En helt vanlig vampyr by Stella Tallinger

Text och bild: © Stella Tallinger Examensarbete – Konstfack 2021

Jag heter Bebbe och är bara ett vanligt barn. Jag bor med min mamma och pappa i ett hus bredvid en stor park som heter Apelsinparken. Runt parken ligger flera orangea hus som liknar fyrkantiga apelsiner. I mitten ligger en lysande orange boll halvt nedsjunken i gräset. Den ser ut som en sol. Mamma säger att den inte föreställer en sol, för den är ett konstverk. För mig är den ändå en sol. Den är en sol som 9

varken stiger eller sjunker eftersom den har fastnat i jorden. Nu ligger den där och lyser natt som dag. Hemma hos mig är det mörkt. Vi har många gardiner och persienner som håller solljuset borta. Jag är mest i mitt rum som ligger på vinden och därinne har jag bestämt att fönstret inte ska täckas för. Det går nästan att se bort till parken därifrån. Mina föräldrar är oftast i köket en trappa ner. De säger att de är för tuffa för att gå med mig till parken. Fast pappa gillar i alla fall att rita så han är inte riktigt lika tuff som mamma. Vårt hus har inga fler rum, förutom källaren som egentligen är mamma och pappas sovrum. Den är fylld av antikt skräp och damm, så de sover hellre i köket där det inte är lika stökigt. När jag sitter själv i mitt rum brukar jag undra hur det skulle vara att ha någon att leka med. Kanske ett riktigt husdjur eller en bästa kompis. Jag har inget av det, bara leksaker. Det spelar ingen roll vad jag önskar mig i present. Jag fick 10

inte ens en vandrande pinne, inte ens en vattensnigel, förra gången det var min födelsedag. Och det är ändå de två djur som hamnade längst ner på önskelistan. Det husdjur jag mest av allt önskade mig är en tam fladdermus men såna finns visst inte. Fladdermöss är alltid vilda och gör som de vill. Min pappa har sagt att det är många barn som vill ha ett husdjur som aldrig får något. Vår familj är alltså väldigt vanlig eftersom vi inte har något husdjur. Han får det att kännas tråkigt att vara vanlig. Sen finns det faktiskt en ganska ovanlig grej som vi nästan aldrig pratar med andra människor om. Det är inte en hemlighet så jag får berätta om jag vill. Så här är det. Det är en sak som gör mig speciell, för jag är också...

... en vampyr! Det syns först när jag visar mina huggtänder.

Mina föräldrar är vampyrer de med. Fast mycket större och bråkigare. De dricker blod och äter blodpudding och blodpalt och blodapelsiner hela tiden. Allt med blod i. Och de vill att jag ska äta blodiga saker. Men då säger jag: – Stopp! Jag vill inte ha. – Du kan inte bara äta morötter, säger de. 16

Det kan jag visst. Dessutom har de fel. För jag tycker också om pannkakor med hallonsylt, klappgröt och flera andra saker. Mamma och pappa försöker få mig att bli tuffare och bråkigare. De vill att jag i alla fall ska smaka lite blodig mat eftersom blod inte är för mesar. Men jag säger alltid att köttet ska vara helt genomstekt. Annars vill jag inte ha. I en del filmer på TV syns vampyrer som dricker blod från människor och djur. Det är bara fördomar säger min pappa. Vi skulle aldrig göra något sådant. Jätteäckligt. Varför skulle vi hoppa på folk när mataffären är helt fylld med blodig mat? Vi är väl inga elaka monster heller. Vi är tuffa monster. Men det är nog många som tror att vi är elaka eftersom vi har huggtänder. Mina föräldrar är vakna på nätterna och sover hela dagarna eftersom det är så tuffa vampyrer brukar göra. De vill egentligen att jag ska vara uppe med dem, men det går inte. Jag blir så trött av att sitta uppe med dem i soffan att jag 17

somnar. Sen sover jag hela natten. Ingenting kan väcka mig, mamma och pappa har försökt med allt möjligt. De har skrikit i mitt öra, doppat mina fötter i kallt vatten och kittlat mig. Pappa tror att allt det här beror på att jag fått för lite månljus och därför var jag tvungen att sitta ute på vår balkong en hel natt. Jag sov såklart, men när jag vaknade var jag kall ända in i skelettet. När mamma släppte in mig från balkongen sa hon att pappa utsatt mig för tortyr. Det tyckte pappa var överdrivet eftersom han hade full koll hela tiden och för att en doktor hade kallat det för månskensbehandling. Mamma undrade om han själv skulle vilja ha månskensbehandling, han som knappt vill gå ut ur huset på nätterna. Sen dess har jag aldrig behövt sova på balkongen igen. Mamma och pappa brukar förbereda sig för att sova när jag går upp. Då är de jättetrötta och jag är pigg. Ibland sitter de vid köksbordet när jag äter frukost och då brukar de tjata om blod. Då 18

äter jag en frukt, men absolut inte någon blodapelsin. Om jag orkar tar jag lite kall gröt eller yoghurt från kylskåpet. Ibland gör mamma och pappa varm choklad till mig. De tycker själva att det är väldigt äckligt med varm choklad och brukar hålla för näsan när de häller upp den i en kopp. Mamma säger att det är den enda maträtten hon kan göra. Tuffa vampyrer lagar inte mat, de dricker blod. Pappa är lite mindre tuff och han kan laga fler maträtter: gröt, blodpudding, pannkakor, palt, rotmos, plättar och leverpastej. När jag får min kopp varm choklad brukar mamma säga: – En stinkande dryck till min kära älskling. Pappa brukar pussa mig på pannan. Sen sitter vi tillsammans vid köksbordet och gäspar. Jag gäspar för att jag precis har gått upp och mina föräldrar gäspar för att de snart ska sova. Sen blir jag bara piggare medan de blir tröttare och tröttare. 20

Efter frukosten brukar vi borsta tänderna ihop. Vårt badrum är så trångt att vi hela tiden råkar gå in i varandra. – Armbågas inte, brukar pappa skrika. – Men du står på mina fötter, säger mamma. Det slutar oftast med att pappa borstar tänderna i badkaret och då får alla plats. Sen sover mamma och pappa i köket, hängandes upp och ner från taket som fladdermöss. När deras snarkningar är det enda som hörs känns det som att jag är helt ensam i huset. Inget tjat om blod, ingen trängsel i badrummet och inget bråk. Det blir nästan tråkigt en stund medan jag väntar på att solen ska gå upp.

Jag älskar solen. För när solen har gått upp brukar min mormor mumien komma förbi vårt hus och ta med mig ut till Apelsinparken. Där brukar hon sitta på en bänk och virka medan jag springer runt. I parken finns allt. Där finns träd och blommor och fåglar och humlor. Och det finns harar och ekorrar och rådjur och... massor av barn. 24

Det ser så roligt ut när de andra barnen leker. Ibland frågar jag om jag får vara med och leka. Först brukar jag få vara med och då blir jag jätteglad. Sen blir barnen rädda när de ser huggtänderna i mitt leende och så får jag inte vara med mer. De barnen som känner igen mig har börjat säga hejdå istället för hej när de får syn på mig. Då blir jag lika hopplös som ett ensamt hopprep på marken och kan inte springa eller röra mig på en lång stund. Jag blir tvungen att vänta på att mina ben ska fungera igen. En gång var det någon som sa: ”Har du fryst fast” men jag kunde inte svara. Jag hade ju blivit helt hopplös! Men jag har faktiskt en kompis som leker med mig ibland. Det är min mormor. Jag har frågat henne om hon tror att jag inte är tillräckligt tuff för att få leka med de andra barnen. Det tror inte mormor mumien. Hon tror att de andra barnen är tråkiga. Dessutom tycker mormor att det är helt onödigt att vara tuff. 26

Det räcker att vara cool. – Coolheten kommer inifrån. Om du känner dig cool så är du det, säger hon. Hon tycker att det är en befängd idé att jag skulle sova hela dagarna bara för att mamma och pappa vill det. – Det är ju inte coolt alls, har hon sagt. Mormor är både populär och cool. Hon har många kompisar och det kommer hela tiden fram folk och undrar var hon köpt sina glasögon. Hon har lärt mig att känna mig rätt så cool. Men jag tror att jag hade känt mig ännu coolare om jag fått vara med och leka. Mormor är den äldsta personen jag känner. Hon är mer än tusen år gammal. Hon är så gammal att hon är äldre än tiden själv, säger hon. Det är nog sant. Hon är rynkig som ett russin och inlindad i spetsar. Hon kommer tyvärr inte ihåg var hon köpt glasögonen, för det var nog mer än sjuttio år sedan. Hon minns inte heller hur hon blev mumie. 27

Hon vaknade en dag i sin säng, snarkofagen, och mindes inte vem hon varit men förstod att hon blivit en mumie. Det här hände för tusentals år sedan i Egypten. Senare tog hon med sig sin mumifierade katt och snarkofagen när hon flyttade till Grekland. Sen bodde hon i Grekland i hundratals år. Sen bodde hon i Rom. På 70-talet träffade hon en svensk hippie på en konsert. Han hette Sten. De blev kära och flyttade till Stockholm. Hon tog med snarkofagen och sin mumifierade katt hit. Sen fick de ett barn, min mamma.

När jag har sprungit runt i parken en stund brukar jag sätta mig och prata med mormor på bänken. Hon har lärt mig att virka. Hittills har jag gjort en mormorsruta med virknål och en jättelång handvirkad orm som jag gav till mamma. – Tack, vilken fin halsduk sa mamma och virade ormen runt halsen. Då blev pappa avundsjuk. Han sa inget men jag såg på hans besvikna min att han också ville ha något. Då gav jag mormorsrutan till honom. – Det finaste jag har sett, sa han. Jag har inte virkat något till mormor, men hon är inte en sån som bryr sig särskilt mycket om presenter. Eftersom hon såg att jag gett bort mina första virkade saker undrade hon om jag kanske ville virka något till mig själv. Då gjorde jag en flygande fladdermus som jag kallar för Frankenstein. Det tog flera dagar och mormor fick hjälpa mig med vingarna. Sen fick Frankenstein vara lindansare på mormors garn. 30

Jag byggde en linbana och mormor sydde en kjol åt honom. Sen ville Frankenstein bli astronaut och då byggde jag ett rymdskepp och så krockade vi nästan med solen.

Mormor har berättat för mig att morfar är död. Han är lika död som en sten nu, har hon sagt. Han dog innan jag föddes. Mormor säger att han var snäll och att hon saknar honom. Hon brukar tända ett ljus som hon ställt bredvid hans fotografi på byrån och minnas honom. Jag brukar titta på fotografiet och undra om han var vampyr, mumie eller människa. Det syns inte på bilden och jag vill inte fråga. 34

Tänk om han var vampyr och dog. Vad hemskt. Jag hoppas att vampyrer inte kan dö. För jag vill inte att mamma och pappa ska dö. Men om de dör om tusentals år när jag är lika gammal som mormor så kommer jag ställa fram två ljus åt dem på byrån. Sen ska jag minnas att vi bråkade, nästan varje dag. Och att de alltid tjatade om blod. Jag kommer säga att de var snälla, men nu är de lika döda som Sten. När jag varit ute hela dagen brukar jag gå hem för att se om mamma och pappa har vaknat. Ofta får jag sitta och vänta på att de ska vakna. Jag brukar äta lite mat som mormor skickat med. Ibland har hon lagat det godaste som finns, allt-

så klappgröt. Det är en fluffig rosa gröt. Som att äta rosa moln. Så fort mamma och pappa vaknar börjar de tjata om blod. Pappa frågar om jag är hungrig. Mamma säger att jag bara ska dricka en droppe blod. Men jag säger nej. Sen vill jag gå och lägga mig för det har blivit mörkt ute och jag är trött. – Neeeeej, skriker mamma. – Stanna uppe hela natten, säger pappa. Jag går in i badrummet för att borsta tänderna. Min tandborstmugg är tom. Pappa står på andra sidan av badrumsdörren och ropar att jag inte kan gå och lägga mig nu när han har gömt min tandborste. Då blir jag arg. Jag öppnar dörren och säger: – Ge tillbaka tandborsten. Jag är bara ett litet barn. Då ångrar sig pappa. För han vill inte vara elak mot ett litet barn säger han, även om det är mycket viktigt för en vampyr att vara tuff. Han 36

säger förlåt flera gånger och ger mig tandborsten. Sen går jag och lägger mig och sover hela natten. Så brukar det gå till när jag ska gå och lägga mig. Nästa dag börjar det om igen, jag går upp och äter en frukt, går ut och får inte vara med, hänger med mormor och tänker på döden.

En dag gick jag upp och såg genast att solen sken ovanligt starkt. Frankenstein och jag var tvungna att ha solglasögonen på oss. Därför såg vi ovanligt coola ut. Eftersom Frankenstein berättat för mig att han bara är en liten bäbis så hade mormor gjort en sele åt honom så att jag kunde bära honom på magen. Vi sprang genom Apelsinparken och märkte knappt att några barn skrek hejdå, utan vi skyndade bara rakt fram till solen. 40

Där stod redan någon och lutade sig mot den. – Bränns det inte, frågade jag. – Vaddå, sa hon. – När du nuddar solen, sa jag. – Det är ingen sol, det är en komet som slagit ner här, sa hon. Sen förklarade hon att det måste vara en komet. Ett glödande klot som ligger nersjunket i marken efter att ha kommit farande från rymden. Det bränns faktiskt sa hon. Jag tror att jag blev träffad när kometen slog ner. – Ta det lugnt! Frankenstein är sjuksköterska, sa jag. Sen fick Frankenstein rädda livet på henne. Vi fick låna spetsar av mormor till bandaget. Mormor undrade vad den stackars skadade flickan hette. Viola, svarade den skadade flickan. Mormor undrade var Viola bor. Bakom träden i de grå husen, sa Viola. – Det här är mitt barnbarn Belsebub som ock42

så kallas för Bebbe, sa mormor och pekade på mig. Jag hoppades att mormor skulle sluta prata där, men hon fortsatte berätta hela min livshistoria. Hon sa att det blev en liten vampyr men det är för tidigt att säga om det är en pojke, flicka eller mittemellan. Lite bortskämd kanske, men på det hela taget det bästa barnbarn någon kan ha. Men du skulle se huset dom bor i, sa mormor, det värsta hus du kan föreställa dig. Pyttelitet är det och fullt med spindlar. – Wow, en riktig vampyr, sa Viola. Hon verkade tycka att det var intressant med vampyrer. Sen ville hon fortsätta leka, trots att hon sett huggtänderna. Vi blev astronauter och räddade världen tills det blev alldeles mörkt och kallt ute. – Nu måste jag gå hem men vi kan väl fortsätta leka imorgon, sa Viola. – Gärna, sa jag och det kändes som att bränna 43

sig på kometen, så glad blev jag. När mormor följde mig hem den dagen sa hon att jag skulle ta väl vara på Viola för goda vänner växer inte på träd. Jag förstod inte vad mormor menade, det är klart att vänner inte växer på träd. Men menade mormor att Viola redan blivit min kompis? Kan det ha gått så fort? Mamma och pappa blev väldigt nyfikna när mormor berättade om vad som hänt. De ville att Viola skulle hälsa på. Mamma blev lite sur för riktiga vampyrer har egentligen inga kompisar, bara fiender. Pappa tyckte att det verkade ganska bra med en kompis, men han ville inte att jag skulle glömma bort honom helt. – Skärp er, sa mormor. Det är klart vampyrer kan ha kompisar. Ni låter ju inte barnet gå i skolan ens. Något kan ni väl gå med på. – Men jag är väl för liten för skolan, sa jag. – Bara fem år gammal, sa mamma. – Snarare åtta år, sa mormor. Sen skrek mamma och mormor till varandra. Det 44

var så hemskt att pappa började gråta. Om jag inte blivit helt hopplös av skrikandet så hade jag kramat honom. Nu stod jag bara fastfrusen i golvet och tänkte på Viola.

Nästa dag studsade jag upp ur sängen och kastade i mig frukosten i rasande fart. Mormor skulle hämta mig när det var dags att möta Viola i Apelsinparken. Mamma och pappa hade redan sagt godnatt och hängde som fladdermöss från taket. Jag gick fram till dem och lyssnade. Det hördes svaga snarkningar från mamma. Pappa var helt tyst. – Är ni vakna, viskade jag. – Ja, jag kan inte sova, sa pappa. 46

– Vill du rita, sa jag. Vi satte oss och ritade vid köksbordet. Jag använder tuschpennor men pappa sa att han bara kan rita med en fjäderpenna. – Det här, det är faktiskt en sorts tuschpenna som vi använde när jag var barn, sa han och höll fram en dammig fjäder. Både mamma och pappa är hundratals år gamla och därför använder de massor av gamla saker. Varje gång han la till ett streck i teckningen behövde han doppa pennan i en kopp med tusch. Jag ritade pappa som barn medan pappa berättade om hur det var förr i världen. – När jag var liten fick vi gå i skolan varenda dag, förutom potatislovet, sa pappa. – Vad hände på potatislovet? – Då fick barn plocka potatis ur joden. Vi åt nästan bara potatis. Och det är inget att sätta huggtänderna i. Det var ett himla slit på den tiden. Jag sov på en vind, som du. Men det var väldigt kallt däruppe för vi hade inga element. 48

– Var ni fattiga? – Vi hade nästan ingenting! Pappa växte upp hos en tant som tog hand om honom och flera andra föräldralösa barn. Ingen visste att han var vampyr förrän han blev vuxen och träffade mamma.

– Kommer jag också bli en vuxen vampyr, undrade jag. – Ja, vampyrer växer upp jättefort, lika fort som människor, sa pappa. Sen kommer det gå tusentals år och sen kanske jag får barn, tänkte jag för mig själv. Jag började fundera på döden igen. En del säger att vampyrer inte kan dö, men eftersom pappa brukar prata om att det inte går att lita på allt som sägs så går det inte att vara helt säker. Det kanske är en fördom att vampyrer lever i all evighet. Jag vågade inte fråga pappa om det här för om det är så att han kommer dö en dag så vill jag nog inte veta. – Men jag är bara åtta år, sa jag istället. – Det stämmer nog ungefär, sa pappa. Jag ritade några åttor, eller evighetstecken om man håller pappret åt ett annat håll. Jag gav teckningen till honom. Då blev han så glad att han fick tårar i ögonen. Han tänkte rama in den, 51

sa han. Och jag tror faktiskt att han kommer göra det för han har redan ramat in mormorsrutan och satt upp den på väggen. Sin egen teckning skrynklade han ihop och kastade i pappersinsamlingen. Det hade blivit en bläckplump och den blev fel och han kände sig inte nöjd. Jag plockade upp teckningen därifrån och vecklade ut pappret. – Den är jättefin, sa jag. – Äh. Du är mycket bättre i verkligheten, sa pappa. Jag satte upp teckningen över min säng med tejp eftersom den redan var lite trasig. Bläckplumpen ser ut som ett lejon och skrynklet i pappret ser ut som rynkor. I mitten har pappa ritat mig. Längst ner har han skrivit: ”från din pappa”.

Sen blev det dags att gå till parken. Jag hoppade iväg med Frankenstein på magen medan pappa, som såg jättetrött ut under ögonen, vinkade hejdå genom fönstret. Mormor höll mig i handen medan vi gick. När vi kom fram till den glödande kometen satt Viola redan där och väntade. När hon fick syn på oss hoppade hon upp och ropade: – Vad ska vi göra idag? 54

Jag kom inte på något svar, men det gjorde inget för Viola gick fram till mormor som satt sig på sin vanliga bänk. Mormor tog upp sitt garn och en virknål. – Vad är det där, sa Viola. – En virkning. Vill du att jag ska göra en figur åt dig, sa mormor. – Jaaa. Kan du göra en till fladdermus, sa Viola. – Det är omöjligt att göra en till fladdermus. Men du kanske vill ha en liten hamster, sa mormor. – Eller en alien, sa Viola. Mormor började virka en alien. Under tiden utforskade Viola, Frankenstein och jag hela universum. Vi hittade stjärnstoft, glödande meteorer och gamla torra rymdstenar. Viola berättade om kometer som ser ut som berg. Om aliens som kan bo i de flygande bergen och om att allt som finns på jorden kommer från stjärnorna. Vi letade efter aliens, men hittade inte några. 56

Då samlade vi rymdstenar och byggde ett museum. Frankenstein blev professor och expert på rymdgrus. Viola blev professor och expert på rymdberg. Jag blev deras elev. De lärde mig så många saker att jag blev helt vimmelkantig och fick lägga mig ner på marken. – Leker ni skola, undrade mormor bortifrån bänken. Jag räckte upp handen för att få svara, men professorerna hann före och förklarade att de höll i en lektion. – Vampyrer trivs inte särskilt bra i skolan, sa mormor. – Vi får ta rast, sa Viola. – Nej, berätta mer, sa jag. Men Frankenstein orkade inte lära mig fler saker. Han hade somnat och behövde bäddas ner. Vi la honom bland mormors garn med en pappersnäsduk som täcke.

– Du är ovanlig. Jag trodde inte att vampyrer tål solen, sa Viola. – Nej. Det där är bara fördomar, sa jag. Men jag berättade inte för henne att jag fortfarande inte har vågat fråga någon vuxen om vampyrer kan dö. Istället berättade jag om något som jag helt säkert vet. Att mumier aldrig kan dö, eftersom de är extremt sega och mumifierade. Min mormor kommer leva i evigheternas evighet för det har hon själv sagt. Viola sa att hon vill bli en mumie när hon blir gammal. – Det är inte helt omöjligt, sa mormor. – Du kanske måste resa till pyramiderna, sa jag. Sen blev mormor färdig med Violas alien och räckte fram den. – Tack! Du har just skapat universums modigaste medborgare, sa Viola. – Vad heter medborgaren, sa jag. – Zero, sa Viola. – En kompis till Frankenstein, sa mormor. 58

– Jag tror Frankenstein kommer bli min bästa vän, sa Zero. Frankenstein blev väldigt glad och vaknade med en gång. – Och Zero kommer säkert bli min bästa vän, sa han. Viola föreslog att Zero borde få komma hem till sin bästa kompis och hälsa på någon dag. – Men det är ju hemma hos mig, sa jag. – Jag vet. Får vi hälsa på er någon dag, sa Viola. – Ja, det är klart ni får, sa mormor. Jag undrade en stund över hur mamma och pappa skulle bete sig om de fick träffa Viola. Men sen kom jag på att de säkert skulle sova ändå. Det skulle gå bra att ha en kompis på besök. Det är ju sånt som vanliga barn gör hela tiden, träffar kompisar, går i skolan och har knytkalas. Sånt som jag också vill göra. – Jag vill gärna att du hälsar på, sa jag. Men det hade gått en så lång stund att det kändes 62

konstigt att säga det. Viola såg ändå glad ut. När dagen var slut sa vi att vi skulle leka snart igen. Sen följde mormor mig hela vägen hem. När vi kom fram till dörren sa hon: – Jag tror din pappa är väldigt nyfiken över hur din dag har varit.

Pappa var faktiskt nyfiken. Jag såg honom långt före han såg mig. När jag öppnade ytterdörren sa han: – Kommer du redan hem. Jag kan steka pannkakor. Eller baka leverpastej. Du väljer. Jag valde pannkakor. – Hade du roligt idag, sa pappa. 64

Jag sa att det hade varit jätteroligt. Pappa frågade var Viola bor och massor av saker som jag inte kunde svaret på. – Jag hade också en vän förut som hette Måne, sa han. – Måne? – Måns egentligen, men jag sa Måne. Han har varit död i flera hundra år nu. Det var en fin människa. Jag frågade pappa om han var ledsen men han sa att han har vant sig vid att sakna sin Måne-Måns. Samtidigt vaknade mamma. Hon gick långsamt fram till oss i köket och hällde upp ett glas blod. – Ska inte ni också ha, sa hon. – Nej, sa jag. – Jag åt just en pannkaka, sa pappa. Mamma såg inte särskilt glad ut. – Pannkakor är för mesar, sa hon. – Då är jag också en mes, sa jag. Mammas ögon blixtrade till. Hon tog ett djupt 66

andetag utan att släppa ut luften igen. Sen började hon skrika om hur fruktansvärt onödigt det är för vampyrer att ha människor som kompisar. – Kunde du inte letat upp en vampyr att bråka med istället, sa hon. Jag frågade hur det skulle gå till. Vi träffar ju inga andra vampyrer. – Vi kan sätta dig i en speciell vampyrskola, sa mamma. – Nej, det kan vi inte göra, sa pappa.

– Skolan ligger i Finland, sa mamma. – Finland! skrek pappa. – Vi bor ju i Stockholm, sa jag. – Om Bebbe flyttar så följer jag med, sa pappa. – Då flyttar ni till Rovaniemi. Där går solen knappt upp på vintern och det är is överallt, sa mamma. – Då kan pappa lära mig att åka skridskor, sa jag. Pappa lovade att han skulle lära mig att åka skridskor, men det skulle inte bli i Rovaniemi sa han. Sen gick han in i badrummet och borstade tänderna.

– Du vill väl bli en stor och mäktig vampyr som ingen vågar bråka med när du blir stor, sa mamma. – Jag vill samla på grus när jag blir stor, sa jag. – Va? – Grus från rymden. – Vad skulle du med det till? – Jag skulle ge det till Viola och sen skulle hon berätta om det var miljarders år gammalt. Mamma såg inte särskilt imponerad ut.

När jag skulle sova visste jag inte riktigt om mamma verkligen tänkte skicka bort mig till vampyrskolan. Frankenstein kunde inte somna och ville höra en saga. Jag berättade sagan om Törnrosa för honom och då blev han ännu mer orolig. Han kunde inte stå ut med att Törnrosa stack sig i fingret. – Varför skulle hon spinna garn när hon inte fick, sa han. – Det hade inte varit spännande annars, sa jag. Men Frankenstein tyckte att det inte blev något riktigt äventyr eftersom Törnrosa bara sov efter att hon stuckit sig. – Tråkigt, sa han. Den natten drömde jag att Törnrosa vaknade och att vi besteg ett rymdberg ihop.

Sen kom några regniga dagar när jag fick stanna hemma från parken för att mormor hade blivit förkyld. Det var extra bråkigt hemma eftersom mamma och pappa fortfarande inte bestämt om jag skulle skickas iväg till Rovaniemi. Pappa visade mig lite olika pyssel och Frankenstein fick en egen borg med vallgrav. Därinne satt han och åt kakor och drömde om Törnrosa. 74

En dag när mamma och pappa sov knackade det på dörren. Jag såg genom rutan att det var Viola som stod där och väntade på mig. Jag öppnade genast och sa: – Kom in! Sen frågade jag hur hon hade hittat mig. Viola berättade att hon hade letat efter mig i parken. Sen hade hon fått syn på en tråd som var fastbunden i mormors bänk och följt efter den. Tråden var intrasslad i en gran, en flugsvamp, en rostig cykel, en lyktstolpe och sist av allt en brevlåda. På brevlådan stod det M. & P. Ekard. Viola var inte säker på om Ekard var mitt efternamn men när hon fick syn på huset som hörde till brevlådan så förstod hon med en gång att det var mitt hus.

Jag sa att jag inte heller vet om Ekard är mitt efternamn men att M. och P. säkert står för Mamma och Pappa. – Var det du som knöt fast tråden, sa Viola. – Nej, sa jag. Viola trodde att min mormor hade gått ut och knutit fast spåret i så fall. Sen sa hon att min mamma och pappa måste ha vanliga namn och att M. och P. säkert var förkortningar för något annat. Då tyckte jag att vi hade pratat lite för mycket om mina föräldrar. – Vill du se Frankensteins borg, sa jag och började gå mot mitt rum. Trots att jag försökte skynda mig hann Viola få en skymt av mamma och pappa. – Vad är det som hänger från taket i vardagsrummet, sa hon och stannade. – Åh, det är bara mamma och pappa som sover, sa jag och försökte gå vidare. Men Viola stannade och tittade. – Jobbar de aldrig, sa hon. 80

– De jobbar natt och hemifrån, sa jag. Det här visste jag mycket mer om än deras namn. För de gånger jag vaknat på nätterna och behövt gå på toaletten så har jag sett dem jobba. Det de gör är att svara i telefon och säga: ”Du har kommit till IT hur i helvete kan jag hjälpa dig”. Det är vampyrer som ringer och ber om hjälp, inga människor, och därför svär de åt varandra. Det är så vampyrer brukar bete sig. – Men du brukar inte gå runt och svära, sa Viola. – Jag är ju bara ett barn, sa jag. – Din mormor brukar inte svära, sa Viola. – Hon är ju en mumie, sa jag. – Är du säker på att andra vampyrer svär. Jag hade aldrig tänkt att något som mamma och pappa sa skulle kunna vara en lögn. I så fall var de ovanligt otrevliga hela tiden! Den idén fick oss båda att börja skratta och skrattet var så högt att de sovande började röra på sig. Pappa var den som slog upp ögonen först. 81

– Åh! Det måste vara du som är Viola, sa han och höll fram handen för att hälsa. – Du är uppochner, sa jag. – Oj, vänta en sekund, sa pappa och steg yrvaket ner på golvet. – Trevligt att få träffa dig, sa han. Viola hälsade tillbaka men hon kunde inte sluta skratta mellan orden. Det kunde inte jag heller. – Vad är det som är så roligt, sa mamma som också hunnit vakna. – Ingenting, kved jag. – Trevligt att råkas människa, sa mamma och flaxade med handen mot Viola i något som skulle likna en vinkning. Även mamma hälsade innan hon hade tagit sig ner på golvet och ingen vågade säga att hon hängde uppochner. Pappa undrade om vi var hungriga och jag sa snabbt pannkakor för jag var orolig för att mamma skulle börja servera blod eller att pappa skulle baka leverpastej. Men mamma bjöd på blodapelsiner istället. 82

Jag ville såklart inte ha men Viola åt en blodapelsin. – Vad gott, sa hon. Mamma tittade menande på mig som om hon ville säga: ”där ser du”. Så här långt hade mötet gått mycket bättre än vad jag trott. Det var inte särskilt pinsamt eller jobbigt. Precis när jag tänkte att faran var över fixerade Viola mamma med blicken och frågade: – Är det sant att vampyrer inte kan dö. Nu blev det alldeles tyst runt bordet. Mamma tittade på mig igen.

– Ja, det är sant, sa hon efter en lång stund. – Samma som för mumier, sa pappa. – Och solen är inte heller farlig för er, sa Viola. – Bara väldigt irriterande, sa mamma. – Wow, sa Viola. Jag sa ingenting. Det kändes som att jag var en luftballong som lyfte rakt upp mot himlen och att jag var helt varm i magen. Viola hade frågat utan att veta att svaret kunde vara farligt. Men det gick bra. Mina föräldrar kommer aldrig dö. Och jag kommer inte behöva ställa fram några ljus på byrån för att minnas dem.

Jag kände mig inte lätt som en luftballong alltför länge, även om det var bra att mina föräldrar verkade gilla Viola och ingen i familjen skulle dö. För det blev tyvärr så att vi började bråka så fort vår gäst gått hem. Mamma sa att hon blivit imponerad av Viola. Hon tyckte att Viola verkade veta en hel del om allt möjligt och att hon hade bra smak när det gäller frukt: 86

– Hon höll inte på och knusslade med maten. – Du vet väl inte hur hon beter sig hemma hos sina egna föräldrar, sa pappa. – Hon bor bara med sin mamma och en syster som heter Robin, sa jag. – Jag tycker i alla fall att hon verkar ha bra inflytande på dig, sa mamma. – Vad synd att vi ska flytta till Rovaniemi då, sa jag. Då började mamma skratta. Pappa och jag fattade ingenting av vad hon höll på med. – Jag har ändrat mig om det där med vampyrskolan, sa hon. – Men varför har du låtit henne gå runt och oroa sig helt i onödan, skrek pappa. – För att skrämmas lite, sa mamma. Det här var mer än vad jag orkade höra. Så jag gick upp till mitt rum och stängde dörren. Sen la jag mig på min säng och grät mina bittra tårar, som jag bara gråter när jag är arg. När mam87

ma eller pappa försiktigt närmade sig dörren så vrålade jag: – Gå iväg. Ändå hörde jag mamma säga något om att det var ”starkt av dig att säga ifrån”. Jag hörde också hur hon sa förlåt genom nyckelhålet. Hon sa: ”det var bara ett skämt”. Men hur kunde det vara ett skämt om det inte var roligt alls? Inte för mig i alla fall. Jag låg där och tänkte på hur vi har det tillsammans. Vi är tre vampyrer som bråkar nästan varje dag. Ingen av oss kan dö så vi kommer bo tillsammans i all evighet. Jag kommer bli vuxen men jag kommer samtidigt alltid vara barn till mina hemska föräldrar. Och jag förstod att det evinnerliga bråkandet är fel. – Nu får det vara slut med det här, sa jag till Frankenstein. Frankenstein var tyst. Hans kinder var blöta och han var mer sorgsen än arg. Nästa gång pappa knackade på dörren så öppnade jag. Han kramade mig genast och då 89

grät jag några sorgsna tårar i hans tröja. – Ni är inte förlåtna förränns ni slutar bråka, sa jag. Pappa såg förvånad ut, som om han tänkte säga: ”vad har jag gjort”. – Du borde säga stopp, sa jag. – Ja, förlåt, sa pappa. – Mamma är värst, sa jag. Sen såg jag att mamma stod bredvid oss. Hon ångrade sig, sa hon. Men jag sa åt henne att det inte spelar någon roll. Det jobbigaste av allt var att hon verkade vara lite nöjd med att vara värst. – Familjens värsting, sa hon. Hon fattar ingenting. Det är sämst att vara värst.

Sen var mormor äntligen frisk igen. Så fort hon kom hem till oss så berättade jag om hur elak mamma varit. – Inte coolt alls, sa mormor. Sen berättade jag att det är för jobbigt att bråka i all evighet. – Det kanske blir bättre, sa mormor. – Hur då, sa jag och svepte med armen mot mamma och pappa som hängde från taket och snarkade. 92

– Tänk på mig då som inte har någon mamma mer, sa mormor efter en stund. Jag tänkte på alla som inte har någon mamma. Det kändes inte bättre. Ännu onödigare att just min mamma försöker vara den värsta mamman i världen. – Varför kan hon inte vara snäll, sa jag. – Jag vet inte. Men jag tror faktiskt inte att hon försöker vara elak heller, sa mormor. Sen gick vi till Apelsinparken. Ett duggregn som kändes som att bli duschad med en blomspruta i ansiktet gjorde att jag kände mig klibbig. När vi mötte Viola undrade hon om det hänt något eftersom jag såg så sur ut. – Nej, sa jag. – Jo men det har det. Bebbe har bråkat med sin mamma och pappa, sa mormor. Jag önskade att mormor kunde sitta tyst på sin bänk och inte berätta jobbiga saker för andra. – En gång blev min mamma så arg för att jag 93

inte lyssnade att hon kastade ner min telefon från balkongen, sa Viola. – Åh, sa jag. – Sen ångrade hon sig och sprang ut och hämtade den. Hon sa förlåt fast den inte gått sönder, sa Viola. – Är du säker på att din mamma inte är vampyr, sa jag. Då skrattade mormor. – Alla bråkar, sa Viola. – Nej. Det vill jag inte, sa jag. Sen fick jag ont i magen och la mig ner på marken. – Bebbes föräldrar kanske bråkar lite för mycket, hörde jag mormor säga medan jag tittade rakt upp mot himlens mosiga duggregnsmoln. Viola la sig bredvid mig på marken och sa ingenting. – Res på er. Ni kommer frysa, sa mormor. Vi reste oss. Zero och Frankenstein låg nerbäddade i mormors korg. De hade fått köldskador och mormor lovade att hon skulle ta väl hand 94

om dem. Jag fick syn på en stackars hare som såg hoptryckt ut i regnet. – Tänk om den inte har någonstans att bo, då kanske den vill bli mitt husdjur, sa jag. – Vi kan försöka mata den med gräs, sa Viola. Men haren verkade inte vilja ha. Den skuttade iväg. Då försökte vi ropa på några rådjur, men de sprang iväg. – Det verkar inte som att du ska få ett husdjur idag, sa Viola. Fast det finns några djur som inte kan springa ifrån mig tänkte jag. Till exempel sniglar. Sen valde jag ut en särskilt långsam snigel och

plockade upp den från marken. Snigeln kröp in i sitt skal. – Hallå, sover du eller, ropade jag. – Var snäll mot djuren, sa mormor. Jag la försiktigt tillbaka snigeln på ett blad. Viola hade rätt. Inget djur ville flytta hem hos mig. Mormor sa att husdjur som inte trivs springer bort. Hon berättade att hon ger sin mumifierade katt handskalade räkor varannan vecka för att den ska trivas. – Var hamnar djuren som springer bort, sa jag. – De flyttar in hos andra familjer, sa mormor.

Tänk om jag var ett djur. Då skulle jag flytta in hos mormor. Mormor sa att hon skämmer bort sin katt lite extra så att den inte får för sig att flytta iväg. Jag undrade varför mina föräldrar inte försöker skämma bort mig lika mycket som mormor skämmer bort den mumifierade katten. – Jag har också en katt. Den heter Ziggy, sa Viola. Ziggy älskar popcorn och sover i hennes säng. Det är en katt som aldrig har sprungit bort och inte vill gå särskilt långt från huset. – Så jag är den enda utan husdjur, sa jag. – Ibland kräks Ziggy äckliga hårbollar, sa Viola. – Min katt välte julgranen en gång och nästan alla julgranskulor gick sönder, sa mormor.

Men jag fattade att de bara försökte få mig mindre avundsjuk. Varje år önskar jag mig ju olika djur i julklapp av mamma och pappa. Sen brukar jag se efter om något av paketen rör på sig eller har tassar. Hittills har det inte hänt. Mitt enda djur är Frankenstein och han är en vild, handgjord fladdermus som jag har fått virka nästan helt själv.

100

Sen fick både Viola och mormor följa med mig hem eftersom det var så mulet väder. Mormor hade med sig en stor bunke med klappgröt och dukade åt oss runt matbordet. Sen åt vi gröten tillsammans. – Det är inte kött i den här va, sa Viola innan hon provade. 102

– Nej, sa mormor. Viola är vegetarian. Jag frågade om vegetarianer får äta blodapelsiner och det får de sa hon. – Det är en helt vegetarisk frukt, sa mormor. – Men mamma verkar tro att det är riktigt blod i dem, sa jag. – Jag kanske råkade lura i henne det nån gång och hursomhelst vågar jag inte berätta sanningen för henne nu när hon blivit så förtjust i dem, sa mormor. – Hm, sa jag och försökte komma på om det var bra eller dåligt gjort av mormor att luras. Sen vaknade pappa och satte sig med oss vid bordet. – Finns det gröt till mig, frågade han. – Jag åt precis den sista tuggan, sa jag. Då tog pappa fram ett glas och låtsades gråta ner i det. Sen höjde han glaset och sa: – Skål för kärleken, och drack sina låtsastårar. Vi skrattade åt honom. Under tiden vaknade mamma och när hon gick fram till bordet märkte 104

inte pappa henne. Han var helt upptagen med sitt skämt. Därför såg mamma när pappa skålade med glaset för andra gången. – Skål, skål, sa pappa. – Härmar du mig, sa hon. – Va, sa pappa. – Du står ju där, håller i mitt glas och alla skrattar, sa mamma. – Nejdå, jag har inget blod i glaset, sa pappa. – Varför skulle vi skratta åt dig, sa jag. Mamma såg helt förvirrad ut. – Men vad är det som är så kul då, sa hon. – Ingenting särskilt, sa pappa. Vi väntade allihopa på att mamma skulle bli arg. Istället såg hon ledsen ut. – Ni tycker att jag är ett skämt, sa hon. Sen tog hon på sig sin slängkappa och gick ensam ut i mörkret innan någon hann förklara vad som hänt. – Klockan är mycket, sa mormor och började plocka ihop sina saker. 106

– Vi kan följa er båda hem, sa pappa. Det hade blivit så dålig stämning efter att mamma gick att ingen ville stanna kvar i huset. Vi gick först till Violas port där hennes mamma och lillasyster Robin stod och väntade. – Det är lite sent nu, men vi får hälsa ordentligt en annan gång, sa Violas mamma. – Absolut. Ni är välkomna över till oss närsomhelst, sa pappa. Sen sa vi godnatt till mormor innan hon försvann in i sin trappuppgång. Och så gick jag och pappa genom Apelsinparken som låg helt öde i mörkret. Det fanns inga andra i parken förutom någon som vilade mot den glödande kometen. När vi kom närmare såg vi att det var mamma. – Nämen, sitter du här, sa pappa. Mamma sa ingenting. – Gråter du, sa jag. 107

– Nej, sa mamma och torkade bort en liten tår ur ena ögonvrån. Men vi visste att hon gråtit och därför kramade vi henne båda två. – Det räcker. Ni kväver mig, sa mamma efter en stund. – Vi kanske borde låta bli att reta varandra på ett tag, sa pappa. Mamma lovade att hon skulle försöka sluta retas. Jag kunde inte komma på att jag brukar skratta åt andra särskilt ofta men pappa och jag lovade också att försöka sluta retas.

Vi försökte verkligen vara snällare mot varandra efter den kvällen. Det var svårast för mamma. – Vem ska jag bråka med om det inte är med er, sa hon. – Skriv en arg insändare till tidningen, sa pappa. Mamma satte sig vid datorn och skrev. Hon skrev och skrattade och skrattade och skrev. Det fanns många tidningar som tar emot insändare 112

så hon skickade texten till flera olika. Sen fick hon vänta på svar. Hon blev på sämre humör av det också. Hon började läsa tidningen väldigt noga och muttrade ofta medan hon läste. Hon började fråga saker som: ”tycker ni att myggor är bra eller dåliga” och sen skrev hon i flera timmar. Pappa och jag visste inte riktigt om vi tyckte något särskilt om myggor. Då sa mamma att vi saknar passion. – Vi orkar bara inte bry oss om allting, sa pappa. Mamma såg nästan ut att bli sur. Hon sa att det skulle vara intressant att skriva en bok om en vampyr som inte bryr sig om någonting. Men varken jag eller pappa tror att vi vill läsa den boken. Det sa vi till henne. Då skrattade hon bara och blev inte det minsta arg. Efter ett tag kom hennes insändare med i vår lokaltidning. Mamma blev väldigt nöjd och pappa klippte försiktigt ut texten. Så här lät den:

114

Hej alla dumma människor. Jag är så trött på er som förstör för oss som ska leva på den här jorden i tusentals och åter tusentals år. Ni tänker bara på er själva, aldrig på någon annan. Inte ens era egna barn verkar det som. Dessutom har jag hört att många av er skäms över att köpa toalettpapper. Ändå bär ni runt på massor av dessa små rullar inpackade i genomskinliga plastbalar så fort jag får syn på er ute på stan. Konstiga människor, det finns bara en av er som jag står ut med. Hon heter Viola och är bästa vän med Belsebub. Dra åt helvete! Önskar en vampyr 115

Pappa och jag ramade in insändaren och satte upp den på väggen. Mamma var stolt och läste gärna upp texten högt för oss. Jag gillar särskilt den sista biten där det står: ”Hon heter Viola och är bästa vän med Belsebub”. Nu hade jag nästan fått en bästa kompis utan att märka det. När mamma skrev texten hade hon frågat: – Tror du att Viola är din bästa kompis. – Ja, sa jag. Sen kom jag på att vi kanske borde pratat med Viola först. För jag visste inte exakt vad Viola säger om mig när hon pratar med sin familj. Hon hade ju kunna vara bästis med någon från sin klass eller sin lillasyster Robin till exempel. Men jag är oftast den enda av alla barn i parken som hon vill leka med. Kanske är jag hennes favorit, tänkte jag. Men jag vågade inte fråga.

116

Eftersom mamma blivit en skrivande vampyr bestämde hon att jag ska få börja skolan. Hon vill ha någon att diskutera viktiga frågor med för hon tycker att pappa är helt oseriös. Jag ska gå i en vanlig skola för människor som heter Solbergaskolan. Mamma har skrivit många brev dit och krävt att jag ska få gå i samma klass som Viola. Det verkar som att jag ska få börja i 118

hennes klass efter sommaren. – Du börjar skolan efter sommarlovet, sa pappa. Jag kollade direkt med Viola om hon skulle vara hemma hela sommaren eller om hon skulle resa bort. Hon skulle vara hemma som jag! Jag blev glad över att vi kan leka i Apelsinparken hela sommaren, men jag frågade inte om vi är bästa kompisar just då. För jag var tvungen att berätta några dystra nyheter också. De dystra nyheterna är att jag definitivt aldrig någonsin kommer få en katt eller hund eller något annat djur och att jag dessutom måste åka på en tråkig semester med mamma och pappa innan sommarlovet. – Vem ska jag vara med då, sa Viola. – Jamen tänk på mig som måste bo på ishotell med mamma och pappa, sa jag. – Ishotell? – Ja, det finns ett ishotell långt upp i norr. Det är så kallt där att mormor inte vill åka med. 120

– Det låter hemskt. Eftersom du inte har någon telefon så får du skicka ett vykort och berätta hur det går, sa Viola. Jag lovade att skicka vykort. Mamma skulle gärna hjälpa mig trodde jag. Sen kom jag att tänka på något. Efter en lite för lång stund av tystnad vågade jag ställa min fråga. Såhär sa jag: – Vad ska jag kalla dig när jag skriver, får jag till exempel skriva: ”Hej, bästa kompis”?

Jag heter Bebbe och jag önskar mig en vän att leka med i parken. För de enda personerna som vill vara med mig är en mumie som mest vilar på en parkbänk och två vampyrer som inte vill lämna huset!