Lokala konstprojekt

Tolv lokala konstprojekt

Naturskyddsjuridik, alternativa minnesmärken och genusfrågor i spelvärlden är exempel på ämnen i utlysningen Lokala konstprojekt. De visar på vikten av delaktighet och på värden som uppstår lokalt när konstaktörer själva initierar och driver projekt – i offentliga rum de själva definierat.

Av drygt 300 sökande beviljades tolv projekt inom utlysningen. Den vände sig till konstaktörer som verkar på ideell grund; konsthallar med offentligt uppdrag, konstnärer och oberoende curatorer, som ville genomföra lokalt förankrade projekt. Ett krav var att de skulle genomföras eller tillgängliggöras offentligt. Projekten bedömdes utifrån konstnärlig kvalitet, lokal förankring, nyskapande metod och genomförbarhet. Hänsyn togs också till geografisk spridning. För att stödja samverkan och kunskapsutveckling har projekten erbjudits att delta i en handfull nätverksträffar.

Utlysningen prövade vad som händer när konstnärer på ett kreativt sätt väljer plats, ställer relevanta frågor och undersöker olika offentligheter när de själva definierar ramarna för projekten och är drivande i gestaltning av livsmiljöer. En slutsats som vi ser är att det finns behov av långsiktigt offentligt stöd för egeninitierad konst i gemensamma livsmiljöer. En finansieringsmodell med fria medel skulle öppna för att konst skapas på platser som annars skulle bli utan och också öppna upp för en utvidgad syn på vad offentlig konst kan vara.

Naturen tar över

JÖNKÖPING/ÖSTERÄNGENS KONSTHALL

I projektet Naturen tar över ville Österängens Konsthall i Jönköping förena kompetensen hos ett antal professionella konstnärer med den kunskap om biologisk mångfald och ekologisk hållbarhet som finns hos föreningen Biosfärområde Östra Vätterbranterna. Österängen är en klassisk förortsstadsdel med stora grönytor mellan huskropparna – men det är samtidigt en ”monokultur” i form av gräsmattor och icke-blommande träd och buskar. Här såg konsthallen en enorm potential för en ökad biologisk mångfald. Vad skulle hända om man lät naturen ta över? Konsthallen ställde frågan om hur offentlig konst kan agera som en katalysator för ett samtal om den offentliga miljön mellan fastighetsbolag, kommun och boende på Österängen? De deltagande konstnärerna bjöds in att under fria former tolka projektets idé: att via konstnärliga processer undersöka potentialen för ökad biologisk mångfald i området - eller på olika sätt belysa diskussionen kring artrikedom och diversitet. Efter en period av skissarbete och efterforskning inledde konstnärerna samarbeten med lokala aktörer, och konstnärliga projekt initierades på temat. Konstnärernas arbete resulterade i ett antal permanenta, semipermanenta och tillfälliga offentliga gestaltningar på Österängen som invigs i september 2020.

Österängens konsthall har funnits sedan 2015 och är en plats för svensk och internationell samtidskonst som drivs av en ideell förening. Utöver utställningsverksamheten har man en omfattande verksamhet för barn och ungdomar. Biosfärområdet Östra Vätterbranterna utsågs till biosfärområde av Unesco 2012 och består av sju medlemsorganisationer där bland annat LRF, Gränna Skogsgrupp, Södra Skogsägarna och WWF ingår.

Ekskolan av SymbioLab med konstnärerna Julia Adzuki och Patrick Dallard. Foto: Julia Adzuki

Verkstaden

GÖTEBORG/KOLLEGIUM

Kollegium är en konstnärsgemenskap som utgår från en vision om konsten som vänskaps- och kärlekshandling. Verksamheten arrangerar ambulerande utställningar och publika samtal som undersöker släktskapet mellan transcendentala och estetiska erfarenheter. Gemenskapens arbete graviterar kring ett expanderande manifest – en uppsättning verser som fungerar som ett vägledande kalibreringsverktyg som de konstnärliga samarbetena, dialogerna och arbetsprocesserna kommer ur.

Inom ramen för utlysningen undersöker Kollegium tillsammans med konstnärer, medborgare och forskare vad som konstituerar offentliga miljöer öppna för lek, händelser och omsorg, genom (åter)aktiverande av sakrala kulturarvsmiljöer och kulturminnesplatser. Här märks bland andra Gathenhielmska huset i Göteborg, vilket är ett kulturminnesmärkt

Heaven & Hell, Poste Restante, omslutande performance, Gathenhielmska huset. Foto: Patriez van der Wens

hus vid Stigbergstorget. Sedan huset byggdes år 1743 har det, utöver att ha varit en privatbostad, hyst flera ordenssällskap. I modern tid har det huvudsakligen varit stängt för allmänheten. Andra platser för verksamhet har varit, eller kommer att vara: Kulturtemplet – en underjordisk vattencistern, Betlehemskyrkans kapell, KKV GBG, experimentreaktorn R1, Stadsbiblioteket Göteborg, Göteborgs Litteraturhus och Gustavsbergs Konsthall. Samtidigt har Kollegium vidare genom webbplatsen kollegium.nu undersökt hur digitala infrastrukturer kan skapa rum för inre dialog, och hur dessa är en förlängning av det offentliga.

Inom ramen för Verkstaden har Kollegium arbetat med att mejsla fram konturerna av en framtida hantverksgemenskap med arbeten i textil och porslin, vilka fortfarande är under produktion i samarbete med konstnären Åsa Norman. Verkstaden arrangerar workshops där Kollegium undersöker hur praktiserande av vänskap, sysslolöshet och medskapande kan utgöra strategier för att forma nya estetiska gemenskaper. Genom att förstå och undersöka handens tysta värv som etik arbetar Verkstaden med nödvändigheten av att i dag genomdriva en ”handens renässans”. Kollegium arbetar vidare inom ramen för Biblioteket med att utforska det språkliga bakom språket självt och hur gemenskapen kan bevara kunskaper i vetandets marginaler. Den expanderande digitala kunskapsresursen Länkbiblioteket är en del av Bibliotekets arbete och responderar på de utmaningar som den nuvarande pandemin aktualiserat. Verkstaden respektive Biblioteket kan ses som varpen och inslaget i en väv, i vilken den ena existerar inom den andra.

Med anledning av covid-19 har vårens program flyttats till hösten/vintern 2020. Programmet innefattar utställningstrilogin Drömmen om en annan plats där Kollegium i tre symboliskt laddade miljöer undersöker existentiella erfarenheter. I trilogin medverkar Åsa Ersmark, Linn Lindström, Andrea Buttner, Åsa Norman, Meira Ahmemulic, Rita Nettelstad, Elisabeth Belgrano och Nika Persson m. fl. Under hösten 2020 visas det immersiva verket Vägg på KTH i reaktorhallen R1 parallellt med panelsamtalet Att vara förlorade tillsammans i intet. Samtalet utgår från frågan om hur vi kan stå i närmare förbindelse med intet – och om vår egen ändlighet kan fungera som en etisk och transcendental strategi?

Under 2019 har Kollegium arrangerat, producerat eller medcuraterat designkoncept, föreläsningar, uppläsningar, allomslutande performance,

workshoppar och panelsamtal tillsammans en rad olika utövare och samarbetspartners. Bland andra märks Anja Linnea Hellström, Studio Hanna

Bergman, Lottie Eriksson, Johanna Lindbo, Marie Silkeberg, Åsa Maria Kraft, Annie Johansson, Therese Ytter, Helena Fagertun, Linda Östergaard,

Donia Saleh, Elise Ingvarsson, Erika Lindahl, Linn Hilda Lamberg och Benjamin Quigley i samarbete med Poste Restante, GIBCA, Textival och GFFP.

Skogen kallar

JULITA/KATRINEHOLMS KOMMUN/MALIN ARNELL OCH ÅSA ELZÉN

I Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap undersöks möjligheterna att genom en konstnärlig-juridisk intervention ta en bit skogsmark ur produktion för att säkra dess agentskap och fortlevnad i oändlig framtid. Skogen är 3,7 hektar i form av en triangel och ligger på Fogelstad Säteris marker i närheten av sjön Aspen i Julita, Katrineholms kommun. Ett arrendeavtal på 50 år har ingåtts gällande skogsmarken som ett första steg i åtagandet. Utifrån dagens regelverk och definitioner klassas skogsmarken som produktionsskog. Arrendeavtalet möjliggör att skogen tas ur produktion och tillåts leva vidare istället för att avverkas enligt skogsbruksplan. Innan arrendeavtalets utgång, 2069, kommer skogsmarken därmed att kunna definieras som ”gammelskog med hög biologisk mångfald” och anses värd att bevara. Till skillnad från ett naturreservat som oftast syftar till att ”skydda” en skör miljö vill Arnell och Elzén genom den konstnärliga förskjutningen och inramningen möjliggöra ett mångtydigt undersökande av vårt invecklade planetära ömsesidiga beroendeförhållande.

Delar av skogen planterades under lantbrukaren Elisabeth Tamms tid som ägare av Fogelstad. Tillsammans med pedagogen Honorine Hermelin, yrkesinspektören Kerstin Hesselgren, läkaren Ada Nilsson och författaren Elin Wägner bildade hon Fogelstadgruppen 1921. Gruppen kom samman genom kampen för fred, demokrati och kvinnlig rösträtt. De drev bland annat Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad (1925–54) och publicerade den politiska veckotidskriften Tidevarvet 1923–36. Gruppen var partipolitiskt oberoende och starkt engagerade i ”jordfrågan”, som i dag kan sägas ingå i en vidare diskussion om social, ekonomisk och ekologisk resiliens.

Skogsmarken blir ett monument, ett pågående omgörande performativt offentligt konstverk, som både hedrar Fogelstadgruppens praktik och blir en del av dagens politik gällande gestaltad livsmiljö. När skogsmarken görs till ett offentligt konstverk lyfts den ur sitt förutbestämda sammanhang som produktionsskog och blir till ett sorts motstånd mot den västerländska teleologiska tidsuppfattningen. Skogen lever vidare i en annan temporalitet, där en tidsaxel från Fogelstadgruppen och dess kamp för fred med jorden tillåts fortgå i stället för att brytas. Genom att låta skogen stå, bryts istället den antropocentriskt förutbestämda vinstdrivande temporalitet som skogen i dag ingår i.

Skogen kallar skriver in sig i en samling av icke-holistiska relationer, kontaminerade samarbeten och processer med egna temporaliteter som hjälper oss att tänka tid i en mångfald av hastigheter, formationer och omfång, då ett av hindren för att förstå vidden av klimatförändringarna är oförmågan att uppfatta olika samtidigt pågående tidsförlopp. Inom Skogen kallar ryms ett antal koreograferade intra-aktioner med intentionen att skapa möten mellan skogens mångfald av livsformer, historier och relationer som möjliggör ett tränande av ett ”ömsesidigt hållbart relaterande”. Därmed vill Skogen kallar ge plats till olika begär och beroendeformationer. Konstnärerna föreställer sig ett lesbiskt kontinuum eller ett kontinuum av ecosociala begär: begär i skogen, inom kontaminerade samarbeten och mellan mer-än-mänskliga livsformer, vårt begär till delaktighet i en större tidsrymd och till en annan framtid.

Fogelstadgruppen, stående från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. Sittande Kerstin Hesselgren. Foto: Okänd

Skogsmarken blir ett monument – ett pågående omgörande performativt offentligt konstverk. Foto: Ricard Estay

Omvandling pågår

KIRUNA/MALMBERGET/SARA SÖDERBERG

Stadsomvandlingarna i Kiruna och Malmberget är utgångspunkt för konstnären Sara Söderbergs konstprojekt Omvandling pågår. Hon undersöker hur material värdesätts, devalveras, möjliggör, förbrukas och förflyttas i ett så kallat postindustriellt samhälle genom att studera förändringen och ta reda på det som markerats som avfall, det som efterlämnats som ingen längre vill ha, och återanvända detta i gestaltandet av ett konstverk. Distanseringen mellan människa och en naturnära kretsloppstanke är grundpremissen och utifrån det perspektivet låter hon platsen, samt en tät dialog med andra lokalt verksamma och inbjudna medverkande, styra arbetets riktning och resultat.

Omfattningen av omvandlingen i Malmfälten är unik i sitt slag då hus, hem och hela samhällen nedmonteras och flyttas för att möjliggöra en fortsatt malmbrytning. Att förflytta människor på grund av järnindustrin är inget nytt eller unikt, samisk kultur i området har länge präglat och präglats av dessa marker och tvingats flytta på sig för jakten på den eftertraktade malmen och dess anspråk på ytterligare arealer. Relationen mellan natur och ytterligheter i mänsklig kultur genomsyrar hela upplevelsen av platsen. Bergmassiv som tornar högt över havet står bredvid berg vars massa bryts ned i tiotusentals ton om dagen. Allt marknadsförs som en resurs, men framstår som helt väsensskilda i hur vi relaterar till dem.

Genom att ta reda på det som ingen längre vill ha återanvänds materialet i konst. Foto: Sara Söderberg

Denna monumentala flytt innebär att mängder av trottoarer, hus, hem, tennisbanor och skolor som nyss var dugligt ska bli utbytt till nytt. Allt material i ett samhälle är förbrukad energi, koldioxid som fyller atmosfären. Konstnären utgår från en syn på kulturen som byggd på föreställningen att resurser är ändlösa. Ett ekonomiskt system har skapats som kräver produktion och konsumtion av nytt framför ett cirkulärt återanvändande. Projektet utgår från att människor genom historien har behövt handskas med de lokala förutsättningar de haft för handen, och därmed varit i direkt relation till jorden, skogen, vattnet och berget. I en antropocentrisk samtid väljer och vrakar den rika delen av jordens befolkning från ett globalt smörgåsbord av ”naturresurser” utan en relation till dess ursprung. Natur görs till människans materiella kultur när den sprängs, utvinns, fraktas, förädlas, fraktas, prefabriceras, fraktas, konstrueras, rivs, fraktas, bränns, och grävs ner på en massiv global skala som förskjuter kunskapen om vad materialen omkring oss egentligen är, dess ursprung och vilka konsekvenser förädlingen har. Konsekvenser för natur, djur och människa, men även den kroppsliga, sinnliga och estetiska upplevelsen som förändras när de mått, linjer, ytor och material som omger oss är utformade för att vara snabba, billiga och få plats, först i en fabrik, sedan i en fraktcontainer, och vars värde sjunker ofattbart snabbt när de till och med är gjorda för att gå sönder och ge plats för nytt.

Vad händer när material som omger oss är utformade för att vara snabba och billiga? Foto: Sara Söderberg

Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden

STOCKHOLM/MOSSUTSTÄLLNINGAR

År 2016 observerade två konstnärer från studiokomplexet Studio Mossutställningar hur det omgivande hamnområdet förvandlades till Norra Djurgårdsstaden – en ”hållbar stadsutveckling i världsklass”. Över 5000 internationella delegater besöker årligen detta stadsutvecklingens skyltfönster för svensk ingenjörskonst. Men hur påverkas kriterierna för ekologisk hållbarhet av ekonomiska intressen, och kan utvecklingen anses hållbar ur ett kulturellt och socioekonomiskt perspektiv? Är denna form av stadsutveckling svaret på vad vi behöver för att överleva klimatkrisen?

Utifrån konstnärernas två perspektiv utformades ett omfattande program som samlar regionens djärva och modiga tänkare, arbetare och skapare med alla möjliga erfarenheter för att bidra till det paradigmskifte som de flesta anser vara nödvändigt, men som få vågar drömma om.

I Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden bjuds konstnärer in för att tillsammans med allmänheten, forskare, arbetare och beslutsfattare pröva visioner för hållbar utveckling. Programmet undersöker de faktorer som påverkar hur hållbar stadsplanering förstås, görs och tillämpas: Vilka får bygga staden och för vilka? Hur formas platsen för de som verkar och lever här? Ambitionen är att föreslå en expanderad syn på hållbarhet där planetära, personliga, kulturella och socioekonomiska perspektiv vävs in.

Titeln är en referens till den roll konstnärer tilldelas i byggprojekt, där enprocentsregeln föreskriver att en andel av produktionskostnaden av offentliga byggnader ska gå till uppförande av konst. När enprocentsregeln infördes kallades uppdragen ”konstnärliga utsmyckningar” och reformen förknippades senare med folkhemsidén och ett syfte att främja en demokratisk tillgång till konst. Med Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden framförs tanken att konstnärer kan erbjudas en roll bortom utsmyckande eller arkitektoniska uppdrag där både institutionskritik och generativa samhällsmodeller får plats. Konstnärer kan skapa konst som är visionär, som alstrar alternativa etiska normer och berättelser, och som i denna instans dedikerats att rucka på dominerande förhållningssätt till stadsutveckling.

Programmet pågår under 2018–2021 och är strukturerat som en teaterpjäs. Staden framställs som en scen för utveckling där ridån går upp för fem ”akter”, som tar sig an varsitt av våra fem grundelement: jord, eld, vatten, luft och eter.

Varje akt utgörs i sin tur av en serie scener: • Ett offentligt konstverk som gräver i stadsdelsutvecklingen som företeelse. • Ett maraton av undersökande vandringar som lyfter fram olika sätt att tolka stadslandskapet. • En central utomhusmarknad där vi utbyter fantasier och kunskaper om hållbara framtider med en omfattande mängd av skrån och erfarenheter från hela Norden. Som inramning till konstprogrammet finns en faktaspäckad ”prolog” om Norra Djurgårdsstadens tillkomst, samt en oberoende gratistidning om stadsomvandling som distribueras i kollektivtrafiken, där varje nummer tar sig an en av stadens rollfigurer.

Avtäckning av Wild Beyond av Loulou Cherinet på Eldmarknaden. Foto: Jana Eriksson

Följande konstnärer har fått i uppdrag att skapa nya arbeten: Sara Söderberg (jord), Loulou Cherinet (eld), Newton Harrison (vatten), They Are Here

(luft) och Holly Keasey (eter). Stockholmstidningens tidningsredaktion består av Maja Hammarén, Elof Hellström, Louise KhadjehNassiri och Helen

Runting. Curatorer för projektet är Stella d’Ailly och Holly Keasey. Tidningen designades av Louise KhadjehNassiri, prologförfattare var Josefin

Wangel Weithz, samordnare och administratör var Henrik Schmidt, kommunikationsansvarig var Johan Palme och den grafiska formen gjordes

av Benedetta Crippa.

”Projektismen är skadlig för den fragmenterar vårt samhälle när vi behöver kunna tänka långa tankar tillsammans.”

Stella d’Ailly

Under 2019 ställdes fyra nya offentliga konstverk ut och ett av dem var Eldmarknaden, ett slags ”lägereld” för att samtala, utbyta erfarenheter och dansa. Kring ett tjugotal brasor vid Strömparterren mitt emellan riksdagen och slottet pågick samtal om klimat, kultur och hållbarhet. Forskare, urfolksaktivister, dansare, konstnärer och arkitekter var i dialog med varandra och med besökare. Där ingick även konstverket Wild Beyond av Loulou Cherinet. Jonatan Habib Engqvist intervjuade henne och projektets curatorer Holly Keasey och Stella d’Ailly.

Det vore spännande att höra mer om verket Wild Beyond och hur du tänker kring det nu.

Loulou Cherinet: Wild Beyond är en 2,5 m hög och 36 m lång målning, ett sorts montage av långsamma panoreringar över tre innergårdar i Norra Djurgårdsstaden. Den rullas mellan två stående cylindrar placerade i ett ramverk som visar 4 m i taget. Rörelsen manövreras manuellt med hjälp av två rattar. Att se verket i sin helhet tar cirka 50 minuter. Det är nästan, men inte riktigt, en målning, en film, en skulptur och en maskin. Men Wild Beyond är inte bara det här fascinerande och förfelade objektet (under visningen på Eldmarknaden blev spänningarna på grund av vädret för mycket för duken, en metallsprint gick av i mekaniken, och vi lyckade endast visa 11 minuter). I dag tänker jag på Wild Beyond som ett motsägelsefullt arbete rikt på paradoxer … Ett handlingsutrymme fullt av spänningar och motstånd, samtidigt rikt på intuitiv förståelse, och just därför också användbart och intressant för konstnärlig praktik. Jag arbetar fortfarande med den, frågeställningarna kring ”gestaltad livsmiljö” och 360-gradersberättande som var dess utgångspunkt – samt med den instinktiva sorg mötet med Norra Djurgårdsstadens fjärde strategi för hållbar urban utveckling ”låt naturen göra jobbet” väckte i mig. Wild Beyond kommer att aktiveras igen i höst. Jag har fortfarande mer att lära av verket.

Hur har samarbetet sett ut?

Loulou Cherinet: Utmanande, svårt, lustfyllt, ambitiöst, risktagande, tillåtande, expansivt, vetgirigt och genomsyrat av ett divergent tänkande som inte konvergerat under processens gång. Vi har fortsatt att resonera fritt långt in i processen, agerat spontant baserat på nyfikenhet och skiftande omständigheter, växlat spår, prövat olika lösningar och inte sökt strukturera processen för att hitta ”rätt” lösning. Jag skulle beskriva det som att vi arbetat sida vid sida med stort intresse för varandras arbete. Vi har haft återkommande möten och samtal, gemensamma aktiviteter men också arbetat på helt utan kontakt i perioder.

Holly Keasey: Stella och jag beställde en bakgrundsrapport av Josefin Wangel Weithz om Norra Djurgårdsstadens historia och tillblivelse som underlag för de konstnärliga avsmyckningarna. Vi tänkte att detta var ett bra sätt att hjälpa konstnärer att ta till sig ett fält som de kanske normalt inte arbetar i, ifrågasätta utvecklingsprocessen och hitta länkar till sina egna forskningsagendor.

Titeln ”Konstnärliga avsmyckningar …” är uppenbarligen en kommentar till konstnärens roll i byggprojekt, där den så kallade ”enprocentsregeln” föreskriver att en viss andel av produktionskostnaden av offentliga byggnader ska gå till uppförande av konst. När den infördes kallades de uppdragen ”konstnärliga utsmyckningar”. Reformen har kommit att förknippas med folkhemmet, inte minst med tanke på det uttalade syftet att främja en demokratisk tillgång till konst. Ska jag förstå titeln som en kritik av utsmyckningen som

idé? Av folkhemmet? Eller kanske bättre: Hur tänker ni kring demokrati och konst, och hur ser ni på den offentliga konstens roll i många av de stadsomvandlingsprojekt som pågår runt om i landet just nu?

Stella d’Ailly: Det offentliga rummet består av många lager och medium. Ett sådant är vårt juridiska, politiska och administrativa stadsomvandlingssystem där konstnärer åtnjuter en roll i ett komplext nät som domineras av investerare, fastighetsutvecklares agendor och underentreprenörers ganska obegränsade exploatering av människor och jordens resurser. Mitt förslag är att konstnärer ges plats i stadsomvandlingsprojekt för att bistå vårt tilltänkta demokratiska system.

Loulou Cherinet: Jag har uppskattat begreppet ”avsmyckning” eftersom jag är intresserad av hur estetik och konst flyter samman med social och ideologisk styrning. Utsmyckningen kan förstås som ett lustfyllt tillägg av upplevelser, färg och form, en dyrbar bonus, ett överflöd av något uppskattat. I den offentliga konsten har utsmyckningen lika ofta inneburit försök att dölja, sanera eller sälja in något oönskat eller försummat. Den kritiska aspekten finns i min mening där, och konst erbjuder två metoder för motstånd som intresserar mig i sammanhanget. Den ena går ut på att destabilisera det som möjliggör logiken bakom det fenomen som kritiseras. I detta fall; att inte vilja se slutet på utsmyckningen, men slutet på den ståndpunkt utifrån vilken utsmyckning är vettig. Den andra handlar

Curatorerna Stella d’Ailly och Holly Keasey. Foto: Ricard Estay

om att betona vår förmåga att uppleva och dela glädje och lust.

Vilka är den socialt engagerade konstens största utmaningar just nu?

Stella d’Ailly: Att vara socialt engagerad över tid. Projektismen är skadlig för den fragmenterar vårt samhälle när vi behöver kunna tänka långa tankar tillsammans.

Loulou Cherinet: Den falska känslan av att vara omringad utan alternativ till den hänsynslöst exploaterande logik som genomsyrar vårt ekonomiska system och våra samhällen i stort.

Holly Keasey: Att konstnärer blir socialarbetare och återigen fyller en roll som staten underfinansierar. Att vi glömmer att vara konstnärer, att vara kreativa och utmanande. För mig är den största utmaningen inom socialt engagerad konst att komma ihåg att lyssna, svara och att vara relationell, samt att komma ihåg att inte tillämpa mina eller andras dagordningar och anta att jag vet bäst. Det är oerhört enkelt att instrumentaliseras. Att bli normativ i vad vi tror att socialt engagerad praktik producerar, vilka former det tar och vilka problem den löser, är också enkelt. Även om essensen av socialt engagerad praktik för mig är engagemang – vilket betyder att förhålla sig och förhandla. Det är en etikfråga snarare än ett produktionssätt.

Jonatan Habib Engqvist Oberoende curator och författare

Sommarpaviljongen

SÖDERTÄLJE/GRAFIKENS HUS

Tillsammans med Södertälje kommun undersöker Grafikens Hus omvandlingen av norra delen av stadskärnan i Södertälje, något de ser som en unik chans att föra in konsten i stadsutvecklingen och samtidigt lära känna den stadsdel där de planerar att öppna sin verksamhet i ett eget hus. För att kunna genomföra detta har Grafikens Hus bjudit in konstnären och arkitekten Afaina de Jong.

Konstnären är baserad i Amsterdam och har utvecklat en metod där hon utifrån ett interdisciplinärt och intersektionellt perspektiv samverkat med invånare för att utforska mönster och design som fångar stadens essens och estetiska arv. Mönstret blir del av en platsspecifik paviljong, en sommarscen, placerad i Campusparken i norra delen av stadskärnan. I projektet möts medborgardeltagande, konst, kultur, arkitektur och stadsutveckling. På så sätt bidrar paviljongen med nya perspektiv där mångfald, funktionalitet och estetik står i centrum.

Konstnärens arbete ämnar skapa en gemenskap och en bredare representation i det offentliga rummet i dialog med Grafikens Hus verksamhet. Hon har specialiserat sig på designstrategiers möte med konsten, och hennes mål är att korsa gränserna för den traditionella arkitekturpraktiken genom att ta sig an den befintliga staden med ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt som integrerar konst, forskning och design. Arbetet de Jong gör syftar till att representera människor och kulturella rörelser som inte traditionellt syns i arkitektonisk form i det offentliga rummet. Hon söker ett nytt sätt att skapa gemensamhet via form som bygger på inflytande, kollektivitet och representation. Det nya mönstret förkroppsligas och gestaltas i Sommarpaviljongen, en ny mötesplats och ”folkpark” i den nya Campusparken 2021. Paviljongen är en plats där stadens olika föreningar, musiker, konstinstitutioner med flera kan erbjuda föreläsningar, musik, konst, kunskapsutbyten, matmarknader, teater och litteraturprogram för att inta och inviga norra delen av stadskärnan, Campusparken och i nästa steg Grafikens Hus

Afaina de Jongs arbete syftar till att representera människor och kulturella rörelser som inte traditionellt syns i arkitektonisk form i det offentliga rummet. Foto: Anna Henriksson

I samtal och handling med boende i Södertälje har nya gemenskaper tagit form. Foto: Anna Henriksson

nya museibyggnad.

Södertälje är en stark industristad, vilket präglat dess utveckling både demografiskt och geografiskt. Ett industriområde ska nu bli Södertäljes nya kunskapscenter i norra delen av stadskärnan. 800 lägenheter, butiker, en park och KTH:s campus står för utökningen av centret. Södertäljes multikulturella befolkning har få naturliga mötesplatser i staden. Hur kan en segregerad stad via konst i det offentliga rummet mötas som medskapare av sin egen livsmiljö? Hur formas ett offentligt rum som upplevs som tillgängligt och ”mitt”, oavsett etnicitet, klass och kön? Norra delen av stadskärnan behöver vara en trygg miljö för alla. Grafikens Hus har undersökt utvecklingen via konstnärliga processer där konstens möjlighet att föra samman Södertäljebor i samtal och handling skapar nya gemenskaper och sociala bryggor.

Kvarteret Separatorn ligger i den norra delen av den nya stadskärnan och här finns industrifastigheten Gjuteriet som förbereds att bli Grafikens Hus nya museum. Byggnadens skorsten har synts på fotografier från området sedan 1900-talets början och är ett riktmärke i Södertälje. Grafikens Hus projekt tar sig an industribebyggelsen, stadens historia samt stadens gemensamma framtid. Norra delen av stadskärnan ska formas till en mötesplats som involverar och känns angelägen även om du inte bor, arbetar eller studerar där. Projektet knyter samman staden genom att reflektera över vad det innebär att verka i en stad som välkomnar människor från hela världen.

Krabstadt Buttons

MALMÖ/BERLIN/KÖPENHAMN/MONKEY MACHINE FILM

Krabstadt är en fiktiv småstad i ett odefinierat arktiskt område dit de nordiska länderna har skickat sina oönskade personer och problem. Projektet undersöker kvarlevorna av den så kallade ”nordiska modellen” för att ifrågasätta hur samhörighet uttrycks och hur en lokal situation kan förstås som en politisk och social idé utöver en geografisk plats. Konstnärerna Jeuno Je Kim och Ewa Einhorn använder existerande popkulturella former som animerade tecknade serier, fanzine, interventioner och spel för att skapa tillfällen för offentlig diskussion. Projektet Krabstadt Buttons är ett samarbete mellan spelskapare, teoretiker, designer och musiker för att tillsammans utarbeta en prototyp för ett spel i förhållande till Krabstadts kärntematik. I processen har konstnärerna velat testa metoder för att förmedla kunskap från andra akademiska fält på ett icke-illustrativt eller förklarande sätt. Projektets ansats är att hitta nya och relevanta uttryckssätt för att tematisera aspekter ur Nordens politiska historia genom att jobba mellan discipliner och distributionskanaler. Genom att bjuda in historiker och spelutvecklare till projektet öppnar Krabstadt Buttons upp för korspollinering av erfarenheter, kunskaper och metoder. I dag är digitala spel en allt vanligare form för interaktion med media. Med ”gamification” av både arbete och utbildning blir digitala spel en relevant arena för att undersöka frågor om offentlighet. Genom att parallellt lansera det färdiga projektet både i ett konst- och indiespelsammanhang har konstnärerna velat möta olika publiker både i och utanför konstfältet. En ledande fråga i processen har varit om den animerade bildens mångtydighet är relevant för dataspel som fokuserar på kunskapsförmedling och lärande? Hur kan relationen mellan dataspel och animerade bilder utformas på ett sätt som stärker bådas relevans för samhällskritik och analys? Vilka andra sammanhang och metoder kan utvidga ett projekt?

För att fokusera på kunskapsutvecklingen i projektet valde Monkey Machine Film en arbetsmetod som likställde researchen med produktionen. På så

Projektet undersöker kvarlevorna av den så kallade ”nordiska modellen”. Foto: Bild från spelet konstnärerna har skapat.

sätt öppnade konstnärerna för att researchen tog tidskrävande omvägar som inte nödvändigtvis hade som mål att på ett direkt sätt omsättas i produktionen av det slutgiltiga spelet. De använde sig av en pedagogisk miljö som en plats för att testa och utforska aspekter som var nya i projektet. Monkey Machine Film utgick från universitet som ett viktigt semi-offentligt sammanhang där de kunde testa, diskutera och arbeta med offentlig presentation. Vidare utvecklade de två pedagogiska kurser där de jobbade med studenter på HDK-Valand och Nordlands konst- och filmskola i Lofoten. De ville i dessa sammanhang utforska frågan om kollektivt spelskapande i förhållande till två väldigt olika lokala situationer: Göteborg och området runt Kavevåg i Lofoten.

Till följd av covid-19 har konstnärerna blivit tvungna att tänka om kring hur de arbetar med den offentliga installationen av spelet. Den ursprungliga tanken var att skapa en ”spelplats” med performativa element där de offentligt kunde testa spelet tillsammans med andra aspekter av Krabstadt. Nu får de hitta nya vägar till kollektivt spelade då det inte längre kan antas vara smittsäkert att publiken använder en gemensam dator och spelkonsol. Det innebär att de i slutfasen av projektet har behövt omformulera frågan om vad det kan innebära att vistas tillsammans i samma rum och förhålla sig till projektet. Deras funderingar har kretsat kring att förflytta projektet från datorn till mobila plattformar som Android och iPhone för att publiken ska kunna ta del av projektet i dess olika register.

”Vi ville arbeta med humor och våld, och då är animation användbart.”

Monkey Machine Film

Krabstadt är en fiktiv satirisk parallellvärld, som undersöker samtida ideologier och politik i skärningspunkten feminism, nationalism och migration. Frågan är om det är samhället Krabstadts karaktärer och institutioner som är mest skruvade, eller motsvarigheterna i den dagliga reella världen. Maryam Fanni intervjuade Jeuno JE Kim och Ewa Einhorn som utvecklar ett onlinespel utifrån de tidigare kortfilmerna.

Ni arbetar ofta med konstnärliga undersökningar av politik, samhälle och ideologi, genom att uppfinna fiktiva organisationer och scenarion. På vilka sätt är animation användbart i detta syfte?

Vi ville arbeta med humor och våld, och då är animation användbart. Det tillåter andra slags rörelser och rum, gravitation kan få fungera annorlunda till exempel. Det var de möjligheterna som attraherade oss inledningsvis, men ironiskt nog har samhället utvecklats i en riktning att det i dag känns som att saker som händer i det verkliga livet är mer absurda.

Animation är också ett marginaliserat medium, särskilt när det betraktas som ett format riktat till barn. Om du säger att du gör dokumentärfilm så blir du tagen på större allvar. Nu gör vi vårt första spel och det är också intressant, särskilt i konstkontexten.

Hur tänker ni kring online-spelvärlden som en offentlighet?

Onlinespel framstod inte som den mest naturliga plattformen för oss. Men vi har blivit mer intresserade efter att ha sett och läst om dess potentialer. I mer repressiva regimer kan det virtuella verkligen bli platser som används, till exempel under protesterna i Hongkong. Det är också spännande med det generationsöver-

skridande. Det är faktiskt inte bara unga män som spelar, särskilt inte om du tittar på icke-västliga kontexter som exempelvis Korea.

Ni verkar väldigt kreativa i hur ni engagerar andra! Jag läste till exempel om ett av er iscensatt tal som hölls på Nordiskt kulturforum i Berlin 2009, som gav upphov till debatt. Hur arbetar ni med publiken i Krabstadt, på vilket sätt skapar ni delaktighet genom interaktivitet?

För oss är det inte intressant att skapa interaktivitet för sakens skull. Olika sammanhang skapar olika förväntningar – det gäller våra performance också. Vi hör inte alltid hemma i de sammanhangen, och då uppstår intressanta krockar. Om vi helt och hållet hade gjort det här projektet inom ramen för ett spelsammanhang så hade det varit mindre intressant.

Det går också att tala om deltagande och interaktivitet i relation till hur vi har arbetat. Vi har pratat med professionella inom spelvärlden, där finns dels kommersiella aktörer, dels en indie-spelvärld. De kan ha olika syn på delande och deltagande. Redan vad gäller det materiella och teknologiska, som kod och mjukvara, finns det olika förståelser. Vi kommer från konst- och akademisk kontext, då blir det intressant att tänka vidare kring hur delande och deltagande sker mellan våra olika fält. Vad låter sig traderas och inte? Så det handlar inte bara om dem som kommer att interagera med vårt spel, utan också om vår interaktion med spelvärlden.

Hur tänker ni att stat, kommuner och regioner kan arbeta med konst i den digitala offentligheten?

Det kan finnas större öppenhet i att ställa en skulptur utanför stadshuset än att bjuda in en konstnär till kommunens hemsida. Digitala rum är på många sätt slutna. Frågan är hur man öppnar upp de rummen och vad som är syftet.

Det mest framgångsrika är nog när det digitala relaterar till IRL. Det digitala och reella är inte så separerat, det finns en kontinuitet. Vi går ju hela tiden omkring med någonting i fickan när vi rör oss i offentliga rum. Konst kan hjälpa till att skapa en diskurs där vi bättre förstår det digitala. Det tema som framstår som mest relevant i dag är datainsamling och övervakning. Det görs främst av företag med kommersiellt intresse, men också av stater. Kanske kunde offentliga aktörer bidra till att allmänheten får mer kunskap och information om detta. Det behövs, och där kan det offentliga spela en viktig roll.

Maryam Fanni Frilansskribent och doktorand i design

Konstnärerna Jeuno JE Kim och Ewa Einhorn. Foto: Lotten Pålsson

Processer

ALVESTA/ALVESTA UTSTÄLLNINGSHALL

Alvesta utställningshall bjöd in verksamma konstnärer från Alvesta med omnejd för att utforska idéer om offentlighet och gemensam livsmiljö. I arbetet med Processer låg fokus på den konstnärliga processen och längre undersökande praktiker med utgångspunkt i en plats. Alvesta är en ort i Alvesta kommun i Region Kronoberg som berörs av såväl glesorts- som landsbygdsfrågor. Alvesta utställningshall är belägen på övre våningen i Alvesta Järnvägsstation, i den gamla vänthallen som varit i bruk sedan början av 1900-talet. Stationen är tätt trafikerad och många människor rör sig genom stationshuset, några av dem hittar upp och är återkommande besökare i utställningshallen. Här finns också den gamla matsalen där man åt lunch under stoppet i Alvesta mellan Malmö och Stockholm, som i dag rymmer bokantikvariatet Bokpärlan. Veronica Wiman tog över den konstnärliga ledningen för Alvesta utställningshall då den befann sig i ett utvecklingsskede. Hon arbetade fram en ny inriktning på verksamheten och sökte nya målgrupper. Syftet är att visa/möta lokal publik och förbiresande med en utforskande samtidskonst som belyser lokala frågor ur specifika perspektiv, samt att engagera ett antal konstnärer under en längre tidsperiod för att möjliggöra en

Anordning för guidning, Alvesta Utställningshall. Foto: Göra allmänning/ar

Vandring i Svänan med Moheda Sockens Hembygdsförening. Foto: Göra allmänning/ar

undersökande process med öppna tankar om resultat. Statens konstråds utlysning Lokala konstprojekt var en möjlighet att arbeta med samtidskonst på detta sätt. Processer blev titeln på det projekt som samlade konstnärerna Amanda Cardell, raketa (Åsa Lipka Falck, Susanne Skoog och Cecilia Engberg), Cecilia Wendt, Annelie Nilsson och Karin Grundström. Tanken var att bjuda in medverkande och deras pågående konstnärliga arbeten för att göra nedslag och utforska det lokala i Alvesta med omnejd under ett år. De parallella processerna visades med jämna mellanrum i utställningshallen, för att göra arbetet publikt och tillgängligt för besökare. Konstnärernas arbeten och nedslag i marker och miljöer under året gjordes i samarbete med lokala aktörer som exempelvis olika föreningar, hembygdsföreningar, boende och andra verksamheter. Konstnärerna och projekten möttes också genom gemensamma intressen och punkter, och närde varandras utforskande processer. Projektets längre tidsram och fokus på utforskande, utan krav på gestaltade resultat eller kompletta utställningar, skapade spår och dialoger som ständigt togs vidare. I fem utställningar på Alvesta Utställningshall samlades dessa spår och avtryck från alla medverkande, och tillsammans skapades utställningarna på plats. Detta möjliggjorde att besökare kunde följa processerna som gestaltades och också bjudas in till vidare samtal och möten.

ÖSTERSUND/INTRAGALACTIC ARTS COLLECTIVE

IntraGalactic arts collective vill arbeta med performancekonst i offentligheten. Performance används som konstnärlig metod för att möta platsen och människorna, att skapa minnen och för att skapa ett arkiv av konstupplevelser som lagras i människors kroppar. De ser styrkan och potentialen i en konstform som utgår från relationen människa till människa och i ett här och nu på platsen.

I projektet arbetar bildkonstnärerna Alicja Rogalska, Malin Ståhl, Hiroko Tsuchimoto och Anita Wernström. Projektet leds av de två medverkande konstnärerna Malin Ståhl och Anita Wernström.

Jämtlands län är unikt i Sverige, både genom sin stora geografiska yta och att det bara finns en större tätort placerad i mitten av länet. Detta gör att Busstorget, beläget på Gustav III:s torg i Östersund, är länets absoluta knutpunkt från vilken regionens kollektivtrafik och kommunikation utgår. Konstnärer föreslår en syn på Busstorget som länets hjärta och busslinjerna som ett blodomlopp som binder glesbygden samman med sin centrumort. Människorna är de kroppar som håller liv i platserna. Projektet på Busstorget och Länstrafiken Jämtland har ingen titel utan blir till i en gest. Att knäppa med fingrarna står som symbol för metoden att inte sätta ord på och därmed styra en process, utan låta konstnärernas arbete utvecklas fritt.

Projektets konstnärer träffas i forskningsveckor då de arbetar gemensamt med frågeställningar kring samhällsprocesser, det långsamma våld som dessa processer medför, den rörliga platsen och platsens tidsperspektiv. Konstnärerna arbetar kontinuerligt med kollektiva processer och parallellt med individuella verk och gestaltningar. I projektet finns några nyckelelement utöver forskningsveckorna: SKÅPET är projektets informationsskåp och utställningsyta på Busstorget. BREVEN är en fortgående brevväxling mellan konstnärerna. Busstorget-bladet är projektets deltagarbaserade fanzine som produceras på Busstorget i workshoppar med Malin Palmqvist. Väggmålningen på Busstorget utfördes i en workshop av konstnären

Busstorgets väggmålning utfördes i en workshop av konstnären Henrik Ljusberg. Foto: Ricard Estay Henrik Ljusberg. I projektets avslutande fas arbetar konstnärerna med textdokumentet Viaduktens avsked som samlar konstnärliga bearbetningar, idéskisser, tankar och reflektioner kring det offentliga kring ytor som delas av människor och kring platser att vistas på i staden där det inte krävs en motprestation. Vid Busstorget finns en gradäng där det går att sätta sig en stund. Vad förändras i staden när den platsen inte längre finns?

I september 2019 genomfördes en programdag under titeln Våldets ekologi/Rantan ekologije/Ecology of Violence med ett samtalsprogram, Mellan stolarna, som genomfördes i en hyrd Länsbuss uppställd på Busstorget. Projektets konstnärer arbetade med kollektiva handlingar och performanceverk kring frågor om väntan, nyttighet, trygghet och rätten till en plats.

IntraGalactic arts collective ser de möjliga följderna av coronapandemin som ett förslag inför framtiden för ett hållbarare och mer ansvarsfullt samhälle. Detta förslag bör säkra andra uttrycksformer än talet (ordet från podiet/ordet i Zoom) och ställa frågor om hur det taktila och kroppens manifestationer kommuniceras via distans. Hur påverkas arbetet med kroppsliga och praktiska metodiker av ett lokalt perspektiv?

Busstorget är en plats med ett slutdatum. När konstnärerna inledde projektet fanns planer för att eventuellt bygga ett kulturhus på platsen. Nu kommer det istället byggas ett hotell och kommersiella ytor. Konstnärerna beskriver sitt projekt som ett arbete med en plats i förfall samtidigt som människors rörelser i länet och på Busstorget fortsätter.

”Vi har undersökt hur olika delar av Busstorget brukas och missbrukas.”

IntraGalactic arts collective

Projektet om Busstorget och Länstrafiken Jämtland har ingen titel utan en gest – en fingerknäppning – som förkortas: (^/ och står för en metod där en undviker att för tidigt sätta ord på och styra processen. Konstnärerna i det här projektet, Alicja Rogalska, Malin Ståhl, Hiroko Tsuchimoto och Anita Wernström, har valt att samarbeta, vilket också avspeglas i arbetsmetoderna. Det var därför viktigt för dem att ha en gemensam röst i Jonatan Habib Engqvists intervju.

Kan ni kortfattat beskriva processen? Och hur ni ser på konstens och framför allt performancekonstens roll i relation till Busstorget i Östersund?

IntraGalactic arts collective: Vår process består av två parallella spår: individuell och kollektiv forskning, som genomförs på avstånd (Skypesamtal, brev och kollektivt skrivande), och på plats i Östersund, under två års tid. Allt arbete är inte offentligt, men interfolieras av publikt riktade ingrepp, utställningar och evenemang. Några exempel är Våldets ekologi, en publik programdag med samtal och performanceverk i en buss; icke-annonserade händelser; utställningar i informationsmontern SKÅPET; en väggmålning av konstnären Henrik Ljusberg och BTB - Busstorget-bladet – ett fanzine redigerat av journalisten Malin Palmqvist, skapat tillsammans med folk som frekventerar Busstorget och distribuerat på resecentrum. Viaduktens avsked, projektpublikationen vi för närvarande arbetar med, kommer att göra processen, våra fynd, idéer, skisser och individuella projekt publikt tillgängliga.

Vår samarbetsmetod handlar alltså inte om att som ett kollektiv skapa arbeten, utan att som individuella konstnärer dela tid, rum, tankar och observationer genom långsiktiga dialoger och stödja varandra i utvecklandet av arbeten. Vi bidrar med våra respektive kunskaper, erfarenheter och synpunkter till Busstorget för att inspirera, ifrågasätta och utmana berättelser om platsen och om oss själva.

Performancekonsten kan möta människor i deras

Offentlig konst förväntas ofta vara dekorativ eller användbar, men det är lika viktigt att ifrågasätta tankemönster eller utmana idén om funktionalitet. Foto: Anita Wernström

vardag och skapa ett arkiv av erfarenheter som lagras i minnen och kroppar. Den kan också reagera på en plats utsatthet och förändringssituation och på kropparna som existerar på den. Offentlig konst förväntas ofta vara dekorativ eller användbar, men det är lika viktigt att ifrågasätta tankemönster, rutiner, skapa förvirring eller utmana idén om funktionalitet.

I ett tidigare samtal nämnde ni att ni var intresserade av att kombinera vardaglig och professionell performance. Det vore spännande att höra mer om det och om vad ni tror händer när en grupp konstnärer tar över en offentlig plats på det här sättet.

IGAC: Det är stor skillnad mellan att ta över, ta in och vara med en plats. Vi har aldrig haft för avsikt att ”ta över” Busstorget, tvärtom, vårt projekt är tänkt att samexistera med platsen och med människorna. Vi avser inte att pracka på någon någonting utan att lägga till ett annorlunda varande, någonting folk kan fundera över och tänka till om. Vi har verkligen försökt ta reda på hur en rör sig på platsen, och hur en till exempel utforskar väntandet. SKÅPET ger också en antydan om vårt tillvägagångssätt. Det tar inte mycket plats; det har en närvaro men kastar sig inte över folk. Det är tillfälligt, oväntat, icke-kommersiellt och mitt emellan: vardagen och det ovanliga, synligt och osynligt.

Vi drivs av lusten att överbrygga glappet mellan konstpraktik och vardag. Vi rör inte på våra kroppar professionellt, vi väntar inte professionellt. Det är avgörande för våra praktiker att existera i ett kontinuum mellan två världar, och att utforska de politiska implikationerna som det medför. Performance kan vara ett verktyg för att ifrågasätta situationer och utmana maktsystem. Det är viktigt för oss att identifiera denna kärnegenskap hos performance, och inte enbart betrakta den för vad den är, utan för vad den kan åstadkomma, som Diana Taylor formulerat saken.

Vi har undersökt hur olika delar av Busstorget brukas och missbrukas, ibland för olagliga aktiviteter, och relationen mellan platsen och människorna: hur deras närvaro och beteende förvandlas av och förvandlar platsen. Vi upptäckte att många uppfattar Busstorget som en farlig plats medan andra, på grund en våldsam hemmiljö eller avsaknad av hem, känner sig trygga där. Mot den bakgrunden bestämde vi oss för att inrikta forskningen på det som Rob Nixon kallar för långsamt våld, ett våld som utövas av sociala processer, kolonialt berövande, våld i hemmet, gentrifiering och miljöförstöring.

Jag kan tänka mig att situationen har ställts i ett skarpare ljus på grund av covid-19-pandemin. Jag måste avsluta med att fråga hur det har påverkat er och hur era planer sig ut för den närmaste framtiden?

IGAC: Vi har omorganiserat vår forskning från att vara inriktad på konstnärlig platsnärvaro till ett djupare fokus på skrivande och arbetande med publikationen Viaduktens avsked. Vi har också skapat ett utställningsprogram i SKÅPET och vi hoppas fortfarande att vi kan träffas i Östersund för den fjärde och avslutande forskningsveckan.

Vi tänker på konsekvenserna av covid-19-pandemin som en möjlighet att betrakta förslag för en framtid inriktad på ett mer hållbart och ansvarsfullt samhälle. I det sammanhanget ser vi också ett behov av att undersöka andra former av uttryck än det talade och skrivna ordet: ord från ett podium, ord i Zoom. Hur kan det taktila och kroppsliga kommuniceras och manifesteras på distans? Hur kan vi arbeta utifrån ett lokalt perspektiv och samtidigt bibehålla den globala kopplingen? Vi kan ännu inte göra några planer för vår närmaste framtid, men vi föredrar att tänka på en större, gemensam framtid – vilket slags samhälle vill vi leva i?

Jonatan Habib Engqvist Oberoende curator och författare

Processen

LJUSNARSBERG/STÄLLBERGS GRUVA

Verksamheten kring Ställbergs gruva arbetar med offentlig konst i relation till en befarad välfärdsinstitutions försvinnande. (Projektet har pausats på grund av covid-19). De intresserar sig för tillståndet i en kommun som inte bär sig på världsmarknadens villkor, och konsekvenserna av osäkra löften om lönearbete, en fungerande välfärd och behovet av kulturell offentlighet som bearbetar de politiska och existentiella ödesfrågorna.

I arbetet med Processen formulerades frågor om den offentliga konstens strukturer, ekonomier, ägandeförhållanden och förvaltningsfilosofier: Hur kan en konstnärsdriven plats ta sig an uppdraget att skapa kunskap om det offentliga och i synnerhet den offentliga konstens roll i samhället? Hur kan det göras i en kommun som i dag har få levande kulturplatser och där strukturer för offentlig konst inte existerar?

Verksamheten ville undersöka den existerande offentliga konsten i kommunen. De besökte platser, analyserade verk och ställde frågor till personer inom den kommunala förvaltningen och civilsamhället. Dessa tidigare verk kan sägas fungera som historiska vittnesmål om vilka berättelser som har tagit plats i de gemensamma rummen och vilken betydelse de har skapat. Analysen av denna historieskrivning lyfte fram frågor om vad det innebär att existera och hur denna existens ter sig. En karta trädde fram, där särskilda platser blev relevanta för existentiell och politisk bearbetning.

Vidare ville verksamheten lära sig mer om kommunens tillblivelse, industrialisering och nutida tillstånd för att undersöka offentlighetens gränser och värde tillsammans med personer med olika yrken, åsikter och erfarenheter. Några avgörande frågor var: Hur kan en postdisciplinär konstgrupp (tänkare och görare i förening), ägare och upprättare av en ny offentlighet förvalta uppdraget och bearbeta strukturella krafter som avgör om framtiden är förlorad här? Vilka konsekvenser får den offentliga konstens processer och gestaltningar när den mänskliga livsmiljön sakta försvinner? En avgörande aspekt för arbetets utgång är att verksamheten arbetat på platsen i många år och undersökt villkoren

Ställbergs gruva vill utveckla ett varsamt tänkande kring offentlig konst. Foto: The non existent center

tillsammans med många inblandade och med många perspektiv och nyanser.

Genom att vidga begreppet offentlig konst till att snarare handla om politiska och sociala processer i den gemensamma livsmiljön skapas vidare horisonter för association och handling. Reflektionerna blir ofta allomfattande och berör hela samhällsbygget och människans förhållande till arbete och fritid, ägande och styrning, exploatering och produktion av arbete, skog, vatten och berg. Att tala om livsmiljö i samma andetag som man tänker på konst öppnar ett kraftfält för konsten att verka i.

Förhoppningen är att skapa utrymme för en existensiell lärorik resa med ett försök till permanens och fördjupning. Ställbergs gruva vill också utveckla ett varsamt tänkande kring offentlig konst. Om konsten inte

har ett hem i en kommun kan offentlig konst kännas disparat och riskera att uppfattas som distanserad eller skrämmande. Ett arbete har påbörjats för att formulera tre vidare förslag:

1. Boliden vill prospektera och öppna gruvor igen på platsen. En konsekvens kan bli att Ställbergs gruva måste flyttas enligt minerallagen. Om så blir fallet är en önskan att bolaget följer enprocentsregeln för offentlig konst, som en liten tröst till det levande i landskapet och till minnet av en kulturell plats som försvann.

2. En 50-årig förstudie om ägande och förvaltning av mark. I dag äger och förvaltar Ställbergs gruva 0,014 % av kommunens 63 100 hektar. Konstkollektivet intresserar sig för vad som skulle ske om de ägde och förvaltade 1 % av kommunens mark.

3. Ställbergs gruva fördjupar samarbetet med Ljusnarsberg kommun, Statens konstråd och Kulturrådet, och etablerar en ny kommunal kulturell förvaltning med ambitionen att ombesörja det existensiella i kommunen. Delar av deras verksamhet uppgår i den nya förvaltningen.

Det läckande monumentet

ÖLAND/KULTIVATOR

Projektet Det läckande monumentet drivs av det Ölands-baserade kollektivet Kultivator, bestående av Signe Johannessen, Erik Rören, Mathieu Vrijman och Trish Roan, och är ett tvåårigt konstnärligt undersökande av öns vatten och våtmarker. Bakgrunden är vattenbristen på Öland de senaste åren, och det stora intryck det gjort på dem som bor där, besökare och landskapet självt. Tanken var att bearbeta och föra vidare samtalet runt vattenhushållning och framtida förhållningssätt till vatten direkt ute i och med den omgivning där det fattas. Det är där problematiken finns, och där följderna av vattenbristen direkt påverkar den gemensamma livsmiljön, både praktiskt med torka och bränder, och i folks tankar. Kultivator ser kulturlandskapet som en offentlighet där torra åkrar, våtmarker, reningsverk och bevattningssystem är en del av ett gemensamt projekt och framför allt en gemensam angelägenhet, också för den som inte äger och brukar jorden.

Kollektivet har en ambition att vidga idén om offentlighet eller livsmiljöer till platser där de går in och

Kultivator ser kulturlandskapet som en offentlighet, en gemensam angelägenhet. Foto: Mathieu Vrijman

skördar ur ekosystemen för att se vad en konstnärlig intervention kan göra i ett sådant sammanhang. På landsbygden förvaltas i princip all mark av privata aktörer med produktion som huvudsyfte. Konstnärerna vill undersöka vilken slags offentlighet det är och hur demokrati och medbestämmande fungerar i den omgivningen.

Projektet har genomförts både genom planerade evenemang med inbjudna deltagare och genom ett kontinuerligt samtal mellan konstnärerna. Projektets grundtanke och en del av metoden var att man ville göra ett gemensamt verk, ett monument. 2018 höll konstnärerna Signe Johannessen och Erik Rören en workshop för ett praktiskt skissarbete för dimfångare och 2019 höll de ”vattenveckan” med exkursioner, presentationer och workshoppar, allt på Ölands folkhögskola.

Under 2019 arbetades en plan fram för bygge och plats. En period för residency planerades för Signe och Erik på plats, och för Trish på distans, samt ett program för publik och medskapare på plats i våtmarken intill monumentet. Våren 2020, utifrån de nya förutsättningarna, omarbetades planen för att fungera utan resor och fysiska möten på ett sätt som gör att den också svarar bättre mot projektets ursprungliga intention om medskapande. Kultivator vill skapa monument som är öppna, översiktliga och som direkt kommenterar och agerar i vattenfrågan. Insikten om att de inte skulle skapa ett, utan flera monument kom delvis på grund av reserestriktioner, men också till stor del för att ”avbyråkratisera” skapandet ännu mer. Bland annat experimenterade man fram en digital poesiöverföring till vatten, som lästes in via en gemensam videolänk av deltagare i Aktion för hållbar utveckling vid Ölands folkhögskola, och sen infogades i Dyestadsmosse, våtmarken där verket skulle ha uppförts. Projektet har genomsyrats av flera konstnärliga idéer: att gestaltade livsmiljöer finns och är minst lika relevanta också utanför det urbana; att lyfta delaktighet och samarbete framför konkurrens, vilket också bottnar i de ekosystem och landskap vi är förenade med; och att ett underifrån/inifrån-perspektiv på gestaltandet av livsmiljöer har vuxit fram, delvis som en följd av systemens och regelverkens storlek och komplexitet. Projektet utvecklades till ett större och mer inkluderande arbete där monument skapas på plats i Dyestad, Gnesta och Australien, och som sedan sammanförs via en digital plattform som sprids genom Kultivators nätverk till ytterligare fler platser, grupper och enskilda, med en uppmaning att skapa fler.

Vi är den här platsen eller tillståndet

GÖTEBORG/JOHANNA GUSTAVSSON OCH MALIN HOLGERSSON

Vi är den här platsen eller tillståndet är en aktiverande hörlursföreställning som utspelar sig i en lägenhet i Göteborg. Manuset bygger på romanen med samma namn, skriven av Johanna Gustavsson och med Malin Holgersson som redaktör. Verket undersöker beroende och psykisk sjukdom som platser där gränssnittet mellan det offentliga och det privata prövas. Det handlar om makten över vad som anses vara friskt och sjukt och sambandet mellan klass, värdighet, tillhörighet och egenmakt.

Den aktiverande hörlursföreställningen utspelade sig i en lägenhet i Göteborg. Foto: Sara Lindquist

Upplevelsen av verket fördjupades av att besökarna fick ta sig hem till någon. Foto: Sara Lindquist

Publiken utgörs av en grupp på nio personer och en ledsagare. De möts i en lägenhet där berättelsens huvudkaraktär Johanna/Simone bor, ett jag vars identitet är splittrat i två. Allt eftersom dramat utspelar sig i lurarna ledsagas publiken genom lägenheten. Konstnärerna har använt sig av binaural (tredimensionell) ljudgestaltning för att kunna lösa upp gränserna mellan det fiktiva och faktiska nuet, mellan publikens jag och dramats jag. Genom att även låta delar av berättelsen utspelas på samma plats som där fiktionen äger rum upplöser de gränsen mellan verklighet och dramatik. Att ljudsätta texten och ge den kropp via lyssnarens egen kropp möjliggör för konstnärerna att ta bort ett lager av distans och skapa en intimitet som är svår att värja sig mot, och som gör det lite lättare att få syn på världen på nytt och föreställa sig en annan människas liv och villkor – att göra det oigenkännbara igenkännbart. Effekten av att skapa en fysisk ljudgestaltning som triggar fler sinnen än syn och hörsel är att man kan ge publiken/lyssnaren känslan av att vara i någon annans huvud och vardag, att komma riktigt nära en annan människa för en stund.

Valet att spela föreställningen i en lägenhet i ett vanligt bostadsområde i Göteborg gjordes för att låta konsten få finnas där folket finns. De traditionella rummen för konst och teater har alltför höga trösklar och är ofta både svårtillgängliga och otrygga för stora delar av Sveriges kulturintresserade befolkning. Att få komma hem till en person (om än fiktiv) har väckt stor nyfikenhet hos publiken och många har efteråt berättat att deras upplevelse av verket fördjupades av att de fick ta sig till och gå igenom ett bostadsområde och till exempel träffa på grannar. Holgersson har jobbat med ljudläggning, mixning och mastring. Gustavsson har jobbat med regi, manus, scenografi och det grafiska. Regiarbetet har gjorts gemensamt.

Med verket Vi är den här platsen eller tillståndet skapades en fysisk upplevelse av utanförskap, hudlöshet, fattigdom och uppror som blev en unik scenkonstupplevelse.