Vi förändrar varandra – Kunskapsnav offentlig konst

Vi fÜrändrar varandra Kunskapsnav offentlig konst

Rubriken lånas från titeln på konstnären Shilpa Guptas verk, en monumental installation med samma namn, framtagen på uppdrag av Statens konstråd. Vi förändrar varandra väcker frågor om sammanhållning och samman­ slagning av kulturer, och visar den oundvikliga förvandling och upplösning som sker när två kulturer möts. Shilpa Gupta översätter meningen We change each other till svenska, samiska och arabiska och belyser med sin poetiska användning av språket historiska och samtida förkastningslinjer och språkets hegemoniska roll. I en alltmer polari­ serad värld med stora folkomflyttningar, tänds endast ett av de sammanflätade språken åt gången för att påminna betraktaren att se ”de andra”. Konstnären utforskar förändringen i relationer, vare sig den sker mellan personer, över generationsgränser eller uppstår på grund av religiösa, politiska eller genus­mässiga uppdelningar. Verkets permanenta placering planeras vid en ny polisstation i Rinkeby utanför Stockholm.

Vi fÜrändrar varandra Kunskapsnav offentlig konst

Under åren 2018–2020 har Statens konstråd på regeringens uppdrag samarbetat med aktörer över hela Sverige för att stärka kunskapsutvecklingen inom fältet offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer. Uppdraget, som fått namnet Kunskapsnav offentlig konst, har byggt på samverkan och utgått från att kunskap utvecklas och sprids i mötet mellan olika människor och yrkesgrupper.

Kunskapsnav offentlig konst är en av flera satsningar inom det nya politikområdet gestaltad livsmiljö som beslutades av Sveriges riksdag 2018. Arkitektur, design, form, konst och kulturarv ska tas tillvara fullt ut i samhällsutvecklingen för att skapa hållbara offentliga miljöer. Hur torg, vårdcentraler eller skolor utformas har långsiktig betydelse för människors gemenskap, hälsa samt barns och ungas förutsättningar för ett livslångt lärande. Gestaltning av gemensamma miljöer är dock ett mångfacetterat och komplext område och det är i dag långt ifrån självklart att bostadsområden, skolor eller vårdmiljöer lever upp till människors förväntningar på kvalitet.

2

Förord

Denna rapport sammanfattar det arbete som pågått under den här tiden. Röster från tjänstepersoner, konstnärer och forskare lyfts fram för att belysa frågor som varit i fokus och ge en fördjupad presentation av de utmaningar och frågeställningar vi står inför.

Alla ni konstnärer, konstkonsulter, curatorer och tjänstepersoner på kommuner, regioner och myndigheter, som deltagit i arbetet med att ta fram kunskap om hur vi kan realisera mer konst av högre kvalitet i människors livsmiljöer – ni har prövat ny mark och det har varit enormt lärorikt för oss på Statens konstråd att få delta i det arbetet. Som i allt samhällsbyggande är det här ett pågående arbete som inte har ett slut.

Det som har påbörjats under de här tre åren har för de involverade skapat en grund där konst har en självklar plats i gestaltandet av Sveriges livsmiljöer.

Åsa Mårtensson Projektchef för Kunskapsnav offentlig konst Stockholm 1 september 2020

En uppsågad parkeringsruta i Göteborg har odlats upp till ett linfält av konstnären Christin Wahlström Eriksson.

Foto: Christin Wahlström Eriksson

Offentlig konst berikar allas vardag

Kunskapsnav offentlig konst Statens konstråd har 2018–2020 haft i uppdrag att verka för stärkt kunskapsutveckling inom området offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer. Uppdraget var en del i politik för gestaltad livsmiljö.

Tre utlysningar – cirka 40 samarbeten

Forskning

- Första gången – steget vidare

Statens konstråd har bland annat samarbetat med Formas, Konst­

Ett tjugotal kommuner och regioner har skapat rutiner för sitt arbete

fack, Kungliga Konsthögskolan och Södertörns högskola kring olika

med offentlig konst eller genomfört ett konstprojekt.

former av forskning och utbildningar.

- Konst i stadsutveckling

Samverkan och nätverk

Sex kommuner och regioner har arbetat med konst i stadsutveck­

Statens konstråd stärkte eller initierade ett tiotal regionala nätverk.

lingsprojekt. Två pilotprojekt inom förvaltning och pedagogik ingick

Dessutom var samverkan med ArkDes, Boverket, Formas, Kultur­

också.

rådet, Konstnärsnämnden, Riksantikvarieämbetet och SKR viktig för uppdragets genomförande.

- Lokala konstprojekt Tolv konstnärer, konstorganisationer och curatorer har genomfört

Kunskapsutveckling

självinitierade lokala konstprojekt.

Kunskap har utvecklats och spridits genom program, nätverksträffar, workshoppar, pilotprojekt och digital kommunikation till en mångfald av målgrupper, till exempel konstnärer och tjänstepersoner inom staten, regioner och kommuner.

Statens konstråd I samverkan med offentliga aktörer, näringsliv och civilsamhälle engagerar Statens konstråd konstnärer i produktion av permanenta och tillfälliga konstprojekt i olika samhällsmiljöer och stadsutvecklingsprojekt över hela landet. Vi köper även samtida konst för placering i olika statliga offentliga miljöer samt utövar tillsyn över myndigheters vård av statlig konst. I vårt uppdrag ingår sedan 2018 att utveckla och sprida kunskap om offentlig konst och konstnärlig gestaltning av gemensamma miljöer. Statens konstråd har lång erfarenhet av att arbeta med kunskapsutveckling inom om­ rådet offentlig konst och gestaltad livsmiljö, bland annat genom regeringsuppdragen Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer (2010–2014) och Konst händer (2016–2018).

4

Kunskapsnav offentlig konst

Innehåll

Förord...................................................................................... 2 Kunskapsnav offentlig konst.................................................. 4 Offentlig konst och curatorns roll.......................................... 8 Konst i stadsutveckling........................................................ 10 Publika program.................................................................... 32 Finansiering........................................................................... 38 Lokala konstprojekt.............................................................. 40 Första gången – steget vidare............................................. 70 Forskning............................................................................... 82 Slutsatser.............................................................................. 86

5

Ett kunskapsnav för det hållbara samhället Syftet med Kunskapsnav offentlig konst var att möta behovet hos kommuner och andra aktörer, både av kompetensutveckling och konkret rådgivning, liksom av stöd i att arbeta med offentlig konst som del av samhällsplanering och byggande. Även konstaktörer som samverkar med lokalsamhället ingick i de mål­ grupper som uppdraget riktade sig till. Arbetet med att integrera konst i en hållbar samhällsutveckling har bara börjat.

Kunskapsnav offentlig konst inleddes med att tre utlysningar genomfördes. En av dessa riktade sig till mindre kommuner och regioner som saknade erfarenhet av att arbeta med offentlig konst och en till kommuner och byggaktörer som var involverade i större stadsutvecklingsprojekt som sträcker sig över många år. Responsen på utlysningarna blev stor och urvalsprocessen resulterade bland annat i samarbetsavtal med 30 kommuner och regioner spridda över hela Sverige.

Varje enskilt samarbetsprojekt har utvecklat kunskap utifrån sina förutsättningar. Tjänstepersoner över hela landet har träffats över förvaltningsgränser och lyssnat till varandras olika perspektiv. Nya typer av arbetsgrupper har uppstått kring nya frågor som krävt omarbetade rutiner. Uttrycket ”tjänstepersonshantverket” dök upp som en benämning på ansträngningar att få ihop förändrade arbetssätt med politiska direktiv och konstnärliga gestaltningar. Det har ibland varit en process av ett steg framåt och två steg tillbaka, men alltid med siktet inställt på utveckling av våra gemensamma livsmiljöer.

Lokala konstinitiativ och forskningsprojekt I den tredje utlysningen har vi följt tolv konstaktörer spridda över hela Sverige. Alla arbetar med konst i våra offentliga utrymmen på eget initiativ och inte

6

Kunskapsnav offentlig konst

inom ramen för den traditionella finansieringsformen, den så kallade enprocentsregeln. De självorganiserade sammanslutningarna arbetar ofta kollektivt och med deltagarbaserade metoder. Flera av projekten verkar på Sveriges landsbygder och tillför därför konst på platser som ofta saknar samtidskonst, samtidigt som de bidrar till en social hållbarhet. Deras verksamheter gestaltar ett spektrum av olika offentligheter med projekt som bland annat tar plats i det virtuella, i ett jordbruk eller i en nerlagd gruva.

Under arbetet med Kunskapsnavet har vi i olika sammanhang fört en dialog med de myndigheter som är våra närmaste samarbetsparter: Boverket, Riksantikvarieämbetet och ArkDes (nationellt centrum för arkitektur och design). Tillsammans med Formas (ett statligt forskningsråd för hållbar utveckling) arbetade vi hösten 2019 fram utlysningen Gestaltad livsmiljö – arkitektur, form, design, konst och kulturarv i offentlig miljö. Utlysningen vänder sig till mångdisciplinära forskningsprojekt som rör offentlig konst och är unik genom att konstnärens kompetens och blick var ett villkor för att få ansökan beviljad.

Samverkan genom medskapande metoder En förutsättning för att säkerställa inkluderande och jämlika arbetsprocesser har varit att skapa utrymme för medverkande i projekt, nätverk och publika program att göra sina egna tolkningar och hela tiden vara delaktiga i kunskapsproduktionen. Fokus har varit på utbyte av erfarenheter, att lära av varandra och ett gemensamt kunskapande där både praktik och teori får plats. Medskapande och deltagande metoder har därför använts för att möjliggöra en mångsidig och inkluderande verksamhet som inspirerar och som synliggör olika perspektiv, förutsättningar, konstformer, idéer och arbetssätt. Ambitionen har varit att skapa förutsättningar för en mångfacetterad kunskapspro-

Digital kunskapsutveckling En redaktion har tagit fram och publicerat digitalt lärandematerial om olika aspekter av arbetet med offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer där lärdomar, erfarenheter och goda exempel från detta reger­ ingsuppdrag, tidigare uppdrag och Statens konstråds ordinarie verksamhet ingår. Arbetet med digital kunskaps­ spridning kommer att fortsätta efter avslutat uppdrag och publiceras kontinuerligt på statenskonstrad.se.

duktion och underlätta utbyten av erfarenheter och lärdomar.

Behovet av förändrade arbetssätt sker mot en bakgrund av accelererande miljöhot och klimatförändringar. Demokratins förutsättningar är under förändring, migration och urbanisering pågår globalt och vi har länge pratat om behoven av att hitta nya sätt att leva våra liv både i relation till varandra och till vår planet. Ett ledord i det arbete som skett under projektets gång har varit samverkan. Det kan tyckas självklart, men är fortfarande en av våra stora utmaningar. Vi vet att vi måste samutnyttja våra resurser i mycket högre grad än vad som görs i dag och att olika kompetenser behöver samverka för att nya lösningar ska uppstå.

Frågan är bara hur? De metoder vi använt oss av i projektet har inneburit att lyssna och ställa frågor, anlita processledare och lita på att förändring sker stegvis.

Att arbeta mot ett tydligt gemensamt mål har varit en starkt bidragande faktor till att de involverade parterna har motiverats att gå utanför invanda spår, öppna upp för nya perspektiv och släppa in kompetens de inte haft erfarenhet av tidigare. Genom tillit, nyfikenhet och mod har förändrade arbetsmetoder bidragit till att skapa nya strukturer.

Omställning i förändringens tid Under projektets sista och mycket intensiva år drabbas Sverige och resten av världen av en pandemi. Våren 2020 handlade plötsligt all offentlig uppmärksamhet om antal smittade, dödsfall och arbetslösa. Men efter en sommar med semestrar på hemmaplan börjar distansarbete och digitala mötesforum bli det nya normala. Coronaviruset illustrerar på ett nästan övertydligt sätt sårbarheten i våra samhällen som de ser ut i dag. Vi befinner oss ofrivilligt mitt i en situation där omställningen är ett faktum samtidigt som effekterna av det som händer är svåra att överblicka.

På många plan kommer därför den här rapporten mitt i ett omställningsarbete som är långt ifrån avslutat. De röster som lyfts fram berättar om framtagna konstpolicyer, nätverksträffar och konstnärliga visioner. Var och en bidrar med lärorika och inspirerande exempel att ta med sig in i det långsiktiga arbetet mot väl gestaltade livsmiljöer. Därför är det vår förhoppning att rapporten inte bara ska läsas av dem som deltog i Kunskapsnav offentlig konst, utan också av andra som vill påbörja ett arbete med att integrera konst i en hållbar samhällsutveckling.

Vad är offentlig konst?

Den offentliga konsten tar sig i dag an alla möjliga uttryck och material – lika varierat och kritiskt som den konst som skapas för utställningar på museer eller konstgallerier. Offentlig konst kan fortfarande vara en skulptur på ett torg. Men den kan också vara ett helhetsintegrerat mönster i markbeläggningen av ett torg, en ljudinstallation som överraskar där du sitter i parken, eller ett ljusspel som förändrar stämningen i ett rum. Offentlig konst inte­ greras i dag allt oftare tidigt i urbana utvecklingsprocesser, där konsten ges storskaligt utrymme att påverka hela miljöer, som till exempel stationsområden. Den kan vara ögonblicklig och tillfällig, till exempel en rörelse genom staden som inte är möjlig utan att publiken som deltagare blir en del av verket och är med och skapar det. Den kan också vara en långsam process utan slut, som när ett stycke skog tas ur produktion för att dess värden ska säkras för oändlig tid. Den offentliga konsten återspeglar och utvecklar, i dag liksom tidigare, sin egen tid.

Kunskapsnav offentlig konst

7

Om offentlig konst och curatorns roll Offentlig konst kan i dag skapas av alla former av samtida konst. Det är helt enkelt konst som finns i gemensamma rum eller som tar upp eller utgår från idéer om offentlighet. Det här sättet att tänka brukar kallas ”offentlig konst i ett utvidgat fält”, en bredare uppfattning om offentlig konst bortom en traditionell syn där den ofta setts som beställd, begränsad och styrd med en fast form av historiska monument el­ ler skulpturer på stadens torg. Naturligtvis påverkar samtiden även curatorns roll.

Hundra år av modern offentlig konst I Sverige föddes den moderna offentliga konsten ur 1930-talets tankar om kulturens roll i samhället och att den skulle finnas till för alla. Konstnärliga gestaltningar, beställda av olika aktörer eller som egna initiativ, har såklart funnits mycket längre än så. Men konst för våra gemensamma rum, betald av skattemedel, fick då en egen finansiering och organ­ isationsform. 1937 bildades Statens konstråd efter ett beslut av Sveriges riksdag att en procent av de statliga byggnadskostnaderna skulle avsättas för konstnärlig gestaltning. Enprocentsregeln lever kvar hos regioner och kommuner och tillämpas med stor variation i landet medan Statens konstråd arbetat med fasta anslag sedan 1947.

Nagel i ögat eller en medhårs smekning – offentlig konst i dag Samtida offentlig konst kan anta många andra former än rent fysiska. Den kan bestå bara en liten stund eller i evig tid (i tanken). Den kan likväl ta plats i skogen, på webben, som film på tv, eller som performance i parken, skolan eller på teatern. Offentlig konst i dag kan även vara relationell och konceptuell. Den kan till exempel skapa iscensatta situationer, bidra till hur mö-

8

Offentlig konst och curatorns roll

ten sker eller platser utvecklas. Den kan bjuda in publik eller medborgare att bli delaktiga och i vissa fall även medskapande i verk. Den kan utgå från en historia eller abstrakta idéer kring en plats, snarare än att i första hand vara dekorativ och smycka stadsrum. Offentlig konst kan också utmana samhälleliga normer och tillstånd. På samma sätt består det offentliga rummet inte bara av fysiskt byggd miljö, gator och torg utan också av det sociala och mentala rum som bildas genom idéutbyten och kritiska reflektioner.

Att producera innovativ konst i samhällets gemensamma livsmiljöer, utomhus och på platser där människor bor och arbetar, ställer specifika krav både på konstnärernas och curatorernas arbete. Arbetet skiljer sig från det som görs på museer och konsthallar. Det betyder att inte bara konsten, utan även idéer kring vad en curator gör, behöver vidgas för att också omfatta processerna inom offentlig konst. Det handlar till exempel om att hitta metoder och tillvägagångssätt för att skapa lokalt engagemang och tillit i kollektiva processer med många aktörer från olika håll och med olika förutsättningar, kompetens och erfarenheter.

Det handlar också om att skapa utrymme för lärande, experiment och att diskutera relevanta frågor för vår samtid.

Konst utanför den vita boxen behöver ta andra vägar Utanför de konstspecifika sammanhangen behöver både konstnär och curator hitta andra arbetssätt för att undersöka och formulera sammanhang för plats och projekt. Men också skapa egna sätt att möta och samspela med invånare, fastighetsägare och arkitekter som passar projektet. De behöver hitta sätt att ta med sig erfarenheter, metoder och diskussioner som uppstår. Det här utgör viktiga utgångspunkter för att analysera sammanhang och ställa kritiska frågor som kan leda projektet vidare.

För en curator för offentlig konst är en av de viktigaste och svåraste uppgifterna att synliggöra konsten på platser som inte är specifikt avsedda för konst.

Men sammanhanget och den specifika situationen är också den stora möjligheten, en plattform att arbeta utifrån. Formatet är dessutom ofta friare eftersom konsten kan verka utan att behöva anpassa sig för att få plats inom fyra väggar. Istället blir det viktigt att som curator definiera nyckelfunktioner, granska projektets rollfördelning och noggrant tänka igenom vem som gör vad och varför, för att på så vis minska sårbarheten och beroendet i projekten.

Går det att vara obunden men beställd?

Curatorer utforskar och utvecklar tillsammans med konstnärer samspelet mellan samtida konst och offentliga rum, det vill säga själva kärnan i frågan om vad offentlig konst i ett utvidgat fält kan vara i dag.

Med hjälp av curatoriella arbetssätt säkerställs ett konstnärligt handlingsutrymme för varje situation, att projekten bedrivs på konstnärlig grund och med hänsyn till konstnärernas villkor. Till exempel genom att utöver själva produktionen av verken, även se till att det finns tid, rum och resurser för att konstnärligt utforska platser, historier och sammanhang där konsten kan konceptualiseras, skapas eller landa. Det curatoriella skapar alltså ramar för projektet både konstnärligt, administrativt och organisatoriskt, och formulerar sig kring hur den offentliga konsten kan bidra till samhället genom att låta konsten ta plats som en obunden, reflekterande och utmanande kraft.

Curatorn påverkar därmed strukturen för varje projekt och formulerar dessutom ofta publikens olika roller utifrån det sammanhang som projekten genomförs i och hur de är uppbyggda.

Offentlig konst är fri och tillgänglig för oss alla?

Mycket av det som en curator arbetar med handlar om kommunikation kring konsten. I början formuleras ramarna och sedan skapas förutsättningar och förhandlingar om plats, tid och ekonomi. Curatorn ska förstå och beskriva sammanhang, utforska historier, skapa möten, bygga relationer, skriva avtal, bereda väg för konstnären och konsten att ta plats samt berätta om det färdiga verket och ibland också om processen.

Som curator ingår alltså ofta också att förmedla konsten. Att berätta om den på olika sätt som gör att den

kan upplevas av många, helst alla. Det kan vara genom uppgifter som att skriva en text om verket, intervjua konstnärer om hur de tänkt och arbetat, kommunicera med pressen, eller ge guidade turer som berättar om konsten.

En demokratisk ambition ligger till grund för stora delar av den offentligt finansierade konsten i samhällets gemensamma rum. Den utgår från en kulturpolitik som Sveriges riksdag antagit under 2000-talet och menar att konst har en viktig roll att spela i samhället och att den bör vara tillgänglig för alla. Konsten ska inte bara berika samhället utan även utmana oss, våra åsikter och värderingar. Konst som är fri i uttrycket kan ha existentiella, sinnliga, taktila och estetiska egenskaper. I bästa fall kan den stimulera oss att ­ reflektera över samhället, maktstrukturer, historier och inte minst hur vi förhåller oss till och uppför oss mot varandra.

Konst som hjälper oss minnas det vi vill glömma En del av det curatoriella jobbet med offentlig konst handlar om att tänka nytt och tänka om kring minnes­ konst eller minnesmärken. Hur den kan skapas i ­samklang med samtiden och utvecklas på ett experimentellt sätt i skärningspunkten mellan konst, arkitektur och landskap. Hur konsten kan förhandla och relatera till platsskapande, olika historier, politik och normer. Vem och vad ska konsten få oss att minnas, på vilket sätt och varför? Vem och vad ska den få oss att sörja eller fira – och hur? Sist men inte minst kan konsten hitta sätt att synliggöra vad som har glömts och varför. Samhällets och historiens blinda fläckar, det som gjorts osynligt och medvetet glömts bort, är ofta mer talande än skulpturen som placerats på en piedestal mitt på torget.

Att tänka om kring monumentens roll har visat sig högaktuellt i och med debatten som blossat upp i svallvågorna av den antirasistiska rörelsen Black Lives Matter, som fått ringar på vattnet långt utanför USA där den började. Här blir det tydligare än någonsin att dessa skulpturer av historiska figurer nu befinner sig i nya värdesystem och andra normativa sammanhang än dem som de först skapades och placerades i. Att sammanhang och värderingar ständigt förändras och påverkar betydelsen och läsningen av konstverk är en av de största utmaningarna med offentlig konst, då den verkar i samhällets mitt. Det är också det som gör den så spännande att arbeta med.

Offentlig konst och curatorns roll

9

Konst i stads­ utveckling För konst i stadsutveckling finns inte ett sätt eller en metod. Kunskapsnavets projekt visar på bredden av möjligheter som öppnar sig då konsten eller konstnären medverkar. Vi har arbetat i mindre skala, som när det byggs ett nytt kunskaps- och kulturcentrum med tillhörande stadspark i Falkenberg, och i större skala, som i region Gotland där det planeras för 6 000 nya bostäder, eller som i Göteborg, där Backaplan omvandlas från handelsplats till en stadsdel med rum för konst och kultur, bostäder och handel. Vi har även arbetat i projekt där det inte byggs, som i stadsdelen Sjöbo i Borås, där staden kraftsamlar tillsammans med förenings- och näringsliv. Fokus på barn och unga har varit drivkrafter både i Örebro och Sundsvall.

Projekten har befunnit sig i olika skeden av stadsutvecklingsprocessen, men de har alla återkommande gemensamma frågeställningar och beröringspunkter. Hur får medborgare, invånare eller besökare ta del och vara delaktiga?

Hur vi kan vi formulera och kommunicera konsten så att den når fler? Framför allt handlar det om utmaningen att göra plats för ny kompetens – att fånga upp de värden konsten tillför och att låta dem göra avtryck i stadsutvecklingsprocessen.

10

Konstnären bygger tillit i Sjöbo

Att arbeta med konst i stadsutvecklingsprocesser tar tid. En stor del av beställarens förväntningar på konstnären är att bli positivt överraskad. Konstnärers arbetssätt går ofta ut på att omförhandla och ifrågasätta, vilket ställer höga krav på samarbetet. Därför är det viktigt att projektets inledningsfas får gott om tid så att formen för samarbetet kan bestämmas och

fungera genom hela projektet. Det har varit viktigt även för Statens konstråds ingång i samarbetet att inte driva projekten i kommunerna på egen hand, utan låta kommunernas tjänstepersoner till största del äga processen.

Att få utrymme för att bygga upp tillit är något som de flesta viktar som mycket värdefullt i konst­ projekten, speciellt då representanter ur civilsamhället finns med. Apolonija Sustersic har under en fem ­månader lång dialogprocess arbetat med att på olika sätt etablera en tillit mellan henne och de boende.

Ibland är det civilsamhällets tillit till samhället i stort som behöver etableras, och i det här fallet är förhoppningen att konstnärens arbete kan bidra till det. Många av dem Sustersic träffat deltar inte i föreningslivet och har engagemang i annat än det gemensamma.

Att ­organisera ett projekt där delaktighet och med­

Genom att ställa frågor om hur det var förr får man syn på vad Sjöboborna längtar efter nu.

Foto: Apolonija Sustersic

Borås Stad har gjort en stor kommungemensam sats­ ning i ett av stadens bostadsområden. I Kraftsamling Sjöbo har kommunala och privata aktörer samverkat, och i en av många dialoger har det kommit fram att de boende saknar kultur i stadsdelen. En arbetsgrupp som består av Borås Konstmuseum, Fritids- och folkhälsoförvaltningen och konstnären Apolonija Sustersic kartlägger engagemang och potentialer i stadsdelen i nära dialog med de boende.

Konst i stadsutveckling

11

skapande ska kunna leda till relevanta inspel tar därför lång tid. Statens konstråds utlysning Konst i stads­ utveckling löper över tre år. För att kunna uppnå en större långsiktighet i projektet är Statens konstråds ambition att under 2021 införliva projektet i den ordinarie verksamheten Stadsutveckling.

Konstnären började arbeta på plats i oktober 2019 och har haft som strategi att tillbringa mycket tid på plats för att skapa ett projekt som de boende känner ett ägarskap till. Lokalt ägandeskap har varit viktigt för Sustersic att etablera eftersom hennes mål med projektet är att det tas vidare av de boende.

Många av de konstnärer som är intresserade av att arbeta i den typen av projekt där många kompetenser ingår och där olika offentligheter används som plattform har sällan på förhand, i detalj upprättade projektmallar. Deras metoder kan snarare handla om att fånga upp andras viljor och drömmar om en plats eller situation. Detta gör att till exempel Sustersic av ­civilsamhället kan ses som mer öppen för andra infallsvinklar jämfört med en kommuntjänsteperson som bär på en, från civilsamhället sett, underförstådd

lojalitet mot kommunen som en centraliserad makt. Även om det inte alltid är så, kan detta påverka hur människor uttryckt sig för Sustersic.

Att vara bekant med eller känna tillhörighet till en plats kan vara viktigt för att se relationer och samband som lätt undgår den som bara vistas på en plats en stund. Därför besitter boende eller andra som är ­mycket på en plats en unik kompetens. En uppdragsgivare har dock sällan möjlighet att lyssna av genom att vistas på en plats över en längre tid och under flera tider på dygnet.

Dialogarbetet har funnits med sedan i ingången av projektet, eftersom det var så det initierades. Men kunskapen om konstnärers arbetssätt, speciellt när det kommer till medskapande arbete, är inte alltid så etablerad utanför konstens eget sammanhang.

Ett mål med projektet är att utveckla synen på vad offentlig konst kan vara. Det sätter också fokus på hur konstprojekt kan initieras och finansieras i sammanhang bortanför de stora byggprojekten och med civil­samhällets intresse som utgångspunkt.

”Det tog lång tid att hitta rätt konstnärlig kompetens. Det är ett vågspel, vi vet inte vad det ska bli. Vår process är öppen åt många håll. Det tar lång tid att bygga upp tillit och att skapa tillit, närmare ett och ett halvt år i första steget.”

Pia Essunger, projektledare Kraftsamling Sjöbo

12

Konst i stadsutveckling

Sundbyberg tar konsten närmare sina medborgare Sundbybergs stad växer så det knakar och staden­ förtätas. Kommunen tillämpar enprocents­ ­ regeln och genom utlysningen Konst i stads­­ utveckling uppstod en möjlighet. Appen Kulturspåret förhöjer upp­levelsen­­och stärker kunskapen om kommunens offentliga konst.

I appen Kulturspåret finns ett konstquiz och fem konstrundor utifrån olika teman.

Foto: Christin Sylvander

I appen Kulturspåret finns ett konstquiz och fem konstrundor utifrån olika teman. Janine Seldenthuis, konstansvarig på Sundbybergs kommun, berättar att de ville uppmuntra användarna av Kulturspåret till att skapa sig en egen relation till konsten. Konsten kan väcka tankar, minnen och fantasier. För att inspirera publiken till egna associationer kring konstverken finns

det video- och ljudklipp med musik, dans, poesi, film och berättelser som har en koppling till konstverken.

Flera av dessa klipp är skapade av kreativa deltagare på Sundbybergs kulturskola.

Med appen har man velat nå en bred målgrupp och hoppas nå yngre, seniorer, personer med begränsad kunskap i svenska språket och de med en synnedsättning.

– Appen bygger på lust och lek och konstbetrakt­ ande, säger Janine Seldenthuis. Grundtexterna om konstverken utgår från ”tre t-metoden” (titta, tolka, tycka), som vägleder app-användaren till att uppleva konsten på ett personligt och associativt sätt.

Konst i stadsutveckling

13

Kommunikation och konst i centrum när Sundsvalls bussnav flyttas Sundsvalls stadsbyggnadsdirektör vill utmana genom att bjuda in nya kompetenser, och tror att konstens metoder och arbetssätt kan tillföra processen andra värden och samtidigt utmana invanda arbetssätt. Inte minst i arbetet med medborgardialoger. Konstnärsdu­ on Bastarder och koreografen Stina Nyberg har påver­ kat sättet att tänka stadsutveckling på olika sätt.

Sundsvalls kommun står inför en stor omvandling av den centrala stadskärnan. Förändringarna gäller främst infrastrukturen för resande i kollektivtrafiken.

Här uppstår möjligheter för konstnärliga processer att påverka utvecklingen och utformningen av platserna som i dag till stor del utgörs av outnyttjade asfaltsytor och parkeringsplatser. Konstnärerna ska, utifrån sina perspektiv, undersöka hur tillfälliga rum och situationer kan öppnas upp, hur ytor eventuellt kan byta funktion och hur stadsrummet tillfälligt programmeras om. Målet är inte permanent fysisk gestaltning, utan

att påvisa möjliga prototyper/tester för användning av en plats och möjligheter att skapa nya platser. Bussnavet befolkas dygnet runt av många olika grupper av människor, såväl boende som besökare. Därför blir även invånarperspektivet viktigt, och att nå grupper som annars inte blir hörda.

Kommunikation och dialog är fokus för hela projektet och gäller även konstnärernas uppdrag. Kommunen vill lära av andra sätt att föra dialog. Därför är det viktigt att samtidigt se att en konstnärlig process och dialog inte är jämförbar med en klassisk medborgardialog. När kommunen driver medborgardialog är det viktigt att dialogen följer mallar kring återkoppling och uppföljning med tydliga kopplingar till resultat i en byggprocess. En konstnärlig process är oftast mer öppen. Mål och metod kan förändras under arbetets gång och dialogen eller samtalet avgränsar sig sällan till en specifik frågeställning.

Konstnärsduon Bastarder utgår från bussnätet

”Bussnätet som infrastruktur hanteras inom planprocessen utifrån ett väldigt tekniskt perspektiv, som att beräkna svängradier för bussar ... och så kommer konstnärerna in här och föreslår ett socialt perspektiv. Där resenären och resandet i sig får ta plats; där frågor som ’meningen med livet’ förs upp på agendan som de aldrig annars skulle ha gjort.”

Claes Rogander, planarkitekt

14

Konst i stadsutveckling

Konstnärsduon Bastarder utgår från bussnätet och undersöker dess kvaliteter.

Foto: Ulrika Sjöberg

för att undersöka vad ett bussnät kan vara. I sitt projekt Superstruktur undersöker de hur en befintlig struktur kan användas på alternativa sätt. En av busslinjerna blev utgångspunkten för ett möte mellan Super­ stickarna och det unga rollerderbylaget. Efter att ha annonserat på kommunens facebooksida fick de in ett gäng intresseanmälningar från stickningsentusiaster som ville delta i konstprojektet. Detta möte utvecklades till att en ny lagdräkt är under produktion.

I Sundsvall kommuniceras redan den stora berättelsen om träindustrin, om stenstaden och branden. Konstnären och koreografen Stina Nybergs undersökande arbete Skvallret utgår ifrån en alternativ berättelse. Här sätts detaljerna i fokus. Skvallret är en koreograferad upplevelse av Sundsvall som berättar om staden från en hunds perspektiv.

Genom att lägga märke till stadens till synes obetydliga historier, gathörn och kissfläckar flyttas uppmärksamheten från det storslagna till det intima.

Under några förbokade ”föreställningar” på plats får

besökare ta del av en utvidgad koreografi som utmanar till nya sätt att närma sig staden. Ljudslingan – hörlursguiden – lämnas sedan kvar som ett semipermanent verk med ingångar till andra perspektiv och alternativa läsningar av stadskärnan som planprocessen kan ta del av.

Deltagandet i projekten begränsar sig inte till det utåtriktade arbetet mot medborgare, utan även in mot kommunens tjänstepersoner genom workshoppar och löpande täta avstämningar där tjänstepersoner deltar i den konstnärliga processen inifrån. Projekten är ­exempel på hur det genom konstnärens arbetssätt uppstår nya samtal både inom planprocessen och utåt, mot dem som annars inte deltar. Samarbetet mellan planprocess och konstnär har bland annat ­ gett nya infallsvinklar till vad ett medborgar­perspektiv kan vara. Det finns ett behov av att fortsätta utforska konst­ ­ närens sätt att förmedla och gestalta olika perspektiv i relation till en traditionell med­ ­ borg­ ar­­ dialog.

Konst i stadsutveckling

15

”Ett handarbete kan du aldrig värdera i pengar.”

Lisbet Torkelsdotter, superstickare

I projektet Superstruktur utforskar designgruppen Bastarder (Samir Alj Fält och Alicia Donat-Magnin) samhället som en ”shareware”, något att utveckla tillsammans. Utmed olika busslinjer har de kopplat ihop människor i oväntade möten. Superstickarna, ett sticknings-nätverk, ska skapa en lagdräkt till rol­ ler derby-laget Sundsvall Demolition Rollers. Lisbet Torkelsdotter är en superstickare som nyligen har skaffat en kardmaskin för att göra eget garn av ull som annars skulle gått till spillo. Rebecka ”Barsebäx” Lindberg är spelare, tränare och coach i Sundsvall De­ molition Rollers sedan 2015, ett lag som på några år vuxit till 31 medlemmar. Maryam Fanni har intervjuat dem.

Kan ni berätta något om samarbetet?

Lisbet Torkelsdotter: Vi hade ett möte där vi gjorde en skiss tillsammans utifrån lagets önskemål. Jag har gjort ett stickat knäskydd som kommer att sitta utanpå det faktiska knäskyddet. Det är rött och rosa, och jag har använt glittertråd. I mitten har ett rullskridskohjul blivit ett kvinno- och hen-märke, och ovanför är det en stjärna. Baksidan är resårstickad så att det blir lätt att ta på sig och sitter åt ordentligt.

Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Den utrustning vi brukar ha är knäskydd, armbågsskydd, handledsskydd,

16

Konst i stadsutveckling

hjälm och tandskydd. Ibland ska man ha någon form av textil på knäskyddet för att det inte ska bli märken på känsliga golv. Så ett stickat knäskydd kan vi absolut använda!

Roller derby är en av de mest snabbväxande sporterna i Sverige. Textilt handarbete ökar också i popularitet, inte minst bland yngre generationer. Varför, tror ni?

Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Roller derby är en rolig sport med en speciell gemenskap – vi är inte motståndare, vi är kompisar. Vi smäller på varann allt vad vi kan, men efteråt har vi fester och roligt ihop. Vi sitter i vår egen styrelse så vi har inga ”gubbar” som bestämmer över oss. På så sätt är det en ”gör-det-själv”-kultur, vi hjälper varandra över föreningsgränserna med allt från vilka skates man ska köpa, till hur man söker bidrag. Roller derby är inkluderande, det är mer vanligt att bryta mot än att tillhöra samhällsnormen. Vi har medlemmar som är trans-personer, icke-heteronormativa, och på fester är det ofta vegetariskt – ingen höjer på ögonbrynen över något.

Lisbet Torkelsdotter: Jag tror att hantverk är populärt för att det finns miljötänk i det. Sedan tycker jag att olika hantverk ska leva kvar, jag vill lära mig olika hantverk så att jag också kan lära ut. Ungdomen är väldigt miljömedveten och vill ha något kreativt. Det är en kul

känsla att ha stickat sina strumpor själv. Ett handarbete kan du aldrig värdera i pengar. Så det är inte därför jag gör det, utan det är för en inre tillfredsställelse.

I en akademisk uppsats om roller derby-kulturen skriver Sara Lejon att spelarna ofta använder ”typiskt kvinnliga sexuella attribut så som nätstrumpor och hotpants” men att på planen är de motsatsen till passiva, tvärtom är det en sport som kräver ”hjärna, styrka, aggressivitet och en jävla attityd”. Känner du igen den beskrivningen?

Superstickarna, ett sticknings-nätverk, skapar en lagdräkt till roller derby-laget Sundsvall Demolition Rollers.

Foto: Bastarder

Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Jag har själv knappt sett någon spela i nätstrumpbyxor. Däremot är det glitter överallt! Glittersminkningar och glittriga efterfester.

De feminina attributen tillhör en tidigare era. Ursprungligen var roller derby mer av en uppvisningssport, nu är det sporttights och matchlinnen mer än hemmagjorda tröjor. Men våra första linnen sydde vi själva och våra mössor har vi sytt för hand. Väldigt många inom derbyn har ”skills” i handarbete av någon anledning. Jag själv drev en pysseljunta innan jag började med derby. ”Förspilld kvinnokraft” är ett begrepp som använts av modernistiska smakfostrare såväl som av vissa femi­ nister som ett avfärdande av handarbete. Vad tänker du om det?

Lisbet Torkelsdotter: Vissa går på gym eller springer i skogen, andra bakar och jag handarbetar. Jag har ett krävande jobb på heltid och i slutet av dagen är jag trött och slut. Då stickar eller virkar jag. Det är en terapiform som inte går att förklara. Så det där med ”förspilld kvinnokraft” ger jag inte mycket för. Det som man mår bra av kan inte vara förspillt!

Maryam Fanni Frilansskribent och doktorand i design

Konst i stadsutveckling

17

Barn får inflytande över lekmiljöer i Örebro Örebro kommun antog under vintern 2017 nya riktlin­ jer för lekplatser, med målsättningen att skapa mer varierade lekmiljöer med högre lekvärden. Ett viktigt utvecklingsområde är även att stärka barns inflytande över lekmiljöerna – att skapa tillåtande platser som barn kan påverka, och att öka barns delaktighet i ut­ vecklingen av olika lekmiljöer. Samverkansprojektet mellan Parkenheten i Örebro kommun och Statens konstråd syftar till att bättre förstå hur en kommun kan arbeta ihop med konstnärer för att förstå hur medskapande fria processer kan skapas. I detta ar­ bete engagerades konstnärerna Jenny Berntsson och Ruben Wätte.

Redan från start hade uppdragen till konstnärerna ett prövande och utforskande upplägg. Jenny Berntsson och Ruben Wätte har fått genomföra två uppdrag var, ett 2019 och ett 2020. Projekten där barn medverkat var skapade som ett slags prototyper. I projekten ingick även samarbete med bildpedagoger och fritidsledare som kontakter mellan konstnärerna, skola, fritidsverksamheten och barn.

Parkenhetens projektledare Mimmi Beckman är i sitt uppdrag intresserad av att utveckla hur de planerar barns lekmiljöer och hur de kan metodutveckla arbetet utifrån Barnkonventionen. Beckman ser att de konstnärer Örebro kommun nu engagerat arbetar på olika sätt. Hon ställer sig frågan om de olika sätten kan defi-

nieras i förväg och upphandlas. Var ligger skillnaderna i dessa konstnärskap?

Parallellt med själva konstprojekten har projektledarna i Örebro, Statens konstråds curatorer och konstnärerna fört samtal kring konstnärlig kompetens, kontroll och konstnärernas öppna processer.

Förväntningar på och bedömning av konstnärers insatser behöver reflekteras och ringas in i varje enskilt projekt. Både Berntsson och Wätte lägger stor vikt i medskapandet och dialogen i de samtal som förs med barnen under arbetet.

Berntssons praktik har sitt fokus i processen med de medskapande. Det som blir kvar är en konsekvens av ett konstnärligt arbete snarare än målet med arbetet. Hon menar att en kompetens som är kopplad till hennes arbete är att få fram kvaliteten i samverkan mellan dem som deltar. Det som sker, sker som ett resultat av en lyckad process; samtalen mellan barnen och det de berättar för henne.

Wätte ser på lek och konstnärligt arbete som något som sker i skärningspunkten mellan kaos och ordning. Han använder sig ofta av den bilden för att förstå dynamiken i ett projekt. Det är viktigt att förstå i vilka faser barnens medskapande har en relevant funktion. Idén till verket som utfördes 2019 växte fram och planerades i samtal och workshoppar med barn, men i tillverkningsprocessen var det professionell kompetens kring konstruktion och snickeri som behövdes.

”En del barn har förlorat förmågan att leka. Lek bygger på tillit precis som mycket annat arbete som görs i grupp.”

Jenny Berntsson, konstnär

18

Konst i stadsutveckling

Berntssons praktik har sitt fokus i processen med de medskapande.

Foto: Jenny Berntsson

Efteråt har flera av de medverkande barnen sagt till Wätte att det var barnen som gjorde skulpturen men att ”de vuxna hjälpte till”.

– Barn är svältfödda på att få vara med. Eller att bli bemötta som människor utan att vuxna har en agenda med dem, säger Ruben Wätte.

Genom att gemensamt reflektera över konstnärernas arbetssätt blir det lättare att koppla de kvaliteter beställaren vill uppnå i projektet till relevanta konstnärskap. Det var extra viktigt då Örebro parkenhet ville driva ett fördjupande utvecklingsarbete som sätter avtryck i planprocesser i ett längre perspektiv.

De båda konstnärerna menar att de hellre talar om sitt arbetssätt och praktik snarare än om sin konstnärliga kompetens. Kompetens är något man

kan dela med sig av i ett samtal, en konstnärlig praktik är kopplad till görandet. Med uppdelningen mellan kompetens och praktik menar konstnärerna att det också finns ­olika mycket mandat. Om konstnärerna deltog i projektet som konsulter i ett kreativt arbete hade deras påverkan i projektet varit mer begränsad.

Utifrån deras perspektiv är det konstnärens ansvar att se till att processen är fri. I relation till att se konsten eller konst­nären som fri så är det med hjälp av konstnären som hela processen kan bli fri för fler. Projektet är ett exempel på hur en kunskapsutvecklande parallell diskussion kan föras. Det visar på behovet av och potentialen i att producera och distribuera kunskapsmaterial samt hur vi framåt kan arbeta med program som integreras i projekten.

Konst i stadsutveckling

19

En längre version av texten finns på www.statenskonstrad.se

TEXT & BILD: RUBEN WÄTTE, KONSTNÄR

Bambu, silvertejp, tyg och en häftpistol

Materialet ligger i en hög på gräsmattan och jag introducerar dagens konstnärliga försök som om det vore barnsligt enkelt. Det är en första grov skiss, även om den inte tar form med hjälp av papper och penna, och det finns inget sätt att göra fel därför att det heller inte finns något särskilt sätt att göra rätt. Vi försöker bara.

Jag berättar detta för barnen, med tillägget att de från sina skolor och kanske från övriga livet också är så pass vana vid att bli bedömda utifrån sin prestation att det kan vara svårt för dem att låta bli att döma sig själva, men vi ska i alla fall försöka. Just ordet försök är bra för att det är så avväpnande och sätter fokus på processen istället för resultatet. De flesta barn jag arbetat konstnärligt med har redan en sträng internaliserad röst som kritiskt granskar dem själva i alla möjliga situationer. Den finns där för att undvika och

20

Konst i stadsutveckling

förekomma skam, jag vet det för att jag är väl bekant med min egen kritiska inre röst, men det är sorgligt när den hämmar barn från att ens försöka, så jag försöker göra vad jag kan för att den rösten inte ska behöva aktiveras inom dem. ”Det är bara ett första försök, vi provar oss fram tillsammans och det handlar inte om fult eller snyggt nu.”

Vi tejpar tillsammans. Två meter långa bambupinnar som nyss legat i en hög på gräset börjar gradvis resa sig och anta en abstrakt tredimensionell form.

Det går fort att komma upp i ganska stor volym, på en halvtimme har barnen byggt något som är många gånger större än de själva. Medan jag instruerar i hur vi kan klä in vårt bambuskelett genom att häfta fast tyg så vandrar min kamera runt bland deltagare som ivrigt vill fotografera arbetet som pågår. De flesta tycker att

det är kul att fota, men jag tror att det framför allt är känslan av tillit som de ovant smakar på. De vet att kameran kostar tolv tusen och det finns ingen axelrem till den så de måste hålla ordentligt för att inte tappa den tunga systemkameran. Sånt gillar de. När vår bambuskiss har fått sin tyghud får barnen tillsammans bära bort den från gräsmattan utanför deras fritidsgård till en glänta i skogen som jag valt ut i förväg. Det ser kul ut när de små kropparna bär något som är större än en personbil. I gläntan monterar jag en rökgranat och ber barnen backa tio meter. När den röda röken väller ut får barnen själv välja att närma sig den eller betrakta spektaklet på avstånd. Ingen väljer att stå kvar, istället springer alla fram och in genom röken som snabbt fyller vår lilla glänta.

Efter det första skisstillfället följer många fler, vi rör oss tillsammans mot något sorts plan som gradvis blir mer och mer konkret. Verket som barnen vill ha i sitt skogsbryn är ett svävande fågelbo, en egen mötesplats upphängd med vajrar från träden. Ett par månader senare hänger den där och barnen välkomnas för att färdigställa fågelboet genom att skruva fast mässingsplattor med fåglar som frästs in med deras fågelskisser som förlagor. Känslan i det svävande fågelboet är exakt så som jag hade hoppats, den är tillåtande nog för att skapa pirr i magen men stadig nog för att kännas trygg. När vi fäst mässingsfåglarna och sitter och firar med läsk och plockgodis säger en av deltagarna ”Fatta vad sjukt att vi har byggt det här!”.

De har inte sågat en enda bräda, inte jag heller för uppdraget att bygga gav jag till en snickare via en skicklig

arkitekt som hjälpte till att ta fram färdiga byggritningar utifrån de skisser som jag och barnen arbetat fram, ändå har de byggt det. Den subjektiva upplevelsen i var och en av deltagarna, att de faktiskt har byggt ett svävande fågelbo tillsammans, är värd varenda krona som staten och kommunen har investerat i projektet. Även om fågelboet redan i sin uppdragsbeskrivning betecknas som ”semi-permanent”, så är processen som lett fram till resultatet att betrakta som permanent. Träbrädorna kommer med året att nötas ner eller eldas upp av någon rastlös tonåring, men de kroppsliga erfarenheter som barnen gjort under denna process är där för att stanna. En fråga som kan ställas är ”Var finns konsten?”, sitter den främst i konstruktionen eller finns den i barnens inre och deras sociala landskap?

Svaret är nog: Både och.

Avslutningsvis vill jag kort beskriva min upplevelse av att skapa mening och göra skillnad. Personligen är jag lite bortskämd med att förändra världen, åtminstone små delar av den i taget. Som konstnär kan jag välja att starta och ingå i processer som ändrar om förutsättningarna för människors fortsatta liv på jorden.

Det kan låta pompöst men jag menar det på allvar, jag ser det hända gång på gång och det är en fantastisk känsla när det händer, när jag faktiskt gör skillnad. Det är just denna känsla som jag i min tur kan låta barn, unga och vuxna få erfara inom ramen för dessa konstnärliga arbeten. Den konkreta kroppsliga erfarenheten av att de faktiskt har makt och möjlighet att forma och förändra sina egna liv och andras, det är en ”utkomst” som är väldigt svår att mäta och som därför sällan tas upp i olika samtal kring huruvida offentlig konst är värd pengarna. Permanens går att mäta, men även den mäts ofta på fel sätt eftersom man överfokuserar på materiella aspekter och bortser från immateriella, sociala och subjektiva aspekter av permanens. När en fjortonårig pojke tänker på klimathotet och säger: ”Allt är väldigt osäkert. Ingen vet hur illa det kommer bli eller hur fort det kommer att gå. Jag vet inte ens om jag eller mina framtida barn kommer att kunna leva färdigt våra liv innan det är kört”, då känns det som ett slag i magen. Men när samma pojke en stund senare står i en meterdjup grop tillsammans med sina klasskamrater, mitt i den centrala stadsparken i hans hemstad, och pratar entusiastiskt om hur förvånade människorna om hundratals år kommer att bli när de öppnar tidskapseln och får se och läsa om deras insats, så återställs i någon mån balansen i universum igen. Det ser mörkt ut, men det är verkligen inte kört.

Konst i stadsutveckling

21

Backaplan ska utvecklas från ett 100 hektar stort handelsområde till blandstad med bostäder, kultur och platser för rekreation. Stadsdelsförvaltningen Lundby har befolkningsansvaret och vill därför arbeta för medborgarinflytande i stadsutvecklingen. De konstnärer som är verksamma i området engagera­ des tidigt i processen och har fungerat som projekt­ ledare, konstnärer och representanter för kreativa verksamheter på Backaplan. Ramverket för projektet fastställdes tidigt, att programmera ett område för konst med den konstnärliga forskningen i fokus. Pro­ jektet fick namnet Ångpannegatans Processer.

I närtid får Göteborgs stad riktlinjer för kulturplanering som en del i stadens kulturprogram. Kulturplanen til�lämpas redan specifikt för Backaplan och i detta arbete har konstnärer och kreativa nätverk med geografisk anknytning till området bjudits in. De medverkande konstnärerna representerar flera perspektiv i stadsutvecklingsprocessen, som medborgare, professionella konstnärer och representanter för andra konstnärer verksamma i området.

Göteborgs stad har policydokument för finansiering av offentlig konst via enprocentsregeln. Men på Backaplan äger kommunen endast mindre än 20 procent av marken. I stadsdelen Lundby är konstprojektet delfinansierat genom ett resursnämndsuppdrag knutet till ett planerat kulturhus på Backaplan, några minuter från Göteborgs centralstation. Konstnärernas uppdrag var att skapa en konstnärlig förstudie för området som helhet, snarare än att skapa den offentliga gestaltning som enprocentsregeln ska finansiera i nästa skede.

22

Konst i stadsutveckling

Konstnären Hampus Pettersson vid etableringsskylten som uppmuntrar till alternativa förhållningssätt till Backaplan.

Foto: Barbara Ekström

Ångpannegatans Processer tar plats och gör avtryck i Göteborg

Konstnärernas utforskande arbete nyanserar bilden av vilka värden eller potentialer Backaplan bär på.

Dessa är intressanta för stadsdelen att föra fram som medborgarperspektiv och något som arbetet med att utveckla staden nu kan förhålla sig till. Konstnärerna har medverkat i olika arbetsgrupper för stadsplanering och formulerat vad en programhandling för kulturplanering i området bör innehålla utifrån de konstnärliga resurser och verksamheter som finns där redan i dag. Det behöver planerande förvaltningar förstå och förhålla sig till så att förutsättningar för konst och kultur i området kan skapas i form av till exempel ytor och lokaler för konstnärlig produktion. Konstnärer har också givits utrymme för att konstnärers utforskande arbete ska kunna ta sig fysiska uttryck som ett resultat av den teoretiska kontexten. I denna process har kunskapsutvecklande tvärkopplingar genererats mellan privata byggbolag, kommunal förvaltning och lokalt konstliv.

– Något nytt för mig var att delta i dessa möten, lunchseminarier med mera om ”Levande bottenvåningar”, ”Göteborgs bostadssituation”, ”Medborgarmedverkan i stadsutveckling” och att sitta vid samma bord som stadsplanerare, projektledare, kommunaltjänstemän, fastighetsägare och presentera sig som konstnär, säger konstnären och projektledaren Christin Wahlström. Ofta var det som att sitta på två stolar: en som folk vill lyssna på, få idéer ifrån och den andra, som hyresgäst av en arbetslokal, någon som kan flyttas på eller som man kan höja hyran för.

Konsten i stadsutveckling kan bidra med en rad

olika kvaliteter men varje konstnärskap är unikt och bidrar därför på sitt sätt. Vad som är konstnärlig kvalitet måste därför ses utifrån det specifika projektet.

I projektet Ångpannegatans Processer är projektledarna konstnärer, som arbetat i nära dialog med kulturutvecklaren. Det har redan tidigt i projektet funnits strategi för hur de värden konstnärer tillför kommuniceras via arbetsgrupper in i till exempel program och i förlängningen kulturplanen. Strategin gäller synen på konstnärernas arbete, inte som något som ska leverera lösningar utan identifiera värden. Konst har inte hanterats separat och parallellt utan har varit en integrerad del i det övriga planeringsarbetet. Arbetssättet kan liknas vid Cultural Planning, fast här med konstnärer som ställer frågorna vilket leder till andra svar. Vi behöver samverka med olika parter för att metodutveckla en integrering av konstnärers perspektiv i program- och planeringsskeden.

– Backaplan kan bli ett pilotexempel på hur en fri yta för konstnärer kan skapas, säger utvecklingsledaren Barbara Ekström. Projektet rör sig från kunskapsutveckling om kulturkonsekvensanalys till praktik.

Vi i kommunen behöver lära oss tillsammans med konstnärerna. Kommunen presenterar hur vi driver vårt arbete och konstnärerna presenterar sin metodik – då kan vi få en bild av hur processerna kan mötas. Vi har befolkningsansvar – konstnärerna är medborgare. Vi talar om stadens attraktivitet – attraktivitet för vem?

Det finns stor oro i närområdet bland de med små verksamheter. Kommer konstnärerna få finnas kvar i området?

Så såg samrådsgruppen ut En arbetsgrupp kan se olika ut. I stadsdelen Lundby ses konstnärernas medverkan som ett dialogarbete och leds därför av en kulturutvecklare som arbetar med att processleda de olika projekten som går in i varandra; programunderlag för ett kulturhus, planprocessen, framtagandet av en kulturplan, vidareutveckling av arbetssätt med medborgarinflytande. I detta projekt har konstnärernas kunskap tagits in när sakkunskap efterfrågats. Där­ för har de suttit i olika arbetsgrupper. Projektet har haft en egen arbetsgrupp bestående av de två projektledarna Hampus Pettersson och Christin Wahlström, kulturutvecklaren Barbara Ekström samt Statens konstråds cura­ torer. Konstprojekten har växt fram i samtal inom arbetsgruppen och mellan projektledarna. Projektledarna har beställt verk från konstnären Sara Lännerström och kompositören Fredrik Hagstedt. De har också engagerat Fri­ hetsförmedlingen och vitryska konstnärsduon eeefff. Samtliga verk är färdiga. Tre av dem kan ses på Backaplan.

Konst i stadsutveckling

23

”I områdets kulturplan finns nu vår metod inskriven, som säger att gestaltad livsmiljö innebär socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart arbete.”

Barbara Ekström, utvecklingsledare

Backaplan ligger centralt i Göteborg. Området har varit rikt på lokaler där konstnärer hyr ateljéer och ideella verksamheter håller möten eller danskurser.

Här fanns länge också småskaliga butiker som ännu inte slagits ut av de stora affärskedjorna. Utanför Göteborg förknippas nog namnet Backaplan främst med brandkatastrofen 1998 då 63 unga människor dog. När staden lanserade planer på en större om­ byggnation av platsen, fruktade många att Backaplan genom gentrifiering skulle förändras i grunden. Ångpannegatans Processer har med kritisk dialog inter­ venerat i planeringsarbetet genom att programmera ett område med konstens metoder. Linda Fagerström intervjuade utvecklingsledaren Barbara Ekström och konstnären Hampus Pettersson.

Beskriv utgångspunkterna för projektet på Backaplan och konstnärernas roll!

Hampus Pettersson, konstnär: Barbara Ekström kontaktade oss konstnärer som har ateljéer på Ångpannegatan vid Backaplan. I samtal om hur ett fungerande

24

Konst i stadsutveckling

konst- och kulturliv skapas, formulerades tanken om att programmera ett område med konstens metoder.

Vi ville använda social dialog, som många konstnärer arbetar med, men ändå åstadkomma något eget – och så skapades Ångpannegatans Processer.

Barbara Ekström, utvecklingsledare: Att arbeta med lokala konstnärer har skänkt projektet en genuint lokal kunskapsgrund. Senare i processen kan säkert andra metoder vara förtjänstfulla, men att arbeta med lokala konstnärer inledningsvis är en grundläggande förutsättning.

Beskriv konstverken!

Hampus Pettersson: Vi diskuterade hur offentlig konst kunde fungera på Backaplan, och fick idén om att förhålla oss till området som en utställningsplats. Hur skulle vi förmedla den känslan? En informationsskylt är ju en etablerad form för kommunikation i offentliga rum, och kändes därför spännande att prova. Vi ville presentera platsen och våra frågor till den: hur bygger

vi våra offentliga miljöer? Vilka intressen bestämmer hur det blir? Vilken hänsyn tas till dem som bor här?

Informationsskyltar av den här typen brukar visa en färdig byggplan, men vår är istället ifrågasättande och bjuder in till dialog. Skylten är en spricka som gör det möjligt för alla att se området ur ett alternativt perspektiv.

Jag höll stadsvandringar runt Backaplan, styrda av att en tärning slumpmässigt ledde oss i olika riktningar. Det var då Sara Lännerström fick idén att bygga sitt verk Tellustemplet med spillmaterial från ett nyss rivet verksamhetshus. På parkeringsplatsen intill skapade Christin Wahlström-Eriksson Där linet växer genom att odla lin i en uppsågad asfaltruta. Trots att verken är kritiska interventioner, saknar de aggressiv ton – de är rentav inbjudande.

Vilka erfarenheter av samarbete mellan konstnärer och stadsdelen/kommunen har ni dragit?

Barbara Ekström: Erfarenheten i Göteborgs stad av den här typen av projekt är ganska liten. Stadsbyggnadskontoret och kulturförvaltningen har den kunskap som krävs, och på stadsdelsnivån finns närheten till befolkning och lokalperspektiv. Vi har arbetat för att skapa förtroende för konstnärerna och deras arbete i stadsdelen. Konstnärsorganisationerna behöver stär-

ka sin kunskap om processuellt konstnärligt arbete för att bättre kunna stödja konstnärer i sådana projekt och för att enklare kunna hantera uppdragsförmedling.

Hur tar ni arbetet vidare? Kommer det påverka stadens arbetssätt?

Barbara Ekström: I Göteborg finns ett kulturprogram, där vi tog fasta på formuleringar om medskapande för att skapa vår arbetsmetod – som Kulturförvaltningen nu beskriver som en möjlig framtida metod för resten av staden.

Har det funnits utrymme för kritikalitet?

Hampus Pettersson: Att skapa motstånd för att bjuda in till kritisk dialog har varit centralt. Vi har ifrågasatt normer för stadsutveckling men samtidigt haft ett bejakande perspektiv och lyft fram andra visioner. ­Projektets kritiska attityd har blivit tydlig i förhållande till byggsituationen i resten av Göteborg, där det på kort tid uppförts flera nya miljöer som kan beskrivas som torftiga.

Vad lämnar projektet efter sig (annat än konst)? Effekter, mål, nya arbetssätt och samverkan?

Barbara Ekström: I områdets kulturplan finns nu vår metod inskriven, som säger att gestaltad livsmiljö innebär socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart arbete.

Barbara Ekström, utvecklingsledare och Hampus Pettersson, konstnär.

Foto: Barbara Ekström respektive Hampus Pettersson

Hampus Pettersson: På ett konkret plan, att människor som följt projektet förstår hur samtidskonst fungerar.

På ett mer abstrakt plan, hoppas jag att vi genom att undvika vanliga metoder förmedlat en förhoppning om dialog och medskapande och att inte enbart ­ekonomiska värden har betydelse. För den som bott eller arbetat här i 20 år, är platsen en självklar del av ­livet och skapar en känsla av tillhörighet. Finns den kvar när platsen byggs om? Vi har velat tydliggöra att det inte är självklart vem som har något att säga till om.

Linda Fagerström Docent i konst- och bildvetenskap och konstkritiker

Konst i stadsutveckling

25

Konstperspektiv före planprocess i Visborg När Gotlands gamla regementsområde omvandlas till ett område med nya verksamheter och ca 6 000 nya bostäder, kommer konsten in riktigt tidigt i processen – redan innan detaljplanearbetet har kommit igång.

Projektets samarbetsparter är Region Gotland genom Förvaltningarna, den lokala konstaktören BAC och Statens konstråd.

När arbetet med konst kommer in i ett så tidigt skede, finns möjlighet för konsten att utveckla undersökningar, dialoger samt fysiska och materiella experiment som föregår den konkreta utbyggnaden av den nya stadsdelen. Här finns fortfarande barmark i dubbel bemärkelse. Det tidigare regementsområdet P18 ­ligger söder om Visby och kommer att stå klart om cirka tio år. Ambitionen på sikt är att området ska integreras med staden. Våren 2018 inleddes den första av flera kommande stadsutvecklingsetapper. Denna första etapp berör ett delområde inom nordvästra Visborg, där detaljplan och infrastrukturplan, med stort fokus på hållbarhetslösningar, ska tas fram. Förhoppningen med att involvera konstnärer i projektet är att Region Gotland ska utveckla sina arbetsmetoder när det gäller att inkludera konst i stadsutvecklingsprojekt och på så vis försöka hitta nya och andra perspektiv i stadsbyggnadsprocessen och området än de direkt förväntade.

Region Gotland tillämpar enprocentsregeln. Men när konsten kommer in så här tidigt i processen är ­regeln inte tillämpbar, eftersom det ännu inte finns ­något ”bygge” att beräkna utifrån. I detta fall tas med-

26

Konst i stadsutveckling

len för konst därför direkt ur stadsbyggnadskontorets projektbudget. I år har regionen också fattat ett ovanligt, och för finansiering av offentlig konst, banbrytande politiskt beslut om att enprocentsregeln även ska gälla för infrastrukturprojekt framöver. Förhoppningsvis kan det inspirera fler kommuner och regioner att följa efter.

En lokal och viktig aktör inom konstområdet identifierades tidigt i processen: BAC. Baltic Art Center representerar ett såväl lokalt som internationellt perspektiv. BAC spelar en viktig roll genom sin specialistkompetens inom konstfältet och visar på hur professionella konstaktörer kan stärka och stötta dialogen mellan konstnär och planprocess. Att ta in konstkompetens i form av en konstprojektledare eller curator redan då planeringsarbetet inleds, öppnar för en fördjupad samverkan och analys kring konstens möjlighet och potential i just det här specifika sammanhanget. Det kan leda till ett kvalitativt resultat som berikar hela planprocessen.

Konstprojektledare Helena Selder från BAC fun­­ gerar lite som en buffert för att samla ihop konstnärernas medverkan till en helhet och att stärka konstnärernas röst genom hela processen. Strategin från konst­projektledaren har här varit att föreslå tre olika konstnärskap; ett lokalt, ett nationellt och ett internationellt.

Det har funnits en avsikt med de konstnärer som valts för att synliggöra att det finns olika konstnärliga metoder och sätt att närma sig processen, och att de tillsammans kan komplettera varandra. De tre konst-

Exempel på hur regementsområdets arkitektur och andra visuella element ­kopplade till Visborgsområdet och dess kulturarv kan inspirera gestaltning och förvalta områdets äldre minnen och identitet i det nya bostadsområdet.

Foto: Juri Markkula

närskapen ger tre olika ingångar till platsen som alla bär på stor komplexitet och fördjupning inom sina respektive intresseområden.

Juri Markkula visar genom sitt förslag till permanent konstnärlig gestaltning, ANNO MMXX, på ett väldigt konkret sätt hur ett fysiskt gestaltningsförslag som tar fasta på platsens historia, befintliga kultur­ miljö och landskapets naturvärden kan knytas direkt till de programhandlingar för området som tas fram i nära samverkan med landskapsarkitekterna. Ingela Ihrmans Tågandet på Visborg, som utgår från avloppshantering och begrepp som gråvatten och svartvatten, föreslår däremot ett performativt verk – ett faktiskt tågande som kommer att gå genom Visborg. Hennes arbete lämnar inte någon fysisk eller permanent gestaltning efter sig utan består av ett fördjupat utforskande i dialog med andra kompetenser inom planprocessen.

Det tredje konstnärskapet – Gediminas och Nomeda Urbonas – förhåller sig till de biologiska villkoren som finns på plats. Tillsammans med lokal kunskap ut­forskar de omgivningen i relation till de dagvattendammar som det planeras för. Tre konstnärskap ger tre olika ingångar som alla bär på stor komplexitet och fördjupning inom sina respektive intresse­ områden.

Projektet i Visborg visar på de olika möjligheter som finns med att ta in konst i tidiga skeden och hur värdefullt det är att identifiera lokal kunskap och nya samarbets­partners. Utmaningen framåt handlar om att säkra konstnärens medverkan i planprocessen över längre tid.

Konst i stadsutveckling

27

Nya mötesplatser gestaltas i Falkenberg Falkenbergs centrum får två viktiga tillskott när kunskaps- och kulturcentrumet KKC Argus byggs och en ny stadspark anläggs. Konstnären Olivia Plender fick uppdraget att undersöka förutsättningarna för konstnärlig gestaltning innan kommunen upphandla­ de ansvarig landskapsarkitekt. Kommunen tog initiativ till ett samarbete med Statens konstråd för att aktivt arbeta med den nya stadsparken som planeras utifrån ett invå­ narperspektiv.

Konstnären har bl. a. haft en dialog med en grupp kvinnor med särskild kunskap om lapptäcken.

Foto: Olivia Plender

Projektområdet ligger i Falkenbergs centrala delar. Här kommer bland annat gymnasieskola, bibliotek, kulturskola och turistinformation att rymmas i det kommande KKC Argus, som beräknas stå klart för inflyttning 2020. Bakom Argus ska Falkenbergs nya park Dialogen anläggas. Placeringen mellan Stortorget och den befintliga gymnasieskolan,

28

Konst i stadsutveckling

med Argus huvudentré mot Stortorget, gör att parken kopplar ihop stadskärnan med staden norrut. Falkenbergs kommun har redan tidigare genomfört flera dialoger kring parken och vill genom ett konstnärligt samarbete arbeta vidare med medborgarnas tankar och synpunkter inför den kommande gestaltningen.

Konstnären Olivia Plender har fått i uppdrag att lämna ett skissförslag för en fysisk gestaltning som tar ett helhetsgrepp kring situationen där både parken och Argus ryms, även interiört. Konstnären valdes för uppdraget utifrån sin forskande inriktning med tydligt fokus på lärandemiljöer och kunskapsspridning.

Uppdraget föregicks av ett dialogarbete med främst ungdomar, i kommunens regi. Arbetet har konstnären tagit vidare och utvecklat till att även innefatta såväl bibliotekarier som lärare verksamma inom Argus och civilsamhälle. Däribland en grupp kvinnor med särskild kunskap om att tillverka lapptäcken. Initialt var målsättningen att utifrån den kunskap som inhämtats från verksamma och boende i området, skulle konstnären arbeta fram ett förslag tillsammans med upphandlad landskapsarkitekt. Detta för att integrerat kunna knyta ihop gestaltningen av parkens utomhusmiljö med gestaltningen av byggnadens inre rum.

Tidsplanen kring parken har varit oklar och är i dagsläget uppskjuten på obestämd tid, något som ofta händer i stadsutvecklingsprojekt. Eftersom konstnären här – till skillnad från i många andra fall – innovativt kontrakterats så tidigt i processen att landskapsarkitekt ännu inte har upphandlats, kommer konstnären nu självständigt att arbeta vidare utifrån de nya förutsättningarna. Uppdraget är att ta fram en skiss för gestaltning i och omkring byggnaden där ett koncept för parken ingår. I de flesta andra fall har konstnärer att förhålla sig till landskapsarkitekters idéskisser och program, när de ofta för sent i en stadsutvecklingsprocess anlitas för konstnärligt arbete. I Falkenberg blir det tvärtom: konstnärens idéskiss kommer att fungera som underlag att förhålla sig till för kommande landskapsarkitekt som upphandlas. Genomförandet av projektet beräknas i skrivande stund kunna påbörjas under 2021.

Det som är intressant i projektet utifrån ett stadsutvecklingsperspektiv handlar som framgått till stor del om hur en konstnär kommer in före upphandlad landskapsarkitekt. Det stora utrymme som finns för dialog och deltagandeprocesser i konstnärens uppdrag gör det också intressant i förhållande till utvecklingen av platsen som helhet. Det är kanske framför allt detta,

och komplexiteten i ett stadsutvecklingsprojekt, som skiljer sig från ett mer traditionellt konstnärligt skissuppdrag där ett konkret förslag till gestaltning tas fram. Konstnären får utrymme för deltagande i stadsutvecklingsprocessen på ett fördjupat sätt, genom att till exempel löpande ingå som del av en arbetsgrupp, eller, som också är fallet här, att konstnären får tid att träffa människor, samtala med olika inblandade i processen och möjlighet att starta egna arbetsgrupper.

Det finns såklart ingen tydlig gräns mellan konst i det offentliga rummet och konst i stadsutveckling – men ofta knyts projekt till stadsutvecklingsbegreppet utifrån hur komplex situationen är, eller hur mycket som är i rörelse och förändring på platsen när konsten kommer in. Här fanns en förväntan på konsten, och ett utrymme för den, en möjlighet att sätta avtryck i hela processen. Inte bara på en begränsad, fysisk plats. I projektet i Falkenberg blir det tydligt hur viktigt det är att behålla dynamiken i en process även när den tar omvägar eller då byggprojekt stannar upp. Att öka kunskapen om hur ömtålig och ibland utsatt konstnärens arbetssituation är i dessa både långsamma och komplexa processer. Hur vi kan hantera detta blir viktigt även framöver.

Konst i stadsutveckling

29

Renovering av love and devotion på Olaus Petriskolans skolgård i Örebro Hur förvaltas en skolgård med särskilda konstnärli­ ga värden? Det har konstnärsduon akcg undersökt tillsammans med en landskapsarkitekt. I fokus var Olaus Petriskolans skolgård, gestaltad av konst­ närsgruppen love and devotion. I samverkan mellan Örebro Konsthall, Förvaltningsbolaget Futurum, Lokalförsörjningsenheten och Statens konstråd tog akcg fram ett förslag för renovering och utveckling av gestaltningen av skolgården.

2006 stod konstnärsgruppen love and devotions­ ­­verk love and devotion på Olaus Petriskolans skolgård klar, en nyskapande gestaltning av en skolgård där hållbarhetsfrågor stod i centrum. I ett nationellt sammanhang är det ett tidigt exempel på en helhetsgestaltning där dialog och medskapande varit

centrala ledord i processen. När skolgården skulle renoveras 2018, kontaktade Örebro kommun Statens konstråd för att driva ett kunskapsutvecklande projekt om renovering och underhåll av offentliga miljöer med särskilda konstnärliga värden.

Gestaltningen som love and devotion gjorde fick sin utformning utifrån dialoger med elever, lärare, föräldrar och representanter för stadsdelens föreningsliv.

Med huvudfrågan ”vad är en skolgård?”, tillsammans med ett hållbarhetsperspektiv, utgick konstnärerna från skolgården som en situation där flera perspektiv korsas, snarare än som en färdigprogrammerad plats.

Dialogen låg till grund för ett förslag på en utomhusmiljö som togs fram av konstnärerna tillsammans med landskapsarkitekten Jan Lindahl. Många av delarna som användes i gestaltningen återanvändes från skol-

Konstnärsgruppen love and devotion Konstnärsgruppen love and devotion utgjordes av Anna Kindgren, Carina Gunnars, Karin Johnson och Ingrid Eriksson. De två förstnämnda bildade senare akcg, som fick i uppdrag att göra en förstudie till renovering och återaktivering av det ursprungliga verket.

30

Konst i stadsutveckling

2005 tog love and devotion bort asfalt, flyttade cykelställ, lade ut stenmjöl för boulespel och planterade fyra nya lindar.

Foto: love and devotion 2005

gården som fanns före love and devotions gestaltning.

De olika delarna kan ses som årsringar som går att läsa av.

Statens konstråd gick 2018 in i det nya projektet för att belysa vad varsamhetskrav i förhållande till konstnärliga värden kan innebära. akcg (anna kindgren och carina gunnars) fick uppdraget att ge förslag till utveckling och renovering tillsammans med Jan Lindahl.

Under fem månader genomförde de tillsammans en förstudie för hur en renovering och utveckling av skolgården skulle kunna göras. Arbetet skedde i samverkan med Örebro konsthall, Lokalförsörjningsenheten, det kommunägda förvaltningsbolaget Futurum samt personal på Olaus Petriskolan.

Det ursprungliga konstverket hade lidit brist på förvaltning, så akcg började med att kartlägga verkets status. Delar av gestaltningen hade åldrats, andra försvunnit helt. Parallellt med kartläggningen renoverades delar av skolbyggnaden. I samband med detta försvann ytterligare stora delar av gestaltningen. Den magiska trädgården schaktades bort och asfalterades, och det gamla trädäcket sågades upp. Detta förödde också akcg:s förslag, som var att bevara och byta ut så lite som möjligt utifrån det hållbarhetsperspektiv som

var ett av grundkoncepten för gestaltningen.

Projektet är intressant utifrån den komplexitet som finns i förvaltning av miljöer med särskilda konstnärliga värden. Plan- och bygglagen säger att kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas tillvara, förstärkas och utvecklas. Detta avser fastighetsanknutna miljöer – men en skolgård klassas som fastighetsmark. Det innebär att konstnärliga gestaltningar av skolgårdar inte har några liknande skyddande skrivningar. Det kommunala förvaltningsbolaget driver skolgårdarna med väldigt liten budget, och vill inte åta sig ansvaret att förvalta konstnärligt gestaltad miljö i sina strukturer. Bolagets mål är att hålla nere förvaltningkostnaderna. Så länge skyddet för till exempel konstnärligt gestaltade skolgårdar inte finns, kan de gestaltade livsmiljöerna på sikt utarmas på kvaliteter de så väl behöver. Här kommer konstnärernas gestaltning, och i slutändan upphovsrätten, i fokus. När blir skötselnivån så låg att det går att tala om förvanskning av ett konstverk? Offentlig konst och dess värden i våra gemensamma livsmiljöer behöver förvaltas och ibland utvecklas eller reaktiveras.

Metoder för förvaltningen av offentlig konst behöver stärkas och utvecklas.

Konst i stadsutveckling

31

Publika program – att producera och sprida kunskap tillsammans Programverksamheten är en pågående undersökning av de frågor som uppstår när den offentliga konsten förflyttas och utvidgas, konstbegreppet förskjuts och konstnärsrollen förändras. Med en fördjupande, förmedlande och reflekterande profil producerar och sprider vi kunskap genom att ge plats och röst åt dem som på olika sätt skapar eller upplever offentlig konst.

Statens konstråds programverksamhet, i den form som har byggts upp 2018–2020, omfattar seminarier, konferenser, medskapande workshoppar, nätverksträffar, utforskande och konstnärliga processer, symposium och andra former för fördjupning och tillgängliggörande. Offentlig konst är ett dynamiskt område där det finns ett stort behov av både fördjupning och mer forskning (läs mer på s. 82). Programverksamhetens syfte är att stimulera ny kunskap och möjliggöra kritisk dialog. Genom ett curatoriellt arbetssätt där aktuella samhällsfrågor och nya perspektiv på konst tas upp ur olika vinklar fungerar programmen som byggstenar i en större kunskapsproducerande process. Att berätta om hur offentlig konst skapas är också att berätta om hur offentlig konst skapar utrymme för reflektion och samtal i våra gemensamma rum. Därför är det särskilt viktigt att lyfta konstnärernas röster och synliggöra berättelser och projekt från olika delar av landet.

Aktuella samhällsfrågor blir konst- och programteman Vi utgår från olika perspektiv och arbetar för att bereda plats åt många olika berättelser, upplevelser och metoder som den offentliga konsten berör. Det gäller medborgarnas perspektiv lika väl som konstnärernas, beställarnas och förvaltarnas.

32

Publika program

I arbetsprocesserna strävar vi efter hållbarhet. Det handlar om ekologisk hållbarhet men också om social hållbarhet. Sociala och kulturella aspekter spelar roll när vi skapar gemensamma livsmiljöer, varför ett hållbart arbetssätt förutsätter ett intersektionellt tänkande och metoder för att motverka diskriminering och segregation. En viktig del av detta är att aktivt inkludera röster från flera olika samhällsgrupper i arbetet, som etniska minoriteter och personer i olika åldrar. Återkommande teman är olika upplevelser och definitioner av offentlighet, hållbarhet, och den föränderliga synen på konst och konstnärsrollen genom historien till i dag. Här lyfts frågor om konstens och konstnärernas frihet utifrån begrepp som kritikalitet och instrumentalisering. Vi fokuserar även på tidsliga aspekter som tillfällighet eller permanens, kulturarvsfrågor, undanträngda berättelser, konstnärliga strategier och handlingar i samhällsförändring, värdeförskjutningar och omtolkningar, samt utvidgade sätt att se på offentlig konst, som till exempel performance eller konstnärligt drivna mötesplatser.

Omställning – nya behov, nya arbetssätt Vi arbetar konsekvent för att kunna nå ut bredare över hela landet och internationellt. Under 2020 ställer programverksamheten om till att även ta fram skräddarsydda program med digitalt innehåll på webbplattformar och sociala medier. Omställningen är nödvändig för att möta pandemin och de rekommendationer som införts för att stoppa smittspridningen. Men den innebär även att vi skapar nya arbetssätt för att mötas i realtid över större geografiska områden där fler kan delta. Utöver digitala konferenser producerar vi film, ra-

Koreografen Stina Nyberg i det performativa verket ”Skvallret” i Sundsvall.

Foto: Ricard Estay

dio, ljudverk och beställer digitala konstnärliga inslag.

Dessa nya arbetssätt får oss att tänka nytt och kompletterar nu Statens konstråds program. Vi möts med medskapande processledning i digitala workshoppar, live-sänder webbinarium och utformar curatoriellt helt nya typer av beställningar för konstnärlig medverkan i olika medier. I och med omställningen till mer digitalt innehåll medverkar vi också för att ta fram en webbplattform för det nya materialet.

En fördjupande och förmedlande programväv av kun­ skapstrådar Verksamhetens publika program står på curatoriell grund. Det innebär att Statens konstråds curatorer här prövar olika format och teman för samtal och möten

som ger utrymme för oförutsägbara insikter och ingångar till aktuella ämnen i konsten och samhället.

Hur vi väljer att arbeta spelar roll för vad som sägs och hur det upplevs. Konstnärliga och curatoriella arbetssätt för program är nödvändiga för att få syn på det specifika och nya i varje situation. I det curatoriella arbetet med program strävar vi efter att fördjupa teman, att skapa flera ingångar till förståelsen och upplevelsen av verk och att ge utrymme för flera perspektiv: konstnärens, publikens, medborgarens och beställarens. I arbetet ingår också att göra urval av ämne och plats, att tänka på sammansättningar och att bjuda in medverkande. Inte minst handlar det om att skapa ramar för programmen både rumsligt och innehållsligt.

Ett syfte är att bjuda in personer med olika erfarenhet och kompetens att mötas och tillsammans samtala

Publika program

33

om konsten, vetenskapen och samhället och vad det betyder ur olika perspektiv. Programmen väver på så vis med hjälp av det curatoriella arbetet samman prövande, situationsspecifika och tematiska förhållningssätt med konsten i centrum. Vi utgår från normkreativa verktyg och intersektionella analyser för att bidra till att skapa mer jämställt innehåll och minskad segregation. Våra metoder omfattar ett gemensamt kunskapande, tematiska serier och interdisciplinära möten, utifrån principer som strävar efter att skapa trygga möten med tillitsbyggande arbetssätt utan att ha konsensus som mål.

Detta curatoriella tillvägagångssätt gör det möjligt för programverksamheten att både breddande och fördjupande beröra stora delar av Statens konstråds verksamhet. Programmen anordnas självständigt så väl som i anslutning till tillfälliga konstprojekt, permanent och byggnadsanknuten offentlig konst, stadsutvecklingsprojekt, lokala konstaktörers evenemang och andra projekt inom Kunskapsnavets utlysningar, pilotprojekt och nätverk.

Många av våra utåtriktade program är samarrange­ mang och genomförs i samarbete med andra konst­ aktörer, museer, konsthallar, enskilda konstnärer och även andra myndigheter och regioner. Vi arbetar med biennaler, curatoriella plattformar och internationella nätverk. Ett sådant samarbete har vi initierat med den internationella curatoriska plattformen Visible, som arbetar globalt med socialt engagerade konstnärliga projekt. Samarbetet resulterar i en publikation av en övergripande bibliografi med introducerande texter, en webbplattform samt ett bibliotek i Statens konstråds lokaler. Ett annat exempel är en programserie som fokuserar på frågor om dekolonialitet och offentlig konst genom samarbeten med Nordiska museet, Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA) och Luleåbiennalen under 2020.

Att reflektera tillsammans – ett kontinuerligt lärande i praktik och teori I och med uppbyggandet av en mer omfattande programverksamhet producerar Statens konstråd nu minst ett eller flera fördjupande publika program i månaden, ibland flera i veckan, på olika platser i landet.

Programmen omfattar nu även större konferenser med internationella deltagare. Verksamheten genererar genom sina många samarrangemang ett stort nätverk och många kunskapsutbyten både med andra aktörer

34

Publika program

i branschen och i angränsande fält. Under de tre åren 2018–2020 har vi bara inom programverksamheten genomfört ett hundratal samarbeten. Dessa fördjupande program har producerats utöver invigningar av nyproducerade verk som sker kontinuerligt över hela landet.

Behovet av att arbeta för ökad förståelse för konstnärsrollen och den offentliga konstens föränderliga uttryck kvarstår när uppdraget rapporterats.

Dessutom finns det ett stort behov av ökad förmedling kring offentlig konst i hela landet. Med de erfarenheter vi har gjort och de digitala möjligheter vi nu har börjat utveckla vill vi arbeta vidare med just detta.

Att se och tolka konstens roll i samhällsomvandling medan den händer är en konst i sig. Att dessutom sätta konsten i relation till olika situationer och förstå hur den påverkar ens egen och andras roll kräver både lyhördhet och dialog. För att lyckas med det behöver vi fortsätta skapa och vidareutveckla det utrymme för reflektion som programverksamheten möjliggör. Det är en långsiktig process som inte tar slut. Stannar vi inte upp för att reflektera, stannar kunnandet mitt i görandet. Då sprids inte kunskapen vidare, med färre möjligheter till förbättring och nya möten. Programverksamheten är därmed en väsentlig del av arbetet med att producera, förvalta och utveckla offentlig konst och den kunskap som finns i och runt den.

För att förstå och följa konstens förflyttningar och utvidgningar i takt med tiden, där konstbegreppet ständigt förskjuts och bryter ny mark och där konstnärsrollen fortsätter utvecklas, behövs en reflekterande programverksamhet som svarar upp mot samhällets ständiga förändring. Det publika har inte bara en form, utan tar sig olika uttryck, går på djupet och tillgängliggör därmed konsten för fler.

Exempel på program 2018–2020 Gestaltad livsmiljö 2020 (digitalt)

Mind over matter (Stockholm)

En heldagskonferens som bjöd på en en ny verktygslåda för gestalt­

Åtta konstnärer berättade om utvecklingsarbetet med idéskisser av

ning av samhällets gemensamma rum. I samarbete med Boverket,

konstnärliga uttryck som inte enkelt låter sig översättas till perma­

ArkDes och Riksantikvarieämbetet.

nenta gestaltningar.

In Forest Intervals / Responding to the Forest’s Call (digitalt/

Livskoreografier – infrastrukturer för ett levbart liv #1–3 (Stock­

Sörmland)

holm)

En resa med flera nya ljudverk kring Malin Arnell och Åsa Elzéns

Tolkningar av begreppen liv och det sociala i anslutning till projektet

arbete Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller

Choreographies of the Social. I samarbete med Frida Sandström.

Dansandet är en form av skogskunskap. I samarbete med Sörmlands museum, Malin Arnell och Åsa Elzén.

Att omfamna det ofattbara (Stockholm) Om spiritualitet, vetenskap och minneskonst kring Lea Porsagers

Annotated Bibilography, en bok, ett curaterat bibliotek och texter

jordverk och minnesvård Gravitational­ ­ripples. En serie guidade

kring urvalet (digitalt och fysiskt)

visningar i samarbete med Thielska galleriet.

Ett internationellt nätverk av curatorer har valt icke-akademiska publikationer om offentlig konst på en global scen. Publikation,

Punctum Ceasura – konstkritik i en ny offentlighet (Tranås)

webbplats, program, bibliotek. I samarbete med den internationella

Om hur konstkritik relaterar till nya offentligheter och den offentliga

konst­aktören Visible.

konsten. I samarbete med Nya Småland (huvudarrangör) och i sam­ verkan med Iaspis, Konstnärsnämnden.

Dekolonialitet och offentlig konst (digitalt/Stockholm, Gällivare, Luleå, Göteborg)

Mapping publics (Göteborg)

Om konsten roll och myndigheters ansvar, avkolonisering och det of­

Offentliga rum som begrepp, diskurs och praktik och allmänhet som

fentliga – vilka uttryck och berättelser får plats och vilka behöver ges

fantasi, ideal eller längtan. I samarbete med HDK-Valand.

rum? I samarbete med Nordiska museet, Luleåbiennalen och GIBCA. Konst som rum, rum som konst (Jokkmokk) Engagerande och utmanande – offentlig konst i dag (Nyköping)

Seminarium om och besök i verket Fijfere, Vanás, Gieđgi av Joar

Om konst som civilsamhället och konstnärer skapat tillsammans

Nango & Anders Rimpi. I samarbete med Ájtte Musei Vänner och

och som vidgat förståelsen för deltagande och publikens roller. I

Resurscentrum för konst Norrbotten.

samarbete med Sörmlands museum.

Publika program

35

Sa

m

ve r

ka

n

At or t a ga rb ni et se a ra öv si er g. fö Ga val ml tn a in st gs ru gr kt än ur se er r ka krä n ve be r hö ny va a by sät ta t s at ut t .

Olika projekt kräver olika finansiering Om det ska vara möjligt för den offentliga konsten att vara ett naturligt inslag i våra gemensamma livsmil­ jöer måste det finnas en ekonomi för det. Kommuner och regioner har löst den utmaningen på olika vis där enprocentsregeln är en möjlighet bland flera andra.

Gemensamt för alla är behovet av ett helhetsperspek­ tiv på den offentliga konstens roll i samhällsplane­ ringen, och en vilja att hitta lösningar som passar de egna förutsättningarna.

Traditionellt har den offentliga konsten i Sverige finansierats av den så kallade enprocentsregeln. Att en procent av byggkostnader viks till konst i våra gemensamma livsmiljöer garanterar att också konstnärliga uttryck är med och formar dessa. När vi får möjlighet att ta del av konst i bostadsområden, skolor och vårdmiljöer bidrar den till en mångfald av uttryck och är en del av vår yttrandefrihet.

Enprocentsregeln är ett sätt av flera att arbeta med finansiering Enprocentsregeln är frivillig och tillämpas på en mängd olika vis av kommuner och regioner runt om i landet. Ett flertal av de kommuner Statens konstråd samverkat med inom Kunskapsnav offentlig konst hade sedan tidigare fattat beslut om att arbeta med enprocentsregeln, men har inte haft möjlighet att realisera den eftersom det saknats en organisation för arbetet. Merparten av arbetet i utlysningen Första gången – steget vidare har därför handlat om att revidera, omformulera eller att ta fram helt nya styrdokument som förtydligar arbetsgång, ansvar och mandat för processen.

I utlysningen Konst i stadsutveckling, där konstnärer varit involverade redan i tidiga skeden då stadsomvandling planeras, har de allra flesta projekten bekostats på andra sätt än genom enprocentsregeln.

38

Finansiering

I Visby finansieras konstnärers deltagande i planeringen genom stadsbyggnadsprojektets egen budget.

Samtidigt har regionen fattat ett politiskt beslut att enprocentsregeln även ska gälla för projekt som rör infrastruktur. Göteborg finansierar sina konstnärer från ett resursnämndsuppdrag som är knutet till ett kommande kulturhus. Med de omfattande stadsomvandlingsprojekten följer större budgetar som kan öppna upp för fler finansieringsalternativ som möjliggör för konstnärer att delta redan i planeringen.

Tillväxt ur ett stad-och-landperspektiv Regeln om att vika en procent av investerings­ medel vid ny-, om- och tillbyggnation infördes som en ­ rekommendation 1937. Under större delen av 1900-­ talet investerade Sverige enorma summor i byggande, och tillväxt var ett ledord och ett mått på god samhälls­utveckling. På 2000-talet är frågan snarare om tillväxt är någonting vi kan fortsätta att räkna med. I dag är istället klimatförändringar och segregation några av de stora utmaningar som dominerar samhällsdebatten. Med en pågående urbanisering som medför växande klyftor mellan stad och land innebär det att många kommuner på våra landsbygder inte har någon tillväxt, utan ­snarare krymper. Mindre kommuner arbetar intensivt med att skapa attraktiva miljöer och förutsättningar som ska möjliggöra för invånare att bo kvar. Den offentliga konsten är en del av det arbetet och därför har många av de kommuner Statens konstråd samarbetat med också försökt att hitta alternativa finansieringsmodeller. Det kan till exempel innebära att de använder sig av en fond som är knuten till en kommun eller region och som delar ut investeringsmedel i syfte att stödja investeringar som skapar utveckling.

Kramfors kommun skriver i sin redovisning: ”Ett hinder (som inte beror på projektet) är kommunens

ekonomiska situation. Det var därför inte möjligt att fatta ett beslut om att Kramfors kommun ’ska’ arbeta utifrån 1 %-regeln. Vi fick nöja oss med att vi ’bör’ ­arbeta utifrån den. Det är sällan vi ser stora byggprojekt i kommunen, så vi kommer sträva efter att hitta andra vägar att finansiera den offentliga konsten. Exempelvis tänker vi att vi kan samla pengar från flera mindre projekt till en pott. Vår målsättning är att genomföra ett konstprojekt per år, alternativt ett vartannat år. Det är dock viktigt för oss att vi har beslutet om 1 %, för framtida byggprojekt.”

Paola Zamora som arbetat som konstkonsult i flera av projekten säger i diskussionen om betydelsen av enprocentsregeln: ”Det har visat sig vara lättare för kommunerna att finna alternativa finansieringsformer för att få till ett antagande av riktlinjer och policyer, än att driva på enprocentsregeln som den enda vägen till att arbeta med offentlig konst. Där har vi konst­ konsulter kunnat processleda diskussioner inom organisationen för offentlig konst i varje kommun.”

De självorganiserade konstnärerna I utlysningen Lokala konstprojekt visar pilotprojekt som startats och drivits av konstnärer, cutarorer och konsthallar hur finansieringsformer som går bortom kortsiktig projektfinansiering och enprocentregelns logik kan bidra till att skapa och sprida konst bredare

över hela landet. Genom att utövarna själva formulerar projektens utgångspunkter, som plats och sammanhang, har helt andra frågor och miljöer lyfts än de som skapas utifrån beställda uppdrag där plats och historia är bestämt från början. Projekten prövar även arbetssätt som undersöker hur konstnärliga metoder kan bidra till att utveckla samhällets gemensamma livsmiljöer. Kultivator på Öland (se s. 66) eller The Non Existent Center vid Ställbergs gruva (se s. 64) har u ­ nder många år arbetat i samverkan med den lokala platsen i olika typer av konstnärlig verksamhet. De verkar på landsbygder där små kommuner ofta saknar medel till enprocentsuppdrag. Långsiktigheten i deras arbete bäddar för hållbara metoder när det gäller dialogen med närsamhället, och framför allt är den konstnärliga friheten central då de arbetar på eget uppdrag.

I de självinitierade projekten ryms viktig kunskap om konstens roll i samhället och en vilja att bidra till lokal utveckling och omställning. För att tillvarata den resurs som deras verksamhet kan innebära för en kommun eller region behöver formerna för stöd utvecklas. Det kan innebära att utveckla och komplettera finansieringsformer för kortsiktiga projektmedel och enprocentsregeln där den inte räcker till. Ett långsiktigt stöd för egeninitierad konst i olika typer av offentligheter skulle öppna upp för en breddad syn på offentlig konst som kan komma många tillgodo, inte minst våra landsbygder.

Lagen om offentlig upphandling Att genomföra en offentlig upphandling av konstnär eller konstkonsult kräver kompetens inom både juridik och konst. För många mindre kom­ muner innebär det en stor utmaning. Vid flera nätverksträffar har därför föreläsningar och workshoppar handlat om hur en upphandling av konst kan gå till och vad det finns för olika alternativ att använda sig av. Träffarna synliggjorde att arbetssätten skilde sig åt beroende på upphandlare.

Upphandlarens ställning är ofta stark i relation till konsthandläggare eller kultursekreterare och här finns stora behov av att hitta ett gemensamt språk hos samtliga, samt förståelse för konstens särskilda förutsättningar i upphandling.

Under våren 2020 kom beskedet att Upphandlingsmyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att utveckla stöd för hur kvalitetsfrågor som avser arkitektur och gestaltad livsmiljö kan tas tillvara vid offentlig upphandling. Arbetet med utlysningarna Första gången – steget vidare och Konst i stadsutveckling visar att det är i upphandlingens formuleringar som grunderna för den konstnärliga kvaliteten läggs. Här sätts också villkoren för konstnären, vilka får betydelse genom hela projektet. Om kommuner med mindre resurser ska få möjlighet att genomföra upphandlingar av konst måste de få tillgång till både juridisk och konstnärlig kompetens som kan säkerställa de kvalitetsmål som politik för gestaltad livsmiljö syftar till.

Enprocentsregeln Enprocentsregeln tillämpas i dag av 41 procent av kommunerna och 55 procent av regionerna. I jämförelse med 2012 är det en ökning med 8 procent för kommunerna och 18 procent för regionerna. Källa: 1 % för konstnärlig gestaltning av offentlig miljö. En komparativ studie av enprocentsregeln i kommuner och regioner 2012 och 2018, genomförd av Konstnärsnämnden 2020.

Finansiering

39

Tolv lokala konstprojekt Naturskyddsjuridik, alternativa minnesmärken och genusfrågor i spelvärlden är exempel på ämnen i utlysningen Lokala konstprojekt. De visar på vikten av delaktighet och på värden som uppstår lokalt när konstaktörer själva initierar och driver projekt – i offentliga rum de själva definierat.

Av drygt 300 sökande beviljades tolv projekt inom utlysningen. Den vände sig till konstaktörer som verkar på ideell grund; konsthallar med offentligt uppdrag, konstnärer och oberoende curatorer, som ville genomföra lokalt förankrade projekt. Ett krav var att de skulle genomföras eller tillgängliggöras offentligt. Projekten bedömdes utifrån konstnärlig kvalitet, lokal förankring, nyskapande metod och genomförbarhet. Hänsyn togs också till geografisk spridning. För att stödja samverkan och kunskapsutveckling har projekten erbjudits att delta i en handfull nätverksträffar.

Utlysningen prövade vad som händer när konstnärer på ett kreativt sätt väljer plats, ställer relevanta frågor och undersöker olika offentligheter när de själva definierar ramarna för projekten och är drivande i gestaltning av livsmiljöer. En slutsats som vi ser är att det finns behov av långsiktigt offentligt stöd för egeninitierad konst i gemensamma livsmiljöer. En finansieringsmodell med fria medel skulle öppna för att konst skapas på platser som annars skulle bli utan och också öppna upp för en utvidgad syn på vad offentlig konst kan vara.

40

Naturen tar över JÖNKÖPING/ÖSTERÄNGENS KONSTHALL mångfald i området - eller på olika sätt belysa diskussionen kring artrikedom och diversitet. Efter en period av skissarbete och efterforskning inledde konstnärerna samarbeten med lokala aktörer, och konstnärliga projekt initierades på temat. Konstnärernas arbete resulterade i ett antal permanenta, semipermanenta och tillfälliga offentliga gestaltningar på Österängen som invigs i september 2020. Österängens konsthall har funnits sedan 2015 och är en plats för svensk och internationell samtidskonst som drivs av en ideell förening. Utöver utställningsverksamheten har man en omfattande verksamhet för barn och ungdomar. Biosfärområdet Östra Vätterbranterna utsågs till biosfärområde av Unesco 2012 och består av sju medlemsorganisationer där bland annat LRF, Gränna Skogsgrupp, Södra Skogsägarna och WWF ingår.

Ekskolan av SymbioLab med konstnärerna Julia Adzuki och Patrick Dallard.

Foto: Julia Adzuki

I projektet Naturen tar över ville Österängens Konsthall i Jönköping förena kompetensen hos ett antal professionella konstnärer med den kunskap om biologisk mångfald och ekologisk hållbarhet som finns hos föreningen Biosfärområde Östra Vätterbranterna. Österängen är en klassisk förortsstadsdel med stora grönytor mellan huskropparna – men det är samtidigt en ”monokultur” i form av gräsmattor och icke-blommande träd och buskar. Här såg konsthallen en enorm potential för en ökad biologisk mångfald. Vad skulle hända om man lät naturen ta över? Konsthallen ställde frågan om hur offentlig konst kan agera som en katalysator för ett samtal om den offentliga miljön mellan fastighetsbolag, kommun och boende på Österängen?

De deltagande konstnärerna bjöds in att under fria former tolka projektets idé: att via konstnärliga processer undersöka potentialen för ökad biologisk

Tolv lokala konstprojekt

41

Verkstaden GÖTEBORG/KOLLEGIUM

Heaven & Hell, Poste Restante, omslutande performance, Gathenhielmska huset.

Foto: Patriez van der Wens

Kollegium är en konstnärsgemenskap som utgår från en vision om konsten som vänskapsoch kärlekshandling. Verksamheten arrangerar ambulerande utställningar och publika samtal som undersöker släktskapet mellan transcendentala och estetiska erfarenheter.

Gemenskapens arbete graviterar kring ett expanderande manifest – en uppsättning verser som fungerar som ett vägledande kalibreringsverktyg som de konstnärliga samarbetena, dialogerna och arbetsprocesserna kommer ur.

Inom ramen för utlysningen undersöker Kollegium tillsammans med konstnärer, medborgare och forskare vad som konstituerar offentliga miljöer öppna för lek, händelser och omsorg, genom (åter)aktiverande av sakrala kulturarvsmiljöer och kulturminnesplatser.

Här märks bland andra Gathenhielmska huset i Göteborg, vilket är ett kulturminnesmärkt

42

hus vid Stigbergstorget. Sedan huset byggdes år 1743 har det, utöver att ha varit en privatbostad, hyst flera ordenssällskap. I modern tid har det huvudsakligen varit stängt för allmänheten. Andra platser för verksamhet har varit, eller kommer att vara: Kulturtemplet – en underjordisk vattencistern, Betlehemskyrkans kapell, KKV GBG, experimentreaktorn R1, Stadsbiblioteket Göteborg, Göteborgs Litteraturhus och Gustavsbergs Konsthall. Samtidigt har Kollegium vidare genom webbplatsen kollegium.nu undersökt hur digitala infrastrukturer kan skapa rum för inre dialog, och hur dessa är en förlängning av det offentliga.

Inom ramen för Verkstaden har Kollegium arbetat med att mejsla fram konturerna av en framtida hantverksgemenskap med arbeten i textil och porslin, vilka fortfarande är under produktion i samarbete med konstnären Åsa Norman. Verkstaden arrangerar workshops där Kollegium undersöker hur praktiserande av vänskap, sysslolöshet och medskapande kan utgöra strategier för att forma nya estetiska gemenskaper. Genom att förstå och undersöka handens tysta värv som etik arbetar Verkstaden med nödvändigheten av att i dag genomdriva en ”handens renässans”. Kol-

legium arbetar vidare inom ramen för Biblioteket med att utforska det språkliga bakom språket självt och hur gemenskapen kan bevara kunskaper i vetandets marginaler. Den expanderande digitala kunskapsresursen Länkbiblioteket är en del av Bibliotekets arbete och responderar på de utmaningar som den nuvarande pandemin aktualiserat. Verkstaden respektive Biblioteket kan ses som varpen och inslaget i en väv, i vilken den ena existerar inom den andra.

Med anledning av covid-19 har vårens program flyttats till hösten/vintern 2020. Programmet inne­ fattar utställningstrilogin Drömmen om en annan plats där Kollegium i tre symboliskt laddade miljöer undersöker existentiella erfarenheter. I trilogin medverkar Åsa Ersmark, Linn Lindström, Andrea Buttner, Åsa Norman, Meira Ahmemulic, Rita Nettelstad, Elisabeth Belgrano och Nika Persson m. fl. Under hösten 2020 visas det immersiva verket Vägg på KTH i reaktorhallen R1 parallellt med panelsamtalet Att vara förlorade tillsammans i intet. Samtalet utgår från frågan om hur vi kan stå i närmare förbindelse med intet – och om vår egen ändlighet kan fungera som en etisk och transcendental strategi?

Under 2019 har Kollegium arrangerat, producerat eller med-curaterat designkoncept, föreläsningar, uppläsningar, allomslutande performance, workshoppar och panelsamtal tillsammans en rad olika utövare och samarbetspartners. Bland andra märks Anja Linnea Hellström, Studio Hanna Bergman, Lottie Eriksson, Johanna Lindbo, Marie Silkeberg, Åsa Maria Kraft, Annie Johansson, Therese Ytter, Helena Fagertun, Linda Östergaard, Donia Saleh, Elise Ingvarsson, Erika Lindahl, Linn Hilda Lamberg och Benjamin Quigley i samarbete med Poste Restante, GIBCA, Textival och GFFP.

Tolv lokala konstprojekt

43

Skogen kallar JULITA/KATRINEHOLMS KOMMUN/MALIN ARNELL OCH ÅSA ELZÉN IS ​ kogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap​ undersöks möjligheterna att genom en konstnärlig-juridisk intervention ta en bit skogsmark ur produktion för att säkra dess agentskap och fortlevnad i oändlig framtid.​ Skogen är 3,7 hektar​​i form av en triangel och ligger på Fogelstad Säteris marker i närheten av sjön Aspen i Julita, Katrineholms kommun.​Ett arrendeavtal på 50 år har ingåtts gällande skogsmarken som ett första steg i åtagandet.

Utifrån dagens regelverk och definitioner klassas skogsmarken som produktionsskog. Arrendeavtalet möjliggör att skogen tas ur produktion och tillåts leva vidare istället för att avverkas enligt skogsbruksplan.

Innan arrendeavtalets utgång, 2069, kommer skogsmarken därmed att kunna definieras som ”gammelskog med hög biologisk mångfald” och anses värd att bevara. ​ Till skillnad från ett naturreservat som oftast syftar till att ”skydda” en skör miljö vill Arnell och Elzén genom den konstnärliga förskjutningen och inramningen möjliggöra ett mångtydigt undersökande av vårt invecklade planetära ömsesidiga beroendeförhållande.

Delar av skogen planterades under lantbrukaren Elisabeth Tamms tid som ägare av Fogelstad. Tillsammans med ​ pedagogen Honorine Hermelin, yrkesinspektören Kerstin Hesselgren, läkaren Ada Nilsson och författaren Elin Wägner bildade hon Fogelstadgruppen 1921. Gr​uppen kom samman genom kampen för fred, demokrati och kvinnlig rösträtt. De drev bland annat Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad (1925–54)​ och publicerade den politiska veckotidskriften ​Tidevarvet​1923​–3 ​ 6​. Gruppen var partipolitiskt oberoende och starkt engagerade i ”jordfrågan”, som i dag kan sägas ingå i en vidare diskussion om social, ekonomisk och ekologisk resiliens.

Skogsmarken blir ett monument, ett pågående omgörande performativt offentligt konstverk, som både hedrar Fogelstadgruppens praktik och ​ blir en del av dagens politik gällande gestaltad livsmiljö. När skogsmarken görs till ett offentligt konstverk lyfts

44

Tolv lokala konstprojekt

den ur sitt förutbestämda sammanhang som produktionsskog och blir till ett sorts motstånd mot den västerländska teleologiska tidsuppfattningen. Skogen lever vidare i en annan temporalitet, där en tidsaxel från Fogelstadgruppen och dess kamp för fred med jorden tillåts fortgå i stället för att brytas. Genom att låta skogen stå, bryts istället den antropocentriskt förutbestämda vinstdrivande temporalitet som skogen i dag ingår i.

Skogen kallar ​skriver in sig i en samling av icke-holistiska relationer, kontaminerade samarbeten och processer med egna temporaliteter som hjälper oss att tänka tid i en mångfald av hastigheter, formationer och omfång, då ett av hindren för att förstå vidden av klimatförändringarna är oförmågan att uppfatta olika samtidigt pågående tidsförlopp. Inom ​Skogen kallar​ ryms ett antal koreograferade intra-aktioner​m​ed intentionen att skapa möten mellan skogens mångfald av livsformer, historier och relationer som möjliggör ett tränande av ett ”ömsesidigt hållbart relaterande”.

Därmed vill S ​ kogen kallar​ge plats till olika begär och beroendeformationer. Konstnärerna föreställer sig ett lesbiskt kontinuum eller ett kontinuum av ecosociala begär: begär i skogen, inom kontaminerade samarbeten och mellan mer-än-mänskliga livsformer, vårt begär till delaktighet i en större tidsrymd och till en annan framtid.

Tolv lokala konstprojekt

45

Skogsmarken blir ett monument – ett pågående omgörande performativt offentligt konstverk.

Foto: Ricard Estay

Fogelstadgruppen, stående från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. Sittande Kerstin Hesselgren.

Foto: Okänd

Omvandling pågår KIRUNA/MALMBERGET/SARA SÖDERBERG

46

Tolv lokala konstprojekt

Genom att ta reda på det som ingen längre vill ha återanvänds materialet i konst.

Foto: Sara Söderberg

Stadsomvandlingarna i Kiruna och Malmberget är utgångspunkt för konstnären Sara Söderbergs konstprojekt Omvandling pågår. Hon undersöker hur material värdesätts, devalveras, möjliggör, förbrukas och förflyttas i ett så kallat postindustriellt samhälle genom att studera förändringen och ta reda på det som markerats som avfall, det som efterlämnats som ingen längre vill ha, och återanvända detta i gestaltandet av ett konstverk. Distans­ eringen mellan människa och en naturnära kretsloppstanke är grundpremissen och utifrån det perspektivet låter hon platsen, samt en tät dialog med andra lokalt verksamma och inbjudna medverkande, styra arbetets riktning och resultat.

Omfattningen av omvandlingen i Malmfälten är unik i sitt slag då hus, hem och hela samhällen nedmonteras och flyttas för att möjliggöra en fortsatt malmbrytning. Att förflytta människor på grund av järnindustrin är inget nytt eller unikt, samisk kultur i området har länge präglat och präglats av dessa marker och tvingats flytta på sig för jakten på den eftertraktade malmen och dess anspråk på ytterligare arealer. Relationen mellan natur och ytterligheter i mänsklig kultur genomsyrar hela upplevelsen av platsen. Bergmassiv som tornar högt över havet står bredvid berg vars massa bryts ned i tiotusentals ton om dagen.

Allt marknadsförs som en resurs, men framstår som helt väsensskilda i hur vi relaterar till dem.

tas, prefabriceras, fraktas, konstrueras, rivs, fraktas, bränns, och grävs ner på en massiv global skala som förskjuter kunskapen om vad materialen omkring oss egentligen är, dess ursprung och vilka konsekvenser förädlingen har. Konsekvenser för natur, djur och människa, men även den kroppsliga, sinnliga och estetiska upplevelsen som förändras när de mått, linjer, ytor och material som omger oss är utformade för att vara snabba, billiga och få plats, först i en fabrik, sedan i en fraktcontainer, och vars värde sjunker ofattbart snabbt när de till och med är gjorda för att gå sönder och ge plats för nytt.

Vad händer när material som omger oss är utformade för att vara snabba och billiga?

Foto: Sara Söderberg

Denna monumentala flytt innebär att mängder av trottoarer, hus, hem, tennisbanor och skolor som nyss var dugligt ska bli utbytt till nytt. Allt material i ett samhälle är förbrukad energi, koldioxid som fyller atmosfären. Konstnären utgår från en syn på kulturen som byggd på föreställningen att resurser är ändlösa.

Ett ekonomiskt system har skapats som kräver produktion och konsumtion av nytt framför ett cirkulärt återanvändande. Projektet utgår från att människor genom historien har behövt handskas med de lokala förutsättningar de haft för handen, och därmed varit i direkt relation till jorden, skogen, vattnet och berget. I en antropocentrisk samtid väljer och vrakar den rika delen av jordens befolkning från ett globalt smörgåsbord av ”naturresurser” utan en relation till dess ursprung. Natur görs till människans materiella kultur när den sprängs, utvinns, fraktas, förädlas, frak-

Tolv lokala konstprojekt

47

Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden STOCKHOLM/MOSSUTSTÄLLNINGAR

År 2016 observerade två konstnärer från studiokomplexet Studio Mossutställningar hur det omgivande hamnområdet förvandlades till Norra Djurgårdsstaden – en ”hållbar stadsutveckling i världsklass”. Över 5000 internationella delegater besöker årligen detta stadsutvecklingens skyltfönster för svensk ingenjörskonst.

Men hur påverkas kriterierna för ekologisk hållbarhet av ekonomiska intressen, och kan utvecklingen anses hållbar ur ett kulturellt och socioekonomiskt perspektiv? Är denna form av stadsutveckling svaret på vad vi behöver för att överleva klimatkrisen?

Utifrån konstnärernas två perspektiv utformades ett omfattande program som samlar regionens djärva och modiga tänkare, arbetare och skapare med alla möjliga erfarenheter för att bidra till det paradigmskifte som de flesta anser vara nödvändigt, men som få vågar drömma om.

I Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden bjuds konstnärer in för att tillsammans med allmänheten, forskare, arbetare och beslutsfattare pröva visioner för hållbar utveckling. Programmet undersöker de faktorer som påverkar hur hållbar stadsplanering förstås, görs och tillämpas: Vilka får bygga staden och för vilka? Hur formas platsen för de som verkar och lever här? Ambitionen är att föreslå en expanderad syn på hållbarhet där planetära, personliga, kulturella och socioekonomiska perspektiv vävs in.

Titeln är en referens till den roll konstnärer tilldelas i byggprojekt, där enprocentsregeln föreskriver att en andel av produktionskostnaden av offentliga byggnader ska gå till uppförande av konst. När enprocents-

48

Tolv lokala konstprojekt

regeln infördes kallades uppdragen ”konstnärliga utsmyckningar” och reformen förknippades senare med folkhemsidén och ett syfte att främja en demokratisk tillgång till konst. Med Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden framförs tanken att konstnärer kan erbjudas en roll bortom utsmyckande eller arkitektoniska uppdrag där både institutionskritik och generativa samhällsmodeller får plats. Konstnärer kan skapa konst som är visionär, som alstrar alternativa etiska normer och berättelser, och som i denna instans dedikerats att rucka på dominerande förhållningssätt till stadsutveckling.

Programmet pågår under 2018–2021 och är strukturerat som en teaterpjäs. Staden framställs som en scen för utveckling där ridån går upp för fem ”akter”, som tar sig an varsitt av våra fem grundelement: jord, eld, vatten, luft och eter.

Varje akt utgörs i sin tur av en serie scener: • Ett offentligt konstverk som gräver i stadsdelsutvecklingen som företeelse.

• Ett maraton av undersökande vandringar som lyfter fram olika sätt att tolka stadslandskapet.

• En central utomhusmarknad där vi utbyter ­fan­tasier och kunskaper om hållbara framtider med en omfattande mängd av skrån och erfarenheter från hela Norden.

Som inramning till konstprogrammet finns en faktaspäckad ”prolog” om Norra Djurgårdsstadens tillkomst, samt en oberoende gratistidning om stadsomvandling som distribueras i kollektivtrafiken, där varje nummer tar sig an en av stadens rollfigurer.

Avtäckning av Wild Beyond av Loulou Cherinet på Eldmarknaden.

Foto: Jana Eriksson

Följande konstnärer har fått i uppdrag att skapa nya arbeten: Sara Söderberg (jord), Loulou Cherinet (eld), Newton Harrison (vatten), They Are Here (luft) och Holly Keasey (eter). Stockholmstidningens tidningsredaktion består av Maja Hammarén, Elof Hellström, Louise Khadjeh-Nassiri och Helen Runting. Curatorer för projektet är Stella d’Ailly och Holly Keasey. Tidningen designades av Louise Khadjeh-Nassiri, prologförfattare var Josefin Wangel Weithz, samordnare och administratör var Henrik Schmidt, kommunikationsansvarig var Johan Palme och den grafiska formen gjordes av Benedetta Crippa.

Tolv lokala konstprojekt

49

”Projektismen är skadlig för den fragmenterar vårt samhälle när vi behöver kunna tänka långa tankar tillsammans.”

Stella d’Ailly

Under 2019 ställdes fyra nya offentliga konstverk ut och ett av dem var Eldmarknaden, ett slags ”lägereld” för att samtala, utbyta erfarenheter och dansa. Kring ett tjugotal brasor vid Strömparterren mitt emellan riksdagen och slottet pågick samtal om klimat, kultur och hållbarhet. Forskare, urfolksaktivister, dansare, konstnärer och arkitekter var i dialog med varandra och med besökare. Där ingick även konstverket Wild Beyond av Loulou Cherinet. Jonatan Habib Engqvist intervjuade henne och projektets curatorer Holly Kea­ sey och Stella d’Ailly.

Det vore spännande att höra mer om verket Wild Beyond och hur du tänker kring det nu.

Loulou Cherinet: Wild Beyond är en 2,5 m hög och 36 m lång målning, ett sorts montage av långsamma panoreringar över tre innergårdar i Norra Djurgårdsstaden.

Den rullas mellan två stående cylindrar placerade i ett ramverk som visar 4 m i taget. Rörelsen manövreras manuellt med hjälp av två rattar. Att se verket i sin helhet tar cirka 50 minuter. Det är nästan, men inte riktigt, en målning, en film, en skulptur och en maskin. Men Wild Beyond är inte bara det här fascinerande och förfelade objektet (under visningen på Eldmarknaden blev spänningarna på grund av vädret för mycket för duken, en metallsprint gick av i mekaniken, och vi lyckade endast visa 11 minuter). I dag tänker jag på Wild Beyond som ett motsägelsefullt arbete rikt på paradoxer … Ett handlingsutrymme fullt av spänningar och motstånd, samtidigt rikt på intuitiv förståelse, och just därför också användbart och intressant för konstnärlig praktik.

Jag arbetar fortfarande med den, frågeställningarna kring ”gestaltad livsmiljö” och 360-gradersberättande som var dess utgångspunkt – samt med den instinktiva sorg mötet med Norra Djurgårdsstadens fjärde strategi för hållbar urban utveckling ”låt naturen göra

50

Tolv lokala konstprojekt

jobbet” väckte i mig. Wild Beyond kommer att aktiveras igen i höst. Jag har fortfarande mer att lära av verket.

Hur har samarbetet sett ut?

Loulou Cherinet: Utmanande, svårt, lustfyllt, ambitiöst, risktagande, tillåtande, expansivt, vetgirigt och genomsyrat av ett divergent tänkande som inte konvergerat under processens gång. Vi har fortsatt att resonera fritt långt in i processen, agerat spontant baserat på nyfikenhet och skiftande omständigheter, växlat spår, prövat olika lösningar och inte sökt strukturera processen för att hitta ”rätt” lösning. Jag skulle beskriva det som att vi arbetat sida vid sida med stort intresse för varandras arbete. Vi har haft återkommande möten och samtal, gemensamma aktiviteter men också arbetat på helt utan kontakt i perioder.

Holly Keasey: Stella och jag beställde en bakgrundsrapport av Josefin Wangel Weithz om Norra Djurgårdsstadens historia och tillblivelse som underlag för de konstnärliga avsmyckningarna. Vi tänkte att detta var ett bra sätt att hjälpa konstnärer att ta till sig ett fält som de kanske normalt inte arbetar i, ifrågasätta utvecklingsprocessen och hitta länkar till sina egna forskningsagendor.

Titeln ”Konstnärliga avsmyckningar …” är uppenbarligen en kommentar till konstnärens roll i byggprojekt, där den så kallade ”enprocentsregeln” föreskriver att en viss andel av produktionskostnaden av offentliga byggnader ska gå till uppförande av konst. När den infördes kallades de uppdragen ”konstnärliga utsmyckningar”. Reformen har kommit att förknippas med folkhemmet, inte minst med tanke på det uttalade syftet att främja en demokratisk tillgång till konst. Ska jag förstå titeln som en kritik av utsmyckningen som

Curatorerna Stella d’Ailly och Holly Keasey.

Foto: Ricard Estay

idé? Av folkhemmet? Eller kanske bättre: Hur tänker ni kring demokrati och konst, och hur ser ni på den offentliga konstens roll i många av de stadsomvandlingsprojekt som pågår runt om i landet just nu?

Stella d’Ailly: Det offentliga rummet består av många lager och medium. Ett sådant är vårt juridiska, politiska och administrativa stadsomvandlingssystem där konstnärer åtnjuter en roll i ett komplext nät som domineras av investerare, fastighetsutvecklares agendor och underentreprenörers ganska obegränsade exploatering av människor och jordens resurser. Mitt förslag är att konstnärer ges plats i stadsomvandlingsprojekt för att bistå vårt tilltänkta demokratiska system.

Loulou Cherinet: Jag har uppskattat begreppet ”avsmyckning” eftersom jag är intresserad av hur estetik och konst flyter samman med social och ideologisk styrning. Utsmyckningen kan förstås som ett lustfyllt tillägg av upplevelser, färg och form, en dyrbar bonus, ett överflöd av något uppskattat. I den offentliga konsten har utsmyckningen lika ofta inneburit försök att dölja, sanera eller sälja in något oönskat eller försummat. Den kritiska aspekten finns i min mening där, och konst erbjuder två metoder för motstånd som intresserar mig i sammanhanget. Den ena går ut på att destabilisera det som möjliggör logiken bakom det fenomen som kritiseras. I detta fall; att inte vilja se slutet på utsmyckningen, men slutet på den ståndpunkt utifrån vilken utsmyckning är vettig. Den andra handlar

om att betona vår förmåga att uppleva och dela glädje och lust.

Vilka är den socialt engagerade konstens största utmaningar just nu?

Stella d’Ailly: Att vara socialt engagerad över tid.

Projektismen är skadlig för den fragmenterar vårt samhälle när vi behöver kunna tänka långa tankar tillsammans.

Loulou Cherinet: Den falska känslan av att vara omringad utan alternativ till den hänsynslöst exploaterande logik som genomsyrar vårt ekonomiska system och våra samhällen i stort.

Holly Keasey: Att konstnärer blir socialarbetare och återigen fyller en roll som staten underfinansierar. Att vi glömmer att vara konstnärer, att vara kreativa och utmanande. För mig är den största utmaningen inom socialt engagerad konst att komma ihåg att lyssna, svara och att vara relationell, samt att komma ihåg att inte tillämpa mina eller andras dagordningar och anta att jag vet bäst. Det är oerhört enkelt att instrumentaliseras. Att bli normativ i vad vi tror att socialt engagerad praktik producerar, vilka former det tar och vilka problem den löser, är också enkelt. Även om essensen av socialt engagerad praktik för mig är engagemang – vilket betyder att förhålla sig och förhandla. Det är en etikfråga snarare än ett produktionssätt.

Jonatan Habib Engqvist Oberoende curator och författare Tolv lokala konstprojekt

51

Sommarpaviljongen SÖDERTÄLJE/GRAFIKENS HUS

Tillsammans med Södertälje kommun undersöker Grafikens Hus omvandlingen av norra delen av stadskärnan i Södertälje, något de ser som en unik chans att föra in konsten i stadsutvecklingen och samtidigt lära känna den stadsdel där de planerar att öppna sin verksamhet i ett eget hus. För att kunna genomföra detta har Grafikens Hus bjudit in konstnären och arkitekten Afaina de Jong.

Konstnären är baserad i Amsterdam och har utvecklat en metod där hon utifrån ett interdisciplinärt och intersektionellt perspektiv samverkat med invånare för att utforska mönster och design som fångar stadens essens och estetiska arv. Mönstret blir del av en platsspecifik paviljong, en sommarscen, placerad i Campusparken i norra delen av stadskärnan. I projektet möts medborgardeltagande, konst, kultur, arkitektur och stadsutveckling. På så sätt bidrar paviljongen med nya perspektiv där mångfald, funktionalitet och estetik står i centrum.

Konstnärens arbete ämnar skapa en gemenskap och en bredare representation i det offentliga rummet i dialog med Grafikens Hus verksamhet. Hon har specialiserat sig på designstrategiers möte med konsten, och hennes mål är att korsa gränserna för den traditionella arkitekturpraktiken genom att ta sig an den befintliga staden med ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt som integrerar konst, forskning och design. Arbetet de Jong gör syftar till att representera människor och kulturella rörelser som inte traditionellt syns i arkitektonisk form i det offentliga rummet. Hon söker ett nytt sätt att skapa gemensamhet via form som bygger på inflytande, kollektivitet och representation. Det nya mönstret förkroppsligas och gestaltas i Sommarpaviljongen, en ny mötesplats och ”folkpark” i den nya Campusparken 2021. Paviljongen är en plats där stadens olika föreningar, musiker, konstinstitutioner med flera kan erbjuda föreläsningar, musik, konst, kunskapsutbyten, matmarknader, teater och litteraturprogram för att inta och inviga norra delen av stadskärnan, Campusparken och i nästa steg Grafikens Hus Afaina de Jongs arbete syftar till att representera människor och kulturella rörelser som inte traditionellt syns i arkitektonisk form i det offentliga rummet.

Foto: Anna Henriksson

52

Tolv lokala konstprojekt

I samtal och handling med boende i Södertälje har nya gemenskaper tagit form.

Foto: Anna Henriksson

nya museibyggnad.

Södertälje är en stark industristad, vilket präglat dess utveckling både demografiskt och geografiskt. Ett industriområde ska nu bli Södertäljes nya kunskapscenter i norra delen av stadskärnan. 800 lägenheter, butiker, en park och KTH:s campus står för utökningen av centret. Södertäljes multikulturella befolkning har få naturliga mötesplatser i staden. Hur kan en segregerad stad via konst i det offentliga rummet mötas som medskapare av sin egen livsmiljö? Hur formas ett offentligt rum som upplevs som tillgängligt och ”mitt”, oavsett etnicitet, klass och kön? Norra delen av stadskärnan behöver vara en trygg miljö för alla. Grafikens Hus har undersökt utvecklingen via konstnärliga processer där konstens möjlighet att föra

samman Södertäljebor i samtal och handling skapar nya gemenskaper och sociala bryggor.

Kvarteret Separatorn ligger i den norra delen av den nya stadskärnan och här finns industrifastigheten Gjuteriet som förbereds att bli Grafikens Hus nya museum. Byggnadens skorsten har synts på fotografier från området sedan 1900-talets början och är ett riktmärke i Södertälje. Grafikens Hus projekt tar sig an industribebyggelsen, stadens historia samt stadens gemensamma framtid. Norra delen av stadskärnan ska formas till en mötesplats som involverar och känns angelägen även om du inte bor, arbetar eller studerar där. Projektet knyter samman staden genom att reflektera över vad det innebär att verka i en stad som välkomnar människor från hela världen.

Tolv lokala konstprojekt

53

Krabstadt Buttons MALMÖ/BERLIN/KÖPENHAMN/MONKEY MACHINE FILM

Krabstadt är en fiktiv småstad i ett odefinierat arktiskt område dit de nordiska länderna har skickat sina oönskade personer och problem. Projektet undersöker kvarlevorna av den så kallade ”nordiska modellen” för att ifrågasätta hur samhörighet uttrycks och hur en lokal situation kan förstås som en politisk och social idé utöver en geografisk plats. Konstnärerna Jeuno Je Kim och Ewa Einhorn använder existerande popkulturella former som animerade tecknade serier, fanzine, interventioner och spel för att skapa tillfällen för offentlig diskussion.

Projektet Krabstadt Buttons är ett samarbete mellan spelskapare, teoretiker, designer och musiker för att tillsammans utarbeta en prototyp för ett spel i förhållande till Krabstadts kärntematik. I processen har konstnärerna velat testa metoder för att förmedla kunskap från andra akademiska fält på ett icke-illustrativt eller förklarande sätt. Projektets ansats är att hitta nya och relevanta uttryckssätt för att tematisera aspekter ur Nordens politiska historia genom att jobba mellan discipliner och distributionskanaler. Genom att bjuda in historiker och spelutvecklare till projektet öppnar Krabstadt Buttons upp för korspollinering av erfarenheter, kunskaper och metoder. I dag är digitala spel en allt vanligare form för interaktion med media.

Med ”gamification” av både arbete och utbildning blir

54

Tolv lokala konstprojekt

digitala spel en relevant arena för att undersöka frågor om offentlighet. Genom att parallellt lansera det färdiga projektet både i ett konst- och indiespelsammanhang har konstnärerna velat möta olika publiker både i och utanför konstfältet. En ledande fråga i processen har varit om den animerade bildens mångtydighet är relevant för dataspel som fokuserar på kunskapsförmedling och lärande? Hur kan relationen mellan dataspel och animerade bilder utformas på ett sätt som stärker bådas relevans för samhällskritik och analys?

Vilka andra sammanhang och metoder kan utvidga ett projekt?

För att fokusera på kunskapsutvecklingen i projektet valde Monkey Machine Film en arbetsmetod som likställde researchen med produktionen. På så

Projektet undersöker kvarlevorna av den så kallade ”nordiska modellen”.

Foto: Bild från spelet konstnärerna har skapat.

sätt öppnade konstnärerna för att researchen tog tidskrävande omvägar som inte nödvändigtvis hade som mål att på ett direkt sätt omsättas i produktionen av det slutgiltiga spelet. De använde sig av en pedagogisk miljö som en plats för att testa och utforska aspekter som var nya i projektet. Monkey Machine Film utgick från universitet som ett viktigt semi-offentligt sammanhang där de kunde testa, diskutera och arbeta med offentlig presentation. Vidare utvecklade de två pedagogiska kurser där de jobbade med studenter på HDK-Valand och Nordlands konst- och filmskola i Lofoten. De ville i dessa sammanhang utforska frågan om kollektivt spelskapande i förhållande till två väldigt olika lokala situationer: Göteborg och området runt Kavevåg i Lofoten.

Till följd av covid-19 har konstnärerna blivit tvungna att tänka om kring hur de arbetar med den offentliga installationen av spelet. Den ursprungliga tanken var att skapa en ”spelplats” med performativa element där de offentligt kunde testa spelet tillsammans med andra aspekter av Krabstadt. Nu får de hitta nya vägar till kollektivt spelade då det inte längre kan antas vara smittsäkert att publiken använder en gemensam dator och spelkonsol. Det innebär att de i slutfasen av projektet har behövt omformulera frågan om vad det kan innebära att vistas tillsammans i samma rum och förhålla sig till projektet. Deras funderingar har kretsat kring att förflytta projektet från datorn till mobila plattformar som Android och iPhone för att publiken ska kunna ta del av projektet i dess olika register.

Tolv lokala konstprojekt

55

”Vi ville arbeta med humor och våld, och då är animation användbart.”

Monkey Machine Film

Krabstadt är en fiktiv satirisk parallellvärld, som undersöker samtida ideologier och politik i skär­ ningspunkten feminism, nationalism och migration.

Frågan är om det är samhället Krabstadts karaktärer och institutioner som är mest skruvade, eller motsva­ righeterna i den dagliga reella världen. Maryam Fanni intervjuade Jeuno JE Kim och Ewa Einhorn som ut­ vecklar ett onlinespel utifrån de tidigare kortfilmerna.

vis, men ironiskt nog har samhället utvecklats i en riktning att det i dag känns som att saker som händer i det verkliga livet är mer absurda.

Animation är också ett marginaliserat medium, särskilt när det betraktas som ett format riktat till barn.

Om du säger att du gör dokumentärfilm så blir du tagen på större allvar. Nu gör vi vårt första spel och det är också intressant, särskilt i konstkontexten.

Ni arbetar ofta med konstnärliga undersökningar av politik, samhälle och ideologi, genom att uppfinna fiktiva organisationer och scenarion. På vilka sätt är animation användbart i detta syfte?

Hur tänker ni kring online-spelvärlden som en offentlighet?

Vi ville arbeta med humor och våld, och då är animation användbart. Det tillåter andra slags rörelser och rum, gravitation kan få fungera annorlunda till exempel. Det var de möjligheterna som attraherade oss inlednings-

56

Tolv lokala konstprojekt

Onlinespel framstod inte som den mest naturliga plattformen för oss. Men vi har blivit mer intresserade efter att ha sett och läst om dess potentialer. I mer repressiva regimer kan det virtuella verkligen bli platser som används, till exempel under protesterna i Hongkong.

Det är också spännande med det generationsöver­

skridande. Det är faktiskt inte bara unga män som spelar, särskilt inte om du tittar på icke-västliga kontexter som exempelvis Korea.

Så det handlar inte bara om dem som kommer att interagera med vårt spel, utan också om vår interaktion med spelvärlden.

Ni verkar väldigt kreativa i hur ni engagerar andra! Jag läste till exempel om ett av er iscensatt tal som hölls på Nordiskt kulturforum i Berlin 2009, som gav upphov till debatt. Hur arbetar ni med publiken i Krabstadt, på vilket sätt skapar ni delaktighet genom interaktivitet?

Hur tänker ni att stat, kommuner och regioner kan arbeta med konst i den digitala offentligheten?

Maryam Fanni Frilansskribent och doktorand i design

Konstnärerna Jeuno JE Kim och Ewa Einhorn.

Foto: Lotten Pålsson

För oss är det inte intressant att skapa interaktivitet för sakens skull. Olika sammanhang skapar olika förväntningar – det gäller våra performance också. Vi hör inte alltid hemma i de sammanhangen, och då uppstår intressanta krockar. Om vi helt och hållet hade gjort det här projektet inom ramen för ett spelsammanhang så hade det varit mindre intressant.

Det går också att tala om deltagande och interaktivitet i relation till hur vi har arbetat. Vi har pratat med professionella inom spelvärlden, där finns dels kommersiella aktörer, dels en indie-spelvärld. De kan ha olika syn på delande och deltagande. Redan vad gäller det materiella och teknologiska, som kod och mjukvara, finns det olika förståelser. Vi kommer från konst- och akademisk kontext, då blir det intressant att tänka vidare kring hur delande och deltagande sker mellan våra olika fält. Vad låter sig traderas och inte?

Det kan finnas större öppenhet i att ställa en skulptur utanför stadshuset än att bjuda in en konstnär till kommunens hemsida. Digitala rum är på många sätt slutna. Frågan är hur man öppnar upp de rummen och vad som är syftet.

Det mest framgångsrika är nog när det digitala relaterar till IRL. Det digitala och reella är inte så separerat, det finns en kontinuitet. Vi går ju hela tiden omkring med någonting i fickan när vi rör oss i offentliga rum. Konst kan hjälpa till att skapa en diskurs där vi bättre förstår det digitala. Det tema som framstår som mest relevant i dag är datainsamling och övervakning.

Det görs främst av företag med kommersiellt intresse, men också av stater. Kanske kunde offentliga aktörer bidra till att allmänheten får mer kunskap och information om detta. Det behövs, och där kan det offentliga spela en viktig roll.

Tolv lokala konstprojekt

57

Processer ALVESTA/ALVESTA UTSTÄLLNINGSHALL

Anordning för guidning, Alvesta Utställningshall.

Foto: Göra allmänning/ar

Alvesta utställningshall bjöd in verksamma konstnärer från Alvesta med omnejd för att utforska idéer om offentlighet och gemensam livsmiljö. I arbetet med Processer låg fokus på den konstnärliga processen och längre undersökande praktiker med utgångspunkt i en plats. Alvesta är en ort i Alvesta kommun i Region Kronoberg som berörs av såväl glesorts- som landsbygdsfrågor. Alvesta utställningshall är belägen på övre våningen i ­Alvesta Järnvägsstation, i den gamla vänthallen som varit i bruk sedan början av 1900-talet. Stationen är tätt trafikerad och många människor rör sig genom stationshuset, några av dem hittar upp och är återkommande besökare i utställningshallen. Här finns också den gamla matsalen där man åt lunch under stoppet i Alvesta mellan Malmö och Stockholm, som i dag rymmer bokantikvariatet Bokpärlan.

Veronica Wiman tog över den konstnärliga ledningen för Alvesta utställningshall då den befann sig i ett utvecklingsskede. Hon arbetade fram en ny inriktning på verksamheten och sökte nya målgrupper. Syftet är att visa/möta lokal publik och förbiresande med en utforskande samtidskonst som belyser lokala frågor ur specifika perspektiv, samt att ­engagera ett antal konstnärer under en längre tidsperiod för att möjliggöra en

58

Tolv lokala konstprojekt

Vandring i Svänan med Moheda Sockens Hembygdsförening.

Foto: Göra allmänning/ar

undersökande process med öppna tankar om resultat.

Statens konstråds utlysning Lokala konstprojekt var en möjlighet att arbeta med samtidskonst på detta sätt. Processer blev titeln på det projekt som samlade konstnärerna Amanda Cardell, raketa (Åsa Lipka Falck, Susanne Skoog och Cecilia Engberg), Cecilia Wendt, Annelie Nilsson och Karin Grundström. Tanken var att bjuda in medverkande och deras pågående konstnärliga arbeten för att göra nedslag och utforska det lokala i Alvesta med omnejd under ett år. De ­parallella processerna visades med jämna mellanrum i ­utställningshallen, för att göra arbetet publikt och tillgängligt för besökare. Konstnärernas arbeten och nedslag i marker och miljöer under året gjordes i

samarbete med lokala aktörer som ­exempelvis olika föreningar, hembygds­ föreningar, boende och andra verksamheter. Konstnärerna och projekten möttes också genom gemensamma intressen och punkter, och närde varandras utforskande processer. Projektets längre tidsram och fokus på utforskande, utan krav på gestaltade ­ resultat eller kompletta utställningar, skapade spår och dialoger som ständigt togs vidare. I fem utställningar på Alvesta Utställningshall samlades dessa spår och avtryck från alla medverkande, och tillsammans ­skapades utställningarna på plats. Detta möjliggjorde att besökare kunde följa processerna som gestaltades och också bjudas in till vidare samtal och möten.

Tolv lokala konstprojekt

59

(^/ ÖSTERSUND/INTRAGALACTIC ARTS COLLECTIVE IntraGalactic arts collective vill arbeta med performancekonst i offentligheten. Performance används som konstnärlig metod för att möta platsen och människorna, att skapa minnen och för att skapa ett arkiv av konstupplevelser som lagras i människors kroppar. De ser styrkan och potentialen i en konstform som utgår från relationen människa till människa och i ett här och nu på platsen.

I projektet arbetar bildkonstnärerna Alicja Rogalska, Malin Ståhl, Hiroko Tsuchimoto och Anita Wernström. Projektet leds av de två medverkande konstnärerna Malin Ståhl och Anita Wernström.

Jämtlands län är unikt i Sverige, både genom sin stora geografiska yta och att det bara finns en större tätort placerad i mitten av länet. Detta gör att Busstorget, beläget på Gustav III:s torg i Östersund, är länets absoluta knutpunkt från vilken regionens kollektivtrafik och kommunikation utgår. Konstnärer föreslår en syn på Busstorget som länets hjärta och busslinjerna som ett blodomlopp som binder glesbygden samman med sin centrumort. Människorna är de kroppar som håller liv i platserna. Projektet på Busstorget och Länstrafiken Jämtland har ingen titel utan blir till i en gest. Att knäppa med fingrarna står som symbol för metoden att inte sätta ord på och därmed styra en process, utan låta konstnärernas arbete utvecklas fritt.

Projektets konstnärer träffas i forskningsveckor då de arbetar gemensamt med frågeställningar kring samhällsprocesser, det långsamma våld som dessa processer medför, den rörliga platsen och platsens tidsperspektiv. Konstnärerna arbetar kontinuerligt

60

Tolv lokala konstprojekt

med kollektiva processer och parallellt med individuella verk och gestaltningar. I projektet finns några nyckelelement utöver forskningsveckorna: SKÅPET är projektets informationsskåp och utställningsyta på Busstorget. BREVEN är en fortgående brevväxling mellan konstnärerna. Busstorget-bladet är projektets deltagarbaserade fanzine som produceras på Busstorget i workshoppar med Malin Palmqvist. Väggmålningen på Busstorget utfördes i en workshop av konstnären

Busstorgets väggmålning utfördes i en workshop av konstnären Henrik Ljusberg.

Foto: Ricard Estay

Henrik Ljusberg. I projektets avslutande fas arbetar konstnärerna med textdokumentet Viaduktens avsked som samlar konstnärliga bearbetningar, idéskisser, tankar och reflektioner kring det offentliga kring ytor som delas av människor och kring platser att vistas på i staden där det inte krävs en motprestation. Vid Busstorget finns en gradäng där det går att sätta sig en stund. Vad förändras i staden när den platsen inte längre finns?

I september 2019 genomfördes en programdag under titeln Våldets ekologi/Rantan ekologije/Ecology of Violence med ett samtalsprogram, Mellan stolarna, som genomfördes i en hyrd Länsbuss uppställd på Busstorget. Projektets konstnärer arbetade med kollektiva handlingar och performanceverk kring frågor om väntan, nyttighet, trygghet och rätten till en plats.

IntraGalactic arts collective ser de möjliga följderna av coronapandemin som ett förslag inför framtiden för ett hållbarare och mer ansvarsfullt samhälle. Detta förslag bör säkra andra uttrycksformer än talet (ordet från podiet/ordet i Zoom) och ställa frågor om hur det taktila och kroppens manifestationer kommuniceras via distans. Hur påverkas arbetet med kroppsliga och praktiska metodiker av ett lokalt perspektiv?

Busstorget är en plats med ett slutdatum. När konstnärerna inledde projektet fanns planer för att eventuellt bygga ett kulturhus på platsen. Nu kommer det istället byggas ett hotell och kommersiella ytor.

Konstnärerna beskriver sitt projekt som ett arbete med en plats i förfall samtidigt som människors rörelser i länet och på Busstorget fortsätter.

Tolv lokala konstprojekt

61

”Vi har undersökt hur olika delar av Busstorget brukas och missbrukas.”

Projektet om Busstorget och Länstrafiken Jämtland har ingen titel utan en gest – en fingerknäppning – som förkortas: (^/ och står för en metod där en und­ viker att för tidigt sätta ord på och styra processen.

Konstnärerna i det här projektet, Alicja Rogalska, Malin Ståhl, Hiroko Tsuchimoto och Anita Wernström, har valt att samarbeta, vilket också avspeglas i ar­ betsmetoderna. Det var därför viktigt för dem att ha en gemensam röst i Jonatan Habib Engqvists intervju.

Kan ni kortfattat beskriva processen? Och hur ni ser på konstens och framför allt performancekonstens roll i relation till Busstorget i Östersund?

IntraGalactic arts collective: Vår process består av två parallella spår: individuell och kollektiv forskning, som genomförs på avstånd (Skypesamtal, brev och kollektivt skrivande), och på plats i Östersund, under två års tid. Allt arbete är inte offentligt, men interfolieras av publikt riktade ingrepp, utställningar och evenemang.

62

Tolv lokala konstprojekt

Några exempel är Våldets ekologi, en publik programdag med samtal och performanceverk i en buss; icke-annonserade händelser; utställningar i informationsmontern SKÅPET; en väggmålning av konstnären Henrik Ljusberg och BTB - Busstorget-bladet – ett fanzine redigerat av journalisten Malin Palmqvist, skapat tillsammans med folk som frekventerar Busstorget och distribuerat på resecentrum. Viaduktens avsked, projektpublikationen vi för närvarande arbetar med, kommer att göra processen, våra fynd, idéer, skisser och individuella projekt publikt tillgängliga.

Vår samarbetsmetod handlar alltså inte om att som ett kollektiv skapa arbeten, utan att som individuella konstnärer dela tid, rum, tankar och observationer genom långsiktiga dialoger och stödja varandra i utvecklandet av arbeten. Vi bidrar med våra respektive kunskaper, erfarenheter och synpunkter till Busstorget för att inspirera, ifrågasätta och utmana berättelser om platsen och om oss själva.

Performancekonsten kan möta människor i deras

Offentlig konst förväntas ofta vara dekorativ eller användbar, men det är lika viktigt att ifrågasätta tankemönster eller utmana idén om funktionalitet.

Foto: Anita Wernström

IntraGalactic arts collective

vardag och skapa ett arkiv av erfarenheter som lagras i minnen och kroppar. Den kan också reagera på en plats utsatthet och förändringssituation och på kropparna som existerar på den. Offentlig konst förväntas ofta vara dekorativ eller användbar, men det är lika viktigt att ifrågasätta tankemönster, rutiner, skapa förvirring eller utmana idén om funktionalitet.

I ett tidigare samtal nämnde ni att ni var intresserade av att kombinera vardaglig och professionell performance. Det vore spännande att höra mer om det och om vad ni tror händer när en grupp konstnärer tar över en offentlig plats på det här sättet.

IGAC: Det är stor skillnad mellan att ta över, ta in och vara med en plats. Vi har aldrig haft för avsikt att ”ta över” Busstorget, tvärtom, vårt projekt är tänkt att samexistera med platsen och med människorna. Vi avser inte att pracka på någon någonting utan att lägga till ett annorlunda varande, någonting folk kan fundera över och tänka till om. Vi har verkligen försökt ta reda på hur en rör sig på platsen, och hur en till exempel utforskar väntandet. SKÅPET ger också en antydan om vårt tillvägagångssätt. Det tar inte mycket plats; det har en närvaro men kastar sig inte över folk. Det är tillfälligt, oväntat, icke-kommersiellt och mitt emellan: vardagen och det ovanliga, synligt och osynligt.

Vi drivs av lusten att överbrygga glappet mellan konstpraktik och vardag. Vi rör inte på våra kroppar professionellt, vi väntar inte professionellt. Det är av-

görande för våra praktiker att existera i ett kontinuum mellan två världar, och att utforska de politiska implikationerna som det medför. Performance kan vara ett verktyg för att ifrågasätta situationer och utmana maktsystem. Det är viktigt för oss att identifiera denna kärnegenskap hos performance, och inte enbart betrakta den för vad den är, utan för vad den kan åstadkomma, som Diana Taylor formulerat saken.

Vi har undersökt hur olika delar av Busstorget brukas och missbrukas, ibland för olagliga aktiviteter, och relationen mellan platsen och människorna: hur deras närvaro och beteende förvandlas av och förvandlar platsen. Vi upptäckte att många uppfattar Busstorget som en farlig plats medan andra, på grund en våldsam hemmiljö eller avsaknad av hem, känner sig trygga där.

Mot den bakgrunden bestämde vi oss för att inrikta forskningen på det som Rob Nixon kallar för långsamt våld, ett våld som utövas av sociala processer, kolonialt berövande, våld i hemmet, gentrifiering och miljöförstöring.

Jag kan tänka mig att situationen har ställts i ett skarpare ljus på grund av covid-19-pandemin. Jag måste avsluta med att fråga hur det har påverkat er och hur era planer sig ut för den närmaste framtiden?

IGAC: Vi har omorganiserat vår forskning från att vara inriktad på konstnärlig platsnärvaro till ett djupare fokus på skrivande och arbetande med publikationen Viaduktens avsked. Vi har också skapat ett utställningsprogram i SKÅPET och vi hoppas fortfarande att vi kan träffas i Östersund för den fjärde och avslutande forskningsveckan.

Vi tänker på konsekvenserna av covid-19-pandemin som en möjlighet att betrakta förslag för en framtid inriktad på ett mer hållbart och ansvarsfullt samhälle. I det sammanhanget ser vi också ett behov av att undersöka andra former av uttryck än det talade och skrivna ordet: ord från ett podium, ord i Zoom.

Hur kan det taktila och kroppsliga kommuniceras och manifesteras på distans? Hur kan vi arbeta utifrån ett lokalt perspektiv och samtidigt bibehålla den globala kopplingen? Vi kan ännu inte göra några planer för vår närmaste framtid, men vi föredrar att tänka på en större, gemensam framtid – vilket slags samhälle vill vi leva i?

Jonatan Habib Engqvist Oberoende curator och författare

Tolv lokala konstprojekt

63

Processen Verksamheten kring Ställbergs gruva arbetar med offentlig konst i relation till en befarad välfärdsinstitutions försvinnande. (Projektet har pausats på grund av covid-19). De intresserar sig för tillståndet i en kommun som inte bär sig på världsmarknadens villkor, och konsekvenserna av osäkra löften om lönearbete, en fungerande välfärd och behovet av kulturell offentlighet som bearbetar de politiska och existentiella ödesfrågorna.

I arbetet med Processen formulerades frågor om den offentliga konstens strukturer, ekonomier, ägandeförhållanden och förvaltningsfilosofier: Hur kan en konstnärsdriven plats ta sig an uppdraget att skapa kunskap om det offentliga och i synnerhet den offentliga konstens roll i samhället? Hur kan det göras i en kommun som i dag har få levande kulturplatser och där strukturer för offentlig konst inte existerar?

Verksamheten ville undersöka den existerande offentliga konsten i kommunen. De besökte platser, analyserade verk och ställde frågor till personer inom den kommunala förvaltningen och civilsamhället.

Dessa tidigare verk kan sägas fungera som historiska vittnesmål om vilka berättelser som har tagit plats i de gemensamma rummen och vilken betydelse de har skapat. Analysen av denna historieskrivning lyfte fram frågor om vad det innebär att existera och hur denna existens ter sig. En karta trädde fram, där särskilda platser blev relevanta för existentiell och politisk bearbetning.

Vidare ville verksamheten lära sig mer om kommunens tillblivelse, industrialisering och nutida tillstånd för att undersöka offentlighetens gränser och värde tillsammans med personer med olika yrken, åsikter och erfarenheter. Några avgörande frågor var: Hur kan en postdisciplinär konstgrupp (tänkare och görare i förening), ägare och upprättare av en ny offentlighet förvalta uppdraget och bearbeta strukturella krafter som avgör om framtiden är förlorad här? Vilka konsekvenser får den offentliga konstens processer och gestaltningar när den mänskliga livsmiljön sakta försvinner? En avgörande aspekt för arbetets utgång är att verksamheten arbetat på platsen i många år och undersökt villkoren

64

Tolv lokala konstprojekt

Ställbergs gruva vill utveckla ett varsamt tänkande kring offentlig konst.

Foto: The non existent center

LJUSNARSBERG/STÄLLBERGS GRUVA

tillsammans med många inblandade och med många perspektiv och nyanser.

Genom att vidga begreppet offentlig konst till att snarare handla om politiska och sociala processer i den gemensamma livsmiljön skapas vidare horisonter för association och handling. Reflektionerna blir ofta allomfattande och berör hela samhällsbygget och människans förhållande till arbete och fritid, ägande och styrning, exploatering och produktion av arbete, skog, vatten och berg. Att tala om livsmiljö i samma andetag som man tänker på konst öppnar ett kraftfält för konsten att verka i.

Förhoppningen är att skapa utrymme för en existensiell lärorik resa med ett försök till permanens och fördjupning. Ställbergs gruva vill också utveckla ett varsamt tänkande kring offentlig konst. Om konsten inte

har ett hem i en kommun kan offentlig konst kännas disparat och riskera att uppfattas som distanserad eller skrämmande. Ett arbete har påbörjats för att formulera tre vidare förslag: 1. Boliden vill prospektera och öppna gruvor igen på platsen. En konsekvens kan bli att Ställbergs gruva måste flyttas enligt minerallagen. Om så blir fallet är en önskan att bolaget följer enprocentsregeln för offentlig konst, som en liten tröst till det levande i landskapet och till minnet av en kulturell plats som försvann.

2. En 50-årig förstudie om ägande och förvaltning av mark. I dag äger och förvaltar Ställbergs gruva 0,014 % av kommunens 63 100 hektar. Konstkollektivet intresserar sig för vad som skulle ske om de ägde och förvaltade 1 % av kommunens mark.

3. Ställbergs gruva fördjupar samarbetet med Ljusnarsberg kommun, Statens konstråd och Kulturrådet, och etablerar en ny kommunal kulturell förvaltning med ambitionen att ombesörja det existensiella i kommunen. Delar av deras verksamhet uppgår i den nya förvaltningen.

Tolv lokala konstprojekt

65

Det läckande monumentet ÖLAND/KULTIVATOR

Kultivator ser kulturlandskapet som en offentlighet, en gemensam angelägenhet.

Foto: Mathieu Vrijman

Projektet Det läckande monumentet drivs av det Ölands-baserade kollektivet Kultivator, bestående av Signe Johannessen, Erik Rören, Mathieu Vrijman och Trish Roan, och är ett tvåårigt konstnärligt undersökande av öns vatten och våtmarker. Bakgrunden är vattenbristen på Öland de senaste åren, och det stora intryck det gjort på dem som bor där, besökare och landskapet självt. Tanken var att bearbeta och föra vidare samtalet runt vattenhushållning och framtida förhållningssätt till vatten direkt ute i och med den omgivning där det

66

Tolv lokala konstprojekt

fattas. Det är där problematiken finns, och där följderna av vattenbristen direkt påverkar den gemensamma livsmiljön, både praktiskt med torka och bränder, och i folks tankar. Kultivator ser kulturlandskapet som en offentlighet där torra åkrar, våtmarker, reningsverk och bevattningssystem är en del av ett gemensamt projekt och framför allt en gemensam angelägenhet, också för den som inte äger och brukar jorden.

Kollektivet har en ambition att vidga idén om offentlighet eller livsmiljöer till platser där de går in och

Gestaltade livsmiljöer är minst lika relevanta utanför det urbana.

Foto: Mathieu Vrijman

skördar ur ekosystemen för att se vad en konstnärlig intervention kan göra i ett sådant sammanhang. På landsbygden förvaltas i princip all mark av privata aktörer med produktion som huvudsyfte. Konstnärerna vill undersöka vilken slags offentlighet det är och hur demokrati och medbestämmande fungerar i den omgivningen.

Projektet har genomförts både genom planerade evenemang med inbjudna deltagare och genom ett kontinuerligt samtal mellan konstnärerna. Projektets grundtanke och en del av metoden var att man ville göra ett gemensamt verk, ett monument. 2018 höll konstnärerna Signe Johannessen och Erik Rören en workshop för ett praktiskt skissarbete för dimfångare och 2019 höll de ”vattenveckan” med exkursioner, presentationer och workshoppar, allt på Ölands folkhögskola.

Under 2019 arbetades en plan fram för bygge och plats. En period för residency planerades för Signe och Erik på plats, och för Trish på distans, samt ett program för publik och medskapare på plats i våtmarken intill monumentet. Våren 2020, utifrån de nya förutsättningarna, omarbetades planen för att fungera utan resor

och fysiska möten på ett sätt som gör att den också svarar bättre mot projektets ursprungliga intention om medskapande. Kultivator vill skapa monument som är öppna, översiktliga och som direkt kommenterar och agerar i vattenfrågan. Insikten om att de inte skulle skapa ett, utan flera monument kom delvis på grund av reserestriktioner, men också till stor del för att ”avbyråkratisera” skapandet ännu mer. Bland annat experimenterade man fram en digital poesiöverföring till vatten, som lästes in via en gemensam videolänk av deltagare i Aktion för hållbar utveckling vid Ölands folkhögskola, och sen infogades i Dyestadsmosse, våtmarken där verket skulle ha uppförts.

Projektet har genomsyrats av flera konstnärliga idéer: att gestaltade livsmiljöer finns och är minst lika relevanta också utanför det urbana; att lyfta delaktighet och samarbete framför konkurrens, vilket också bottnar i de ekosystem och landskap vi är förenade med; och att ett underifrån/inifrån-perspektiv på gestaltandet av livsmiljöer har vuxit fram, delvis som en följd av systemens och regelverkens storlek och komplexitet. Projektet utvecklades till ett större och mer inkluderande arbete där monument skapas på plats i Dyestad, Gnesta och Australien, och som sedan sammanförs via en digital plattform som sprids genom Kultivators nätverk till ytterligare fler platser, grupper och enskilda, med en uppmaning att skapa fler.

Tolv lokala konstprojekt

67

Vi är den här platsen eller tillståndet GÖTEBORG/JOHANNA GUSTAVSSON OCH MALIN HOLGERSSON

Den aktiverande hörlursföreställningen utspelade sig i en lägenhet i Göteborg.

Foto: Sara Lindquist

Vi är den här platsen eller tillståndet är en aktiverande hörlursföreställning som utspelar sig i en lägenhet i Göteborg. Manuset bygger på romanen med samma namn, skriven av Johanna Gustavsson och med Malin Holgersson som redaktör. Verket undersöker beroende och psykisk sjukdom som platser där gränssnittet mellan det offentliga och det privata prövas. Det handlar om makten över vad som anses vara friskt och sjukt och sambandet mellan klass, värdighet, tillhörighet och egenmakt.

68

Tolv lokala konstprojekt

Upplevelsen av verket fördjupades av att besökarna fick ta sig hem till någon.

Foto: Sara Lindquist

Publiken utgörs av en grupp på nio personer och en ledsagare. De möts i en lägenhet där berättelsens huvudkaraktär Johanna/Simone bor, ett jag vars identitet är splittrat i två. Allt eftersom dramat utspelar sig i lurarna ledsagas publiken genom lägenheten.

Konstnärerna har använt sig av binaural (tredimensionell) ljudgestaltning för att kunna lösa upp gränserna mellan det fiktiva och faktiska nuet, mellan publikens jag och dramats jag. Genom att även låta delar av berättelsen utspelas på samma plats som där fiktionen äger rum upplöser de gränsen mellan verklighet och dramatik. Att ljudsätta texten och ge den kropp via lyssnarens egen kropp möjliggör för konstnärerna att ta bort ett lager av distans och skapa en intimitet som är svår att värja sig mot, och som gör det lite lättare att få syn på världen på nytt och föreställa sig en annan människas liv och villkor – att göra det oigenkännbara igenkännbart. Effekten av att skapa en fysisk ljudgestaltning som triggar fler sinnen än syn och hörsel är att man kan ge publiken/lyssnaren känslan av att vara i någon annans huvud och vardag, att komma riktigt nära en annan människa för en stund.

Valet att spela föreställningen i en lägenhet i ett vanligt bostadsområde i Göteborg gjordes för att låta konsten få finnas där folket finns. De traditionella rummen för konst och teater har alltför höga trösklar och är ofta både svårtillgängliga och otrygga för stora delar av Sveriges kulturintresserade befolkning. Att få komma hem till en person (om än fiktiv) har väckt stor nyfikenhet hos publiken och många har efteråt berättat att deras upplevelse av verket fördjupades av att de fick ta sig till och gå igenom ett bostadsområde och till exempel träffa på grannar. Holgersson har jobbat med ljudläggning, mixning och mastring. Gustavsson har jobbat med regi, manus, scenografi och det grafiska.

Regiarbetet har gjorts gemensamt.

Med verket Vi är den här platsen eller tillståndet skapades en fysisk upplevelse av utanförskap, hudlöshet, fattigdom och uppror som blev en unik scenkonstupplevelse.

Tolv lokala konstprojekt

69

Första gången – steget vidare För att möta behovet av stöd, kompetensutveckling och konkret rådgivning hos kommuner och andra aktörer, och för att driva pilotprojekt, gjorde Statens konstråd tre utlysningar inom Kunskapsnav offentlig konst. En av dem var Första gången – steget vidare, som riktade sig till kommuner och regioner som hade liten, om någon, erfarenhet av att arbeta med offentlig konst.

70

Med utlysningen ville Statens konstråd möjliggöra för kommuner och regioner att komma igång eller ta steget vidare i sitt arbete med offentlig konst. Det fanns två möjligheter till samarbete inom utlysningen: Första gången, där kommuner och regioner sökte samarbete för att skapa eller vidareutveckla rutiner för den offentliga konsten, och Första gången – steget vidare, där kommuner och regioner skulle genomföra sitt första egna offentliga konstprojekt. Det gick att ansöka om samarbete för en av dessa eller båda. Av de 34 kommuner och regioner som sökte blev 22 beviljade samarbete. Tre av dessa samarbeten avslutades innan projekts slut.

Metod: att själv formulera behov och mål Statens konstråds metod i utlysningen har byggt på att kommuner och regioner själva identifierat och formulerat sina behov och mål. Målen har varierat i olika kommuner beroende på deras resurser och behov. Statens konstråd har bidragit med stöd i form av konstkonsulter som haft rollen som processledare. I samverkan med kommunen eller regionen formades tvärsektoriella arbetsgrupper mellan förvaltningar och kommunala bolag. Konstkonsulterna har fungerat som ett aktivt stöd i samtalen och i framtagandet av strategiska upplägg och styrdokument. Kunskapsutvecklingen har skett genom processledda möten och nätverksträffar med föreläsningar och workshoppar.

Erfarenheter och lärdomar från Första gången –­ste­ get vidare Erfarenheterna vi beskriver här är kopplade till de kommuner och regioner vi samarbetat med genom utlysningen. Det har handlat om allt från utmaningen att arbeta förvaltningsövergripande, till att förstå vikten av konstkomptens och betydelsen av transparenta och tydliga styrdokument. Här beskriver vi några av de mest betydelsefulla erfarenheterna och lärdomarna lite närmare.

Utan samverkan, ingen gestaltad livsmiljö Samverkan är en grundförutsättning för politik för gestaltad livsmiljö. Första steget i arbetet med utlysningen Första gången – steget vidare var att skapa förutsättningar för samverkan. Det genomfördes genom skapandet av tydliga förvaltningsövergripan-

de organisationer som kan arbeta utifrån framtagna konstpolicyer, kulturplaner och rekommendationer för hur arbetet med den offentliga konsten ska organiseras och förverkligas.

Flera kommuner berättar att det förvaltningsövergripande arbetet med konst har stärkt samverkan och inneburit förändrade arbetsmetoder framåt. Att ha ett gemensamt mål som att ta fram en konstpolicy eller att förverkliga en konstnärlig gestaltning, gjorde syftet med samarbetet tydligare och blev något konkret att enas kring. Sammantaget är det tydligt att arbetet med den offentliga konsten har påverkat hur de involverade ser på organisation och metod. Älmhults kommun beskriver hur politik för gestaltad livsmiljö bidragit: ”Mindre fokus på enstaka objekt och mer fokus på helhet, sammanhang och samarbete. Det har inneburit ett vidgat perspektiv kring våra gemensamma rum och miljöer, och det har synliggjort offentlig konst som ett vidare och mer komplext begrepp. Under projektets gång har det vuxit fram ett större intresse för konstnärliga processer och sammanhang, och konstnärens olika roller och arbetsmetoder, inte bara när det gäller den gestaltande konstnären.”

Genomgående berättar kommuner i sina redovisningar att politik för gestaltad livsmiljö har haft betydelse för deras arbete att etablera den offentliga konsten som en naturlig del av stads- eller samhällsplaneringen. Samtidigt menar flera mindre kommuner att politiken är formulerad för att passa städer i högre grad än de platser som finns på våra landsbygder.

På frågan om politik för gestaltad livsmiljö har haft betydelse i arbetet med offentlig konst svarar Falun: ”Ja, vi ser tydligare den offentliga konstens roll i helhetsmiljön, och förstår vikten av att samarbeta med andra kompetenser i tidiga skeden.”

Organisation genom policydokument Den allra största delen av arbetet i utlysningen Första gången – steget vidare har handlat om att ta fram policydokument. De gemensamma dokumenten tydliggör roller, mandat, beslutsgrupper och i vilken ordning besluten fattas. Konstpolicyer och rutiner säkerställer att arbetet kan fortgå oberoende av enskild tjänsteperson. De skapar också en större delaktighet och gör processerna mer transparenta. Flera kommuner har lyft utmaningen i att skapa kontinuitet när uppdrag är beroende av person snarare än roll.

Första gången – steget vidare

71

”Informella strukturer är inte hållbara i längden.

Att skapa gemensamma policyer och strukturer stärker transparens och långsiktighet.”

Tomas Dahlberg, Laxå kommun

En tydlig organisation hjälper även till att säkerställa den konstnärliga kvaliteten. Med stöd av konstkonsulten har styrdokument tagits fram som bland annat: • Tydliggör vad konstnärlig frihet och armlängds avstånd innebär.

• Definierar behörighetskrav för professionell konst­­när i styrdokument och upphandlingar.

• Säkerställer att person med konstkompetens är med och utformar kravspecifikation samt bedömningskriterier för intresseanmälningar/ skissförslag tillsammans med upphandlare vid upphandling av konst.

• Utformar rutiner eller riktlinjer för hur extern konstkompetens upphandlas och finansieras.

Vad är konstkompetens?

Arbetet med offentlig konst innebär komplexa processer som är utdragna över tid. Ystad kommun listar i sin redovisning 14 olika roller i projektet och menar samtidigt att alla roller har varit lika viktiga för att föra arbetet framåt. Det ger en bild av hur omfattande och mångfasetterade offentliga konstprojekt kan vara. De bästa förutsättningarna för att konstnärligt kvalitativa projekt ska få möjlighet att växa fram finns i en ­tydlig organisation där personer med kompetens inom konstområdet ges mandat tillsammans med andra funktioner. Särskilt i mindre kommuner finns konstkompetensen ofta hos en kulturhandläggare som kan ha många andra arbetsuppgifter på sitt bord. Det kan därför få stor betydelse om en extern konstkonsult

72

Första gången – steget vidare

tas in tidigt i projektet för att säkra kompetensfrågan.

I projekten inom Första gången – steget vidare har konstkonsulten bidragit med kunskap om konstfältet.

Det innebär kännedom om samtidskonst och vilka förutsättningar som krävs för att garantera konstnärens villkor och att den konstnärliga kvaliteten säkerställs.

Samtidigt har konstkonsulten erfarenhet av processledning och förståelse för kommunal organisation och styrning. De dubbla kompetenserna bygger en viktig bro mellan den konstnärliga processen och de kommunala strukturerna som gör att alla perspektiv är inkluderade i de beslut som fattas.

Att upphandla extern kompetens innebär en extra kostnad i konstprojekten vilket kan vara en utmaning för kommuner med mindre resurser. I region Värmland och Dalarna pågår just nu samtal om samverkan mellan de mindre kommunerna genom en gemensam upphandling av konstkonsult. Liknande samtal pågår även på andra platser i landet.

Nätverk ger långsiktig kunskapsutveckling För att ge arbetet med kunskapsutveckling möjlighet att verka långsiktigt arbetade Statens konstråd redan från start med att stärka befintliga nätverk och initiera nya. Den svenska kultursamverkansmodellen utgår från regionernas kulturplaner och har därför sedan många år tillbaka en viktig roll i att stötta kommunerna i arbetet med kulturfrågor. Det gäller inte minst de mindre kommunerna på landsbygderna som inte har den tillväxt som våra storstadsregioner genomgått under senare år. Att arrangera nätverksträffar har

därför varit ett viktigt komplement till interna möten över förvaltningsgränserna inom respektive kommun.

Vid nätverksträffarna har tjänstepersoner fått tillfälle att träffas över kommungränser tillsammans med sina regionala konstkonsulenter, politiker och andra ­tjänstepersoner. Nätverksträffarna har framförallt främjat kontaktyta och samverkan mellan region och kommuner samt kommuner emellan. De har också fungerat som en arena för kunskapsutbyte och ­ kunskapsutveckling och planen är att det arbetet ska ­fortsätta i regionernas regi, även efter att kunskaps­ navet har upphört. Till nätverksträffar har även ­kommuner som inte varit en del av utlysningen varit in­bjudna, och på så vis har kunskapen spridits

y­ tterligare. Att stat, region och kommun tillsammans har arrangerat nätverksträffarna har satt ljus på våra olika roller och mandat, vilket har varit mycket uppskattat.

Steget vidare är bara början Att förändra organisationer och skapa nya arbetssätt för offentlig konst och kontaktytor inom kommuner och regioner är en komplex process som tar lång tid. Första gången – steget vidare är en början på ett arbete som kommer att fortsätta utvecklas under en lång tid även efter att Kunskapsnav offentlig konst är avslutat.

Några samlade erfarenheter som kan göra nytta i styrdokument och organisationer: • Planera i tid – arbetet med konsten måste få ta tid och ske tillsam­

• När konst ska upphandlas bör person/er med konstkompetens

mans med övriga samhällsbyggnadsprocesser. Det är också viktigt

vara med och utforma kravspecifikation samt bedömningskriterier

för att konstnärer ska få bra arbetsvillkor.

av intresseanmälningar/skissförslag tillsammans med upphandlare.

• Definiera resurser inom kommunen. Frågor som ska besvaras är

• Behörighetskrav för professionella konstnärer ska definieras i styr­

bland andra: Vilka har konstkompetens både internt och bland lokala

dokument och upphandlingar.

aktörer som konsthallar/konstföreningar? Hur kan de resurser som finns inom kommunen/regionen involveras?

• Att inkludera en person med konstkompetens i arbetsgruppen är avgörande för projektets resultat.

• Tydliggör i styrdokument vem som beslutar om konst och vad konstkompetens och sakkunnighet inom konst är.

• Kommunen/regionen bör arbeta med professionella avtal för konstnärer som skyddar dem från orealistiskt ekonomiskt ansvar

• Principer för konstnärlig frihet och armlängds avstånd bör finnas

etc.

med i styrdokument.

• Alla arvoden ska vara avtalsreglerade.

• Styrdokumenten bör innehålla rutiner/riktlinjer för hur extern konstkompetens i projektledning/processledning/urvalsprocesser

• Ställ krav på exploatörer att arbeta professionellt med den offentli­

upphandlas och finansieras.

ga konsten genom exploateringsavtal.

Första gången – steget vidare

73

Deltagare i Första gången – steget vidare

Region Kronoberg: Regional utveckling Offentlig konst ska vara angelägen för fler i Kronoberg. Långsiktigt vill regionen föra konsten närmare invånarna genom att förändra strukturerna i organisering, planering och genomförande av offentlig konst. SPÄNST blev modellen, en metod för konstnärlig produktion och publika möten med fokus på samtidskonst, mobilitet och processinriktat arbetssätt.

”Det har etablerats ett gemensamt tänkande kring politik för gestaltad livsmiljö, där regionen är navet. På sikt kan det ta sig uttryck i en alternativ syn på stadsplaneringsprocesser och konstnärers, arkitekters och formgivares kunskaper.”

Konstkonsult: Kristina Möster Nilsson

Helen Hägglund, Region Kronoberg

Ljungby kommun Kultur- och fritidsförvaltningen, Miljö- och byggförvaltningen, Tekniska förvaltningen och därutöver Upphandlingsavdelningen Ljungby kommun.

I kommunen finns mångårig erfarenhet av att arbeta med konst i kommunala byggprojekt. Olika metoder har använts, t.ex. medborgardialog. 2018 fattades politiskt beslut att tillämpa en procent till konst vid byggnationer i kommunen. För att fördjupat gå vidare behövdes ett övergripande och under­ sökande konstprogram.

Ansatsen att ta fram konstprogrammet har bromsats av besparingskrav. Ljungby kommun kommer att fortsätta arbeta långsiktigt med kvalitet i stads­ planering- och konstprocess.

Konstkonsult: Kristina Möster Nilsson

Älmhults kommun Kommunledningsförvaltningen, Miljö- och byggförvaltningen, Tekniska förvaltningen och Utbild­ ningsförvaltningen. Älmhults kommun beskrev ett behov av att formalisera konst i kommunal byggprocess i ett sam­ hälle som växer. Kommunen skulle därutöver genomföra ett konstprojekt som kom att handla om vad konst i tidiga planeringsskeden kan vara. Som projektmodell valdes konstnärlig utredning och konstprojekt i området Södra Möckeln.

Konstkonsult: Kristina Möster Nilsson

”Genom konsten kan vi lyfta Södra Möckeln som plats och få hjälp att hitta oväntade perspektiv i planeringsprocessen. Ett unikt tillfälle att testa ett nytt sätt att arbeta för att långsiktigt stärka kommunens livs- och boendemiljöer.”

Helen Carlsson, kulturstrateg

Region Värmland Ett förvaltningsöverskridande samarbete med kommunerna Filipstad, Forshaga, Arvika, Årjäng och Säffle.

Region Värmland ansökte till Statens konstråd för att inom ett pågående regionalt utvecklingspro­ jekt utveckla bild- och formområdet i regionen samt stödja kommunerna i arbetet kring den of­ fentliga konsten. Utgångspunkten var en önskan och en vilja att inkludera den offentliga konsten som en del i arbetet med att göra livsmiljöerna för boende i kommunerna socialt hållbara och till­ gängliga för alla människor. Säffle kommun ansökte även om stöd i arbetet med att producera ett dialogbaserat offentligt verk, en mötesplats i anslutning till den nya simhallen och Tegnérskolan.

Konstkonsult: Åsa-Viktoria Wihlborg

74

Första gången – steget vidare

”Vi har lagt en viktig grund i arbetet med den offentliga konsten i regionen och frågan har ’lyfts upp på flera bord’ mellan förvaltningar och i olika sammanhang.”

Marita Axelsson, utvecklare bild och form, Region Värmland

Bromölla kommun Samverkan har skett inom Tillväxt och utveckling som innefattar kultur och bibliotek, fritid och turism, fastighets-, arbetsmarknads-, näringslivs-, och teknikenheten.

I Bromöllas ansökan beskrevs behovet av att stärka arbetet med offentlig konst och gestaltning för att göra det mer professionellt, inkluderande och hållbart. Det fanns ett behov av ökad kun­ skap, gemensamma styrdokument, samverkan mellan förvaltning och en utveckling av hur den befintliga konsten tas om hand och görs mer tillgänglig gentemot kommunens medborgare och besökare.

”Vår arbetsgrupp för offentlig konst har nu kommit en bra bit på väg och samverkar med en gemensam bild av hur arbetet med den offentliga konsten ska se ut.”

Linnea Liliekvist, kulturstrateg

Konstkonsult: Åsa-Viktoria Wihlborg

Simrishamns kommun Kultur- och fritidsförvaltningen, Samhällsbyggnadsförvaltningen och kommunala fastighetsbola­ get Simrishamnsbostäder.

Samarbetet med Statens konstråd har fungerat som en uppstart för att arbeta långsiktigt med den offentliga konsten. Då kommunen hade påbörjat arbetet med ett arkitektur- och kultur­ miljöprogram som inkluderar konsten fanns möjligheten att utveckla och implementera den i kommande planeringsarbete, t.ex. genom framtagande av konstprogram för stadsdelen Skansen.

”Vi undersöker möjligheten att införliva konsten tidigt i samhällsbyggnadsprocessen. Det förvaltningsövergripande samarbetet har stärkts av projektet Kunskapsnav för offentlig konst.”

Ann-Sofie Pellas, översiktsplanerare, och Elisabeth Wikenhed, kulturutvecklare

Konstkonsult: Åsa-Viktoria Wihlborg

Ystads kommun Kultur- och utbildningsförvaltningen, Samhällsbyggnadsförvaltningen, kommunala bolag samt projektgruppen för skolan Källan.

Ystad antog enprocentsregeln 2018 och sökte om stöd från Statens konstråd inför genomför­ andet av sitt första offentliga gestaltningsprojekt – Källan, en ny skola. Kommunen hade aldrig samarbetat mellan förvaltningar gällande den offentliga konsten tidigare och såg möjligheten att få stöd i arbetet genom en kvalitativ process.

”Samverkan har genomsyrat projektet rakt igenom med fokus på brukarna som har varit delaktiga. Projektet tillsammans med Ystadsmodellen lyfts nu som ett föredömligt arbetssätt och sprids till bl.a. bolagen inom Ystads kommun.”

Yrr Jonasdottír, konstmuseichef

Konstkonsult: My Draiby och Åsa-Viktoria Wihlborg

Lidköpings kommun Kultur- och fritidsförvaltningen, Samhällsbyggnadsförvaltningen och Serviceförvaltningen.

Lidköpings kommun ville skapa ett nytt långsiktigt arbetssätt med ett tydligt uppdrag och ekono­ miska förutsättningar. Fokus har legat på processledning för att utveckla ett hållbart arbetssätt.

Amanda Österberg, konstintendent: ”Alla kompetenser som deltagit har varit viktiga i processen då det gjort att arbetet förankrats över förvaltningsgränserna och skapat en gemensam målbild för det fortsatta arbetet.”

Konstkonsult: Paola Zamora Amanda Österberg, konstintendent

Tjörns kommun Kultur- och fritidsförvaltningen och Plankontoret.

Sedan 2010 använder Tjörns kommun Cultural Planning som metod. De sökte samarbete efter­ som kommunen såg ett behov av stöd med fokus på långsiktighet, framtagande av rutiner, en revidering av konstplanen och kunskapspåfyllnad om LOU. Konstkonsult: Paola Zamora

”Politikområdet gestaltad livsmiljö öppnar definitivt dörrar för bredare samarbete kring offentlig konst.”

Maria Bäckersten, kulturstrateg

Första gången – steget vidare

75

Vänersborgs kommun Kommunstyrelsens förvaltning, Kultur- och fritidsförvaltningen, Miljö- och byggnadsförvaltningen och Samhällsbyggnadsförvaltningen.

2011 fattades beslut om att följa Fyrbodalsmodellen som påtalar vikten av konstnärlig närvaro i utformandet av offentliga rum och dess positiva påverkan på människor. För att arbetet ska fungera behövdes en förvaltningsövergripande grupp som ska ta fram arbetsmetoder i enlighet med modellen och Vänersborg sökte i detta arbete samverkan med Statens konstråd.

”Vi har bildat en förvaltningsövergripande grupp som har kartlagt arbetsprocesser vid ny- och ombyggnation samt tagit fram förslag på riktlinjer och rutiner i arbetet med den offentliga konsten.”

Kajsa Frostensson, verksamhetsledare

Konstkonsult: Åsa-Viktoria Wihlborg

Borlänge kommun Kulturenheten, Kommunfastigheter, Plan och mark, och kommunala bolag.

Borlänge ansökte till Statens konstråd med ambitionen att införa enprocentsregeln i kommunen, och med stort behov av stöd i detta då strukturer saknades för finansiering av och arbete med offentlig konst. De sökte också om stöd i genomförandet av ett konstprojekt för att lära praktiskt i gemensamma processer. Borlänge är i en expansiv fas och vill arbeta för ett samhällsbygge där konsten har en given plats.

”Vi har fått igång ett tvärsektoriellt samarbete med offentlig konst vilket är väldigt positivt, både gällande arbete med styrdokument och i planering och genomförande av konstnärliga gestaltningar.”

Johanna Carlsson, kultursekreterare

Konstkonsult: My Draiby och Åsa-Viktoria Wihlborg

Falu kommun Kommunstyrelseförvaltningen sektor service, Kultur- och fritidsförvaltningen och Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.

Falun ansökte om att få stöd i att fördjupa arbetet med offentlig konst och vidareutveckla befintli­ ga styrdokument. Kommunen antog enprocentsregeln 2014 och ville utifrån den grund som arbe­ tats upp de senaste åren få stöd i att börja jobba mer strategiskt med offentlig konst och stärka konstens roll i stadsutvecklingen, samt skapa en gemensam målbild och samverkan kring detta.

”Statens konstråds stöd har fungerat som ett startskott och hjälpt till att vidga vyerna kring offentlig konst. Projektet har bidragit till att skapa relationer med andra genom t.ex. nätverksträffar.”

Annika Petersson, kultursekreterare

Konstkonsult: My Draiby och Åsa-Viktoria Wihlborg

Ludvika kommun Samhällsbyggnadsförvaltningen (planeringsenheten, teknik och mark samt kulturverksamheten) och Kommunala fastighetsbolaget LKFAB. Ludvika ansökte om stöd i processen att förtydliga och vidareutveckla sitt arbete med enpro­ centsregeln. Ansökan beskrev hur ett av kommunens strategiska målområden är livsmiljö och att det fanns ett formulerat mål om att ta fram policy och riktlinjer för konstnärlig gestaltning av offentlig miljö. Utgångspunkten var ett behov av en tydlig organisation och ansvarsfördelning kring hur arbetet med offentlig konst förverkligas i kommunen.

”Projektet har bidragit till större förståelse för politik för gestaltad livsmiljö och offentlig konst inom kommunen. Nya riktlinjer formuleras nu i samverkan mellan berörda verksamheter med stöd av politiken.”

Anna Silfverin, kultursekreterare

Konstkonsult: My Draiby och Åsa-Viktoria Wihlborg

Flens kommun Kommunledningsförvaltningen, Kulturförvaltningen, Socialförvaltningens konstförening och Samhällsbyggnadsförvaltningen, samt Flens bostäder och Flens kommunfastigheter.

”Den strategiska konstkonsultens medverkan och uppstart var ovärderlig för att ge en levande bild av vad gestaltningsupp-

Flens kommun ville ta fram riktlinjer för hantering av offentlig konst för att skapa stabilitet och

drag och konst i offentlig miljö bidrar med. Vi har tillsammans

långsiktighet för konst i planeringen och byggandet av offentliga miljöer i kommunen. De har

inventerat svårigheter och möjligheter.”

också diskuterat ett återinförande av enprocentsregeln som togs bort 2015.

Konstkonsult: Paola Zamora

76

Första gången – steget vidare

Inger Zetterström Karlsson, enhetschef Kulturförvaltningen

Karlshamns kommun Kultur- och fritidsförvaltningen, Parkenheten och Samhällsbyggnadsförvaltningen, Upphandlings­ enheten samt Karlshamnsfastigheter AB och Region Blekinge.

Kommunen hade tagit fram ett förslag till beslut gällande rutiner för offentlig konst och såg ett behov av stöd för att ta fram övergripande rutiner, arbetsgång och att etablera kommunikation mellan förvaltningarna.

”Den stora kompetensen hos den strategiska konstkonsulten och konstutvecklare i Region Blekinge har bidragit. Projektet har inneburit kompetensutveckling för alla deltagare i samrådsgruppen.”

Konstkonsult: Paola Zamora

Simon Berg, kultursamordnare

Kramfors kommun Samhällsavdelningen på Kommunledningsförvaltningen, Enheten för gata och park på Produk­ tionsförvaltningen och det kommunala bostadsbolaget.

Kramfors kommun är i ett ekonomiskt utsatt läge med en minskande befolkning. Kommunen ville hitta nya vägar att arbeta långsiktigt och strukturerat med offentlig konst, och skapa nya riktlinjer och rutiner.

”Vi upplever att vi nu har en höjd kunskapsnivå när det gäller gestaltningsfrågor och offentlig konst. Vi inser dock att vi fortfarande har en bra bit kvar. Vår målsättning är att testa rutiner och malldokument i praktiken efter sommaren 2020.”

Konstkonsult: Paola Zamora

Karin Högström, kulturstrateg

Laxå kommun Kulturförvaltningen, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Ekonomiska enheten och Laxå kommun­ fastigheter.

Laxå kommun hade påbörjat ett strategiskt arbete med att förbättra förutsättningarna för integra­ tion, näringsliv och samhällsplanering. De såg ett behov av att stärka upp kompetensstöd för att långsiktigt förankra konsten i planeringsprocesser kring exempelvis bygginvesteringar.

”Projektet samlade en bred kompetens inom arbetsgruppen för att kunna tillföra erfarenheter från olika håll. Att även förtroendevalda deltog innebar att en politisk referensram kunde tillföras.”

Konstkonsult: Paola Zamora

Tomas Dahlberg, kulturchef

Vadstena kommun Kultur- och utbildningsnämnden, Kultur- och fritidsförvaltningen, Mark och etablering, och Sam­ hällsbyggnadsförvaltningen.

Vadstena kommun genomförde sitt första projekt där enprocentsregeln tillämpades och behövde rutiner och arbetssätt som säkrade det konstnärliga deltagandet och kvaliteten. Kommunen ville också möjliggöra för konstnärer att i ett tidigt skede kunna arbeta med en konstnärlig gestaltning.

Konstkonsult: Paola Zamora

”Den sammanfogade kompetensen är viktig, och att det finns en öppenhet och vilja att samverka mellan byggprojekt och gestaltning. Konstrådets kunskap har varit värdefull eftersom det är den första processen.”

Markus Lindberg, kultur- och fritidsstrateg

Storumans kommun

”Ett verk av konstnär Carola Grahn är under produktion 2020.

Fritids-, kultur- och utbildningsförvaltningen i samråd med Miljö- och samhällsbyggnadskontoret och tekniska avdelningen.

varit learning-by-doing för kommunens arbetsgrupp. En konstpo-

Storumans kommun vill ge utrymme för ett offentligt konstverk i Tärnaby där den samiska när­ varon är hög, men närmast osynlig i det offentliga rummet. Ett konstverk med utgångpunkt ur en samisk norm, något permanent och väl synligt. Det ska kännas relevant i dagens Saepmie.

varit att beskriva ansvarsfördelning kring offentlig konst och

Planeringsprocessen inför verksbeställning och upphandling har licy har antagits och beslutats i fullmäktige. Intentionen har skapa stabilitet och långsiktighet för konst i planeringen och byggandet av offentliga miljöer.”

Konstkonsult: Åsa Bergdahl Åsa Bergdahl, Statens konstråd

Första gången – steget vidare

77

”Konst ska inte kastas in på slutet; en konstnär ska vara med i hela processen!” Älmhults kommun utvecklar naturområdet Södra Möckeln för natur, kultur och fritidsliv. Syftet är att knyta centrum närmre sjön Möckeln när orten växer. Konstnären Caroline Mårtensson har arbetat tvärvetenskapligt för att söka ny, gömd eller glömd kunskap om platsen. Med utgångspunkt i estetisk och ekologisk hållbarhet har hon kartlagt kultur­ historiska och nutida erfarenheter som människor, djur och natur delar. Med berättande och dialog som viktiga arbetsverktyg, har projektet resulterat i en konstnärlig utredning och ett temporärt verk, baserat på platsspecifika observationer. Linda Fagerström interv­juade miljöstrategen Cecilia Axelsson, kultur­ strategen Helen Carlsson och konstnären Caroline Mårtensson.

Att samarbeta med en konstnär i planeringsfasen: hur har det påverkat kommunen?

Cecilia Axelsson, miljöstrateg: Istället för att arbeta på rutin har vi vågat se mer abstrakta dimensioner. Vi har följt Agenda 21 och vågat göra problemen större, inte mindre. Jag har lärt mig mer om konstnärligt arbete.

Konst ska inte kastas in på slutet; en konstnär ska vara med i hela processen! När vi presenterat projektet i kommunstyrelsen och för politiker, har konstnären

78

Första gången – steget vidare

representerat kunskap och vikten av att känna ortens historia och naturens värden. Hon har förmedlat att Älmhult är en plats med själ i. Både jag och kommunen i sin helhet har på djupet förstått vikten av att arbeta långsiktigt med social och ekologisk hållbarhet.

Caroline Mårtensson, konstnär: I möten med rektorer och kulturombud på kommunens grundskolor, förstod vi att projektets miljö- och klimatinriktning har beröringspunkter med läroplanen. Älmhults mellanstadieelever ska under hösten delta i en interaktiv guidning på området, och göra egna undersökningar.

Det är ett sätt att plats- och situationsbundet arbeta med ekologisk läskunnighet – det vill säga att förstå samspelet mellan människa och natur, och hur vi är en del av ekosystemet.

Om ni stötte på motstånd eller om skav uppstod, vad berodde det på och hur löste ni det?

Helen Carlsson, kulturstrateg: Det fanns en liten misstänksamhet som inte riktades mot konstprojektet i sig, utan mot att kommunen skulle utveckla Södra Möckeln. Tidigt bjöd vi därför in allmänheten till en caféträff för att informera. Vi bemötte tveksamhet med transparens.

Konstnären Jonas Liveröd skapade en platsspecifik skiss i skala 1:1 vid sjön Möckeln.

Foto: Jonas Liveröd

Cecilia Axelsson, miljöstrateg

Caroline Mårtensson: Ja, det verkade finnas misstankar om att kommunen använde konstprojektet för att få igenom sin strategi. Därtill finns en generell skepsis i samhället inför konstnärlig praktik, dessvärre. Genom dialog fick vi många Älmhultsbor med oss, varav majoriteten är sådana som bott här länge, de flesta över 50 år. Vi diskuterade hur vi bättre kunde nå personalen på ortens stora arbetsgivare IKEA, men det var svårt.

Vad kan en konstnär tillföra för att stärka kommunens arbete med miljöfrågor?

Cecilia Axelsson: Vår erfarenhet av att anlita naturvetenskapliga experter är god, men deras forsknings­ resultat är på en detaljnivå som nästan är nördig.

Trots att akutläget för klimatet är välbekant, sker ingen förändring. Forskare som Johan Rockström och ­aktivister som Greta Thunberg skapar opinion, men att nå en bred publik med vetenskaplig statistik är svårt.

Då kan ett konstnärligt arbete göra skillnad, eftersom det kan nå ända in i hjärtat.

Caroline Mårtensson: Just det har jag intresserat mig för, varför kunskapen stannar hos experterna.

Varför når inte insikterna samhället, varför avstannar engagemanget? Det finns en psykologisk barriär inför miljöfrågor och klimatförändringar, som leder till att vi distanserar oss. Här i Älmhult blev miljö­dimensionen särskilt tydlig i mitt arbete, genom att den konstnärliga utredningen var det huvudsakliga uppdraget. Den var mer definitiv, medan konstverket är temporärt med karaktär av utkast – en fördelning mellan projektets bägge delar som känns bra. Sen hoppas jag att konstnärlig gestaltning, som delvis består av förskjutningar i information och material, kan synliggöra perspektiv och tillstånd som annars är svåra att upptäcka eller förstå.

Vilka är de viktigaste lärdomarna?

Helen Carlsson: Att förankra projektet överallt i den kommunala organisationen; att gynna förutsättning­ arna genom att introducera konstnären för alla möjliga kompetenser som kan ha betydelse för genomförandet. Och att inse vikten av att knyta personliga ­kontakter.

Caroline Mårtensson: Att vi behöver tid för att förstå varandras metoder. Konstnärligt arbete är välbekant för mig, men inte för andra. Hur en forskare eller en tjänsteman i kommunen arbetar är självklart för dem, men inte för mig. Om vi ska ta oss framåt i de stora samhällsfrågorna, måste vi lyssna på varandra.

Linda Fagerström Docent i konst- och bildvetenskap och konstkritiker

Första gången – steget vidare

79

”Hur kan vi arbeta med offentlig konst i de mindre kommunerna?”

Marita Axelsson Nordlund, Region Värmland

Region Värmland är en av två regioner i utlysningen Första gången – steget vidare, inom Kunskapsnav offentlig konst. Tillsammans med fem av regionens 16 kommuner har de 2018–2020 arbetat för att ska­ pa nya rutiner för arbetet med offentlig konst. Anna Lindholm intervjuade Marita Axelsson Nordlund, utvecklare inom bild och form på Region Värmland, som driver samarbetsprojektet och regionens arbete med offentlig konst.

Vilka utmaningar har ni mött under arbetet med att ta fram nya rutiner för arbetet med offentlig konst?

En viktig fråga som kommit upp i och med att vi deltagit i satsningen Kunskapsnav offentlig konst är: Hur kan vi arbeta med offentlig konst i de mindre kommunerna som inte bygger så mycket och inte har ett beslut om enprocentsregeln? Här har vi sett att Artist in Residence (vistelseprogram för konstnärer) är en väg att gå. Vi har flera konstnärsdrivna initiativ här i Värmland som ofta har sin utgångspunkt i och vill arbeta vidare på den plats där konstnärerna bor och verkar.

Konstnärerna involverar gärna lokalbefolkningen. Att stödja de lokala konstnärerna ger oss en möjlighet att få tillfälliga verk på plats i kommunerna. Här kan vi nå fler och de människor som bor på platsen.

80

Första gången – steget vidare

I och med arbetet med Kunskapsnav offentlig konst ser vi också ett behov av att stärka och utveckla konstnärernas roll och kompetens. Regionen kommer under vintern 2020/2021 erbjuda konstnärer kompetensutveckling inom offentlig konst. Konstnärernas kompetens sitter ihop med möjligheten för kommun och region att arbeta med och utveckla den offentliga konsten.

På vilket sätt har satsningen Första gången – steget vidare påverkat ert arbete med offentlig konst?

Genom samarbetet med Statens konstråd har vi lagt en viktig grund i arbetet med den offentliga konsten i regionen och frågan har ”lyfts upp på flera bord” mellan förvaltningar och i olika sammanhang. Genom samarbetet har vi fördjupat kunskapen både i region och kommuner, vilket är en förutsättning för arbetet framåt med den offentliga konsten och det nya politikområdet gestaltad livsmiljö.

En annan sak vi ser under dessa år är att den fysiska närvaron på plats i kommunerna har varit en viktig aspekt för att på riktigt förankra och utveckla arbetet med offentlig konst. Här handlar det om möten människor emellan och professionell kunskap både inom konsten och andra områden. Det är också viktigt

Arbetet fortsätter i referensgrupper och med utbildningar eller stöd till både tjänstepersoner och konstnärer för att utveckla området.

Foto: Lena Boqvist

att olika kompetenser, både i kommun och region, får möjlighet att mötas och tillsammans prata om vad offentlig konst kan vara, förankra och fördjupa varandras kunskaper. Det förankringsarbetet tar tid och det måste det få göra.

Hur kommer ni fortsätta att arbeta med offentlig konst efter 2020, när den här satsningen är slut?

Vi kommer fortsatt arbeta i referensgrupper och med utbildningar eller stöd till både tjänstepersoner och konstnärer som önskar så, för att utveckla området.

Vi bygger fortsättningen utifrån dialog med kommuner och konstnärer i länet, utifrån vilka behov de har och

hur förutsättningarna ser ut. Vi måste tillsammans se till att hålla i arbetet och utvecklingen så att satsningen håller över tid. Dessutom behöver vi tillsammans fortsätta att bidra till att lyfta en professionell diskussion om konstens betydelse i offentligheten och konstnärlig kvalitet. Inte minst behövs forskning om offentlig konst, och vi måste se till att dela den forskning som kommer fram. Från hösten 2020 kommer bild- och formområdet vara en permanent verksamhet på avdelningen för kulturutveckling i Region Värmland.

Anna Lindholm Samordnare Kunskapsnav offentlig konst

Första gången – steget vidare

81

Forskning utvecklar vår offentliga konst Arbetet med att skapa en långsiktigt kunskapsutveck­ lande plattform för konst och konstnärlig gestaltning i gemensamma rum har genomförts genom en rad olika metoder och former av forskningssamarbeten.

Syftet har varit att producera och dela kunskap, fördjupa samtal och utveckla idéer, som inkluderar både historiska exempel och samtida arbetssätt som präglar det utvidgade fält offentlig konst utgör.

En del av det kunskapsutvecklande regeringsuppdraget Kunskapsnav offentlig konst har varit att stimulera ny forskning inom offentlig konst, samt att samverka med högskolor och universitet. Det har lett till flera mer långsiktiga samarbeten med olika inriktning för att nå en bredd.

Under processen har vi som ansvarat för arbetet med forskningsfrågorna på Statens konstråd reflekterat kring hur beställare av både uppdragsforskning och offentlig konst kan värna om den konstnärliga friheten och forskningsfriheten då de båda är en del av det kunskapsproducerande uppdraget. Detta är en del av ett utvecklingsarbete där vi undersöker metoder för hur följeforskning och verk kan beställas med bibehållen kritikalitet.

Både beställare av offentliga verk och de konstnärer som skapar dem behöver förstå olika typer av offentligheter för att det ska finnas förutsättningar att arbeta kvalitativt med offentlig konst. För att understryka detta skapade vi utrymme för att presentera forskning i andra format än de strikt akademiska. Vi var istället i publika sammanhang och i nära samarbeten med konstutövarna.

Mer forskning behövs Offentlig konst och dess angränsande områden har hittills inte forskats på i någon större utsträckning, varken ur historiskt eller samtida perspektiv. Det finns helt

82

Forskning

enkelt en brist på forskning om offentlig konst inom olika forskningsfält både i Sverige och internationellt.

Orsakerna är många. Det som numera avses med ”offentlig konst” är en relativt ny, modern företeelse jämfört med när Statens konstråd bildades 1937, efter ett beslut i Sveriges riksdag kring finansieringen av offentlig konst genom enprocentsregeln.

Diskussioner har också förts och fortsätter att föras kring instrumentalisering, hur konstens frihet och obundenhet kan påverkas eller inte påverkas om den beställs som offentliga verk. Det har gett offentlig konst en låg status i konstvärlden och möjligen även i forskarvärlden. Det gör det inte mindre angeläget att forska kring nu levande konstpraktiker och de villkor de verkar under.

Att förstå sammanhanget är viktigt för att kunna utveckla forskningen vidare. Den offentliga konstens komplexa förutsättningar – som innefattar många olika yrkesgrupper och kompetenser såväl som många olika platser och delar av samhället – gör den till ett potentiellt mycket omfattande forskningsfält med en rad olika inriktningar. Det kan röra konstvetenskap, filosofi, estetik, men också arkitektur, ekonomi, organisationsteori eller psykologi i studier av medskapande processer eller tvärdisciplinära samarbeten. Eller varför inte statsvetenskap, för att titta på konstens roll i stadsutveckling och samhällsbygge, eller politiska verktyg och mål? Varför inte utforska olika definitioner av offentlighet, medborgarens rätt till och roll i skapandet och upplevelsen av konstnärliga gestaltningar? Det kan röra antropologi, om hur medborgare upplever och använder verk över tid, eller hur samhälle och individ kan förhålla sig till att verkens betydelse förändras i takt med samhällets värderingar. Dessa frågor är kopplade till begrepp om tid, historia och kulturarv. Vilka berättelser som får ta plats, vilka personer som ska minnas och hyllas eller gömmas och glömmas, är heta frågor i debatten 2020. I Sverige och resten av världen

”Det är först när vi har den större bilden som vi kan dra slutsatser och lärdomar om de kunskapsluckor som kan fyllas. Arbetet med att synliggöra metod för lärande, innebär en möjlighet för Statens konstråd att pröva ett mer komparativt tillvägagångssätt i delar av sitt kunskapsutvecklande arbete. Jag har arbetat fram en jämförande analysmodell som ställer olika delar bredvid varandra för att få syn på de blinda fläckar som uppstår när projekt bara utvärderas ett och ett. Genom modellen analyserar vi sedan svar på frågor – som ställs utifrån liknande utgångspunkter – för att få syn på likheter, skillnader, kategorier, nya perspektiv och ny kunskap.

Utifrån ett slags arkiv av insamlad empiri kan nya frågor ställas till materialet. Det kan generera kunskap under lång tid och ligga till grund för framtida kunskapsutveckling.”

Annika Wik, fil.dr, arbetar med forskning och kunskapsutveckling inom film och samtidskonst.

Inom ramen för regeringsuppdraget Kunskapsnav offentlig konst har Wik anlitats som metodstöd för insamlande av material och för att skapa underlag till jämförande analysmetoder för lärande.

är skulpturer och monument under skarp omförhandling i kölvattnet av globala antirasistiska rörelsers rop på förändring. Gestaltningar av oförrätter finns materialiserade i konsten, symboler som blir laddade och synliga i skulpturer och minneskonst. Debatten är kopplad till frågor om mänskliga rättigheter, demokrati, ojämställdhet, rasism, kolonialarv och om vad vi vill att samhället ska vara och bli. Genom att forskningen får förutsättningar att undersöka, tänka och formulera sig kring dessa strömningar, roller, kolliderande intressen, idéer, aktioner och verk kan vi bättre förstå konstens roll i samhället.

Stimulera ny forskning Genom arbetet med en styr- och arbetsgrupp där representanter från Kungliga Konsthögskolan, Södertörns högskola, ArkDes, Arkitekturskolan vid Kungliga Tekniska Högskolan, Akademi Valand vid Göteborgs universitet, Skissernas museum och Statens konstråd ingick, påbörjades 2018 arbetet för att hitta strategier

för att stimulera ny forskning inom offentlig konst och nya samarbeten med finansiärer. Detta utmynnade i forskningskonferensen Researching Public Art 2018 och utlysningen av forskningsmedel med Formas 2020. Styrgruppen gav Valand och Södertörn i uppdrag att göra en översiktsrapport för att kartlägga akademisk forskning om offentlig konst i första hand inom Sverige och Norden samt med några internationella utblickar. Parallellt med detta initierades Omförhandlingar: den offentliga konstens roll efter millennieskiftet, ett treårigt forskningsprojekt förlagt på institutionen för kultur och lärande med konstvetenskapliga forskare vid Södertörns högskola.

Forskningsfinansiering som svar på ett behov Under 2020 har vi genom samverkan och metodutveckling med Formas tagit fram en gemensam utlysning för forskningsfinansiering inom området politik för gestaltad livsmiljö. Finansieringen möjliggör projekt som kan pågå under cirka 3–4 år. Samarbetet

Forskning

83

syftar till att sprida och fördjupa kunskap om gestaltad livsmiljö och den offentliga konstens roll i den, genom att bjuda in konstnärer som huvudsökande för att bedriva forskning i interdisciplinära projektgrupper.

Statens konstråd och Formas initierade satsningen 2019. Den har genomförts tillsammans med Boverket, Riksantikvarieämbetet och ArkDes som direkt arbetar och samverkar i politikområdet. Tack vare utlysningen skapas konkreta förutsättningar för en kunskapsutveckling som pågår även efter att regeringsuppdraget Kunskapsnav offentlig konst har avslutats 2020. Det är första gången dessa fem myndigheter samarbetar kring en forskningsfinansiering på det här sättet. Utlysningen är därför även metodutvecklande för oss som samverkar genom den. Forskningsprojekten beräknas vara återrapporterade i slutet av 2024.

Kurser i samarbeten med konsthögskolor 2018–2020 Statens konstråd har länge samarbetat med både konstnärliga och teoretiska utbildningar genom gästföreläsningar och studiebesök. Under de senaste åren har detta arbete utvecklats och vi har gått in som en mer aktiv partner i utvecklandet av nya kurser.

Några av våra pågående samarbeten är med Kungliga konsthögskolan, Akademin Valand vid Göteborgs universitet och Konstfack. 2019 initierade vi tillsammans med Kungliga Konsthögskolan kursen Att förhandla konstnärliga värden – Konst och arkitektur i den offentliga sfären ledd av konstnären Jonas Dahlberg. Vi samarbetar också med CuratorLab på Konstfack inom kursen Socially Engaged Curating in Post-Democratic Times, och med Akademin Valand genom kursen Att beställa och curera samtidskonst i det offentliga rummet.

Utveckling av verksamheten på Statens konstråd På Statens konstråd har nya tjänster inrättats för att utveckla det fördjupande arbetet, bland annat en programansvarig och en redaktör för fördjupning och reflektion. Satsningar som förstudier, kartläggningar, uppdragsforskning och följeforskning, bör både ses som enskilda satsningar och som delar av ett större arbete med forskningsfrågor. Genom att anamma ett mer överblickande perspektiv och se på forskningsinitiativen i en större kontext, fungerar också arbetet som underlag för att undersöka vilka roller som forskning kan ha i Statens konstråds fortsatta verksamhet.

84

Forskning

Redan i dag vet vi att det finns behov av att – från ax till limpa – följa långa infrastrukturprojekt med konst i stadsutveckling för att exempelvis få syn på hur en förändrad konstnärsroll kan ingå i politik för gestaltad livsmiljö, liksom nya metoder för samverkan.

Men också för att se hur verk förstås, uppfattas och används över tid, även utanför storstadsregionerna.

För det krävs forskning kring organiseringsformer, strukturförändring och finansiering utifrån olika hållbarhetsaspekter, bortom tillväxt och enprocentregelns logik.

Forskningsinitiativen som har drivits inom Kunskapsnav offentlig konst bygger på flera olika metoder.

Det kan beskrivas som en progression; tillfällen då nya kunskaper och upptäckter manifesteras, utvärderas, prövas och kommuniceras. Genom att kvalitativt utvecklande delar som konferenser och symposium utgör en slags byggstenar i en kunskapsproducerande process, skapas möjligheter till kritisk dialog, ökad kontextuell förståelse och stimulans till ny kunskapsutveckling. Exempel på metoder är: gemensamt kunskapande, tematiska samarrangemang, uppdragsforskning och följeforskning utifrån olika discipliner och perspektiv, samt utlysningar.

Curatoriella ramverk Gemensamt för den forskningsnära verksamheten är att den visar prov på hur kunskapsutveckling kan genomsyras av ett curatoriellt perspektiv. Curatoriella överväganden har till exempel varit att den konstnärliga och curatoriella kompetensen har fått utrymme i utformningen av seminarier och konferenser. Genom de här olika formaten har en bredd skapats i de möten som uppstått mellan olika positioner, och konstnärliga och vetenskapliga praktiker. Det har skapat en mångfald som i sig också är performativ, som också påverkar, gör och blir, och inte bara är, och som därmed är med och utvecklar själva diskursen, det vill säga ämnet offentlig konst, i praktiken, i de vetenskapliga texterna och diskussionerna, och inte minst i de publika samtalen.

Exempel på forskningsprojekt 2018–2024

Visible Samarbetet kommer utmynna i en mindre publikation (en bibliografi med introducerande texter), ett konkret bibliotek i Statens konstråds lokaler samt en digital plattform. Arbetet är dels ett led i att aktivera vårt internationella nätverk, dels att tillgängliggöra och samla inter­ nationella erfarenheter för att tillgängliggöra dem för fler.

Researching Public Art och Public Art Research Report: A report

Negotiating Artistic Values – Art and Architecture in the Public Sphere

on the current state of research on public art in the Nordic Countri­

Kurs i samarbete med Kungliga Konsthögskolan med gästprofes­

es, and in a wider international context

sorn Jonas Dahlberg. Kursen utgår från kursdeltagarnas praktiker

Nordisk konferens för att möjliggöra ett kunskapsutbyte och

och reflekterar över hur konstnärliga värden och ett kritiskt förhåll­

nätverk­ande med forskare och utövare inom området offentlig konst

ningssätt kan uttryckas och ta plats.

i ett utvidgat fält. En av slutsatserna är att offentlig konstforskning behöver stärkas genom tvärvetenskapliga och interinstitutionella

Socially Engaged Curating in Post-Democratic Times

samarbeten. I samarbete med Kungliga Konsthögskolan, KTH,

CuratorLab på Konstfack är en curatoriell utbildning för yrkesverk­

Södertörns högskola, HDK-Valand, Skissernas museum och ArkDes.

samma inom områdena bildkonst, konsthantverk, design och arki­

tektur. Inom samarbetet har fokus varit socialt engagerade praktiker.

Ett arkiv för framtiden – Hur kan man arkivera samtida offentlig konst?

Förstudie som pekar på att det krävs nya metoder för vad som ar­

Gestaltad livsmiljö – arkitektur, form, design, konst och kulturarv

kiveras i dag och hur, men också vad som saknas för att formulera

i offentlig miljö

strategier för ett framtida arkiv.

En ny utlysning som vänder sig till mångdisciplinära forskningspro­

jekt med offentlig konst i fokus. Utlysningen avser att lyfta de konst­

Omförhandlingar: den offentliga konstens roll efter millennieskiftet

närliga perspektiven och den offentliga konstens roll i förhållande

Ett treårigt forskningsuppdrag i samarbete med Konstvetenskapen

till arkitektur, form, design och kulturmiljö i utformningen av hållbara

på Södertörns högskola, uppdraget består av program i form av kon­

gestaltade livsmiljöer. I samarbete med Formas.

ferenser och seminarier samt uppdragsforskning som publiceras i

en forskningsantologi.

Making Matters Visible

Forskningssymposier och konferenser:

Symposium i nedlagda och rivningshotade Jordbro kulturhus där

- Kritikalitet och instrumentalisering i offentlig konst diskuterade

forskare, konstnärer och representanter ur gräsrotsrörelser och

konstens kritiska potential, men att den också riskerar att instrumen­

civilsamhälle presenterade sina perspektiv och synliggjorde olika

taliseras till något som bara är nytta.

förutsättningar för att skapa offentlig konst med civilsamhället. Pro­

- Temporaritet och offentlig konst behandlade spänningen mellan

grammet utgick från forskning gjord på uppdrag av Statens konstråd

permanens och tillfälliga kvaliteter i offentlig konst.

som samlar civilsamhället med medborgare, konstnärer, curatorer

- Public art in the Nordic Countries, konferens med syfte att sätta

och arkitekter.

fokus på nordisk forskning om offentlig konst och att främja vidare samtal mellan nordiska forskare inom fältet.

Forskning

85

Slutsatser från uppdraget Som framgår av denna rapport har Statens konstråds regeringsuppdrag Kunskapsutveckling för offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer inneburit nära samverkan och dialog mellan många olika inblandade parter. Det gäller såväl offentliga aktörer på kommunal, regional och statlig nivå som konstnärer, konstorganisationer, forskare och civilsamhällets organisationer. Även enskilda personer som på olika sätt berörs av och ska kunna påverka utvecklingen av den gemensamma miljön har deltagit i uppdraget. Ett komplext kunskaps- och utvecklingsarbete har ägt rum där varje projekt dragit egna slutsatser utifrån sina förutsättningar. Här sammanfattar Statens konstråd sina övergripande slutsatser:

86

•

Kultursamverkansmodellen har under uppdragets genomförande visat sig ha en central betydelse för långsiktig samverkan mellan kommuner, regioner och stat om kunskapsutveckling inom området offentlig konst och gestaltad livsmiljö. Genom regionernas kulturplaner och regionala nätverk kan kunskapsöverföring stärkas på både strukturell och operativ nivå, liksom den offentliga konsten som en betydelsefull del av den professionella bild- och formverksamheten i hela landet.

•

Tillämpningen av enprocentsregeln behöver utvecklas och kompletteras för att området offentlig konst och gestaltad livsmiljö ska kunna stärkas i Sverige. Det gäller i synnerhet i små kommuner med låg grad av nyinvesteringar i offentliga miljöer.

•

Uppdraget har bekräftat att samverkan, helst i tidiga skeden där möjligheterna till synergieffekter är som störst, är avgörande för att uppnå en långsiktigt positiv utveckling inom offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer. Genom tvärsektoriella samarbeten och nätverk, där möjligheter ges till utbyte av erfarenheter och lärande, främjas kunskap och kompetens.

•

Arbetet med regeringsuppdraget har visat att en medvetet prövande metod, med kunskapsutveckling och ömsesidigt lärande i fokus, ger en god grund för att utveckla kunskap inom offentlig konst och gemensamma livsmiljöer. Experimentella pilotarbeten utan färdigformulerade konkreta mål, annat än lärande, har öppnat för nya processer och en grund för tillit och gemensamt lärande.

•

Både specifik och tvärsektoriell forskning är viktig för att skapa ny kunskap om, och förståelse för, offentlig konst och gestaltad livsmiljö från flera perspektiv. Det kan gälla till exempel medborgares upplevelser av offentlig konst och gestaltning av livsmiljöer ur olika perspektiv som konstvetenskap, sociologi, etnologi, urbana studier eller ekonomi.

•

Digital teknik innebär nya möjligheter att producera, dela och sprida kunskap, oberoende av tid och rum. Det möjliggör nya former av möten mellan såväl lokala och regionala som nationella och internationella aktörer. Framtida digitala satsningar, som kan komplettera mer traditionell kunskapsspridning, möjliggör att fler som är verksamma inom området ska kunna dela kunskap och kompetens.

Slutsatser

Lokala konstprojekt Alvesta

Malmö

Göteborg x 2

Stockholm

Jönköping/Huskvarna

Södertälje

Katrineholm

Öland

Kiruna/Malmberget

Östersund

Ljusnarsberg

Konst i stadsutveckling Borås

Sundsvall

Falkenberg

Visby

Göteborg

Örebro x 2

Sundbyberg

Första gången – steget vidare Region Kronoberg

Lidköping

Karlshamn

Ljungby

Tjörn

Kramfors

Älmhult

Vänersborg

Laxå

Region Värmland

Borlänge

Vadstena

Bromölla

Falun

Storuman

Simrishamn

Ludvika

Ystad

Flen

Slutsatser

87

Vi förändrar varandra (titel lånad från verk av Shilpa Gupta, 2019) © Statens konstråd 2020 Texterna är framtagna av Statens konstråd, där inget annat anges Projektchef och medredaktör: Åsa Mårtensson Redaktion Statens konstråd: Anna Lindholm, Andreas Roth, Annika Enqvist Publikationen är producerad av Delorean Formgivning: Daniel Bäckdahl Illustrationer: Daria Bogdanska Redaktör: Annika Edestrand Tryck: Lasertryck.se, 2020 ISBN: 978-91-519-6834-6 Mer information om kunskapsutveckling hittar du på statenskonstrad.se

88