Finansiering

Olika projekt kräver olika finansiering

Om det ska vara möjligt för den offentliga konsten att vara ett naturligt inslag i våra gemensamma livsmiljöer måste det finnas en ekonomi för det. Kommuner och regioner har löst den utmaningen på olika vis där enprocentsregeln är en möjlighet bland flera andra. Gemensamt för alla är behovet av ett helhetsperspektiv på den offentliga konstens roll i samhällsplaneringen, och en vilja att hitta lösningar som passar de egna förutsättningarna.

Traditionellt har den offentliga konsten i Sverige finansierats av den så kallade enprocentsregeln. Att en procent av byggkostnader viks till konst i våra gemensamma livsmiljöer garanterar att också konstnärliga uttryck är med och formar dessa. När vi får möjlighet att ta del av konst i bostadsområden, skolor och vårdmiljöer bidrar den till en mångfald av uttryck och är en del av vår yttrandefrihet.

Enprocentsregeln är ett sätt av flera att arbeta med finansiering

Enprocentsregeln är frivillig och tillämpas på en mängd olika vis av kommuner och regioner runt om i landet. Ett flertal av de kommuner Statens konstråd samverkat med inom Kunskapsnav offentlig konst hade sedan tidigare fattat beslut om att arbeta med enprocentsregeln, men har inte haft möjlighet att realisera den eftersom det saknats en organisation för arbetet. Merparten av arbetet i utlysningen Första gången – steget vidare har därför handlat om att revidera, omformulera eller att ta fram helt nya styrdokument som förtydligar arbetsgång, ansvar och mandat för processen.

I utlysningen Konst i stadsutveckling, där konstnärer varit involverade redan i tidiga skeden då stadsomvandling planeras, har de allra flesta projekten bekostats på andra sätt än genom enprocentsregeln. I Visby finansieras konstnärers deltagande i planeringen genom stadsbyggnadsprojektets egen budget. Samtidigt har regionen fattat ett politiskt beslut att enprocentsregeln även ska gälla för projekt som rör infrastruktur. Göteborg finansierar sina konstnärer från ett resursnämndsuppdrag som är knutet till ett kommande kulturhus. Med de omfattande stadsomvandlingsprojekten följer större budgetar som kan öppna upp för fler finansieringsalternativ som möjliggör för konstnärer att delta redan i planeringen.

Tillväxt ur ett stadochlandperspektiv

Regeln om att vika en procent av investeringsmedel vid ny-, om- och tillbyggnation infördes som en rekommendation 1937. Under större delen av 1900-talet investerade Sverige enorma summor i byggande, och tillväxt var ett ledord och ett mått på god samhällsutveckling. På 2000-talet är frågan snarare om tillväxt är någonting vi kan fortsätta att räkna med. I dag är istället klimatförändringar och segregation några av de stora utmaningar som dominerar samhällsdebatten. Med en pågående urbanisering som medför växande klyftor mellan stad och land innebär det att många kommuner på våra landsbygder inte har någon tillväxt, utan snarare krymper. Mindre kommuner arbetar intensivt med att skapa attraktiva miljöer och förutsättningar som ska möjliggöra för invånare att bo kvar. Den offentliga konsten är en del av det arbetet och därför har många av de kommuner Statens konstråd samarbetat med också försökt att hitta alternativa finansieringsmodeller. Det kan till exempel innebära att de använder sig av en fond som är knuten till en kommun eller region och som delar ut investeringsmedel i syfte att stödja investeringar som skapar utveckling.

Kramfors kommun skriver i sin redovisning: ”Ett hinder (som inte beror på projektet) är kommunens

ekonomiska situation. Det var därför inte möjligt att fatta ett beslut om att Kramfors kommun ’ska’ arbeta utifrån 1 %-regeln. Vi fick nöja oss med att vi ’bör’ arbeta utifrån den. Det är sällan vi ser stora byggprojekt i kommunen, så vi kommer sträva efter att hitta andra vägar att finansiera den offentliga konsten. Exempelvis tänker vi att vi kan samla pengar från flera mindre projekt till en pott. Vår målsättning är att genomföra ett konstprojekt per år, alternativt ett vartannat år. Det är dock viktigt för oss att vi har beslutet om 1 %, för framtida byggprojekt.”

Paola Zamora som arbetat som konstkonsult i flera av projekten säger i diskussionen om betydelsen av enprocentsregeln: ”Det har visat sig vara lättare för kommunerna att finna alternativa finansieringsformer för att få till ett antagande av riktlinjer och policyer, än att driva på enprocentsregeln som den enda vägen till att arbeta med offentlig konst. Där har vi konstkonsulter kunnat processleda diskussioner inom organisationen för offentlig konst i varje kommun.”

De självorganiserade konstnärerna

I utlysningen Lokala konstprojekt visar pilotprojekt som startats och drivits av konstnärer, cutarorer och konsthallar hur finansieringsformer som går bortom kortsiktig projektfinansiering och enprocentregelns logik kan bidra till att skapa och sprida konst bredare över hela landet. Genom att utövarna själva formulerar projektens utgångspunkter, som plats och sammanhang, har helt andra frågor och miljöer lyfts än de som skapas utifrån beställda uppdrag där plats och historia är bestämt från början. Projekten prövar även arbetssätt som undersöker hur konstnärliga metoder kan bidra till att utveckla samhällets gemensamma livsmiljöer. Kultivator på Öland (se s. 66) eller The Non Existent Center vid Ställbergs gruva (se s. 64) har under många år arbetat i samverkan med den lokala platsen i olika typer av konstnärlig verksamhet. De verkar på landsbygder där små kommuner ofta saknar medel till enprocentsuppdrag. Långsiktigheten i deras arbete bäddar för hållbara metoder när det gäller dialogen med närsamhället, och framför allt är den konstnärliga friheten central då de arbetar på eget uppdrag.

I de självinitierade projekten ryms viktig kunskap om konstens roll i samhället och en vilja att bidra till lokal utveckling och omställning. För att tillvarata den resurs som deras verksamhet kan innebära för en kommun eller region behöver formerna för stöd utvecklas. Det kan innebära att utveckla och komplettera finansieringsformer för kortsiktiga projektmedel och enprocentsregeln där den inte räcker till. Ett långsiktigt stöd för egeninitierad konst i olika typer av offentligheter skulle öppna upp för en breddad syn på offentlig konst som kan komma många tillgodo, inte minst våra landsbygder.

Lagen om offentlig upphandling

Att genomföra en offentlig upphandling av konstnär eller konstkonsult kräver kompetens inom både juridik och konst. För många mindre kom

muner innebär det en stor utmaning. Vid flera nätverksträffar har därför föreläsningar och workshoppar handlat om hur en upphandling av konst

kan gå till och vad det finns för olika alternativ att använda sig av. Träffarna synliggjorde att arbetssätten skilde sig åt beroende på upphandlare.

Upphandlarens ställning är ofta stark i relation till konsthandläggare eller kultursekreterare och här finns stora behov av att hitta ett gemensamt

språk hos samtliga, samt förståelse för konstens särskilda förutsättningar i upphandling.

Under våren 2020 kom beskedet att Upphandlingsmyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att utveckla stöd för hur kvalitetsfrågor som avser

arkitektur och gestaltad livsmiljö kan tas tillvara vid offentlig upphandling. Arbetet med utlysningarna Första gången – steget vidare och Konst i

stadsutveckling visar att det är i upphandlingens formuleringar som grunderna för den konstnärliga kvaliteten läggs. Här sätts också villkoren för

konstnären, vilka får betydelse genom hela projektet. Om kommuner med mindre resurser ska få möjlighet att genomföra upphandlingar av konst

måste de få tillgång till både juridisk och konstnärlig kompetens som kan säkerställa de kvalitetsmål som politik för gestaltad livsmiljö syftar till.

Enprocentsregeln

Enprocentsregeln tillämpas i dag av 41 procent av kommunerna och 55 procent av regionerna. I jämförelse med 2012 är det en ökning med 8

procent för kommunerna och 18 procent för regionerna. Källa: 1 % för konstnärlig gestaltning av offentlig miljö. En komparativ studie av enprocentsregeln i kommuner och regioner 2012 och 2018, genomförd av Konstnärsnämnden 2020.