Den politisk a k artan har ritats om
inför är betydligt svårare än vad vi kanske helst vill erkänna. Det är själva tron på vänstern i ordets allra bredaste bemärkelse som har kollapsat i takt med den svenska modellens institutioner: Kollektivavtalsmodellen med starka fackföreningar, socialförsäkringssystemen, den sociala bostads- och utbildningspolitiken, regionalpolitiken, jämställdhetspolitiken. För Vänsterpartiet är nu uppgiften att grundligt analysera denna verklighet och hur den ytterligare kommer att påverkas av fyra år av högerstyre och ett rasistiskt populistparti med nationellt genomslag. Vänsterpartiet måste hitta sin roll i ett samhälle där den socialdemokratiska hegemonin är bruten och där skolan, arbetslivet och människors privatekonomi ser radikalt annorlunda ut än för tio- tjugo år sedan. Vidare måste den egna organisationen genomgå en grundlig renovering. Ska partiet lyckas värva nya sympatisörer och stärka sin position i samhällsdebatten krävs strategier och strukturer för att öka medlemsaktiviteten, långsiktigt alliansbyggande och nya sätt att kommunicera med människor. Partiet måste dessutom bli betydligt bättre på att kontinuerligt föryngra sig och våga ge förtroendeuppdrag till nya personer och personer med annan social bakgrund än de som länge dominerat ledning och parlamentariska församlingar. Ska vi vara ett parti som bär upp och ökar förtroendet bland unga, LO-medlemmar, kvinnor och utlandsfödda måste vi också organisera och lyfta fram personer ur dessa grupper. Den Framtidskommission partistyrelsen beslutat tillsätta måste ta itu med de här utmaningarna. Och framför allt måste alla medlemmar i partiet, också de många nya, ges utrymme och möjlighet att delta i den processen.
socialistiskdebatt 197
103