Kultur: DuvTeaterns Estradmuseum slog upp dörrarna

Finländsk film om blindhet var publikens favorit på filmfestivalen i Venedig

▸ Den blinda mannen som inte ville se

Titanic Regissör: Teemu Nikki I rollerna: Petri Poikolainen, Marjaana Maijala, Matti Onnismaa sokea mies joka ei halunnut nähdä

titanicia handlar om förtidspensionerade Jaakko, en filmentusiast som förlorar synen på grund av sjukdomen MS. Publiken får ta del av Jaakkos stilla vardag i lägenheten där dagarna präglas av assistenter som kommer förbi och pappa som ringer. Tills han en dag väljer att trotsa alla hinder och ge sig ut på äventyr.

Filmmakaren Nikki skildrar blindhet på ett intimt sätt som ökar åskådarnas förståelse. Huvudrollsinnehavaren Petri Poikolainen har själv MS med synskada som följd.

Filmen vann serien Orizzonti Extra - publikens favorit - vid filmfestivalen i Venedig i början av september.

Den kan ses bland annat i Finnkinobiografer.•

BöCker Hur väl uppfylls våra medborgerliga rättigheter?

▸ Vammaiset ihmiset kansalaisina Antti Teittinen & al. Vastapaino, 2021

HurdaNa medBorgare Är personer med funktionsnedsättning i ett 2020-tals Finland? Den färska finskspråkiga boken Vammaiset ihmiset kansalaisina (sv. ’Personer med funktionsnedsättning som medborgare’) granskar hur medborgarskapet formas i ett föränderligt samhälle och vilka villkor, hinder och förutsättningar som finns för att de medborgerliga rättigheterna ska uppfyllas. Dessutom granskas coronakrisens inverkan. Boken är riktad till alla som är intresserade av samhällsfrågor och funktionshinder.•

noterat

Fem medaljer för Finland i de paralympiska spelen

Det gick bra på flera fronter för de finländska idrottarna i paralympiska sommarspelen i Tokyo.

Rullstolslöparen Toni Piispanen var Finlands mest framgångsrika idrottare - han vann guld på 200 meter rullstolslöpning och silver på 100 meter. Leo-Pekka Tähti och Amanda Kotaja tog båda silver på 100 meter rullstol, och spjutkastaren Marjaana Heikkinen fick en bronsmedalj. Sammanlagt deltog 16 finländska idrottare i sju olika sportgrenar. Parasportens motsvarighet till OS samlade över 4 400 idrottare från hela världen. Spelen pågick från slutet av augusti till början av september.

I den här serien lyfter vi upp intressant forskning på funktionshinderfältet och däromkring. Har du tips på viktiga rön som borde lyftas fram? Hör av dig till redaktion@funk.fi.

IllustratIonsbIld

Invandrarbarn med funktionsnedsättning faller lätt mellan stolarna

När en invandrarfamilj har ett barn med specialbehov är det inte bara vårdfrågor som föräldrarna får kämpa med. Annika Lillrank berättar om sin forskning där familjerna vittnar om språkproblem, kulturkrockar och navigering i den finländska servicedjungeln.

TexT: mikaela remes • Bilder: mikaela remes oCHsHuTTersToCk / kaTya sHuT

1. SYSTEMET KRÄVER MYCKET AV FÖRÄLDRARNA

Det finländska social och hälsovårdssystemet är som ett lappverk med många självständiga enheter som inte kommunicerar sinsemellan. Till exempel sköts invandringsfrågor av en myndighet och funktionshinderärenden av en annan. Föräldrar som går på integrerande språkkurser kan hamna i trubbel om de går miste om lektioner när de måste sköta barnets hälsoärenden – det finns ingen förståelse för dylika omständigheter.

Socialskyddet är välfungerande på många sätt, men det förutsätter att föräldrarna tar mycket initiativ. Att de tar reda på, har förmåga att söka upp en fysioterapeut eller talterapeut och fylla i alla blanketter. Alla gånger är det inte alls enkelt, och myndigheterna har sällan tid att hjälpa.

Invandrare är en väldigt heterogen grupp – jag har talat med allt från kvotflyktingar till studerande, med barn födda både i och utanför Finland. En del av föräldrarna hade utbildning, andra var inte läs och skrivkunniga. Än vet det

VAD? Ett femårigt forskningsprojekt som håller på att avslutas. Fokus ligger på hur invandrarfamiljer med barn med funktionsnedsättning klarar sig i Finland HUR? Intervjuer med ett tjugotal invandrarfamiljer från olika länder samt professionella inom social- och hälsovården VEM? Annika Lillrank, universitetslektor emerita i socialt arbete vid Social- och kommunalhögskolan VARFÖR? Lillrank intresserar sig för hur människor upplever interaktionen med social- och hälsovårdssystemet.

finländska systemet inte hur dessa människor borde betjänas som grupp.

2. ATT BLI FÖRSTÅDD ÄR INTE ENKELT

Det som överraskade mig var hur ofta barnen hade olika språkproblem. Vissa har svårt att lära sig sitt modersmål, andra kämpar med finska eller svenska.

Talterapi finns bara på våra riksspråk. Det är vanligt att föräldrar med ekonomiska resurser då vänder sig till den privata sektorn och blir bättre bemötta där. Det är främst ryska minoriteter som kommer åt privat talterapi, medan andra åker utomlands för att få skärddarsydd vård.

Språket är en utmaning också för föräldrarna. Systemet utgår från att alla kan finska eller svenska. Har man inte ett gemensamt språk behöver man tolk, och föräldrarna blir inte alltid förstådda eller vänligt bemötta. Många känner att de inte blir hörda och att myndigheterna tar beslut för deras del.

3. UPPFATTNINGARNA OM VAD FUNKTIONSNEDSÄTTNING ÄR VARIERAR

Bland familjerna finns olika tankegångar kring vad funktionsnedsättning innebär och vad det kan orsakas av. Ibland är förväntningarna på den finländska hälsovården orealistiska, exempelvis att funktionsnedsättningar går att ”bota”. När det visar sig att så inte är fallet är besvikelsen enorm.

I en del kulturer göms personer med funktionsnedsättning undan och i hemlandet kan de jobba med enkla uppgifter som inte kräver utbildning. Men i ett högindustriellt land som Finland finns inte dylika jobb, och därför är självständighet och utbildning nyckelfrågor.

4. SOCIALARBETARNA KÄNNER OTILLRÄCKLIGHET

Jag har också intervjuat proffs inom social och hälsovården om hur det är att bemöta dessa familjer. Personalen är olycklig då man upplever att man skulle behöva mer tid för exempelvis möten och hembesök.

Arbetsbördan var också överraskande stor. Fysioterapeuter, talterapeuter och socialarbetare kan ha upp till 200 klienter per man. Då är det inte konstigt att specialgrupper faller utanför, då ingen har tid att ta sig an deras sak.

Det finns mycket att utveckla inom systemet – till exempel kunde erfarenhetsexperter med samma kulturella bakgrund användas i högre grad för nå fram med information. Överhuvudtaget finns väldigt lite forskning i det här ämnet, så nu hoppas jag att friska krafter för arbetet vidare. •