Utanför de institutionella väggarna

UTANFÖR DE INSTITUTIONELLA VÄGGARNA En rapport om konstinstitutionernas arbete med offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer i Sverige. Rapporten togs fram av Helena Selder på initiativ av Statens konstråd och i samarbete med nätverket KLISTER.

INNEHÅLL

FÖRORD 4 1. OM RAPPORTEN 7 Syfte 8 Bakgrund 8 Om KLISTER 9 Metod 10 Medverkande konstinstitutioner 10 Ingångar och avgränsningar 12 Ett kvalitativt snarare än ett kvantitativt underlag 13 Offentlig konst? Konst? Offentlig?

13 Rapportens disposition 14 2. MEDVERKANDE KONSTINSTITUTIONER 15 Art Inside Out 16 Borås Konstmuseum 21 Botkyrka konsthall 25 Gävle Konstcentrum 29 Konsthallen i Haninge kulturhus 33 Havremagasinet länskonsthall 37 Index 41 Kalmar konstmuseum 45 Konsthall C 49 Kristianstads konsthall 53 Luleå konsthall 57 Lunds konsthall 61 Signal – Center för samtidskonst 66 Konstmuseet i Skövde 70 Tensta konsthall 74 Urban Konst 79 Örebro konsthall 85

2

3. VÄGAR TILL DET OFFENTLIGA RUMMET 89 Enprocentsregeln – den vaga regeln 90 När blir konsten offentlig?

93 Arbetsprocesser – enprocentsregeln 93 Gata & park, stadsutveckling, fonder och donationer 96 Evenemang, program och projekt 98 Residensverksamhet 103 Konstnärliga praktiker 105 Att utgå från konsten och konstnärerna 109 Förmedling och förankring i offentlig regi 112 Förmedling och förankring på eget uppdrag 116 Vad kostar det?

123

4. SAMMANFATTNING 126 Enprocentsregeln 127 Evenemang, program, projekt 128 Residensverksamhet 130 Konstnärliga praktiker 132 Förmedling och förankring 132 5. SLUTSATSER Den lokala konstinstitutionen – en viktig pusselbit för politiken som rör gestaltad livsmiljö Att införliva konstnärligt arbete i samhällsbyggets processer Den lokala konstinstitutionens guldsits

3

135 136 136 137

FÖRORD

Om vi utgår från konstnärernas, konstaktörernas och konstinstitutionernas perspektiv på den offentliga konsten, hur definieras den då? Är det ett relevant begrepp överhuvudtaget och på vilket sätt i så fall? Hur skiljer sig de offentliga konstuppdragen till konstnärer inom ramen för enprocentsregeln från de konstprojekt som initieras av konstnärerna själva och i samarbete med konstinstitutionerna? Helena Selder, författare till denna rapport, hävdar att de lokala konstinstitutionerna som arbetar med offentlig konst, utgör den sammanbindande länken mellan dem som verkar inom den offentliga konsten och stadsutveckling samt lokalsamhället, brukare och politiker. Genom sin konstkompetens och förankring i lokalsamhället över tid medverkar konstinstitutionerna till att samtidskonsten blir ett betydelsefullt inslag i offentliga miljöer. Konstinstitutionen legitimerar i grunden den konstnärliga processen och utgör en brygga mellan konstnären och en vid krets offentliga och privata aktörer som berörs av den offentliga konsten.

De senaste åren har Statens konstråd ägnat sig åt att vidga utrymmet för samtidskonsten i Sverige med utgångspunkt i den offentliga konsten. Det har handlat om att skapa plats för konstnärer i tidiga planeringsprocesser och storskaliga infrastruktursatsningar och att utforska formerna för video, performance och andra tillfälliga konstprojekt. Sedan riksdagen röstade igenom den nya politiken för gestaltad livsmiljö i maj 2018 har samtidskonst tillsammans med arkitektur, design och kulturhistoria fått en central plats i debatten om hur samhällets gemensamma miljöer kan och bör utformas.

Rapporten pekar på att konstinstitutionerna redan idag är plattformar i hela landet för samtal om livet i samhällets gestaltade livsmiljöer. Att stärka konstorganisationernas roll inom det nya politikområdet framstår därför som ett steg i rätt riktning. De regioner och kommuner där det finns konstinstitutioner som arbetar med offentlig konst sitter på gyllene möjligheter att medverka till verkställandet av denna politik. Konstinstitutionernas utforskande konstprojekt och publika samtal bidrar till ökad förståelse för vad olika grupper och människor upplever som värdefullt eller avgörande för ett bra liv i en stadsdel eller i den ort man bor. Genom sin närhet till lokalsamhället har konstinstitutionen ett försprång när det gäller att utveckla politiken för gestaltad livsmiljö i sin region eller kommun.

5

Konstinstitutionernas kompetens är en viktig resurs i utvecklingen av samhällets offentliga miljöer. Genom att deras uppdrag vilar på konstnärlig grund finns det goda förutsättningar att uppnå en tät och nyskapande dialog mellan konstnärer, beslutsfattare, boende och andra intressenter där konstens perspektiv kan utmana invanda föreställningar om samhällets gestaltade livsmiljöer. I rapporten framstår också att ju mer drivande konstnärerna tillåts att vara av de offentliga beställarna, desto mer spännande och relevanta blir konstprojekten. Om konstnärerna får driva projekten på konstnärlig grund, ökar chanserna att konsten förhåller sig på ett djupare plan till verklighetens komplexitet. Konsten kan förändra oss och vår omgivning på djupet i både känslor och tankar. När det händer blir konsten en dynamisk kraft som får betydelse för hela samhället.

Rapporten Utanför de institutionella väggarna har sin upprinnelse i två nya uppdrag som Statens konstråd fick 2018 och som numera utgör ordinarie verksamheter: dels att utveckla och sprida kunskap inom området offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer, dels att främja samtidskonstens utveckling och spridning i Sverige. Rapporten visar att konstaktörerna är avgörande för såväl utvecklingen av den offentliga konsten och de gemensamma miljöerna som samtidskonstens spridning i hela landet. Idén till rapporten togs fram i dialog med nätverket KLISTER och utvecklades sedan till ett samarbete.

Giorgiana Zachia, samordnare, Stärka konstorganisationer, Statens konstråd Stockholm, 15 januari 2020

6

1. OM RAPPORTEN

SYFTE Statens konstråd har beställt en rapport om hur konstinstitutioner som är medlemmar i nätverket KLISTER, och andra liknande konstinstitutioner, arbetar med konst i offentliga rum. Syftet är att synliggöra vilka metoder de använder, både i samband med offentliga uppdrag och inom självinitierade projekt. Hur ser verksamheternas beslutsprocesser samt budget- och tidsramar ut? Hur ser kopplingarna ut mellan institutionernas verksamhet i utställningsrummet och utanför? Hur skapar man en lokal förankring för arbetet med offentlig konst?

Vilka typer av konstnärliga praktiker ryms inom begreppet offentlig konst för dessa konstinstitutioner? Går det att säga att det finns vissa gemensamma kompetenser som involveras i de olika processerna? Dessa var några av frågorna som formulerades i uppdraget.

Rapporten tar fasta på de lokala konstinstitutionernas roll både i enprocentsuppdragen och i utvecklandet av den offentliga konsten genom självinitierade konstprojekt i de offentliga rummen. Materialet som analyserats utgörs av intervjuer med verksamhetsledare för att kartlägga konstinstitutionernas arbete med offentlig konst.

BAKGRUND Rapporten beställdes mot bakgrund av två av Statens konstråds uppdrag som tillkom i regleringsbrevet för 2018. Det ena uppdraget är: Främjande av samtidskonstens utveckling och spridning i hela landet. Statens konstråd ska samordna arbetet med att främja samtidskonstens utveckling och spridning i landet. Syftet är att stärka den nationella infrastrukturen för professionella konstinstitutioner och skapa samt stötta nätverk och samlingspunkter på regional nivå över hela landet.

Det andra uppdraget är: Kunskapsutveckling för offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer /…/ Statens konstråd ska verka för stärkt kunskapsutveckling inom området offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer. Syftet är att möta behovet hos kommuner och andra aktörer av både kompetensutveckling och konkret rådgivning, liksom stöd i att arbeta med offentlig konst som del av samhällsplanering och byggande /…/ Inom ramen för arbetet ska Statens konstråd även stötta fria lokala aktörer i hela landet, som utifrån konstnärliga processer arbetar med det omgivande lokalsamhället för att skapa delaktighet i utformandet av gemensamma livsmiljöer.

8

I bakgrunden för dessa uppdrag finns också den politik för gestaltad livsmiljö vars nationella mål för arkitektur, form och design tagits fram av Kulturdepartementet och som syftar till ett helhetsgrepp på arbetet med den gestaltade livsmiljön. /…/Med perspektivet gestaltad livsmiljö följer en helhetssyn på formandet av livsmiljön i vilken arkitektur, form och design ses som ett sammanhållet område. /…/Perspektivet innefattar inte bara arkitektur, form och design, utan också bland annat konst, historiska sammanhang och sociala värden. /…/Att gestalta en hållbar

livsmiljö handlar om att organisera komplexa och ibland motstridiga intressen till en helhet /…/ Att leda den processen är arkitektens, designerns eller i vissa fall även konstnärens särskilda yrkeskompetens och uppgift. Att skapa förutsättningar för detta arbete är av väsentlig betydelse för att kreativitet och konstnärlig kvalité ska kunna prägla samhällsutvecklingen.1 Bland de nationella målen för arkitektur, form- och design beskrivs under rubriken, Estetiska, konstnärliga och kulturhistoriska värden ska tas tillvara och utvecklas, att: /…/Konsten har stor betydelse för att skapa offentliga rum med långsiktiga kvaliteter. Det är därför viktigt att det konstnärliga arbetet införlivas i samhällsbyggets processer.2 Utifrån perspektivet att konsten har stor betydelse för de offentliga rummens långsiktiga kvaliteter är det viktigt att undersöka hur de lokala konstinstitutionernas arbete bäst kan införliva det konstnärliga arbetet i samhällsbyggets processer.

OM KLISTER KLISTER startades 2011 och är ett rikstäckande nätverk för små och medelstora samtidskonstinstitutioner i Sverige. Nätverket vill belysa dessa konstinstitutioners funktion i samhället och har bidragit till flera rapporter som hävdar konstinstitutionernas arbete och betydelse för konstscenen. För denna rapport har ett urval av verksamhetsledarna bidragit med sin tid för intervjuer, faktakoll, redigering och diskussioner.

Medlemmar i KLISTER är: Accelerator (Stockholm), Alingsås konsthall, Bildmuseet (Umeå), Borås Konstmuseum, Botkyrka konsthall, Fullersta Gård (Huddinge), Gnosjö konsthall, Grafikens Hus (Södertälje), Gävle Konstcentrum, Göteborgs konsthall/Urban Konst, Havremagasinet länskonsthall (Boden), Index (Stockholm), Kalmar konstmuseum, Konsthall C (Stockholm), Konsthallen Bohusläns museum (Uddevalla), Konsthallen i Haninge kulturhus, Konsthallen Meken (Smedjebacken), Konsthallen på Falsterbo Strandbad, Konstmuseet i Skövde, Kulturcentrum Sandviken, Kungsbacka konsthall, Luleå konsthall, Lunds konsthall, Marabouparken konsthall (Sundbyberg), Museum Anna Nordlander (Skellefteå), Röda Sten konsthall (Göteborg), Signal – Center för samtidskonst (Malmö), Skellefteå konsthall, Södertälje konsthall, Tensta konsthall (Stockholm), Varberg konsthall, Vänersborgs konsthall, Västerås konstmuseum och Örebro konsthall.

KLISTER och Riksutställningar gav 2014 tillsammans ut rapporten Inga undantag – Värdeskapandet i små och medelstora samtidskonsthallar.3

9

1. Kulturdepartementets nationella mål för arkitektur, form- och designpolitik, propositionen 2017/18:110, s. 3.

2. Kulturdepartementets nationella mål för arkitektur, form- och designpolitik, 2017/18:110, delmål 4, s. 7.

3. Rapporten finns att ladda ner här: https://www.kalmarkonstmuseum.se/wpcontent/uploads/2014/08/ Inga_undantag_finalfinal.pdf

KLISTER ingår även i ett nordiskt nätverk av konsthallar. Nätverket baseras på tre befintliga sammanslutningar av konsthallar: Foreningen af Kunsthaller i Danmark som har funnits sedan 1992, KLISTER i Sverige samt Kunsthallene i Norge som båda startade 2011. Vart och ett av nätverken har uppstått ur ett behov av att organisera sig för att lyfta fram och debattera små och medelstora samtidskonstinstitutioners funktion och betydelse samt de villkor som finns för att bedriva verksamhet. Det nordiska nätverket gav 2018 ut rapporten: Agencies of Art: A report on the situation of small and medium-sized art centres in Denmark, Norway and Sweden http://www.tenstakonsthall.se/uploads/208Agenciesprocent20ofprocent20Art.pdf

METOD Rapporten bygger på intervjuer med representanter för 17 konstinstitutioner, varav 14 av dem är medlemmar i nätverket KLISTER. Av nätverkets 34 medlemmar arbetar cirka 20 med offentlig konst – på offentligt uppdrag eller på eget initiativ.

De tre konstaktörerna i rapporten som inte tillhör KLISTER: Art Inside Out, Kristianstads konsthall och Urban Konst, har valts ut eftersom deras verksamheter ytterligare belyser hur lokala konstinstitutionern arbetar med offentlig konst och därför kan komplettera bilden. Intervjuerna genomfördes under besök på plats eller via Skype under perioden 23 januari – 13 juni 2019.

Eftersom rapporten är inriktad på att kartlägga hur de lokala konstinstitutionerna arbetar med offentlig konst så utgör intervjuer med verksamhetsledare på de olika institutionerna den största delen av rapportunderlaget. En intervjumall användes för samtalen. De frågor som betades av rörde arbetsmetoder, beslutsfattande, budget- och tidsplan, samt konstnärliga praktiker vid offentliga uppdrag respektive självinitierade projekt. Andra frågor gällde hur arbetet med offentlig konst påverkade utställningsprogrammet innanför de institutionella väggarna, eller vice versa. De rörde också om utställningsrummet användes, och i så fall hur, i arbetet med offentlig konst. Även om en mall följdes innehöll samtalen spontana följdfrågor eller utvikningar relaterade till den aktuella verksamheten. Verksamhetsledarna fick utrymme att själva beskriva sina processer, ge konkreta exempel på projekt och även diskutera hur de förhöll sig till de olika uppdragen och arbetsprocesserna. Direkta citat från intervjuerna användes sedan för att belysa tankegångar och synsätt eller specifika perspektiv i rapporten. Om inget annat anges är samtliga citat och information angående konstinstitutionernas verksamhet hämtade ur dessa intervjuer. Annat material som finns med är institutionernas eget bildmaterial som visar de konstnärliga praktiker eller gestaltningar som beskrivs under intervjuerna.

10

MEDVERKANDE KONSTINSTITUTIONER De konstinstitutioner som medverkar i rapporten är: Art Inside Out (Halland), Borås Konstmuseum, Botkyrka konsthall, Gävle Konstcentrum, Konsthallen i Haninge kulturhus, Havremagasinet länskonsthall (Boden), Index (Stockholm), Kalmar konstmuseum, Konsthall C (Stockholm), Konstmuseet i Skövde, Kristianstads konsthall, Luleå konsthall, Lunds konsthall, Signal – Center för samtidskonst (Malmö), Tensta konsthall (Stockholm), Urban Konst (Göteborg) och Örebro konsthall.

Art Inside Out är en regional residensverksamhet som drivs i samarbete med alla sex kommuner i Halland och Urban Konst arbetar med att främja gatukonst i Göteborg. Urvalet har även syftat till att åstadkomma en spridning av intervjuerna över landet.

Av dessa 17 konstinstitutioner drivs 12 av offentliga huvudmän: Art Inside Out, Borås Konstmuseum, Botkyrka konsthall, Gävle Konstcentrum, Konsthallen i Haninge kulturhus, Havremagasinet länskonsthall, Kalmar konstmuseum, Konstmuseet i Skövde, Kristianstads konsthall, Luleå konsthall, Lunds konsthall, Urban Konst och Örebro konsthall. Två konstinstitutioner drivs som stiftelser, Index och Tensta konsthall, och en som ideell förening, Signal – Center för samtidskonst. Av de 17 är fem placerade i Region Stockholm. Tre organisationer ligger i Skåne. Fyra ligger i Västra Götalands Regionen. Två ligger i Norrbotten, en i Västmanland län, en i Örebro län och en i Kalmar län.

1

3 9 10 12 11 13

11

16 15 17

14

45 76 8

2 1. Havremagasinet länskonsthall, Boden 2. Luleå konsthall 3. Gävle Konstcentrum 4. Tensta konsthall, Stockholm 5. Index – The Swedish Contemporary Art Foundation, Stockholm 6. Konsthall C, Stockholm 7. Botkyrka konsthall 8. Konsthallen i Haninge kulturhus 9. Örebro konsthall 10. Konstmuseet i Skövde 11. Borås Konstmuseum 12. Urban Konst, Göteborg 13. Art Inside Out, Halland 14. Kalmar konstmuseum 15. Kristianstads konsthall 16. Lunds konsthall 17. Signal – Center för samtidskonst, Malmö

INGÅNGAR OCH AVGRÄNSNINGAR Bland de rapporter och rekommendationer angående konst i offentlig miljö som tagits fram på senare år undersöks konstens roll för boendemiljön4. I vilken utsträckning enprocentsregeln används i Sveriges kommuner, regioner och landsting samt av den privata sektorn och hur detta påverkar konstnärernas villkor5. Vidare undersöks hur den offentliga konsten bör förvaltas6 och hur kommuner kan efterfölja enprocentsregeln.7 Statens konstråd gjorde 2018 en målgruppsanalys med anledning av regeringsuppdraget Kunskapsutveckling offentlig konst.8 I den ingick att undersöka vilka kunskaper och förutsättningar som efterfrågas av befattningshavare på konstinstitutioner, och andra som är engagerade i enprocentsuppdrag, i relation till arbetet med offentlig konst.9 I rapporten Inga undantag. Värdeskapande i små och medelstora konsthallar beskrivs hur dessa institutioner utgör /…/start och landningsbanor för intensiv trafik mellan det lokala och det globala men också mellan olika epoker/…/.10 Vidare beskrivs vad konstinstitutionen bidrar med för värden där de är verksamma men även hur de påverkar den svenska konstscenen i stort.

Denna rapport riktar in sig på att beskriva hur de lokala konstinstitutionerna, som en viktig del av den nationella infrastrukturen för konst, arbetar i gemensamma offentliga miljöer och hur deras processer påverkar slutresultaten och i förlängningen det som nu omnämns som den gestaltade livsmiljön.

Att med utgångspunkt i nätverket KLISTER skriva en rapport om hur dess medlemmar arbetar med konst i offentliga rum är i linje med både KLISTERs och Statens konstråds perspektiv. Nätverket KLISTER syftar till att belysa medlemmarnas funktion i samhället. För Statens konstråds del uppfylls delmål ur regeringsuppdragen och numera instruktionen där /…/Syftet är att stärka den nationella infrastrukturen för professionella konstaktörer och skapa samt stötta nätverk och samlingspunkter på regional nivå över hela landet. Det gäller även delmålet om att /…/verka för stärkt kunskapsutveckling inom området offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer.11

12

4. Rapport – den offentliga konstens roll för boendemiljöer. Statens konstråd, 2017.

5. Ingen regel utan undantag – Enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning av offentlig miljö.

Konstnärsnämnden, Mikael Löfgren, 2013.

6. Riktlinjer för förvaltning av offentlig konst, Jenni Lindblom och Karin Hermerén, Riksantikvarieämbetet, 2014.

7. Så kan kommunen kvalitetsäkra sin konstpolitik. Tips, förslag och metoder. KRO, 2018.

8. Regeringsuppdraget kallas även Kunskapsnav offentlig konst eller förenklat Kunskapsnav.

9. Målgruppsanalays Kunskapsnav. David Ahlin, Alexandra Palmqvist Aslaksen, Ipsos, 2018.

10. Inga undantag. Värdeskapande i små och medelstora konsthallar, s. 21.

11. Ur Statens konstråds regleringsbrev för 2018.

ETT KVALITATIVT SNARARE ÄN ETT KVANTITATIVT UNDERLAG KLISTER är ett spontant hopkommet nätverk vars medlemmar från ett storleksmässigt, organisatoriskt, och huvudmannamässigt perspektiv varierar. I skrivande stund finns inget formellt medlemskap eller avgift för att ingå i nätverket. Dess 34 medlemmar kan inte heller sägas utgöra ett stort urval av konstinstitutioner i Sverige. Icke desto mindre tillhör medlemmarna i KLISTER några av de mest namnkunniga och aktiva konstinstitutioner vi har i Sverige idag. Gemensamt för de intervjuade institutionerna är att de alla är lokalt förankrade och under lång tid utvecklat en dialog med sin kontext: platsen och publiken. Detta har de gjort genom en blandning av utställnings- och programverksamhet, konstverk och konstprojekt skapade för och i offentliga rum utanför institutionens väggar.

Många av dem är också, trots att de rent storleksmässigt och budgetmässigt är ganska små verksamheter, den dominerande konstinstitutionen i regionen, kommunen och i vissa fall stadsdelen.

OFFENTLIG KONST? KONST? OFFENTLIG? En annan komplex fråga har varit begreppet ”offentlig konst”. Ofta avses mer eller mindre permanent konst på offentliga platser, som offentliga ägda byggnader och ytor. Idag är begreppet offentlig konst lika svårt att ringa in som begreppet konst – för att inte tala om begreppet offentlighet. Däremot kan man konstatera att uttrycket ”offentlig konst” ofta används för att beskriva konst som bekostas av offentliga investeringsmedel via exempelvis enprocentsregeln. För en färsk sammanställning av diskussionen om begreppet offentlig konst se Public Art Research Report.12 Begreppet är, milt uttryckt, i konstant omförhandling.

I uppdraget att skriva denna rapport ingick därför ingen färdig definition av begreppet offentlig konst. I rapporten används begreppen offentliga rum och offentliga miljöer i fysisk bemärkelse. Här avses inte bara byggnader och platser som ägs av det offentliga utan även sådana som är privata eller kommersiella men som invånare har tillträde till och rätt att röra sig i. Rapporten beskriver således konstnärligt arbete som placeras i eller äger rum i fysiska offentligheter av flera slag utanför de institutionella väggarna.

För de intervjuade konstinstitutioner som drivs i offentlig regi och med uppdrag att handlägga enprocentsuppdrag har frågan om offentlig konst varit relativt okomplicerad. Flera av de som inte arbetar med enprocentsregeln och permanenta verk i offentliga rum ställde sig frågande till att de överhuvudtaget arbetade med offentlig konst, även om de genomförde konstprojekt utanför de institutionella väggarna. I rapporten förs diskussionen om begreppet offentlig konst vidare av

13

12. Public Art Research Report: A report on the current state of research on public art in the Nordic Countries, and in a wider international context. Rapporten beställdes av Statens konstråd och författades av Kjell Caminha, Prof. Håkan Nilsson, Oscar Svanelid och Prof. Mick Wilson. Södertörns högskola och Akademi Valand, Göteborgs universitet. 2018.

konstinstitutionerna som med sina verksamheter, beskrivningar och synsätt deltar i den pågående diskussionen om vad konst och offentlighet kan innebära idag.

Begreppet självinitierade konstprojekt i offentliga rum används som ett sätt att beskriva att det handlar om ett konstverk eller oftast konstprojekt som genomförs, inte som en del av arbetet med enprocentsregeln, utan snarare som en del av institutionens program eller utställningsprogram. I den här rapporten definieras med andra ord inte enbart permanent konst i det offentliga rummet som offentlig konst utan även konstprojekt av mer tillfälliga slag. Det är snarare allt konstnärligt arbete som tar plats eller utspelar sig utanför det institutionella konstrummet som avses.

Men även denna avgränsning kan diskuteras. Dåvarande konsthallschef på Tensta konsthall, Maria Lind, kommenterar begreppet offentlig konst på följande vis: Till att börja med så använder jag väldigt sällan begreppet offentlig konst. För det vi visar mellan de fyra väggarna på konsthallen är också konst som blir offentlig.

Och terminologin vad gäller konsten som finns utanför den institutionella ramen tycker jag inte har något riktigt bra namn. Inte heller ”konst i offentligheten” funkar, för offentligheten kan ju vara på internet, på en tågstation, eller också i ett museum.

Jag börjar med att sätta ett frågetecken kring hela begreppet.

RAPPORTENS DISPOSITION Rapporten är indelad i fem kapitel. I det första kapitlet, ”Om rapporten”, ges inledande kommentarer kring bakgrund, syfte, metod och avgränsningar. I det andra kapitlet, ”Medverkande konstinstitutioner”, beskrivs samtliga medverkande konstinstitutioner.

Utdrag ur intervjuerna ger en möjlighet till inblick i varje konstinstitutions uppdrag, arbetsmetoder, process och resurser för arbetet med konst i offentliga rum.

I det tredje kapitlet, ”Vägar till det offentliga rummet”, finns underrubriker som beskriver olika sorters uppdrag, projekt, program och evenemang i det offentliga rummet. Där behandlas hur konstinstitutionerna förankrar och förmedlar sitt arbete, vilka konstnärliga praktiker som engageras och vilka resurser de har till sitt förfogande. Även skillnader i förutsättningar mellan det offentliga och fria konstlivet beskrivs.

I det fjärde kapitlet, ”Sammanfattning”, beskrivs i korthet, konstinstitutionernas metoder och processer, arbete med förmedling och förankring, relationen mellan innanför och utanför konstinstitutionens väggar, konstnärliga praktiker och hur konstinstitutionerna ser på sin egen kompetens.

14

I det avslutande femte kapitlet, ”Slutsatser”, konkluderas hur konstinstitutionerna påverkar arbetet med konst i offentlig miljö. Här föreslås även hur detta arbete skulle kunna stärkas för att svara upp mot politiken för gestaltad livsmiljö och de nationella målen för arkitektur, form och design samt Statens konstråds uppdrag som beskrivits i detta inledande kapitel.

2. MEDVERKANDE KONSTINSTITUTIONER

ART INSIDE OUT

Innan Kultur i Halland startade upp Art Inside Out 2016 hade man samlat erfarenhet från ett regionalt utvecklingsarbete som testat residensverksamhet inom olika konstarter i regionen och kommit fram till att man ville ha en permanent residensverksamhet. Så här beskriver Art Inside Out verksamheten med egna ord: Art Inside Out är en nomadisk institution för konstnärliga residens i alla konstformer och genrer. Konstnärer bjuds in att verka tillsammans med institutioner, invånare och lokala aktörer med Halland som spelplats. Genom att arbeta i processer som är öppna och inte på förhand bestämda uppstår nya sammanhang där konsten skapar utrymme för nya perspektiv. Art Inside Out drivs av Region Halland tillsammans med Falkenbergs kommun, Halmstads kommun, Hylte kommun, Kungsbacka kommun, Laholms kommun och Varbergs kommun.13 Institutionen Art Inside Out finansieras idag från statligt håll via samverkansmodellen och med regionala och kommunala medel. Verksamhetsledaren Petra Johansson uppskattar att kommunerna står för 20 procent, regionen 50 procent och genom samverkansmodellen tillkommer ytterligare 30 procent av finansieringen. Art Inside Out har två heltidstjänster: en verksamhetsledare/ konstnärlig ledare och en kulturproducent. Institutionen har ungefär 1,4 miljoner kr i verksamhetsmedel för residensproduktion. Till detta kommer kostnader för boende, arbetslokaler och lokal projektledning som den mottagande kommunen står för.

De sex kommunerna i Halland är med och driver Art Inside Out genom sin representation i institutionens ledningsgrupp och beredningsgrupp. I beredningsgruppen sitter de som bereder kommande residens med representanter från de halländska kommunerna, gärna verksamhetsnära personer – till exempel den som driver den kommunala konsthallen eller jobbar med någon annan form av kommunal kulturverksamhet. Art Inside Out gör en till två utlysningar per år och kan då bjuda in ett flertal konstnärer att komma och arbeta samtidigt. Med två utlysningar per år kan man skifta residens i kommunerna så att varje kommun får ett residens vart tredje år. Konstnärerna behöver inte producera något konkret utan tonvikten ligger på vistelse, process och att konstnärerna delger sina processer och perspektiv på platsen. Så här beskriver Petra Johansson hur arbetet med utlysningarna går till: Vi i beredningsgruppen jobbar med teman och platser i kommunerna. Det handlar till exempel om att identifiera en plats som en kommun är intresserad av att undersöka med en konstnärlig blick. I Äskhult har vi en kulturarvsby som så långt det är möjligt återställts till år 1825. Det är en väl fungerande plats och ett stort besöksmål som det finns utvecklingsplaner för. Beredningsgruppen identifierade Äskhult som en intressant plats att undersöka och fundera över tillsammans med Art Inside Out.

17

13. Citat hämtat från www.artinsideout.se/se 15.12.2019.

År 2018 var det val och kulturarvet var en väldigt viktig fråga. Vi tyckte att det var angeläget att ”krocka” kulturarvet mot samtidskonsten: vilken typ av historia är det som visas på platsen och hur kan man se på kulturarvet på olika sätt? Så då gjorde vi ett Open Call och gick ut nationellt genom Konstpool och andra kanaler i Sverige, men också internationellt via E-Flux och Res Artis. Vi fick in fler internationella än nationella ansökningar – totalt 300 stycken. Vi har gjort likadant med residenset i Varberg 2019 där konstnärerna undersöker begreppet egenomsorg och arvet efter kurorten. Där fick vi in 620 ansökningar, så intresset är ju jättestort från konstnärerna. Men det gäller att inte skruva temat för hårt så att konstnärerna kan ta tematiken vidare och ge residenset form.

På Art Inside Out hade man för denna stora mängd ansökningar fem jurymedlemmar och alla ansökningar lästes i ett första urval av minst två personer enligt ett lässchema. Även om utlysningarna fungerat väl så händer det att Art Inside Out specialinbjuder konstnärer till residenset. Petra Johansson beskriver vidare hur de arbetar med residensvistelserna: Vi har gjort en modell med tre faser: vi har researchveckor och produktionsveckor – det behöver ju inte betyda att det ska bli ett verk, vi har arbetsveckor skulle man kunna säga – och sedan har vi en visningsperiod på slutet. När konstnärerna valts börjar arbetet med att försöka ”duka” för de konstnärer som kommer. Vi erbjuder dem att arbeta enskilt, men också att arbeta tillsammans. Så vi har en processledare som står i dialog med konstnärerna under arbetet. Under researchveckorna besöker vi arkiv efter vad som kan vara intressant för det man har ringat in, människor på platsen som är viktiga, ja lite allt möjligt. Vi vill också störa dem lite när de kommer. De har ju ansökt med en idé som vi tycker är intressant, men samtidigt vill vi att de ska öppna upp för platsen så att de inte med en gång går rakt in i arbetet utan faktiskt kan hitta någonting som kan vara relevant där de är.

I produktionsfasen är de mer fria att gå in i sitt eget arbete. Då har de förmodligen knutit en del kontakter och fått en del nycklar till platsen där de är, så att de kan manövrera mer själva, men då har de också processledaren som ett bollplank. Vi är intresserade av den process som sätts igång. Det behöver inte resultera i något verk men det resulterar ju alltid i någon form av konstnärligt arbete. Min erfarenhet är att ger du konstnärer bra förutsättningar så kommer de att skapa konst, hur den nu än ser ut. Under produktionsfasen har vi en avstämning med konversationer som vi också publicerar på vår webb. Vi försöker följa utan att störa för mycket: vad gör de, vad är det som händer och vad tänker de på? Det är ju konversationerna som blir kvar sedan för oss. Det är den kunskapsgenereringen som vi förfogar över och i stället för att den kommer efteråt så gör vi den löpande. Vi använder text, ljud och video för olika ändamål. Video passar bra för ”görandet”. Ljud passar bra för att prata om varför man gör det man gör, alltså konstnärernas motivationer. Det är ett känsligt medium, det är samtal mellan människor. Text passar bra för att koppla upp till andra teoretiska perspektiv. Så de här olika formerna har olika styrkor.

Residensets sista fas är visningsfasen och hur den ska gå till är något man får komma fram till i dialog med konstnärerna: 18

I Äskhults kulturarvsmiljö blev det en utställning och det visste konstnärerna väldigt tidigt att de ville göra. Då ska ju det också produceras, det är en utmaning tycker jag, att inte kunna bestämma i förväg och att kommunerna har en produktionsapparat som vi måste ta oss in i. Det vi ber om är att de ska vara öppna för en process och så ska vi in i deras system bakvägen. Då är det bra med den lokala projektledaren som är med hela vägen. Jag tycker det är intressant att utmana kommunerna att jobba med process, för vad händer om man springer på en guldåder, någonting jätteintressant? Finns då beredskapen för att verkligen undersöka det? Vi vill ju ogärna att det ska vara så att någon dimper ner och så sker det något fantastiskt och sedan försvinner konstnären med alltihop. Vi vill ju att det ska starta igång processer som lever vidare efter att konstnärerna har lämnat platsen.

Det är som en injektion, men den ska ske med en varlig, ärlig och autentisk dialog.

Det är ju någonting med att man öppnar upp för någonting som man inte vet vad det blir.

Art Inside Out förhåller sig till flera former av offentligheter i sin verksamhet. Som en ”vägglös” institution förhåller sig verksamheten hela tiden till olika platser eller situationer i Halland vilka konstnärerna bjuds in att ge sin blick på. I flera fall har residenset resulterat i att förvaltningar på både kommunal och regional nivå har arbetat vidare med konstnärerna efter residensets slut. Den starka trenden med deltagarbaserade konstnärliga praktiker definierar också lokalsamhället som en viktig offentlighet för verksamheten. Art Inside Out bygger hela tiden ut ett eget offentligt rum genom att följa konstnärernas arbete i bild, ljud och text på den egna webben AIO Journal, ett digitalt magasin som utkommer med ett nummer per residens.

BUDGET OCH TIDSPLAN Art Inside Out har två heltidsanställda och utöver det har man 1,4 miljoner kr i verksamhetsmedel. Denna budget används bland annat till konstnärernas resor och arvoden. Konstnärerna får stanna 6–12 veckor och har en ersättning på 11 500 kr per vecka. Det görs cirka två utlysningar per år och cirka tre konstnärer väljs ut per utlysning så totalt antas cirka sex konstnärer årligen. Alla konstnärer har en produktionsbudget på omkring 20 tkr. Utöver detta bekostas AIO Journal på webben (inklusive film och ljudmaterial) samt AIO Magasin på papper samt konstnärlig processledning och kostnader för utställnings- och visningsproduktion av institutionens verksamhetsmedel. Den mottagande kommunen bekostar det som identifieras som lokala kostnader, som boende, arbetslokaler och lokal projektledning under residenset.

19

Konstnärsduon MASU, Mattias Gunnarsson och Susanne Westerberg, bygger upp konstverket Spår av rörelse under deras residens i Halmstad, 2018.

Foto: Davor Abazovic.

Art Inside Out.

20

BORÃ…S KONSTMUSEUM

Borås Konstmuseum är en kommunal konstinstitution med sju anställda.14 Utöver utställningsprogrammet ansvarar konstmuseet också för Borås Stads offentliga konst. I Borås Stad avsätts årliga investeringsmedel som konstmuseichefen förfogar över för den offentliga konsten. Borås Konstmuseum är sammankallande för det konstnärliga rådet som samlar representanter från samhällsbyggnadsförvaltning, teknisk förvaltning och lokalförsörjningsförvaltning. Borås Konstmuseum är också arrangör av Borås Internationella Skulpturbiennal som kommunen årligen avsätter 1 miljon kr för.15 Förutom museichef, Eva Eriksdotter, finns två intendenter för konst: en för utställningsprogrammet och en intendent för Borås Konstmuseums samling. Så här beskriver Eva Eriksdotter processen vid enprocentsuppdrag: Vi har regelbundna möten med lokalförsörjningsförvaltningen, som är den kommunala förvaltning som driver byggprocesserna. Då får vi veta vilka skolor eller äldreboenden som ska byggas. Sedan tittar det konstnärliga rådet på vilka objekt som är lämpliga att satsa på. En del byggprojekt har kanske kommit för långt eller så kommer de inte att bli av. Borås tillämpar enprocentsregeln, dessa medel avsätts i en investeringsfond men är inte direkt kopplade till enskilda projekt. Utifrån den budgeten får vi se hur många uppdrag vi kan göra. För enprocentsuppdragen gör vi en offentlig utlysning via kommunens koncerninköpsavdelning. Sedan har vi anlitat en konstkonsult som vi jobbar tillsammans med i en jurygrupp där vi tittar igenom ansökningarna som kommit in. I jurygruppen är de med konstkompetens i majoritet. Utöver museichefen är det en intendent från museet samt konstkonsult och arkitekt som också räknas som konstkunniga.

Resten av jurygruppen består av representanter från den berörda verksamheten, för tillfället handlar det om representanter från förskola och skola. Först går vi igenom alla intresseanmälningar och väljer ut konstnärer, i nästa fas väljer vi ut vilka som ska få skissuppdrag. Ibland jobbar vi med parallella skissuppdrag. Efter inlämnad skiss bedömer jurygruppen vem eller vilka som ska få uppdraget. Museichefen presenterar därefter gestaltningsuppdragen för kulturnämnden. Nu senast blev museichefen också inbjuden till alla partiers gruppmöten. Kulturnämnden fattar beslut, men de kan endast fatta ett formellt beslut – enligt Lagen om offentlig upphandling (LOU) ska majoriteten av de som fattar beslut ha konstkompetens.

Efter beslut kan konstnären påbörja uppdraget där konstkonsulten sköter det operativa arbetet och museichefen sköter det strategiska arbetet inåt med utlysningar, budget, kulturnämnd etcetera.

Eva Eriksdotter berättar att de helst satsar på att komma in tidigt i processen och att timingen kan bli avgörande för ifall man väljer att satsa på ett uppdrag eller inte. Att ett byggprojekt verkar bli av spelar också stor roll. Eva Eriksdotter tycker

22

14. Ny personal för arbete med offentlig konst rekryteras inom kort enligt mailkorrespondens med Eva Eriksdotter 041219.

15. Skulpturbiennalen byter namn till Borås Internationella Konstbiennal där Borås Konstmuseum bland annat kommer att samarbeta med Textilmuseet. Nästa upplaga blir 2021 då biennalens budget även kommer att utökas med 4,5 miljoner kr.

generellt sett att det bästa är att konstmuseet får in uppdraget då man upprättar en detaljplan: Ja, det är önskvärt är att vi kommer in redan när man gör en detaljplan, det är det vi driver, alltså precis när man sätter upp budget: nu ska vi bygga en ny skola, nu ska vi bygga en ny park. När man sätter sig och gör den här detaljplanen så räknar man in i budget allt som ska göras och där ska konsten komma in tycker jag. I Borås händer det fortfarande att vi får detaljplanen på remiss och då måste vi ibland konstatera att här har de missat konsten.

Det är skillnad på hur processen ser ut för enprocentsuppdragen som kommer via lokalförsörjningsförvaltningen och gestaltningsuppdragen i de offentliga rummen.

Eva Eriksdotter igen: Men när det gäller det offentliga rummet i Borås arbetar vi tätt tillsammans i ett konstråd. Där ingår samhällsbyggnadsförvaltning och teknisk förvaltning och alla som är berörda på något sätt som exempelvis stadsarkitekt och stadsträdgårdsmästare. Rådet tittar gemensamt på de aktuella områdena och för in konstprocessen i projektet.

BUDGET OCH TIDSPLAN Investeringsbudgeten för den offentliga konsten varierar, för 2019 låg den på 3 miljoner kr. Eva Eriksdotter räknar med minst två år för att man ska klara av alla faser i både de byggnadsanknutna gestaltningsuppdragen (inomhusuppdrag) och gestaltningarna i det offentliga rummet (utomhusuppdrag). Det händer dock att projekten drar ut på tiden på grund av att man beslutar att skjuta upp ett byggprojekt. Inomhusuppdragen har genom enprocentsregeln just nu en budget på cirka 700 tkr och utomhusuppdragen ligger på cirka 1,2 miljoner kronor.

23

24

Sofia Hultén, Bootstraps, en del av Borås internationella skulpturbiennal 2018. Foto: David Eng. Borås Konstmuseum.

BOTKYRKA KONSTHALL

Botkyrka konsthall är en kommunal konsthall som utgör en egen enhet inom Botkyrkas kultur- och fritidsförvaltning. Konsthallen har cirka sju anställda plus ett antal timanställda. Botkyrka kommun fattade beslut om att arbeta enligt enprocentsregeln 1967, innan Botkyrka konsthall tillkommit. Sedan konsthallens tillblivelse har dock handläggandet av kommunens offentliga konst legat på konsthallen.

På Botkyrka konsthall är det konsthallschefen, nu Miriam Andersson-Blecher, som är ansvarig för den offentliga konsten. Av detta skäl arbetar konsthallen med en konstkonsult för genomförandet av gestaltningsuppdragen. Enligt de riktlinjer som Botkyrka kommun antagit för hur arbetet med den offentliga konsten ska handläggas ser arbetsprocessen ut på följande vis, enligt Miriam Andersson-Blecher: Så fort ett byggprojekt eller ett exploateringsprojekt är igång i Botkyrka kommun är det tre förvaltningar i kommunen som är berörda. Det är samhällsbyggnadsförvaltningen, där gata/parkenheten finns, som berörs då utomhusmiljöer ska förändras och byggas om. Tekniska förvaltningen berörs när det är fysiska byggnader som ska renoveras, byggas om eller nybyggnation. Det gäller både när kommunen själv bygger och när det är privata och andra aktörer som har köpt loss mark i kommunen för att bygga. Sedan är det då kultur- och fritidsförvaltningen som Botkyrka konsthall är en del av. Som det ser ut nu är det de två andra förvaltningarna, samhällsbyggnadsförvaltningen och tekniska förvaltningen, som vet när byggprojekt är på gång och som ska kontakta Botkyrka konsthall. Sedan ett par år tillbaka har det jobbats fram tydliga styrdokument och det är Botkyrka konsthall som har varit drivande. Tillsammans med våra kulturpolitiker i kommunen har vi påvisat att vi inte alltid beställer konsten i samband med att vi bygger, som vi har sagt att vi ska göra. Blir man idag nyanställd som landskapsarkitekt eller byggprojektledare på någon av de här andra två förvaltningarna, då får man styrdokumentet med kommunens arbetsrutiner i handen. Så nu befinner vi oss i ett läge där det blir väldigt många fler projekt. Nu ser det ut så att jag blir kontaktad när ett projekt är på gång och då bildar vi en arbetsgrupp där jag tar in en konstkonsult väldigt tidigt, ofta redan vid första eller andra mötet.

26

Handlar det om en parkmiljö består arbetsgruppen av landskapsarkitekt (ibland flera stycken), byggprojektledare och emellanåt även entreprenören. Det blir en liten arbetsgrupp på kanske högst fem personer. I arbetsgruppen ingår två representanter från kommunens konstråd, det är alltså två politiker från kultur-och fritidsnämnden.

Under våren 2019 antog fullmäktige i Botkyrka kommun ett nytt reglemente för konstrådet där det blir tydligt att den grupp av politiker som utgör konstrådet endast är rådgivande i processen kring val av konstnär till enprocentsuppdrag. Utifrån det som arbetsgruppen kommer fram till utarbetas ett konstprogram som konsthallen och konstkonsulten tar fram, det blir beställningen. Vad krävs för det här projektet, vad letar vi efter? Arbetsgruppen processar sedan fram vilka tre konstnärer som är lämpliga för uppdraget. Sedan kan det bildas en brukargrupp, kopplat till arbetsgruppen om det är en verksamhet där det redan finns personal. När det gäller bostadsområdena är det ju lite mer utmanande för de som ska bo där är inte på plats än, så där har vi inte arbetat på samma sätt. Men framför allt när det är en offentlig verksamhet som pågår, då tar vi in personalen i processen. Konstkonsulten

kommer även med förslag på konstnärer för referensgruppen och man får tycka till och påverka konstprogrammet. Då konstprogrammet är klart och arbetsgruppen landat i vilken konstnär som i första hand ska tillfrågas till uppdraget så tar konstkonsulten kontakt med vald konstnär och det första skissuppdragsavtalet skrivs.

När skissuppdraget efter ett antal månader är klart presenteras skissen för arbetsgruppen i första hand. I andra hand presenteras den även för konstrådet, så att de i rådet vet vilka projekt som pågår i kommunen. Efter det skrivs det avgörande avtalet eller kontraktet med den konstnär som fått uppdraget. Sedan blir konstrådet inte inkopplat förrän verket är klart, och då för en formalitet kring godkännandet av verket så att verket kommer i Botkyrka kommuns ägo.

BUDGET OCH TIDSPLAN De flesta av de byggnadsanknutna konstuppdragen hinner konsthallen med inom ett år medan de större parkprojekten tar cirka två år. Majoriteten av enprocentsuppdragen i Botkyrka kommun har genomförts på förskolor, äldreboenden, skolor samt LLS-boenden och ofta blir konstbudgeten bara på några hundra tusen kronor eftersom man bygger så billigt. Vartannat år sker ett större projekt på miljonnivå, för att man bygger ett större bostadsområde eller genomför en stor parkupprustning. Budgetspannet för den offentliga konsten i Botkyrka kommun ligger mellan 350 tkr till 1,9 miljoner kr per projekt.

27

Sasha Huber, Circles of Light, detalj ur verket på äldreboendet Tornet i norra Botkyrka, 2014.

Foto: Sasha Huber. Botkyrka konsthall.

28

GÄVLE KONSTCENTRUM

Gävle Konstcentrum är en kommunal konsthall där även kommunens intendent för offentlig konst sitter. Intendenten är ansvarig för den offentliga konsten – den som tillskapas genom nyproduktion, men även för förvaltandet av redan existerande offentlig konst, dess vård och inventering. Viss pedagogik ingår i tjänsten. I Gävle tycks det som att man arbetat utefter en enprocentsregel, utan formellt beslut, sedan 1950-talet. Ett formellt beslut gällande tillämpningen av enprocentsregeln vid nyproduktion i kommunen har varit i kraft sedan 1998. Enligt intendenten för offentlig konst på Gävle Konstcentrum, vid tiden för intervjun Björn Norberg, har det tillkommit mellan 1–6 permanenta gestaltningar årligen i Gävle sedan 1950-talet. Gävle har nåtts av den så kallade ”Mälardalsexpansionen”, vilket ökat byggandet mycket och med det enprocentsuppdragen. Då beslutet fattades 1998 bestämde man att enprocentsuppdragen skulle gälla vid alla investeringar över 5 miljoner kr, vilket innebär att konstuppdragen har en budget på 50 tkr och uppåt. I Gävle ägs alla kommunala fastigheter av Gavlefastigheter AB vilket gör att det är huvudsakligen mot dem som den offentliga konstintendenten arbetar.

Dåvarande offentlig konstintendent Björn Norberg beskriver arbetsprocessen på följande vis: Byggchefen på Gavlefastigheter kallar till informationsmöte cirka sex gånger per år och vid dessa tillfällen initieras cirka 5–6 enprocentsuppdrag åt gången. Intendenten för den offentliga konsten får vid dessa möten information om budgeten för projekten och kontakter till de aktuella byggprojektledarna. Det finns inte ett specifikt ögonblick i byggprocessen då konstintendent kontaktas utan hen får själv ringa upp och orientera sig om vilket läge bygget befinner sig i. Ofta är det modulbyggen på helentreprenad vilket innebär att Gavlefastigheter inte kan veta hur byggnaden slutgiltigt kommer att se ut när de gör upphandlingen. Man vet vad man beställt, men entreprenören kan efter behov göra om ritningarna på ett annat vis. Det gör att intendenten för offentlig konst ibland vet väldigt lite om byggprojektet förrän i ett väldigt sent skede. Ansvariga för byggprojekten ser dessutom gärna att konsten är färdigproducerad på 8–12 månader för att inte stoppa upp byggprocessen.

Arbetsprocessen innebär ofta att konsten kommer in först då alla bygglov redan är klara. Det kan, enligt Björn Norberg, vara svårt att få gehör för att konsten ska komma in tidigare. Konstintendenten vill å andra sidan gärna in så tidigt som möjligt för att hinna skriva fram ett bra konstprogram med goda förutsättningar för konstnärerna och konsten. Dessutom vill man kunna lägga förslag innan allt är färdigprojekterat, för att på så vis både eventuellt spara pengar och ge konsten en annan roll.

30

När konstintendenten fått information om vilka byggprojekt som är på gång tas initiativ till möte med byggprojektledare, arkitekt, förvaltare och brukare (om det är aktuellt). Under ett gemensamt uppstartsmöte går gruppen, i form av en konstkommitté, igenom: förutsättningarna för platsen, information om verksamheten som ska bedrivas där, information om den aktuella byggnaden samt annat relevant underlag. Utifrån detta formuleras ett konstprogram som justeras av alla i konstkommittén. Ibland tas ytterligare personer in. Det kan handla om en

representant från en förening som ska hyra, som kanske inte varit med från början, då får man ta in de kompetenserna eller träffa dem efteråt för att komplettera konstprogrammet. Ett annat exempel kan vara att det är en speciell skola som ska byggas, och att man vill få in en dialog med eleverna från början. Konstprogrammet justeras även – problemjusteras, och fastställs av chefen för Gävle Konstcentrum, nu Eva Asp. Chefen för Gävle Konstcentrum beslutar sedan tillsammans med byggprojektchefen vilken form av upphandling som ska tillämpas, om det är en direktupphandling eller öppen anmälan.

Intendenten för offentlig konst föreslår 10–15 konstnärer per projekt utifrån sin egen research och analys av byggprojektet, eller efter viktning vid öppen anmälan. Konstnärskapen diskuteras sedan av konstkommittén. Därefter väljs 2–3 konstnärer ut för parallella skissuppdrag eller direkt skissuppdrag. Konstnärerna får cirka 2–3 månader på sig att skissa. Slutgiltigt beslut om val av konstnär fattas gemensamt av chefen för Gävle Konstcentrum och byggprojektchefen på Gavlefastigheter AB utifrån konstnärernas skisser. Dessa två utgör den slutgiltiga beslutsnivån för den offentliga konsten i Gävle. När detta beslut fattats går man över i produktion, i vissa fall kan det handla om ett färdigställande på mellan 8–12 månader. Budgeten ligger på mellan 50 tkr och 3 miljoner kr, det senare är dock sällsynt. De flesta projekten är små, under 500 tkr.

Samarbetet med Gavlefastigheter utgör huvuddelen av de offentliga konstprojekten som den offentliga konstintendenten svarar för, men det finns även andra uppdragsgivare i Gävle. Det kan handla om donationer eller enprocentsuppdrag för gata och park för sektorn för livsmiljö (motsvarande stads- eller samhällsbyggnadsförvaltning). Här är arbetsgången likartad med skillnaden att de projekten initieras av sektorn för livsmiljö. Dessa projekt är både större och mer komplexa och sker också mer sällan. Vem det är som kontaktar den offentliga konstintendenten från sektorn för livsmiljö och i vilket skede detta ska ske är dock enligt Björn Norberg oklart, kanske för att dessa projekt är så sällsynta.

31

Apolonija Šušteršič, Neighbours and Citizens, 2017.

Foto: Elin Hjulström Lord.

Gävle Konstcentrum.

32

KONSTHALLEN I HANINGE KULTURHUS

Konsthallen i Haninge kulturhus är en kommunal konsthall. Konsthallen har en konstintendent, vid tiden för intervjun var det Kristyna Müller, som arbetar nära intendenten för offentlig konst, Anna Ahlstrand, som har hand om samtliga av kommunens enprocentsuppdrag. Haninge är den enda av de kommuner som intervjuats där budgeten för enprocentsuppdragen inte ligger på stadsbyggnadsförvaltningen eller motsvarande. Pengarna för en beräknad procent av årets exploateringar ligger på kultur- och fritidsförvaltningen och disponeras av kulturenheten. Så här beskriver Anna Ahlstrand hur processen går till: Vi baserar en procent av kommande års investeringsbudget för offentlig konst på innevarande årskostnader. Utifrån detta ska vi föreslå en investeringsbudget där vi fördelar de här pengarna. Den gör jag tillsammans med verksamhetschefen för kultur, som är ytterst ansvarig för den offentliga konsten (Ulrika Sten). Vi tar fram riktlinjerna som sedan bearbetas i dialog med stadsarkitekten, stadsbyggnadsförvaltningen och dess avdelning park och natur, som leds av stadsträdgårdsmästaren, samt i dialog med kommunstyrelseförvaltningen och dess avdelning mark- och exploatering. Riktlinjerna ska ligga i linje med utvecklingsplaner för kommunen och utvecklingsområden samt nybyggnationsområden, och när riktlinjerna är satta försöker vi hitta en bredd på projekten.

I Haninge kommun beräknas enprocenten på investeringar i byggnader men används även för gata och park, renovering och utveckling av befintliga områden.

Man arbetar även med att lägga till mer snabbgenomförda och ickepermanenta konstprojekt. Anna Ahlstrand igen: Där försöker vi även fördela medel på tidsbegränsade projekt som vi kan jobba lite mer synligt med för att aktivera platser i nutid, för annars är många av de här projekten på 5–10 års sikt och därför syns de inte förrän byggarbetsplatsen är färdig.

34

När beslut tagits gällande årets investering i kultur- och demokratinämnden rullar arbetsprocessen vidare. Kulturenheten, via sin intendent för offentlig konst, ansvarar för att det skrivs uppdragsprogram som är knutna till platsen och det görs alltid tillsammans med en referensgrupp. Gruppen får namn beroende på uppdragets natur: arbetsgrupp eller referensgrupp. I denna kan det, utöver offentlig konstintendenten, sitta representanter från förvaltare, byggprojektledare, stadsträdgårdsmästare och upphandlade landskapsarkitekter. I skolprojekten medverkar representanter från utbildningsförvaltningen och från verksamheten, såsom rektorn på skolan. Utöver arbetsgrupp eller referensgrupp brukar det även finnas en brukargrupp inskriven i projektet. Referens- eller arbetsgruppen är med och bereder uppdragsprogrammet och sedan presenteras uppdragsprogram och ett antal konstnärsförslag för den så kallade samrådsgruppen. Samrådsgruppen består av tjänstemän från kultur- och fritidsförvaltningen (verksamhetschef för enhet kultur och intendent för offentlig konst), stadsbyggnadsförvaltningen (stadsarkitekt, stadsträdgårdsmästare) och tre politiker: två från majoriteten och en från oppositionen. Samrådsgruppen får en presentation av minst tre föreslagna konstnärer för en specifik plats. Utifrån det väljs en konstnär för skissuppdrag.

Oftast baserar man valet av konstnär på uppdragsprogrammet och på dialogen med referens- och brukargrupper, men det förekommer även att Haninge kommun gör utlysningar. Konstnären får ungefär sex månader på sig att skissa på uppdraget. En skisspresentation genomförs för samrådsgruppen och i de flesta fall rekommenderas ett beslut om genomförande. Ärendet dras i kultur- och demokratinämnden som har sammanträde 10–12 gånger per år. I nämnden tas det formella beslutet om genomförande. Oftast kan det finnas korrigeringar eller kommentarer från samrådsgruppen som underlag för beslut. När beslut fattats går processen vidare och kultur- och fritidsförvaltningen skriver ett genomförandeavtal med konstnären. Genomförandet kan ta mellan 6–18 månader. Med det kan även ta betydligt längre tid beroende på bygglov eller synpunkter på olika delar av planerna, exempelvis vad gäller miljöhänsyn.

BUDGET OCH TIDSPLAN För året 2019 beslutades en investeringsbudget för offentlig konst på 11 miljoner kr. Året innan låg budgeten på 7,7 miljoner kr. Haninge kommun har under de senaste åren befunnit sig i ett expansivt skede med stor om- och nybyggnation. Normalt har investeringsbudgeten för offentlig konst legat på runt cirka 2 miljoner kr.

I Haninge fördelar man projektbudgeten enligt följande: cirka 10 procent av budgeten till skissarvode, 30 procent till genomförandeersättning, 40 procent för produktion och sedan en pott för oförutsedda utgifter. De mindre, snabbgenomförda projekten som genomförs i Haninge är ofta mer deltagarbaserade och tar i stor utsträckning hänsyn till olika faktorer som trygghet och olika brukargrupper. Budgeten för dessa projekt ligger runt 300 tkr medan de permanenta verken ligger runt 700 tkr – sällan över miljonen. Det finns dock exempel på områden där man försöker samla projektmedel för att kunna ta ett helhetsgrepp som exempelvis i Jordbro.

35

Eva Arnqvist och Johanna Gustavsson Furst, Kanske en lekplats i mitten (akt 1 och akt 2), 2013. Foto: Konsthallen i Haninge kulturhus.

36

HAVREMAGASINET LÄNSKONSTHALL

Havremagasinet är länskonsthall i Norrbotten och verksamheten är placerad i Boden. Konsthallen drivs som en ekonomisk förening under namnet Havremagasinet Art Management Group, med stöd från Bodens kommun och Region Norrbotten.

Uppdraget är att organisera utställningar i byggnaden. Det har bedrivits regelbunden utställningsverksamhet på Havremagasinet sedan 2014. Personalen består av tre heltidsanställda och en pedagog på 80 procent. Havremagasinet har inte i uppdrag att handlägga enprocentsuppdrag i kommunen.

Boden är en av Migrationsverkets mottagningsorter för asylsökande. Flyktingar kommer till Boden och bor där i väntan på att få sitt ärende behandlat. För Boden, som har en åldrande befolkning, har genomströmningen av människor utifrån inneburit att staden genomgått en slags förnyelse, i synnerhet sedan den stora flyktingströmmen 2015. Havremagasinets program är präglat av denna förändring av lokalsamhället och det har funnits ett stort fokus på integration på flera nivåer.

Länskonsthallen har bland annat bedrivit olika integrationsprojekt med kultur och skapande som bärande tema. Deltagare har varit pensionärer, nyanlända och grundskoleelever. I projektet Boden Inter Great (2017) arrangerade de största invandrargrupperna från Syrien, Etiopien, Somalia, Afghanistan, Eritrea och Iran, kulturkvällar på Havremagasinet, med mat, musik, dans och kläder.

Som en del av Boden Inter Great organiserade Havremagasinet även Avstamp Boden (2017). Det inkluderade bland annat en serie workshops med olika grupper från Boden: pensionärer, skolbarn, flyktingar, kommunala tjänstemän och politiker.

Grupperna fick fundera över vad som gör en plats bra att bo på ur ett mångkulturellt perspektiv. Därefter fick fem lokala konstnärer visuellt gestalta gruppernas tankar och idéer i en utställning på konsthallen. Projekt Avstamp Boden resulterade även i en trycksak som sammanställdes för lokala beslutsfattare.

Med Art & Music Factory (2018) lokaliserades verksamheten till en butikslokal i centrala Boden. Det blev ett ungdomsprojekt med musik och skapande med en eritreansk musiker, Tedros Weldemichael, och konstnären Oscar Männikkö från Norrbotten, som verksamhetsledare. Fem dagar i veckan ordnade de drop-inverksamhet på eftermiddagarna och människor kunde komma till platsen och spela musik eller teckna och måla. Projektet pågick sex månader (mars–augusti) med ett stort antal deltagare varje dag.

Havremagasinet ansökte, tillsammans med det kommunala bostadsbolaget Bodenbo och Förvarsmuseet i Boden, om ett Konst händer-projekt från Statens konstråd. Ansökan bifölls i slutet av 2017 och projektet inleddes med en renovering av lokalerna för projektet Al Madhafah/The Living Room av arkitekten Sandi Hilal.

Sandi Hilal hade vid ett besök i Boden fått kontakt med Yasmeen Mahmoud från Syrien och Ibrahim Hnadawe, vilkas värdskap inspirerat henne att föreslå ett konstprojekt i form av ett offentligt vardagsrum. Två mindre lägenheter slogs ihop till ett större rum och arbetet med programmet i Al Madhafah leddes av Yasmeen Mahmoud som anställdes som projektledare.

38

För Havremagasinets del, som införlivat integration av nyanlända på olika sätt i sitt program, innebar Al Madhafah en förflyttning av initiativet till gruppen nyanlända som fick möjligheten att, som Sandi Hilal uttrycker det: ”utöva den mänskliga rättigheten att vara värd”. Al Madhafah fungerar både som ett offentligt konstprojekt; ”en social skulptur” – som konsthallschefen Cornelius Stiefenhofer uttryckte det vid tiden för intervjun, och som en modell för hur Migrationsverket kunde organisera sitt mottagande. Vardagsrummet Al Madhafah fylls dagligen med olika verksamheter, allt från barnträffar för daglediga till kreativt skapande, matträffar, språkcafé för kvinnor, lektioner i körskoleteori och musikutövande.

Att stärka och lyfta fram kopplingen mellan Havremagasinets utställningsprogram, projekten och programmen i det offentliga rummet, beskriver Cornelius Stiefenhofer som den största utmaningen. I de flesta fall kan man säga att programverksamheten och dialogen med lokalsamhället på olika sätt lett fram till utställningarnas tematik på länskonsthallen. I fallet med Avstamp Boden var det ett publikt program som ledde till en utställning och en bok om Boden.

BUDGET OCH TIDSPLAN Programverksamheten under 2018 med projektet Avstamp Boden hade cirka 400 tkr i budget. För ett projekt som Art & Music Factory, som ingick i Avstamp Boden och pågick från mars till augusti, hade man en ungefärlig budget på cirka 150–200 tkr för hyra, löner, mat och material.

För Al Madhafah fick Havremagasinet 428 tkr av Statens konstråd 2017.

Bodenbo tillhandahåller lokalerna gratis och har iordningsställt dem för cirka 500 tkr. Man fick utökad budget under 2019 för att behålla Yasmeen Mahmoud som projektledare på 40-procentstjänst.

39

Sandi Hilal, Al Madhafah/ The Living Room, 2018.

Foto: Yasmeen Mahmoud och Ibrahim Hnadawe.

Havremagasinet länskonsthall.

40

INDEX

Index i Stockholm är en konsthall som drivs som en stiftelse. Personalen består av tre personer: chef, curator och producent. Utöver detta tillkommer extern personal för redovisning, teknik och bemanning. Verksamheten omsätter cirka 3 miljoner kr årligen. Hälften av intäkterna kommer från stat, region och kommun och hälften får personalen dra in själva, mestadels genom projektbidrag och samarbeten. Huvuddelen av verksamheten består av utställningar men, enligt Marti Manen, nuvarande chef på Index, så är begreppet ”utställning” något flexibelt för institutionen: Ibland tolkar vi utställning som en situation, ibland som tid, ibland som en sfär, ibland som en fysisk situation, ibland som något som händer i hela staden…En utställning är också en offentlig plats, en offentlig arena…. Konsten är offentlig för utan det offentliga så blir den obegriplig. Sedan har vi flera verktyg, vi har det ”offentliga rummet”, vi har ”offentligheten”, vi har idéer för att förstå vad som är offentligt och inte, men det viktiga är att förstå att en behöver den här kontakten med staden, med medborgare, och också med de som är dina brukare.

Förutom att verksamheten utgår från ett elastiskt utställningsbegrepp så arbetar man även i olika format i syfte att förankra programmet. Ett sådant format är festivalformatet som upplevs som mer publikt eftersom det är lättare att förstå och relatera till. Festivalformatet kan därför användas för att kommunicera och förankra ett specifikt program under en begränsad tid, trots att innehållet i festivalen kanske inte är mer lättsmält än resten av programmet. Festivalen som struktur är flexibel för att den är situationsbaserad, vilket innebär att man kan inkludera sådant som är svårt att få med i en traditionell utställning. Festivalen är också, menar Marti Manen, en bro mellan utställningsrummet och det offentliga rummet utanför utställningsrummet, eftersom det vid dessa tillfällen pågår relaterade aktiviteter både inne på Index och utanför.

För sommaren 2019 var det Index Teenage Advisory Board som organiserade innehållet i sommarfestivalen The Defying Parrot i samarbete med personalen och konstnärerna Ina Hagen och Sol Archer. Index Teenage Advisory Board är en av Index två styrelser. Ungdomar i åldrarna 18–23 år kan ansöka om medlemskap och sitta i styrelsen under ett år. De är då avlönade för sitt arbete precis som den andra styrelsen. Styrelsemedlemmarna är totalt åtta och ungdomarna sammanträder en gång per månad. Uppdraget är både en arbets- och lärdomssituation.

Teenage Advisory Board ger feedback på Index arbete och program. De gör inte sådant som att vakta utställningar eller dylikt, utan huvudpoängen är att höra hur unga tänker om Index och hitta intressanta sammanhang för dem att påverka verksamheten. Teenage Advisory Board har till exempel varit inbjudna att komma med alternativa titlar på utställningar.

42

Ett annan metod som Index arbetat med är att sprida en utställning och dess programverksamhet rent fysiskt över staden. Ett exempel på det är The Promise – en utställning och en serie evenemang som utforskade staden som politiskt rum. Projektet innefattade en utställning på Index, en serie verk som genomfördes i stadsrummet runt Index och en serie samtal och evenemang. Ett exempel på

evenemang är The Roaming Institute, en serie vandringar som kommit till som del av kursen Modernist Legacies and Constructions of Whiteness på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Ett annat exempel är ett filmprogram organiserat i samarbete med Film i samtidskonsten.

Index program beslutas av chefen i dialog med personalen. I denna beslutsprocess aktualiseras ett spektrum av utgångspunkter som, enligt Marti Manen, definierar Index verksamhet. Det handlar dels om den roll som Index har haft av att ge yngre svenska konstnärer deras första viktiga separatutställning, samtidigt som man även erbjuder en plattform för en äldre generation konceptuella konstnärer. Index har också en historisk koppling till skrivandet: både kritiskt skrivande men även textbaserad konst. Index vill också, enligt Marti Manen erbjuda en ”konstnärlig grammatik”, det vill säga försöka visa en mångfald av konstnärliga uttryck och sådant som annars inte presenteras i stor utsträckning i Stockholm eller Sverige.

Genom att beakta rollen som plattform, den skrivande praktiken och den konstnärliga grammatiken arbetar Index team på att kombinera delarna av programmet till en helhet.

En aspekt som Marti Manen lyfter som viktig för Index, och för de mindre konstinstitutionerna, är den känslomässiga koppling som möjliggörs av den mindre skalan på de små konstinstitutionerna. Den gör att publiken med största sannolikhet kommer att träffa de som fattar besluten på institutionen, till skillnad från på de stora institutionerna, där kontakten ofta går via en vakt: Det är något som jag tänkt mycket på, att på de stora konstinstitutionerna, som muséerna, där träffar du bara säkerhetsvakterna – detta är den enda kontakt som institutionen erbjuder dig.

Det betyder att du på ett grundläggande plan är ett problem.

BUDGET OCH TIDSPLAN Många av de konstprojekt som genomförs i offentliga rum med de metoder och samarbeten som Index arbetar med kan vara svåra att ge en exakt siffra för. Marti Manen uppskattar att The Defying Parrot-festivalen kostade ungefär 270 tkr och det innefattar arbete med koncept, planering och produktion. Festivalen återkommer årligen och har därför en 12-månaders tidsplan. Efter The Defying Parrot har arbetet fortsatt i form av workshops för unga. Det tillfälliga festivalformatet har utvecklats till en slags skola som i sig kan komma att influera kommande års festivaltema.

43

Publik pĂĽ sommarfestivalen The Defying Parrot, 2019.

Festivalen anordnades av Index Teenage Advisory Board i samarbete med konstnärerna Ina Hagen och Sol Archer.

Foto: Gethin Jones. Index.

44

KALMAR KONSTMUSEUM

Kalmar konstmuseum är inte organiserat på samma sätt som de kommunala konstinstitutionerna. Istället är Kalmar konstförening huvudman för Kalmar konstmuseum, Designarkivet i Nybro och bild- och formutvecklaren i Kalmar län.

Bild- och formutvecklarens uppdrag, nuvarande Anneli Berglund, är att arbeta med verksamhetsplanering och utvecklingsfrågor för konstnärer, barn och unga, konstföreningar och kommuner i Kalmar län. Några exempel på områden som ingår i uppdraget är: residensprogrammet Bodycake – för nationella och internationella konstnärer, underhåll och uppdatering av hemsidan www.konstikalmar.se och strategiskt arbete för offentlig konst. Bild- och formutvecklaren har tillsammans med kansliet på Region Kalmar län (tidigare Regionförbundet) tagit fram dokumentet ”Offentlig konst Kalmar län – policy och riktlinjer”. Det antogs av Regionförbundets styrelse 2014. Sedan dess har nio av tolv kommuner samt Region Kalmar län antagit enprocentsregeln.

Arbetet och engagemanget varierar över länet, men tack vare den policy man tagit fram ser processen ganska lik ut mellan kommunerna. Serviceförvaltningen/ projektledare meddelar kulturförvaltningen att en nybyggnation är på gång. Initialt var konstkonsulenten (idag är titeln ändrad till bild-och formutvecklare) rådgivande för kulturförvaltningarna i arbetet med enprocentsuppdragen. Idag driver kulturförvaltningarna processen tillsammans med projektledare från serviceförvaltningen och anlitar till exempel Konstnärscentrum Syd 16 eller frilansande konstkonsulter.

För att förmedla uppdrag används bland annat Konstpool17. En del kommuner använder sig av upphandlingsverktyget Visma.

BUDGET OCH TIDSPLAN Gestaltningsuppdragen i kommunerna brukar, enligt bild-och formutvecklare Anneli Berglund, ha en tidsplan på mellan 1,5–2 år från det att uppdraget kommer in till kulturförvaltningen tills det är invigt. Budgetarna för de kommunala uppdragen ligger på 300–600 tkr. Gestaltningsuppdrag inom Region Kalmar län är däremot ofta större infrastrukturprojekt, exempelvis om- och tillbyggnad av sjukhus. Dessa uppdrag har både större budgetar, ibland flera miljoner, och kan ta längre tid, upp till 2–3 år.

Så här beskrivs processen i den konstpolicy som togs fram för Kalmar län 2015: I samband med upphandling av en byggnadsentreprenad budgeteras medel enligt enprocentsregeln för ny- eller ombyggnation. Pengarna avsätts från den förvaltning

46

16. Konstnärscentrum Syd är en fristående ideell förening som organiserar cirka 240 yrkesverksamma konstnärer i Skåne, Kronoberg, Kalmar och Blekinge län. KC-Syd har som uppdrag att förse offentliga och privata uppdragsgivare med information, förmedling av konstnärer och annat som berör konstnärlig gestaltning. Även andra konstnärliga projekt till exempel Skapande Skola, och informationskampanjer om enprocentsregeln ligger inom deras arbetsområde.

17. Konstpool samlar utlysningar inom Sveriges kultursektor, framförallt inom bild och form.

som har ansvaret för att tillämpa enprocentsregeln vid gestaltande eller byggnadsanknuten konst. Utifrån fastlagd inriktning hålls ett planeringsmöte med arbetsgruppen som består av byggprojektledaren, kommunens kultursamordnare och en konstkunnig konsult. Mötet bör ske så snart byggprojektledare är utsedd och ska behandla gestaltning och tidsplan samt kriterier och tillvägagångssätt vid val av konstnär.

Därefter håller arbetsgruppen ett möte med brukarna, eller deras företrädare, för information om gestaltning, tidsplan, kriterier och tillvägagångssätt för val av konstnär. Mötet bör ske i samband med programskrivningen för projektet. Vid efterföljande möte presenterar konstkonsulten ett urval av konstnärer för arbetsgruppen. Beroende på hur stort projektet är och hur upphandling av konsten kommer att ske väljs förfaringssätt. De tre första alternativen nedan stöds av LOU. I ”Upphandling med intresseanmälan” görs ett urval av konstnärer och ”Parallellt uppdrag” får genomföras som en direktupphandling när värdet är lågt. Inköp görs enligt följande: • Direktupphandling med undantag av konstnärliga skäl – en konstnär utses för hela uppdraget.

• Direktupphandling på grund av att kontraktets värde är lågt – används vid köp av konst som inte överstiger tröskelvärdet. Då görs ingen annonsering eller anbud.

• Projekttävling – konstnärer bjuds in genom annonsering.

• Upphandling med intresseanmälan – en konstnärlig projektledare är ansvarig för urvalet av konstnärer. Metoden används vid större ny- eller ombyggnationer.

• Parallellt skissuppdrag – två konstnärer bjuds in att lämna skissförslag på konstnärlig gestaltning till ny- eller ombyggnation.

• När val av konstnärer är gjort av byggprojektgruppen kontaktas konstnärerna och de bjuds in till byggprojektgruppen för information om byggnationen. En bekräftelse skrivs av uppdragsgivaren som ger konstnärerna ett skissuppdrag.

I bekräftelsen står tydligt om uppdragets omfattning, tidsplan med mötestid för presentationer, skissarvode och upphovsrätt. Tid till första presentation kan variera mellan 3–6 månader beroende av uppdragets storlek. Då skissförslagen inkommit utvärderar arbetsgruppen förslagen utifrån uppsatta kriterier. Arbetsgruppen utser vem som får uppdraget. Konstnärerna meddelas vem som utsetts för uppdraget. Avtal för den konstnärliga gestaltningen skrivs mellan uppdragsgivare och konstnär. Konstnären utför den konstnärliga gestaltningen i samråd med byggföretag och uppdragsgivarens projektledare. Under genomförandefasen krävs att konstnär, byggföretag och brukare har täta kontakter.18

47

18. Citat ur Konstpolicy Kalmar län 2015, Bilaga 3: Förslag till rutiner för konstnärlig gestaltning och byggnadsanknuten konst, s. 22.

Nkuli Mlangeni är en av de internationella konstnärer som har varit med i residensprogrammet Bodycake. Här visar hon upp en öländsk kroppkaka som residensprogrammet är uppkallat efter, 2017.

Foto: Michelangelo Miskulin.

Kalmar konstmuseum.

48

KONSTHALL C

Konsthall C startades 2004 av den ideella föreningen Hökarängens stadsdelsråd på initiativ av konstnären Per Hasselberg. Med sin bakgrund i stadsplanering började Per Hasselberg redan under studietiden på Malmö konsthögskola att undersöka det han ser som konstens roll i planeringen av det demokratiska samhället. Stadsdelsrådet hade bildats 2003 som en paraplyförening som skulle samla alla lokala aktörer i Hökarängen, från idrottsföreningar och småföretag till Svenska kyrkan. Per Hasselberg gick med i Hökarängens stadsdelsråd 2004 och Konsthall C blev dess första stora projekt. Verksamheten bildades enligt ett samarbetsavtal som upprättades mellan stadsdelsrådet och kulturföreningen Moment, som tog på sig arbetsgivaransvaret. Finansieringen kom från Stockholms Stads förortssatsning ”Stadsdelsförnyelsen”. Stadsdelsförnyelsen fick Farsta stadsdelsförvaltning, Familjebostäder och Stockholmshem att tillsammans satsa 2,5 miljoner för att starta och driva Konsthall C i Centraltvättstugan 2005–2006.

Stadsdelsförnyelseprojektet upphörde 2007 och Konsthall C:s historia kunde ha tagit slut där. Istället kunde man ersätta projektstödet med kulturstöd och projektbidrag från bland andra Stockholm stad för en kontinuerlig konsthallsverksamhet. Per Hasselberg slutade som verksamhetsledare för Konsthall C 2008 och har suttit i konsthallsstyrelsen sedan dess. Han beskriver hur han ser på Konsthall C:s tre ”ben” i form av konstverk, konstinstitution och stadsdelsförnyelse: Alla aspekter funkar. Du kan stoppa in ett par perspektiv till som bara adderar kvalitéer. Om du är intresserad av det här som ett grannskapsarbete, då kan du läsa in det och strunta i att det är en konstinstitution. Inom övriga områden som till exempel arkitektur och design tycker man att multifunktion är någonting bra.

Det borde man ju också kunna se i konsten. Verket växer av fler perspektiv. Att jag har varit så envis med att det är ett offentligt konstverk är för att mitt motiv som konstnär är att visa vad konsten kan göra, men det behöver inte vara poängen för någon annan. Vi kan mötas i intresset för platsen och vårt gemensamma arbete där. Vi lär oss mer av varandra om konsten inte är en katederundervisning utan ett sätt att upptäcka världen och tänka om samhället.

Konsthall C har inte haft några enprocentsuppdrag. Likväl har konsthallen svarat upp mot förfrågningar att vara delaktig i formandet av lokalsamhället via stadsdelsrådet som en remissinstans och som en samarbetspart för aktiviteter utanför konsthallen. Ett exempel på det är Konstiga Fönstret, som är ett skyltfönster där det arrangeras utställningar i Hökarängen centrum. Som remissinstans har verksamheten producerat ett antal rapporter, bland annat den rapport som skrevs för Stockholmshem om utvecklingen av Hökarängen centrum. Den rapporten genererade i sin tur projektet Hållbara Hökarängen som syftade till att utveckla ateljéverksamheten i Hökarängen.

50

Konsthall C och Hökarängens stadsdelsråd tog även initiativ till att starta Bomassan 2017. Bomassan var en invånardriven mässa där det ingick flera aktiviteter, delmoment, projekt och experiment under rubrikerna Massan, Unga kontoret (Grannskapskontoret) och Centrumtorget. Under 2018–2019 erhöll

Bomassan drygt 2 miljoner kr i stöd från Svenska Postkodstiftelsen, 1 miljon kr från Kulturbryggan och 1 miljon kr från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Medlen för Kulturbryggan användes till den så kallade Forskningsstationen, som byggdes i form av en attefallsbyggnad. Unga Kontoret (Grannsskapskontoret), som stöddes av MUCF, blev en ny mötesplats för kulturintresserade unga vuxna där det arrangerades olika events, utställningar och samtal om livet, staden och framtiden.

Centralt för Bomassan var att med konsten som verktyg undersöka möjligheten att förtäta och länka samman Söderort med ett ökat antal invånare. Bomassan skulle bygga gemenskap och bevara de unika boendekvaliteter som kännetecknar den gröna förstadskaraktären. Massan var en del av Bomassans pågående konstnärliga program där konsten och projekten som producerades syftade till att skapa samarbeten och sociala mötesplatser där boendemiljön kunde diskuteras.

Massans program präglades av synen att folkbildning skulle kunna ses som en konstnärlig process. Ur det perspektivet producerades en serie publika stadsvandringar utformade av konstnärer i samarbete med föreningar, organisationer och boende i söderort. En del av de aktiviteter och konstverk som producerats som en del av Massans program visades som grupputställningen BO18 på Konsthall C 2018.

En viktig aspekt av konstverket Konsthall C, och den konstnärliga praktik som den är ett resultat av, är metoden att spendera mycket tid på en plats. Per Hasselberg kommenterar det faktum att Konsthall C nu funnits i 15 år: En fördel som konstnär är att du själv väljer vad arbetstiden ska läggas på. Konsten är ett sätt att upptäcka världen. Det är en fantastisk frihet som kan kopplas till både djupare bildning och ytlig turism. Konstnärens undersökande verksamhet anses vara av värde i sig, någonting samhället ska bejaka. Som konstnär tänker jag: Hur många intresserar sig för mitt konstnärskap? I det här fallet känner jag att jag har fått så otroligt mycket, det är så många som har engagerat sig, som har givit sitt perspektiv, som lagt ner sitt arbete i verket, jag är otroligt glad över Konsthall C. Nu kan säkert andra säga att jag efter 15 år är ett jobbigt spöke, men om jag inte är kvar, om stadsdelsrådet inte är intresserat, om vi bryter den här kontakten, då upphör ju själva konstverket, då blir det som vilken konstinstitution som helst. Om man ska driva linjen att konstnären tar ansvar, då måste jag vara kvar så länge det går.

51

Stina Nyberg, Andrahandskontraktet, 2018.

Foto: Tomas SinkeviÄ?ius.

Konsthall C.

52

KRISTIANSTADS KONSTHALL

Regionmuseet Kristianstad har uppdrag sedan 2001 att driva Kristianstads konsthall åt Kristianstad kommun. Kommunen har sedan 1920-talet satsat på konst och konstuppdrag i det offentliga rummet. Under 1990-talet köptes stora mängder konst in avsedd för ändamålet. Men inte förrän 2008 fattades beslutet i kommunfullmäktige att följa enprocentsregeln och att lägga uppdraget på Kristianstads konsthall. Innan dess hade konsthallschefen deltagit i en politiskt tillsatt kommitté, konstkommittén, ett utskott till kultur- och fritidsnämnden, där frågor rörande kommunens konst förhandlades. Nuförtiden sitter både Kristianstads konsthallschef och intendenten för offentlig konst i konstkommittén som sakkunniga i konstfrågor. De deltar i alla processer som rör den offentliga konsten i kommunen. Riktlinjerna för hur arbetet skulle bedrivas uppdrogs åt konsthallen att lägga fram då man fick uppdraget 2008. Dessa riktlinjer har nyligen reviderats av konsthallen i nära samarbete med kultur- och fritidsförvaltningen och man arbetar med att förenkla och förtydliga dokumentet för upphandlingsförfarande och processer relaterade till tillblivelse av de offentliga konstverken.

Arbetsprocessen beskrivs av konsthallschefen Marika Reuterswärd, på följande vis: Arbetet med den offentliga konsten sker i samarbete med kultur- och fritidsförvaltningen, som är uppdragsgivare, och den tekniska förvaltningen. Den tekniska förvaltningen kallar konsthallen till möte två gånger årligen för att gå igenom de olika investeringsprojekten. Vi kommer faktiskt in väldigt tidigt, vilket är något vi har drivit igenom. Oftast kommer vi in i processen innan byggprojekten har lämnat in sina handlingar för bygglov och liknande. Så vi är med när de planerar för sin egen upphandling av entreprenörer eftersom vi gärna vill ha synergivinsterna som det kan bli av att vara med tidigt och ta vara på möjligheten att lägga ihop vår budget med byggets budget när det gäller inköp av markmaterial eller belysning.

Dessutom är det betydelsefullt att vi får en tidig dialog om var den platsspecifika konsten kan placeras.

Byggprojekten ska ha en budget på minst 10 miljoner kr för att det ska bli ett enprocentsprojekt. Efter det första planeringsmötet med den tekniska förvaltningen kallar vi till möten med konstkonsult för att sätta igång hela processen. Vi har ramavtal med två konstkonsulter för skolprojekt – för det är framförallt skolor och förskolor som byggs i Kristianstad. För övriga större projekt anlitar vi andra konstkonsulter specifikt för dessa. Så konstkonsulten kommer in snabbt och tidigt i de här projekten och man gör ett avrop 19 och sedan brukar konsthallens intendent tillsammans med konsulten lägga upp en plan för projektet, då även i nära dialog med projektledaren på tekniska förvaltningen. Därefter kopplar vi in upphandlingsenheten. I Kristianstad kommun upphandlas allt, vi använder inte möjligheten som finns i LOU att direktupphandla konst, arkitektur och form. Allting administreras i upphandlingsverktyget Kommers.

Då konstgestaltningarna är platsspecifika blir varje uppdrag unikt. I konstprogrammet, som upprättas till varje projekt i nära dialog med verksamheten där konstverket ska

54

19. Avrop innebär här att konstkonsulten bjuds in att tacka ja eller nej till uppdraget.

placeras, beskrivs de olika förutsättningarna för platsen och uppdraget. När flera skolor varit aktuella för att få till- eller nybyggnad har vi samlat alla till ett gemensamt möte om vad konst i skolmiljö kan innebära. Konstkonsulten föreslår konstnärer, men vi på konsthallen brukar också lägga till förslag på namn på förberedande möte innan den sakkunniga operativa gruppen kallas in. Det är en ganska stor grupp som består av projektledaren från tekniska förvaltningen, representanter för verksamheten, arkitekt, landskapsarkitekt eller inredningsarkitekt – alla personer som behöver tas in för att diskutera bästa möjliga väg till färdigt konstverk. Ibland tar man med studenter och elever men oftast är det rektorn eller skolchefen som representerar verksamheten tillsammans med en pedagog.

Uppdraget utannonseras på kommunens webbsida. Vi skickar också ut information om konstgestaltningsuppdraget genom olika kanaler till de konstnärer vi sakkunniga finner intressanta. Då medföljer en länk till upphandlingsverktyget på kommunens webbsida där alla konstnärer kan lämna in en intresseanmälan. Till en skola vi arbetar med just nu fanns en önskan om ett land-art-projekt, så då efterfrågade vi konstnärer som hade arbetat med liknande projekt tidigare. Ibland kan det vara ett visst material eller till exempel erfarenhet av deltagarbaserad konst som vi är intresserade av. I så fall lyfter vi det i förfrågningsunderlaget till upphandlingen. Vi brukar få in väldigt många intresseanmälningar, upp till 200 ansökningar till de större projekten. Det brukar vara konstkonsulten och vi på konsthallen som i samråd tar ner antalet till 20–25 konstnärer som vi tycker är relevanta för uppdraget. Sedan har vi ett möte, ibland med någon extern sakkunnig – det kan vara arkitekten eller landskapsarkitekten beroende på vad det är för projekt, och trappar ner ytterligare till kanske sex kandidater. Dessa presenterar vi för den stora gruppen, som är en jurygrupp som lägger fram förslag om konstnärer för skissuppdrag eller genomförandeuppdrag till den politiskt tillsatta konstkommittén vilken tar beslut. Vid stora uppdrag, där den totala investeringsbudgeten överstiger 75 miljoner, beslutas gestaltningsuppdraget av kultur- och fritidsnämnden. Beroende på hur mycket pengar som finns i uppdraget beslutas om en eller flera kandidater ska skissa.

Ibland blir det parallellskissuppdrag, och ibland blir det tre till fem som skissar.

Vi har haft fem som skissat vid två tillfällen och kom fram till att det inte var bra.

Nu har vi nästan helt och hållet gått över till konceptskissuppdrag där de upphandlade konstnärerna lämnar in var sin idé till konstnärlig gestaltning, självklart med skissarvode. Sedan bedöms idéerna och en konstnär får ett fördjupat skissuppdrag och det slutgiltiga uppdraget. Men det har hänt en gång att vi har bett två konstnärer göra fördjupade skisser på samma uppdrag eftersom det då var fråga om ett stort projekt.

BUDGET OCH TIDSPLAN

55

Spännvidden på budgetarna ligger på 150–180 tkr för de mindre uppdragen till ett större uppdrag på runt 3,5 miljoner. Konstprojekten färdigställs vanligtvis på mellan 1,5–2 år men ibland drar de ut på tiden till 2–3 år. Konsthallen har hela tiden offentliga konstprojekt som rullar och kommunen inviger cirka 3–4 nya verk per år.

Utflykt till havet. Workshop med Jenny Berntsson, Sandcity II, 2018. Foto: Malin Lobell.

Kristianstads konsthall.

56

LULEÃ… KONSTHALL

Luleå konsthall är en kommunal konsthall där den konstnärlige samordnaren, nu Hans Sundvall, ansvarar för: utställningsverksamheten i konsthallen, inköp till Luleå kommuns konstsamling och enprocentsuppdragen samt ett ateljéstipendium för nyutexaminerade. Luleå kommun har arbetat med enprocentsuppdrag i anslutning till nybyggnation och större ombyggnader sedan 1990. Hans Sundvall berättar att kommunen tagit fram en principmall för hur arbetsprocessen ska se ut: Tanken är att stadsbyggnadsförvaltningen ska sammanställa en lista på byggnadsprojekt som är på gång inom kommunen de närmaste åren. Sammanställningen ska ske årligen och byggnadsprojekten ska vara av olika karaktär. På ett möte med investeringschefen prickar vi för vilka projekt som är relevanta, dels utifrån budgetvolymen och dels utifrån byggnadskaraktärerna. Vi har beslutat att vid nybyggen, som skolor, är det självklart att vi går in. Är det ett vägprojekt, som ju också är ett investeringsprojekt, då är det inte lika självklart – fast vissa vägprojekt kan vara relevanta. Så det finns en grundmall men bedömningarna görs från till fall. Sedan är tanken att den ansvarige projektledaren för bygget ska kontakta oss på kulturoch fritidsförvaltningen och meddela budgetramen. Det brukar börja med att jag har ett möte med arkitekt, byggprojektledare – eller den typen av funktion, och med en representant från verksamheten, exempelvis från en skola. Oftast har de ju hunnit ha en process, så det finns alltid ritningar när jag kommer in. På det sättet kommer konsten in sent i processen. Jag försöker lyssna av vad man vill med byggnaden, vad verksamheten vill få fram, samt vad arkitekten respektive landskapsarkitekten vill – om det finns en landskapsarkitekt inblandad. Sedan försöker jag tänka: ”Okej, vad ska konsten bidra med här?” och så skriver jag ner någonting som de får tycka till om. Därefter gör vi en utlysning eller så föreslår jag en konstnär som är lämplig och förankrar det i gruppen med byggprojektledaren, arkitekter och verksamhet.

58

Tanken är också att pengarna ska föras över till oss på kulturen projektvis så att vi ska sköta vår budget. Där är vi inte än. Det beror också på hur stort projektet är, vilken metod jag som ansvarig väljer. Vi har ju att förhålla oss till Lagen om offentlig upphandling (LOU) som alla andra och den ger ett visst men begränsat utrymme för att exempelvis göra direktupphandlingar. Det förekommer att vi direktupphandlar, i mindre projekt när det är tydligt att det är under de här beloppsgränserna som definieras i LOU. Men man ska ju också ta hänsyn till vad organisationen gör under ett helt kalenderår. I början på ett år är det ju lättare att tillämpa undantaget. Men om projekten är stora är det mer självklart för oss att ha en öppen process. Jag brukar utlysa uppdragen genom att annonsera i exempelvis tidningen Konstnären och på vår hemsida och så skickar vi ut utlysningar via alla kända nätverk. Sedan kommer det in en hel uppsjö intresseanmälningar. De innehåller CV och exempel på tidigare utförda projekt eller om man är ”nyexad” konstnär så kanske det medföljer exempel på något relevant man har gjort under konsthögskoletiden. Vi har en jurygrupp som bedömer intresseanmälningarna. Den består av personer med koppling till verksamheten; om det är en skola så sitter exempelvis rektorn eller annan ansvarig person med. I de fall då det varit utlysning har vi valt ut två, alternativt tre, som har fått skissa. Det blir som ett tvåstegsförfarande i upphandlingsterminologin:

först intresseanmälan och sedan väljer man ut två eller tre som får skissa, och sedan bedöms en vara bäst och den får uppdraget.

Det är tre år sedan vi arbetade med den här processen. Då hade vi en jurygrupp där jag var föredragande och sedan deltog kulturchefen här i kommunen, en extern fristående konstnär, arkitekt, landskapsarkitekt, representant från skolan, och sedan fastighetsförvaltaren som bistod med den tekniska kompetensen och sakkunskap kring byggnaderna. Beslut om val av konstnär fattas av en sådan jurygrupp. Vi informerar politikerna och de visar rätt stort intresse och nyfikenhet men lägger sig inte i. Sedan tecknar vi kontrakt med den konstnär som valts. Om budgeten exempelvis är 700 tkr, då kanske man delar upp den så att konstnären får 200 tkr direkt när vi tecknar kontraktet och 200 tkr till när vi bedömer att hälften av arbetet är gjort. Sista klumpen, exempelvis 300 tkr, får konstnären när det är klart och vi ser att det funkar som det är tänkt. Under tiden är det ju ofta ganska mycket kontakter som konstnären behöver ha, antingen via mig eller i andra fall kanske direkt med byggprojektledare för att stämma av.

BUDGET OCH TIDSPLAN Hans Sundvall räknar med att det tar 2–3 år från första mötet till dess konstverket är monterat och klart. De flesta projekt har en budget på mellan 300–400 tkr. Är det större budgetar brukar man dela upp dem i flera projekt. I så fall ska alla kostnader ingå: förprojektering med eventuell utlysning, resor, skissarvoden och sedan arvode för gestaltningsuppdraget och produktion.

59

60

Kerstin Hedström, Livstycken, 2007, Stadsbiblioteket, Kulturens hus, Luleå. Foto: Luleå konsthall.

LUNDS KONSTHALL

Sedan 1992 har Lunds kommun ett formellt beslut från kommunfullmäktige att avsätta 1,5 procent för konstnärlig gestaltning i samband med kommunal nyproduktion. Det gäller när budgeten för nyproduktionen överstiger en viss summa. Utöver detta finns en pengapott avsatt för renovering. Summan för den offentliga konsten kan alltså överstiga beslutade 1,5 procent. Det är den kommunala konsthallen, Lunds konsthall, som ansvarar för den offentliga konsten i Lund.

Konsthallschefen, nu Åsa Nacking, har två uppdrag: att arbeta med utställningar i konsthallen och att arbeta med den offentliga konsten. Konsthallen har också en intendent för offentlig konst sedan 2014, nu Ulrika Liljenström (tjänstledig sedan 31 augusti 2019, nuvarande tf Emil Nilsson). Intendenten ansvarar för handläggandet av den offentliga konsten och Lunds kommuns ”löskonstsamling”.

I år har Lunds kommun fattat beslut om att lägga om rutinerna för arbetet med den offentliga konsten. Syftet är att lösgöra konsten från byggnaderna och flytta ut konsten i stadsrummet så att konsten blir mer synlig och kommer fler till del.

För det har konsthallen tilldelats en summa om 3 miljoner kr årligen under en treårsperiod. Efter denna period ska de nya rutinerna utvärderas och omförhandlas.

Tanken är även att man ska kunna variera budgeten beroende på plats. Tidigare har budgeten varit styrd av specifika byggnaders budget. Det är flera förvaltningar; kultur- och fritidsförvaltningen, serviceförvaltningen och tekniska förvaltningen som ska samordna sig ikring det nya upplägget, men det är konsthallen under kultur & fritidsförvaltningen som håller i budget, har konstexpertis, är samordnare och kallar till möten.

Den nuvarande arbetsrutinen som tillämpas vid enprocentsuppdrag i Lunds kommun ser ut så att det främst är serviceförvaltningen och kultur- och fritidsförvaltningen som samarbetar kring den offentliga konsten. I Lunds kommun är det serviceförvaltningen som bygger kommunens fastigheter för de kommunala verksamheterna skola, idrottshall och badhus. Det är när serviceförvaltningen investerar i en byggnad som de 1,5 procenten för konstnärlig gestaltning faller ut.

Det gäller inte vid andra kommunala investeringar i den byggda miljön, som gata och park eller dylikt. Det skede i vilket konsthallen blir kontaktad varierar, ofta beroende på projektledaren från serviceförvaltningen som kan vara mer eller mindre engagerad i frågan. Ibland befinner sig hela projektet på idéstadiet när konsthallen bjuds in, ibland är byggnaden klar och så finns alla stadier däremellan. Även Lunds konsthall ser stora fördelar med att komma in tidigt i processen med tanke på möjligheten att utveckla ett bra konstprogram och att spara pengar på att koordinera byggkostnader.

Så här beskriver Ulrika Liljenström processen för de offentliga konstprojekten:

62

Det börjar med att en projektledare från serviceförvaltningen kontaktar oss med ett nytt projekt – de lägger bollen i våra händer kan man säga, och då drar vi igång processen. Vi har en dialogprocess som funkar bra där vi jobbar väldigt nära den verksamhet som ska flytta in i lokalerna. Oftast finns det en verksamhet men innan den kommit igång vet vi inte vem som ska vara ansvarig för platsen eller vilka som kommer att röra sig där. Då är det lite svårare. Men de här processerna tar ganska

lång tid så mot slutet brukar det finnas en grupp med människor som tillhör verksamheten som vi kan diskutera med.

När vi har fått en plats och en summa för konstprojektet då kontaktar jag verksamhetsansvarig. Den personen får själv välja hur många den vill blanda in i processen.

Ibland kan det vara väldigt många som vill vara med på mötena, ibland är det bara en person. Det är lite upp till verksamheten hur den ser ut och fungerar. Gruppen med representanter för verksamheten ingår i en större grupp där vi från konsthallen ingår med konsthallschefen, intendenten för offentlig konst och ytterligare två intendenter från konsthallen. I den större gruppen resonerar vi tillsammans kring den här platsen. Verksamheten får berätta för oss vad det är för plats, hur de tänker kring konst, vad de har för förväntningar och sedan gör vi en liten omvärldsspaning.

Var ligger den här platsen? Finns det konst i närheten? Har de redan befintlig konst?

Vi förhåller oss till de här bitarna i vår samrådsgrupp på konsthallen och sedan tar vi fram några förslag på lämpliga konstnärer att upphandla för projektet. Det kan ta ganska lång tid för sedan bollas våra tankar tillbaka till verksamheten och de tittar på vad vi har tänkt och vi resonerar tillsammans kring varför vi har tänkt på det sättet och om det stämmer överens med deras tankar. Ibland stämmer det överens klockrent, ibland får man göra ett omtag om vi inte är inne på samma spår. På det sättet plockar vi tillsammans fram ett förslag, ett konstnärsnamn, som vi tror kan göra ett bra konstverk för den här platsen.

När vi har kommit så långt kopplas politikerna i kultur- och fritidsnämnden in.

Då har vi gjort ett underlag, ett konstprogram och en tjänsteskrivelse med den här informationen och hur vi har resonerat. Sedan föreslår vi ett upphandlingsförfarande och tilldelande av ett skissuppdrag till konstnären ifråga. Så klubbar de igenom det, ja eller nej, om de tycker att processen har följts på rätt sätt. När konstnären fått skissuppdraget har den personen cirka 3–4 månader på sig att leverera skissen.

Konstnären får träffa verksamheten och ha avstämningsmöten innan ett avslutande stormöte med verksamheten, samrådsgruppen på konsthallen, projektledaren från serviceförvaltningen och politikerna i kultur-och fritidsnämnden. Innan detta möte får alla ett dokument med handlingar så att de kan förbereda sig. Vid detta möte fattas beslutet om att tilldela konstnären uppdraget att utföra konstverket. Det händer enstaka gånger att man får skjuta på beslutet på grund av tekniska frågor eller budgetfrågor.

Politikerna fattar beslut två gånger i denna process: vid skissuppdraget och vid gestaltningsuppdraget. Vid beslut kring skissuppdraget brukar diskussionen rörande beslutet, om det blir någon diskussion, kretsa kring upphandlingsformen.

Eftersom konsthallspersonalen har baserat sitt förslag på en dialogprocess med verksamheten i fråga blir direktupphandling av den konstnär man gemensamt beslutat om logisk.

63

BUDGET OCH TIDSPLAN Tidigare tillämpades enprocentsregeln på serviceförvaltningens byggnadsinvesteringar som översteg en budget på 5 miljoner. Sedan ett antal år höjdes gränsen för budgeten till 30 miljoner kr vilket genererar en större budget för konst. Nu ligger budgeten för gestaltningsuppdragen på mellan 500 tkr och 1 miljon kr och snittar på runt 800 tkr. Tidsplan från start till mål varierar stort.

Någon gång går det fort; det går på ett år från uppstart till genomförande. Andra gånger stannar processen upp på grund av bygget eller konstnären. Under de 15 år som Åsa Nacking varit chef på Lunds konsthall har man realiserat cirka 50 konstprojekt.

64

1. Barn med familjer och personal på förskolan Körsbäret på studiebesök på ett bronsgjuteri där David Krantz verk togs fram, 2018.

Foto: Ulrika Liljenström.

Lunds konsthall.

2. David Krantz, Stubben, på förskolan Körsbäret, 2018.

Foto: Helene Toresdotter.

Lunds konsthall.

65

SIGNAL – CENTER FÖR SAMTIDSKONST

Signal startades 1998, ursprungligen av fem stycken konstnärer. Konsthallen drivs som en oberoende konsthall och ideell kulturförening med stöd från Kulturrådet, Region Skåne och Malmö Stad. Idag uppbärs huvudansvaret för verksamheten av verksamhetsledarna Elena Tzotzi, curator, och Carl Lindh, konstnär. Under 2019 har man dessutom format en konstnärlig diskussionsgrupp som inte har ett administrativt ansvar men som är delaktig i den kontinuerliga diskussionen som formar det konstnärliga programmet. Tanken hos gruppen som startade Signal var att alltid sätta konsten, konstnärers arbete, behov och tankar främst och det betraktar de nuvarande verksamhetsledarna som Signals ”dna”.

Signal arbetar primärt med samtidskonst, det konstnärliga innehållet handlar inte om särskilda tekniker eller uttryck. Men som Elena Tzotzi uttrycker det: Ifall en utställning, ett projekt eller ett parallellt program ger oss en anledning till att bjuda in författare, poeter, filmare, musiker eller folk från helt andra vetenskapliga fält, så händer det att vi tar in medverkande från andra konstarter i vårt program.

De här valen är inte godtyckliga utan vi försöker bygga upp associationskedjor som berikar varandra.

Beslutsprocessen kring programmet beskriver Elena Tzotzi som något som växer fram organiskt ur dialogen mellan verksamhetsledarna, konstnärerna och andra engagerade. Till slut avgörs ofta vad som faktiskt kan genomföras av timing och hur man kan improvisera och maximera de resurser Signal har till sitt förfogande.

För Signal är Malmö som stad en viktig kontext. Malmö skiljer sig mot till exempel Stockholm på det sättet att det är enklare att överleva i en stad med ett lägre kostnadsläge. Elena Tzotzi menar att det med motsvarande budget i Stockholm hade varit svårt att erbjuda det program med den höga kvalitet och de arbetsförhållanden som Signal eftersträvar: Det finns en större ro och utrymme för egensinniga ställningstaganden i Malmö där man inte behöver lägga så mycket tid och kraft på de maktspel som utspelar sig i en huvudstad med dess koncentration av pengar och makt. Å andra sidan har vårt program inte fått den uppmärksamhet som det hade fått ifall vi verkade i Stockholm.

Elena Tzotzi pekar även på vikten av kännedom om platsen för att programmet ska bli relevant:

67

Att man känner till en historik och har en medvetenhet och känsla för vad det är som råder, vad det är för diskussioner som pågår, vad det är för svårigheter människor möter och lever med är viktigt för att kunna göra initierade program.

Men att den bästa kombinationen, i att vara en precis röst, är just kombinationen av de här två synsätten, både utifrån och inifrån. För känner du till din plats så kan du också lätt bli hemmablind och att faktiskt få syn på någonting som du känner väl med nya ögon är oerhört värdefullt. Vårt utställningsprogram och alla de aktörer som vi arbetar med där förser oss med den här ”utifrånblicken” som är så viktig.

Signal arbetar inte med några enprocentsuppdrag utan lägger huvudfokus på verksamheten i utställningsrummet som används till utställningar och programverksamhet av olika slag. Emellanåt händer det dock att en del av verksamheten utspelar sig i det offentliga rummet.

Under 2018 genomförde vi projektet, To the East and To the West: Two Planets Appeared On the Horizon. Det startade som så många av Signals program med en diskussion om olika saker vi ville adressera. Det var dels den geografiska närheten mellan Malmö och Köpenhamn: geografiskt väldigt nära, men mentalt ganska långt emellan. Det är också två separata konstscener, två olika länder som förhåller sig till sina strukturer. Varje gång vi får besök utifrån får vi frågan: ”Ja, men Malmö och Köpenhamn, det borde ju vara som en stor stad, eller hur?” Och vår reaktion på det är ju: ”Ja, nej, det är inte riktigt så.” Så infördes gränskontrollerna i en region som alltid har varit så nära och öppen. Om man ser på det historiskt – Skåne har ju tillhört Danmark. Att plötsligt införa en väldigt aggressiv gränskontroll på en arkitektonisk byggnad, alltså bron, som dessutom var någonting som byggdes för att förena – symboliken var så oerhört stark. Så det var någonting som vi ville adressera på olika sätt. Vi kom fram till att vi ville göra ett slags science fictionprojekt, som en serie. Det här var precis när den svensk-danska tv-produktionen Bron var på topp av sin uppmärksamhet. Så vi gjorde en Bron, men på eget sätt. Vi visste ju att ett sådant projekt kräver lite mer budget så vi gjorde en projektansökan till regionen och blev beviljade ett projektstöd på 200 tkr. Med en gång kunde vi tänka mycket friare och mycket större i förhållande till vad som tidigare varit möjligt att genomföra. Vi bjöd in två aktörer från Köpenhamn och två från Malmö och bad dem att skräddarsy ett besök på vardera sida som skulle vara publikt. Det var väldigt viktigt för projektet att vi bjöd publiken på resorna. För Malmö och Köpenhamn är kanske inte heller så nära varandra eftersom det är ganska dyrt att ta tåget över.

Sedan bjöd vi in två författare som skulle skriva två parallella berättelser utifrån de serienedslag som sedan avslutade projektet. Så projektet handlade om att röra sig på den andra sidan, och en del skedde i det offentliga rummet. Utgångspunkten var dock inte: ”nu ska vi göra ett projekt i det offentliga rummet”, utan det var konstnärerna som styrde valet av var det skulle ske. Därför var det viktigt för oss att projektet inte skulle presenteras som en utställning hemma hos oss utan att det snarare skulle handla om att utforska den andra sidan.

68

1. Jacob Kirkegaard, Humdrum – a non-event, 2018.

Foto: Matthew Rana. Signal.

2. Skissbild till Jacob Kirkegaards ljudperformance Humdrum – a non-event. Signal.

69

KONSTMUSEET I SKÖVDE

Konstmuseet i Skövde är ett kommunalt museum som utgör Skövde kommuns konstenhet. Konstenheten har i uppdrag att bedriva utställningsverksamhet, vårda kommunens samling och genomföra de konstnärliga gestaltningsuppdragen.

Personalen motsvarar 5,65 årsverken och bland dem finns en museichef och en intendent med ansvar för utställningar och offentlig konst. Skövde kommun tillämpar inte enprocentsregeln och arbetet med offentlig konst i Skövde finansieras på olika vis. Museichefen Thomas Oldrell verkar dock för att enprocentsregeln ska användas och på så vis har den kommit att appliceras på en del byggprojekt.

Thomas Oldrell och intendenten för utställningar och offentlig konst Tomas Asplund Gustafsson beskriver olika arbetsprocesser: Oftast blir vi kontaktade av fastighetssidan, sektor service, som har hand om byggprocesserna. Processerna kan se väldigt olika ut men vi vill ju gärna ha en dialog med verksamheten, både med personalgruppen och arkitekterna, och så klart med byggprojektledaren. I vissa fall har vi en konstnär med som extern konstkompetens. Utifrån underlaget väljer vi ut tre till fem konstnärer, som vi begär in lite material från och som vi stämmer av med om de är tillgängliga för uppdraget.

Vi har en uppmaning på vår hemsida att konstnärer som är intresserade av offentliga uppdrag ska skicka in intresseanmälningar, så vi har en ganska stor bas att ösa ur.

Det kan ju handla om både konstnärer som har anmält intresse och sådana som vi känner till och tror skulle kunna passa. Som regel har vi kommit bra överens med verksamheten när det gäller våra förslag på konstnärer. Vi har exempelvis gjort ganska mycket street art-baserade arbeten med ungdomar i vissa stadsdelar.

Där har vi kontrakterat en eller flera konstnärer som tillsammans med ungdomarna både skissat och sedan genomfört verken. Även referensgrupper, som en personalgrupp på en förskola till exempel, är ju med och tycker till och kommenterar.

En erfarenhet jag har gjort är att det är viktigt att förankra konsten, så att när den väl kommer på plats så står det inte 20 förskolelärare och skakar på huvudet och säger: ”Vad är det här?”. Att det verkligen är en rent pedagogisk insats att ge insyn och någon form av medbestämmande är väsentligt för att projektet ska bli lyckat.

Thomas Oldrell: Vi har haft en upphandlingsjurist som har stöttat oss att prova olika former av upphandling. I ett fall anlitade vi tre externa parter som fick komma med fem förslag. Det stred mot hela idén om hur de här upphandlingarna skulle se ut, men vi ville ändå prova det för upphandlingsverktyget leder lätt till massutskick. Man får ofta in ett material som inte har en relation till det aktuella projektet. Så vi ville göra en annan typ utav urvalsprocess och det hade vi aldrig vågat göra om vi inte hade haft den backningen.

Tomas Asplund Gustafsson:

71

Det var ett försök att bredda urvalet på ett annat sätt och verkligen få in nya namn i mixen, namn som varken har vana att skicka in till tävlingar eller som vi kände till innan. Till slut var det faktiskt en konstnär som vi inte kände till innan, och kanske

inte hade valt själva, som fick uppdraget. Det blev ett jättefint verk också, eller två verk till och med. Det var en väldigt rolig och spännande process.

Konstmuseet i Skövde har inte en arbetsprocess som involverar politiker, om det inte är så att medlen för de konstnärliga gestaltningarna kommer från den så kallade Egnellska fonden. Den Egnellska fonden är en fond för Skövdes förskönande som förvaltar ungefär 35 miljoner. Man kan ansöka om medel ur fonden via kultur- och fritidsnämnden och beslut om tilldelande av medel fattas i kommunstyrelsen. Politiker från kulturnämnden är även med i projekten och fattar beslut under arbetsprocessen men det finns alltid en övervikt av konstnärlig representation i dessa grupper. Det är konstmuseichefen som presenterar det aktuella förslaget för kulturnämnden. I ett aktuellt exempel hade ett av kommunens större byggprojekt fått avslag eftersom det saknades konstnärlig gestaltning till det. Konstmuseet kom då in väldigt sent i projekten men föreslog ett större projekt med konstnären Pipilotti Rist för 3,3 miljoner och fick gehör för detta.

BUDGET OCH TIDSPLAN Eftersom arbetet med den offentliga konsten är så oreglerat kan budgetar och tidsplaner variera mycket. Även om Konstmuseet i Skövde poängterar att de gärna kommer in på ritningsstadiet är det upp till projektledarna på sektor service att ta kontakt när de tycker att det är lämpligt. Det har varit projekt där konstmuseet blivit kontaktade från nio månader innan invigning av byggnaden, till att de fått komma in två år innan, på ritningsstadiet. Thomas Oldrell berättar att då han började fanns en praxis att förskolor och verksamheter av den storleken fick ungefär 300 tkr och större skolor fick cirka 500 tkr, men budgetar på 150 tkr är också vanliga. Detta kan jämföras med de konstnärliga gestaltningar som finansieras av Egnellska fonden. Fonden kan dela ut betydligt större summor, som exempelvis de 3,3 miljoner man fick för gestaltningen av Pipilotti Rist vid ett centralt beläget parkeringshus i centrala Skövde.

72

1. Monique Wernhamn, Den hållbara kvinnan, 2016.

Foto: Konstmuseet i Skövde.

2. Pipilotti Rist, Lugna vågor lugna sinnen punkt för punkt, 2019. Foto: Antshi Von Moos.

Konstmuseet i Skövde.

73

TENSTA KONSTHALL

Tensta konsthall drivs som en stiftelse sedan 1998. År 2018 hade konsthallen tio anställda, det högsta antalet hittills. Konsthallen har utöver sina utställningar en omfattande programverksamhet riktad till barn och unga, lokalt boende och konstpublik. Tensta konsthall har inte arbetat med gestaltningsuppdrag, men har däremot samarbetat med Stockholm konst och även Stockholms lokaltrafik kring konstprojekt i offentliga rum. Konsthallens chef vid tillfället för intervjun, Maria Lind, beskriver sitt eget förhållningssätt till begreppet offentlig konst och hur konsthallen arbetar, oftast med utgångspunkt i enskilda konstnärliga praktiker: Till att börja med så använder jag väldigt sällan begreppet offentlig konst. För det vi visar mellan de fyra väggarna på konsthallen är också konst som blir offentlig.

Terminologin vad gäller konsten som finns utanför den institutionella ramen tycker jag inte har något riktigt bra namn. Inte heller ”konst i offentligheten” funkar för offentligheten kan ju vara internet, en tågstation eller ett museum. Jag börjar med att sätta ett frågetecken kring hela begreppet. Men om frågan handlar om konstverk som äger rum utanför de institutionella fysiska ramarna så har vi på Tensta konsthall, under mina åtta år, arbetat med sådana projekt som vuxit fram ur en inbjudan till en konstnär. Inte för att nödvändigtvis arbeta specifikt med det offentliga rummet, även om det hänt, utan snarare att konstnären fått en öppen inbjudan som fungerar som ett vitt ark och så har vi försökt att skugga eller följa de konstnärerna.

Maria Lind beskriver flera projekt där arbetet utspelat sig utanför konsthallens fysiska väggar. Det är projekt där konsthallen helt enkelt följer med konstnären ut i det offentliga rummet på konstnärens förslag, eller projekt som utvecklas ur ett samarbete. Som exempel på den första kategorin kan man nämna Brand New View av Gunilla Klingberg. Hennes verk gjordes på glasfasaden till Tensta centrum som en del av grupputställningen Abstract Possible: The Stockholm Synergies (2012). Eftersom Gunilla Klingberg tidigare arbetat med loggor från både butiker och från andra sammanhang uppstod tanken att hon skulle kunna arbeta utifrån loggor som finns i Tensta centrum. Med utgångspunkt i affärerna och det som säljs där gjorde Klingberg ett nytt mönster för centrumbyggnadens glasfasader. Till detta fick Tensta konsthall produktionsstöd från den privata fastighetsägaren Fastpartner som konsthallen samarbetat med vid flera tillfällen.

Ett senare exempel på projekt där konsthallen följer med konstnären ut i det offentliga rummet är utställningen Konst & affärer där ett stort antal konstnärer arbetat direkt i butiksmiljöer i Tensta centrum.

75

Ett exempel på projekt som utmynnat ur samarbete är det mellan Tensta konsthall och Stockholm konst som inleddes 2012. Med utgångspunkten att samarbete vore givande för bägge parter kom man gemensamt fram till att Tensta konsthall kunde ingå i ett projekt som Stockholm konst arbetade med på Odenplan. Kärnan i samarbetet handlade om att Tensta konsthall och Stockholm konst tillsammans skulle skapa ett projekt som länkade Odenplan till Tensta, då Odenplan för 100 år sedan liknade Tensta av idag på en del sätt. Tensta konsthall tillfrågade franska konstnären Dominique Gonzalez-Foerster. Hon föreslog i sin tur en fyratimmars-performance med konstnären och musikern Ari Benjamin

Meyers, Fahrenheit T451, där T stod för Tensta. Fahrenheit T451 började med iscensatta situationer på stan. Performancen inleddes med en kortkonsert med trettio klassiska musiker på stadsbiblioteket, fortsatte på Sveavägen och därefter på tunnelbanan från Odenplan till Tensta där den avslutades. Den lokala boxningsklubben, pensionerade brandmän i området, Kurdiska föreningen och Stadsmuseet med sin museilägenhet i Tensta involverades i produktionen.20 Ett annat exempel på konstprojekt som konsthallen arbetat med utanför konsthallen är K Ö K – Kvinnor Önskar Kollektivitet. År 2016 fick K Ö K medel från Kulturrådets Kreativa platser för ett treårigt samarbete mellan Kvinnocenter i Tensta Hjulsta, Tensta konsthall, biblioteket i Tensta, konstnären Petra Bauer och curatorn Jenny Richards. K Ö K genomfördes som en del av verksamheten hos Kvinnocenter i Tensta Hjulsta (KITH). Redan 2013 hade Petra Bauer, på konsthallens inbjudan, inlett samarbete med projektet Rehearsals. Rehearsals byggde på nio seminarier som hölls utspridda över ett år och handlade om lyssnandets politik. Kontinuiteten i samarbetet mellan konsthallen och KITH ligger till grund för att konsten genom Petra Bauer fått en given plats på KITH. Ytterligare ett exempel på samarbetsprojekt utanför institutionens väggar är Hans Carlssons Artotek med konstverk för utlån. Det togs fram för det lokala biblioteket 2014.

Maria Lind beskriver konsthallens kompetens som en förmåga att skapa nyfikenhet inför samtidskonsten hos personer som kanske inte från början är så konstkunniga eller involverade i konstvärlden. Det handlar också om förmågan att skapa förtroende och vilja att samarbeta genom att visa intresse för vad andra gör, och att följa det man kommer överens om – att vara både lyssnande och proaktiv.

Tensta konsthalls lokala samarbeten bygger, enligt Maria Lind, på formella och informella kontakter med alla möjliga aktörer i området. Det är kontakter som bland annat sker på daglig basis: Jag tror att det viktigaste är att dina samarbetspartners känner att du är intresserad av dem. Genuin nyfikenhet märks. Att du är beredd att lägga ner tid och energi på att möta dem, och är redo att ta emot dem när de visar samma sak tillbaka. Att vara pålitlig – du gör det du säger. Det skulle jag nog säga är de två viktigaste, i kombination med att hela personalen är med på noterna. Du bör också undvika det som är ganska vanligt annars i konstsammanhang: att konstinstitutionen kommer och vill konsumera det som en lokal organisation eller ett nätverk har skapat under lång tid; att inte försöka tillägna sig på rovdjurssätt det som finns på plats utan vara väldigt respektfull och tänka på att det ska bli en ”win-win”-situation för båda parter. Även att dela med sig av sina resurser lokalt, vare sig de är personella, ekonomiska eller baserade på uppmärksamhet.

Maria Lind lyfter även fram det arbete som konsthallen gjort för att uppmärksamma den offentliga konst som redan finns på plats i Tensta på de kommunala skolorna.

76

20. Samarbetet mellan Tensta konsthall och Stockholm konst, under Lena Froms och Frida Cornells projektledning, ledde även till projekt med konstnärerna Ayreen Anastas & Rene Gabri och Ylva Westerlund.

År 2018 i Konstskatten: Guldkorn från Tenstas kommunala skolor lånade konsthallen in konst från skolorna och bjöd in samtida konstnärer att visa verk.

BUDGET OCH TIDSPLAN Den konst som Tensta konsthall arbetar med utanför konsthallens väggar ingår oftast i konsthallens program och följer därför produktionsrytmen som utställningsprogrammet har. Av det skälet kan konstprojekten i det offentliga rummet genomföras så snabbt som på 3–4 månader inom ramen för en grupputställningsbudget. Så var fallet med Gunilla Klingbergs Brand New View, som kostade cirka 80 tkr att producera. Även ett större samarbetsprojekt som Fahrenhet T451, av Domnique GonzalezFoerster tillsammans med Stockholm konst, genomfördes på cirka 6 månader och med en budget på cirka 200 tkr. Som konstrast till detta kan man se K Ö K. Projektet finansierades inom ramen för Kreativa Platser, utspelades under 3 år och hade en budget på cirka 250 tkr per år. Konstskatten, som var ett projekt som syftade till att lyfta fram och aktivera den del av Stockholms stads konstsamling som befinner sig i Tensta, finansierades av konsthallen själv inom ramen för det ordinarie utställningsprogrammet. Utöver det söktes ett mindre stöd från Kulturförvaltningen, vilket också beviljades.

77

Dominique Gonzalez-Foerster och Ari Benjamin Meyers, Iscensatt stadsvandring T.451, 2012. Foto: Robin Haldert.

Tensta konsthall.

78

URBAN KONST

Urban Konst tillhör idag Göteborg konsthall som är en del av sektorn Fri konst och kultur som i sin tur ligger under kulturförvaltningen i Göteborgs stad. Urban Konst startade 2015, först som en del av Ung kultur på kulturförvaltningen med Daniel Terres som projektledare. Under 2013–2014 hade Daniel Terres en tjänst som uppsökande utredare tillsammans med Anna-Klara Behlin på Göteborgs stads kulturförvaltning, båda på uppdrag av samverkansorganisationen Trygg, vacker stad. Det primära uppdraget var att söka kunskap om: graffitikulturen, stadens arbete med frågan och den lagliga väggen vid Röda Stens konsthall. Då var syftet att utveckla en verksamhet med ett flexibelt begrepp om offentlig konst, där gatukonsten skulle ses som en del av den offentliga konsten. Sedan år 2016 har ytterligare en medarbetare tillkommit som programsamordnare på 60-procentstjänst.

Så här beskriver Daniel Terres Urban Konsts uppdrag: Urban Konst agerar rådgivande i processer som har att göra främst med offentlig konst som inte är beställningar eller frågor som berör öppna ytor för graffiti.

De som efterfrågar råd kan vara offentliga förvaltningar, kommunala bolag, organiserade grupper och icke-organiserade grupper. Det finns ju hundra olika sätt att skapa konst och tänka kring offentlig konst som inte är beställningar och som inte passar in i top-down-styrning.

Uppdraget handlar mycket om att främja och skapa bättre förutsättningar. Vi ger oss in i processer som kan vara allt från gatukonstfestivaler till gestaltningar i samarbete med bostadsbolag kopplade till lokala initiativ. Sedan skapar vi kunskap utifrån processer vi har jobbat fram och delar dem med andra verksamheter och andra initiativtagare. Den andra delen av vårt arbete är publika program och konstnärlig produktion som kan fördjupa eller driva fram utvecklingen inom den urbana konsten i staden.

Den urbana konsten är i sig svår att definiera, alla som använder det begreppet måste själva definiera vad de menar för det går att projicera väldigt mycket på det.

I början handlade det väldigt mycket om att montera ner nolltoleransen som drabbade konstnärliga initiativ i staden. Det blev helt enkelt väldigt svårt att få tillåtelse från staden och från fastighetsbolag och andra att få genomföra egna initiativ. Detta drabbade inte endast graffitikulturen, som vill vara utanför ramarna, utan också de som ville genomföra offentliga muralmålningar, skulpturer och annat. Samma policy finns idag i staden så det vi gjorde var att tolka om själva policyn, i konkret handling, och visa en ny praxis.

I början var Urban Konsts verksamhet alltså mest kopplad till gatukonst och graffiti.

Idag försöker verksamheten förhålla sig mer öppet till hur den ”urbana konsten” utvecklar sig i Göteborgs urbana periferi, i stadens miljonprogramsområden och inom dess kulturella uttryck aktivism, performance, musik, poesi och rap. Daniel Terres beskriver verksamhetens aktuella fokus på miljonprogramsområdena: 80

Det finns en väldig kraft inom kultur- och konstproduktion i miljonprogrammet som inte har en självklar plats i centrala offentliga verksamheter. Invånarna i dessa områden konsumerar i mindre grad den offentligt finansierade konsten och kulturen i staden, men mycket konst och kultur på andra plattformar, producerad av andra aktörer än de offentliga. Det finns en satsning i Göteborg Stad som heter Jämlikt Göteborg, där man rekommenderar offentliga verksamheter att fokusera på vissa områden. Dessa områden kan mer eller mindre definieras som miljonprogrammet i Göteborg, och det har att göra med just ojämlikheten i staden. Men för oss har valet av dessa platser att göra med att de utgör självaste centrum för de kulturella uttryck och konst vi arbetar med.

Då Urban Konsts roll är att förstå och främja den självinitierade konsten i offentliga rum och i relation till den offentliga konst som tillkommer genom enprocentsuppdrag, så tror Daniel Terres att de kan främja varandra: Den offentliga konsten behöver också konstnärer som har beprövad erfarenhet och det skapas inte i tomma intet. Någonstans måste det finnas någon form av trappsteg mellan det oetablerade och det etablerade, där tror jag att det finns ett område som man måste jobba ännu mer med. Men sedan tror jag att många hade kunnat samarbeta eller skapa ett klimat där enprocentsregeln kunde tillämpas friare som utvecklingsprojekt. Det tror jag är någonting som är viktigt att tänka på för framtiden.

Två större projekt: Artscape 2016 och Hammarkullen Urban Art 2017, ger en bra inblick i hur Urban Konst arbetat. Urban Konst samarbetade med Artscape 2016, som på den tiden var den största gatukonstfestivalen i Skandinavien. Urban Konst agerade processledare för att skapa en bred, stor samverkan med alla stadsdelar där även park- och naturförvaltningen, Trygg, vacker stad, Göteborg 2021, Göteborg & Co, Bostadsbolaget och även Wallenstam var en del av samarbetet.

Urban Konst delfinansierade, samlade in övrig finansiering och tog fram avtal, kommunicerade med stadsbyggnadskontoret och beredde vägen för att Artscape 2016 skulle kunna genomföras. Genom verksamhetens försorg skapades även andra sidoprojekt som sommarjobb och guidade turer runtom i staden, vilka också fungerade som ett sätt att opinionsbilda kring den urbana konsten.

Festivalen fick ett stort genomslag. Samverkan mellan lokala aktörer och andra samarbeten ledde till en kunskapsutveckling kring den urbana konsten som banade väg för nya projekt som Hammarkullen Urban Art 2017. Daniel Terres beskriver hur Hammarkullen Urban Art 2017 utvecklades ur Artscape och Hammarkullen 365:

81

Under Artscape gjordes två väggmålningar i Hammarkullen. Den ena gjordes av Gloria Esteban som leder organisationen Hammarkullen 365. Det var hennes första, stora muralmålning och gjordes med nästa inga medel. Den var så stark och annorlunda än de konstverk som gjordes under Artscape, tyckte jag personligen.

Det är klart att hon jobbade med element som inte fanns på Artscape och som inte finns på många gatukonstfestivaler i Sverige – tid och tillhörighet! Konstnärerna

bodde i stadsdelen och kom från samma arbetarklassbakgrund som de boende i området. På det sättet kunde de förstå kontexten mycket bättre. Det är en fantastisk mural som gestaltar asymmetrier i staden. Den föreställer bland annat en man i kostym som har ett handtag och makten att öppna och stänga dörren.

I muralen finns också en migrant som klättrar. Det är väldigt symboliskt och starkt i den kontexten, i det landskap som är Hammarkullen. Så vi startade ett samarbete som sedan blev en kollaborativ festival, Hammarkullen Urban Art 2017. Tanken som vi hade där var: ”okej vi är i ett miljonprogram, här bor runt 8 600 personer, fastigheterna är väldigt eftersatta, kanske kan vi stimulera fram en diskussion eller någon form av rörelse, en mobilisering som synliggör stadsdelen för staden.

Här finns en jätteintressant situation, det är superprocessbaserat och vi kan bygga på det men göra ett kraftigt nedslag i festivalformat”. Så vi gjorde en kollaborativ festival med Hammarkullen 365 och den lokala hyresgästföreningen. Vi gick in direkt och förhandlade med fastighetsbolaget, som gick in med runt 150 tkr.

Sedan började vi förhandla med andra aktörer och lyckades samla in runt en halv miljon. Vi märkte hur svårt det är för de lokala initiativen att få sådana medel, fast de har erfarenhet och en tydlig vision. Det känns inte hälsosamt, jag tycker att tilliten från kommunen måste stärkas för att medborgarna ska kunna lita på kommunen överhuvudtaget. Det finns runt tio, elva musikvideor som har muralerna i Hammarkullen i bakgrunden. Skolorna och folkhögskolan i närheten ger guidade turer. De har lektioner som är relaterade till muralerna i grundskolan, förskolan och i gymnasieskolan så att folk reser till Hammarkullen för att se muralerna. Det var någonting som aldrig hände innan våra projekt, i relation till den andra offentliga konsten i stadsdelen. Nu är Hammarkullen den stadsdel i Göteborg som har flest muraler, så det i sig har skapat en helt nytt narrativ i stadsdelen och också en kunskap som stannar där.

Sedan Artscape och Hammarkullen Urban Art 2017 har Urban Konst fortsatt sitt arbete med att länka samman konstnärer och lokala aktörer. Under Saturnus Project har Urban Konst samarbetat med Familjebostäder i stadsdelen Bergsjön.

Idag är Bergsjöfamet, som ligger i området, en av Sveriges största öppna väggar för graffiti. Den är öppen dygnet runt. Flera tillfälliga konstprojekt och program har också genomförts i syfte att utforska platsens arkitektur och potential.

Utöver att verka främjande och rådgivande för den självinitierade gatukonsten bedriver Urban Konst även programverksamhet. Exempel på det är Centrum är periferin – filmprogram och performance (2019) på Göteborgs Konsthall. Programmet presenterade tre korta filmer som visade vad graffitti, street art och offentlig konst kan innebära visuellt och politiskt. Varje film följdes av ett kort samtal med några av de som skapat och medverkat i filmerna.

BUDGET OCH TIDSPLAN

82

Urban Konst har en personalstyrka på 1,6 tjänster och en verksamhetsbudget på knappt 100 tkr. Detta innebär att verksamheten måste prioritera hårt och själva dra in de ekonomiska medel och upprätta de samarbeten som behövs för att

genomföra projekt och program inom ramen för uppdraget. Planeringsarbetet med festivalen Artscape 2016 inleddes i slutet av oktober 2015 och pågick till sommaren 2016. Alla stadsdelsförvaltningar bidrog och tillsammans med de medel som fastighetsbolagen och andra gick in med fick Urban Konst in cirka 2 miljoner kr. Sedan tillkom det andra resurser i form av sommarjobb för ungdomar, bussar, grafisk form som Urban Konst själva tog fram samt processer med ungdomarna där de blev ambassadörer för festivalen, skötte de guidade turerna och de pedagogiska aktiviteterna. Hammarkullen Urban Art 2017 gick på cirka 500 tkr och planerades och genomfördes på mindre än ett år.

83

1. Himed & Reyben, Somos, 2017, Hammarkullen, Gรถteborg. Foto: Lennart Navarrete. Initiativet Hammarkullen Urban Art 2017.

Urban Konst.

2. Himed & Reyben, No Limits, No borders, 2016. Hammarkullen, Gรถteborg. Foto: Lennart Navarrete. Hammarkullen 365.

84

ÖREBRO KONSTHALL

I Örebro kommun har konsthallschefen, nu Anna-Karin Wulgué, i uppdrag att driva Örebro konsthall, köpa in och ansvara för den kommunala konstsamlingen, ansvara för enprocentsuppdragen och ansvara för drift och underhåll av den offentliga konsten. Sedan ett år tillbaka har konsthallen en tjänst för en intendent för offentlig konst som är placerad på konsthallen. Den personen samordnar det konstnärliga rådet, vilket är en samrådsgrupp för konst i det offentliga rummet, samt projektleder enprocentsuppdrag och förvaltar den kommunala konstsamlingen.

Så här beskriver konsthallschefen Anna-Karin Wulgué arbetsprocessen kring enprocentsuppdragen: I Örebro kommun är det lokalförsörjningsenheten, som ligger under stadsbyggnadsförvaltningen, som ger oss enprocentsuppdrag. I samband med att det kommer in en beställning till de kommunala bolagen att bygga skickar lokalförsörjningsenheten en beställning för inköp av konst till oss. När vi får in beställningen får vi en summa och en kontaktperson till projektet. Ofta kommer beställningen i samband med byggstart, då finansiering och upphandling redan är klar. Allt som oftast är det inte beskrivet i upphandlingsunderlaget att det ska komma konst som ska integreras, vilket ställer till problem för oss och för bygget. Konstens installationskostnader måste gå på konstbudgeten i stället för att gå in i byggbudgeten. Det kan också ställa till problem tidsmässigt ifall byggprojektledarna inte är så intresserade av att vara behjälpliga. Konsten blir ett problem i stället för att vara någonting positivt. Antingen går vi in på direkten och försöker jobba byggnadsintegrerat, eller så väntar vi tills allting är klart och verksamheten kommer in. För det är ju oftast då man har en referensgrupp för platsen – några som kommer att jobba i verksamheten. I referensgruppen sitter personal från konsthallen: intendent för offentlig konst och konsthallschef, arkitekt om det finns någon, landskapsarkitekt om det handlar om utemiljö, verksamhetsrepresentanter, någon representant från fastighetsägaren och eventuellt en förvaltare för att förvaltningsfrågor ska diskuteras. Ytterst är det konsthallen som fattar beslut, konsthallschefen har den befogenheten på delegation från kulturnämnden, så politikerna är inte inblandade i processen. Vi använder lite olika förfaranden, förhandlat förfarande21 utan annonsering och någon gång per år så gör vi en annonsering. Antingen projektleder vår intendent eller en extern konstkonsult, tidigare har även jag varit projektledare.

Vem som projektleder beror på hur många uppdrag vi har och vilken arbetsbelastning vi har på konsthallen. När vi anlitar en konstkonsult så betalar vi ungefär 10 procent av den totala budgeten i arvode. Sedan tar vi fram ett konstprogram och väljer konstnär, skiss, beslut om genomförande och sedan följer processen – genomförande, installation och sedan invigning.

86

21. Förhandlat förfarande innebär direktupphandling.

BUDGET OCH TIDSPLAN Den största budget som Örebro konsthall har hanterat för ett enskilt gestaltningsuppdrag ligger på 2,8 miljoner kr och det var för en stor nybyggnation. Där var projektet uppdelat i flera delprojekt och den totala budgeten för platsen var 5 miljoner. Annars är det vanligare med budgetar på 1–2 miljoner kr för till exempel en ny skola eller ett nytt vård- och omsorgsboende. Det blir oftast mindre budgetar på 200–300 tkr för förskolor och serviceboenden.

Gestaltningsuppdragen tar mellan 1–3 år att genomföra.

87

RAKETA, Nära marken – Vi ringde trädet. Det sa bara hej. Och hejdå, 2017. Foto: Jann Lipka. Örebro konsthall.

88

3. VÄGAR TILL DET OFFENTLIGA RUMMET

I det här kapitlet beskrivs de olika metoder och sätt att arbeta som gör att konstinstitutionernas arbete når det offentliga rummet. Metoderna och arbetssätten inkluderar gestaltningsuppdrag, program, evenemang och residensverksamhet.

Oavsett tillvägagångssätt så ingår det i alla konstinstitutioners arbete att förankra och förmedla arbetet med konst i offentliga rum i kontakten med förvaltningar, politiker, samarbetspartners, verksamheter, brukare, invånare, publik och media.

ENPROCENTSREGELN – DEN VAGA REGELN Enprocentsregeln innebär att minst en procent av budgeten vid byggprojekt ska investeras i konstnärlig gestaltning, om kommunen eller regionen i fråga tagit beslut om det. I de flesta fall är en procent uträknad på ny-, om- och tillbyggnationer av fastigheter och tillämpas mindre ofta på infrastruktur och offentliga miljöer som gata och park. I rapporten skiljer sig konstinstitutionerna åt i fråga om beräkningsgrunder. Botkyrka kommun tillämpar enprocentsregeln på byggnader och gatu- och parkmiljö – i princip på allt utom väg och vatten. I Haninge använder man en procent från investeringar i byggnader även till gatu- och parkmiljö.

I Örebro och Gävle arbetar de både med en procent kopplad till byggnader och separata budgetar kopplade till gata och park framräknade på annat sätt. Ibland är en procent beräknad på vad kommunen brukar lägga eller tidigare har lagt på den offentliga konsten. Den tillförs då som en årlig investeringsbudget. I Lund testar man en ny modell för förvaltningsövergripande arbete kring den offentliga konsten med en årlig budget på 3 miljoner kr över en 3-årig testperiod. Summan är en genomsnittlig årskostnad för offentlig konst i Lunds kommun. Enprocenten tillämpas med andra ord på olika vis och genomförs under varierande former.

Med tanke på den vikt som läggs vid konstens betydelse för att skapa offentliga rum med långsiktiga kvaliteter i Politik för gestaltad livsmiljö, kan det tyckas märkligt att arbetsformer och resurser kan variera så pass mycket över landet.22 Att det finns så stora variationer i tillämpning av enprocentsregeln har möjligen att göra med att det är en rekommendation snarare än en regel. Kanske kan det kopplas till vagheten i den ursprungliga rekommendationen från regeringen. Så här formulerades den i propositionen 1937:157: /…/vid beviljande av anslag till statliga nybyggnadsföretag regelmässigt i anslaget inbegripa ett icke alltför ringa belopp, i allmänhet icke understigande en procent av byggnadskostnaderna, till konstnärlig utsmyckning, givetvis under förutsättning, att sådan utsmyckning med hänsyn till byggnadens art och belägenhet lämpligen bör äga rum.23 Så här beskriver Konstnärsnämnden enprocentsregeln i sin rapport Ingen regel utan undantag. Enprocentregeln för konstnärlig gestaltning av offentlig miljö från 2013: Enprocentsregeln har aldrig varit en enhetlig regel utan mer en ekonomisk princip som fått två politikområden att mötas; byggsektorn och kultursektorn. Det

90

22. Politik för gestaltad livsmiljö (prop. 2017/18:110).

23. Proposition 1937:157. Se: https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/ kungl-majlis-proposition-nr-157_DY30157/html.

är en form av aspektpolitik där kultursektorn tillförs stora anslag från en mer penningstark sektor. Byggbolag och fastighetsföretag är också vinnare då den byggnadsanknutna konsten tillför byggnaderna ett mervärde. Vinsten för kulturpolitiken är, förutom att den ger bild- och formkonstnärer arbetstillfällen, att den offentliga konsten finns tillgänglig i människors vardag.24 I samma rapport från Konstnärsnämnden uppgav 45 procent av de tillfrågade kommunerna och 77 procent av länen och regionerna att de arbetar enligt rekommendationen om enprocentsregeln. I rapporten framgår det att ju fler byggprojekt som genomförs i en kommun, desto större chans är att man efterlever enprocentsrekommendationen och har en organisation för detta.25 I denna rapport, som utgör ett betydligt mindre underlag än Konstnärsnämndens, kan förekomsten av speciell organisation för den offentliga konsten, i form av exempelvis en intendent för offentlig konst, också kopplas till platser med hög exploateringstakt som Haninge, Gävle eller Lund.

Denna nyktra syn på den offentliga konsten i Konstnärsnämndens rapport kontrasteras av den mer ideologiskt orienterade synen från KRO: Regeln har bidragit till att den offentliga konsten är ett av de mest tillgängliga konstnärliga uttryck vi har i våra livsmiljöer. Den platsspecifika konsten når även medborgare som inte aktivt söker sig till konstupplevelser, till exempel barn till föräldrar med litet intresse för konst. Regeln är en av samhällets viktigaste verktyg för att bidra till uppfyllandet av ”var och ens rätt att njuta av konst” (artikel 27), som det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Enprocentsregeln antogs första gången av riksdagen 1937 i syfte att skapa ett ekonomiskt utrymme för konst i planering och byggande av offentliga miljöer. ”Konsten är på väg att bliva allas egendom”, som dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg uttryckte det.26 Av de 17 konstinstitutioner som medverkar i rapporten är det följande nio som arbetar med gestaltningsuppdrag för sin kommun: Borås Konstmuseum, Botkyrka konsthall, Gävle Konstcentrum, Haninge konsthall, Kristianstads konsthall, Luleå konsthall, Lunds konsthall, Konstmuseet i Skövde och Örebro konsthall. Av dessa nio har fem en intendent för den offentliga konsten: Gävle Konstcentrum, Konsthallen i Haninge kulturhus, Kristianstads konsthall, Lunds konsthall och Örebro konsthall. Intendenten arbetar enbart med gestaltningsuppdrag, förvaltning av den offentliga konsten, pedagogik kopplad till den offentliga konsten och med så kallad ”löskonst”. På Örebro och Kristianstads konsthallar har man utöver sin konstintendent för offentlig konst även tidvis behov av externa projektledare.

Resten av konstinstitutionerna: Borås Konstmuseum, Botkyrka konsthall, Luleå konsthall och Konstmuseet i Skövde överlåter åt verksamhetsledaren eller

91

24. Ingen regel utan undantag. Enprocentregeln för konstnärlig gestaltning av offentlig miljö, Konstnärsnämnden 2013, s. 11. https://www.konstnarsnamnden.se/Sve/Nyheter/PDFer/ Knamnden_Enprocentrapport_A5_2013_web_2.pdf 25. Ibid, s. 13.

26. http://www.kro.se/enprocentsregeln

1. Ingo Vetter, Priapos trädgård, 2009. Foto: Hanna Landström.

Gävle Konstcentrum.

2. SUPERFLEX, Lyssa på oss!, 2018. Foto: Helene Toresdotter.

Lunds konsthall.

92

konstintendenten att handlägga gestaltningsuppdrag eller kopplar på en konstkonsult som då övertar det operativa arbetet med produktionen fram till dess att konstverket invigs. Samtliga konstinstitutioners chefer följer dock ärendet under hela processen och är i förekommande fall föredragande i kulturnämnden eller i det lokala konstrådet. På Kalmar konstmuseum har de upphört att arbeta direkt med gestaltningsuppdrag. Istället har museet intagit en strategisk roll i förhållande till enprocentsuppdragen i hela länet via bild- och formutvecklaren som är placerad på konstmuseet (tidigare kallad konstkonsulent).

NÄR BLIR KONSTEN OFFENTLIG? De fria konstinstitutionerna Index, Konsthall C, Signal – Center för samtidskonst och Tensta konsthall har övervägande offentlig finansiering. Ingen av de fria konstinstitutionerna anlitas för gestaltningsuppdrag, exempelvis som externa projektledare. Det är dock vanligt att konstprojekt eller utställningsprogram utspelar sig i det offentliga rummet och är förankrat i lokalsamhället.

Konst som tillkommer genom en tillämpning av enprocentsregeln på offentliga investeringsmedel uppfattas ofta som det som är offentlig konst. I kontrast till denna uppfattning så uppfattas konst och utställningsrummet bland rapportens fria konstinstitutioner som något som i sig skapar offentlighet. Flera av verksamhetsledarna, bland andra dåvarande chefen på Tensta konsthall Maria Lind, argumenterar för att man kan se konstinstitutioner som en del av det offentliga rummet. Marti Manen på Index har en liknande syn då han beskriver utställningsmediet som något töjbart som skapar offentlighet: En utställning är också en offentlig plats, en offentlig arena. Konsten är offentlig för utan den kontexten så blir den obegriplig. Konstnären Per Hasselberg, grundare av Konsthall C, kortsluter motsatsförhållandet mellan det offentliga rummet och konstinstitutionen genom att betrakta Konsthall C som ett offentligt konstverk i sig. Även om dessa resonemang är intressanta och relevanta, så fokuserar denna rapport på konstverk eller konstprojekt som genomförs som en del av konstinstitutionens program utanför dess fysiska väggar. De tar plats i något som man skulle kunna kalla gemensamma, fysiska, offentliga miljöer. I det fria konstlivet genomförs dessa ofta som samarbetsprojekt, som del i en utställning eller som en del av evenemangs- och förmedlingsverksamhet. Det fria konstlivet är inte ”inbäddat” i offentlig förvaltning som de offentliga konstinstitutionerna och har generellt sett mindre tid och resurser att lägga på arbetet i offentliga rum.

ARBETSPROCESSER – ENPROCENTSREGELN

93

Alla konstinstitutioner som arbetar med enprocentsuppdrag drivs i offentlig regi.

En del av kommunerna har en lång, stolt tradition av att arbeta med offentlig konst. I många fall, men inte alla, följer man upp den traditionen genom tydligt

beskrivna arbetsprocesser, konstpolicies och i bästa fall i tillsättandet av en intendent för offentlig konst. De bäst organiserade kommunerna har ofta en hög exploateringstakt – det byggs mycket, vilket resulterar i många uppdrag och ett mer organiserat arbete kring gestaltningsuppdragen.

De flesta konstinstitutioner som arbetar med enprocentsuppdrag har en ganska likartad arbetsprocess. De byggnadsanknutna uppdragen kommer till konstinstitutionen via tekniska förvaltningen, stadsbyggnadsförvaltningen/ samhällsbyggnadsförvaltningen eller förvaltningar eller enheter inom dessa förvaltningar som har i uppdrag att försörja kommunen med lokaler. Dessa kallas exempelvis lokalförsörjningsenheten (Örebro), serviceförvaltningen (Lund) eller sektor service (Skövde). Gävle Konstcentrum och Lunds konsthall blir kontaktade av det kommunala byggbolaget, i dessa fall Gavlefastigheter respektive Lundafastigheter.

Det enda undantagen från ovan nämnda ordning vad gäller tilldelandet av gestaltningsuppdrag är Haninge och Borås. Varje år tilldelas kulturenheten i Haninge, som ligger under kultur- och fritidsförvaltningen, ett uppdrag att göra ett förslag på fördelning av nästa års investeringsmedel för offentlig konst.

Förslaget bearbetas tillsammans med stadsbyggnadsförvaltningen och kommunstyrelseförvaltningen. Efter beslut om fördelning av medel tillförs kulturenheten i Haninge den årliga investeringsbudgeten som de sedan disponerar för den offentliga konsten. I Borås disponerar konstmuseet en årlig investeringsbudget för offentlig konst som de i dialog med lokalförsörjningsförvaltningen och ett konstnärligt råd fördelar på olika projekt.

I Borås och Haninge ligger en stor del av initiativet att föreslå var och när man ska investera i konst hos kommunens konstkompetens. Efter tilldelandet av investeringsmedel direkt till verksamheten som ansvarar för den offentliga konsten skiljer sig inte Haninge och Borås kommun från resten av kommunerna i handläggandet av enskilda gestaltningsuppdrag.

När konstinstitutionen fått in uppdraget från sin förvaltning, enhet eller det kommunala fastighetsbolaget så är det oftast den som kallar samman en arbetsgrupp baserad på en blandning av kompetenser; konstnärlig och teknisk kompetens samt representanter för verksamhet och brukare.

94

Nästa steg för konstinstitutionen är att skriva fram det som kallas konstprogram eller uppdragsprogram för det aktuella projektet. Ibland får man kontakta både verksamhet och brukare i ett senare skede eftersom dessa inte finns vid start. Finns verksamhet och brukare så brukar de involveras för att tycka till om konstprogram och val av konstnärer men de ingår inte i arbetsgruppen av sakkunniga som beskrivs ovan. Oftast fortskrider arbetet i en trestegsfas. Först sammanställs ett konstprogram som förankras i arbetsgruppen och eventuellt i verksamhet och bland brukare. Sedan väljs konstnärer för skissuppdrag och dessa förankras i ovan nämnda grupper. Slutligen väljs en skiss för gestaltningsuppdrag. Beslut om val av skiss för gestaltningsuppdraget görs oftast av konstinstitutionen men i dialog med ovan nämnda grupper.

Tensta konsthalls Språkcafé med Fahyma Alnablsi och volontärer som en del av Ahmet Öguts The Silent University, 2015.

Foto: Tensta konsthall.

95

Har man beslutat att politiker ska vara delaktiga i processen är de ofta med vid två tillfällen: när beslut fattas om val av konstnärer för skissuppdrag och när beslut fattas om val av skiss/tilldelande av gestaltningsuppdrag. Under dessa möten är det praxis att den konstnärliga sakkunskapen är i majoritet. Politikerna är i dessa sammanhang de som formellt fattar beslut om tilldelande av skiss och gestaltningsuppdrag utifrån den konstnärliga sakkunskapens förslag. De flesta konstinstitutioner som har med politiker i sin process, exempelvis i Borås, Botkyrka, Haninge, Lund och Kristianstad, tycker att det är positivt. Dessa möten ses som goda tillfällen att förmedla hur institutionerna arbetar med kommunens konstinköp.

Upphandlingsform bestäms ofta tidigt i skedet kring framtagande av konstprogram. I Kristianstad och Gävle har kommunerna beslutat att utlysa samtliga uppdrag. De flesta kommuner arbetar dock med en blandning av upphandlingsformer, bland annat beroende på budgetnivå för enskilda uppdrag och kostnad över året.

I Lund arbetar man enbart med direktupphandling. Processen med val av konstnärer är så väl förankrad i dialog med byggprojekt, verksamhet och brukare samt motiverad utifrån sakkunskap att det kan bedömas vara korrekt utifrån LOU. Konstmuseet i Skövde har testat olika urvalsprocesser för att bredda urvalet av konstnärer och för att hitta en metod som tillåter att de kan arbeta närmre det specifika konstprogrammet än vad personalen anser att upphandlingsverktyget medger. Detta har de kunnat göra med stöd av kommunens juridiska expertis utifrån den möjlighet LOU ger för undantag vid upphandling av konst, design och arkitektur.

Konstinstitutionernas vanligaste argument mot upphandlingsverktygen är att de får in anmälningar från samma konstnärer oavsett uppdrag och att man på så vis måste hantera stora mängder intresseanmälningar som inte alltid möter upp konstprogrammet. En utlysning kan generera hundratals intresseanmälningar vilka utgör en administrativ börda ifall konstinstitutionen har många parallella projekt.

GATA & PARK, STADSUTVECKLING, FONDER OCH DONATIONER

96

De vanligaste enprocentsuppdragen gäller förskolor, skolor, idrottsanläggningar och omsorg som bedrivs i lokaler bekostade av kommunen eller regionen.

Mer sällan är uppdragen kopplade till gatu- och parkmiljö. Det beror på att kommunerna ofta har fattat beslut om att tillämpa enprocentsregeln på nyoch ombyggnationer fastigheter men inte på övriga offentliga miljöer. När ett gestaltningsuppdrag för gatu- och parkmiljö tillkommer är det ofta utan tillämpning av enprocentsregeln. Hur budget beräknas här är oklart, men det verkar som att det tas höjd för att det är extra kostnadskrävande med installationer utomhus.

Undantaget här är Botkyrka kommun. De har, som tidigare nämnts, en investeringspolicy som innebär att enprocentsregeln ska tillämpas på alla investeringar i

kommunens fastigheter och offentliga miljöer som besöks eller används av allmänheten.

Haninge kommuns beslutsprocess gällande konst kopplad till kommunens investeringsbudget är, som tidigare nämnts, ovanlig. Kulturenheten tilldelas årligen uppdraget att göra ett förslag på fördelning av nästa års investeringsmedel för offentlig konst. Dessa medel kommer ifrån investeringsbudgetar kopplade till byggnader men används för både byggnadsanknuten konst såväl som konst kopplad till gatu- och parkmiljö. Inom ramen inkluderar man även mindre budgetar för tidsbegränsade, deltagarbaserade konstprojekt med kortare ledtider. Verksamhetschefen och den offentliga konstintendenten på kulturenheten tar fram riktlinjerna för hur investeringsmedlen ska användas och sedan bearbetas dessa tillsammans med stadsbyggnadsförvaltningen (stadsarkitekten) och dess avdelning park och natur (stadsträdgårdsmästaren) och även med kommunstyrelseförvaltningen och dess avdelning mark och exploatering.

Riktlinjerna för hur investeringsmedlen ska fördelas ska ligga i linje med övriga planer: utvecklingsplaner för kommunen, utvecklingsområden och nybyggnationsområden.

I Borås Stad avsätts årliga investeringsmedel som Borås Konstmuseum förfogar över för den offentliga konsten. Konstmuseet är sammankallande för det konstnärliga rådet som samlar representanter från samhällsförvaltningen och tekniska förvaltningen, för att driva konstfrågor i samband med investeringar i Borås offentliga miljö och stadsutvecklingsprojekt. Man har även möjligheten att ta egna initiativ till projekt eller nya verk i det offentliga rummet genom att söka fondmedel och genom samarbeten med näringslivet. Exempelvis har Borås Konstmuseum fått medel från Schultz fond för att arbeta med ett nytt verk av Nathalie Djurberg i offentlig miljö. Nyligen donerade representanter från näringslivet två nya verk av konstnärerna Pae White och Elmgreen & Dragset där val av konstnärer gjordes i samarbete med Borås Konstmuseum. Örebro konsthall har varit drivande i att få till ett närmre samarbete med stadsbyggnadsförvaltningen om gestaltningsuppdrag i offentlig miljö där inte enprocentregeln tillämpas. Det har resulterat i bildandet av ett konstnärligt råd.

I rådet sitter: konsthallschef, konsthallens intendent för offentlig konst, stadsarkitekt, stadsträdgårdsmästare, en strateg från stadsbyggnadsförvaltningen, landskapsarkitekt samt stadsantikvarie. Tillsammans diskuterar de gestaltningsfrågor kopplade till utvecklingen av Örebros offentliga miljöer. Med rådet som forum kan Örebro konsthall verka för konstsatsningar i samarbete med stadsbyggnadsförvaltningen i stadsutvecklingsprojekt som inte finansieras via enprocentsuppdragen. Det kan gälla ombyggnation av gator och torg eller, som i Vivalla, en konstsatsning i samband med ett nytt rekreationsområde. Man har också anlitat konstnärer för att göra muralmålningar i cykeltunnlar tillsammans med sommarjobbande ungdomar.

97

Örebro konsthall samarbetar även med kommunens parkenhet i Statens konstråds satsning Konst i stadsutveckling. I samarbetet med parkenheten

ska konstnärerna Jenny Berntsson och Ruben Wätte utveckla lekmiljöer för barn. Arbetet är inriktat på hållbarhetsfrågor, men också på att skapa unika lekmiljöer genom att studera hur barn leker.

Konstmuseet i Skövde tillämpar inte enprocentsregeln men kan, utöver sina byggnadsanknutna uppdrag, söka fondmedel från den så kallade Egnellska fonden som kommunstyrelsen beviljar medel ur. Fonden är till för Skövdes ”förskönande” och konstmuseet, men även politiker och allmänhet kan äska medel ur den. På förslag av Konstmuseet i Skövde har fonden nyligen använts för att bekosta ett nytt Pipilotti Rist-verk på fasaden till det nybyggda mobilitetshuset Mode i Skövde centrum. Konstmuseet kan även få uppdrag med projektmedel från den Egnellska fonden. Det är politikerna i kulturnämnden och kommunstyrelsen som beviljar projektmedel ur fonden utifrån underlag från konstenheten som Konstmuseet i Skövde är en del av.

Lunds kommun skiljer ut sig bland kommunerna genom att avsätta 1,5 procent av investeringsmedlen från ny- och ombyggnation av kommunens fastigheter till offentlig konst. I år har Lunds kommun fattat beslut om att lägga om rutinerna för arbetet med den offentliga konsten. Syftet är att lösgöra konsten från byggnaderna och flytta ut konsten i stadsrummet så att konsten blir mer synlig och kommer fler till del. En ny arbetsgång arbetas fram där kultur- och fritidsförvaltningen (som Lunds konsthall tillhör), tekniska förvaltningen, serviceförvaltningen och stadsbyggnadskontoret ska samverka. Arbets- och beslutsprocess är ännu inte helt fastställd, även om det är beslutat att alla konstprojekt som beslutas i samverkansgruppen ska gå genom kultur- och fritid där konstexpertis, budgetstyrning och samordning ska finnas. Denna samverkansmodell ska testas under en treårsperiod, efter detta ska de nya rutinerna utvärderas och omförhandlas. Även andra stora aktörer som arbetar med offentlig konst, exempelvis Lunds universitet och Svenska kyrkan, kontaktar Lunds konsthall för att ingå i referensgrupper eller som konstexpertis. Lunds konsthall följer, oavsett uppdragsgivare, sin fastslagna arbetsgång där både konsthallschefen och intendenten för offentlig konst är engagerade samt ytterligare ett par av konsthallens medarbetare som bidrar med sin expertis.

EVENEMANG, PROGRAM OCH PROJEKT

98

De offentliga konstinstitutionernas möjlighet att arbeta med konst i det offentliga rummet utöver enprocentsuppdragen utgör ofta en begränsad del av verksamheten. Undantaget är Borås Konstmuseum där Borås Internationella Skulpturbiennal växte fram i eftersvallet av det omtalade inköpet av Pinocchioskulpturen av Jim Dine. Verket beställdes på initiativ av dåvarande konstmuseichefen Hasse Persson och stöttades ekonomiskt av det lokala näringslivet.

Borås Stad avsätter en miljon årligen för biennalen. Den har utvecklats från att vara koncentrerad på skulpturala verk i Borås centrum, stöttade av näringsliv och

konstgallerier, till en mer tematiskt sammanhållen utställning i Borås offentliga rum, även utanför centrum.27 Örebro Open Art, som också är en biennal, började som ett uppdrag för Örebro konsthall att pröva nya sätt att nå ut med konsten och flytta ut utställningen i stadsrummet där invånarna befinner sig. Nuförtiden drivs Örebro Open Art av en egen organisation med separat budget. Under året för genomförande ligger totalbudgeten på 10 miljoner, varav cirka 3 miljoner kommer från näringslivet och resten från kommunen.

Det förekommer även att konstinstitutionen avsätter en summa av utställningsbudgeten för konstprojekt i offentliga rum i mindre skala. På Kristianstads konsthall avsätter konsthallschefen Marika Reuterswärd en årlig budget på 50–60 tkr till konstnärliga projekt utanför konsthallen. Gunilla Klingbergs konstprojekt A Sign in Space (2015) på Täppetstranden i Åhus, fick konsthallschefen att inse hur konsthallen kunde möta både kommuninvånare och besökare till Kristianstad, som annars kanske inte skulle ta sig till konsthallen under sommaren.

Ibland kan dessa projekt ske i samverkan med samarbetspartners som exempelvis i samband med Statens konstråds projekt Konst händer. År 2016 genomförde den franska konstnären Maryam Lefkowitz performancen Walk, Hands, Eyes (Gamlegården), som en slags kartläggning av bostadsområdet Gamlegården.

Ungefär vart tredje år kan Kristianstads konsthall söka fondmedel för konstnärliga projekt. Under 2018 sökte konsthallen medel för att arbeta med en biblioteksbuss på uppdrag av kultur- och fritidsförvaltningen. Istället för att arbeta med löskonst inne i bussen beslutade konsthallen sig för att ge konstnären Danilo Stankovic i uppdrag att gestalta hela bussens utsida.

I Haninge är det samarbetet mellan konsthallen i Haninge kulturhus, intendenten för offentlig konst och stadsbyggnadsförvaltningen som ofta resulterar i konstprojekt utanför konsthallen. Dessa är fristående konstprojekt som kan användas som ett slags experimentella förstudier i olika stadsutvecklingssammanhang. Exempel på detta är Kanske en lekplats i mitten (2013), där konstnärerna Eva Arnqvist och Johanna Gustafsson Fürst genomförde en medborgardialog i form av ett konstprojekt både innanför och utanför konsthallen. Grupputställningen Konstodlingar, samma år, var en tillfällig utställning på torget utanför konsthallen som kretsade kring konstens roll i och omkring en konsthall. Bägge dessa projekt var kopplade till frågor kring gestaltningen av Poseidons torg utanför konsthallen.

Lunds konsthall driver konstprogrammet Lunds konsthall Ute som konsthallens femte årliga utställning de år då konsthallen har ekonomiskt utrymme. Lunds konsthall Ute sker sommartid för att sprida utställningsprogrammet och möta publiken i staden. Oetablerade, yngre konstnärer som arbetar performativt och platsspecifikt bjuds ofta in till sommarutställningen.

99

27. Borås internationella skulpturbiennal byter namn till Borås Internationella Konstbiennal där Borås Konstmuseum bland annat kommer att samarbeta med Textilmuseet. Nästa upplaga blir 2021 då biennalens budget även kommer att utökas med 4,5 miljoner kr.

1. Iman Issa, Heritage Studies #5, en del av Borås internationella skulpturbiennal 2018. Foto: David Eng. Borås Konstmuseum.

2. Maryam Lefkowitz, Walk, Hands, Eyes (Gamlegården), 2016. Foto: Ricard Estay.

Kristianstads konsthall.

100

I en del fall har konstnärer som är en del av konstinstitutionens utställningsprogram ett projekt som utspelar sig utanför dess utställningsrum. Exempel på detta är konstnären Monique Wernhamns projekt Vad är ett arbete? på Konstmuseet i Skövde (2017), som utforskade arbete och produktivitet i samarbete med tio av Skövde kommuns sommarjobbande ungdomar.

Havremagasinets program har haft ett stort fokus på integration på flera nivåer.

Med Art & Music Factory lokaliserades verksamheten till en butikslokal i centrala Boden. Det blev ett ungdomsprojekt med musik och skapande med den eritreanska musikern Tedros Weldemichael och konstnären Oscar Männikkö som verksamhetsledare. Fem dagar i veckan ordnade de drop-in verksamhet på eftermiddagarna dit människor kunde komma och spela musik eller teckna och måla. Projektet pågick i sex månader, mars–augusti 2018.

Tillsammans med Förvarsmuseum och det kommunala bostadsbolaget Bodenbo ansökte Havremagasinet om ett Konst händer-projekt från Statens konstråd.

Två mindre lägenheter slogs ihop till ett större rum i konstprojektet Al Madhafah/ The Living Room (2018) av arkitekten Sandi Hilal. Hon hade vid ett besök i Boden fått kontakt med syriska Yasmeen Mahmoud och Ibrahim Hnadawe vars egna värdskap inspirerade Sandi Hilal att föreslå ett konstprojekt i form av ett offentligt vardagsrum. Al Madhafah fungerar som dåvarande konsthallschefen Cornelius Stiefenhofer uttryckte det, både som social skulptur, offentlig konst och en modell för hur Migrationsverket kunde organisera sitt flyktingmottagande.

Som en del av Göteborgs konsthall agerar Urban Konst rådgivande för initiativtagare – ibland för offentliga förvaltningar, ibland för kommunala bolag. De agerar också rådgivande för organiserade och icke-organiserade grupper i processer som har att göra med offentlig konst som inte är beställningar eller frågor som berör öppna ytor för graffiti. Ofta har Urban Konst arbetat med festivalen som format.

De har bland annat arrangerat den ”kollaborativa” festivalen Hammarkullen Urban Art 2017 tillsammans med föreningen Hammarkullen 365, hyresgästföreningen och ett lokalt bostadsbolag. De muralmålningar som finns kvar efter Hammarkullen Urban Art 2017 har gjort Hammarkullen till en gatukonstdestination.

Under Saturnus Project (2017–2019) har Urban Konst samarbetat med Familjebostäder i stadsdelen Bergsjön. Idag är Bergsjöfamet, som ligger i området, en av Sveriges största öppna väggar för graffiti. Väggen är öppen dygnet runt och flera tillfälliga konstprojekt och program har genomförts i syfte att utforska platsens arkitektur och potential.

101

Genom projektet Förnyelse av kulturarvet med samtidskonst som kompass har Kalmar konstmuseum bjudit in internationella konstnärer för att undersöka det svenska kulturarvet. Den sydafrikanska konstnären och designern Nkuli Mlangeni ställde frågan: ”Vem var den första svarta kvinnan i Kalmar?”. En nästan bortglömd Kalmarbos livsöde kom åter fram i ljuset: Sara Makatemele – Kalmars första svarta kvinna. Makatemeles öde blev till en del av utställningen Djupt Minne (2017) på Kalmar konstmuseum. I samband med vernissagen genomförde konstnären Nkuli Mlangeni minnesstunden Vaka för Sara. Minnesstunden väckte starka

102

Ansiktsmålning var en av de aktiviteter som förekom i ungdomsprojektet Art & Music Factory, 2018.

Verksamhetsledare var konstnären Oscar Männikkö och musikern Tedros Weldemichael.

Foto: Oscar Männikkö. Havremagasinet länskonsthall.

känslor och frågor om kolonialism och historiskt ansvar. Inte minst ordet ”kaffer” upprörde. Det ordet står än idag på Sara Makatemeles gravvård. Diskussionen ledde till att Kalmar konstmuseum, i samarbete med Svenska kyrkan (2018) kunde avtäcka en ny skylt som belyser Sara Makatemeles livshistoria på Södra kyrkogården i Kalmar.

RESIDENSVERKSAMHET Ett annat sätt som de lokala konstinstitutionerna kan arbeta med offentlig konst är genom residensverksamhet. Art Inside Out är Region Hallands nomadiska residensverksamhet som drivs av samtliga sex halländska kommuner för svenska och internationella konstnärer från alla kulturområden. Kommunerna har representanter i den så kallade beredningsgruppen som, tillsammans med verksamhetsledaren för Art Inside Out, identifierar olika platser och sammanhang som kommunerna är intresserade av att undersöka med en konstnärlig blick. Art Inside Out gör en till två utlysningar per år och får då in ansökningar från konstnärer som är intresserade av att komma och arbeta med utvalda platser och teman. Institutionen annonserar ibland internationellt och har till vissa utlysningar fått in så mycket som 620 ansökningar.

Art Inside Out har varken någon större produktionsbudget eller krav på att vistelsen ska resultera i ett verk. Istället är det konstnärernas process på platsen och reflektioner över denna som utgör den kunskapsgenerering som Region Halland sedan förfogar över. Som verksamhetsledaren Petra Johansson uttrycker det: Det behöver inte resultera i något verk men det resulterar ju alltid i någon form av konstnärligt arbete. Art Inside Out arbetar med en modell där de gästande konstnärerna har researchveckor, produktionsveckor och sedan en visningsperiod på slutet som kan variera mellan 6 och 12 veckor. Ofta blir det i form av en utställning men det kan också vara någon annan form av offentlig presentation.

Vid några tillfällen har konstnärerna fått vidare uppdrag av kommunerna som de arbetat i.

Flera av kommunerna eller regionerna driver residens kopplade till sin lokala konstinstitution, ofta med inriktning på kommunens offentliga miljöer och lokalsamhället. Detta är fallet med residensen Botkyrka Residence, Artist in Residence Skövde (AiRS), Artist in Residence Örebro län (AiR Örebro län) och Bodycake i Kalmar.

103

I fallen med AiR i Skövde och AiR Örebro län är dessa inte heller inriktade på produktion utan handlar mer om att skapa internationellt utbyte och nya perspektiv på staden eller på olika platser i kommunen. I Skövde har man valt att bjuda in konstnärer med intresse för lokalsamhällen samt sociala och deltagarbaserade konstnärliga praktiker. Det är en medveten strategi för att flytta ut verksamheten från institutionen till det offentliga rummet. I residenset ingår researchresor för att träffa konstnärer. Inbjudna konstnärer får sedan en möjlighet att stanna i åtta veckor. Det enda som krävs av konstnärerna är att de gör en presentation av vad

Saadia Hussain i sin hemvagn där hon bjÜd in Halmstadsborna till samtal om relationen till hemmet under sin residens i Halmstad, 2018. Foto: Davor Abazovic.

Art Inside Out.

104

de arbetat med under tiden för vistelsen. Samtliga konstnärer som deltagit hitintills i AiRS har dock valt att producera verk under sin vistelse.

I Örebro finns en liknande strategi sedan 2018 att bjuda in konstnärer med ett intresse för det offentliga rummet. Konstnärerna har inget krav på sig att prestera ett projekt men Örebro konsthall finns där som ett stöd för att koppla ihop dem med olika verksamheter om intresse uppstår. Hitintills har konsthallen haft besök av tre konstnärer som mött föreningsliv och representanter för det lokala konstlivet. En av dem, Veronika Geiger, deltog även i Örebro Open Art, 2019.

Botkyrka Residence har varit baserat i Fittja i över ett decennium. Residenset har en lägenhet, sponsrad av det kommunala bostadsbolaget Botkyrkabyggen, som utgör konstnärsbostad, ateljé och mötesplats. Botkyrka konsthall ser residenset som en av konsthallens viktigaste verksamheter där kontakt skapas med lokalsamhället via, de oftast internationella, konstnärerna. Residenset genererar både konstprojekt och program i det offentliga rummet, presentationer i konsthallen och vid några tillfällen har det lett till enprocentsuppdrag. En och samma konstnär kan alltså återkomma under residensets gång då nya möjligheter och projekt kan uppstå till följd av vistelsen. Residenset är en bidragande orsak till att konsthallen valde att flytta verksamheten till Fittja.

Kalmar konstmuseum driver det internationella residenset Bodycake. Även om residenset inte haft ett fokus på offentlig konst så har residenskonstnärerna arbetat i det offentliga rummet. Utställningen Present Tense (2015), curerad av Marianna Garin och Andres Kurg, undersökte det offentliga rummet som en plats för omvandling, utbyte och deltagande. Där ingick exempelvis ett par performanceverk i centrala Kalmar. I Choreography for the Running Male av Egle Budvytyte sprang män genom staden och gjorde en rad känslofyllda gester. I estniska konstnärerna Flo Kasearu, Andra Aaloe, Aet Ader och Grete Soosalu’s verk Konstkön samsades referenser till sovjettidens köer och till samtida butiksjippon med dagens press på konstinstitutioner att locka ny publik.

Då publiken köat sig in på Kalmar konstmuseum fick de 100 kronor var direkt i handen.

KONSTNÄRLIGA PRAKTIKER De flesta som arbetar med gestaltningsuppdrag kopplade till enprocentsregeln har att ta hänsyn till krav på hållfasthet, hur länge ett verk kan förväntas hålla och avskrivningsregler. Det allra vanligaste är att man satsar på svenska konstnärer eftersom budgetarna för det mesta saknar utrymme för stora resebudgetar.

105

I Haninge kommun lyfter man ut en mindre budget för tillfälliga, ickepermanenta verk för att kunna arbeta med olika tidsplaner inom den offentliga konsten. I detta sammanhang har man till exempel kunnat jobba med ljuskonst där man kan begränsa livslängden på verket till tre år. Videoprojektet Brev från Jordbro (2017) producerades inom ramen för den offentliga konstbudgeten och visades på en

biograf i Brandbergen. Nu finns det i Haninge kommuns konstsamling och på kulturenheten planerar de en permanent placering på ett bibliotek eller skola.

Parallellt med detta skapas det permanenta verk som väldigt ofta blir skulpturer av olika slag – allt från lekskulpturer till fasadintegrerade skulpturer. Men även gestaltningsuppdragen som leder till permanenta verk kan innehålla research eller deltagarbaserade processer som kan generera konst i olika former. Ett exempel på det är Jonas Nobels gestaltning Haninge kommuns geologiska historia (2016) som består av tre skulpturer och där gestaltningsuppdraget även inbegrep en exkursion till Utö på temat åldrande tillsammans med en geolog, en fotograf, en konstkritiker, en grupp pensionärer och boende. Arbetet bakom gestaltningsuppdraget kom att visas på Haninge konsthall. Under utställningen använde Jonas Nobel och formgivarna Konst & Teknik konsthallen som ett redaktionsrum för att samla in historia om det gamla Haninge. Detta resulterade i boken Haninges geologiska historia, vilken också ingår som en del av gestaltningsuppdraget.

I skulpturstaden Borås har det historiskt sett funnits ett fokus på monumental skulptur av manliga konstnärer. Denna snedfördelning ur könsperspektiv är något som konstmuseet velat åtgärda genom att ge fler uppdrag i det offentliga rummet till kvinnliga konstnärer. Övervikten av manliga konstnärer i gestaltningsuppdragen är något de även uppmärksammat och arbetar med i Kristianstad och i Luleå.

Borås Internationella Skulpturbiennal har tidigare samarbetat mycket med näringslivet i Borås vilket resulterat i en koncentration av skulpturer i centrala Borås.

Med de senaste skulpturbiennalerna har Borås Konstmuseum velat arbeta mer tematiskt, flytta tyngdpunkten från centrum ut till bostadsområden och arbeta med rörlig bild. Konstmuseet har också velat testa att arbeta mer processbaserat med konstnärer i det offentliga rummet. Genom Statens konstråds satsning Konst i stadsutveckling har ett processbaserat konstprojekt startats i bostadsområdet Sjöbo.

Botkyrka konsthall har arbetat mycket med deltagarbaserad konst och konstnärer i dialogprocesser vid enprocentsuppdrag. I Sasha Hübers verk Circles of Light (2014) för äldreboendet Tornet i Alby samlade hon in berättelser om platsen.

Berättelserna handlade främst om de äldres minnen av området där Tornet byggdes men också om historiken kring äldreboenden. Konstnärens insamlade material växte och blev till ett underlag för konstverket och en bok. I Botkyrka upplever konsthallspersonalen ett stort intresse från kommunen att arbeta deltagarbaserat med konstnärer. Botkyrka konsthall har också velat testa sig fram och ge uppdrag till konstnärer som inte har jobbat så mycket med offentlig konst tidigare. Syftet är att försöka skapa en bred palett av konstnärliga praktiker och erfarenheter. Enligt Anneli Berglund, bild- och formutvecklare i Kalmar län, är annars konstnärers tidigare erfarenhet av att arbeta med gestaltningsuppdrag något som ofta avgör valet av konstnär.

106

I Gävle kommun är hållbarhet och långsiktighet viktigt i arbetet med den offentliga konsten. Trots att det finns 400 verk i kommunens konstsamling har

Jonas Nobel, Haninge kommuns geologiska historia, en utställning och en offentlig gestaltning, 2016. Foto: Jenny Källman.

Konsthallen i Haninge kulturhus.

107

man aldrig regelmässigt avsatt medel för underhåll. Offentliga konstverk som kan bedömas vara underhållskrävande är av det skälet något man bör undvika, menar dåvarande konstintendent för offentlig konst Björn Norberg. Men Gävle Konstcentrum har ändå uppdaterat kommunens konstsamling med ett par konstverk av relationell karaktär som skulle kunna betraktas som underhållskrävande på det sättet att verket aldrig blir ”klart”. Verket Neighbours and Citizens (2016) av konstnären och arkitekten Apolonija Šušteršič är ett exempel på detta. Inom ramen för detta konstverk anordnas den 25 september varje år en äppelfestival då det plockas äpplen, bakas äppelpajer och spelas volleyboll. Det har genomförts två gånger hitintills och det bekostas genom ett avtal med tre gymnasieskolor.

Hans Sundvall, konstnärlig samordnare på Luleå konsthall, menar att beställarna av den offentliga konsten främst är inriktade på permanens. Det resulterar i att flertalet av beställningarna rör just permanent konst, ofta skulptur. Men att det i större projekt, exempelvis då man arbetar fram ett konstprogram för en ny stadsdel, kan finnas en möjlighet att få med ett konstverk som inte är objektbaserat. I det nya Kronan-området som byggs i Luleå har man planer på att ge en konstnär i uppdrag att ta fram ett ljudkonstverk baserat på områdets historia.

På Konstmuseet i Skövde kan de konstatera att de använder olika ögon för att avgöra vilken slags konst de kan jobba med för det offentliga rummet och vad som kan passa in i utställningsprogrammet. Konstmuseet har ett regionalt uppdrag att arbeta med samtidskonst och normkritik och det har haft stort genomslag i utställningsprogrammet men i mindre grad i det offentliga rummet.

Konstintendenten Tomas Asplund Gustafsson, som även ansvarar för den offentliga konsten, skulle gärna se att Konstmuseet i Skövde kunde arbeta mer med undersökande, deltagarbaserad, icke-objektbaserad konst, även i konstmuseets gestaltningsuppdrag.

Anna-Karin Wulgué, konsthallschef i Örebro menar att det påverkar innehållet i de byggnadsanknutna enprocentsuppdragen att konsthallen är underbemannad för dessa uppdrag. Det resulterar i att man måste ta in externa konstkonsulter och inte hinner med det långsiktiga arbetet. Det gör ju att vi inte är förankrade på platsen. Fick vi med oss alla eller har vi bara dykt ner med konst? På senare tid har efterfrågan på deltagarbaserade projekt som kan resultera i något fysiskt blivit mer efterfrågat. Då har Örebro konsthall kunnat inkludera verksamhetens och brukarnas deltagande i utlysningens projektbeskrivning. Så var fallet vid det uppdrag på en förskola som konstnärsgruppen Raketa genomförde 2017.

I gestaltningsuppdraget Nära Marken – Vi ringde trädet. Det sa hej bara. Och hejdå arbetade konstnärerna med personalen och barnen på en förskola i ett nybyggt område i närheten av en skog. Syftet var att förankra personalen och barnen på den nya platsen. Konstnärerna gjorde mycket research och hade en skiss på ett nytt verk innan de började arbetet med deltagarna. Det var under genomförandet av verket som den relationella delen av konstverket ägde rum.

108

Örebro konsthall samarbetar även med Örebro kommuns parkenhet i Statens konstråds satsning Konst i stadsutveckling. I detta projekt har konstnärerna

Jenny Berntsson och Ruben Wätte fått i uppdrag att utveckla lekmiljöer för barn.

Arbetet är inriktat på hållbarhetsfrågor, men också på att skapa unika lekmiljöer genom att studera hur barn leker. Här har man sökt konstnärer som har erfarenhet av att jobba deltagarbaserat och utifrån ett intresse för barns lek och möjlighet att bestämma över sitt område. Arbetet ska resultera i semipermanenta verk.

För både Kristianstads och Lunds konsthall avgörs valet av konstnär för gestaltningsuppdrag utifrån den grad av platsspecificitet som konstnären kan åstadkomma i det konstnärliga arbetet, snarare än utifrån konstnärlig praktik. Lunds konsthall pekar också på att det av budgetskäl oftast blir att man ger uppdrag till konstnärer som är baserade i Lunds närområde Skåne och Sjaelland. I större projekt brukar man försöka ta in internationella konstnärer utanför närområdet.

Inledningsvis var Urban Konsts verksamhet kopplad till gatukonst och graffiti men verksamheten förhåller sig nu mer öppet till hur den ”urbana konsten” utvecklar sig i Göteborgs urbana periferi, i stadens miljonprogramsområden och genom dess kulturella uttryck med aktivism, performance, musik, poesi och rap.

Så här beskriver verksamhetsledaren Daniel Terres Urban Konsts fokus på miljonprogramsområdena: Det finns ett väldigt tryck inom kultur- och konstproduktion i miljonprogrammet som inte har en självklar plats i centrala offentliga verksamheter.

Det är också en publik som i mindre grad konsumerar den offentligt finansierade konsten och kulturen i staden, men som konsumerar mycket konst och kultur på andra plattformar, producerad av andra aktörer än de offentliga. Det finns en satsning i Göteborg Stad som heter Jämlikt Göteborg, där man rekommenderar offentliga verksamheter att fokusera på vissa områden, och dessa områden, mer eller mindre, kan definieras som miljonprogrammet i Göteborg, och det har att göra med just ojämlikheten i staden. Men för oss har valet av dessa platser att göra med att de utgör självaste centrum för de kulturella uttryck och konst vi arbetar med.

ATT UTGÅ FRÅN KONSTEN OCH KONSTNÄRERNA De fria konstinstitutionerna har verksamheter som på olika vis kan beskrivas som konst- och konstnärscentrerade. Konstinstitutioner som drivs i offentlig regi har, utöver sina uppdrag att bedriva utställnings- och förmedlingsverksamhet, ytterligare ansvarsområden. För dem tillkommer gestaltningsuppdrag, inköp av ”löskonst”, samt regionalt specifika uppdrag. Borås Konstmuseum har ett fokus på samtidskonst och rörlig bild. Luleå konsthall har i uppdrag att verka för jämställdhet. Konstmuseet i Skövde ska arbeta normkritiskt. På de fria konstinstitutionerna får konsten och konstnärerna i högre grad styra verksamheten.

Som Maria Lind, dåvarande chef för Tensta konsthall, uttrycker det: Det börjar inte med ett protokoll eller ett byråkratiskt beslut. Det börjar med konsten. Den här metoden är väldigt konst- och konstnärscentrerad.

109

I spetsen för samtliga fria konstinstitutioner finns en konstnärlig ledning som fattar beslut om kommande program och som har i uppgift att finansiera verksamheten – ofta med projektbidrag och samarbeten. Projekt utanför de institutionella

Ruben Wätte har tillsammans med barnen på Varberga fritids. gård i Örebro utvecklat en process där barns lust att forma sin närmiljö aktiveras. Här barnen i en aktivitet på den plats där en lekmiljö ska byggas utifrån barnens idéer, 2019. Foto: Ruben Wätte. Örebro konsthall.

110

väggarna beslutas, i likhet med utställningsprogrammet, utifrån konstnärliga perspektiv. Beslut om dessa projekt är inget som måste förankras hos arbetsgrupper eller brukare – vare sig med tanke på innehållet eller hållbarheten.

Planering och budget för konstprojekt i offentliga rum behöver här inte skilja sig från utställningsprogrammet innanför konstinstitutionens väggar.

Konsthall C drivs av den ideella föreningen Hökarängens stadsdelsråd som är en paraplyorganisation för lokala aktörer. Stadsdelsrådet fick medel av Stockholmshem, Familjebostäder och stadsdelen att dra igång verksamheten som en del av ett stadsdelsförnyelseprojekt 2003. Per Hasselberg, konstnär och Konsthall C:s grundare, beskriver hur han ser på Konsthall C:s som balanserandes på tre ben: som konstverk, konstinstitution och stadsdelsförnyelse: Alla aspekter funkar. Du kan stoppa in ett par perspektiv till som bara adderar kvalitéer. Om du är intresserad av det här som ett grannskapsarbete, då kan du läsa in det och strunta i att det är en konstinstitution.

I Konsthall C som konstinstitution har det alltså från start byggts in en diskussion om vad offentlig konst kan vara som gör det möjligt att tolka verksamheten som en långsiktig konstnärlig intervention i lokalsamhället. Konsthallen utgör i sig ett konceptuellt konstverk i form av ett forum för grannskapsplanering. Just den långsiktiga konstnärliga interventionen i lokalsamhället är, skulle man kunna påstå, en gemensam nämnare för hur lokala konstinstitutioner och konst verkar i offentliga rum. Det är ett skäl till varför man startat dessa som en del av stadsförnyelser både i Sverige och i internationella sammanhang. Ett närliggande exempel är Tensta konsthall som startades 1998, på initiativ av konstnären Gregor Wroblewski och utställningsproducenten Celia Prado. Verksamheten finansierades av medel från Kulturhuvudstadsåret och Ytterstadssatsningen, som syftade till att motverka segregeringen av Stockholms yttre stadsdelar.

I likhet med Konsthall C skulle man kunna se Tensta konsthall som en del av en stadsdelsförnyelse.

Uppstartandet av Index och Signal – Center för samtidskonst drevs av andra logiker. Index utvecklades ur Fotograficentrum som var en icke-kommersiell medlemsorganisation för fotografer och andra aktörer intresserad av nya sätt att distribuera foto. Det var inte förrän 1994 som medlemsorganisationen ombildades till stiftelsen Index och kom att inrikta sig alltmer på det som då hade börjat kallas samtidskonst, även om den då ofta var film- och fotobaserad. Index har sedan dess varit en viktig plattform för yngre svenska konstnärer samt konceptuell och textbaserad konst.

111

Signal – Center för samtidskonst startades 1998 av konstnärer från Malmö konsthögskola men drivs numera av två verksamhetsledare. Tanken hos gruppen som startade Signal var att alltid sätta konsten, konstnärers arbete, behov och tankar främst. Detta betraktar de nuvarande verksamhetsledarna som Signals ”dna”.

Signal arbetar primärt med samtidskonst, det konstnärliga innehållet handlar inte om särskilda tekniker eller uttryck. Men som verksamhetsledaren Elena Tzotzi uttrycker det: Ifall en utställning eller ett projekt ger oss en anledning till

att undersöka eller bjuda in författare, poeter, filmare, musiker eller folk från helt andra vetenskapliga fält, så tar vi in det i programmet också.

FÖRMEDLING OCH FÖRANKRING I OFFENTLIG REGI De offentliga konstinstitutionernas förmedling och förankring kan inbegripa olika insatser. Förmedlingen sker som en del av konstinstitutionens normala kommunikation och pedagogiska program i anslutning till konst i offentliga rum, oavsett om det handlar om ett enprocentsuppdrag eller om det är ett självinitierat projekt. Det kan handla om visningar av konsten eller andra programpunkter där de aktuella konstnärerna deltar på olika vis. Det kan också handla om framtagandet av texter om konsten för informationsmaterial eller skyltar. Ofta används konstinstitutionens utställningsrum för att förankra nya gestaltningar och fördjupa kunskapen om konstnärerna bakom dem.

Men det finns också pedagogiska inslag i förankrandet av exempelvis konstnärliga processer och praktiker i beslutsprocessen kring ett enprocentsuppdrag eller ett gestaltningsuppdrag. Här handlar det om förmedling av de konstnärliga metoderna och förhållningssätten till berörda grupper på kommunala förvaltningar, byggprojektledare, verksamheter, brukare, invånare och politiker. I Borås hade man exempelvis precis infört enprocentsregeln 2017 då konstmuseichefen Eva Eriksdotter hade påbörjat sin tjänst. Hennes uppdrag blev att upprätta riktlinjer för arbetet. Hon bestämde sig då för att förtydliga den politiska processen.

Det blev viktigt att klargöra vad enprocentsregeln går ut på, vad som är politikerfrågor och vad som är tjänstemannafrågor och på så vis tydliggöra principen om armlängds avstånd i sammanhanget offentlig konst. I Borås är det rutin att konstmuseichefen presenterarar gestaltningsuppdragen för kulturnämnden.

En annan möjlighet som konstinstitutionerna har är att arbeta med konstnärer som använder deltagarbaserade konstnärliga praktiker för att bedriva en dialogbaserad konstnärlig verksamhet. Dialogen kan både förmedla konstens innehåll och inkludera deltagare i den konstnärliga processen. Deltagarbaserade praktiker har blivit alltmer efterfrågade och vanliga även som delar av enprocentsuppdrag.

112

I Haninge har både konstintendenten för offentlig konst och konstintendenten på konsthallen samarbetat kring flera dialogprojekt med konstnärer. Dialogprojekten ses som ett sätt att förankra konsten i och utanför konsthallen både hos brukare, konstpublik, tjänstemän och politiker. Projektet En lekplats i mitten började med en förfrågan till konsthallen från stadsbyggnadsförvaltningen i Haninge. Frågan gällde att låna konsthallen för en medborgardialog kring utformandet av Poseidons torg, som ligger precis utanför konsthallen. Medborgardialogen utvecklade sig istället till ett samverkansprojekt mellan konsthallen och stadsbyggnadsförvaltningen där konstnärerna Eva Arnqvist och Johanna Gustafsson Fürst kom att utforma en del av dialogen i form av ett konstprojekt. Kanske en lekplats i mitten resulterade i mängder med workshops och aktiviteter. Resultaten blev en del av en platsanalys

med förslag som levde kvar i uppdragsprogrammet för den offentliga konsten på torget.

Haninge konsthalls utställningsrum används till att engagera och kontextualisera olika aspekter av planer och idéer för utvecklingen och gestaltandet av Haninges offentliga miljöer. Varje år genomförs ett utställningsprojekt med konstnärer som tilldelats ett offentligt konstuppdrag. I konsthallen kan personalen fylla på med programverksamhet och deltagande från olika grupper kopplade till konstprojekten.

Från konsthallen sida tycker man att det är intressant att visa all den research, skisser och idéer som ligger bakom de färdiga verken.

I Haninge samarbetar även konstintendenten för offentlig konst med konsthallen om att lyfta fram kommunens ”löskonstsamling”, som också är en del av den offentliga konsten. Under 2019 firade Haninge kommun 20 år med enprocentsregeln och då uppmärksammades även den ”lösa konsten” som hänger runtom på kommunens arbetsplatser. För att analysera de 700 verken i konstsamlingen kopplade man in curatorn Ulrika Flink. Hennes uppdrag blev att göra en analys av samlingen ur ett normkritiskt perspektiv, se vad som finns representerat och hur man vill att konstsamlingen ska utvecklas. I slutändan ska arbetet resultera i nya riktlinjer för hur Haninge ska kunna bredda samlingen. Ulrika Flinks genomgång resulterade även i utställningen Skiftet (2019) på Haninge konsthall, programpunkter och ett offentligt seminarium på Kulturhuset i Haninge.

Gävle Konstcentrum har använt utställningsrummet till att presentera vad som är på gång inom den offentliga konsten. Det har fungerat som ett sätt att föra dialog med samhället om alla de projekt som tillkommer på platser som många inte känner till, i förskolor, skolor och i kransdelar av kommunen. Genom att presentera skisser och verk ur konstnärernas produktion som relaterar till gestaltningsuppdragen har Gävle Konstcentrum kunnat fördjupa kunskapen om de konstnärskap och de konstnärliga praktiker som ligger bakom gestaltningsuppdragen. I samband med en utställning om den offentliga konsten i Gävle gjordes även en film för att lyfta diskussionen internt inom kulturförvaltningen.

I filmen berättar dåvarande konstintendent för offentlig konst, Björn Norberg, om den offentliga konsten och varför den finns. Filmen tar också upp kommunens samling av löskonst genom att olika tjänstemän och politiker berättar om de konstverk de valt för sina tjänsterum. Även på Luleå konsthall finns planer på att använda utställningsrummet under 2020 till att utbilda allmänheten om processen bakom den offentliga konsten, kommande gestaltningsuppdrag och konstnärskapen bakom dem. Konsthallen vill inte enbart visa upp konstnärerna, deras skisser till gestaltningar och andra relaterade verk utan även försöka berätta om hur de här processerna går till för allmänhet och skolor.

113

Lunds konsthall har en väl utvecklad förmedlingsverksamhet kring etableringen av nya offentliga konstverk, i synnerhet på förskolor och skolor. Konsthallen har även gjort ett par utställningar i samarbete med Skissernas museum där de

undersökt vilka offentliga konstverk som finns i Lund. För konsthallschef Åsa Nacking är det tydligt att konsthallens utställningsprogram förankrar och förmedlar den offentliga konsten. Vi har också tänkt på att när konstnärer visas i Lunds konsthall blir de mer förankrade i det lokala, vilket ger större relevans för etablering av ett offentligt konstverk av just den konstnären. Det kan också fungera tvärtom; att ett offentligt konstverk följs upp av en utställning på konsthallen. Det finns ganska många exempel på detta: Eva Löfdahl, Liam Gillick, Cecilia Edefalk och Superflex har alla haft separatutställningar på konsthallen och de finns representerade i Lund med offentliga konstverk. De flesta konstnärer med offentliga verk i Lund har visats på konsthallen.

Botkyrka konsthall har drivit Residence Botkyrka i drygt tio år. Residenset har varit en avgörande del av konsthallens förankring i Fittja, dit konsthallen dessutom flyttade under 2019. Det faktum att konstnärerna varit baserade i residensets lägenhet i Fittja, att de arbetat platsspecifikt där och engagerat lokalboende i sina projekt, har varit viktigt både för förmedlingen av konsten och förankring av konsthallens verksamhet. Residenset har inneburit att konstnärerna, genom längre vistelser, har haft möjligheten att bygga upp en relation både till Fittja och till konsthallen. Konsthallspersonalen har i sin tur fått en fördjupad kunskap om konstnärernas sätt att arbeta. Exempel på detta är residenset som innehades av Sasha Huber. Initialt var Sasha Huber residenskonstnär och genomförde bokprojektet Huskurer (2011). Samma år bjöds hon in för att göra en presentation på konsthallen med utställningen Transatlantiska Resor. Detta ledde i sin tur till enprocentsuppdraget Circles of Light på äldreboendet Tornet i Alby 2014. Konstnärens intresse i att samla på berättelser och bilder utvecklade sig till ett dialogprojekt som resulterade i ett verk baserat på historier kring äldre människor i Botkyrka och den plats som äldreboendet ligger på. Bilder från dessa berättelser blev grunden till mönster för lamparmaturer som repeteras på äldreboendets alla våningsplan. Berättelserna samlades även i en bok.

Under Fittjafestivalen 2015 invigdes en ny mötesplats för konst, mat och arkitektur.

Den fick namnet Fittjaköket + FörOrten och organiserades av konstnärskollektivet OPEN Restaurant. Det hela utspelade sig i ett par containrar som omarbetats till kök och projektrum. Fittjaköket blev en del av Botkyrka konsthalls program i Fittja tills dess att en ny konsthall skulle byggas. Platsens form och innehåll skapades i samarbete med boende, föreningar, skolor, konstnärer, arkitekter, kockar samt lokala och inbjudna aktörer. Tillsammans tog de sig an frågan om vad en konsthall i Fittja kunde vara. Fittjaköket kom att inspirera den nya konsthallens utformning där receptionen omformats till ett kök för gruppaktiviteter.

114

Konsthallschefen Miriam Andersson-Blecher menar att arbetet med OPEN Restaurant säger en hel del om vad en lokalt förankrad residensverksamhet kan ge: Deras process av att vilja jobba med delaktighet, eller bara att landa och skapa relationer på platsen i Fittja, gjorde ju att de relationerna som uppstod sedan blev våra. Vi hade nog inte stött ihop med just de individerna, eller det kanske hade dröjt flera år innan vi hade träffat dem. Jag tycker att metoden att arbeta med residensformen har gjort konstnärer relationsskapande och till institutionens känselspröt.

1. Under Fittjafestivalen 2015 invigdes en ny mötesplats för konst, mat och arkitektur, Fittjaköket + FörOrten av konstnärskollektivet OPEN Restaurant.

Foto: Madiha Saeed.

Botkyrka konsthall.

2. Det gamla Fittjaköket (se bild ovan) inspirerade den nya konsthallens utformning där receptionen nu är ett kök för gruppaktiviteter.

Foto: Botkyrka konsthall.

115

I Kalmar län är det viktigt att engagera konstnärerna i förankrandet och förmedlandet av den offentliga konsten. I anslutning till residenskonstnärernas arbete i Bodycake sker förmedlingen oftast via konstnärssamtal och workshops.

Till dessa presentationer bjuds olika grupper in för att ta del av processen: regionala konstnärer, konstföreningar, hembygdsföreningen och en intresserad allmänhet. Presentationerna sker ofta i samband med en utställning på Kalmar konstmuseum eller i någon av länets konsthallar.

Anneli Berglund, biträdande chef på Kalmar konstmuseum och länets bildoch formutvecklare, understryker vikten av pedagogiskt arbete för att förankra och förmedla gestaltningsuppdrag och gästande konstnärers verksamhet.

När det gäller offentlig konst och förankring så arbetar kommunerna mycket tillsammans med brukarna om konsten exempelvis skapas för en skola eller bibliotek.

Förankringen görs genom pedagogisk verksamhet, vilket varit väldigt viktigt för att både barn, personal och föräldrar ska veta vad skulpturen eller installationen handlar om. Brukarna är ofta med i processen och man ser det pedagogiska värdet i att visa ritningar, ha samtal kring verket och även ett efterarbete, att man har workshopar med konstnären tillsammans med elever och personal. Det har varit en viktig del i att försöka sänka trösklarna och låta många vara delaktiga i projektet. Likaså är den lokala pressen alltid inbjuden och rapporterar om projekten i media.

I Kristianstad har intendenten för offentlig konst fått i uppdrag att lägga upp en strategi för hur konsthallen ska nå nya besökare till konsthallen genom att aktivera den offentliga konsten. Detta inkluderar även hur man kan arbeta med förmedling med sociala medier och deltagarbaserade konstverk för att bredda konsthallens utrymme. Konsthallschefen Marika Reuterswärd ser stora möjligheter i att följa upp projekt i det offentliga rummet med enprocentsuppdrag, platsspecifik byggnadsanknuten konst med projekt i konsthallen, och att konsthallens olika program och projekt kan sträcka sig ut i det offentliga rummet.

Urban Konsts uppdrag är att främja den självinitierade gatukonsten men bedriver även programverksamhet för att utveckla kunskapen kring dess uttryck. Exempel på det är Centrum är periferin – filmprogram och performance på Göteborgs Konsthall. Programmet presenterade tre korta filmer som visade vad graffitti, street art och offentlig konst kan innebära visuellt och politiskt. Varje film följdes av ett kort samtal med några av de som skapat och medverkat i filmerna.

FÖRMEDLING OCH FÖRANKRING PÅ EGET UPPDRAG

116

De fria konstinstitutionernas arbete med förmedling och förankring av konstprojekt i offentliga rum präglas av de samarbeten och partners som tillkommer under planeringen och genomförandet av ett projekt. Förankringen som sker i anslutning till dessa har en annan karaktär än den som sker i en arbets- referens- eller brukargrupp för ett gestaltningsuppdrag kopplat till offentliga investeringar.

De fria konstinstitutionerna arbetar inte utifrån policies, uppdrag eller formell

konstkompetens utan måste åstadkomma ömsesidighet i relation till sina samarbetspartners i lokalsamhället.

Ett exempel på en sådan lokal samarbetspartner är Tensta centrums fastighetsägare Fast Partner som genomfört flera samarbeten med Tensta konsthall.

För utställningen Abstract Possibles – the Stockholm Synergies (2012), skapade konstnären Gunilla Klingberg verket Brand New View på glasfasaden till Tensta centrum som ligger en våning upp ifrån konsthallen. Fastpartner gav stöd för genomförandet av Brand New View och behöll verket monterat i flera år efter det att utställningen tagit slut. Samarbetet fortsatte sedan i Konst och affärer, där ett dussintal konstnärer bjudits in att visa existerande verk i butikerna och i de allmänna utrymmena i centrum.

Tensta konsthall har också arbetat aktivt med den existerande offentliga konsten i Tensta, framförallt med den offentliga konsten i de lokala skolorna och med Helga Henschens gestaltning av Tenstas tunnelbanestation. Maria Lind beskriver arbetsmetoden bakom dessa projekt: Man behöver inte alltid lägga till saker, det kan vara lika intressant att kartlägga vad som finns, upptäcka och läsa det på nya sätt, eller kanske omplacera konsten så att det uppstår andra perspektiv.

I samarbete med biblioteket anordnar Tensta konsthall konst- och litteraturvandringar i området ett par gånger per år. I projektet Konstdetektiverna gavs konstnären Pia Sandström och arkitekten Stefan Petersson i uppdrag att tillsammans med elever kartlägga konsten på Tenstas kommunala skolor: Elinsborgsskolan, Enbacksskolan, Gullingeskolan, Hjulstaskolan, Spånga gymnasium och Tensta gymnasium. Under 2018, Tensta konsthalls 20-årsjubileum, gjordes en utställning på konsthallen, Konstskatten: Guldkorn från Tenstas kommunala skolor. Utställningen uppmärksammade skolornas lokala konstsamling i Stockholms stads ägo. Den inkluderade ett trettiotal verk av bland andra Berta Hansson, Sven X:et Erixson, Carl Larsson och Randi Fisher. Under den årslånga utställningen bjöds Tenstas alla skolklasser in till visningar och workshops. Den utlånade konsten ersattes tillfälligt på skolorna med samtidskonst av Bernd Krauss, Mats Adelman, Nina Svensson, Peter Geschwind, Thomas Elovsson och Ylva Westerlund.

I samband med projektet Konstskatten samarbetade Tensta konsthall även med Stockholm konst där Pia Sandström fick i uppdrag att göra ett nytt verk i förhållande till Siri Derkerts verk på Gullingeskolan. Konstskatten ledde alltså till att Stockholm konst köpte in ett nytt verk till en skola i Tensta. En annan följd är att Pia Sandström tillsammans med en grupp elever skapade ett textbaserat tygmönster inspirerat av Helga Henschens grottmålningsliknande tunnelbanestation i Tensta. Tyget visas sedan 2017 i väggmontrar vid plattformarna.

117

När de fria konstinstitutionerna arbetar i det offentliga rummet är det annars vanligt att institutionerna begagnar sig av olika evenemangsformer. På Index utforskar man festivalformatet i samarbete med sin Teenage Advisory Board som är en av Index två styrelser. Ungdomar i åldrarna 18–23 år kan ansöka om medlemskap och sitta i styrelsen under ett år. De är avlönade för sitt arbete precis som

118

Gunilla Klingberg, Brand New View, Tensta centrum, en del av utställningen Abstract Possible, 2012.

Foto: Tensta konsthall.

de i den andra styrelsen. Styrelsemedlemmarna är totalt åtta personer och de sammanträder en gång per månad. Uppdraget är både en arbets- och lärdomssituation och The Teenage Advisory Board ger feedback på Index arbete och program. De ”praktiserar” inte genom att vakta utställningar eller dylikt utan huvudpoängen med denna parallella styrelse är att höra hur unga tänker om Index och hitta intressanta sammanhang för dem att påverka verksamheten.

Ungdomsrådet har exempelvis varit inbjudna att komma med alternativa titlar på utställningar. Under sommaren 2019 var det Index Teenage Advisory Board som organiserade innehållet i sommarfestivalen The Defying Parrot, i samarbete med personalen och konstnärerna Ina Hagen och Sol Archer. Festivalen bestod av workshops och diskussioner på Index samt deltagarbaserade performance av Ina Hagen och Sol Archer i form av stadsvandringar. Det tillfälliga festivalformatet har utvecklats till en slags konstskola som Index arbetar vidare med och som i sig kan komma att influera kommande års festivaltema.

Ett annan metod som Index arbetat med är att sprida en utställning och dess programverksamhet rent fysiskt över staden. Ett exempel på det är The Promise – en utställning och en serie evenemang som utforskade staden som politiskt rum.

Projektet innefattade bland annat en utställning på Index, en serie verk som genomfördes i stadsrummet runt Index samt samtal och evenemang. Evenemangen inkluderade vandringar av The Roaming Institute, ett projekt skapat av konstnärer som deltagit i kursen Modernist Legacies and Constructions of Whiteness på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Det inkluderade också ett filmprogram organiserat i samarbete med Film i Samtidskonsten.

Konsthall C och Hökarängens stadsdelsråd drev under 2017– 2018 det omfattande projektet Bomassan. Bomassan var en invånardriven bomässa med flera aktiviteter, delmoment, projekt och experiment. Händelserna ägde rum under rubrikerna Massan, Unga Kontoret och Centrumtorget. Centralt för Bomassan var att med konsten som verktyg delta i diskussionen kring utvecklingen av Söderort. Massan curaterades av konstnären och curatorn Jens Strandberg och utgjorde Bomassans konstnärliga program som syftade till att skapa samarbeten och sociala mötesplatser där boendemiljön kunde diskuteras. Massans program präglades av synsättet att folkbildning skulle kunna ses som en konstnärlig process. Ur det perspektivet producerades bland annat en serie publika stadsvandringar utformade av konstnärer i samarbete med föreningar, organisationer och boende i söderort.

Exempel på detta var Ohälsans Stig av konstnärerna Berndt Krauss och Nina Svensson samt Stina Nybergs föreställning Andrahandskontraktet. En del av de aktiviteter och konstverk som producerats som en del av Massans program visades som grupputställningen BO18 på Konsthall C.

119

Även om Signal – Centrum för Samtidskonst lägger huvudfokus på verksamheten i gallerirummet, som används till utställningar och programverksamhet av olika slag, så händer det att en del av verksamheten utspelar sig i det offentliga rummet.

Under 2018 genomfördes ”science-fiction-projektet” To the East and To the West: Two Planets Appeared On the Horizon. Med det projektet ville Signal adressera det faktum att det, trots den geografiska närheten mellan Malmö och Köpenhamn,

1. Publik p책 festivalen The Defying Parrot, 2019.

Festivalen anordnades av Index Teenage Advisory Board i samarbete med konstn채rerna Ina Hagen och Sol Archer.

Foto: Gethin Jones. Index.

2. Deltagare p책 en workshop med konstn채ren Pontus Petterson under festivalen The Defying Parrot, 2019. Foto: Gethin Jones.

Index.

120

finns ett stort mentalt avstånd mellan städerna. Städerna har separata konstscener och tillhör olika länder som förhåller sig till sina respektive strukturer.

Som en bakgrund till projektet fanns även de gränskontroller som infördes 2015 på Öresundsbron som byggdes för att förena städerna.

Signal bjöd in två konstnärer från Köpenhamn: Francis Patrick Brady och Jacob Kirkegaard, samt två konstnärer från Malmö: Jeanette Ehlers och Jude Dibias, och bad dem att skräddarsy ett besök på ”andra sidan” som skulle vara publikt.

Det ingick i projektet att publiken bjöds på resorna eftersom det är ganska dyrt att ta tåget över. Sedan bjöds två Malmöbaserade författare in, Karin Tidbeck och Andrzej Tichý, som skulle skriva två parallella berättelser utifrån serienedslagen på vardera sida av bron. Utgångspunkten var inte att göra konstprojekt i det offentliga rummet, även om delar av projektet utspelade sig i exempelvis Botaniske Have i Köpenhamn och Triangeln köpcentrum i Malmö – att det blev så var helt och hållet konstnärerna val. Även om ingen av de fria konstinstitutionerna har ett uppdrag i relation till platsen eller lokalsamhället de är belägna i beskriver samtliga verksamhetsledare denna som betydelsefull på olika vis. Verksamhetsledare Elena Tzotzi beskriver Malmö som stad som en viktig kontext och att de som har startat och driver Signal har god kännedom om platsen och de diskussioner som finns lokalt.

Per Hasselberg betraktar det som en konstnärlig metod att lägga mycket tid på en plats: Skulle institutionen flytta någon annanstans, eller att man kopplar loss Konsthall C, eller befolkningen här försvinner, då är relationen bruten – då tror jag inte att jag skulle kunna kalla Konsthall C för ett konstverk längre, för det bygger på relationerna som har skapats.28 Tensta konsthalls lokala samarbeten bygger, enligt Maria Lind, på formella och informella kontakter med alla möjliga aktörer i området, också på daglig basis: Jag tror att det viktigaste är att dina samarbetspartners känner att du är intresserad av dem. Genuin nyfikenhet märks. Att du är beredd att lägga ner tid och energi på att möta dem, och är redo att ta emot dem när de visar samma sak.

Att vara pålitlig – du gör det du säger. Det skulle jag nog säga är de två viktigaste, i kombination med att hela personalen är med på noterna. Det är också avgörande att undvika det som är ganska vanligt annars i konstsammanhang – att konstinstitutionen kommer och vill konsumera det som en lokal organisation eller ett nätverk har skapat under lång tid. Det gäller att inte försöka tillägna sig det som finns på plats på ett rovdjurssätt utan istället vara väldigt respektfull och tänka på vikten av ”win-win”. Även att dela med sig av sina resurser lokalt, vare sig de är personella, ekonomiska eller baserade på uppmärksamhet.

121

28. Intervju med Per Hasselberg av Kim Einarsson 2010 https://perhasselberg.wordpress.com/konsthall-c/

1. Deltagare i A Foreigner’s Guide to Deathworld, en audioguide/ rymdopera av Francis Patrick Brady i Botaniska trädgården i Köpenhamn, 2018.

Foto: Matthew Rana. Signal.

2. Deltagare i Ohälsans stig av Nina Svensson och Bernd Kraus som en del av Bomassan, 2018. Foto: Tomas Sinkevičius.

Konsthall C.

122

En aspekt som Marti Manen lyfter fram som viktig för Index, och för de mindre konstinstitutionerna, är de nära mötena som möjliggörs av den mindre skalan på de små konstinstitutionerna. Konstinstitutionens storlek gör att publiken med stor sannolikhet kommer att träffa de som curaterar programmet på institutionen, till skillnad från på de stora institutionerna, där kontakten ofta går via en vakt: Det är något som jag tänkt mycket på. På de stora konstinstitutionerna, som muséerna, där träffar du bara säkerhetsvakterna – detta är den enda kontakt som institutionen erbjuder dig. Det betyder att du som besökare på ett grundläggande plan betraktas som ett problem.

VAD KOSTAR DET? I rapportens intervjumaterial nämns budgetar för enprocentsuppdrag från 60 tkr till 3,5 miljoner kr. Men de vanligaste budgetarna i detta material ligger mellan 150 och 800 tkr. Vad gäller tidsplan för dessa uppdrag kan man finna projekt där man gått från första kontakten med byggprojektledare till invigning på 8 månader, till konstverk som det tagit upp till 7 år att färdigställa på grund av ett avstannat bygge. Men det vanligaste tycks vara en projekttid på mellan 1,5–2 år.

Flera kommuner har satt ett tröskelvärde för när enprocentsregeln ska tillämpas, vilket innebär att en procent faller ut vid en viss storlek på investeringen. I Gävle ligger tröskelvärdet på 5 miljoner, i Kristianstad på 10 miljoner kr och i Lund på 30 miljoner kr. De som arbetar med lägre tröskelvärden får följaktligen fler lågbudgetprojekt – ofta snabba byggen där möjligheten att ha en gedigen process med arbetsgrupp, verksamhet och brukare är mer begränsad. Flera kommuner, som Borås, Gävle och Kristianstad, har beslutat att lägga ut alla uppdrag på upphandlingsverktyg framöver. Det ger mer transparens men onekligen en mer omfattande administration. Dåvarande konstintendent för offentlig konst Björn Norberg på Gävle Konstcentrum hade vid ett tillfälle 43 gestaltningsuppdrag samtidigt och berättade att en utlysning kan ge 200 anmälningar. Kontrasten till hur man arbetar i Lund är stor. Här ligger tröskelvärdet på 30 miljoner kr och man arbetar nästan alltid med direktupphandling med stöd av undantaget som finns för detta i LOU. Lund avsätter 1,5 procent för konstnärliga gestaltningar. Utöver detta har man en separat förvaltningsbudget och en pott på 300 tkr för löskonst.

Från och med 2019 har man en treårig testperiod med nya samverkansformer kring arbetet med den offentliga konsten. Inom testperioden kommer Lunds konsthall att disponera 3 miljoner kr årligen, en summa beräknad på en genomsnittlig årskostnad.

I Borås avsätter kommunen en årlig budget på 3 miljoner kr för den offentliga konsten.

I Haninge räknas budgeten för den offentliga konsten fram varje år. Budgeten för 2019 låg på 11 miljoner kr på grund av ovanligt stora investeringar. Normalt sett ligger budgeten för den offentliga konsten i Haninge på cirka 2 miljoner kr.

123

Vad gäller övriga gestaltningsuppdrag kopplade till kommunala investeringar som inte tillkommer via enprocentsregeln har rapporten få uppgifter annat än att det

tas höjd för att utomhusmiljöer ofta är mer budgetmässigt krävande. Gävle Konstcentrum uppger att Carin Ellbergs gestaltning av en av Gävles berömda rondeller, Femte Elementet från 2002, slutade på 900 tkr och att man fick stöd från Statens konstråd att samfinansiera den. Nu finns nya planer på att satsa cirka 900 tkr på en konstnärlig gestaltning i en ny stadsdel i Gävle.

Skövde tillämpar inte enprocentsregeln och Konstmuseet i Skövde får normalt sett budgetar på mellan 150–500 tkr för byggnadsanknutna gestaltningsuppdrag.

Andra summor kan det bli via den så kallade Egnellska fonden som kulturnämnden förfogar över och som är till för Skövdes förskönande. Konstmuseet i Skövde beviljades 3,3 miljoner kr av denna fond för en gestaltning av Pippilotti Rist i centrala Skövde.

Både Borås och Örebro kommun arbetar med stora konstsatsningar i det offentliga rummet. Borås Konstmuseum är huvudman för Borås Internationella Skulpturbiennal som kommunen avsätter 1 miljon kr för årligen. I Örebro har huvudmannaskapet för Örebro Open Art flyttats från konsthallen till en egen organisation. Den omsätter cirka 10 miljoner kr vartannat år då biennalen genomförs, varav 3 miljoner kr kommer från Örebro kommun.

Urban Konst har små egna medel att genomföra projekt och arbetar mest rådgivande och initiativtagande i relation till lokala aktörer och utövare. I verksamheten har de en budget på knappt 100 tkr årligen för konstnärlig produktion och publika program. Festivalen Hammarkullen Urban Art 2017, som gjordes i samverkan mellan föreningen Hammarkullen 365, hyresgästföreningen och det lokala bostadsbolaget, slutade på en totalbudget på 500 tkr. För Artscape 2016 lyckades Urban Konst genom omfattande samverkan samla ihop 2,8 miljoner kr.

När konstinstitutioner arbetar med självinitierade konstprojekt i det offentliga rummet blir det oftast mer blygsamma summor. Kristianstads konsthall avsätter 50–60 tkr årligen för ett konstprojekt i offentlig miljö. Konsthallen har möjlighet att söka fondmedel vart tredje år för konstnärliga projekt på upp till 300 tkr.

Biblioteksbussen, gestaltad av konstnären Danilo Stankovic, kostade cirka 200 tkr.

Lunds konsthall avsätter motsvarande summa för en utställning i konsthallen för sitt program Lunds konsthall Ute. Det sker de år då man har råd med ett femte utställningsprojekt. En utställning på Lunds konsthall kan kosta uppemot 450 tkr och då ingår pedagogiskt program, katalog, extra tekniker, försäkring etcetera.

Residensverksamheterna skiljer sig ganska mycket åt i finansieringen. Iaspis har varit med och stöttat uppstarten av residensen i Kalmar, Skövde och Örebro.

I Kalmar ger regionen Kalmar konstmuseum en miljon extra årligen för att arbeta regionalt med samtidskonst, av detta går ungefär 300 tkr till Bodycake. Då ingår arvode, produktionskostnad, resor och uppehälle, eventuella utställningar samt personalkostnader. AiR Skövde lägger 130 tkr årligen på residensverksamheten, då är inte personalkostnad inräknad.

124

Botkyrka Residence sponsras av Botkyrkabyggen med lokaler. Det motsvarar en kostnad på 65 tkr årligen. Utöver det lägger Botkyrka konsthall 500 tkr på residensverksamhet i vilket det ingår personalkostnader.

Art Inside Out drivs idag med finansiering från statligt håll via samverkansmodellen och med regionala och kommunala medel. Verksamhetsledare Petra Johansson uppskattar att kommunerna står för 20 procent, regionen 50 procent och genom samverkansmodellen tillkommer ytterligare 30 procent av finansieringen. Art Inside Out har två heltidstjänster: en verksamhetsledare och en kulturproducent samt ungefär 1,4 miljoner kronor i verksamhetsmedel. Till detta kommer kostnader för boende, arbetslokaler och en lokal projektledare som den mottagande kommunen står för.

Borås Konstmuseum, Kristianstads konsthall, Örebro konsthall och Havremagasinet i Boden har alla samarbetat med Statens konstråd i olika projekt. Borås och Örebro deltar just nu i Statens konstråds satsning Konst i stadsutveckling som ingår i Kunskapsnav offentlig konst. Borås kommun och Statens konstråd samfinansierar projektet med 1,2 miljoner var för en stadsdelsförnyelse i Sjöbo. I Örebro arbetar parkenheten med ett projekt med fyra lekmiljöer och två konstnärer där Statens konstråd går in med 1 miljon kr och parkenheten med 600 tkr.

Havremagasinet i Boden ansökte, tillsammans med Försvarsmuseet och det kommunala bostadsbolaget Bodenbo, till Statens konstråd om ett Konst händerprojekt. För projektet Al Madhafah/The Living Room av arkitekten Sandi Hilal stod Bodenbo för renoveringen av två mindre lägenheter. De slogs ihop till ett större rum till en kostnad av cirka 500 tkr, vilken Bodenbo även tillhandahåller hyresfritt.

Statens konstråd har gått in med 428 tkr och har också följt upp med extra medel för en 30-procentstjänst för en projektledare.

VAD KOSTAR DET FRIA KONSTLIVET I OFFENTLIG MILJÖ?

Det är inte lätt att fastställa exakt vad de ”fria” konstinstitutionerna lägger på sina konstprojekt i det offentliga rummet eftersom de i många fall kan vara delar av en grupputställning eller ett utställningsprogram. I fallet med Brand New View på Tensta konsthall så tillkom verket på 3–4 månader, till en kostnad av 80 tkr.

Brand New View satt sedan uppe i Tensta centrum flera år efter utställningen tagits ner. Signals projekt To the East and To the West: Two Planets Appeared On the Horizon möjliggjordes genom ett projektbidrag på 200 tkr och genomfördes under cirka ett år. En festival som The Defying Parrot på Index kostar cirka 270 tkr och planerades och genomfördes också inom ett år. Konsthall C:s och Hökarängens stadsdelsråd genomförde Bomassan med en budget på 4 miljoner kr. Planeringen inleddes redan under 2016. Projektet beviljades medel under 2017, drog igång samma år och pågick sedan under hela 2018. Projektet lanserade i början på 2019 boken Gubbängsutredningen Fortsätter som sammanfattar mycket av projektets idéer, riktningar och aktiviteter som utspelade sig under 2018.

125

4. SAMMANFATTNING

Syftet med denna rapport har varit att synliggöra de arbetsmetoder och beslutsprocesser konstinstitutioner använder, både i samband med offentliga gestaltningsuppdrag och självinitierade konstprojekt. Rapporten beskriver hur arbetet med offentlig konst förankras och förmedlas, vilka typer av konstnärliga praktiker som anlitas av dessa konstinstitutioner och hur kopplingarna ser ut mellan institutionernas verksamhet i utställningsrummet och utanför. Vidare beskriver rapporten de kompetenser som involveras i de olika processerna och hur verksamheternas budget- och tidsramar ser ut. Detta har beskrivits mer detaljerat i kapitel 2: Medverkande konstinstitutioner och i kapitel 3: Vägar till det offentliga rummet. I detta kapitel ges en sammanfattning.

ENPROCENTSREGELN I denna rapport är det enbart konstinstitutioner i offentlig regi som arbetar med så kallade enprocentsuppdrag eller gestaltningsuppdrag kopplade till kommunala investeringar i gatu- och parkmiljö. Med tanke på den uppmärksamhet och intresse som de fria konstinstitutioner i denna rapport ofta ägnar sitt lokalsamhälle kan det tyckas märkligt att de inte anlitas för att projektleda enprocentsuppdrag eller relaterade gestaltningsuppdrag.

De allra flesta kommuner i denna rapport, utom Botkyrka, tar en procent från investeringar i byggnader. I Botkyrka tas en procent för konstnärliga gestaltningar från investeringar i offentliga byggnader och offentliga miljöer såsom gator, torg och parker, men inte från investeringsprojekt som inte kommer användas av eller besökas av allmänheten. Lunds kommun är den enda som avsätter 1,5 procent till offentlig konst, men procentsatsen beräknas enbart på investeringar i byggnader.

I Borås, Haninge och i Lund (Lund från och med 2020) kopplas en procent loss från investeringar i byggnader och används även för gatu- och parkmiljö. Vanligt är annars att enprocentsregeln inte tillämpas för gestaltningsuppdrag i gatu- och parkmiljö utan att medel för detta tas från separata budgetar.

I Gävle, Kristianstad och Lund arbetar de med tröskelvärden för tillämpning av enprocentsregeln. De innebär att investeringen måste komma upp i en viss summa innan man tillämpar enprocentsregeln. Ju högre tröskelvärde desto större budget för gestaltningsuppdraget. Lågt tröskelvärde riskerar att generera många lågbudgetprojekt. Detta kan leda till korta projekttider, som i sin tur kan försämra möjligheten till förankring av arbetet med den offentliga konsten.

127

Enbart i Borås och Haninge för man över investeringsbudgeten för den offentliga konsten till den enhet som handlägger gestaltningsuppdragen så att de som ansvarar för den offentliga konsten också disponerar medlen. I skrivande stund är det enbart kommunerna i Borås och Haninge som har rutinen att låta de tjänstepersoner som är ansvariga för den offentliga konsten avgöra var och när man ska tillföra konstnärlig gestaltning till kommunens investeringar. I både Borås och Haninge sker detta i samverkan mellan förvaltningar där de ansvariga för den

offentliga konsten har ett nära samarbete med stadsarkitekt, stadsträdgårdsmästare och andra berörda förvaltningar och enheter.

Arbetsprocesser kring konst i offentliga rum inbegriper omfattande samarbete för stora delar av konstinstitutionernas personal med arbetsgrupper, referensgrupper, konstnärliga råd och lokala aktörer av skilda slag. På samtliga konstinstitutioner är verksamhetsledaren delaktig i större delen av arbetsprocessen och är ofta med och fattar beslut om tilldelandet av gestaltningsuppdrag i varje enskilt fall. Även om det finns en offentlig konstintendent och externa projektledare så följer verksamhetsledaren arbetet från början till slut och är den som är föredragande i exempelvis kulturnämnden, om det är så att arbetet involverar politikers delaktighet.

Av de konstinstitutioner som handlägger sin kommuns gestaltningsuppdrag är drygt hälften bemannade på ett ändamålsenligt vis för att hantera gestaltningsuppdragens verkliga arbetsbörda av projektledning, förankring, produktion och fömedling. Om målet är att leva upp till skrivningarna i politik för gestaltad livsmiljö, om konstens betydelse för att skapa offentliga rum med långsiktiga kvalitéer, finns möjligheten att bygga vidare på det kunnande och den kompetens som finns på de lokala konstinstitutionerna genom att utöka dessas resurser.29 Konstinstitutionerna i Borås, Botkyrka, Haninge, Kristianstad och Lund som har med politiker i sina beslutsprocesser ser positivt på det. De tycker att de nämndsammanträden och konstråd där verksamhetsledarna har tillfälle att presentera arbetet med den offentliga konsten för de lokala politikerna utgör ett viktigt förankringsarbete för den samtida konsten i offentlig miljö. Marika Reuterswärd, konsthallschef i Kristianstad, beskriver exempelvis hur hon upplever att konsthallen har ett starkt förtroende och mandat från kommunledningen att lyfta värdet av konst i offentliga miljöer i kommunen.

EVENEMANG, PROGRAM, PROJEKT Utanför gestaltningsuppdrag som sker till följd av offentliga investeringar arbetar konstinstitutionerna, både de i offentlig regi och det fria konstlivet, med konst i offentliga rum. Det sker genom evenemang, tillfälliga projekt och återkommande program. Denna konst i offentliga fysiska rum utanför de institutionella väggarna finansieras med verksamhetsstöd och projektmedel.

Enbart i Borås tillförs konstmuseet extra medel årligen för Borås Internationella Skulpturbiennal. Lunds konsthall arrangerar Lunds konsthall Ute de år det finns utrymme i utställningsbudgeten. I Kristianstad avsätts en summa årligen ur den egna utställningsbudgeten för ett konstprojekt i offentlig miljö. Exempel på detta

128

29. Kulturdepartementets nationella mål för arkitektur, form- och designpolitik, propositionen 2017/18:110, delmål 4 s. 7.

är konstnären Gunilla Klingbergs verk A Sign in Space på Täppetstranden i Åhus. På Konstmuseet i Skövde har man erfarenhet av att en inbjuden konstnär Monique Wernhammar valde att förlägga hela sitt konstprojekt Vad är ett arbete? utanför konsthallen.

Tensta konsthall har arbetat med konstprojekt utanför konsthallens väggar, både som en del av en grupputställning, som i fallet med grupputställningen Abstract Possible: The Stockholm Synergies och Konst & affärer, en grupputställning förlagd helt till Tensta Centrum. Tensta konsthall har även samarbetat med Stockholm konst i Dominique Gonzalez-Foersters performance Fahrenheit T451 och med Stockholms lokaltrafik på Tensta tunnelbanestation. Vidare har man drivit ett treårigt samarbetsprojekt, Kvinnor Önskar Kollektivitet, med konstnären Petra Bauer och Kvinnocenter i Tensta-Hjulsta inom ramen för Kulturrådets Kreativa platser.

Konsthall C drivs av Hökarängens stadsdelsråd vilket ger en kontinuerlig koppling till lokalsamhället. Som konstinstitution har Konsthall C kontinuerligt bidragit med konstprojekt som ger perspektiv på utvecklingen av Hökarängen och närområdet Söderort. Med Bomassan ville Konsthall C exempelvis använda /…/konsten som verktyg för att undersöka möjligheten att förtäta och länka samman Söderort/…/30 I Haninge är det samarbetet mellan konstintendenten på Haninge konsthall, intendenten för offentlig konst och stadsbyggnadsförvaltningen som ofta resulterar i konstprojekt utanför konsthallen. Dessa är fristående konstprojekt som kan användas som ett slags experimentella förstudier i olika stadsutvecklingssammanhang. Som exempel finns Kanske en lekplats i mitten, med konstnärerna Eva Arnqvist och Johanna Gustafsson Fürst och grupputställningen Konstodlingar.

På Havremagasinet länskonsthall i Boden har kommunens status som mottagningsort för flyktingar haft ett stort genomslag både i utställningar och i programverksamhet i stadens offentliga rum. Genom samarbetsprojekten Avstamp Boden, Art & Music Factory och Al Madhafah/The Living Room har Havremagasinet använt konstens rum och metoder för att engagera nya och gamla bodensare i hur staden kan möta en ny befolkning.

Index arbetar också med att sträcka ut sitt utställningsprogram i den omgivande staden. I projektet The Promise utforskades staden som politiskt rum i samarbete med Kungliga konsthögskolan och Film i Samtidskonsten. Utställningar hölls både på Index och i stadsrummet runtom konstinstitutionen. I samarbete med Index Teenage Advisory Board arrangeras en årlig festival som också den begagnar sig av det urbana rummet runtom Index. Ungdomarna utvecklar en del av innehållet i festivalen i samarbete med konstnärer och Index personal, som i The Defying Parrot.

129

30. Citat hämtat från http://www.bomassan.org/om-bomassan, 2017–2018.

Med projektet To the East and To the West: Two Planets Appeared On the Horizon, gav Signal – Center för samtidskonst, tillsammans med medverkande konstnärer nya perspektiv på städerna Malmö och Köpenhamn, sammanlänkade av både historien och Öresundsbron.

Urban Konst är en ”vägglös” konstinstitution som varit initiativtagare till flera större gatukonstfestivaler i framförallt miljonprogrammen i Göteborg. Festivalerna Artscape 2016 och Hammarkullen Urban Art 2017 resulterade i flera monumentala väggmålningarna som suttit kvar i flera år. Muralmålningarna har skapat ett stort lokalt engagemang hos utövare och publik. De har förvandlat Hammarkullen till en gatukonstdestination och turistattraktion och målningarna förekommer både i undervisning och som bakgrund i musikvideor.

RESIDENSVERKSAMHET Konstinstitutionerna i rapporten använder sig gärna av residensverksamhet för att ”undersöka en plats med konstnärlig blick”, som Petra Johansson verksamhetsledaren för Art Inside Out uttrycker det. Art Inside Out är den enda renodlade residensverksamheten i rapporten. Institutionen förflyttar sitt nomadiska residens mellan Region Hallands sex kommuner. I likhet med residensen AiRS i Skövde och AIR Örebro län satsar man inte på produktion av nya verk utan är mer intresserade av att skapa internationellt utbyte, upprätta kontakt mellan konstinstitutionen och lokalsamhället och undersöka vad de konstnärliga processerna kan ge lokalt.

Bodycake är kopplat till Kalmar konstmuseum och får extra stöd från Kalmar län för det internationella utbytet som residensverksamheten ger. Residenset sätter spår i programverksamheten, både i och utanför konsthallen, i utställningsprogrammet och i det offentliga rummet. Residenskonstnären Nkuli Mlangenis verk Sara Makatemele – Kalmars första svarta kvinna återuppväckte minnet av en bortglömd Kalmarbos livsöde och blev en del av utställningen Djupt Minne på Kalmar konstmuseum. I samband med vernissagen genomfördes minnesstunden Vaka för Sara. Minnesstunden ledde till att Kalmar konstmuseum och Svenska kyrkan skapade en ny skylt, som belyser Sara Makatemeles livshistoria, på Södra kyrkogården i Kalmar där hon är begravd.

Botkyrka konsthall har arbetat med sitt Botkyrka Residence under ett decennium.

Residenset bidrar med internationellt utbyte, platsspecifika verk, konstnärliga undersökningar och deltagarbaserad konst i lokalsamhället. Botkyrka konsthall betraktar residenskonstnärerna som konsthallens ”känselspröt”. Möjligheten att upprätta samarbete med konstnärer över tid ger också en möjlighet för konsthallen att fördjupa sig i ett konstnärskap. Samarbetet med konstnären Sasha Huber resulterade i residensprojektet Huskurer, utställningen Transatlantiska Resor på Botkyrka konsthall, ett enprocentsuppdrag på äldreboendet Tornet och en bok som dokumenterade konstnärens research inför gestaltningsuppdraget.

130

1. Residenskonstnären Nkuli Mlangeni återuppväcker minnet av en bortglömd kvinna som var den första dokumenterade svarta kvinnan i Kalmar. Här en bild på Sara Makatemeles gravsten på Södra kyrkogården i Kalmar, 2018.

Foto: Michelangelo Miskulin.

Kalmar konstmuseum.

2. Dokumentation av minnesstund för Sara Makatemele som hölls på Kalmar konstmuseum i april, 2018. Med på bilden från vänster: Sara Hemmingsson, Nkuli Mlangeni och Joanna Sandell.

Foto: Michelangelo Miskulin.

Kalmar konstmuseum.

131

Sammanfattningsvis ger residensverksamhet konstinstitutionerna möjlighet att låta konstnärer utveckla sitt arbete över tid på en plats i dialog med det omgivande lokalsamhället. Detta ger i sin tur möjlighet till ett ökat deltagande i, och förankring av, det konstnärliga arbetet i offentliga rum. Ofta skapas nya sammanhang och kontakter med invånarna som sedan förvaltas av konstinstitutionen. I flera fall kan man se hur de konstnärliga processerna och samarbetena leder till nya projekt och uppdrag i kommunen.

KONSTNÄRLIGA PRAKTIKER För samtliga fria konstinstitutioner som medverkar i denna rapport: Index, Konsthall C, Signal – Center för samtidskonst och Tensta konsthall, gäller att samtida konstnärliga praktiker är vägledande för verksamheten och att man ofta följer konstnären ut i det offentliga rummet utan ett särskilt uppdrag att göra det.

Det fria konstlivet har varit drivande i att lyfta fram performativa, processbaserade och deltagarbaserade konstnärliga praktiker. Ofta uppstår konstprojekt i det offentliga rummet hos dessa konstinstitutioner som ett resultat av samarbeten i lokalsamhället, som en del av en utställning innanför eller utanför konstinstitutionen, eller som programverksamhet.

Tendensen att införliva konstnärliga processer och deltagarbaserade projekt även i de offentliga konstinstitutionernas verksamhet har ökat på senare år.

I exempelvis Botkyrka, Borås, Haninge och Örebro har det efterfrågats i samband med enprocentsuppdrag, som konstnärliga förstudier och som ett sätt att förankra arbetet med den offentliga konsten eller engagera invånarna i gestaltningen av lokalsamhället. Exempel på detta är gestaltningsuppdraget Nära Marken – Vi ringde trädet. Det sa hej bara. Och hejdå av konstnärsgruppen RAKETA. Konstnärerna arbetade med personalen och barnen på en förskola i Örebro, i ett nybyggt område i närheten av en skog, för att förankra dem på den nya platsen.

Vanligast är fortfarande den objektbaserade konsten. För utomhusuppdrag i offentlig miljö är efterfrågan stor på skulpturala verk, gärna av konstnärer med tidigare erfarenhet av gestaltningsuppdrag. Konstnärers förmåga att arbeta platsspecifikt är något som efterfrågas av exempelvis Kristianstads och Lunds konsthallar. Den nämns som den viktigaste egenskapen hos konstnärer som efterfrågas för gestaltningsuppdrag.

FÖRMEDLING OCH FÖRANKRING

132

Konstinstitutionerna utgör den bärande länken och förmedlaren av det konstnärliga perspektivet mellan konstprofessionen, stadsutvecklarprofessionerna, lokalsamhället, verksamheter, brukare, näringsliv, föreningsliv, politiker och publik.

Med stöd av det konstkunnande som finns på de lokala konstinstitutionerna kan dess verksamhetsledare och annan personal förmedla och förankra konsten

som skapas för offentliga rum via kommunala beslutsprocesser, olika former av samarbeten, förmedlingsverksamhet, och utställningar.

Det fria konstlivet har möjligheten att formulera sina egna uppdrag, låta konstnärerna prägla verksamheten och kan på så vis vara innovativa. Men det finns också stora fördelar för konstinstitutioner att vara inbäddade i offentlig förvaltning där den lokala konstinstitutionernas unika kompetens utöver konstkunnandet är att vara delaktiga i flera dialoger över tid. Det kan exempelvis innebära att vara en länk mellan politiker och förskolebarn via konstnärligt arbete. Verksamhetsledarna på de offentliga konstinstitutionerna har inte enbart i uppdrag att förankra och förmedla utställningsverksamheten och gestaltningsuppdragen hos brukare, verksamhet och publik. Samma uppdrag har de i relation till de kommunala förvaltningarna, de lokala politikerna och de olika arbetsgrupper som bildas runt de offentliga gestaltningsuppdragen.

Konstinstitutionernas konstkunnande är nyckeln till den långsiktiga kvalitén i arbetet med konst i offentlig miljö. Inte sällan är konstinstitutionen den enda aktör som arbetar med samtidskonst lokalt. Björn Norberg, dåvarande intendent för den offentliga konsten på Gävle Konstcentrum, beskriver hur han ser den lokala konstinstitutionen som en unik resurs för förankrandet och förmedlandet av den offentliga konsten: Att försöka bedriva en högkvalitativ, offentlig konstverksamhet utan att ha en konstinstitution är jättesvårt. Man behöver ha en gemensam omvärldsbevakning, en intellektuell diskussion och djupare kontakter med konstvärlden. Det räcker inte med att sitta och googla eller titta i portföljer.

Man måste göra ateljébesök, träffa konstnärer, ställa ut konstnärer, föra en dialog med konstnärer – vara en del av samtidskonstens utveckling helt enkelt. Man behöver ett kluster av människor som diskuterar konsten – man behöver en konstkommitté, där inte bara en person har kompetens utan där man kan rådfråga varandra. Har man en konsthall i ryggen så kan man använda den för att presentera vad som är på gång inom den offentliga konsten.

Förmedlingsteknikerna är en del av de lokala konstinstitutionernas konstkompetens. De använder dem för att förankra och fördjupa kunskaperna kring konst oavsett om det gäller gestaltningsuppdrag, ”löskonst” eller tillfälliga projekt i det offentliga rummet. Ofta används konstinstitutionens utställningsrum som en del av förmedlingen. Det fungerar som en länk eller en språngbräda mellan ”inne” och ”ute” via fördjupande utställningar och programpunkter. Verksamhetsledarna på Botkyrka konsthall, Kristianstads konsthall och Lunds konsthall beskriver hur deras utställningsprogram spelar en roll i förankrandet av offentliga gestaltningar, eller tvärtom hur offentliga gestaltningar ger upphov till utställningar i konsthallen.

133

Miriam Andersson-Blecher på Botkyrka konsthall beskriver hur hon ser att konsthallen kan använda sitt kunnande och sin position i kommunen: Närvaron av konstnärer från den internationella konstarenan i kombination med att vi är väldigt lokalt förankrade, att vi är en del av det kommunala blodomloppet, gör att vi kan skapa möten av ganska unik karaktär. Vi är del av en förvaltning, vi är nära skolan,

vi är nära fritidsgårdarna och vi dyker upp och bidrar ofta i större sammanhang med något konstpedagogiskt. Med den samlade kompetens som finns på Botkyrka konsthall och våra arbetsmetoder som vi använder oss av när vi gör publika program, utställningar eller konstnärliga undersökningar blir våra erfarenheter relevanta för kommunen i stort.

I det fria konstlivet står och faller arbetet ofta med det förtroende och engagemang som konstinstitutionen och konstnärerna kan skapa kring konstprojekten i offentliga rum. Per Hasselberg, konstnär och grundare av Konsthall C, beskriver det som en konstnärlig metod att lägga mycket tid på en plats. Överfört på de lokala konstinstitutionernas arbete kan man se närvaro över tid och relationen till det omgivande lokalsamhället som en faktor som påverkar vilka slags projekt som blir aktuella och möjliga att genomföra utanför de institutionella väggarna, med stöd av samarbetspartners och människors delaktighet.

Maria Lind, dåvarande chef på Tensta konsthall, beskriver vikten av att skapa förtroende och vilja att samarbeta genom att visa intresse för vad andra gör, och att följa det man kommer överens om – att vara både inlyssnande och proaktiv.

Tensta konsthalls samarbeten lokalt bygger, enligt henne, på formella och informella kontakter med alla möjliga aktörer i området också på daglig basis.

I det här sammanhanget kan man se Urban Konst som en organisation som rör sig mellan det offentliga och det fria konstlivet. Urban Konst är en del av Göteborgs Konsthall men deras uppgift är inte att arbeta med gestaltningsuppdrag. De arbetar med att främja en existerande form av självinitierad konst i det offentliga rummet, dess utövare och publik, som saknat förankring i offentlig förvaltning och bland lokala aktörer och beslutsfattare som den gängse offentliga konsten har. Genom samarbeten och programverksamhet, i stor utsträckning för och av ungdomar, har Urban Konst skapat bred lokal förankring, förmedling och opinionsbildning kring den urbana konsten i Göteborg.

134

5. SLUTSATSER

DEN LOKALA KONSTINSTITUTIONEN – EN VIKTIG PUSSELBIT FÖR POLITIKEN SOM RÖR GESTALTAD LIVSMILJÖ De lokala konstinstitutionerna i Sverige utgör, genom sitt arbete med offentlig konst, den bärande länken och förmedlaren av det konstnärliga perspektivet mellan konstprofessionen, stadsutvecklarprofessionerna, lokalsamhället, verksamheter, brukare, lokalt näringsliv, föreningsliv, politiker, och publik. Utifrån sitt konstkunnande och genom sin förankring och närvaro i lokalsamhället över tid ser dessa konstinstitutioner till att samtidskonsten hamnar i offentlig miljö genom gestaltningsuppdrag, projekt, evenemang, förmedlings- och residensverksamhet.

Redan idag spelar konstinstitutionerna en stor roll för uppfyllandet av målen för politiken för gestaltad livsmiljö. I de nationella målen för arkitektur, form och design ingår att estetiska och konstnärliga värden ska tas tillvara och utvecklas.

De lokala konstinstitutionerna runtom i Sveriges kommuner spelar en avgörande roll för att se till att: Konsten har stor betydelse för att skapa offentliga rum med långsiktiga kvaliteter.31 Att gestalta en hållbar livsmiljö handlar om att organisera komplexa och ibland motstridiga intressen till en helhet… Att leda den processen är arkitektens, designerns eller i vissa fall även konstnärens särskilda yrkeskompetens och uppgift. Att skapa förutsättningar för detta arbete är av väsentlig betydelse för att kreativitet och konstnärlig kvalité ska kunna prägla samhällsutvecklingen.32 Utifrån den roll de lokala konstinstitutionerna spelar för den offentliga konsten kan det med fog sägas att det inte enbart är arkitekters, designers eller konstnärers uppgift att organisera och leda komplexa processer för att kreativitet och konstnärlig kvalité ska kunna prägla samhällsutvecklingen – det är även den lokala konstinstitutionens.

ATT INFÖRLIVA KONSTNÄRLIGT ARBETE I SAMHÄLLSBYGGETS PROCESSER Med utgångspunkt i intervjuerna med de 17 konstinstitutioner som genomförts inom ramen för denna rapport kan det konstateras att följande villkor och förutsättningar spelar roll för att kreativitet och konstnärlig kvalité ska kunna prägla samhällsutvecklingen och /…/att det konstnärliga arbetet tidigt införlivas i samhällsbyggets processer.33 • Lokala konstinstitutioners förmåga att förankra, producera och förmedla konst i offentliga rum är kopplad till konstkunnande, men också i hög grad till kunskap om och dialog med lokalsamhället över tid.

136

31. Kulturdepartementets nationella mål för arkitektur, form- och designpolitik, propositionen 2017/18:110, mål 4, s. 7.

32. Kulturdepartementets nationella mål för arkitektur, form- och designpolitik, propositionen 2017/18:110, s. 3.

33. Kulturdepartementets nationella mål för arkitektur, form- och designpolitik, propositionen 2017/18:110, delmål 4, s. 7.

• Den konstnärliga processen och arbetet kan vara en viktig kontakt med lokalsamhället och bilda utgångspunkter för gestaltning av offentliga miljöer.

• Residensverksamhet ger konstinstitutionen och konstnärer tid att utveckla arbete i offentlig miljö i dialog med lokalsamhället.

• Den lokala konstinstitutionen kan användas som utgångspunkt för eller tillbakarapportering av konstnärliga förstudier och gestaltningsuppdrag i det offentliga rummet.

• Konstinstitutioner som arbetar med offentlig konst är aktörer som även förmedlar och förankrar den offentliga konsten i den lokala offentligheten.

• Då den lokala konstinstitutionen har möjlighet att påverka besluts- och arbetsprocesser kring gestaltningsuppdragen utnyttjas konstinstitutionens kompetens och kunnande på ett effektivt sätt. Det skapar utrymme för konstinstitutionen att förankra och förmedla konsten, både inåt i offentlig förvaltning och utåt i lokalsamhället. Det är ofta resurseffektivt eftersom budgetar kan samutnyttjas bättre när konstinstitutionen är involverad redan i planeringsskedet.

Resurs- och tidsbrist påverkar konstens och därmed den gestaltade livsmiljöns långsiktiga kvalitéer.

• De lokala konstinstitutionernas förmåga att låta konstnärerna och konstens utveckling vara drivande i utställnings- program-, projekt-, förmedlings- och residensverksamhet utgör en innovationskraft och är viktig för diskussionen kring den gestaltade livsmiljön och i förlängningen också gestaltandet av densamma.

DEN LOKALA KONSTINSTITUTIONENS GULDSITS Den lokala konstinstitutionen sitter på en guldsits utifrån de nationella målen för arkitektur, form- och design. Utifrån den vikt som politiken för den gestaltade livsmiljön tilldelar ett tidigt införlivande av det konstnärliga arbetet i samhällsbyggets processer återstår dock en del att utveckla. En effektiv väg torde vara att utnyttja både konstinstitutionernas och de offentliga förvaltningarnas och organisationernas kunnande i ännu högre grad. Avslutningsvis presenteras förslag på riktningar som denna utveckling kan ta:

137

• Involvera det fria konstlivet i samhällsbyggets processer mer. Konstinstitutioner ur det fria konstlivet har möjlighet att vara innovativa genom att sätta konsten och konstnärernas perspektiv främst. Denna innovationskraft är en underutnyttjad resurs i införlivandet av konstnärligt arbete i ”samhällsbyggets processer”. Det fria konstlivet skulle kunna engageras i högre grad som externa projektledare både för gestaltningsuppdrag och konstnärliga processer relaterade till gestaltning av offentlig miljö. Detta ligger helt i linje med det uppdrag Statens konstråd redan arbetar med: Inom ramen för arbetet ska Statens konstråd även stötta fria

lokala aktörer i hela landet, som utifrån konstnärliga processer arbetar med det omgivande lokalsamhället för att skapa delaktighet i utformandet av gemensamma livsmiljöer.

• Skapa permanenta stödformer för konstnärliga processer, förstudier och samarbeten i lokalsamhället innan, under och efter de investeringsbaserade gestaltningsuppdragen. Ett sätt kunde vara att ge Statens konstråd fortsatt möjlighet att stödja och samarbeta med de lokala konstinstitutionerna genom nationella utlysningar av utvecklingsprojekt kopplade till samtidskonst och gestaltad livsmiljö som exempelvis Konst händer samt två satsningar inom regeringsuppdraget Kunskapsutveckling offentlig konst, Lokala konstprojekt och Konst i stadsutveckling. Dessa extramedel kan med fördel kombineras med residensverksamhet.

• Låt konsten spela en större roll i samhällsbyggets processer genom att skifta fokus från byggnadsanknutna gestaltningar till att involvera konsten på ett mer planövergripande sätt. Följ utvecklingen kring de kommuner som ”bryter loss” enprocentsmedel från byggnader och satsar dessa i arbetet med stadsutveckling.

• Flytta investeringsmedel och initiativ till konstinstitutionerna. Ge dessa uppdrag att arbeta fram förslag på när och var kommunen ska investera i konst utifrån de investeringsmedel som finns. Eftersom detalj- och sakkunskap om byggoch utvecklingsplaner ligger hos andra förvaltningar än hos de konstansvariga frambringar detta ett förvaltningsövergripande samarbete mellan konst- och samhällsplanerarprofessionerna. Formalisera de förvaltningsövergripande arbetsrutinerna och beslutsprocesserna som en del av kommunens eller regionens konstpolicy.

• Involvera politiker i processerna kring gestaltningsuppdragen. Utifrån praxis om armlängds avstånd kan politiker ges insyn i hur arbetet bedrivs. Beslut fattas dock av en majoritet av konstkunniga – detta införlivar konsten i de demokratiskt fastlagda rutinerna utan att äventyra den offentliga konstens integritet.

• Många konstinstitutioner efterfrågar kunskap och stöd för att utveckla ambitiösa konstprojekt som går utanför den gängse uppfattningen om vad konst i offentliga rum kan vara. I detta avseende spelar Statens konstråd en viktig roll som utvecklare, samordnare och förmedlare av kunskap om konstens roll i planering och gestaltning av lokal livsmiljö i Sverige.

138

KOLOFON Alla intervjuer utfördes av Helena Selder på respektive plats eller på telefon.

Citaten i rapporten är tagna från dessa intervjuer om inte annat anges.

Vidare presenteras en lista med vilka personer som intervjuades från varje konstinstitution och datum för intervjun.

Art Inside Out, Petra Johansson – 8 mars 2019 Borås Konstmuseum, Eva Eriksdotter – 7 mars 2019 Botkyrka konsthall, Miriam Andersson-Blecher – 6 februari 2019 Gävle Konstcentrum, Björn Norberg – 9 april 2019 Konsthallen i Haninge kulturhus, Anna Ahlstrand, Kristyna Müller – 24 jan 2019 Havremagasinet länskonsthall, Cornelius Stiefenhofer – 5 april 2019 Index – The Swedish Contemporary Art Foundation, Marti Manen – 9 april 2019 Kalmar konstmuseum, Anneli Berglund – 2 april 2019 Konsthall C, Per Hasselberg – 3 april 2019 Kristianstads konsthall, Marika Reuterswärd – 12 april 2019 Luleå konsthall, Hans Sundvall – 15 februari 2019 Lunds konsthall, Åsa Nacking, Ulrika Liljenström – 21 mars 2019 Signal – Center för samtidskonst, Elena Tzotzi – 16 april 2019 Konstmuseet i Skövde, Thomas Oldrell, Tomas Asplund-Gustafsson – 7 mars 2019 Tensta konsthall, Maria Lind – 23 jan 2019 Urban Konst, Daniel Terres – 8 mars 2019 Örebro konsthall, Anna-Karin Wulgué – 24 april 2019 Stort tack till verksamhetsledare och övriga medarbetare på de medverkande konstinstitutionerna som generöst bidragit med sin tid för intervjuer, diskussioner och granskning av rapporten. © Respektive fotograf och konstnär. Om du vill publicera bilden på webben, i tryckt form eller på något annat vis måste du själv se till att avtal med konstnär och fotograf finns.

Texter och bearbetning: Helena Selder och Giorgiana Zachia Redaktörer: Lena Boqvist och Giorgiana Zachia Grafisk formgivning: AGoodID Transkribering av intervjuer: Astrid Trotzig Korrektur: Anna Nyström Rapporten skrevs under perioden januari 2019–januari 2020.

Omslagsbild: Konstnären Ruben Wätte tar fram lekmiljöer tillsammans med barnen på Varberga fritidsgård i Örebro, 2019. Foto: Ruben Wätte.

139

Rapporten Utanför de institutionella väggarna bygger på intervjuer med 17 olika konstinstitutioner i Sverige om hur de arbetar med offentlig konst och gestaltning av gemensamma livsmiljöer.

Den kartlägger arbetssätt och villkor för den offentliga konsten både när det gäller projekt framtagna inom enprocentsregeln och självinitierade konstprojekt. I rapporten kan du bland annat läsa om enskilda konstinstitutioners beslutsprocesser och organisation, olika sätt att ta plats i och relatera till det offentliga rummet och vilken roll konstnärerna och deras arbetsmetoder spelar för konstinstitutionen.