Turfs. I Massgrav gjorde Micko låtarna efter mina texter ju. Och på samma sätt gick det till i The Käl-lare. Sedan brukar jag plita ner låttitlar också när jag tycker att jag kommit på nå-got bra, som kan komma till användning senare. "Liv, tid & lycka" från Krig I Hudiks första ep är t.ex. en titel som säkert skrevs ner någon gång på 80-talet!

Här sitter Rolf som en något motvillig rockabilly-trummis med en önskan om att spela snabbare och hårdare!

Kan nämna att jag fick med två texter på Wolfpacks album "Lycanthro Punk" nämnligen "Powerpigs" (jädra bra låt!) och "Wish".

Det var sångaren Jonsson som ringde upp mig och undrade om jag inte kunde göra några texter, för han gillade Missbrukarna och tyckte att vi hade lite annorlunda bra texter. Jag skrev 4-5 texter och skickade till honom och två kom alltså till användning. Jag fick inte höra någon musik i förväg, men Jonsson sa att" du förstår nog hur svängarna ska gå" typ. Kan väl tillägga att Jonsson ville gärna ha texter som var anti mot samhället, överheten, överförmynderi osv. Han hade ju själv erfarenheter av sådant p.g.a. av sina egna problem.

Givetvis måste jag ställa en fråga om gruppen som föddes ur askan efter Missbrukarna, The Bangsters. Om Missbrukarna blev ett mycket uppskattat men något obskyrt punkband(?) uppfattar jag The Bangsters som nära ett större genombrott med skivor på New Rose i en tid då garagerock var populärt i Europa (Nomads, Pushtwangers, Fleshtones) Hur ser du på tiden i The Bangsters idag? Vilken målsättning hade ni med bandet. Är du nöjd med resultatet i efterhand?

The Bangsters (har aldrig gillat detta gruppnamn!...) kom till på det sättet att vi kompade en gammal hudikbo vid namn Stefan Terror på en demo han spelade in i Forsa Studio. Steven Richards Unlimited People tror jag det var bandet hette.

Gjorde två spelningar också förresten.

Vi tyckte att det gick så pass bra att spela tillsammans ,så vi kompmusiker fortsatte under namnet The Bangsters.

Skickade ut en demo och till vår stora lycka så nappade kultbolaget New Rose ( enda svenska bandet på det bolaget vad

jag vet) på det hela!

Så vi kom att bli en del av den här globala garagevågen, även om vi inte var ett rent garagerockband till låtarna och soundet sett. Jag kan tycka att vi spretade lite för mycket hit och dit i musiken och därmed så tycker jag att våra skivor känns lite splittrade. Hade kunnat bli en riktigt bra skiva ,om man valde de bästa låtarna till en skiva kanske. Men vi fick ju bra recensioner!

Det var en kul tid och vi var väl hyfsat ambitiösa. Vi hade ju en väldig tur att vi hade Forsa Studio i närheten, där Swasse (gitarr,sång) var aktiv,så vi repade och spelade in helt gratis där. Gjorde spelningar i Stockholm (förband till Barracudas t.ex.), Göteborg och Malmö. Våra flesta spelningar gjorde vi Uppsala, där vi var speciellt populära.

Malmöspelningen gjorde vi för att visa upp oss för en snubbe som skulle vara med och styra upp en liten Europaturné . Han var nöjd och vi började dona med pass o.d.

Men till slut så sket det sig...fick höra att fransmannen som skulle ordna till det nere I Europa försvunnit bla bla bla... så jag vet egentligen inte riktigt hela sanningen bakom det här...

Vi gjorde även en liveinspelning med helt nya låtar och skickade till New Rose, men den föll dem inte i smaken. De tyckte vi gått bakåt i utvecklingen och det kan väl stämma, eftersom låtarna var betydligt punkigare.

Sedan hade vi också en kompis - "Puma" RIP - som var våran manager ett tag. Han visade sig vara väldigt jobbig att ha att göra med, men han var helt orädd och tog kontakter hit och dit , så han gjorde en del bra grejor. Målsättningen med bandet var kanske att bli ännu större, men luften gick liksom ur oss och Swasse började ju bli mer

MISSBRUKARNAS UNIVERSUM Missbrukarna och även andra av Rolfs grupper hade ett textinnehåll som skvallrade om en hel del samhällsintresse och engagemang. Här följer några bilder och exempel på händelser och nyheter som troligtvis inspirerade till att skriva texter:

Mordet ¨på Kennedy har ju inspirerat många och låten När man skjuter presidenter så... tycker jag fångar förloppet och den historiska betydelsen av händelsen. Om man vill tolka texten så. Fritt förstås.

Denna mycket gripande dokumentär finns som sagt att se. Låten av The Källare skildrar den anlagda brand som ledde till internering av Michael Cooper i unga år.

Låten Stela små barn handlar om Minimata -katastrofen i Japan där ett företag släppte ut kvicksilver i avloppsvatten under 1950– och 60-talet, vilket ledde till att barn och vuxna drabbades av neurologiska sjukdomar med bl. a förlamning som följd.

Kafka förjänar givetvis ett omnämnande genom den starka prägeln han satte på Dagens ungdom-ep´n. Här kan också nämnas den våg av civilisationskritisk litteratur som kom under åren efter första världskriget, låtar som Våldets triumf, Även i krig gråter starka män och Äcklet är bra exempel på den andan.

Listan kan göras betydligt längre när det gäller samhällsfenomen som skildrats av Rolf och hans grupper. Återkommande är kritiken mot övermänniskoidealet och dyrkan av den starke ledaren (jfr Nietzsche) i låtar som Överlevarna och Döda, döda för inre frid. Före sin tid var Missbrukarna definitivt när de förutspådde sexrobotar och en fullständigt avhumaniserad och hänsynslös syn på sexualitet i låten Sexteknik.

och mer intresserad av country och bildade ju Sigge Hills Orkester senare, som det ju gick bra för!

Tror nog att om vi varit ett Stockholmsband så hade vi fått mer uppmärksamhet än vi fick, men vi hade nog aldrig några funderingar på att flytta ner dit.

Om jag är nöjd med resultatet? Den ursprungliga idén med bandet var faktiskt att spela tuffa covers av Stooges och MC5 typ. Men redan till första repet hade jag gjort några egna låtar och på den linjen fortsatte det. Vi slängde ju in någon cover då och då live förstås.

Hade nog velat att vi skulle ha varit tuffare - mer fuzz och skrik och punk - men vi var nog ett bra liveband om man ska döma av publikreaktionerna. Men som sagt - skivorna spretar lite för mycket. Om man ser till musikaliteten i bandet så var Swasse och Ubbe överlägsna mig. Det kunde irritera mig ibland för de var så jädrans känsliga när det gäller om det var lite ostämt, svaj i takten o.d. Dock var vi jädrans bra på att sjunga stämsång faktiskt!

Kul var det i alla fall! Och vi repade regelbundet.

I Teenage graves fulländades den råa garagerocken som jag upplever som en underton i ditt skapande sedan sjuttiotalet.

Relativt lite information om bandet gavs i ”Sjung för fan”-boken. Hur gick det till när bandet bildades och hur fick ni till det det fantastiska ljudet? (Det låter som när G Roslie i Sonics stack en spik i förstärkaren) Jag uppskattar skivorna med Teenage Graves mer än övriga i den svenska garagerocksvåg som kom ca fem år senare, men så var ni ju också långt för er tid. Mycket underskattad grupp!

Teenage Graves bildades för att bygga vidare på Detroitsoundet bl.a. - rå gitarrbaserad tuff rock! Och punk förstås! Även beundrades Led Zeppelin och Blue Cheer och nyare band som Thee Hypnotics och Union Carbide Productions. Icke att förglömma tuff 60-tals garagerock. Finns många pärlor där!

Vi var väl några stycken som vill testa att köra lite sådan rock, så vi körde igång helt enkelt.

Några av låtarna på lp:n är ju ett rep helt enkelt - och jag kan inte påstå att det är speciellt välrepeterat - kan hända att det var första gången vi körde ett antal av låtarna. På den inspelningen hade vi en kille kallad "Gacken" på bas. Han spelade även bas på Missbrukarnas spelningar 1987 och 1988.

Det var gitarristen Birger som gjorde musiken (utom låten "Teenage Grave" - den gjorde jag). Han brukade ge mig en kassett med låtar han spelat in, med låtsassång och så gjorde jag texter efter dessa. Funkade bra. Helt galna inspelningar för övrigt!

Han var en jävel på gura Birger! Och eftersom han hade så tuffa förebilder så

blev det tuffa riff också. Han var väldigt tekniskt lagd, så han hade byggt en egen box - därav det råa ljudet. Och Marshallprylar! Han var ju också involverad i Forsa studion, så han kunde det där med att spela in. Dock är singellåtarna och de övriga låtarna ej inspelade i Forsa ,utan i Birgers föräldrahems gillestuga. Denna gång är det inte heller välrepeterat, utan vi repade låten någon gång ock körde in den sedan. Det är två olika inspelningstillfällen. På den första inspelningen spelar jag trummor, för jag antar att Drajan (Brainbombs, Swinehood, Krig I Hudik, No balls m.fl.,m.fl.!!) inte kunde. Sedan så är det Lanchy (Totalitär, Brainbombs, Krig I Hudik, Bremen .mfl.,m.fl.) på bas.

Det finns även en inspelning från Forsa Studio, men där är det bara Stoogescovers. Det var ett rep inför vår första spelning i just Forsa Studion. Vi gjorde en spelning till - bara tre låtar - två Stoogeslåtar och våran "Hippie headhunt". Helt orepat denna gång.

Hur kom det sig då att det blev två singlar med Teenage Graves? Jag var ju kund hos butiken Freak Scene och lärde känna Juan, butiksägaren. Jag skickade helt enkelt ner en kassett med Teenage Graves och Swinehood på och Juan blev eld och lågor över Teenage Graves och ville direkt göra en singel! Skitkul tyckte förstås vi! Den behövde trixas till lite i en studio och Nicke Andersson från Hellacopters var med och donade med ljudet. Ingen av oss i bandet brydde sig om att vara med. Singeln släpptes samtidigt som Hellacopters andra singel, som du kanske minns. Och Gittan som jobbade på Freak Scene diggade också Swinehood, som hon förmedlade till Nicke Andersson och han

var även intresserad av ett släpp på sitt Psych Out records, men då ville han ha bättre inspelningar, så då blidde det inget av med det! Tur att Ken Rock finns!

Ja just ja! Vi var ju faktiskt på väg att släppa de där två första singellåtarna på australiska Dog Meat Records. Skickade en demo dit och fick ett entusiastiskt brev tillbaka om ett singelsläpp. Fantastiskt tyckte vi ,eftersom det bolaget släppt en hel del tuff musik. Men. men...sedan absolut ingenting...bara tystnad, så vi vet inte varför det ej blev något av med den här grejen. Detta hände sig alltså i början på 90talet. Var tal om att vi skulle vara med på någon samlingsskiva någonstans också, men det var nog bara snack... Så samlade verk-lp:n då? Jag lyssnade igenom allt vi spelat in en kväll och fan i mig om inte det här är värt att ge ut/förevigas tyckte jag.

Det är ju bra! Skickade skiten till Ken Rock och han är ju inte svårövertalad precis, så en lp blev det! Kanske kan tyckas vara lite överkurs, men det är skönt att det blivit förevigat på vinyl tycker jag. Kan inte påstå att den fått speciellt mycket uppmärksamhet skivan. Har inte sett en enda recension bara någon positiv kommentar på nätet.

Efter den där sista spelningen blev det inte så mycket mer för oss. Folk flyttar - Birger bor numera i London och har tyvärr lagt gurorna på hyllan. Synd på en sådan talang.

Han är för övrigt hyperintelligent och har något företag inom telebranschen.

Textmässigt ä det väl rock`n`rolltexter med lite samhällskritik i. "All in black" är t.ex. antifascistisk. Om jag ska säga något om inspelningarna, så skulle det ha varit bra med lite mer tjong i dem! - saknas lite botten i dem liksom - något de hade problem med när de fixade till det studion.

Kanske skulle ha varit ha varit lite mer välrepat också - hade nog blivit lite tajtare då.

Men det vägs ju upp av råheten i det hela,

som tur var!

Under senare år har du gjort inspelningar med Misgovernment och Swinehood. Två helt olika inriktningar löper här parallellt: råpunk och garagerocksnoise. Vilka sidor av dig kommer till uttryck i dessa olika band? Passar också på att fråga om vem som skrivit texterna i dessa band!

Misgovernment och Swinehood har ju precis samma sättning som du kanske märkt.

Kommer inte ihåg riktigt hur och varför Swinehood bildades. Första inspelningen kom ju till i Totalitärs och Svart Snös replokal (för övrigt den mest nedskräpade replokal jag någonsin sett!) Det var väl bara en kul grej som vi kom på , för vi hade inga låtar och texter klara , så vi gjorde dem då när vi skulle spela in. Där var det ett litet samarbete alltså - i alla fall när det gällde texterna. Tror jag fixade riffen.

Men på de övriga skivorna är det bara jag som gjort text och musik. När det gäller Misgovernment ,så gjorde jag alla låtar utom de två sista -de gjorde Andreas.

Swinehood var/är ett band som från början ville spela punk i GG Allins och Dwarves anda, typ." Fuck offpunk" kallade jag visst det för. Därmed är det inte heller direkt politiskt korrekta texter. Det är väl främst amerikansk punk som är inspirationen och om jag får säga det själv, så tycker jag inte att det finns något annat svenskt band som låter direkt som Swinehood. Håller du med?

Det är ju faktiskt en blandning av både ren punk och hardcore vi spelar - "Looks like shit to me" ep:n är ju ren hardcore. Vi ville göra en genomsnabb ep. Om det blir en

till inspelning kan det nog bli lite blandat igen. Den här blandningen passar mig perfekt ,då jag ju är en diggare av båda de här genrerna. Sen tycker jag att det är roligare att spela gitarr än att trumma. Sjunga är också kul, även om det blivit jobbigare att skrika med åren. Ganska jobbigt att spela in är det ,då jag måste lägga en grund, lägga på en till gitarr och sjunga.

Spelningar har vi blivit erbjudna ,men det har aldrig passat och sedan måste jag ha någon som hoppar in på gitarr, för klara av att sjunga och spela samtidigt, det skulle inte funka för mig.

Misgovernment var nog bara ett infall -" nu fan ska vi spela käng" liksom. Och en skiva blev det av det också! Johnny Christiansen (brukade beställa hardcoreskivor från honom) i Malmö diggade det hela och resultatet blev väl hyfsat. Synd bara att sidan två har lägre volym av någon anledning. Skulle kunna tänka mig att göra en till inspelning med det här bandet, men det finns så jädrans många d-taktare nu för tiden…

Swinehoods texter har blivit lite mer "vänliga". Inte bara nihilism, misantropi ,negativitet, hat, våld, hopplöshet, loser-mentalitet, självförakt m.m. Fast en hel del ändå he he...

På den senast inspelade ep:n "Looks like shit to me" har vi t.ex. antifascism (Nazi train ride), samhällskritik (Another wageslave to the grave), våld i familjen (Family Führer), politik (United hate of America). Man skriver väl om sådant som man blir förbannad på helt enkelt! Men Swinehoods texter är verkligen glimten i ögat texter - ska inte tas för allvarligt, fast det kan finnas allvar i dem ändå.

Efter att jag ej hört något nytt om den tidiga Hudiksvall-punken under många år kom Krig i Hudik som ett bombnedslag i min lugna vardag. Två ep och nu en LP. Bandet menar jag kan betraktas på två sätt. Det är dels ett brutalt bra råpunkband med mycket kraft i musiken. Men det är också ett ambitiöst försök att arkivera/återuppliva musik som helt oförtjänt

blivit bortglömd. Hur ser du på Krig i Hudik och hur gick det till när gruppen bildades?

Kommer inte ihåg hur och varför Krig I Hudik bildades. Det var väl någon som tyckte det var en kul idé helt enkelt. Andreas kom på bandnamnet.

Det var ju jäkla kul att leta upp lite gamla Hudiklåtar och föreviga dem på detta sätt.

Sedan ville vi ha några nya egenskrivna låtar också - skulle personligen gärna ha fler av dem.

Jag ser på Krig I Hudik som en fin kompisgrej - träffar inte alla de här typerna tillsammans så jädrans ofta, så det är ju väldigt kul när vi lyckas få ihop det (vilket kan vara nog så krångligt ibland...).

Och vi gillar ju alla punk och hardcore ,så det är bara att köra!

Vet ej om jag kan säga så mycket mer än detta. Hoppas vi får ihop en till skiva någon gång!

Jag måste fråga om låten Beväpnade patienter. Den skrevs 1996? I vilket sammanhang kom den till och hur är texten/ budskapet? Anar att den vill säga något mycket viktigt men svårt att höra allt!!

Grym låt och inspelning.

"Beväpnade patienter" var tänkt att spelas in med Rolf & Revoltörerna ca. 1996. Vi hade också tänkt spela in låten "J.M.Nash". Så blev det dock inte - det var nog mest bara snack . Jag gjorde dessa två låtar i alla fall, om det nu skulle bli en inspelning.

Texten är gjorde före eller efter en ljumskbråcksoperation jag gjorde 1996. Det är bara en crazy text - finns ingen större betydelse i den precis. Skräck kanske... Udda ämne är det ju. Låttiteln är äldre än så - 80 -talet någon gång.

Hur är det med ditt textskrivande idag?

Händer inte som förr i tiden, att jag sätter

mig ner och skriver en text bara ändå så där. Texterna kommer till när det är dags för en inspelning - då blir det bråttom att få ihop det! Ganska jobbigt att komma igång brukar det vara, men ganska kul när det väl flyter på.

Det är ju låttitlar jag utgår ifrån, så sådana brukar jag skriva ner när jag kommer på något. Kan hända att någon textrad dyker upp ibland också. Jag har ju skrivit låtar och texter till Sigge Hill också, men det vet du kanske? I det fallet får jag dock anpassa mig lite, vilket gör det svårare att skriva en text. Fick t.ex. ta bort en svordom i en låt kommer jag ihåg. Men låten blev nog faktiskt bättre så. Men ibland känns texterna lite klumpiga - finns nog ord/rader i varje låt jag gjort till Sigge som jag inte gillar...

Jag är ju egentligen inte en textmänniska, och med det menar jag att jag inte lyssnar på eller läser texterna speciellt mycket. Jag ser mer till helheten liksom.

Men under gymnasietiden brukade jag sitta och plocka ut texter från Stooges, MC5, Blue Öyster Cult, Velvet Underground, Doors, New York Dolls, Kiss (!!), och säkert något mer band också. Ett jädrans jobb var det och det blev ju inte helt korrekt ibland, har man ju märkt efteråt ... Och punklyrik kan ju vara allt från rena smörjan till riktigt bra texter, beroende på hur seriöst det är.

Finns skitbra låtar med säkert usla texter och dåliga låtar med bra texter. Men så är det väl i alla genrer.

Slut på intervjun med Rolf. Tack!!

Nu följer några av hans texter:

BEVÄPNADE PATIENTER Dom skär i min kropp Sargar min hud Förnedrar mig högt Och dödar min själ

DÖDEN I ORGASM (titeln kommer från boken "Nova Express" av William S. Burroughs)

HETSAD ATT DÖDA

Jag vill ha Döden i orgasm

Hur kunde du slakta barn?

Jag blev hetsad - hetsad hetsad Sparka dem till döds i dyn?

Att döda - döda - döda Använda foster som en boll?

Jag blev hetsad - hetsad hetsad Våldta och slakta en hel by?

Att döda - döda - döda

Suger i sig allt Finns det inge´mer Prövar nålens njutning Skräck är allt han ser

Hetsad att döda Hetsad att döda Hetsad att döda Hetsad att döda

Nu tar jag min hämnd Beväpnad patient Jag skär och jag hackar Jag skär och jag hackar

Jag vill ha Döden i orgasm

JÄVLA LÄKARJÄÄÄVEL!!!!!!!

Döden...i orgasm Döden...i orgasm Döden...i orgasm

Din bajonett den blänker röd Jag blev hetsad - hetsad hetsad En salva till som sprider död Att döda - döda - döda Din trupp försvinner sakta bort Jag blev hetsad - hetsad hetsad Segeanten skrattar högt och rått Att döda - döda - döda

Nu tar jag min hämnd Beväpnad patient Jag skär och jag hackar Jag skär och jag hackar

Skräckfyllda tankar Under skalpellen Jag känner dess egg En narkos utan sömn

J.M.NASH Docent Vid universitet Konsthistoria Är ingen match för Nash J.M.Nash - konstruktivism och futurism J.M. Nash - han kan kubism och mycket mer J.M.Nash - Picasso, Braque

Litet provrörsbarn Växer upp - blir stor Sitter vid en avfallskvarn Blod och sperma gror

och Malevitj J.M.Nash - dom förde sina penslar väl Rembrandtstudier Och analys av konst Fan - den grabben Han gick långt J.M.Nash osv...

Hetsad att döda Hetsad att döda Hetsad att döda Hetsad att döda

Texter Rolf Revålt

Intervju med Gunnar Larsson från Avskum. Bandet med rötterna i Värmland som med ett särpräglat eget uttryck värnar om själens rätt att få vara fri och står för solidaritet med de som lever i utsatthet.

I de tidiga inspelningarna upplever jag en stark känsla av ödslighet i samklang med aggressivitet. Det är nästan ett stråk av sorg, vemod, uppgivenhet, rädsla. Jag tycker detta uttryck blir så otroligt starkt.

(Det kanske bara är min uppfattning). Det gället tex Crucified ep´n. Hur var det när ni började? Känner ni igen dessa stämningar och känslor. Fanns det en mer påtaglig rädsla för krig. Hur var stämningen på orten Kristinehamn där ni startade?

Det ganska odramatiska svaret är nog att jag som sångare inledningsvis mest försökte apa efter vad Jonsson gjorde i Anti Cimex vi den tiden (Kloak skrål inspelningen

och Raped Ass). Hans uttrycksätt var ju jävligt desperat tycker jag, så de känslor du beskriver kommer nog därifrån misstänker jag. När de gäller de tidiga texterna är även de mest kopior av dåtidens anti krigs strömningar inom d-beat punken.

Det är först på senare tid som texternas innehåll präglats av politiska frågor som på allvar fångar mig, och faktiskt inte för-

rän precis nu (på vår kommande skiva som är under produktion) som jag vågat lägga in mer personliga känslor och erfarenheter i texterna. Under den tidiga perioden var det mest att kopiera vad andra gjorde men på sitt eget sätt.

Vist vi växte upp i skuggan av det kalla kriget, men det var vardag för oss, precis som det är vardag för dagens ungdom med klimathot och pandemier. Man vet inget annat, men hur sådana ogripbara situationer påverkar en psykiskt under tid kan man förstås fundera över. Det lättade förstås en del på det psykiska trycket att stå och skrika i ett punk band antar jag.

En mer påtaglig fara för en liten punkare som jag var, som aldrig lärde mig använda våld och som inte hade något större val än att lägga benen på ryggen vid hot om våld, var faran av att åka på stryk av raggare. Så jag har fått en del på käften och var jävligt startsnabb när det gäller att springa.

Andra, lite äldre punkare, tränade boxning, gick ut med suspensoar och med knogjärn på sig under helgerna och slog tillbaks. När sedan skinheadsen plötsligt började profilera sig som rasister började även de attackera punkarna. Så jag har varit på ett gäng fester-spelningar där stora skinheads gäng dykt upp och börjat gäng- misshandla enskilda individer. Så jag tror den överhängande risken att bli utsatt för fysiskt våld präglade vardagen för många punks från början på 80 talet. Erfarenheterna av min egen oförmåga, att inte lyckas stå upp för mig själv då jag blev attackerad utan istället bli använd för att tillfredsställa andras behov av att utöva våld är saker som jag gjort mycket inre arbete med i vuxen ålder för att lära mig hantera och stå ut med.

När Avskum gjorde ett uppehåll har ni beskrivit det som att ni inte kunde sluta tänka på bandet (står i finn-rec samlingen). Berätta om drivkrafterna, vilka de var för att återbildas. Är det ilskan, utlopp, upplopp, spelglädje eller kompisskap?

När vi lade ner bandet var vi nog alla ganska färdiga med Avskum. Carlén bodde i Stockholm, jag flyttade dit vilken innebar svårigheter med att få till rep. Vi gjorde en studioinspelning som blev så misslyckad så vi lade den på is och fick få erbjudande om spelningar eftersom scenen var ganska död som jag kommer ihåg det, så vi lade bara ner.

Under några spelade jag i några band i Stockholm, med vänner för att ha kul, utan planer på skivsläpp eller spelningar.

Pyri och Håkan spelade i några hårdrocksband i Kristinehamn. När Finn-rec frågade om vi kunde spela in något nytt till den planerade samlingen så gjorde vi inledningsvis en låt. Sedan plockade vi in Jörgen på bas som i dag är en hörnsten i vårt band, och sedan rullade det bara på. Med lågfrekvent repande och så småningom Crime and punishment. Vist, det var het ok att starta upp igen, men inte på det passionerade sättet som står beskrivet i Finn-rec omslaget inte för mig i alla fall. Vi gjorde dock ett premiär gig på en krog i Kristinehamn där det var knökfullt och hela publik havet skanderade Avskum!!

Klapp klapp klapp!! Avskum!! Så vi blev påtagligt berörda, det var knappast ett bemötande vi var vana med sedan tidigare. Men re-union boomen stannade där.

Så i jämförelse med Mob 47 eller Moderat likvidations återuppståndelser så var det ganska lågfrekvent, vilket passar i alla fall mig utmärkt.

Ni har på en del av era nyare skivor sjungit på svenska. De svenska texterna tycke jag är väldigt välskrivna. I till exempel folks om har sånger kan inte dö (vilken jävla bra låt). Vem i gruppen skriver de flesta texterna och hur är texterna när det gäller att skriva på svenska/ engelska, vad gillar ni bäst? Ofta blandar ni sv/eng på samma skiva, intressant.

Det är jag som skriver texterna.

Jag håller med om att de senare texterna, speciellt de svenska är hyffsat välskrivna.

Jag tror delvis det beror på att jag börjat skriva på olika sätt i under de 10 senaste åren av mitt vuxenliv. Jag har genomfört högskole studier, skrivit mycket anteckningar från jobbet och gjort en del formella ansökningar, skrivit vistexter och så texterna till Avskum. Alla dessa olika former av skrivande har definitivt lärt mig att slipa på formuleringar och gett mig tillgång till ett rikare språk. Jag läser en hel del litteratur också vilket även det bidrar.

Sedan tror jag att en annan orsak till att texterna blivit vassare är att jag pillar en hel del på varje formulering så den passar in rytmmässigt med musiken, och

eftersom Avskum hela tiden är en så jääävla lågfrekvent kreativ process, utan någon större tidspress, så har jag möjlighet att skriva om, och skriv om och skriva om…

Jag tycker mest om att skriva på svenska, jag tycker att det låter och känns mer genuint, men att bara ha svenska texter och sedan gigga internationellt är ju ganska exkluderande i alla fall om man vill försöka förmedla något annat än själva soundet till publiken. Så nu när vi till exempel planerar ett skivsläpp och en USA turné tillsammans med Resistant Culture, så är det bra om en del texter är på engelska tycker jag. Och ibland dyker en formulering upp i skallen på engelska som skulle kunna vara en bra mening eller till och med en låttitel eller refräng på engelska så då är det bara att gilla läget som till exempel ”Stormtroopers of misogyny” som är en låttitel på kommande skivan som jag själv gillar skarpt.

Folk som har sånger-titeln är ju en stöld av en mening i en gammal spansk kampsång som Monika Zetterlund spelade in och som blev titeln på en skiva hon gjorde med Thorstein Bergman som morsan och farsan hade hemma. Så det är lite kul att föra deras politiska engagemang vidare.

Sedan placerade jag handlingen på våran text till Sverige bland gömda flyktingar då jag i arbetet med Ingen människa är illegal insåg att vi faktiskt har torterade människor från andra delar av världen som tvingas gömma sig här eftersom de inte får asyl. Jag tyckers jälv den texten blev ganska lyckad.

Ni är ju gamla bekanta till Anti Cimex så jag finner hyllnings-cd n ”A hail to Anti Cimex som ett logiskt och fulländat steg.

Vill du nämna något hur denna idé kom

till och hur det var att spela in den. Helt otrolig inspelning där jag är så imponerad av den ärliga kärleken och skickliga hanteringen av deras musik, bästa hyllningen!

Ooops, den hade jag personligen förträngt, och jag vill inte verka dryg och dissa något som du gillar men den skivan år ingen personlig favorit. Tror att vi fick erbjudande om att spela in en låt till en internationell Anti Cimex samling om jag inte är helt ute och cyklar så jag misstänker att vi passade på att spela in fler covers när vi ändå skulle försöka spela in en låt. Tror även att vi spelade in den hemma hos Håkan i hans hus eller i replokalen på en hemmastudio. Gillar personligen inte inspelningen alls. Vi spelar på tok för sakta, och de begränsade inspelnings förutsättningarna påverkar helt klart soundet, som är platt och ganska kraftlöst tycker jag, speciellt sången. Sen tror jag att vi kunde gått in i de utvalda låtarna och gjort mer personliga tolkningar av dem än att bara försöka låta som originalet vilket ju är dömt att misslyckas när det gäller att göra covers på låtar som betytt mycket för en. En personlig favorit är hur Diskonto gör cover på Discharge låten ”They declare it”. De skapar något personligt och eget, och det tycker inte jag vi lyckas med på skivan i fråga som för mig är ett hafsverk som jag nog helts vill glömma att vi gjort överhuvettaget.

Har personligen lite svårt för Anti Cimex hysterin som aldrig verkar ge vika. Visst, de tre första singlarna och Kloakskrål inspelningen är helt grundläggande för svensk d-beat. Måste passa på att hylla Asta Kask Micke här för den kulturgärning han gjorde för punken när han gjorde alla dessa as coola inspelningar (GRATIS för banden) i sin studio Kloakens alternativa anti studio.

På tidiga Avskum-inspelningar kan man höra hur jag försöker kopiera Anti cimex texter och Jonssons sätt att skrika, eller hur våran första gitarrist kopierar Jockes sätt att spela gitarr solon. Men så här nästan fyrtio år senare finns det ju en sådan oerhörd mängd av bra och intressanta punk band. Jag kan tycka det är lite märkligt med denna Anti Cimex hybris vilket riskerar att sno uppmärksamheten från ännu verksamma band som till exempel Asocial eller Mob 47 som faktiskt existerar och vägrar ge vika utan oavbrutet hamrar vidare på underground scenerna.

Sen vill jag bara påpeka att min inställning till Anti Cimex inte har något med personerna bakom bandet att göra. Hade inte Håkan och Nisse (våran första gitarrist) börjat söka sig bort från Kristinehamn och börjat umgås med Skaraborgspunkarna och däribland folk från Anti Cimex , DNA och Asta Kask, så hade förmodligen inte Avskum funnits. Det var väl delvis där grunderna till svensk råpunk lades. Så visst har jag mycket att tacka Anti Cimex för.

Men idoldyrkan och kult-personifiering tror jag punk scenen mår bättre utan.

Jag läste att du var med och arbetade i föreningen/projektet Ingen människa är illegal. Är du delaktig i liknande projekt i dag?

Jag var faktiskt en av initiativtagarna till Punk illegal. Det hela började med att de fåtal personer som var med i Ingen människa är illegal i Göteborg runt 2004-2005, tror jag det var, samlades i köket hemma hos mig och min fru för att fundera över olika sätt att dra in pengar till de gömda.

Så jag tog kontakt med folk och band som jag kände i punk scenen och började arra stödspelningar. Den första var på Henriksberg i Göteborg då Uncurbed , Skitsystem

och Avskum giggade. Ur det arbetet växte så småningom organisationen Punk illegal fram där ett stort antal engagerade punks arrangerade ett stort antal stödspelningar och festivaler i Västra Götaland.

Jag har sedan dess varit engagerad i Rättvis forumteater, ett fyra årigt projekt som arbetade med social mobilisering för hemlösa i Göteborg, och är i dag verksam i Gothenburg city shamanism, som ger möjlighet för olika personer med olika bakgrund möjligheten att prova på olika shamanska tekniker kostnadsfritt.

Hur förenar ni spelandet med familjeliv och övrigt yrkesliv, vad jobbar ni med?

Har ni några andra udda specialintressen att upplysa om?

Det är väl jag som har familj att ta hänsyn till just nu, de andra har vuxna barn men jag har tre hyfsat små ungdomar/ barn och fru hemma som jag måste och vill ta hänsyn till, så jag är väl anledningen till att vi tackar nej till många turné förfrågningar.

Jag och en person till är arbetslösa och en person jobbar som datatekniker och en som lastbils bud.

Jag praktiserar shamanism sedan fyra år tillbaka. Det är bland annat ett sätt för mig att hantera mitt samiska arv som jag upp-

täckt alldeles nyligen. Men framförallt tillför det tacksamhet, djup och hoppfullhet i mitt liv, vilket ger mig styrka och riktning i det jag håller på med i livet. Jag har på senaste Avskum giggen trummat lite på en shaman trumma och jojkat lite på scenen, och textmässigt har min shamanska praktik gett ett tydligt avtryck i Avskums senaste texter. Klart inspirerad av Resistant Culture som jag tycker lyckats fantastiskt bra med konststycket att med stolthet införa hopp, andlighet och naturfolkens rättigheter in i punk scenen. Hoppas verkligen våran planerade turné tillsammans blir av, när corona-pandemin lägger sig.

Hur ser ni på er egen skivkatalog. Har du/ ni någon favorit bland era skivor där ni känner att uttrycket blev fulländat?

Måste också fråga om ni vill bjuda på någon rolig turné anekdot från förr eller i dag.

Tycker mest om Uppror underifrån och Folk som har sånger.. Gillar soundet som Krille på Evil Grill studios arbetade fram.

Han var en pärla att arbeta med. Tycker att när man spelat in något så lyssnar man mycket på det med kritiska öron och sedan faller plattorna ganska fort i glömska.

FULLÄNDAT UTTRYCK!! Eeehh, nej möjligtvis små ögonblick av den varan. Tycker första demon har bra ackord på de enkla låtarna. Vi har börjat återvända lite till det soundet som man ju kan kalla våra egna rötter, till det superenkla nu på den kommande skivan, vilket är skitkul tycker jag.

Tycker att våra tidiga album innehåller mycket mid-tempo låtar, som är lite jämn grå, det blir lite jämntjockt på något sätt.

Hoppas att den nya skivan kommer innehålla mer material som spretar och sticker ut mer. Sedan så har vår nya trummis

(Johnny) höjt tempot på våra låtar avsevärt, vilket är rätt gött. Så ”The best is yet to come”-illusionen kommer säkert fortsätta motivera mig som moroten framför åsnan.

En liten anekdot är när vi under våran USA turné 2005 spelade i en liten håla ( kommer inte ihåg platsens namn) på en all ages spelning på en krog. Jag tror att publiken bestod av fem-möjligen tio blyga, spiknyktra tonåringar. Kändes väl sådär när vi klev på scenen men vi lovade varandra i bandet att nu fan ger vi just de här ungarna ALLT…så vi riggade utrustningen så vi stod nära och sen gav vi fan ALLT vad vi förmådde….Jag upplevde det som att det blev ett flöde och en närhet till publiken som jag aldrig upplevt varken före eller efter detta gig. En kille från Finland som åkte med oss på några spelningar och bland annat såg oss på Austin festivalen, vilket var turnéns huvud attraktion tyckte att vår klart bästa spelning var på den ovan nämnda lilla all ages spelningen.

Det är väl det som är gör det så intressant att fortsätta ställa sig på en punkscen, du vet fan inte vart det bär hän….

—————THE END—————-

T.v. lp-skivan från 1976 som Gunnar refererar till och som innehåller kampsånger mot diktaturen i Spanien under Franco-regimen. En skiva som rekommenderas liksom den mycket starka samlingen En sång Ett vapen från några år tidigare på samma tema. T.h, Gunnars fantastiska bearbetning av textens tema och titel till modern tid där ingenting har förändrats. Skildringen av förtrycket och utsattheten blir genom Gunnars raka ordföljd och konkreta poesi omöjlig att värja sig mot.

Det skrivna ordet i punken ...med tonvikt på 80-talet och tidiga 90-talet Då jag är intresserad av språk och skrivande vill jag här ge min högst personliga syn på låttexterna i den svenska punken, hur musikformen påverkat texterna och tvärtom.

Då punken i Sverige tog sin början fanns det fortfarande utrymme för ganska mycket politik, känslor och nyanser i musiken. Arvet från proggen var starkt och de flesta stod till vänster åtminstone i låttexter samt gav uttryck för känslor som kärlek, hat och andra stämningar med anknytning till tonårsteman och socialt politiska skildringar av verkligheten. Detta kan vi i Sverige kalla för ”77-punken”. När denna sedan avlöstes/kompletterades med en ny form av punk, blev situationen för textförfattarna annorlunda. Från England kom Discharge som hade en inriktning med betydligt kortare låtar vilket gör det svårt med långa texter och nyanser. Det är emellertid tydligt att sådana band ville få med mycket innehåll i sina texter med ämnen som revolt, krig och världspolitik. Band som Discharge vände i detta skede sina ögon mot tredje världen och det kalla kriget i ett internationellt perspektiv. Därav kom de mycket välformulerade och slag-

kraftiga texterna som i sig själva kan verka ganska plakatmässiga och platta, men som i harmoni med musiken blev väldigt effektiva och slående. (Death dealers och Drunk with power är två goda exempel) Borta var nu arvet från rockabilly och I love you baby. Det som tidigare tagit punkbanden över två till tre minuter att framföra gjordes nu på halva tiden och med betydligt mer direkt och primitivt tilltal. Att framföra ett budskap på kort tid kräver en kärnfull orädd hantering av språket. Det har den mer aggressiva punken från Discharge och framåt bemästrat till fulländning.

Här har jag valt ut några svenska punkband från 80-talet utan inbördes rangordning och granskat hur de skrivit sina texter skapat stämningar och i vissa fall utvecklats!

Huvudtvätt/Headcleaners Ett intressant exempel på humoristiskt och mycket konsekvent genomfört våtrumstema på den första skivan. Det är en bedrift att uttrycka så mycket inom ramen för en tvättstuga. Vilka killar!

Smutsig byk och Finns det tvätt efter detta? Sanslöst bra!

Missbrukarna Ett ambitiöst gäng som förenar de rena och mycket välskrivna plakat-texterna med samtida referenser till katastrofer under 1900-talet (Minimatasyndromet, Kennedy-mordet) till att förutspå robotar som sexpartners (Sexteknik). En särprägel får verkligen gruppen genom de udda norrländska dialektala inslagen: ”Vi blev rädd fast besviken” och "40 kronor tack".

Krig i HudikStolta förvaltare av texter från lokala Hudik-grupper som annars hade varit okända för de flesta

Mob 47 Här ser vi verkligen en renodling av plakat-texter med fantastiskt korthuggna och raka budskap.

Här finns ingen plats för tjafs av något slag utan raka rör. Imponerande kortfattat och ärligt, varje ord är betydelsebärande. Fuck Bowie och Vägra rösta är goda exempel.

Bombanfall/Two Moons Rising Jag ska ej tjata så mycket om detta mystiska och kortlivade band men värt att nämna är att de tog de dystopiska texterna som tillhör punken till en ny nivå. Fullständigt nattsvart. Genuint deprimerande men ändå kraftfulla och ironiska formuleringar. Givetvis avslutar de också med en dyster och uppgiven dikt av arg finne (Diktonius). Det är ingen slump att Andreas Lönnqvist framhäver denna grupps känsla för kraftfulla låttitlar.

Avskum När vi talar om dysterkvistar måste jag få nämna Avskum som de främsta uttolkarna av det svenska svårmodet på landsbygden. Särskilt den första skivan är det mest

sorgliga jag hört inom svensk punk. Jag ser framför mig ett Värmland med bruksorter där arbetslösheten växer och där ödsligheten är total. Kvar står några ensamma grabbar i en replokal och spelar sina aggressivt sorgsna sånger. ”Vad har jag gjort för nåt…?”

Av intervjun med Gunnar framgår ju att det inte var fullt så nattsvart i Värmlands djup men inspelningen är likväl gripande och stark. Fortfarande på den outgivna andra ep´n finns det sorgsna och melankoliska kvar så man nästan börjar gråta. Avskum blir lite mer ljusare på 2000talet men kvar finns ändå en klart personlig hållning och att ta upp ett tema som ”Folk som har sånger kan inte dö” från 70-talets proggrörelse är ju genialt och tidlöst.

Totalitär Självklart måste jag ta upp detta stilbildande band som utmärkte sig med hög nivå på språk och ordval i sina texter, särskilt från andra epn och framåt. Och även om de är mer av ”plakat-typ” inledningsvis är de klart välformulerade. Texten om mannen som stör på bussen på Luftslott är ju ett litterärt mästerverk i sig, även utan musik. På Sin egen motståndare från 1994 blev texterna något mer lika det ursprungliga Totalitär. En annan grej är ambitionen att fylla texterna med många ord trots det korta musikaliska formatet. Det gör att Poffen nog är den snabbaste punksångaren i modern tid gällande ord per sekund. Musik är förvisso ingen tävling.

Anti Cimex Intressant med utvecklingen från mer traditionella texter om ämnen som krig och ödeläggelse till den mer existensiella inriktningen som tog sin början redan på mini LP´n och som fulländades på Absolut-skivan. Texterna i Anti Cimex och Wolfpack är genomsyrade av ångest och desperation. Jag minns brev jag fick av Jonson när jag intervjuade honom på 90-talet med anteckningar och bilder i marginalen som visade att det inte var något påhitt utan blodigt allvar, det som texterna tog upp. Och det är ju skillnad på att återge verkligheten på ett autentiskt sätt och att "hitta på".

Svart snö Jag upplevde alltid Svart snö och deras texter som en absolut och obstinat motvilja mot att fastna eller passa in i någon mall för hur punk ska låta och skrivas. Detta kan ju som bekant lätt bli fallet med punk, en mall som kräver total anpassning av utövarna för att bli accepterade av ”gruppen”.

Nej, då var Svart snö punk i punken och satte sig emot traditionella ämnen och uttryck. Jag vill minnas att de bl. a. sjöng om trafiksäkerhet och dessutom tolkade Owe Thörnqvist. Imponerande motvals!

Några andra originella och framstående textförfattare inom punken som ska nämnas är ju Åke Bylund i Mörbyligan (Pre –84), Stry Terrarie och Michael Alonzo i tidiga Stockholms negrer. Om man fokuserar på det svenska språket. För övrigt anser jag att Nobelpriset i litteratur ska tilldelas Deep Torkel i Stoodes och Terje i Arsedestroyer för deras plågsamt vackra och emotionellt sköra skildringar av tillvarons meningslöshet. Eller som Peter Englund sagt: "För deras omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”. O så vackert!

Andreas Lönnqvist Vad vore en tidskrift om det skrivna ordet i punken utan medverkan av Andreas Lönnqvist? På många plan en person som höjt nivån avsevärt för texter, formuleringskonst och val av innehåll när det gäller svensk punk från 1987 och framåt. Vältalighet och brutalt musikaliskt uttryck i en stark synergi.

Olof Lagercrantz sade ju att varje gång ögat möter en text sker ett mirakel och en människa får tillgång till nya världar och andra tider. Det är förvisso sant även vid punktexter! Vilka känslor ska en riktigt bra text ( i punksvängen men även i andra sammanhang) väcka för att den ska ge intryck och fastna i medvetandet hos människor? Du har skrivit en hel del genom åren och har möjligtvis reflekterat en del över detta. Och är det några specifika drag eller egenskaper en sådan text ofta har? Någon särskild kvalitet? Subtilt?

Jag tycker att en bra text på nåt sätt ska avspegla att den som skrivit den också haft lite roligt under tiden, tyckt om att laborera en del med orden, hittat lite oväntade synonymer, annorlunda titlar.

Inom råpunken tycker jag inte det är det minsta viktigt att en text känns särskilt genomarbetad, den får gärna vara skissartad och primitiv, men även det kan ju göras med nån slags finess. Missbrukarnas ”Den ömsesidigt garanterade förintelsen”, eller Bombanfalls ”Mot en strålande framtid” är två exempel som poppar upp i huvudet. Där behöver inte texterna i sig vara lysande, låtarna får ett jättelyft bara genom att ha så bra titlar, och man fattar direkt vad de handlar om. ”Övervakad tristess” är en annan.

Rolf är jävligt bra på det där.

Olof Lagercrantz ord är tjusiga, och det är verkligen något fantastiskt med det skrivna ordet. Samtidigt undrar jag stilla om han skulle revidera sin romantiska syn på texternas kraft om han fick uppleva vår nutid där de skrivna ord som troligen får störst spridning är olika typer av dynga som viftas runt på sociala medier?

Jag är nyfiken på om du som språkligt aktiv människa tagit med dig något från din tid i punkrörelsen in i ditt dagliga arbete. Om det så handlar om förhållningssätt, tankar, sätt att kommunicera och uttrycka dig, spirituell frihet? Vill du nämna något om hur arbetar med språk i ditt yrke?

Om man har några ambitioner med sina punktexter, vilket man naturligtvis inte måste ha – texterna kan ju även mest fungera som en brygga för det fjärde instrumentet, sången tror jag det viktigaste är att försöka utmana lyssnaren lite. Säga något som sticker ut, är kryddigt formulerat eller åtminstone har nån form av rytmik. Om nu målet är att lämna intryck.

Överlag har jag nog burit med mig känslan av att man faktiskt kan göra många saker själv, eller åtminstone försöka. Oavsett om det handlar om att skriva, skapa musik, fixa trasiga saker eller laga bra mat från grunden. Det man gör behöver inte alltid bli bra, men det är kul att försöka och man behöver inte överlåta allt åt experter eller kommersiella krafter.

Inom mitt arbete vet jag inte riktigt om min bakgrund inom punken gett mig så mycket. Jag är skribent och journalist och arbetar främst med nyhets- och faktaartiklar där det är viktigt att använda sig av ett sakligt och korrekt språk – ganska långt från det fria primalskrikande som kännetecknar punken.

Och om man tycker sig vilja säga något viktigt är det ju roligare om det inte har sagts på precis samma sätt tusen gånger förr.

En sak som ofta återkommer i Totalitärs texter som jag lärt känna dem är en strävan att gestalta människans själsliv (det förekom ju redan på ”Vänd dig inte om”!) och människans ambivalens, hennes inneboende kapacitet till ondska och ödeläggelse. Helt enkelt reflekterande och väldigt insiktsfulla glimtar av det goda och onda hos människan. Var detta medvetet när du skrev texter eller kom det spontant? Några andra kommentarer till detta att belysa det komplexa och dubbelheten i allt.

Nu var det så himla länge sedan de flesta av de där texterna skrevs. Jag var 20 år då vi spelade in Vänd dig inte om, och då hade ju inte mitt liv som vuxen ens hunnit börja på riktigt. Prövningarna var av en helt annat natur än de jag ställs inför i dag.

Men min känsla har nog länge varit att vi alla bär på många lager och förmågor inom oss, egenskaper som kan ses som goda eller onda. I min värld är det väldigt mycket mer som förenar än som skiljer sig åt mellan olika individer. Vilka färdigheter inom oss som blommar ut beror nog mest på tillfälligheter. Var vi föds och vilka förutsättningar vi tilldelas, vilket kön vi har, vilken tidsanda och kultur som råder. Och så vidare. Jag tror att det är viktigt att försöka tänka så innan man dömer ut människor som onda, eller lyfter andra till skyarna som goda. Då blir inhumana straff svårare att dela ut och riskerna mindre för att man utvecklar en blind auktoritetstro.

Punkens primära känsla är ju ilska, så det föll sig nog ganska naturligt att fokusera på negativa känslor, politiska och mänskliga dåligheter, ångest och elände. De

flesta av Totalitärs texter skrevs rakt upp och ner, mest på känsla, men också med en idé om att prägla musiken med nån form av innehåll som det gick att stå för.

Med anledning av föregående fråga kan jag tillägga: Vilken sida tror du kommer segra i människans kamp för överlevnad, den goda eller den onda när vi står iför Armageddon. (om den orsakas av klimatförändringar, pandemi eller konflikter låter jag vara osagt) Vilken är helt enkelt människans dominanta sida, blodtörst eller solidaritet?

Oj, det var en fråga det. Jag skulle naturligtvis vilja svara att människans inneboende förmåga till solidaritet – och rationalitet! - kommer att segra. Men som läget är nu har jag väldigt svårt att se hur det skulle kunna gå till. Det helt avgörande problemet just nu är naturligtvis klimatförändringarna. För att hejda dem skulle det krävas åtgärder som är så långtgående att nästan ingen ens vågar tala om det öppet, samtidigt som krafterna som vill få oss att glömma hela problematiken är så starka att jag inte för mitt liv kan begripa hur vi ska hinna ta oss ur det i tid. Och då har vi nästan ingen tid heller. Det värsta är att det är de marginaliserade och resurssvaga – de som bär absolut minst skuld för problemen – som kommer att drabbas först, hårdast och mest skoningslöst. Det är ju något som sker redan i många av världens fattiga länder och jag vågar inte ens tänka på vart det kommer att ta vägen. Samtidigt tycks svaret i många av de länder som bär det absolut tyngsta ansvaret snarare vara att försöka hålla problemen borta genom användning av skygglappar och genom att försöka bygga murar mot omvärlden.

En spelning i Forsastudion 1987

Poffen från Totalitärs avskedsgig i Philadelphia

Totalitär utanför sin dåvarande replokal 1986

”Politiskt korrekt” är ju ett skällsord som ibland slängs i ansiktet på den som engagerar sig uppriktigt i att försvara alla människors rätt till värdighet och människovärde, t. ex. Dessvärre har begreppet fått en sådan spridning att vissa värden kanske kommer att urholkas om inte något görs. Hur ser du på tidsandan idag där nationalism och chauvinism sprider ut sig. Vad bör göras för att motverka detta? Och vad kan göras?

För mig fanns det inte på kartan att vi skulle hamna där vi står i dag med en rasism som går på högvarv och med jättelika framgångar för politiker som öppet ljuger, vilseleder, hetsar och förnekar uppenbara sanningar. Jag tror samtidigt att den auktoritära nationalismen går en kortlivad gryning till mötes. Detta eftersom klimatförändringarna kommer att smula sönder alla flaggviftares förhoppningar om att kunna hålla gränser stängda och folkgrupper åtskiljda. Men det är ju inte heller någon särskilt upplyftande prognos – och kanske är det därför oppositionen till samtidens dumheter har så svårt att mobilisera ett verkligt motstånd. Jag låter som en riktig dysterkvist, men kan inte se det på annat sätt.

Tyvärr.

Du spelar ju även i Swinehood. Där skiljer sig texterna mycket från Totalitär. Är /var det roligare att få spela skitig Antiseen-punk med mer hatiska och destruktiva texter (vilket ni gör väldigt bra!!) än att framföra den mera uppbyggeliga musik som Totalitär framförde. I Totalitär är/ var ju formen något mera strikt antar jag? Kan det vara en begränsning med d-takt generellt?

Swinehood är ett sleaze-projekt där Rolfs mest cyniska sida fått löpa amok och där vi skapat oss en slags låtsasvärld och får chansen att ge fingret till allting som är ordentligt. Det är hat, smuts, missbruk och elände. Och det är kul, utan att vara ploj, kanske man kan säga. Sen kan man väl tillägga att det är ett projekt som bara plötsligt låter sig återuppstå för några

timmar per decennium. Och formen är nog lika outtalat strikt även för Swinehood i såna fall, det ska vara trasigt och jävligt, lett av en gris som inte har några som helst ambitioner att kunna sköta sig på en bättre middag.

När det gäller Totalitär så förändrades väl texterna en del genom åren, allt annat hade varit konstigt. Under en period skulle texterna av nån anledning vara så långa som möjligt, vilket fick konsekvensen att Poffen tvingades försöka sig på att uttala långa haranger med hjälp av ett fåtal stavelser. Det var roligt, men obegripligt dumt om målet var att någon människa på jorden skulle ha en chans att höra vad han sade. Sen tror jag inte vi hade någon strikthet kring vad texterna skulle handla om, de blev nog mest till som kommentarer till samtiden och de saker som intresserade oss just då.

Totalitär som band måste ha hört till de allra mest väloljade och samspelta banden i sin genre. Jag minns när jag såg er live, det var var verkligen kraftfullt och disciplinerat brutalt. Minns du något av känslan när ni spelade ihop? Var det en urladdning eller en prestation eller något annat? (Flummig fråga jag vet) Det var snällt sagt, och beror nog i så fall främst på att Lanchy och Jallo är så träffsäkra och duktiga på det de gör. Poffen utvecklades ju också till ett fullblodsproffs med tiden. Själv lommade jag mest efter och tyckte det var skönt när gigen var över och fuskandet kunde upphöra.

Eftersom vi aldrig repade kontinuerligt efter 1988 eller så var det alltid en viss uppförsbacke när vi väl skulle få nåt gjort.

Om Lanchy och Jallo hade varit lika efter som jag var hade det aldrig blivit nåt.

Vi spelade faktiskt fyra låtar som en överraskning för Poffen i samband med hans 50-årsdag härom året. Det var fullständigt orepat, men blev ändå ok. Jag hade skrivit ut texterna till Poffen, men han lade bara pappren ifrån sig och satte allt utan pardon, trots att det var 16 år sedan vi spelat någon av låtarna. Imponerande.

Några alster av skilda slag signerade Andreas genom åren:

Bilderna är hämtade från det fantastiska och frihetliga inspirerande gamla fanzinet Träsket glöder, där Andreas medverkade i en intervju.

Utdrag ur några texter: ”Fluxus är ett skämt Konsten är ett ägg Det är min teori Dada står mig bi Dunninger - Kruger Är allt det handlar om Dunninger - Kruger Denna sång” (Dada är dada) ”Samma människor som fyllon och barn men i en konstlad värld det är märkligt att se hur uppfostran bryter ner en människas själ” (Den ouppfostrade stör på bussen)’ ”Du skimrar i din hopplöshet det är den status du har valt och du, du är status du i jämförelse med mig den jämförelsen behöver du medan jag inte behöver dig ditt pekande finger röjer bara din vingel så akutsjuk i din rätthet” (Du är status du)

Fotnot:: Dunning–Kruger-effekten är en felaktig självbild som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. (Källa: Wikipedia!)

Denna fråga ställde jag till Rolf. Jag ställer den även till dig för att se vad du svarar på den: Efter att jag ej hört något nytt om den tidiga Hudiksvall-punken under många år kom Krig i Hudik som ett bombnedslag i min lugna vardag. Två ep och nu en LP. Bandet menar jag kan betraktas på två sätt. Det är dels ett brutalt bra råpunkband med mycket kraft i musiken. Men det är också ett ambitiöst försök att arkivera/återuppliva musik som helt oförtjänt blivit bortglömd. Hur ser du på Krig i Hudik och hur gick det till när gruppen bildades?

Vi har ju varit vänner i typ tusen år och hade ofta pratat om att det var synd att så mycket tuff riktigt gammal punk från Hudiksvall aldrig hade blivit ordentligt inspelad. Sen kom nån av oss på snilleblixten att samla ihop en del av materialet och spela in det som en slags hommage. Jag kom på bandnamnet, som jag är mycket nöjd med. Som de flesta vet är det titeln på en Missbrukarna-låt.

Inför varje platta har främst Rolf bidragit med ett gäng gamla kassettinspelningar, varifrån vi gemensamt valt ut några av de låtar som varit i behov av återupprättelse.

Sen har vi fyllt på med några egna nya alster. Jag tror att vi kommit överens om att det finns material kvar för att fylla åtminstone en till EP. Det är ett jätteroligt projekt!

Jag gillade verkligen de små bilder du brukade sända ut vid intervjuer med egen text till. Har du sammanställt eller sparat några. Dessa är av så hög kvalitet att du borde föreviga dem. Skulle blir en utmärkt samling a la Jan Stenmark fast bättre!! Skriver du sådana idag också?

Oj, vad roligt, jag har inte tänkt på det där på jättelänge. Minns att jag brukade leta efter corny böcker med märkliga illustrationer på loppisar. Ofta blev det gamla stolligheter med kristet tema som jag sedan satt och klippte i. Fast Jan Stenmarkklass är väl ändå att ta i ganska mycket för mycket? Nej, jag tror inte jag har nåt av det där kvar, antagligen gjorde jag dem samtidigt som intervjuerna skickades iväg, som nån slags kompensation för att vi aldrig skickade ut några foton. Vi såg ju inte punkiga ut, och gjorde nån slags grej av att det var fånigt av band att posera på bilder.

Nej, det var hur länge sen som helst jag gjorde några sådana där bilder, men tack för påminnelsen, kanske kan vara nåt att ta upp igen. Minns att det var kul att hålla på med.

Jag känner att med åren smyger en viss uppgivenhet sig på och hindrar ibland nya idéer och ny kraft att få utlopp. Kan gälla både litterärt, i arbetet, musikaliskt, osv. Har du några bra tips på hur man kan motverka likgiltighet och uppgivenhet med särskild syftning på det kreativa skapandet? Hur håller man inspirationen vid liv? Har du själv några nya kreativa områden vid sidan av musiken?

Varje gång jag spelar, skriver fritt eller sätter mig och pysslar med nåt känner jag hur mycket jag saknat det. Sen kan ta det ta jättelång tid innan det blir av igen, ändå. Och det är dumt, men tyvärr har jag nog inga tips på hur man ska få in det mer i vardagen.

I mitt fall har nog mina mer kreativa och drivna vänner varit räddningen. Jag kan vara okej på att dra igång saker, men andra är bättre på att se till att det också blir av, genom att föreslå tider och boka

in grejer. På ett personligt plan är jag intresserad av mat och bakning, och det är också en kreativ process där det alltid går att göra nåt nytt eller annorlunda. Om man inte orkar eller kan engagera sig i nåt annat så är det en bra start. Det är inte klokt hur mycket skräp folk vräker i sig, helt aningslöst och utan engagemang.

God mat och riktigt bröd är bland det viktigaste som finns.

Jag vill avsluta med att fråga vilken Totalitär-skiva som är din favorit gällande text och musik i samklang?(Jag har för mig att du svarat Dismachine-spliten någon gång men kanske du tycker annorlunda idag?)

De flesta skivor som kom från 1994 och framåt höll nog ungefär en liknande nivå musikaliskt och textmässigt. Det som skiljer är ljudet, och känslorna i samband med inspelningarna. Och trots att basen är ostämd halva Dismachine-splitten håller jag nog ändå den högst – kanske också för att den känns lite underskattad. Låtarna spelades in i nåt slags dagis i Uppsala under en förmiddag och Jutte fick till ett jäkla fint ljud på den plattan.

som givits ut tidigare. Sen är nog lagret tömt, det övriga som finns kvar håller så låg kvalitet att det får stanna på vindsförråden.

H U D I K S V A L L K A V A L K A D

Finns det kvar outgivet material med Totalitär eller något slags annan utgivning på gång eller är det avlutat med tanke på den utmärkta Skrammel-samlingen? Är du nöjd med den?

Ja, Skrammel-samlingen blev fin. Det ska komma en liknande samling med våra 90tals-EP:s nån gång i framtiden, men där kommer det inte att finnas något outgivet. Ett franskt bolag har givit ut en EP som innehåller alternativa inspelningar av gamla låtar, däribland ”Framtidsplaner”, som låter mycket bättre än den version

...och där var intervjun med Andreas slut och därmed också tidskriften för denna gång. Tack till de tre herrarna för att ni svarade, det är på många plan betydelsefullt och viktigt för musikarvets fortlevnad!

———————-Några hjältar med repliker——————— Jag saknar vilt och jakt!

De herrar haver mitt förakt!

DET FÖRLORADE ORDET KOM TILL MIG

HiHimlen står i Nygrodd prakt!

Ltd edition