Issuu on Google+

Inledare 5 TEMA: EFTER NEDERLAGET Tio punkter för ett bättre vänsterparti 11 Jonas Wikström spaltar upp tio punkter för ett såväl mer systemkritiskt som realistiskt, pragmatiskt och flexibelt vänsterparti.

Att fortsätta som förut är omöjligt 25 Systemskiftet är redan här samtidigt som socialdemokratin är försvagad skriver Ida Gabrielsson, och menar att utvecklingen ställer högre krav på ett folkligt förankrat vänsterparti med större självförtroende.

Ett historiskt bakslag 33 Socialdemokratins trovärdighet som både välfärdsbevarare och krishanterare har undergrävts. Gunnar Ågren menar att vänsterns huvuduppgift i det läget är att utveckla och konkretisera välfärdspolitiken och ta tillvara de öppningar som det rödgröna samarbetet skapat. Valet 2010 – tre olika nederlag. Vad bör nu göras? 41 Blev Vänsterpartiet de rödgrönas kristdemokraterna, som fokuserade på ”svaga” grupper, men inte gav en systemkritik av klassamhället? Anders Neergaard diskuterar i denna text tre orsaker till Vänsterpartiets och samarbetets nederlag, och hur Sverigedemokraternas intåg mottogs med en tystnad om rasism.

Måste alla vara svenskar? 51 I kampen mot Sverigedemokraterna och rasism finns det en vilja att bredda begreppet svenskhet, och fylla det med ett progressivt och inkluderande innehåll. Men är inte själva begreppet centralt i upprättandet av den rasism som vi vill bekämpa? Sara Mohammadi fångar i texten en central fråga i utformandet av en antirasistisk agenda – vad skall vi med svenskheten till? Vänsterkonservatism utan folkligt stöd 57 När varken väljare eller samarbetspartier verkar uppskatta Vänsterpartiet krävs debatt. Ett parti som vågar se över såväl symboler och metoder, som politik och ledning skulle dock kunna vinna över många, skriver Staffan Norberg.


Snabba förslag, lyhördhet och utomparlamentarisk uthållighet 63 Ingen valkampanj i världen kan kompensera den misstro medborgarna visar vårt parti, skriver Tobias Smedberg. För att bryta trenden menar han att fokus behöver ligga på ihållande dialog med medborgarna, effektivare kommunikation och väl underbyggda konkreta förslag.

Socialdemokrati utan politik 69 Jonas Thunberg ser Sveriges förstahandsval helt i linje med tvåtredjedelssamhällets klassintressen. De friska med jobb röstade mot de sjuka och arbetslösa, och han konstaterar att oppositionen i det läget måste ha en trovärdig egen ekonomisk politik, att bara vädja om solidaritet med ”svaga grupper” räcker inte. Vart tog feminismen vägen? 75 Vänsterpartiets självbild stämmer inte med väljarnas. Birgitta Sevefjord ser förlusten av partiets feministiska profil som ett av skälen och efterlyser delat ledarskap och starkare feministiska nätverk i partiet.

Utlys extrakongress för Vänsterpartiet! 81 Ett vänsterparti som inte växer när det är klimat- och finanskris, och när klyftorna växer, måste snabbt gå till botten med problem. Det görs bäst på en extrakongress under 2011, skrev Jens Holm strax efter valet 2010.

Hur tror ni val vinns? 87 America Vera-Zavala menar att det är dags för Sveriges vänsterintellektuella att inse att det inte räcker att de skriver en debattartikel inför valet. De måste långsiktigt använda sina resurser till att underlätta organisering och opinionsbildning. Vänstern behöver en ny ledning och en starkare organisation 93 I Vänsterpartiet har det länge talats om behovet av organisatoriska förändringar. Men allt för lite har hänt. Emil Berg menar att partiet behöver en ny ledning, en mer kampanjinriktad organisation och mer av långsiktiga strategier och politisk profilering.

Den politiska kartan har ritats om 99 Hela det politiska fältet har förskjutits åt höger. Josefin Brink menar att Vänsterpartiet i spåren av den socialdemokratiska hegemonins sammanbrott behöver renovera sin organisation, lyfta fram unga och LO-medlemmar och utveckla strategier och alliansbyggen. Analysen av valnederlaget måste få ta tid 105 Valresultatet var ett stort misslyckande för Vänsterpartiet. Wivi-Anne Johansson menar att det som behövs efter detta är grundlig analys. Denna görs bättre av en särskild framtidskommission än av en extra kongress.


Skaffa analys av kapitalismen – och egna mediekanaler 111 Det går inte att föra vänsterpolitik utan långsiktig strategi, menar Dick Urban Vestbro, och det går inte att förvänta sig att borgerliga tidningar skall hjälpa oss föra ut den.

Naivt tro vänstern kan äga medier nog för att få ut budskap 117 De borgerliga har under flera år upprättat ett språkbruk och problemformuleringar som vänstern måste förhålla sig till. Tobias Smedberg menar att det görs bättre genom effektivare kommunikationsstrategier än genom önsketänkande om vänstermedier.

Vänsterpartiets jobb: organisera dem som tror på socialism 125 Valresultatet påminner om att vi lever i en kapitalistisk hegemoni, skriver Helena Duroj, som menar att vänsterkrafter växer i speciella historiska situationer.

Några vända stenar 131 En ny tidningspolitik samt analys av klassamhället och de ekonomiska maktförhållandena i samhället är några saker som bör ingå i en eftervalsdiskussion, skriver CH Hermansson. Ett svidande nederlag 137 Lars Ohly beskriver hur ett sedan länge verkande systemskifte lagt grunden för regerings återval, och resonerar kring de utmaningar som måste övervinnas för att kunna besegra borgerligheten i nästa val. För en ansvarsfull finanspolitik 149 Kriser kommer av överdriven kreditgivning, utan täckning i ekonomin, skriver Jörn Svensson. En av de saker vänstern behöver driva är därför hårdare reglering och kontroll över bankerna och kreditmarknaden. En reformagenda för 150 miljarder kronor behövs till välfärden 155 Reaktiva stoppkrav måste ersättas av en framtidsinriktad reformagenda där allmän arbetstidsförkortning behöver ingå, skriver Pernilla Zethreaus. Idén att bygga världens bästa välfärd är bra, men måste konkretiseras, finansieras, prioriteras och realiseras.

Det är plånboksfrågorna vi  skall vinna på! 161 Radikalare konkreta krav – eller tydligare ideologiskt sammanhang? Ana Rubin och Olof Holmgren, som skrivit artikeln på sidan 167, diskuterar var tonvikten behöver läggas för att vänsterns budskap ska nå fram.


Vi måste skapa en berättelse om varför Sverige behöver Vänsterpartiet 167 Vänsterpartiet behöver en tydlig identitet som sätter in ”plånboksfrågorna” i ett större ideologiskt sammanhang, skriver Olof Holmgren i ett svar till Ana Rubin.

Utan studier ingen analys av verkligheten 175 Ett parti utan studier klarar varken att analysera eller förändra samhället, och negligerar det viktigaste mediet: sina medlemmar, skriver Hans Arvidsson.

Det finns en berättelse från vänster 181 Martin Hofverberg efterlyser mindre av nostalgi och ideologikritik och mer av analys och nya motmakter. ”Nya berättelser” följer av nya maktmedel, snarare än tvärtom. Börja med att se världen i vitögat 187 Det räcker inte att diskutera storstadsväljare och oppositionens ”varumärke” skriver Ali Esbati. För att vara relevant behöver den fundera över vilka problem som finns i världen, och vad som kan göras för att lösa dem. Mitt vänsterparti är radikalt 193 Vänsterpartiet behöver ett tydligare positivt budskap, utmana borgerligheten om den ekonomiska politiken och lyfta klimatfrågorna. Det skriver Jonas Sjöstedt. Politiska mål borde vara att vinna val 199 Vänsterpartiet saknar krismedvetenhet och tycks trivas i rollen som en outsider som 95 procent av folket inte gillar, skriver Stig Henriksson. Visst behövs förändring 205 Vänsterpartiets ledning är väl medvetet om det allvarliga i ett dåligt valresultat. Därför har man gjort en rad insatser, skriver Anki Ahlsten, partisekreterare.

Existensberättigandet ligger i alternativet 211 Vänsterpartiets existensberättigande ligger i att vara det systemkritiska alternativet till socialdemokratin. Att utveckla kritiken mot vinst i välfärden till en offensiv socialistisk strategi vore därför ett logiskt nästa steg, skriver John Hörnquist. LÄSNING Mellan tomtebloss och varaktig mobilisering 229 Hopsnackat visar på möjligheterna med organisering underifrån. Kajsa Ekis Ekman diskuterar balansgången mellan varaktig mobilisering och tomteblossorganisering.


SocialistiskDebatt* o

N 197

Vänsterns och arbetarrörelsens eftervalsdebatt 2010 skiljer sig från den från 2006. Det fanns egentligen två saker folk var rädda för i det senare fallet. Det ena var att oppositionen skulle vinna nästa val på rent missnöje med regeringens politik – utan att tillräckligt ha förändrat den politik som ledde till valförsluten 2006. Och därför förlora valet 2014. Det andra var att den borgerliga regeringen skulle lyckas så snabbt med sitt systemskifte, att den samhällssolidaritet som burit upp (det som återstått av) det svenska välfärdsbygget, skulle brytas ned. Och valet 2010 därför skulle förloras. Det är inte orimligt att hävda att båda farhågorna slog in. Vänstern och arbetarrörelsen litade allt för mycket på det missnöje med regeringen som länge gav oppositionen ett övertag i opinionen och utvecklade varken politik eller organisation tillräckligt. Vänsterpartiets satsning på att bli ett rörelseparti var för halvhjärtad. Politiken var partiet relativt nöjd med, och även om en del krut lades på att förändra kommunikationen, så lyckades partiet inte förrän i valrörelsen 2010 effektivt kommunicera någon tydlig politisk profilfråga: kritiken av privata vinster i välfärden. Fackföreningsrörelsen förblev på defensiven och lyckades – trots lovvärda ambitioner till nytänkande på flera håll – finna någon ny roll som mindre av mäktig och värdig remissinstans, och mer av mobiliserande folkrörelse. Medan socialdemokratin vägrade knyta an till sina rötter, och istället ängsligt försökte vinna tillbaka väljarna i Stockholms innerstad. Som snarare flydde än snabbare, till Moderaterna eller till det allt liberalare Miljöpartiet. Det rödgröna samarbetet blev därefter: spretigt och föga folkligt förankrat eller engagerande. Och systemskiftet lyckades delvis slå sönder solidariteten och skapa ett nytt och hårdare samhällsklimat. De flesta fick i alla socialistiskdebatt 197 

5


fall ett par hundringar i skattesänkningar, andra betydligt mer. Samtidigt som den fackliga organisationsgraden inte sjunkit så snabbt sedan nederlaget för storstrejken 1909. A-kassan har gått från att vara en (försvagad) försäkring till ett av Europas lägsta grundskydd, där under 10 procent av de arbetslösa får ut 80 procent av sin inkomst. Sjuka utförsäkrades (det vill säga fortsatte att vara sjuka men på ny sjukpenning eller socialbidrag) på löpande band. Privatiseringarna och marknadsmodellerna har på vissa håll gått så långt att till och med borgerliga politiker tvingas reagera mot avarterna. Samtidigt som växande delar av befolkningen har privata sociala försäkringar – och ser privata friskolor och vårdcentraler som en självklarhet. Klyftorna har växt dramatiskt. Arbetslösheten steg dramatiskt i samband med finanskrisen. Regeringen förvärrade allt genom att strunta i arbetsmarknadspolitik och närmast aktivt försöka underminera svensk industri. Ändå återvaldes den. Oppositionen hade kanske kunnat vinna 2010 års val om bara en av farhågorna slagit in. Men med båda infriade möjliggjordes en borgerlig valseger som knappt ens borgerligheten själv vågat hoppas på. Särskilt som de låg långt efter oppositionen i opinionen större delen av mandatperioden. Utmaningen för den samlade vänstern efter 2010 års val består därför inte i att ta tillbaka och ställa till rätta, utan att bygga upp rörelserna, partierna och välfärdsmodellerna på nytt. Det ger åtminstone någon anledning till optimism. För insikten verkar vara större den här gången om att det inte längre går att fortsätta som förrut. Såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet tillsatte specialkommissioner och gav dessa eller andra organ – som Socialdemokraternas valberedning – stora befogenheter att föreslå förändringar och dra slutsatser efter valnederlaget. Socialdemokratins krisrapport – och oväntat vänsterinriktade ledarval – antyder att den insikten kanske börjat tränga in. Samtidigt är förutsättningarna för vänstermobilisering – som alltid måste bygga på folklig rörelse för att bli effektiv – svagare än på decennier, i och med systemskiftets framgångsrika värderingsförskjutningar och försvagning av inte minst den fackliga rörelsen. 6 

socialistiskdebatt 197


I detta nummer av SocialistiskDebatt diskuteras hur vänstern i allmänhet – och Vänsterpartiet i synnerhet – kan bidra till en sådan folklig mobilisering. Debatten – som till stor del tidigare återgetts i Flamman och andra tidningar, men som här återges samlat för första gången – är spretig. Insikten att lägets allvar kräver stora förändringar av vänstern är mer utbredd nu än 2006. Medan vissa skriver om behovet av fullständig omprövning av såväl politik och organisation som ledning, skriver andra om behovet för vänstern till vänster om socialdemokratin att axla en större roll i svensk politik, som ersättning för socialdemokratins förlorade förmåga att bära upp breda folkliga krav på sociala reformer. Åter andra om behovet av studier och fördjupad politisk analys, av starkare ekonomisk politik, och av mer visionär och systemkritisk politik. Andra fokuserar på folkligare tilltal, tydligare prioriteringar och mer konkret politik. Mer av feminism, antirasism eller klimatpolitik, eller högljuddare krav på arbetstidsförkortning och plånboksfrågor, eller hårdare prioriteringar på välfärdsfrågor, av utvecklandet av offensiva alternativ till privatiseringar i välfärden. Några fokuserar på behovet av modernare arbetsformer, som effektivare kan kommunicera politiken, och organisera och fånga upp det alltjämt breda folkliga stöd som finns för vänsterns politik. Ytterligare några på behovet av egna medier, opinionsbildare och tankesmedjeverksamhet, för vänstern. Och så vidare. Med detta lämnar SocialistiskDebatt sitt bidrag till den omfattande strategi- och politiska diskussion som vänstern i bred mening behöver föra – och arbeta med under kommande år. Med löfte om att återkomma till just strategifrågorna åtskilliga gånger under kommande år. Vi har i och med det här numret gått över till löpande numrering, och kan härmed stolta deklarera att ni i er hand håller det 197:e numret som givits ut av SocialistiskDebatt sedan den startades 1967.

/ Redaktionen socialistiskdebatt 197 

7


Tema


Tio punkter för ett bättre vänsterparti Av Jonas Wikström

socialistiskdebatt 197 

11


Jonas Wikström spaltar upp tio punkter för ett såväl mer systemkritiskt som realistiskt, pragmatiskt och flexibelt vänsterparti.

Jonas Wikström arbetar som marknadsförare och har varit aktiv i Vänsterpartiet sedan början av 1990-talet.


En månad efter valet hade Vänsterpartiet tillsatt sin framtidskommission och beställt en ”genomgripande strategi” – en strategi som uttryckligen skulle sträcka sig längre än till nästa val. Kommissionen önskade sig i sin tur synpunkter från medlemmarna. En tidigare version av den här texten publicerades ursprungligen i en bloggpost som svar på den uppmaningen. Ett bra sätt att få människor att läsa saker är att skriva det som numrerade listor. Därför blev det tio förnyelsepunkter för partiet, punkter som spänner över politik, intern kultur, strategiska vägval och kommunikation. De är delvis ett svar på fem förlustval i rad, delvis saker som skulle sagts ändå.

1. Utveckla systemkritiken Finanskrisen 2008-2009 skadade den verkliga ekonomin svårare än på 60 år, i alla fall i tillväxttermer. Kritiken mot spekulation och kortsiktighet var hård, även från liberala ekonomer och finansanalytiker. Många svenskar drabbades av varsel och uppsägningar. Från Vänsterpartiets sida hördes inte mycket: jag minns något slags seminarium, efter ganska lång tids väntan. Det var säkert ett bra seminarium, men jag förväntar mig mer av ett parti som inte får jättemånga gratistillfällen att lufta sin systemkritik i ett läge då alla håller med. Fältet var fritt att gå ut och plocka antikapitalistiska poänger. Jag menar inte att man vid minsta konjunktursvacka måste spruta ut broschyrer om kapitalismens nära förestående kollaps, som på Sven Linderots tid, men nog hade parti- och riksdagskansli kunnat placera lite fler vänsterpartister i lite fler tevesoffor och producerat åtminstone någon offensiv kampanj? (Av ”vad var det vi sa”-karaktär förstås. Men att ha öppet mål verkar vara en obekväm situation för många vänsterpartister.) socialistiskdebatt 197 

13


Jonas Wikström

Ibland missar Vänsterpartiet systemkritiken eftersom vi istället väljer kortsiktig ”politisk” kritik. Istället för att skylla krisen på kapitalismen, pratar vi om alliansregeringens ansvar. Bra för att vinna nästa val kanske – dåligt på sikt för en systemkritisk vänster. Istället för att prata om hur företagen sliter ut våra kroppar i produktionen, pratar vi som om det var Christina Husmark Pehrsson och Försäkringskassan som låg bakom allt sjukskrivningselände. Och så vidare. Här borde det gå att hitta en bättre balans. Det är ju trots allt systemkritiken som definierar oss som parti.

2. Skapa en snabbare organisation När en sådan omvälvande sak som finanskrisen inträffar, visar Vänsterpartiet upp en av sina största svagheter: partiet klarar inte av att lägga undan det man håller på med och snabbt komma upp på banan i en helt annan fråga. Kanske är kanslierna (och distrikten för den delen) alltför verksamhetsplansbundna. Kanske vågar man inte prioritera bort löpande arbete. Jag saknar en känsla för politisk force majeure i partiet: i händelse av finanskris måste vi kunna ställa in sedan länge planerade konferenser och bordlägga pågående programarbeten, och istället gripa tag i ett opinionsbildningsläge innan det har försvunnit. Ska man verkligen ha den flexibiliteten, kräver det att partiets kanslier i huvudsak består av kommunikatörer (eller projektledare) som kan skapa politisk aktivitet utifrån en föränderlig politisk dagordning, istället för handläggare inom förutbestämda politikområden. Djupa fackkunskaper kan man rimligen hämta på andra håll, anpassat efter tillfället. En sådan flexibel organisation betyder inte nödvändigtvis en total inriktning på kortsiktig, reaktiv ”kommentarpolitik”. Även kommunikatörer och projektledare kan förstås driva längre profilprojekt där man sätter medlemmar ute i distrikten i arbete. Poängen är att man ska vara proffs på att organisera och kommunicera – inte kunna mest om sitt ämne. Vänsterpartiet sätter helt enkelt inte den politiska dagordningen, åtminstone inte fler än två-tre dagar om året. Då måste partiet också ha en organisation som är anpassligare och flexiblare. 14 

socialistiskdebatt 197


tio punkter för ett bättre vänsterparti

3. Våga jobba länge med de rätta frågorna De senaste valen har antalet väljare som kan uppge någon av Vänsterpartiets profilfrågor minskat dramatiskt. Vad vi vill blir alltmer luddigt för folk. Utmaningen är att hitta frågor som vi vill bli förknippade med och som säger något om oss som socialistiskt parti. Det måste vara frågor som vi inte tror att något annat parti kan ta över, de måste vara hyggligt konkreta (”skolbiblioteken” snarare än ”välfärden”) och vi måste våga arbeta länge med dem för att nöta in dem i folks medvetande. Profilfrågor kan förresten lika gärna vara ett samhällsproblem som man lyfter: det är inte alltid nödvändigt att ha färdiga lösningar så länge folk känner att ”just det, precis det där är ruskigt irriterande”. Den långa striden mot matmomsen, som många förknippade VPK med och som kulminerade i en berömd uppgörelse med Olof Palme 1982, inleddes redan 1969 med ett initiativ från Bohusdistriktet. Vilken blir 2010-talets matmomsfråga; en fråga som vi vågar driva i 13 år eftersom vi vet att vi får folk med oss, som definierar oss som parti och som vi kan vinna bara vi är tillräckligt ihärdiga? De långa kampanjerna hinner också få en egen dynamik, till skillnad från de som bara pågår ett halvår. En del av partiverksamheten blir rutin, i alla positiva bemärkelser. Nya sympatisörer kan dras till en kampanj fastän de inte är redo att omfamna partiet som sådant. Medlemmarna växer genom kunskap som både djupnar och används. Delmål mellan idag och socialismen upprättas och uppnås – partiet gör någonting som faktiskt ändrar på verkligheten, på riktigt. Jag tror att Vänsterpartiet oftare tänker att man ska ”lyfta” frågor, ”synas” i frågor och så vidare, än att man faktiskt ska ändra på någonting. FNL-gruppernas mål var inte att ”synas” i Vietnamfrågan, utan att stoppa Vietnamkriget. Matmomskampanjen var inte enbart ett verktyg för att profilera VPK hos arbetarfamiljerna, utan hade faktiskt också som mål att ta bort matmomsen. Idag ställer vi upp alldeles för många paroller som vi inte har en tanke på att förverkliga. I alla politiska initiativ borde vi alltid lägga socialistiskdebatt 197 

15


”Ibland missar Vänsterpartiet systemkritiken eftersom vi istället väljer kortsiktig ’politisk’ kritik. Istället för att skylla krisen på kapitalismen, pratar vi om alliansregeringens ansvar. Bra för att vinna nästa val kanske – dåligt på sikt för en systemkritisk vänster. […] Här borde det gå att hitta en bättre balans. Det är ju trots allt systemkritiken som definierar oss som parti.”


tio punkter för ett bättre vänsterparti

tankemöda på att fundera på hur vi faktiskt skulle kunna få igenom vår linje. Vänstern måste börja vinna, mycket oftare.

4. Sluta överskatta partiet Vänsterpartiet måste vara världens mest självöverskattande parti. Framför allt tenderar många att överföra en gammal vänstersocialistisk (och kommunistisk) idealbild på partiet: ser partiet som det borde vara, snarare än hur det är. Men idag har Vänsterpartiet ingen vidare LO-förankring, det är ingen massrörelse, det har inte nära och varma kontakter med andra folkrörelser, det är ingen effektiv uppifrån och ner-organisation där den högre nivån kan förutsätta aktivitet från den lägre. Ändå agerar till exempel partiledningen ofta utifrån vad man kan förvänta sig ska fungera, snarare än att med öppna ögon kolla vad distrikt och partiföreningar faktiskt har kapacitet att åstadkomma. Konsekvensen på kort sikt blir att turnéer och kampanjer kan vara briljant utformade ända fram till att de ska genomföras på lokal nivå. Konsekvensen på lång sikt i en organisation där alla överskattar varandra blir att inga mål någonsin uppnås, än mindre överträffas. Det är demoraliserande. Partiledningen talar till exempel med jämna mellanrum om att partiet ska bjuda in sig till och föra samtal med folkrörelser, fackföreningar, hyresgäströrelsen, och så vidare. Jag har aldrig sett någon sammanställning av hur många sådana samtal som hållits och hur de har förlöpt. Min gissning är att kapaciteten på lokal nivå att ha sådana kontakter är låg – och att partiledningens tal, hur vänstersocialistiskt korrekt det än är med sådana kontakter, bara leder till dåliga samveten. (Om sådana kontakter bedöms vara viktiga, börja då med att kolla med den lokala nivån vad de skulle behöva för att kunna genomföra dem.) Att faktiskt se organisationen för vad den är, handlar också om att tillvarata våra faktiska styrkor istället för att sörja våra svagheter. Nej, vi har ingen bra LO-förankring, varken bland medlemmar eller väljare. Men det måste ju betyda att det kryllar av TCO- och SACO-folk i våra led och bland våra väljare. (Vilket det gör.) Vad intressant! Hur kan vi utnyttja det? Vad ger det oss för möjligheter? socialistiskdebatt 197 

17


Jonas Wikström

5. Sätt mål som ger medlemmarna chansen att vinna Man är med i ett parti för att förändra. Alla verksamheter på alla nivåer måste ha mätbara mål som faktiskt är möjliga att nå, vare sig det handlar om hur många flygblad som ska delas ut eller om man ska satsa på att rädda en eller tio fritidsgårdar från nedläggning. Vänsterpartister är notoriska när det gäller att sätta skyhöga mål, jobba stenhårt och ambitiöst för att nå dem, men misslyckas. Fråga en vänsterpartist om man ska rädda en eller tio fritidsgårdar, och han kommer att se det som ett stort svek mot de nio som man prioriterar bort. En sann vänsterpartist försöker lösa alla problem, och är följaktligen alltid besviken. I valrörelsen var det en av våra riksdagskandidater som på Facebook kommenterade en fantastisk opinionssiffra (typ 7,5 procent) ungefär så här: ”Bra, men nu satsar vi ännu högre!” Det kändes som en typsituation: inte ens när vi rimligen ligger högt över alla förväntningar får vi vara glada för att vi överträffat oss själva. Istället höjs målet, som en hägring vi aldrig når fram till. Read my lips: Det är inte häftigt att sätta höga mål. Det är häftigt att nå mål. Eftersom det är viktigt för ett parti att vinna. Man måste också notera att man vunnit, både för att kunna visa det för väljarna och för det egna självförtroendets skull. Många skulle inte känna igen en seger även om den hoppade upp och nöp dem i näsan. Det handlar också om att ta striden om vem som faktiskt vann. När till exempel Saab till slut överlevde efter en långdragen historia hösten 2009 muttrade stora delar av vänstern över hur företaget överlevt (suspekta riskkapitalister och så), istället för att glädjas åt att man varit en del av ett folkligt tryck som stoppade en mycket hastig nedläggning. Regeringen var däremot lika glad som Saabarbetarna – och verkade genom att dela deras seger även ha delat deras strid.

6. Inventera talangerna Vänsterpartiet kryllar av människor med användbar kunskap. Vi är hyggliga på att efterlysa snickare när det ska sättas upp valstugor, men var är referensgruppen av socionomer till socialutskottet? 18 

socialistiskdebatt 197


tio punkter för ett bättre vänsterparti

Var är listorna på grafiska designers som kan ge feedback på utformningen av nytt material? Hur använder vi partiets medlemmar som är journalister, tecknare, statistiker, internationella ekonomer, lärare, webbdesigners? Jag misstänker att svaret är: alldeles för lite. Vi frågar ibland om politiska intresseområden, men alldeles för sällan om vad medlemmarna faktiskt är utbildade till och hur de kan ställa sina kunskaper i partiets tjänst. Idén att partiet borde studera mer framstår som lite märklig när partiet inte tar vara på de studier medlemmarna redan ägnat sig åt. Att utgå från partiets medlemmar i ett utifrån-och-in-tänkande handlar också om att vårda våra stjärnor. Hur kan partiet till exempel tillåta att en sådan lysande skribent och analytiker som Ali Esbati sitter i Norge och slösar bort sin tid? (Alltså helt bortsett från vad Ali Esbati själv vill, det har jag ingen aning om: ur Vänsterpartiets perspektiv är varje minut han inte tillbringar på något av våra centrala kanslier eller i riksdagens talarstol en tragisk förlust.) ”Det finns ingen tjänst” är ett dåligt svar. Då gör man en tjänst som är till för honom. Det tillhör inte heller vänstersocialistisk tradition, jag vet, men det spelar ingen roll: ett 5-procentsparti som inte anpassar sig efter sina talanger har för mycket stolthet för sitt eget bästa.

7. Gör upp med seminariekulturen Statsvetaren Katarina Barrling Hermansson karaktäriserade för några år sedan Vänsterpartiet som ”seminariepartiet”. Allting diskuteras och ifrågasätts. Respekten för kunskap är stor, liksom rationalitetstron. Förnuftet och det goda argumentet bör segra – den som använder stora känslor eller buffliga härskartekniker ligger illa till. Det låter bra, men den här kulturen är en hämsko i mycket av det politiska arbetet. En dålig sida är till exempel den utbredda uppfattningen att man bör driva alla frågor där man har rätt. Man ser bara sina goda argument, inte om det är taktiskt riktigt att driva frågan, om man har någon chans att vinna, om det är en viktig fråga, hur människor skulle uppfatta oss och så vidare. Att socialistiskdebatt 197 

19


Jonas Wikström

ha rätt är bara början – politik handlar lika mycket om att välja rätt tillfälle för rätt frågor med rätt argument mot rätt publik. Och när man väl bestämmer sig för att gå ut i en fråga handlar det om att få folk att känna, inte att begripa. (Politiska val görs med ryggraden. Men sättet som vänstern generellt tar sig an opinionsbildning gör att man kan tro att den föreställer sig väljaren sittandes framför sin radioapparat med penna och papper med spetsade öron, beredda att fylla i en plus- och en minuskolumn med argumenten i varje sakfråga.) Antagandet att människor tar in politik med hjärnan har för Vänsterpartiet ofta lett till överarbete med att mejsla ut och formulera den egna linjen, och underarbete med att kommunicera ut den. Det har också lett till ett fokus på vad som är klokt framför vad som är populärt – till den milda grad att det som är populärt redan från början förmodas vara oklokt. Outsiderrollen som en del vänsterpartister tar på sig passar illa med att stå för extremt populära förslag. Seminariekulturen leder också till ett alldeles för snällt och välkammat parti som försöker leva politik i Habermas’ anda (det förnuftiga samtalet och allt det där). När högern gör bort sig är det sällan Vänsterpartiet som strör salt i såren med fräcka och elaka utspel. Så plump som att påpeka att Fredrik Reinfeldt aldrig haft ett vanligt jobb i hela sitt liv skulle aldrig en v-riksdagsman vara. Det blir helt enkelt ofta rätt och riktigt. Tyvärr handlar politik sällan om rätt och riktigt.

8. Hitta en vänsterpartilinje som fungerar även när Socialdemokraterna är vänster Historiskt har stödet för Vänsterpartiet för det mesta bara varit en mekanisk spegling av hur Socialdemokraterna positionerat sig. När Socialdemokraterna gjort högersvängar har det varit lockande för Vänsterpartiet att kliva in och fylla tomrummet, bara för att några år senare bli irrelevanta när Socialdemokraterna åter svängt vänster. Lösningen på den dystra verklighetsbeskrivningen är att våga avstå från de kortsiktiga vinsterna som Socialdemokraterna-kritiker 20  

socialistiskdebatt 197


tio punkter för ett bättre vänsterparti

och istället hitta en helt egen linje, som är unikt vänsterpartistisk. Med andra ord en linje som S inte vill ta över ens när de är ”vänster”. Det säger sig självt att det måste handla om systemkritik och antikapitalism. Utan det har Vänsterpartiet heller inget särskilt existensberättigande. Allt annat kan andra partier göra lika bra, från starkare plattformar och med mer resurser. Att uppgradera systemkritiken har ingenting att göra med att prata mer ”utopier” eller att skriva häftigare slagord på plakat. Systemkritiken måste finnas i dagspolitiken, i den tålmodiga opinionsbildningen, som en bisats i kommentarerna om annat.

9. Formulera vår berättelse Den socialistiska profilen måste ingå i en större berättelse om Vänsterpartiets syn på dåtid, nutid och framtid – en berättelse som kan vara riktningsgivande för de nästa tio åren, och som svarar på fundamentala frågor om vad som är problemet och vem det är synd om. Jag tänker på 1800-talet, då de socialistiska pionjärerna beskrev socialismen som den sanna kristendomen – inte för att de var religiösa, utan för att de förstod att koppla den nya läran till något begripligt och folkligt, för att avdramatisera och försänka socialismen i svensk jord. Hur ser det kommunikationstricket ut idag? Den unga socialdemokratin idealiserade Engelbrekts medeltida uppror mot överheten f��r att visa hur naturligt det var för den enkla svenska bonden eller arbetaren att rösta på SAP – man bara fullföljde sitt nedärvda uppror mot makten. Hur bäddar vi idag in radikala budskap i kulturen och historien för att göra dem lättare att ta till sig? Precis som när det gäller ett par tidigare punkter, handlar det om att hitta en röd tråd att binda ihop kommunikationen kring. Vilken ingång har vi till exempel i beskrivningen av vår antikapitalism? Är det det mer abstrakta ”full demokrati”? Är det fördelningspolitiskt? Börjar vi i individens makt? Eller är det bättre att prata om livschanser och möjligheter? Partiprogrammet ger alla möjligheterna. Här måste partiets kommunikatörer få ta ledningen och makten. socialistiskdebatt 197 

21


Jonas Wikström

En berättelse handlar om att våldföra sig på verkligheten i så måtto att man formulerar den verklighetsbeskrivning som vinner val åt partiet om man lyckas etablera den. Men verklighetsbeskrivningen handlar inte bara om att fånga nutiden på ett sätt som man kan få folk att känna igen, utan också om att ge partiet en konsekvent historia och en omistlig roll i nutidens skeenden. Vad har vi alltid behövts för? Vad behövs vi för idag? En berättelse bildar en grund som all annan kommunikation tryggt kan byggas på. Moderaterna har alltid varit bäst i klassen på det där: när de fått tre sekunder extra i ett teveinslag har de aldrig tvekat om vad de ska säga – ”lägre skatter” (fram till Bo Lundgren) eller ”fler i jobb” (från och med Reinfeldt). Vänsterpartister säger lite vad som helst, beroende på vem det är och dagens humör. Charmigt, men inte så effektivt.

10. Glöm inte majoriteterna Sverige har, vid sidan av några hundra tusen långtidsarbetslösa och sjukskrivna, 4,6 miljoner sysselsatta – majoriteten i privata sektorn. I årets valrörelse tävlade Mona Sahlin och Lars Ohly om att osynliggöra dem. När Vänsterpartiets retorik är som sämst låter det verkligen som om vi bara är ett parti för de sjukaste, svagaste, hemlösaste, gymnasieavhoppade, före detta offentliganställda socialbidragstagarna. Märkligt nog: vårt partiprogram talar väl snarare om gemensamma intressen hos en stor majoritet av svenska löntagare? Vi har väl en samhällssyn som säger att en pappersbruksarbetare med trygg anställning och 30 000 kr i månadslön i allt väsentligt delar samma bekymmer med kapitalismen som den sjuke, svage, hemlöse gymnasieavhoppade socialbidragstagaren? En del av Göran Hägglunds retorik kring den vanlige, skötsamme arbetaren fyller ett tomrum som vänstern inte borde ha lämnat. Är inte ett av våra misstag att kopiera högerns snedtänk kring ”utanförskapet”? Vi tar ställning för de arbetslösa – problemet är bara att ”de arbetslösa” inte finns som en permanent grupp. Folk går mellan jobb och arbetslöshet under kortare och längre perioder. Gissa vad de vill identifiera sig mest med? Att Moderaterna är 22 

socialistiskdebatt 197


tio punkter för ett bättre vänsterparti

starkare än Vänsterpartiet i gruppen arbetslösa (enligt SVT Valu) beror inte på att folk är självplågare, utan på att de flesta i den gruppen nyss hade ett jobb och en yrkesstolthet som de identifierar sig starkare med än den nya rollen som bidragstagare. På liknande sätt lyckas nog kommunikation som adresserar folk som har det kärvt sämre än man kan förvänta sig just på grund av att man inte gärna vill se sig som en del av den gruppen. Vänsterpartiet kryddar alltid sina program med rätt perifera ställningstaganden. Jag lägger ingen värdering i det – bara att de ligger långt från genomsnittssvenskens uppfattning. Det är queer och ett tredje kön och inga betyg och högre bensinpriser och bestämda uttalanden om fjärran länder. Hedervärda ställningstaganden rent sakligt, men eftersom de ofta är minoritetsåsikter kräver de ett urstarkt grundbudskap om rättvisa och jämlikhet för svenska löntagare för att inte ta över när Vänsterpartiet ska bedömas som politiskt alternativ. Borgerliga partier och press kommer alltid att göra sitt bästa för att förknippa oss med våra perifera frågor. Snarare än att börja stympa oss idémässigt måste vi stärka grundbudskapet – om vår breda löntagarpolitik – för att få folk att acceptera (eller åtminstone överse med) det andra. Vänsterpartiet är det bästa valet också för en vit, kärnfrisk medelålders man i privat sektor. Får han verkligen det intrycket när han lyssnar på oss?

socialistiskdebatt 197 

23


Att fortsätta som förut är omöjligt Av Ida Gabrielsson

socialistiskdebatt 197 

25


Systemskiftet är redan här samtidigt som socialdemokratin är försvagad skriver Ida Gabrielsson, och menar att utvecklingen ställer högre krav på ett folkligt förankrat vänsterparti med större självförtroende.

Ida Gabrielsson är ordförande för Ung Vänster och sammankallande i Vänsterpartiets framtidskommission


Socialdemokraternas valresultat är det sämsta sedan 1914. Vänsterpartiet lyckades inte täcka upp för nederlaget och backade för tredje valet i rad. Sverige har kommit ikapp den obehagliga utvecklingen i resten av Europa och har nu ett riksdagsparti som i alla sina svar på samhällsproblemen har en syndabock: invandrare. Det är inte bara arbetarrörelsens partier som försvagats och misslyckats. Den viktigaste förändringskraften i Sverige, fackföreningsrörelsen, har utsatts för frontalangrepp från regeringen. Allt detta kombinerat med en otillräcklig anfallsstrategi innebär att vi nu sitter med Svarte Petter på hand i minst fyra år. Alla är vi överens om att detta måste vi förändra. Men hur ska förändringen se ut? Att vara det tydligaste vänsteralternativet i svensk politik på 2010-talet ställer delvis nya krav på strategier, såväl politiska som organisatoriska. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 1970-talet längre. Skillnaden mellan 1990-talets Sverige och nutiden är påfallande. Den politiska kartan är omritad och de faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut idag för oss som vill ha en radikal förändring. Fundamenten i den svenska modellen håller på att vittra sönder, det har länge saknats en politik för full sysselsättning och villkoren på arbetsmarknaden domineras av otrygghet. Avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin och politiken på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformens införande, explosionen av visstidsanställningarna och EU-direktivens tvångströjor. De enorma skattesänkningarna och trygghetssystemens totala urholkning har förändrat Sverige i grunden. För att använda mig av socialistiskdebatt 197 

27


Ida Gabrielsson

ett gammaldags utryck i dessa förnyelsetider: relationen mellan arbete och kapital är en annan idag. Att den borgerliga regeringen sitter kvar innebär att Sverige kommer att fortsätta den inslagna vägen bort från den nordiska välfärdsmodellen, i riktning mot regeringens målsättning att bli ett europeiskt genomsnittsland. I takt med den utvecklingen kommer incitamenten för att hålla ihop att försvagas genom att skillnader byggs in människor emellan i systemet. Ytterligare ombildningar av hyresrätter, privata försäkringar och en försämrad löneutveckling banar väg för borgerlighetens skattesänkarpolitik och pengar i plånboken-retorik. Välfärden kommer i vissa fall att bli svårare att försvara när folk upplever den som sämre. Att skaffa sig individuella lösningar för trygghet kommer att bli vanligare även inom den breda arbetarklassen. Förändringarna i omvärlden ställer enorma krav på en arbetarrörelse som är svagare än på väldigt länge. Tiden då vi kunde förlita oss på en socialdemokrati som förvaltade välfärden, medan vänstern försvarade och utvecklade, är förbi. Den nya tiden innebär stora utmaningar för ett i dagsläget för svagt och för litet vänsterparti. Det duger inte längre att vara parlamentets lilla vänsterkraft som har rätt, egentligen. Ambitionen att växa och nå ut till fler har funnits inom vänstern i alla tider, men nödvändigheten i att realisera detta är större idag. Men för att kunna förändra måste också vi förändras. När borgerliga debattörer talar om förnyelse, är det oftast liktydigt med ytterligare marknadsanpassning. Förnyelse är lika med högervridning. För Vänsterpartiet är det inte ett alternativ, tvärtom så ska vi vara de som även i framtiden tydligast bekämpar den utvecklingen. Vi måste däremot förstå att kampen ibland förs på nya arenor, med andra metoder och mot tyngre motståndare. Systemkritiken på 2010-talet har nya utmaningar. Den borgerliga alliansen vann inte valet på en eller flera reformer, utan på en sammanhängande berättelse. Berättelsen om utanförskapet, dikten om arbetslinjen och mantrat ”det ska löna sig att arbeta” är viktiga komponenter för Moderaternas rekordframgångar. Reinfeldt talar aldrig om att finansiera skattesänkningarna med 28  

socialistiskdebatt 197


”Vi kan inte bara vara ett parti för klassresenärer. I utbildningspolitiken har vårt huvudfokus legat på att försvara rätten till behörighet för vidare studier. Bra så långt. Men vad ska vi göra med den majoritet som kommer att stå kvar på skolgården även efter att klassresan har gått? […]Vi måste nå ut till den växande gruppen visstidsanställda, både fackligt och politiskt.”


Ida Gabrielsson

raserade trygghetssystem eller nedskärningar, han talar om att det ska löna sig att arbeta och att därigenom värna välfärdens kärna. Vi måste också fila på vår berättelse; vad vi vill och varför vi vill det. I den upp-och-nedvända världen behöver människor få mer än skrivna löften om att det är vi som är bäst på full sysselsättning. Alla partier från vänster till höger har full sysselsättning som rubrik på flygbladen. Välfärden är allas bästa vän, och enligt Reinfeldt tömmer han inte socialförsäkringssystemen för att finansiera nerdragningar utan för att ”rädda välfärdens kärna”. Vi kan inte fortsätta att bara prata politik, vi måste också göra politik. På flera sätt har bandet rullats tillbaka till 1930-talet. Då byggde arbetarrörelsen sina egna trygghetssystem – det måste vi ta intryck av när vi gör politik på 2010-talet. Politisk verksamhet i framtiden kan handla om att ordna hjälpcenter dit människor kan vända sig för juridisk rådgivning och hjälp med myndighetskontakter vid utförsäkringar. För den unga vänstern kan det vara att inte bara kräva en fritidsgård i ord, utan också ordna fritidsaktiviteter. Ibland får jag en känsla av att det i vissa delar av vänstern anses lite sossigt att gilla arbetarklassen (så som den ser ut på riktigt, inte myten om den). Det synsättet har vi inte råd med. Vi kan inte bara vara ett parti för klassresenärer. I utbildningspolitiken har vårt huvudfokus legat på att försvara rätten till behörighet för vidare studier. Bra så långt. Men vad ska vi göra med den majoritet som kommer att stå kvar på skolgården även efter att klassresan har gått? Hur rustar vi yrkesprogrammen för att stärka deras ställning på arbetsmarknaden? Även där, i det nya arbetslivet, finns stora utmaningar. Vi måste nå ut till den växande gruppen visstidsanställda, både fackligt och politiskt. För att vi i vänstern ska få genomslag för vår politik krävs det att vi vågar göra nödvändiga och strategiska prioriteringar. Nya reformer i all ära, men det finns en övertro inom partiet på att människor ska förstå, bara man säger sanningen. Vi måste bli bättre på att träffa rätt; vi har redan den bästa ekonomiska politiken, det gäller bara att vi själva tror på den så pass att vi kan kommunicera den. De nya reformerna måste tonsättas så att de kan gå hem under 2010-talet. 30  

socialistiskdebatt 197


Att fortsätta som förut är omöjligt

Vänsterpartiet har i jämförelse med högern knappa resurser till opinionsbildning. Vad som diskuteras och ur vilken vinkel bestäms i hög utsträckning av media. De objektiva förutsättningarna för en vänsterutgångspunkt i debatten är inte de bästa. Men det är så det ser ut, så det är bara att gilla läget och fundera på vad vi faktiskt kan påverka. Vi har ingen tankesmedja med resurser jämförbara med högerns Timbro, inom arbetarrörelsen ligger vi i lä även i detta avseende. Därför måste vi fundera på hur vi blir bättre på att bilda opinion för exempelvis en annan ekonomisk politik, hur vi ska lyckas nå ut med våra prioriterade frågor och hur vi ska förändra människors uppfattning om vilka vi i Vänsterpartiet är. Den gemensamma tryggheten behöver de bästa försvararna och de mest ambitiösa utvecklarna. Det finns inte längre ett dominerande Socialdemokratiskt parti som vi kan välja att antingen luta oss emot eller tjuvnypa. Är förändring i sig själv någonting radikalt? Självklart inte. Det handlar om vad vi förändras till. Men att säga att vi fortsätter som förut är omöjligt. För omkring oss är det inte längre som det varit. Vi måste se till att vi inte blir svarslösa i den nya tiden.

socialistiskdebatt 197 

31


Ett historiskt bakslag Av Gunnar Ă…gren

socialistiskdebatt 197â€

33


Socialdemokratins trovärdighet som både välfärdsbevarare och krishanterare har undergrävts. Gunnar Ågren menar att vänsterns huvuduppgift i det läget är att utveckla och konkretisera välfärdspolitiken och ta tillvara de öppningar som det rödgröna samarbetet skapat.

Gunnar Ågren har tidigare varit generaldirektör och landstingspolitiker för Vänsterpartiet.


Valet 2010 innebar ett historiskt nederlag för svensk arbetarrörelse. Från att under nästan hela efterkrigstiden kunnat samla omkring halva väljarkåren har man för andra valet i rad hamnat under 40 procent. Vänstern har inte lyckats bryta sig loss från den femprocentsnivå där man också legat under större delen av efterkrigstiden. Orsaken till arbetarrörelsens styrka har varit att man uppfattats som garant för jobb, bostad och välfärd. Orsaken till nederlaget är att finna i välfärdspolitikens successiva nedmontering, något som till stor del har skett under socialdemokratiska regeringar. Processen inleddes redan på 1980-talet då man släppte loss finanskapitalet och började bejaka marknadsstyrning av den offentliga sektorn. Målet om full sysselsättning gavs upp till förmån för att begränsa inflationen. Progressiviteten i skattesystemet minskade, vilket på sikt bidrog till att det blev svårare att finansiera välfärden. Kronan knöts till Eurons föregångare ECU:n vilket gjorde att 1990-talskrisen drabbade Sverige mycket hårt (jämför de baltiska staterna och Irland). Arvet från denna tidsperiod blev en sänkt sysselsättningsgrad och permanent arbetslöshet, som framför allt drabbade ungdomar. Arbetsmiljöerna försämrades och arbetsmarknaden blev allt trängre och människor med nedsatt arbetsförmåga släpptes inte in eller slogs ut. Detta ledde i sin tur till att kostnaderna för sjukfrånvaro ökade under senare delen av 1990-talet, vilket möttes med hårdare regler för sjukskrivning, en politik som sedan fullföljdes och utvecklades av den borgerliga regeringen efter 2006. Det hade varit naturligt att möta sämre arbetsmiljöer med förebyggande åtgärder, men redan under början av 1990-talet avskaffades stöden till företagshälsovården. Den offentliga sektorn utsattes för nedskärningar som försämrade kvalitet och arbetsförhållanden, socialistiskdebatt 197 

35


”Vänsterns huvuduppgift måste vara att utveckla välfärdspolitiken och ge människor ett alternativ till nyliberalism och borgerlig politik. Det kräver att vi utvecklar vår politik. Det räcker inte med att säga att vi är emot privatiseringar och vill bygga världens bästa välfärd. Vi måste konkretisera oss och komma med genomtänkta analyser och förslag.”


Ett historiskt baksl ag

något om sedan underlättat den borgerliga privatiseringsoffensiven. Under hela perioden efter 1990 ökade inkomstklyftorna. Allt större grupper släpade efter i utvecklingen, en del marginaliserades, medan andra grupper i samhället berikade sig Utvecklingen innebar att Socialdemokraterna successivt tappade sin trovärdighet som försvarare av välfärden. Istället kunde man under en tid framstå som bättre på att hantera kriser än de borgerliga partierna, som grundligt misslyckades under perioden 1991-94. Så småningom underminerades också det förtroendekapitalet. De borgerliga partierna, i första hand Moderaterna har bedrivit ett skickligt ideologiskt och politiskt arbete. Man har lyckats klä en ganska konsekvent nyliberal politik i en mer social retorik. Man har lyckats väl med att individualisera sociala problem och ge de drabbade skulden för sin olycka. Jobbcoacher får ersätta arbetsmarknadspolitik. Sjukskrivning utmålas som ett delvis självvalt tillstånd och utförsäkring framställs som en möjlighet att slippa vara sjuk. Förmåner till de rika framställs som något som bidrar till att skapa nya jobb inom städ- och hushållsbranschen. Man försöker mycket systematiskt slå sönder det solidariska samhället genom att dela in människor i arbetande och bidragstagare eller närande och tärande. I den senare gruppen placeras många nyanlända invandrare, vilket ger draghjälp till Sverigedemokraterna. Istället för ojämlikhet talar man om utanförskap. Kampen mot verkliga eller imaginära terrorister och andra fientligt inställda grupper får ersätta internationellt solidaritetsarbete. Eftervalsdebatten har visat socialdemokratins villrådighet när det gäller att bemöta den borgerliga retoriken. Mona Sahlin talar om faran att stå på bidragstagarnas sida mot de arbetande. Skatter som skulle kunna bidra till att i någon mån minska jämlikheten ses som recept för nya valnederlag. Säkert är att en socialdemokrati som försöker imitera alliansen kommer att gå mot nya valförluster! Vänsterns huvuduppgift måste vara att utveckla välfärdspolitiken och ge människor ett alternativ till nyliberalism och borgerlig politik. Det kräver att vi utvecklar vår politik. Det räcker inte med att säga att vi är emot privatiseringar och vill bygga världens socialistiskdebatt 197 

37


Gunnar Ågren

bästa välfärd. Vi måste konkretisera oss och komma med genomtänkta analyser och förslag. I detta avseende kan vi lära av våra motståndare som lagt ner mångmiljonbelopp på tankesmedjor och utredningsinstitut. De punkter som jag ser som angeläget att konkretisera är bland andra följande: 1. Jämlikhet är bra för den absoluta majoriteten av alla människor. Jämlikhet leder till att människor mår bättre. Brottsligheten minskar och man lär sig mer i skolan. Det viktiga är att vi har ett program för att öka jämlikheten. Solidarisk lönepolitik. Nej till individuell lönesättning. Ökad progressivitet i skattesystemet. Gör välfärdstjänster avgiftsfria. 2. Jobben – det måste vara bättre att fler jobbar kortare tid och i ett rimligare tempo än att de som jobbar, särskilt många kvinnor slås ut av stress och dåliga arbetsmiljöer. 3. Vi måste få tillbaka en social bostadspolitik. En bra bostad till rimlig hyra skall vara en rättighet som man skall kunna få del av utan att skuldsätta sig. 4. Den nationella folkhälsopolitiken måste återupprättas. Inflytande, bra livsmiljöer och hälsosamma jobb, tillgång till grönområden och en ny livsmedelspolitik bidrar till bättre hälsa och lägre utgifter för vård och sjukskrivning. Bra jobb och utbildning till ungdomar är det enda verksamma sättet att bryta ökningen av psykisk ohälsa. Investeringar i en bättre folkhälsa är mer angelägna än investeringar i nya trafikleder. 5. Ett fungerande ekonomiskt skydd vid sjukdom och arbetslöshet är en social rättighet och något som underlättar rehabilitering och återgång till arbetslivet. 6. Skall vi lösa grundläggande miljö- och överlevnadsproblem krävs en ny ekonomisk världsordning. Svensk internationell politik och handelspolitik måste ha detta som mål. Vi måste bli konkreta. Vi måste lära oss att utveckla vår politik och göra ekonomiska beräkningar som underbygger våra alternativ. Lyckas vi med det kan vi skapa öppningar både till vänstern 38  

socialistiskdebatt 197


Ett historiskt baksl ag

inom socialdemokratin, till fackföreningsrörelsen och miljörörelsen. Det rödgröna samarbetet har bidragit till att öppna dörrar. Låt oss använda dem och se till att de inte stängs!

socialistiskdebatt 197 

39


Valet 2010 – tre olika nederlag. Vad bör nu göras? Av Anders Neergaard

socialistiskdebatt 197 

41


Blev Vänsterpartiet de rödgrönas kristdemokraterna, som fokuserade på ”svaga” grupper, men inte gav en systemkritik av klassamhället? Anders Neergaard diskuterar i denna text tre orsaker till Vänsterpartiets och samarbetets nederlag, och hur Sverigedemokraternas intåg mottogs med en tystnad om rasism.

Anders Neegaard är aktiv i Vänsterpartiet Malmö och arbetar som forskare på Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings Universitet.


Resultatet från valet 2010 är ett stort nederlag. Det finns inga omskrivningar för detta – resultatet är på många sätt närmast en katastrof trots Miljöpartiets muntra siffror och trots att vi enbart backade några tiondelar. Det finns tre frågor som jag vill diskutera i denna analys utan att på något sätt tro mig ha slutgiltiga svar. Den första frågan är ”Varför förlorade det rödgröna alternativet”? Den andra frågan är ”Varför lyckades Sverigedemokraterna fördubbla andelen röster”? Den sista och oss mest närliggande frågan är ”Varför vi som vänsterparti, om än endast en aning, gick tillbaka”? Jag tror det finns många olika anledningar till att det gick så illa. Det finns inte några enkla förklaringar och det är omöjligt att bedöma hur mycket skillnad det hade gjort om vi gjort saker annorlunda. Trots detta, vill jag avsluta med några punkter som jag hoppas blickar framåt.

Den Rödgröna kopian I spåret av högeralliansens framgång i valet 2006 växte det fram en idé om att en valseger 2010 skulle ha större chans genom en motsvarande rödgrön allians. Det fanns, menar jag, en annan mycket viktig förklaring, Miljöpartiets krav på att ingå i en framtida regering. Bakgrunden var regeringen Persson 2002-2006 och dess parlamentariska stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det var ett samarbete som var baserat på kompromisser men i en form som gav socialdemokrater alldeles för mycket makt. Vi i Vänsterpartiet var missnöjda, men det var Miljöpartiet som starkast uttryckte ett ”aldrig mera”. Chansen för Miljöpartiet kom efter valet, då ett sargat socialdemokratiskt parti, en svag och kontroversiell ny ordförande, inledde förhandlingar med språkrören för att utforma ett gemensamt regeringsalternativ till högeralliansen. socialistiskdebatt 197 

43


Anders Neergaard

Detta gjordes samtidigt som opinionssiffror visade på en förkrossande majoritet för de rödgröna partierna. Inledningsvis skulle Vänsterpartiet hållas utanför. Argumentet för att hålla Vänsterpartiet utanför var vår ekonomiska politik, som kritiserade de regler som gör att regeringar endast kan välja om det skall vara en hård eller mjuk nyliberal politik. Detta handlar inte ens om socialism, det handlar om att kunna bedriva konjunkturpolitik, att investera för framtiden och att bekämpa arbetslösheten (jag tänker på budgettak, budgetöverskott under konjunkturcykel, avsaknad av en statlig investeringsbudget och en självständig riksbank med felaktig styrmekanism). Efter kritik från vänstern inom socialdemokratin och delar av fackföreningsrörelsen (som tycker delvis som vi) fick vi en inbjudan från Socialdemokraterna och Miljöpartiet utformad som ett ultimatum: ”Om ni accepterar ett samarbete som grundar sig på vår ekonomiska politik, då får ni vara med”. Vänsterpartiet accepterade – ett felaktigt beslut tycker jag – men man bör komma ihåg att det var i ett stressat och trängt läge och i en situation då det för alla verkade som att det skulle bli regeringsskifte i valet 2010 – det blev det inte. Det rödgröna alternativet bestod av ett parti som kombinerade en nyliberal ekonomisk politik med en progressiv miljö-, utrikesoch flyktingpolitik (Miljöpartiet). Ett parti som inte visste vad de ville i de flesta frågorna, som sällan visat något större intresse för en förändrad miljö-, utrikes- eller flyktingpolitik men som däremot visste att de ville ha tillbaka regeringsmakten (sossarna). Och slutligen ett vänsterparti med en snarlik men ännu bättre variant vad gäller miljö-, utrikes- och flyktingpolitik och en progressiv (keynesiansk) ekonomisk politik, som de genom samarbetet accepterat att inte driva. Det var den här rödgröna alliansen som skulle utmana regeringen Reinfeldt och den allmänborgerliga väljaren. Det fanns bra uppgörelser mellan de rödgröna partierna men det saknades styrfart, en förankring underifrån och en vision som kunde markera ett alternativ till högeralliansen. I vår gemensamma budgetmotion i april 2010 visade vi vår svaghet. Vi accepterade det mesta av högerregeringens skattesänkningar och 44  

socialistiskdebatt 197


Valet 2010 – tre olik a nederl ag. Vad bör nu göras?

vi kunde inte visa på att vi stod för en i grunden alternativ politik och vi fick inte väljarnas förtroende. Vi var tillsammans ett blekt regeringsalternativ.

Rasismen finns också i Sverige Det var inte bara så att högerregeringen vann valet. Därtill kom Sverigedemokraterna in i riksdagen och blev till och med aningen större än Vänsterpartiet. Sverige liknar numera många andra länder i Europa med ett extremt högerpopulistiskt parti som menar att allt är invandrarnas fel. Det är ett parti med rötter i traditionell högerextremism och rasism men som har satt på sig slips och folkdräkt! Det är ett parti som med precision gjort en först och främst islamofobisk rasism till sitt varumärke. Var det då självklart att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen, många menar så men jag är skeptisk. Även om man skall vara försiktig med att ge en händelse för stort utrymme så menar jag ändå att Aftonbladets analytiska kollaps när de tillät Jimmie Åkesson att skriva på Aftonbladet debatt i oktober 2009 var av stor betydelse. De trodde att Sverigedemokraternas islamofobi skulle motverka deras möjligheter att komma in i riksdagen, istället blev det en utmärkt grund för att synas på en nationell arena. Jag tror också att Sverigedemokraterna vann på att det fanns två etablissemangsalternativ, vilket gjorde att de kunde profilera sig som ett anti-etablissemangsparti. Samtidigt har vi sett – speciellt hos Folkpartiet, men även bland en del konservativa inom Moderaterna – en höger som alltmer aktivt drivit snarlika frågor som Sverigedemokraterna driver. Om det var ett sätt att försöka locka väljare från Sverigedemokraterna eller om det var ett sätt att anknyta till en politisk dagordning som skördar triumfer i Europa är något osäkert, resultatet blev i alla fall att aspekter av Sverigedemokraternas politik normaliserades – speciellt islamofobi, ”deras” ovilja att integrera sig, ”deras” brottsbenägenhet och ”deras” kostnader för samhället. Vi bör inte heller glömma att det inte finns en rasism utan flera rasismer. Medan Sverigedemokraterna spelade på uteslutningsrasism, vi måste bli av med dem för att de hotar Sverige, det svenska, så fanns det socialistiskdebatt 197 

45


Anders Neergaard

inom borgerligheten dels en viss tillmötesgående av problembilden (om än inte de extrema lösningarna) samtidigt som deras fyra år kantats av vad jag skulle vilja kalla en utnyttjandets rasism (tydligast uttryckt i den nya arbetskraftsinvandringslagen med stöd av Miljöpartiet och i RUT-politiken, med passivt stöd av högern inom Socialdemokraterna1). När opinionsundersökningar pekade på att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen började alla andra partier en taktisk diskussion om vad de skulle göra om Sverigedemokraterna kom in, och därigenom närmast bekräftade att de skulle komma in. Medan de taktiska diskussionerna pågick var diskussionen om rasism i Sverige och frågan om hur en antirasistisk politik bör se ut i det närmaste osynlig under valkampanjen, även om det på lokalt plan förekom manifestationer och protester mot rasism. Borta var Vänsterpartiets analys om att det finns en strukturell rasism som används för att förtrycka och som den borgerliga regeringen förstärkt. Borta var Vänsterpartiets analys av att människor kan vända sig till rasism för att försvara de privilegier de är rädda att förlora – även om det finns en betydande grupp av äldre som röstar på Sverigedemokraterna så är det yngre ”vita” män från arbetarklass och lägre mellanskikt som framstår som deras huvudväljare. Rasism, speciellt i form av islamofobi, har nu blivit kraftigt förstärkt inom svensk politik.

De rödgrönas kristdemokrater Vänsterpartiet har en bra politik som tar sin utgångspunkt i en systemkritik av ett samhälle som producerar orättvisor, förtryck och lidande. Ett vänsterparti utan sin systemkritik riskerar att bli ett parti som tycker synd om dem som har det värst i samhället (inget fel i det men inte det som skall känneteckna Vänsterpartiet). Jag har redan sagt att det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser, men jag tror att Vänsterpartiet i huvudsak fick rollen av att vara partiet som värnar om stöd till de svagaste. Vår systemkritik och vår vision om ett annat samhälle genomsyrad av solidaritet och rättvisa försvann. Det är först och främst vare sig synd om kvinnorna på arbetsmarknaden som har de 46 

socialistiskdebatt 197


”Medan de taktiska diskussionerna pågick var diskussionen om rasism i Sverige och frågan om hur en antirasistisk politik bör se ut i det närmsta osynlig under valkampanjen, även om det på lokalt plan förekom manifestationer och protester mot rasism. Borta var Vänsterpartiets analys om att det finns en strukturell rasism som används för att förtrycka och som den borgerliga regeringen förstärkt.”


Anders Neergaard

värsta arbetsvillkoren och sämsta lönerna, eller personer med utländsk bakgrund som trycks ut i arbetslöshet, eller i bästa fall i marginalen av arbetsmarknaden med mycket dåliga arbetsvillkor och usla löner. Vi har en arbetarklass som får leva med ökande klyftor till det övre mellanskiktet, en arbetarklass som materiellt blir alltmer splittrad inbördes, vi har en mycket hög ungdomsarbetslöshet och personer som använder sig av socialförsäkringar ses alltmer som parasiter och jagas ut ur dessa genom reformer. Vänsterpartiet är inget kristdemokratiskt parti som skall tycka synd om människor. Vi är ett parti som skall analysera de strukturer och de ”reformer” som skapar dessa orättvisor och för en politik baserad på reformer som på sikt ändrar grunden i de orättvisa strukturerna. Vi har misslyckats med detta. Vi ses som partiet som värnar om de svagaste, inte som ett parti som kan bidra till att skapa ett bättre samhälle för stora grupper av människor. Jag tror också det var detta som på många sätt möjliggjorde vårt utvidgade samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Inte politisk förändring i sig, inte ens kompromisser (som vi deltagit i under många år med socialdemokratiska minoritetsregeringar), utan att vi inte längre är profilerade som ett systemkritiskt parti. Förstå mig rätt, jag tror inte att människor röstar på Vänsterpartiet – utöver våra närmaste – på grund av att vi är i sig ett systemkritiskt parti. Däremot tror jag – det är samtidigt en förhoppning – att när vi kan formulera vår systemkritik som en vision om framtiden och samtidigt länka den till konkreta reformer – då är Vänsterpartiet som starkast. Även om en betydande svaghet för oss var att tillhöra en allians bestående av ett liberalt miljöparti, ett socialdemokratiskt parti som inte vet vad de vill men hoppas i alla fall få regeringsmakten – så är vi inte alls oskyldiga till vårt eget misslyckande. Vi har under många val gått tillbaka, och det kan inte skyllas på den rödgröna valalliansen. Vi är delvis i en liknande situation som Socialdemokraterna. Det saknas en kraftig vänstervision för framtiden, en vision som gör att människor tror att det kan bli bättre framöver och att det finns nya reformer att genomföra. I dag finns en nostalgi över en svunnen tid – en tid med högre grad av rättvisa. Det är den här 48 

socialistiskdebatt 197


Valet 2010 – tre olik a nederl ag. Vad bör nu göras?

nostalgin som delvis kan knytas till vänstern inom socialdemokratin och till delar av Vänsterpartiet. Mot detta finns (inom såväl socialdemokratin som hos oss) företrädare som tror vägen framåt går genom att leta efter någon progressiv politik inom den ram som satts upp av det nyliberala projektet. Jag skriver dessa rader under en period där Socialdemokraterna närmast verkar implodera. Där personer, maktallianser och politiska linjer diskuteras i vad som i första hand framstår som en extrem röra. Den här röran – utan någon försäkran om att det blir bättre när stabilitet kommer tillbaka – är samtidigt en process över att finna en politisk linje för framtiden. Hur det nu står till med Vänsterpartiet blir de avslutande orden i denna korta reflektion.

Vad bör göras – en ofullständig skiss I Sverige finns det nu fyra drivande partier, två liberala och moderna (Moderaterna och Miljöpartiet) och två reaktionära och bakåtsträvanden (Folkpartiet och Sverigedemokraterna). Vare sig Vänsterpartiet eller än mindre Socialdemokraterna kan betraktas som drivande partier – dagordningen sätts och vi reagerar. Detta måste vi ändra på. Valrörelser innebär ofta en viss medlemstillströmning, vilket vi också fått. Det som är närmast unikt – tror jag – är alla nya medlemmar som kommit från valdagen och framåt. Valförlusterna har medfört det goda att fler och fler ansluter sig till Vänsterpartiet. Vad bör vi då göra? Vi pratar alltid om detta med organisation. Det har i partiet (tidigare?) funnits en grupp som förkortats KABEP (konsten att bygga ett parti). Därför är det gammal skåpmat när jag nu säger att det återigen är dags att satsa på att bygga ett parti – organisera mera. Jag skulle vilja att alla partiföreningar, med stöd från distriktsexpeditioner om det behövs, tar kontakt med varenda medlem – ny som gammal – för att ställa frågan: Vad kan du göra för att driva utvecklingen åt vänster? Jag skulle vilja att varje medlem svarade något. Jag skulle vilja höra svar som att sitta i parlamentariska församlingar och att sitta i styrelser. Men jag socialistiskdebatt 197 

49


Anders Neergaard

skulle också vilja höra svar om att jag skall driva vänsterpolitik (inte vänsterpartistisk politik) där jag verkar, jag skall gå med i någon folkrörelse eller annan progressiv organisation och där driva vänsterpolitik, jag vill starta upp ett utskott som skall jobba med dessa och dessa frågor, jag vill jobba med att rekrytera nya medlemmar, jag vill skriva artiklar, jag vill hålla i studiecirklar, jag vill dela ut flygblad eller gå i några studiecirklar. Vi har den senaste månaden blivit ett mycket större parti numerärt, nu är frågan om vi kan bli ett starkare och ett förändrande parti. Även om det alltid finns slumpmässiga saker, det finns personligheter, det finns tur i att få ut sitt budskap så avgörs varje val i grunden genom hur dagordningar skapas, valrörelserna utspelar sig inom dessa dagordningar. Valet 2010 måste gå till historien inte enbart som ett uselt val, utan som ett unikt val i hur svag vänstern var i att formulera dagordningen. Om det finns någon samlad slutsats från raderna ovan så är det att från och med nu så är det du och jag som tillsammans måste göra det – vi måste förändra den politiska dagordningen och var och en av oss måste bidra med något – av var och en efter förmåga – annars blir det aldrig åt var och en efter behov.

Fotnoter 1. ”Vi behöver en växande tjänstesektor. Inte minst tänker jag på dem som kommer hit som flyktingar och som 50  

kan baka bröd, sy, passa barn och städa. De ska kunna få utlopp för sitt kunnande och dessutom få betalt för det” (Jens Orback, DN 31/10 2004). socialistiskdebatt 197


MĂĽste alla vara svenskar? Av Sara Mohammadi

socialistiskdebatt 197â€

51


I kampen mot Sverigedemokraterna och rasism finns det en vilja att bredda begreppet svenskhet, och fylla det med ett progressivt och inkluderande innehåll. Men är inte själva begreppet centralt i upprättandet av den rasism som vi vill bekämpa? Sara Mohammadi fångar i texten en central fråga i utformandet av en antirasistisk agenda – vad skall vi med svenskheten till?

Sara Mohammadi studerar pykologi och är skribent på Flamman.


Det sägs att svenskheten har blivit kidnappad. Sverigedemokrater och rasister driver igenom sina definitioner som utesluter delar av befolkningen. Kampen om svenskhet har pågått länge och det känns frestande att ge sig in i den och driva en progressiv definition. Från den politiska vänstersidan har det formulerats en vision om att vi alla en vacker dag ska kunna ses som svenskar, oavsett var vi eller våra föräldrar är födda. Svenskheten ska töjas ut så att vi alla kan få plats oberoende av våra utseenden och våra efternamn. Det låter vackert men är egentligen en ganska märklig vision. Vad innebär det att vara svensk? Om vi nu ska töja ut detta begrepp så att vi alla får plats, varför ska det fortfarande kallas för svenskhet? Om man drar en parallell till den feministiska kampen kan man se visionens absurditet – ingen säger att kvinnoförtrycket kommer minska den dagen vi alla ses som män. De flesta gånger svenskhet ska definieras sker en idealisering. Värden som demokrati och jämställdhet inkluderas samtidigt som företeelser såsom kvinnomisshandel och polisiärt övervåld exkluderas. Svenskheten definieras inte utifrån det som svenskar faktiskt gör, utan utifrån vad som anses gott. Hur ska vänstern förhålla sig till denna idealisering när definitionen av svenskhet ska utvidgas? Om vi inte idealiserar kan vi se att även förtryck av olika slag kan inrymmas i svenskhet. Och då tycks det meningslöst att kämpa för att inkludera hela befolkningen i detta begrepp. Frågan är varför svenskhet är så centralt överhuvudtaget. Ett svar skulle kunna vara att man ser att människor idag diskrimineras och utsätts för rasism eftersom de inte ses som svenskar. Om vi då börjar räkna dessa personer som svenskar så kommer vi kanske åt rasismen. Men genom att ta utgångspunkt i den dikotomi rasismen ställer upp så godtar vi indirekt densamma. Använder vi oss av rasismens uppdelning av människor kan vi socialistiskdebatt 197 

53


”Frågan är varför svenskhet är så centralt överhuvudtaget. Ett svar skulle kunna vara att man ser att människor idag diskrimineras och utsätts för rasism eftersom de inte ses som svenskar. Om vi då börjar räkna dessa personer som svenskar så kommer vi kanske åt rasismen. Men genom att ta utgångspunkt i den dikotomi rasismen ställer upp så godtar vi indirekt densamma.”


Måste all a vara svensk ar?

inte samtidigt bekämpa den. Antirasism måste vara mer än en negation av rasismen för att kunna gå utanför dess ramar. Dessutom stämmer det inte att människor utsätts för rasism bara för att de inte ses som svenskar. Danskar, fransmän och engelsmän blir inte diskriminerade trots att de befinner sig utanför svenskheten. Deras etnicitet leder inte till hinder för dem. Tittar man å andra sidan på USA kan man se att de har ett väldigt inkluderande sätt att se vem som är amerikan. Men det innebär inte att mörkhyade inte utsätts för rasism bara för att de accepteras som afroamerikaner. Det är viktigt att tänka igenom vad begrepp för med sig och vilka begränsningar det innebär innan man ger sig in i definitionsdebatten. Hur tänker man att svenskheten ska bidra till den antirasistiska kampen?

socialistiskdebatt 197 

55


Vänsterkonservatism utan folkligt stöd Av Staffan Norberg

socialistiskdebatt 197 

57


När varken väljare eller samarbetspartier verkar uppskatta Vänsterpartiet krävs debatt. Ett parti som vågar se över såväl symboler och metoder, som politik och ledning skulle dock kunna vinna över många, skriver Staffan Norberg.

Staffan Norberg är kommunalråd i majoritet i Södertälje sedan tio år och före detta ledamot i Vänsterpartiets partistyrelse.


Valet är över för Vänsterpartiet. Denna gång utan att tappa 50 procent av väljarna från föregående val som vi vant oss vid ett antal val. Kan ändå inte vara bra för människor i Sverige att ha ett vänsterparti som blivit riksdagens minsta, till och med distanserat av Sverigedemokraterna mätt som antal väljare. Att vara ett parti som 30 procent av de socialdemokratiska väljarna anger som ett skäl att inte rösta rödgrönt och i stället rösta på alliansregeringen. Ändå tycker jag att Lasse Ohly, liksom Mona Sahlin, gjorde bra från sig i valrörelsen. I vart fall bättre än godkänt. Det gör nederlaget så mycket allvarligare. Lika intensiv som eftervalsdebatten inför framtiden är inom socialdemokratin – lika tyst och stilla har det varit inom Vänsterpartiet, trots att nederlaget egentligen är än större. Det var femte valet i rad som partiet förlorar en betydande andel av de som röstade på partiet valet dessförinnan. Några av dessa val uppemot 50 procent av rösterna. Här kan man tala om förtroendekris. Varken väljarna eller samarbetspartierna verkar uppskatta partiet. Tystnaden påminner lite om den frid som man hittar i närheten av en kyrkogård men speglar måhända även den partihistoria som fjättrar partiet till politikens marginaler. Syrebristen i partiet är bedövande. När 95 procent röstar på andra partier så befinner partiet sig i marginalens utkanter och möjligheterna att förändra för dem som behöver förändring minskar. Risken för sekterisering ökar när bara de rättrogna återstår. Regeringsfrågan är alltid viktig när människor gör sitt val. Inte främst vad man lovar och säger utan minst lika mycket vilket förtroende man uppfattas ha att genomföra det man säger. Dessutom har budskapet naturligtvis störst betydelse. Jag har aktivt deltagit i ett rödgrönt samarbetsprojekt i majoritetsposition i snart 15 år. Om människor röstade blått i riksdagsvalet så röstade socialistiskdebatt 197 

59


Staffan Norberg

de ofta rödgrönt i kommunerna. Vi gick hos oss i Södertälje från en plågsam vågmästarsituation till en stabil rödgrön majoritet. En av allt färre i Stockholms län. Här förlorade Sverigedemokrater och Nationaldemokrater sin vågmästarposition. Så blev det på många håll i landet där det rödgröna samarbetsalternativet slog ut det blå. Sannolikt hade det gått lika illa nationellt om man avstått samarbetet – fast debatten då hade sett helt annorlunda ut. Varför blev då mitt parti ett sänke trots stor ledning i alla opinionsmätningar fram till våren före valet? Vi i Vänsterpartiet måste söka svaret hos oss själva istället för att som på DN-debatt 19 december lägga skuld på Socialdemokraterna. Raset för de rödgröna kom i två steg: Dels när Vänsterpartiet blev en del av de rödgröna och dels när det rödgröna budgetalternativet presenterades under våren. Båda rymde både symbolik och sakinnehåll som ratades av de viktigaste väljargrupperna. Svaret gavs redan sommaren 2010 av opinionsanalysföretagen Retriever och Synovate som i Visby/Almedalen före valet granskade varje partis svaga och starka sidor utifrån sina egna väljares åsikter. Något som partiet borde bygga sin analys på: Den bestod av 1003 telefonintervjuer. Av svaren från de 22 procent som i intervjuerna angav att ”man kan tänka sig att rösta på Vänsterpartiet, men ändå inte gör det”. Där angavs i redovisningen, lite grovt, tre huvudskäl: 1. Skatterna, 2. Byta ideologi (det vill säga kopplingarna till kommunismen) och 3. Partiledaren. De 22 procent av väljarna som enligt undersökningen stod i valet och kvalet, beskrevs huvudsakligen bestå av kvinnor, ensamstående, studerande och manliga LO-medlemmar, det vill säga tämligen vanligt folk. Om de tveksamma som står partiet närmast har den uppfattningen så har partiet stora problem med såväl symbolfrågorna som sakfrågorna. Om det stämmer och partiet vill ha fler röster från de lite bredare grupper som vi säger oss företräda så behövs förändringar i ett antal sakfrågor och ett antal symbolfrågor. Kanske också en bättre förankrad organisation med bättre nätverk i bostadsområden och arbetsplatser – lättare sagt än gjort… 60 

socialistiskdebatt 197


”Av svaren från de 22 procent som i intervjuerna angav att ”man kan tänka sig att rösta på Vänsterpartiet, men ändå inte gör det”. Där angavs i redovisningen, lite grovt, tre huvudskäl: 1. Skatterna, 2. Byta ideologi (det vill säga kopplingarna till kommunismen) och 3. Partiledaren.”


Staffan Norberg

Om vi inte vågar använda ord som ”effektivisera” och ”prioritera” utan istället väljer ”skattehöjning” som svar på många frågor så är jag rädd att partiet förblir ett vänsterkonservativt alternativ som hellre tittar bakåt hur det var förr – än förmår prestera spännande framtidslösningar. Det rödgröna raset kom snabbt efter tre års opinionssiffror på topp. Kanske uteblev all analys och nödvändig omprövning när Göran Person försvann? Det tydligaste raset kom när det rödgröna budgetalternativet presenterades i april. Ju mer vi berättade, desto större ras. Det gick inte hem i stugorna – i vart fall inte där majoriteten väljare finns. För mig som samarbetsförespråkare och medlem i Vänsterpartiet under hela min politiska gärning är ett rödgrönt samarbete en självklarhet – inte ett vänsterkonservativt parti i opposition vid sidan om (med konservativt menar jag den inom vänstern utbredda reflexen att ”det var bättre förr” som jag hört till leda i 30 års tid). För mig är utmaningen att delta i det vinnande laget för att kunna förändra tillvaron. Vänsterpartiet brukar ibland definiera om detta och hävda att det finns högre värden och sanningar som inte ryms i solkiga valresultat. En deterministisk åskådning som bygger på att utvecklingen är förutbestämd och där väntar ändå paradiset ovan molnen. Problemet är att ett parti som bara vill ta det sista lätta steget och bortse från de mödosamma samarbetsprojekt som leder till första steget blir kvar utan bredare folkligt stöd. Utmaningen framöver handlar om såväl politik som symboler och metoder – men ändå vänster. Det är fullt möjligt om partiet vill och vågar. De förslag som finns om extra partikongress, ny ledning och dubbelt partiledarskap kan vara delar i en sådan process.

62 

socialistiskdebatt 197


Snabba förslag, lyhördhet och utomparlamentarisk uthållighet Av Tobias Smedberg

socialistiskdebatt 197 

63


Ingen valkampanj i världen kan kompensera den misstro medborgarna visar vårt parti. För att bryta trenden behöver fokus ligga på ihållande dialog med medborgarna, effektivare kommunikation och väl underbyggda konkreta förslag.

Tobias Smedberg är PR-konsult och vänsterpartist.


I Sveriges riksdag är rasisterna fler än vänsterpartisterna. Valresultatet är en mardröm som besannats när vi nu ska utvärdera vår valrörelse. Men för att kunna förstå och analysera Vänsterpartiets valrörelse måste vi analysera hela mandatperioden. För ingen valkampanj i världen kan kompensera den allt mer cementerade misstro som medborgarna visar vårt parti. I Vänsterpartiets framtidsarbete ser jag tre områden som behöver få uppmärksamhet. 1. Vi behöver flytta tyngdpunkten i vårt politiska arbete. Vi är i alldeles för stor utsträckning ett parti som tävlar om att vara riksdagens, landstingets eller kommunens flitigaste fullmäktigeparti. Men vår utmaning handlar inte om att bli bättre parlamentariker, inte heller att bli vassare ideologer; vår utmaning handlar snarare om att bli det parti som är bäst på att föra dialog med våra väljare. Vi bör hamra in en vana hos oss själva att inleda varje enskilt samtal med våra väljare genom att ställa en fråga, inte genom att ge ett svar på en fråga som ingen har ställt. Med lyhördhet och agerande på de synpunkter som kommer in,kan vi steg för steg etablera förtroende. 2. Det räcker inte att fråga våra väljare vilka utmaningar de möter i sin vardag när det är några månader kvar till val, detta måste ske systematiskt under hela mandatperioden. Varje partiförening som har minst tio medlemmar har också en tillräcklig bas för att ha en person med ansvar för utomparlamentariskt arbete. Centralt kan partiet ta fram en långsiktig strategi för partiets utomparlamentariska reformarbete. Många av de fantastiska aktiviteter som vi partimedlemmar genomfört under valrörelsen var helt rätt. Just därför behöver de genomföras också i mellanvalsperioderna. socialistiskdebatt 197 

65


”Privata friskolor kommer redovisa vinster i sina bokslut, personer utförsäkras, glesbygdsapotek stänga, företag gå i konkurs och länders ekonomier haverera. När den borgerliga politiken visar sina brister är våra alternativ som mest intressanta för såväl medier som väljare, och då måste vi kunna agera på ett ögonblick.”


Snabba försl ag, lyhördhet och utomparl amentarisk uthållighet

3. Med stöd från otalet tankesmedjor och organisationer kan borgerliga sympatisörer spotta ur sig lättsmälta rapporter och förslag på löpande band. Dessa utspel blir en grund för mediedrev vilket i sin tur påverkar den politiska dagordningen. Vi behöver bli bättre på att möta upp detta. Dels genom att självmant ta initiativ till att ta fram underlag för nya samhällsdebatter, men också genom att agera på händelser i vår omvärld. Privata friskolor kommer redovisa vinster i sina bokslut, personer utförsäkras, glesbygdsapotek stänga, företag gå i konkurs och länders ekonomier haverera. När den borgerliga politiken visar sina brister är våra alternativ som mest intressanta för såväl medier som väljare, och då måste vi kunna agera på ett ögonblick. Redan nu kan vi rusta oss för dessa händelser genom att ta fram vänsterpolitiska motförslag att lansera när en lokal eller globalsamhällsinfarkt äger rum. Vi kan bli en regerande kraft i Sveriges politik. Då krävs ökad kraft på det utomparlamentariska arbetet. Fler medborgardialoger i mellanvalstid. Och förberedda vänsterpolitiska alternativ – lanserade vid varje tillfälle den borgerliga politiken visar sina mest avskyvärda effekter.Det som är cementerat kan luckras upp. Det som är ilska idag kan bli en drivkraft för vår framtid.

socialistiskdebatt 197 

67


Socialdemokrati utan politik Av Jonas Thunberg

socialistiskdebatt 197â€

69


Jonas Thunberg ser Sveriges förstahandsval helt i linje med tvåtredjedelssamhällets klassintressen. De friska med jobb röstade mot de sjuka och arbetslösa. Och konstaterar att oppositionen i det läget måste ha en trovärdig egen ekonomisk politik, att bara vädja om solidaritet med ”svaga grupper” räcker inte. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 23 september 2010 och återpubliceras här med tillstånd av Flamman och författaren.

Jonas Thunberg är redaktionschef på Flamman.


Redan på färjan till Stockholm på söndagsmorgonen hade jag en stor klump i magen av Göran Greiders och Lars Gustafssons publicerade brevväxling om valet. Inte bara för att Gustafsson placerar sig så vanvettigt långt till höger i sin antikommunism och elitism utan också för att Greiders hopp om framgång i mejlväxlingen klingar så tomt. Hans uppgivenhet lyser igenom på andra ställen och den är dräpande. Så här skriver han redan den 8 september: ”Jag fruktar tyvärr att den här valrörelsen har handlat om ett sista avsked till den rörelse som dominerade svenskt nittonhundratal, socialdemokratin. Och jag skriver just rörelse, för det är det som är borta. Jag inser nu att det är meningslöst att begära mer idépolitisk hetta från Sahlin och det parti hon leder – den hettan kom nämligen en gång från hundratusentals aktiva… Rörelsen var budskapet, för att citera en medieguru.” På Vänsterpartiets valvaka hörde jag luttrade kommunister säga att de övervägt en stödröst – på socialdemokratin! Så långt har det alltså gått. Den svenska socialdemokratin saknar sin rörelse och är numera bara ett S-märkt krisparti av många i Europa. Samtidigt som nyliberala teorier fimpas på löpande band av ekonomer världen över, hittar Socialdemokraterna inte tillbaka till en satsning på offentlig sektor, aktiv arbetsmarknadspolitik och omfördelning av resurser via skattesedeln. De rester av ”blairism” och ungdomspraktikplatser som de kastat ut i debatten är en billig kopia på Reinfeldts eget recept, ”sänkta skatter ger fler jobb”. När Reinfeldt attackerade Sahlin just där under valdebatten blottade han, som så ofta annars, motståndarnas svagaste punkt. ”Ni vill ju också huvudsakligen ha skattesänkningar. Vad är det för skillnad?” Monas Sahlin blev i princip svaret skyldig men det är inte hennes fel. socialistiskdebatt 197 

71


”På Vänsterpartiets valvaka hörde jag luttrade kommunister säga att de övervägt en stödröst – på socialdemokratin! Så långt har det alltså gått. Den svenska socialdemokratin saknar sin rörelse och är numera bara ett S-märkt krisparti av många i Europa. Samtidigt som nyliberala teorier fimpas på löpande band av ekonomer världen över, hittar Socialdemokraterna inte tillbaka”


Socialdemokrati utan politik

Bo Rothstein skriver strålande om det på SVT-debatt, i en artikel där han även angriper de socialdemokratiska intellektuellas djupdykning i postmodern identitetspolitik. ”När ledande ekonomer som till exempel Joseph Stiglitz och Paul Krugman förklarar att tankegångarna från Chicagoskolan bör förpassas till historiens sophög, då har något hänt. Ett annat exempel kan hämtas från en annan nobelpristagare, ekonomhistorikern Douglass North, som i sin senaste bok (Violence and Social Orders) går till kraftigt angrepp mot idén att en effektiv marknadsekonomi kräver en liten offentlig sektor och låga offentliga utgifter.” Någon som hörde sådana argument i vår svenska valrörelse? Håkan A Bengtsson på Arenagruppen är inne på samma spår. ”Framför allt måste Socialdemokraterna forma en egen analys kring den ekonomiska politiken, på vad som skapar ekonomisk utveckling, arbete och hållbar tillväxt. Oförmågan att presentera en egen analys och slutsatser av finanskrisen illustrerar detta behov. Detta har historiskt sett varit hemmaplan för arbetarrörelsen. Kanske var det därför den socialdemokratiska berättelsen inte riktigt bet” Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja är också sanningen på spåret när hon i partitidningen Aktuellt i Politiken skriver att frågan ”Vad är socialdemokrati i dag” måste vara startpunkten på eftervalsdiskussionen. ”För det förklarar partiets tillbakagång alltsedan 1990-talet: vi är inte riktigt säkra på vad socialdemokrati är. Vi har ett antal bra förslag på enskilda punkter – och personligen tycker jag att det rödgröna valmanifestet var mycket bra – men är inte ens själva helt på det klara om sammanhanget […] typisk är velandet kring rätten att ta ut vinst på skattefinansierade verksamheter, där till och med folkpartiledaren Björklund gått längre än den socialdemokratiska partikongressen […]” Socialdemokraterna fick alltså ta jobbfrågan hos de rödgröna och de gjorde ingenting av den. Nu har vi 2010 och raka tydliga svar på vad man avser göra åt ekonomin (finanskrisens härjningar) och jobben (massarbetslösheten) är avgörande för hur väljarna uppfattar socialistiskdebatt 197 

73


Jonas Thunberg

ett parti. Ska det vara så svårt att förstå? De bästa argumenten för nya jobb från de rödgrönas förslag kom från Lars Ohly och Maria Wetterstrand och handlade om den stora gröna omställningens effekter. Flammans källor säger att Socialdemokraternas tjänstemän typiskt nog inte heller hade något att göra med den argumentationen. En ängslan präglade ofta det rödgröna samarbetet när Socialdemokraterna fick styra, till exempel i ”jobbfrågan”. ”Hur ska det här uppfattas?” styrde över ”Vad behöver Sverige?” Vänsterut eller högerut, så skapas inte attraktiv politik. I valrörelsens slutskede attackerade de rödgröna regeringen hårt om sjukförsäkringsfrågan, alla tre använde sin dyrbara frågetid i SVT:s slutdebatt till det. Ingen väljare kan ha undgått vad regeringen gjort med de utförsäkrade sjuka och de cancersjuka som tvingats in på praktikplatser. Trots det röstade många fler på alliansen än de rödgröna. De föredrar nuvarande politik. Som Lennart Kjörling skrev i Flammans stora uppslag inför valet, det här blev Sveriges första val helt i linje med tvåtredjedelssamhällets klassintressen. De friska med jobb röstade mot de sjuka och arbetslösa. I det läget måste oppositionen ha en trovärdig egen ekonomisk politik, att bara vädja om solidaritet med ”svaga grupper” räcker inte.

74 

socialistiskdebatt 197


Vart tog feminismen vägen? Av Birgitta Sevefjord

socialistiskdebatt 197â€

75


Vänsterpartiets självbild stämmer inte med väljarnas. Birgitta Sevefjord ser förlusten av partiets feministiska profil som ett av skälen och efterlyser delat ledarskap och starkare feministiska nätverk i partiet. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 30 september 2010 och återges här med Flammans och författarens tillåtelse.

Birgitta Sevefjord är oppositionslandstingsråd för Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting.


Valet är över. Vänsterpartiet har minskat tredje riksdagsvalet i rad. Och detta i en tid när Socialdemokraterna är i djup kris och borgarna för en utpräglad klasspolitik. Givet dessa omständigheter borde vi växa. Istället är vi nu det minsta riksdagspartiet, tillsammans med KD, förbisprunget av ett djupt främlingsfientligt parti! Det finns säkert både politiska, organisatoriska och personella förklaringar till vårt misslyckande, men ett är säkert – väljarnas syn på oss stämmer inte med vår självbild. Den insikten är smärtsam och om ni delar den så ställer den stora krav på oss alla och i synnerhet på oss som haft förmånen att ha tyngre politiska uppdrag. För mig är avsaknaden av en tydlig feministisk profil en viktig förklaring till vårt misslyckande. När vi på kongressen i Södertälje lyfte in feminismen i partiet blev vi också bärare av en vision, en berättelse om ett bättre samhälle som fångade mångas – i synnerhet många kvinnors – drömmar. Många lågavlönade kvinnor såg Vänsterpartiet som sitt parti och i valet 1998 röstade 21 procent i LO-gruppen på oss och det gjorde även fler kvinnor än män. En karismatisk partiledare och ett fjärmande från K-arvet spelade roll, men lika viktigt var att det fanns en entusiasm och övertygelse i partiet att formandet av ett jämställt samhälle var möjligt och nödvändigt. Men redan 2002 började vi tappa bland LO:s kvinnor. Och det tappet har fortsatt trots att vi i senaste valet prioriterade kvinnor i LO- och välfärdsyrken. United Minds första valanalys pekar på att det nu är en majoritet män som röstar på oss. Om det stämmer så har det skett en kraftig förändring av vår väljarbas jämfört med 1998 då vi hade en överrepresentation av kvinnor med fem procentenheter. Vad var det som hände? Vi har ju fortsatt att driva socialistiskdebatt 197 

77


Birgitta Sevefjord

jämställdhets- och kvinnofrågor. Men drömmen om ett annat samhälle, som är feminismens sprängkraft, har förvandlats till parlamentarisk pragmatism, till något som kommer uppifrån och inte från den rörelse underifrån inom och utom partiet som fanns tidigare. Jag tror att ett viktigt skäl till Miljöpartiets framgång är just att man har en berättelse om ett annat samhälle. Vad ska vi göra? Sätt feminismen på dagordningen politiskt och i det organisatoriska bygget som nu måste till. Återupprätta de kvinnopolitiska nätverk i alla distrikt och på lokal nivå, prioritera personella resurser för detta arbete, inspireras av Feministiskt Forum där kvinnor och män i och utanför partiet möts, tillåt en vildvuxen debatt. Vi måste ta krafttag för att synliggöra de duktiga kvinnorna i partiet på olika nivåer. I Stockholm lyftes bara vår partiordförande och oavsett hur skicklig han var i alla debatter så tror jag att det var ett misstag. I Stockholms län är idag en stor majoritet av gruppledarna män – varför? Den senaste kongressen avvisade med stor majoritet frågan om delat ledarskap. Detta till trots vill jag ånyo lyft frågan om delat ledarskap. En kvinna och en man i ledningen för ett socialistiskt och feministiskt parti kan aldrig vara fel.

78 

socialistiskdebatt 197


”Men drömmen om ett annat samhälle, som är feminismens sprängkraft, har förvandlats till parlamentarisk pragmatism, till något som kommer uppifrån och inte från den rörelse underifrån inom och utom partiet som fanns tidigare. Jag tror att ett viktigt skäl till Miljöpartiets framgång är just att man har en berättelse om ett annat samhälle.”


Utlys extrakongress för Vänsterpartiet! Av Jens Holm

socialistiskdebatt 197 

81


Ett vänsterparti som inte växer när det är klimat- och finanskris, och när klyftorna växer, måste snabbt gå till botten med problem. Det görs bäst på en extrakongress under 2011, skrev Jens Holm strax efter valet 2010. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman den 30 september 2010 och återpubliceras här med tillstånd av Flamman och författaren.

Jens Holm är riksdagsledamot för Vänsterpartiet.


Valresultatet innebar en katastrof för Vänsterpartiet. När vi har en högerregering som genomför kanske de största skattesänkningarna för höginkomsttagare någonsin, privatiserar och skär ned i välfärden samt när Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande då växer inte Vänsterpartiet. Lägg till detta att vi haft en finanskris, främlingsfientligt parti på frammarsch, en accentuerande klimatkris och fortsatta klyftor mellan mäns och kvinnors inkomster. Då frågar jag mig, om vi inte kunde växa nu, kan vi någonsin växa? Självklart kan vi det. Det finns förutsättningar för ett stort och brett vänsterparti. Ett parti som ligger långt över tio procent i valen och som spelar en viktig roll i folkrörelser utanför de valda parlamenten. Jag är övertygad om att vi kan nå dit. Om vi bara är beredda att gå till botten med orsakerna till det faktum att Vänsterpartiet gick bakåt för det femte valet på rad. Det finns en uppsjö externa faktorer att skylla valkatastrofen på: Borgerlig media, högerns pengadominans och drevet mot Mona Sahlin. Allt det är viktigt, och alla de faktorerna behöver diskuteras i ett längre perspektiv. Inte minst frågan om långsiktig opinionsbildning och hur Vänsterpartiet ska bygga upp en finansiering som är oberoende av statliga och kommunala bidrag är viktiga att diskutera. Men till att börja med bör vi fokusera på det vi direkt kan styra över: Oss själva. Här har Vänsterpartiets partistyrelse en helt oundgänglig roll. Jag är orolig för att vi inte får den helt uttömmande och självkritiska eftervalsdebatt som partiet behöver. Därför hoppas jag att Vänsterpartiets partistyrelse agerar klokt och tillsätter en katastrofkommission som får till uppgift att utreda orsakerna till valförlusten. En tänkbar metod skulle kunna vara att skicka ut en enkät till alla partimedlemmar för att höra deras synpunkter om socialistiskdebatt 197 

83


”Katastrofkommissionens slutsatser borde diskuteras […] på en extrakongress. En extrakongress innebär ett öppet och ärligt förhållningssätt från vår partiledning: Vi är beredda att göra allt vi kan för att Vänsterpartiet återigenska växa. Vi vänder på alla stenar. Vi låter inget passera utan diskussion och analys. Vi bör inte heller utesluta möjligheterna inför ett nyval i Sverige.”


Utlys extrakongress för Vänsterpartiet!

valet och partiets roll samt vad som bör göras. Det finns mycket klokskap hos våra medlemmar som vi lätt går miste om om vi inte aktivt ber om att få ta del av den. Katastrofkommissionens slutsatser borde diskuteras på en extrainsatt kongress någon gång under nästa år. Jag tror det är viktigt att relativt snart gå till botten med orsakerna till valförlusten och sedan kunna rikta fokus mot framtiden och hur vi ska vinna valet 2014. Detta görs bäst på en extrakongress. En extrakongress innebär ett öppet och ärligt förhållningssätt från vår partiledning: Vi är beredda att göra allt vi kan för att Vänsterpartiet återigen ska växa. Vi vänder på alla stenar. Vi låter inget passera utan diskussion och analys. Vi bör inte heller utesluta möjligheterna inför ett nyval i Sverige. Inför det scenariot är en extrakongress så snart som möjligt det bästa sättet att modernisera vår politik och vara redo för en ny valrörelse. Vänsterpartiet är inte längre det självklara alternativet för progressiva förstagångsväljare, för aktivisterna som kämpar för global rättvisa, för feministerna eller miljökämparna. Andra partier, inte minst Miljöpartiet och småpartier utanför riksdagen, har tagit den rollen. Vi måste fråga oss varför. I val efter val har vi dränerats på våra väljare. Om vi inte går till botten med partiets kräftgång är jag rädd för att Vänsterpartiet helt kan elimineras som ett parlamentariskt parti i Sverige. Det vore förstås helt förödande. Vänsterpartiets partistyrelse har ingen lätt uppgift framför sig. Men genom att verkligen lyssna på våra medlemmar, tillsätta en katastrofkommission och utlysa extrakongress nästa år kan man ta steg i rätt riktning.

socialistiskdebatt 197 

85


Hur tror ni val vinns? Av America Vera-Zavala

socialistiskdebatt 197â€

87


”Det finns bara två vägar till förändring, antingen genom att organisera sig eller vara med och skapa förutsättningar för organisering.” America VeraZavala menar att det är dags för Sveriges vänsterintellektuella att inse att det inte räcker att de skriver en debattartikel inför valet. De måste långsiktigt använda sina resurser till att underlätta organisering och opinionsbildning. Artikeln har tidigare publicerats på Tvärdrags hemsida och återges här med tillstånd av Tvärdrag och författaren.

America Vera-Zavala är dramatiker, konstnärlig ledare och författare till bland annat boken Deltagande Demokrati (Agora).


Med all respekt för Sveriges vänsterintellektuella, men hur tror ni egentligen att opinion skapas, att åsikter etableras, att val vinns? Det finns sedan länge en stor obalans mellan högerns åsiktsproducerande tankesmedjor och vänsterns svar på dessa. Genom att vi köper produkter till företag som är medlemmar i Svenskt Näringsliv går det pengar till Timbro, som i sin tur ingår i en förgrening av ett nyliberalt nätverk av magasin, samtalskvällar, ledarskribenter, journalister. Högern har skapat en trygg hamn där en mångfald av högerskribenter, den ena extremare än den andra, kan försörja sig och driva frågor som påverkar opinionen. Efter en valrörelse där de rödgröna kraftigt missgynnas av debattklimatet, där få vänstertankar ventilerades men där jag också såg kända skådespelare och författare sista veckan hoppa in och tala på de rödgrönas möten, och där jag dagen efter valet läser hur mängder av kulturarbetare förfäras över SD och valresultatet undrar jag: hur ni tror att en valseger sker? Det finns bara två vägar till förändring, antingen genom att organisera sig eller vara med och skapa förutsättningar för organisering. Det finns många människor i Sverige som vill förändring. Aktivister som engagerar sig i välfärdsfrågor, kämpar mot privatiseringar, mot utförsäljningen av allmännyttan, för klimatet, för en human flyktingpolitik, för en vettig utrikespolitik. Men förutsättningarna fattas. När vi höll på att starta upp Attac-rörelsen, som blev en av de största och viktigaste rörelserna genom tiderna, så var resurser vår största begränsning, tågbiljetter, telefonräkningar, lokalkostnader, löner, trycksaker. Det skulle kunna finnas andra förutsättningar. Jan Guillou kan grunda ett utrikespolitiskt institut där radikala kan arbeta med att få fram rapporter och fakta om krig och undersöka vår folkmordsmisstänkte utrikesminister. Stellan Skarsgård kan finansiera socialistiskdebatt 197 

89


”Det skulle kunna finnas andra förutsättningar. Jan Guillou kan grunda ett utrikespolitiskt institut […] Stellan Skarsgård kan finansiera ett råd för gemensam välfärd […] Liza Marklund donera en ansenlig summa pengar till klimattidningen Effekt […] Eva Bergman skapa en kulturtankesmedja som har som mål att fördubbla statliga kulturbudgeten efter nästa val”


Hur tror ni val vinns?

ett råd för gemensam välfärd, som gräver i hur vinstmiljarderna från vården hamnar i skatteparadisens Bahamas . Liza Marklund donera en ansenlig summa pengar till klimattidningen Effekt som är lysande på alla sätt utom ekonomiskt. Eller varför kan inte Eva Bergman skapa en kulturtankesmedja som har som mål att fördubbla den statliga kulturbudgeten efter nästa val? Och till alla teatrar i Sverige med teaterchefer som slår sig för bröstet och tycker de utför storheter, är det verkligen så att man inte kan mota fascismen från teaterscenen? Det kanske krävs något mer än uttalanden om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet för att sedan bjuda på lite klassiker, lite naket porrigt, och lite ångest. De teatrar som finns i städer där ett parti med rötter i nazismen fått över 10 procent, kan ni tänka er att använda en del av de resurser ni faktiskt förfogar över för att göra något? Det här är några exempel, det finns fler. Och självklart finns det undantag, men denna artikel riktar sig inte till dem. För har man hittills trott att det räcker med att tycka och skriva lite varstans borde detta val få er att inse att så inte är fallet, det krävs att man gör något också. Det var länge sen man kunde förlita sig på de etablerade. LO, Socialdemokraterna och även Vänsterpartiet befinner sig i kris, både idémässigt och organisatoriskt. Vi kan inte vänta på dem, i alla fall inte göra allt opinionsarbete avhängigt av dem. Visst borde LO idag starta en morgontidning med kompetenta medarbetare som utgör en motvikt till den åsiktshegemoni som råder, både på nyhetsplats och på ledarplats – men inget tyder på att så kommer ske. Aftonbladet kultur är en lysande stjärna, men det behövs många fler plattformar. Jag tycker om och tycker att det är viktigt att ingå i en större rörelse. Sverige behöver inte fler stjärntyckare, vi behöver intellektuella som vågar ingå i kollektiv tillsammans för något bättre. Imorgon kan vi börja förändra högervågen, men då krävs organisering.

socialistiskdebatt 197 

91


Vänstern behÜver en ny ledning och en starkare organisation Av Emil Berg

socialistiskdebatt 197â€

93


I Vänsterpartiet har det länge talats om behovet av organisatoriska förändringar. Men allt för lite har hänt. Emil Berg menar att partiet behöver en ny ledning, en mer kampanjinriktad organisation och mer av långsiktiga strategier och politisk profilering. Artikeln är en redigerad version av en artikel som tidigare publicerats i Flamman i oktober 2010.

Emil Broberg sitter i Vänsterpartiets partistyrelse, styrelsen för Sveriges kommuner och landsting samt är politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Östergötland.


De senaste åren har varit ett misslyckande för Vänsterpartiet. Trots att Sverige styrts av en regering som kraftigt ökat orättvisorna har Vänsterpartiet inte på några avgörande sätt lyckats flytta fram positionerna. Snarare tvärtom. Bortsett från delar av valrörelsen har perioden präglats av en oförmåga att mobilisera partiet, skapa politiska opinioner eller påverka den politiska utvecklingen. Om de kommande åren inte ska bli ett fortsatt misslyckande krävs det att partiet omedelbart inleder grundläggande förändringar i partiets organisation och ledning för att kunna bygga framtidens vänster. Att Vänsterpartiet ska vara med och bilda regering har varit målet för Vänsterpartiets ledning under de senaste tio åren. Detta har inte alltid varit uttalat men inriktningen har varit tydlig. Detta behöver nödvändigtvis inte vara fel. Men att vi lyckades bra i politiska förhandlingar med Socialdemokraterna och Miljöpartiet räckte dock inte. För att Vänsterpartiet ska nå politisk framgång krävs det så mycket mer. För samtidigt som regeringsmedverkan har varit ett tydligt mål har vi även pratat om partiet och vår organisation. Dock har nödvändiga insikter om förändringar och satsningar uteblivit. Vi har kört i gamla hjulspår utan att ompröva och granska oss själva kritiskt. Detta gör att Vänsterpartiet idag genomsyras av en struktur som inte lyckas skapa förutsättningar för politisk aktivitet bland medlemmar och sympatisörer. För att bygga grunden för en starkare vänster så krävs det en långsiktig strategi. Vi kan inte planera för enbart den kommande kongress- eller mandatperioden. Vi behöver en plan för att förändra partiets organisation och arbetssätt som sträcker sig över ett årtionde fram i tiden. socialistiskdebatt 197 

95


Emil Berg

En strategi som denna kommer att behöva bygga på flera olika grunder. Jag ska försöka presentera några av dem som jag tror är avgörande och akuta. • Vänsterpartiet behöver en kraftfullare organisation. Idag organiserar sig partiet efter en falsk idé om att vi skulle vara någon form av folkrörelse. Det är vi inte idag. Därför måste vi skapa en organisation som kan mobilisera politiska kampanjer som kan skapa aktivitet i och runt partiet. För detta krävs det en effektivare och mer slimmad organisation där fokus ligger på mobilisering av medlemmar och aktivister runt om i landet. Genom ett mer samlat agerande med tydligare styrning kan Vänsterpartiet flytta fram positionerna ordentligt. • Vänsterpartiet måste fortsätta att prioritera politiska profilfrågor. När nästa valrörelse inleds ska det vara självklart att Vänsterpartiet uppfattas som det antirasistiska alternativet, partiet som står upp för en god gemensam välfärd och partiet som tar kampen mot ökade klyftor och orättvisor. • Vänsterpartiet behöver förändra ledningen för partiet vad gäller såväl funktion som sammansättning. Den ledning vi har idag har inte kunnat föra partiet framåt. Vi behöver en kraft som kan leda partiet de närmaste tio åren mot de utmaningar som vi nu står inför. Vi måste också våga satsa på att fånga upp framtidens företrädare i syfte att skola och utveckla ett bredare och starkare ledarskap för alla nivåer i framtiden. Framtidens vänster måste byggas här och nu. Det innebär att det finns en rad svåra men viktiga beslut som måste fattas. Det handlar dock inte om att ompröva politiken. Det handlar om att se att Vänsterpartiet inte har en organisation som förmår att kommunicera och mobilisera stöd för vår politik. Det måste vi ändra på. Frågan är om den förmågan finns i partiets nuvarande ledning. De senaste tio årens utveckling och nedprioritering av att bygga partiet gör mig tveksam till detta.

96  

socialistiskdebatt 197


”Idag organiserar sig partiet efter en falsk idé om att vi skulle vara någon form av folkrörelse. Det är vi inte idag. Därför måste vi skapa en organisation som kan mobilisera politiska kampanjer som kan skapa aktivitet i och runt partiet. För detta krävs det en effektivare och mer slimmad organisation där fokus ligger på mobilisering av medlemmar och aktivister runt om i landet.”


Den politiska kartan har ritats om Av Josefin Brink

socialistiskdebatt 197â€

99


Hela det politiska fältet har förskjutits åt höger. Josefin Brink menar att Vänsterpartiet i spåren av den socialdemokratiska hegemonins sammanbrott behöver renovera sin organisation, lyfta fram unga och LO-medlemmar och utveckla strategier och alliansbyggen. Artikeln har tidigare presenterats i Flamman oktober 2010 och återpubliceras här med Flammans och författarens tillstånd.

Josefin Brink är riksdags- och partistyrelseledamot samt arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.


Valnederlaget är ett faktum. Vänsterpartiet lyckades inte växa under fyra år med borgerlig regering. Med tanke på de högst påtagliga konsekvenserna av den förda högerpolitiken kan partiets valresultat inte betecknas som annat än katastrofalt. Nu krävs något betydligt större än en valanalys av typen ”vad gjorde vi bra/dåligt under valrörelsen”. Det största nederlaget i årets val var trots allt inte Vänsterpartiets siffror utan att hela det politiska fältet flyttats åt höger. Det sammanlagda resultatet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är det sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes. Stödet för småpartier på vänsterkanten är försumbart. Feministiskt initiativ minskade till 0,4 procent. Av de småpartier som definierar sig som vänster blev Rättvisepartiet Socialisterna störst med 3 promille av rösterna. Med tanke på att valdeltagandet dessutom ökade i det här valet kan man dra några slutsatser. Potentiella vänsterväljare vällde inte över till sossarna. De drogs inte heller till ytterkantspartier till vänster. Inte heller la de sig på sofflocket. De röstade på andra partier. Bara tre partier ökade sitt väljarstöd i årets val: Moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet. Och det är inte alls självklart att det enda av de tre som kan ses som Vänsterpartiets konkurrenter om väljare är Miljöpartiet. Bland dem som röstat på såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna finns en inte obetydlig andel låginkomsttagare, arbetslösa, sjukskrivna. En betydligt större andel av LO-medlemmarna röstade på Moderaterna än på Vänsterpartiet. Kanske än mer förvånande röstade en större andel av de människor som har sjukoch aktivitetsersättning på Moderateran än på Vänsterpartiet. Den politiska kartan är svårare att rita upp än på mycket länge. Det innebär att de utmaningar vänstern och arbetarrörelsen står socialistiskdebatt 197 

101


”Partiet måste […] våga ge förtroendeuppdrag till nya personer och personer med annan social bakgrund än de som länge dominerat ledning och parlamentariska församlingar. Ska vi vara ett parti som bär upp och ökar förtroendet bland unga, LO-medlemmar, kvinnor och utlandsfödda måste vi också organisera och lyfta fram personer ur dessa grupper.”


Den politisk a k artan har ritats om

inför är betydligt svårare än vad vi kanske helst vill erkänna. Det är själva tron på vänstern i ordets allra bredaste bemärkelse som har kollapsat i takt med den svenska modellens institutioner: Kollektivavtalsmodellen med starka fackföreningar, socialförsäkringssystemen, den sociala bostads- och utbildningspolitiken, regionalpolitiken, jämställdhetspolitiken. För Vänsterpartiet är nu uppgiften att grundligt analysera denna verklighet och hur den ytterligare kommer att påverkas av fyra år av högerstyre och ett rasistiskt populistparti med nationellt genomslag. Vänsterpartiet måste hitta sin roll i ett samhälle där den socialdemokratiska hegemonin är bruten och där skolan, arbetslivet och människors privatekonomi ser radikalt annorlunda ut än för tio- tjugo år sedan. Vidare måste den egna organisationen genomgå en grundlig renovering. Ska partiet lyckas värva nya sympatisörer och stärka sin position i samhällsdebatten krävs strategier och strukturer för att öka medlemsaktiviteten, långsiktigt alliansbyggande och nya sätt att kommunicera med människor. Partiet måste dessutom bli betydligt bättre på att kontinuerligt föryngra sig och våga ge förtroendeuppdrag till nya personer och personer med annan social bakgrund än de som länge dominerat ledning och parlamentariska församlingar. Ska vi vara ett parti som bär upp och ökar förtroendet bland unga, LO-medlemmar, kvinnor och utlandsfödda måste vi också organisera och lyfta fram personer ur dessa grupper. Den Framtidskommission partistyrelsen beslutat tillsätta måste ta itu med de här utmaningarna. Och framför allt måste alla medlemmar i partiet, också de många nya, ges utrymme och möjlighet att delta i den processen.

socialistiskdebatt 197 

103


Analysen av valnederlaget måste få ta tid Av Wiwi-Anne Johansson

socialistiskdebatt 197 

105


Valresultatet var ett stort misslyckande för Vänsterpartiet. Wivi-Anne Johansson menar att det som behövs efter detta är grundlig analys. Denna görs bättre av en särskild framtidskommission än av en extra kongress. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman hösten 2010 och återpubliceras här med tillstånd av Flamman och författaren.

Wiwi-Anne Johansson är riksdagsledamot för Vänsterpartiet.


Valresultatet är inget annat än ett stort misslyckande. Precis som både Jens Holm och Emil Broberg påpekar i sina tidigare inlägg i Flamman, är misslyckandet extra allvarligt eftersom vi på flera sätt borde ha haft ett gyllene tillfälle i årets val att gå framåt istället för bakåt. I fyra år har vi haft en högerregering som genomfört smärtsamma förändringar för sjuka och arbetslösa, som sålt ut gemensam egendom och låtit riskkapitalister göra miljardvinster på vård av gamla, barn och skolungdomar. Miljardvinster för våra gemensamma skattepengar rakt ner i kapitalets fickor. Men visst finns det externa faktorer att peka på och skylla katastrofvalet på – borgerlig media, högervindar och mosa-Monakampanjer till exempel. Men inte heller jag tycker att det räcker som förklaring till att vi inte lyckats mobilisera fler av alla dem som drabbats av högerns politik. Vi har vare sig lyckats mobilisera eller intressera så många som hade varit både önskvärt och möjligt med tanke på fyra års högerstyre. Tidigare eftervalsanalyser har inte varit så oberoende som krävts. Och inte heller grävt så djupt eller haft mod eller förmåga att göra de analyser som behövts för framtiden. Analyser av hur verkligheten ser ut, hur organisationen fungerar, var vi har våra väljare, om vi ska satsa på att växa där de redan finns eller bryta ny mark? Det är några av de frågor som behöver ställas och analyseras efter ytterligare ett misslyckat val. Och jag håller helt med om att vi måste fråga oss varför Vänsterpartiet inte längre är det självklara valet för progressiva förstagångsväljare, för dem som kämpar för global rättvisa, för feministerna och miljökämparna. Det är precis sådana frågor vi måste ställa oss och därför är jag glad över att vi i partistyrelsen nu beslutat att tillsätta en Framtidskommission. En Framtidskommission som ställer frågorna, gör analyserna och ger förslag till förändringar. Framtidskommissionen socialistiskdebatt 197 

107


Wiwi-Anne Johansson

ska göra analyser baserade på faktaunderlag och inte på känsla eller allmänt tyckande. Jag hoppas att Framtidskommissionen ska kunna föra en dialog också med medlemmarna som blivit 2500 fler på några veckor. Men jag hoppas också att vi ska ha is i magen och inte rusa iväg och göra fort och fel. Fort och fel är det sista vi behöver nu. Emil Broberg ställer frågan i sin artikel om partiets nuvarande ledning har förmågan att kommunicera och mobilisera det stöd för vår politik som krävs och svarar att han är tveksam till det. Eftersom vi båda är en del av denna ledning får vi naturligtvis idka den självkritik som situationen och kongressen kommer att kräva. Men en extrakongress inom kort riskerar att bli en besvikelsens arena där konstruktiva idéer får stryka på foten för kortsiktiga och kosmetiska förändringar. En sådan utveckling vill inte jag se och ingen i partistyrelsen yrkade heller på en extrakongress. Så låt oss ge Framtidskommissionen ordentliga resurser och rimlig tid att göra ett gott arbete så att vi kan ha en kongress i januari 2012 där vi med gediget underlag kan fatta kloka beslut.

108  

socialistiskdebatt 197


”Tidigare eftervalsanalyser har inte varit så oberoende som krävts. Och inte heller grävt så djupt eller haft mod eller förmåga att göra de analyser som behövts för framtiden. […] vi måste fråga oss varför Vänsterpartiet inte längre är det självklara valet för progressiva förstagångsväljare, för dem som kämpar för global rättvisa, för feministerna och miljökämparna.”


Skaffa analys av kapitalismen – och egna mediekanaler Av Dick Urban Vestbro

socialistiskdebatt 197â€

111


Det går inte att föra vänsterpolitik utan långsiktig strategi. Och det går inte att förvänta sig att borgerliga tidningar skall hjälpa oss föra ut den. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman den 13 oktober 2010 och återpubliceras här med Flammans och författarnas tillstånd.

Dick Urban Vestbro har tidigare varit kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Stockholm stad. Han har varit aktiv i freds- och solidaritetsarbete i många år.


Vänstern kunde säkert ha gjort ett bättre val genom tydligare budskap på affischerna, fler kvinnliga talespersoner och större hänsyn till situationen i Stockholm (där vi faktiskt inte hade långt till en valseger), men den viktigaste bristen tror jag ändå är att vänstern inte har en långsiktig strategi. För att vinna nästa val måste vi diskutera hur kapitalismen av idag utvecklas, vilken strategi vår motståndare har, och hur vi ska kunna få ut våra budskap utan att vara beroende av borgerliga medier. När jag gick med i VPK 1967 var vänstern under snabb utveckling. Då räknar jag in studentradikalismen, den internationella solidaritetsrörelsen, den radikala feminismen, nya miljögrupper och rörelserna för alternativa sätt att leva och utveckla våra städer. Vi ifrågasatte hela det etablerade samhället. Vi var ganska sekteristiska, men hade samtidigt en okuvlig framtidstro och vi hade vinden i ryggen. Vi tog högern på sängen. De hade ingen strategi för att möta oss. Det fanns i Sverige nästan ingen borgerlig intellektuell värd namnet. Men de borgerliga lärde sig läxan. Jag minns när vi på bokcaféet i Lund (landets största vänsterbokhandel i slutet av 60-talet) blev uppringda av Industriförbundet, som frågade om de – mot skälig ersättning – fick köpa rätten att trycka upp några av vänsterns nyckeldokument. Vi anade inte då hur noga dåvarande Arbetsgivarföreningen och Industriförbundet förberedde sig för att möta vänsterns offensiv. De lade upp den strategi som nu lett till framgång. Högern studerade vänsterns språk och tog över vissa begrepp men gav dem nytt innehåll. Den framställde sin politik för skattesänkningar och större klassklyftor som något förnyande och radikalt. Vår kritik av socialdemokratin och den byråkratiserade fackföreningsrörelsen gjorde de till sin. Den gjorde upp med sin konservativa bakgrund och lade upp riktlinjer för att omvandla sig till en ’frihetsrörelse’. Den byggde upp tankesmedjor, bokförlag och socialistiskdebatt 197 

113


”Förr formades människors politiska medvetande mycket genom diskussioner mellan människor på arbetsplatser, kaféer, gator och torg. Idag påverkas vi mer av massmedier. Väljarna får sin information om vänstern genom medierna och den informationen är nästan alltid snedvriden. […] Min slutsats är att vänstern […] i bred bemärkelse måste ha en egen dagstidning.”


Sk affa analys av k apitalismen – och egna mediek analer

propagandacentraler. De såg de till att DN och public service blev en del av högerns strategi. Det sägs att journalister ofta är vänster, men faktum är att det som framförs i våra största medier är högervinklat. Man rapporterar till exempel om ledares förtroende istället för deras partiers politik, om finanskrisen utan att nämna dess rötter (kapitalismen som system) och om miljöproblem utan att granska det tillväxtsamhälle som skapar problemen. Hur denna borgerliga hegemoni kunnat upprättas beskrivs på ett utmärkt sätt i Göran Greiders nya bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. För att möta högerns offensiv måste vänstern bättre förstå hur kapitalismen fungerar idag. Vi måste analysera högerns strategi och lägga upp vår egen långsiktiga strategi. Hur vår linje ska se ut vet jag inte, men jag är övertygad om att vi inte kan lita på bättre pressmeddelanden till borgerliga medier eller att vi kan vinna val genom att lägga oss närmare mitten och tona ner vår kritik av det kapitalistiska systemet. Förr formades människors politiska medvetande mycket genom diskussioner mellan människor på arbetsplatser, kaféer, gator och torg. Idag påverkas vi mer av massmedier. Väljarna får sin information om vänstern genom medierna och den informationen är nästan alltid snedvriden. Den som inte känner sig övertygad, bör läsa Mia-Pia Boethius artiklar i ETC eller hennes bok Mediatan. Min slutsats är att vänstern måste skaffa sig egna medier. Vänstern i bred bemärkelse måste ha en egen dagstidning. Vi måste också visa hur otillförlitliga annonsblaskorna är. Vi måste få folk att skämmas för att de prenumererar på Dagens Nyheter. Jag vill också att en tidning som Flamman ska skriva mer om den klass som styr vår ekonomi och om hur de borgerliga styr medierna. C H Hermanssons böcker om de 15 familjerna hjälpte inte bara oss i VPK utan de påverkade även samhällsdebatten i stort. Tidssignal – mitt husorgan på 1970-talet – hade regelbundet information om förskjutningar inom ägandet av produktionsmedlen. Jag önskar att Flamman genom liknande information ger oss inom vänstern bättre förståelse för hur kapitalismen fungerar och därmed hur vi ska lägga upp vår långsiktiga motstrategi. socialistiskdebatt 197 

115


Naivt tro vänstern kan äga medier nog för att få ut budskap Av Tobias Smedberg

socialistiskdebatt 197 

117


De borgerliga har under flera år upprättat ett språkbruk och problemformuleringar som vänstern måste förhålla sig till. Tobias Smedberg menar att det görs bättre genom effektivare kommunikationsstrategier än genom önsketänkande om vänstermedier. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 18 november 2010 och återges här med Flammans och författarens tillstånd.

Tobias Smedberg är PRkonsult och vänsterpartist.


De borgerliga partierna har under flera år systematiskt upprättat ett språkbruk och problemformuleringar som alla andra aktörer måste förhålla sig till. Nämner du inte valfrihetsaspekter eller sysselsättningseffekter i ett förslag så kommer du inte heller att framstå som trovärdig. Detta kan Vänsterpartiet inte möta genom att vända ryggen åt borgarnas begreppsvärld; inte heller genom att naivt tro att vi ska äga medier i den utsträckning som krävs för att nå ut med våra budskap. Lösningen är istället att lära oss av deras framgångar och genom fokus på opinionsbildning och aktivism återuppbygga det bristande förtroende som väljarna har för vårt parti. I tidigare debattinlägg i Flamman menar Dick Urban Vestbro att vi inte kan nå ut med vår politik genom borgerligt ägda medier. Helt fel menar jag. Vi måste sluta inbilla oss att det enda sättet för Vänsterpartiet att få medialt intresse är genom att äga medier. En betydligt viktigare medial utmaning för oss är att gå från att kommunicera förutsägbart tyckande, till att kommunicera statistik och underlag som beskriver de problem och möjligheter vi ser i vårt samhälle. Istället för att skriva ett pressmeddelande som säger att vi tycker att litteraturen i skolan är dålig, så kan vi göra en enkätundersökning som visar att åtta av tio lärare i kommunen är missnöjda med skollitteraturen. Det första är en åsikt som journalisten mest troligt kastar i papperskorgen, det andra är en nyhet som kommer göra att journalisten frågar oss om våra åsikter. Det ger oss utrymma att erövra debatten och förändra den borgerliga begreppsvärld som vi alla tvingas förhålla oss till. En annan kommunikativ utmaning som ligger utanför frågan om vem som äger medier är hur vi presenterar våra förslag om ett annat samhälle. Ingen kommer tro på att vi under en enda mandatperiod kan få fram alla de miljarder som krävs för att socialistiskdebatt 197 

119


Tobias Smedberg

återförstatliga alla apotek. Lika lite kan någon greppa om vår vision att bygga världens bästa välfärd, om vi inte kan beskriva hur vi ska ta oss dit. Jag menar inte att det är något fel på våra visioner. Men om vi ensidigt kommunicerar vart vi vill på sikt utan att presentera hur vi ska ta de första stegen i rätt riktning kommer ingen att tro oss. Vänsterpartiet måste vara dubbelt så bra på finansieringsförslag och delmål än alla andra partier för att ens anses vara hälften så trovärdiga. Konkret kan detta göras genom att partiet arrangerar årliga nationalekonomiska seminarier med framträdande vänsterekonomer av internationell rang, eller kanske genom att presentera varje enskilt politiskt förslag med meningen: ”Det finansierar vi genom…”. Slutligen kan vi inte heller blunda för en fråga som är mycket viktigare än vem som äger medierna. Den handlar om oss som framför Vänsterpartiets politik. Om vår politik inte framförs av personer som skapar förtroende hos allmänheten kommer vår politik falla platt. Det spelar ingen roll hur bra en talesperson är idag, om det sedan tidigare finns ett förtroende som är på en så låg nivå att det inte går att reparera. Nästa kongress kan vi lyfta fram nya talespersoner som har större chans att få omvärldens förtroende. Vi kan dessutom anta en stadgeändring som innebär att vi väljer ny partiledare 2012, och fyllnadsväljer ytterligare en 2014. Detta för att gå in i en valrörelse med två partiledare som har nya möjligheter att erövra omvärldens förtroende. En man och en kvinna. Jag är själv ytterst ointresserad av fotboll, men jag har förstått att man inte gör flest mål genom att ha bäst målvakt. Inom politiken är det just detta vi i Vänsterpartiet försöker vara bra på, att möta andras attacker och förslag och att sura när de gör mål. Vi måste lämna vår bitterhet över att vi inte äger det inflytande vi anser oss förtjäna. Vi behöver istället upprätta konkreta strategier för hur vi ska bli en kraft sombildar opinion och med trovärdighet stakar ut de utmaningar som andra måste förhålla sig till. Detta är ett sjumilakliv viktigare än verklighetsfrånvända idéer om att vi ska äga lika många medier som borgarna. 120  

socialistiskdebatt 197


”En annan kommunikativ utmaning som ligger utanför frågan om vem som äger medier är hur vi presenterar våra förslag om ett annat samhälle. Ingen kommer tro på att vi under en enda mandatperiod kan få fram alla de miljarder som krävs för att återförstatliga alla apotek. Lika lite kan någon greppa om vår vision att bygga världens bästa välfärd, om vi inte kan beskriva hur vi ska ta oss dit.”


Slutreplik från Dick-Urban Vestbro om vänsterns behov av egna medier I Flamman 18 november skriver Tobias Smedberg att vänstern kan påverka existerande nyhetsmedier utan att äga dem och att vi kan få ut våra budskap om vi blir bättre på att kommunicera. Vi kan säkert bli bättre på att föra fram våra budskap, men det är naivt att tro att borgerliga medier skulle påverkas av bättre sakunderlag, som Smedberg påstår. Ett exempel: Vänsterpartiet har länge som enda parti drivit frågan om fastighetsbolaget Boultbees skurkaktiga behandling av Stockholms köpcentra. Vi har tagit fram omfattande dokument om den skandalösa affären, visat på de förödande konsekvenserna för det lokala affärslivet och informerat media på ett professionellt sett. Resultatet har blivit att vissa stora medier skrivit kritiskt om affären samtidigt som de förtiger att Vänsterpartiet hela tiden opponerat sig och varnat för det som nu händer. Uppslaget i Svenska Dagbladet häromdagen byggde till stor del på intervjuer med Vänsterpartiets företrädare, men inte ett ord om detta nämndes i artiklarna. I ABC fick Carin Jämtin, Socialdemokraterna, framträda, trots att Socialdemokraterna inte har någon politik i denna fråga. Detta exempel är bara ett av tusentals. Det är alltså inte fråga om något enstaka undantag, utan om en systematisk snedvridning av nyheter till vänsterns nackdel. För att komma tillrätta med denna situation måste vänstern i bred mening skaffa sig åtminstone en egen dagstidning. Det blir inte lätt, men det är nödvändigt. Vi måste också skapa debatt om vikten av fristående medier, alltså medier som inte är helt beroende av reklamintäkter eller av monopol styrda av ett fåtal kapitalister. socialistiskdebatt 197 

123


Dick-Urban Vestbro

Dagens Nyheters radikale kulturredaktör Olof Lagercrantz sa en gång att folk i Sovjetunionen var mer kritiska till sina medier eftersom de visste att de var snedvridna, medan svenska folket hade illusionen att våra medier var objektiva. Sådana illusioner finns även inom Vänsterpartiet idag. Låt oss inse sanningen: det går inte att få saklig information om Vänsterpartiets politik i borgerliga medier. Vi måste ta saken i egna händer!

124  

socialistiskdebatt 197


Vänsterpartiets jobb: organisera dem som tror pü socialism Av Helena Duroj

socialistiskdebatt 197â€

125


Valresultatet påminner om att vi lever i en kapitalistisk hegemoni. Vänsterkrafter växer i speciella historiska situationer. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 14 oktober 2010 och återges här med Flammans och författarens tillstånd.

Helena Duroj, pedagog och författare, har många års erfarenhet av uppdrag på olika nivå inom Vänsterpartiet, senast som ledamot i programkommissionen.


När växer en folkrörelse, en vänsterrörelse? Arbetarrörelsen föddes av nöd och nödvändighet, ett förtryck som piskades in i kroppen. Att ta ställning var inte svårt, däremot att visa det eftersom solidariteten kostade på. Men den gav resultat, efter en tuff men inte särskilt komplicerad läroprocess. Övermakten var synlig, vrede och förluster kunde delas, rörelsen växte – och lyckades. När socialdemokratin fått makten övergick de till att förvalta, inte förändra. Istället för organisatörer av människors engagemang blev de en ny patron som skulle fixa åt väljarna. Nästa period av rörelse inträffade faktiskt inte förrän under de år som sammanfattningsvis brukar kallas -68, den korta period som vänstern satte dagordningen – eller ”innehade problemformuleringsprivilegiet” som det hette då. Efter denna bedrägligt spännande tid tror många på att höger/vänstervindar som växlar i ideologidebatt och samhällsklimat. Men de meteorologiska liknelserna slog fel. ”-68” var bara ett kort avbrott i kapitalets hegemoni. Men varför? När växer en folkrörelse, en vänsterrörelse? ”-68” går inte entydigt att beskriva som folkrörelse, men helt klart som vänster, och dess språngbräda brukar ses (och ibland avfärdas) som den första välfärdsgenerationens uppror. Men en konkret förändring var införandet av Lagen om medbestämmande (MBL) på arbetsplatserna år 1975, och tanken på ett välfärdsuppror är inte ointressant; när de som får det bra vill att det ska bli bra för alla. Under dessa ifrågasättande år trodde vi övermodigt att kapitalets darrighet avslöjats. När vänstern formulerade problemen utbröt hos borgarklassen en hysterisk motattack – som vi såg det. Om den ändå hade varit hysterisk! Dessvärre var den oerhört välberäknad och långsiktig. Redan 1971 la Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) fram sitt PM för opinionsbildning med krav på socialistiskdebatt 197 

127


”Kanske är vår historiska uppgift inte ståtligare än att fortsätta med det vi är bäst på: att organisera de mellan fyra och sex procent av den röstande befolkningen som, klassmässigt eller av andra skäl, tror på socialism. Vi ska arbeta mot rasism och för rättvis fördelning, välfärd och jämlikhet.”


Vänsterpartiets jobb: organisera dem som tror på socialism

ideologisk debatt för kapitalism, företagsamhet och frihet. Det var en långsiktig satsning med tankesmedjan Timbro (1978) som ett av verktygen. Bortsett från misstag som Fjärde-oktober-kampanjen (när bussade småföretagare försökte demonstrera genom att bete sig som på mässa) gjorde opinonsbildningen succé genom att ”verka utan att synas”, som gamle Wallenberg brukade säga. 1980-talets Satsapå-dig-själv var larvigt, men alla kunde denna slogan och måste förhålla sig till den. Här ser vi fröet till dagens privatisering och individualisering av varje samhällsrelation. Folk- eller vänsterrörelsen existerade fortfarande, och EU-omröstningen 1994 var en fantastisk kraftmätning mellan folklig vilja och kapitalets makt. Den avgjordes på marginalen av en vacklande socialdemokrati som sannolikt har fått betala för det, och den visade för första gången tydligt segregationen inom landet; mellan norr och söder, kvinnor och män, land och stad. Ny Demokrati gled in i riksdagen 1991 på ett fatalt bananskal av folkligt missnöje, men när rasisterna blev mordiska under det senare 1990-talet vände sig folket ifrån dem. Andra goda exempel är feminismens genomslag och bildandet av Attac. Halva Sverige sa ”en annan värld är möjlig”, och det hade den kunnat vara om opinionsbildarna brytt sig om vad som sas. Två år senare vann folket EMU-omröstningen, något som media överlägset beskrev som en upprorsunge. Det viktiga var hur börsen reagerade. Efter valsegern 2006 visade borgarna sitt övermod genom offensiv omfördelning, jakt på sjuka, skambeläggande av fattigdomen och konspirationsteorier om alla fuskare. I den situationen trodde vi att de korrumperade resterna av arbetarrörelsen tillsammans med vår egen borträknade socialism och en i grunden borgerlig miljörörelse skulle kunna återta regeringsmakten. Det var nog lite dumt. Vi inom vänstern trodde på ett klassmedvetande som borgarna redan slagit sönder. Vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet trodde på vet jag inte, men om det var å ena sidan slentrian och å andra sidan lite progressivitet räckte det i alla fall inte till. Motståndaren är välorganiserad. Världsbilden är deras. socialistiskdebatt 197 

129


Helena Duroj

När och hur föds och växer en folk- och vänsterrörelse? De som idag har framgång och välstånd kommer inte ur någon bas där det är rätt att dela med sig. Måste vi alltså ner i skiten igen så att nya rörelser föds ur förtryck piskat in i kroppen? Eller ska vi splittra oss i privata försäkrings- och kränkningsrörelser som i USA? Förr eller senare kommer folk att börja organisera sig, men vilken bas, vilka intressen, kommer de att utgå ifrån? Och hur kommer Vänsterpartiet in i bilden? Kanske är vår historiska uppgift inte ståtligare än att fortsätta med det vi är bäst på: att organisera de mellan fyra och sex procent av den röstande befolkningen som, klassmässigt eller av andra skäl, tror på socialism. Vi ska arbeta mot rasism och för rättvis fördelning, välfärd och jämlikhet. I övrigt ska vi se, stöda och delta i det som händer när människor börjar röra sig igen, även om de inte rör sig tillsammans med oss.

130 

socialistiskdebatt 197


Några vända stenar Av CH Hermansson

socialistiskdebatt 197 

131


En ny tidningspolitik samt analys av klassamhället och de ekonomiska maktförhållandena i samhället är några saker som bör ingå i en eftervalsdiskussion, skriver CH Hermansson. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 20 oktober 2010 och återpubliceras här med tillstånd av Flamman och författaren.

CH Hermansson har tidigare varit partiledare för VPK. Han har skrivit flera böcker om maktförhållandena inom svensk kapitalism, och är grundare av och sitter i styrelsen för Centrum för marxistiska samhällsstudier.


Flamman har ambitiöst startat en eftervalsdiskussion och skriver att alla stenar ska vändas. Här är ett försök – men medges ofullständigt. Två uppgifter förefaller mig självklara. a) En förnyad debatt om fackföreningsrörelsens, socialdemokratins och Vänsterpartiets tidningspolitik. I längden är det olidligt att det inte finns en daglig morgontidning för halva Sveriges befolkning. b) En ordentlig sociologisk  kartläggning av Sverigedemokraternas valmanskår. Men det finns också en rad långsiktiga problem som kräver undersökning och debatt. Jag nämner fem: 1.  Arbetarrörelsen. Så väl fackföreningsrörelsen som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet härstammar ur den arbetarrörelse som började växa fram under 1800-talet. Men hur ofta hörde vi ordet arbetarrörelse under den gångna valrörelsen? Studier i arbetarrörelsens historia förefaller mig nödvändiga. Nu finns en del inom vänstern som menar att begreppet arbetarrörelse i dag är för begränsat – det är nödvändigt med rörelse för att åstadkomma samhällsförändringar, men den måste vara bredare än den ”gamla” arbetarrörelsen. Det får också ingå i diskussionen. 2. Klassutvecklingen. Det hävdas ibland att lönearbetarklassen inte längre är i majoritet. I varje fall har den förändrats genom utvecklingen av tjänstemannagrupperna av olika slag. ”Industrisamhället har förvandlats till tjänstesamhället”, sade ordföranden i Socialdemokraternas krisgrupp. Det är en sanning med mycket stora modifikationer. Hur som helst har det inte gjorts någon genomgripande analys av det svenska klassamhället på länge. Det är en viktig uppgift. 3. Maktförhållandena inom samhället. En av de vettigaste artiklarna under den gångna valrörelsen publicerades i Dagens Nyheter socialistiskdebatt 197 

133


CH Hermansson

16 september. Den var skriven av Bengt Säve-Söderberg med flera och hade rubriken (inom anföringstecken!) All makt i dagens Sverige är samlad i näringslivet. Så sant som det är skrivet. Det behövs nya utredningar om den ekonomiska makten i Sverige i stil med Maktutredningen och Ägarutredningen som var statliga utredningar och publicerades runt 1990. (Båda bekräftade för övrigt de resultat jag tidigare kommit fram till i böckerna om de 15 finansfamiljerna.) 4. Imperialismen. Även verkningarna för Sverige av utvecklingen av det system jag envisas med att kalla för imperialismen, men som i det förment neutrala språket benämns globaliseringen, måste belysas mera. De stora svenskägda kapitalistiska företagen skaffar sig fler och fler filialföretag utomlands, samtidigt som traditionella svenska företag säljs till utländska kapitalister. Detta kräver bland annat ett ökat samarbete inom de fackliga internationella rörelserna. 5.  Företagsdemokrati. Hur ska man då kunna bryta denna superkapitalistiska utveckling och skapa ett demokratiskt och jämlikt samhälle? Enligt min uppfattning kan det bara ske genom att de arbetande – och det gäller både arbetare och tjänstemän – erövrar makten över de företag där de är verksamma. (Debatten i Sverige och de många argumenten för industriell/företagsdemokrati finns belysta i min bok Företagens makt och makten över företagen, utgiven 2003.) Det behövs en förnyad diskussion, framför allt inom de fackliga organisationerna, om dessa problem. Det finns flera stenar att vända men det här är en början.

134 

socialistiskdebatt 197


”All makt i dagens Sverige är samlad i näringslivet. Så sant som det är skrivet. Det behövs nya utredningar om den ekonomiska makten i Sverige i stil med Maktutredningen och Ägarutredningen som var statliga utredningar och publicerades runt 1990.”


Ett svidande nederlag Av Lars Ohly

socialistiskdebatt 197â€

137


Lars Ohly beskriver hur ett sedan länge verkande systemskifte lagt grunden för regerings återval, och resonerar kring de utmaningar som måste övervinnas för att kunna besegra borgerligheten i nästa val. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 21 oktober 2010 och återpubliceras här med tillstånd från Flamman och författaren.

Lars Ohly är ordförande för Vänsterpartiet.


Det är svårt att finna nog starka ord för att beskriva valresultatet ur ett vänsterperspektiv. Vårt rödgröna regeringsalternativ misslyckades med att vinna regeringsmakten, högeralliansen har lyckats få förnyat förtroende trots fyra års tydlig högerpolitik och dessutom har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Vänsterpartiet lyckades inte gå fram trots att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan före den allmänna rösträttens genomförande. Det finns naturligtvis ingenting positivt med ett sådant valresultat. Men det finns en risk att diskussionen efter valet begränsas till valutvärdering och att debatten hamnar i formalia och stadgar i stället för att handla om framtidens vänster och den nödvändiga samhällsomvandlingen. Naturligtvis ska ingen begränsas att föra fram kritik, synpunkter och förslag i olika frågor eller synpunkter på valrörelsen. En snabb utvärdering behövs och ska göras. Men framför allt måste vi brett diskutera vänsterpolitik för framtiden, tänkbara allianser, nya utmaningar och en socialistisk strategi. Därför har partistyrelsen beslutat att tillsätta en framtidskommission som just har till uppgift att föreslå strategiska prioriteringar som ska diskuteras brett inom och utanför partiet. Här kommer några synpunkter som kan användas i det samtalet. Under en följd av år har ägandet blivit en allt viktigare faktor i många människors liv. Den här utvecklingen accelererar med högerpolitik, men även under socialdemokratiska regeringar har utförsäljningar och privatiseringar genomförts. Skillnaden har varit hastigheten och steglängden snarare än riktningen. Bostadspolitiken är ett sorgligt exempel. När allmännyttan säljs ut och hyresrätter omvandlas till bostadsrätter ändras också många människors syn på vad som är viktigt. Det här är inget nytt fenomen, i USA och stora delar av Europa är hyresrätten en boendeform som reserveras för de allra mest resurssvaga. De socialistiskdebatt 197 

139


L ars Ohly

flesta andra äger sin bostad, antingen genom ägande av villor och småhus eller genom bostadsrätter och ägarlägenheter. Borgerlighetens vurm för att omvandla hyreslägenheter till bostadsrätter är stark. Det handlar om en djupt ideologisk fråga som i ett slag fyller flera syften. Dels minskar det gemensamma ägandet, vilket inskränker demokratins omfattning. Det finns helt enkelt färre verktyg för folkvalda att använda, vilket är helt i linje med borgerlighetens syn på marknader som i större utsträckning ska lämnas att sköta och reglera sig själva. För det andra ställs människor – som rent objektivt borde ha allt att vinna på att agera gemensamt – mot varandra. Hyresgäster erbjuds att göra sitt livs klipp när attraktiva lägenheter bjuds ut till försäljning till priser som är långt under marknadsvärdet. Bara i Stockholm beräknas åtta procent av invånarna ha blivit 50 miljarder kronor rikare genom dessa omvandlingar. De hyresgäster som inte velat delta har ofta utsatts för starka påtryckningar att rösta för omvandlingar av giriga grannar som sett chansen till rena lottovinsten av skattebetalarnas egendom. De som inte vill eller har råd köpa tvingas bli hyresgäster hos sina grannar som bildat bostadsrättsförening och degraderas därefter till ett B-lag i fastigheten. Dessutom blir den som äger sin bostad i större utsträckning beroende av räntenivåer än av löneökningar. Om man har lån på flera miljoner så kan egenintresset av en stabil privatekonomi stå i motsättning till intresset hos ett löntagarkollektiv av lönehöjningar som kanske enbart kan uppnås genom stridsåtgärder. Till det kan läggas att bostadsrättsinnehavare har ett egenintresse av att bostadsbristen består, eftersom det påverkar värdet på deras lägenheter positivt. Så försvagas det gemensamma hänsynstagandet och var och en förmås att tänka på sig själv i stället för på hela samhällets utveckling. Samma utveckling följer av fackföreningsrörelsens försvagning. Borgerligheten gör sitt bästa för att minska medlemstalet i fackförbunden för att därefter ifrågasätta legitimiteten i de avtal som facken träffar och som gäller alla löntagare inom ett avtalsområde. Med osund konkurrens från en oreglerad arbetskraftsinvandring som 140  

socialistiskdebatt 197


Ett svidande nederl ag

utmärks av lägre löner och sämre anställningsvillkor minskar fackets attraktionskraft. Till detta läggs politiska förslag som steg för steg monterar ner det inflytande som arbetare och tjänstemän har tillskansat sig genom tiderna. Förlängda provanställningar, försämringar i lagen om anställningsskydd och särskilda – låga – ungdomslöner är några förslag som gör det svårare att organisera människor på arbetsplatserna. Försämringarna av A-kassan är direkt riktade mot fackföreningsrörelsen och en del i en strategi som ska öka vinsterna inom näringslivet genom sänkta löner. Ju fattigare de arbetslösa är desto lättare att tvinga dem till jobb med usel lön. Med olika tvångsåtgärder ska också den som vägrar att ta ett arbete hotas med indragen A-kassa. Regeringens jobbpolitik har för övrigt just lönesänkningar som bärande inslag. Det så kallade jobbskatteavdraget ger knappt några nya jobb alls, inte ens enligt regeringens egna experter, om det inte följs av sänkta löner. Löntagarnas utfall riskerar att i bästa fall bli plus minus noll samtidigt som det gemensamma minskar i omfattning. Med denna utveckling följer ett minskat kollektivt medvetande och därmed också ett minskat kollektivt agerande. Det blir svårare att mobilisera till kamp för höjda löner trots att löneutrymmet rimligtvis ökar när vinstnivåerna tillåts stiga. Som en följd av den försämrade A-kassan och en urholkad sjukförsäkring kommer också fler att se över sitt eget hus. Allt färre kommer att lita till de gemensamt uppbyggda systemen för inkomsttrygghet vid arbetsskada, sjukdom eller arbetslöshet räcker till. Denna utveckling har vi redan sett med ett försvagat allmänt pensionssystem. Följden blir att den som har råd avsätter egna pengar till sin egen trygghet genom privata försäkringar. I stället för skattefinansierade sociala försäkringar går vi mot mer av grundtrygghet där var och en förväntas komplettera med egna lösningar efter önskemål och plånbok. Om jämlikhet inte är möjlig, då rustar sig medborgarna för ojämlikhet. Den solidaritet som varit grundtanken bakom de skattefinansierade socialförsäkringarna försvagas. I stället för att betala skatt socialistiskdebatt 197 

141


”Ett problem i samarbetet var att partierna delvis hade olika synsätt på hur förändrande och framtidsinriktad vår politik skulle vara. Vårt fel, menar jag, var att vi i alltför stor utsträckning inbjöd till en valrörelse på högerns villkor. Vi borde inte ha gjort skattesänkningar för pensionärer till något huvudnummer, det var med facit i hand en felaktig taktik.”


Ett svidande nederl ag

för allas trygghet ska den som har råd betala för sin egen välfärd. Detta är kanske det största av de systemskiften som högeralliansen just nu driver på för att genomföra. Privatiseringar av vård, omsorg och skola leder till att nya hänsyn tas när välfärden ska fördelas. Vinstintresset leder bort från den solidariska idén om vård efter behov. På område efter område underlättas nu för vårdföretag att välja patienter efter lönsamhet. Också skolor börjar alltmer drivas efter lönsamhetsprinciper. Därmed börjar de irrelevanta frågorna om vilken patient som är lönsammast att bota och vilken elev som är lönsammast att utbilda ställas. Vi ser nu en närmast bisarr utveckling av privata vinster och riskkapitalbolag i grundläggande samhällsinstitutioner som skola, vård och äldre- och barnomsorg. I förlängningen hotas principen om vård och omsorg efter behov och den likvärdiga skolan riskerar snart att vara ett minne blott. Redan idag ser vi hur de resursstarka överutnyttjar vård medan mer vårdkrävande människor utan stark privatekonomi erbjuds färre alternativ och sämre vård. Barn till högutbildade och välsituerade går i skolor med bättre resurser och högre betyg än arbetarklassens barn. Därmed ökar också den klassmässiga segregationen på ett mycket tydligt sätt. Lågavlönade och människor som står utanför arbetsmarknaden bor på andra ställen än de rika, deras barn går i andra skolor och deras liv korsas alltmer sällan. Hela denna utveckling har också ett mycket tydligt könsperspektiv. Så länge som kvinnor tjänar mindre än män kommer skattesänkningar också alltid att öka skillnaden mellan kvinnors och mäns disponibla inkomst. Kvinnor arbetar ofta i sektorer med lägre löner än genomsnittet och just dessa löner är samtidigt de som pressas ner mest med regeringens lönesänkarstrategi. Kvinnor blir mer beroende av män för sin försörjning samtidigt som friheten och självständigheten minskar. Till detta läggs ett vårdnadsbidrag som låser fast kvinnor som redan står långt från arbetsmarknaden i ett närmast evigt utanförskap. Könsroller cementeras när inte ett enda radikalt förslag läggs för att motverka den skeva fördelningen av det obetalda arbetet i hemmen socialistiskdebatt 197 

143


L ars Ohly

eller kvinnors underordning på arbetsmarknaden. Tvärtom förstärks orättvisorna på arbetsmarknaden genom att arbetsrätten och anställningsskyddet urholkas. Det är framför allt kvinnor som påtvingas deltid mot sin vilja och som utnyttjas genom provanställningar, korttidsanställningar, vikariat och inhyrda bemanningsföretag. Nedskärningar av välfärden för ofta med sej att kvinnor tar ett större ansvar för anhörigvård och barnomsorg, vilket ytterligare minskar förutsättningarna för jämställdhet. Privatiseringar och utförsäljningar leder inte enbart till en orättvisare fördelning av välfärden, de inskränker också demokratin på ett mycket tydligt sätt. När färre områden omfattas av demokratiska beslut överförs makt till den marknad där vi är långt ifrån jämlika och där de resursstarka alltid har mer makt än de som har små ekonomiska marginaler. Denna avdemokratisering av viktiga samhällssektorer är helt i linje med borgerlighetens demokratisyn, som innebär att demokratin ska omfatta så få sektorer som möjligt medan den makt som utövas i kraft av ägande och positioner ska öka. Det leder också till att det blir svårare att finna svaren på samtidens problem i politisk aktivitet, eftersom makten redan flyttat och utövas av någon annan. Maktöverföringen till EU minskar också den ansvarsutkrävande demokratins utrymme. När de som beslutar inte kan identifieras, inte kan avsättas eller bara befinner sig alltför långt från den verklighet deras beslut påverkar så urholkas demokratin som styrelseskick. Vår tids verkliga ödesfråga, klimatfrågan, är också vänsterns viktigaste politiska uppgift. Det är svårt att se hur någon annan politisk kraft ska kunna möta den globala uppvärmningen med en klimatpolitik som både utgår från ett tydligt rättviseperspektiv och vågar sätta in miljöfrågorna i ett maktperspektiv. Vi räds inte att också diskutera kapitalismens tillkortakommanden för att möta växthuseffekten eller den internationella miljöförstörelsen. Nu har dessutom ett främlingsfientligt parti med rötter i den rasistiska rörelsen tagit plats i riksdagen. Det gör att kampen mot rasismen måste få ökat utrymme för en vänster som arbetar för ett sammanhållet samhälle. Risken för en dansk utveckling – där 144 

socialistiskdebatt 197


Ett svidande nederl ag

etablerade partier och politiker tar över rasisternas problembeskrivning och lösningar – är kanske inte nära förestående men har uppenbart ökat. Och spåren förskräcker. Den som har hört Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen uttala sej om vikten av att riva ”getton” med ”icke-danska värderingar” måste fråga sej hur långt etablissemanget kan gå för att behålla makten med rasisternas stöd. Det är i denna politiska verklighet vårt politiska projekt ska formuleras. Det är i detta nu vi måste ta vårt ansvar för att ställa rätt frågor och tillsammans utforma svaren som skapar motmakter och målar visioner. En del kan vi i Vänsterpartiet göra själva. Vi ska ta ansvar för att bygga upp organisationen så att fler finner det mödan värt att vara medlem och aktiv i vårt parti. Alla de nästan 3 000 nya medlemmar som tillkommit i år måste känna att de är efterlängtade och behövs. De måste få verktygen att engagera sig och möjligheter att bidra. För att det ska lyckas måste den interna demokratin utvecklas. Det ska vara väldigt högt i tak och långt till dörren i ett brett, modernt Vänsterparti. Vi ska också tillsammans göra upp med dogmatism och testuggeri – det finns inga för alltid givna svar eller rätta lösningar i ett nytt politiskt skede. Samtidigt ökar behovet av studier – i vänsterns och arbetarrörelsens historia, i socialistisk och feministisk teori, i politisk sakkunskap. Vi måste lära av misstag i historien samtidigt som vi undviker att fastna i tillbakablickande. Backspegeln får aldrig bli så stor att den skymmer framrutan. Den verkliga utmaningen handlar emellertid om något annat. Vi måste ta ansvar för arbetarrörelsens framtid i detta nya politiska landskap. Utan en mer aktiv fackföreningsrörelse som också tar ansvar för samhällsutvecklingen i stort är det svårt att se några långsiktiga framgångar för vårt samhällsförändrande projekt. Det ställer stora krav på förnyelse inom facken men också på nya samverkansformer mellan arbetarrörelsens olika grenar. Den partipolitiska bindningen till socialdemokratin är ett hinder för en radikal fackföreningsrörelse, men en avpolitisering av facken socialistiskdebatt 197 

145


L ars Ohly

vore än värre. Det gemensamma perspektivet på samhällsfrågorna måste återupprättas samtidigt som det kollektiva agerandet för förändring måste stärkas. Utgångspunkten för den förändring som är nödvändig bör vara insikten att jämlikhet och social rättvisa inte bara är bra för dem som lyfts ur fattigdom utan för hela samhällets utveckling. Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden har en politisk slagkraft som borde kunna leda till att arbetarrörelsen, som varit på defensiven i årtionden, nu kan räta på ryggen och börja ta sin samhällsförändrande uppgift på allvar. Vårt parti gick till val som en del av ett regeringsalternativ. Det rödgröna projektet var ett försök att utmana högerns regeringsmakt. Ett problem i samarbetet var att partierna delvis hade olika synsätt på hur förändrande och framtidsinriktad vår politik skulle vara. Vårt fel, menar jag, var att vi i alltför stor utsträckning inbjöd till en valrörelse på högerns villkor. Vi borde inte ha gjort skattesänkningar för pensionärer till något huvudnummer, det var med facit i hand en felaktig taktik. Vi borde inte ha tillåtit så stor del av valrörelsen handla om fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och Rut-avdrag. Ingen av dess frågor rankades särskilt högt av väljarna, men vi lurades till att diskutera sådant i stället för hoten mot det solidariska samhället och våra förslag till lösningar. Många av de rödgröna överenskommelserna var mer radikala än många förväntat sej. Ändå kunde politiska kommentatorer hävda att det bara var marginella skillnader mellan regeringsalternativen. Detta var ett problem i valrörelsen men blir i ännu större utsträckning ett problem för framtiden om vi inte lyckas komma överens om en politik som i grunden demokratiserar, minskar ojämlikheten och ökar kvinnors makt över sina liv och samhällsutvecklingen. Socialdemokratin saknar idag självförtroende i stor utsträckning. Det finns en räddhågsenhet inom S som leder till ett ängsligt sidoblickande på borgerligheten. Risken är att det socialdemokratiska partiet helt förlorar sin position som samhällsförändrande kraft om det inte radikaliseras och vågar förnya den politik som ska leda till att de gamla visionerna blir verklighet. 146 

socialistiskdebatt 197


Ett svidande nederl ag

Mycket av det som högern nu genomför i högre hastighet och längre steg än tidigare har påbörjats av socialdemokratiska regeringar. Det är dags att göra upp med tilltron till marknadslösningar, avregleringar och acceptans av vinstintresset som drivkraft för välfärden om socialdemokratin ska kunna återta sin ställning som radikal samhällsförändrare. Miljöpartiet är inte ett samhällsförändrande parti som fullt ut förstår fördelningspolitikens sprängkraft eller höger-vänsterskalans betydelse. Därmed är det inte heller en pålitlig allierad i det samhällsförändrande uppdrag som är vårt. Trots detta kan flera steg tas gemensamt i rätt riktning eftersom Mp – till skillnad från strategerna inom borgerligheten – inte har som idé att avdemokratisera eller öka skillnaderna mellan klasser och kön. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har sagt sig vara beredda att diskutera politikens utformning med regeringen under mandatperioden. Det vore ett misstag om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen tas som intäkt för att gå med på en sämre migrationspolitik än före valet. Det är också ett svek mot alla rödgröna väljare om den politiken nu lämnas till förmån för en blågrön. Oppositionen bör inte se som sin uppgift att stärka regeringens ställning, minska möjligheten till nyval eller ge Reinfeldt en bekväm resa. Vår uppgift är att opponera med sikte på ett en ny regering och en ny politik så snart som möjligt. Om vi ska kunna utmana högerns regering i nästa val krävs ett regeringsdugligt alternativ. Hur det ska se ut vet vi inte än. Men att inte skapa en opposition som utmanar på en radikal politisk grund tror jag vore ett misstag. För ett rödgrönt parti borde ett rödgrönt regeringsalternativ vara förstahandsalternativet. Allt detta måste en framtidsdiskussion värd namnet ta med i beräkningen. Alla som en gång blivit aktiva inom arbetarrörelsen eller vänstern har tagit det steget eftersom det funnits nödvändigt arbete att utföra. Och den sanningen gäller mer idag än på mycket länge. Därför är vårt alternativ efter ännu ett valnederlag att utveckla vårt politiska alternativ, att bättre analysera samhällsförändringarna de senaste årtiondena och att öka kraften i våra ansträngningar. socialistiskdebatt 197 

147


För en ansvarsfull finanspolitik Av Jörn Svensson

socialistiskdebatt 197 

149


Kriser kommer av överdriven kreditgivning, utan täckning i ekonomin, skriver Jörn Svensson. En av de saker vänstern behöver driva är därför hårdare reglering och kontroll över bankerna och kreditmarknaden. Artikeln har tidigare varit publicerad i Flamman den 28 oktober 2010 och återpubliceras här med författarens och Flammans tillstånd.

Jörn Svensson har skrivit flera böcker och tidigare suttit riksdagen och EU-parlamentet för Vänsterpartiet.


Det perspektiv C H Hermansson gav uttryck för i Flamman 42-2010, liksom hans fem förslag, instämmer jag i. Jag har ytterligare ett förslag: konkreta åtgärder för att bekämpa kriser via de farligaste källorna till dem. Kriser kommer av överdriven kreditgivning ägnad en expansion som går utöver sitt underlag. Därtill kommer den enormt ökade massan av abstrakta, rent spekulativa värdepapper. Vi har fått en total värdepappersmängd, som ligger långt över vad ekonomierna förmår rationellt bära upp. Regering, riksdag och riksbank måste effektivt kunna följa kreditexpansionen och ha befogenhet att införa restriktioner för enskilda bankers utlåning. Man ska inte behöva gripa in med riksbankslån, när en bank redan krisar, utan sätta stopp innan det gått för långt. Skandaler som Carnegie eller HQ-Bank ska inte få inträffa. Banker ska inte, som nu, se riksbankslån som självklara. Riksbanken bör i görligaste mån ge sådana lån mot preferensaktier i vederbörande bank. Kontroll ska införas som hindrar kreditinstitut att ”strimla” eller sälja lån. Det man lånar ut ska man själv ta ansvar för. Man bör via ett skärpt system av tillstånd begränsa antalet företag som bedriver bank- eller bankliknande verksamhet – detta för att stävja den djungel av företag som växt fram på området. Det finns ett klart behov av att kreditgivning för bostadsbyggande bör ske i offentlig regi och koncentrera sig på bristområdet hyresbostäder. Räntorna bör där inte följa marknadsräntorna utan ligga lägre och vara stabilare. Vem som är ansvarig för kriser måste göras klart. Det är inte staternas budgetar och skuldsättning som är krisernas orsak – att ha en statsskuld är normalt för varje aktiv statsmakt, så länge den balanseras av tillgångar. Budgetunderskott är en följd av sammanbrott i den finansiella sektorn, där kreditinstitut och storföretag socialistiskdebatt 197 

151


Jörn Svensson

driver upp nivåerna utan kontroll. När den borgerliga journalistiken anklagar staterna och ropar på nedskärningar, vilseleder de medborgare och politiker.

152  

socialistiskdebatt 197


”Banker ska inte, som nu, se riksbankslån som självklara. Riksbanken bör i görligaste mån ge sådana lån mot preferensaktier i vederbörande bank. Kontroll ska införas som hindrar kreditinstitut att ”strimla” eller sälja lån. Det man lånar ut ska man själv ta ansvar för. Man bör via ett skärpt system av tillstånd begränsa antalet företag som bedriver bank- eller bankliknande verksamhet”


En reformagenda för 150 miljarder kronor behövs till välfärden Av Pernilla Zethreaus

socialistiskdebatt 197 

155


Reaktiva stoppkrav måste ersättas av en framtidsinriktad reformagenda där allmän arbetstidsförkortning behöver ingå , skriver Pernilla Zethreaus. Idén att bygga världens bästa välfärd är bra, men måste konkretiseras, finansieras, prioriteras och realiseras. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 28 oktober 2010 och återges här med tillstånd från författaren och Flamman.

Pernilla Zethreaus har tidigare varit partisekreterare och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.


”Världens bästa välfärd” var en bra paroll – men om Vänsterpartiet menar allvar måste den finansieras och konkretiseras. En pusselbit i eftervalsdebatten kan vara att Vänsterpartiet genom åren sällan framstått som ett framtidsinriktat reformparti. Vi har ofta fastnat i nulägesrecensioner, vaknat sent i viktiga frågor och pendlat mellan eftergiftspolitik och nejsägarpolitik. Med enskilda politikområden, företrädare och orter som undantag har sammantaget idén om det rättvisa samhället och om hur Sverige ska byggas varit allt för frånvarande. Vi lever i ett två-tredjedelssamhälle. Den generella välfärden har krympt och ersätts stegvis med punktvis fattigdomsbekämpning av europeiskt snitt. Fattigdomen feminiseras och etnifieras. Full-sysselsättningsmålet är borta. Skatter sänks, avgifter höjs. Sjukvården fungerar fläckvis bra och fläckvis inte alls. Arbetsförmedling, socialtjänst och försäkringskassa omvandlas till underfinansierade institutioner för underklassens uppfostran – en utveckling vi bara sett början på. Skyddsnätet blir allt mer grovmaskigt. I kölvattnet gror rasism, intolerans, politikerförakt och rop på hårdare tag. Medelklassen söker andra lösningar när det offentliga sviker. Den som blir avsnäst av vårdcentralen söker privatläkare. Den som nekas extraresurser för sitt barn med särskilda behov ordnar privat stödundervisning. Den som köat för operation i åratal söker sig utomlands. RUT-avdraget ersätter hemtjänsten man inte får och avlastar den dubbelarbetande mamman. Arbetsförmedlingens brister reser krav på privata alternativ. Vi lär se mer av detta. Samhällssubventionerade privata tjänster och kompletterande försäkringar blir de resursstarkas livlina när välfärden inte fungerar. Skall sådana möjligheter begränsas krävs bra alternativ som tilltalar medelklassen och verkligen tillgodoser behoven. socialistiskdebatt 197 

157


”Det är därför olyckligt att reaktiva stopp-krav syntes mer i valrörelsen än alternativen för exempelvis bättre kvalitet och tillgänglighet i vården, där huvudfokus rimligen borde ligga. Vinst-stopp är ju ett medel – inte ett mål i sig! Det halvhjärtade motståndet mot nya systemförändrande moderata principer […] är också svårtförklarat, liksom de minimala rödgröna skattehöjarförslagen.”


En reformagenda för 150 miljarder kronor behövs till välfärden

Det är därför olyckligt att reaktiva stopp-krav syntes mer i valrörelsen än alternativen för exempelvis bättre kvalitet och tillgänglighet i vården, där huvudfokus rimligen borde ligga. Vinst-stopp är ju ett medel – inte ett mål i sig! Det halvhjärtade motståndet mot nya systemförändrande moderata principer, som jobbskatteavdraget, är också svårtförklarat, liksom de minimala rödgröna skattehöjarförslagen. De bra utspel och reformkrav som ändå lanserades räckte inte. Också den senaste EU-valrörelsen präglades för mycket av vad andra gjorde och för lite av egna visioner. Inför framtidens utmaningar måste vänstern stå mer på egna ben. Utvecklingen av vår gemensamma välfärd borde stå i centrum, men har genom åren varit ganska osynlig, särskilt på högsta nivå, i Vänsterpartiet. Ta sjukförsäkringsfrågan, där signalerna om att sjukskrivna kvinnor nekades såväl medicinsk utredning, behandling som rehabilitering kom redan i 00-talets början – innan fuskdebatten tog fart. Hade fokus då lagts mer på att åtgärda sådant och mindre på att kräva hårdare tag, hade kanske fler kunnat återgå i arbete och den senare sjukförsäkringsslakten – som framstått som den enda vägens politik – minimeras. Även inom arbetsmarknadspolitiken fanns länge ett repressivt synsätt, trots att kvaliteten behövde förbättras, insatserna individualiseras, människors rättigheter säkras och nya jobb stimuleras fram. Från medelklass till underklass finns ett gemensamt intresse av en generell välfärd, full sysselsättning, social trygghet och ett sammanhållet Sverige. Den offentliga sektorn ska fungera för hög som låg, man som kvinna och så bra att privatiseringspolitiken blir överflödig. Det behövs en kraftfull, allvarligt menad reformagenda på alla välfärdens områden, från näringslivsutveckling till missbruksvård, som genomsyrar vänsterns framtoning på ett helt annat sätt än idag. Ur denna katalog lyfts enskilda frågor som drivs stenhårt. Cirka 150 miljarder kronor behöver nog frigöras för ett välfärdslyft om marschen från två-tredjedelssamhället till en modern välfärdsstat, som omfattar såväl de utslagna som den krävande medelklassen, skall kunna påbörjas. Här krävs kreativitet. Gamla bastioner som vården, skolan och arbetsförmedlingen måste reformeras med krav på resultat, kvalitetssäkring, uppföljning, socialistiskdebatt 197 

159


Pernill a Zethreaus

diskrimineringsstopp, personal- och brukarinflytande. Konkreta mål behöver sättas upp, riktningen pekas ut, lagar skärpas och organisationer ändras. Slutligen så borde kravet på en allmän arbetstidsförkortning, som löser så många av vår tids problem, ha en parkettplats i det politiska arbetet – inte ligga i byrålådan. Vår krympande väljarskara torde vara utsvulten på strategiska, feministiska framtidsreformer. Mindre systemförvaltarpolitik och mer reformer, alltså. Idén att bygga världens bästa välfärd är bra, men måste konkretiseras, finansieras, prioriteras och realiseras! Och för övrigt anser jag att Vänsterpartiet bör införa ett delat ledarskap.

160 

socialistiskdebatt 197


Det är plånboksfrågorna vi  skall vinna på! Av Ana Rubin

socialistiskdebatt 197 

161


Radikalare konkreta krav – eller tydligare ideologiskt sammanhang? Ana Rubin och Olof Holmgren, som skrivit artikeln på sidan 167, diskuterar var tonvikten behöver läggas för att vänsterns budskap ska nå fram. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman i november 2010 och återpubliceras här med Flammans och författarens tillstånd.

Ana Rubin är suppleant i Vänsterpartiets partistyrelse och aktiv i Vänsterpartiet Landskrona.


Från många håll klagas det nu på att ”plånboksfrågorna” tog för stor plats – att det direkta egenintresset vann över medmänskliga värderingar. Ja. Jo. Nja. I samma val som en majoritet röstade för skattesänkningar fick Sverigedemokraterna ungefär lika många röster som Vänsterpartiet – utan att främst gå till val på dessa frågor. Sverigedemokraterna ville visserligen ha ännu fler skattesänkningar än Alliansen, men de gick till val på välfärd – för de infödda och skötsamma. De vann många röster på att formulera sina felaktiga svar på verkliga problem. Segregationen och orättvisorna och kriminaliteten finns, men det är ju inte invandrares fel utan systemets eller kapitalismens om man så vill. Bilden är med andra ord tvetydig. Många debattörer har redan framfört att valet inte förlorades under några veckor, utan under år av ett icke trovärdigt styre under Socialdemokraterna (med Vänsterpartiet som stöd). Det jag vill lyfta upp här är några saker som berör så väl förhållningssätt som politiska sakfrågor. Dagarna efter valet kände många människor ett behov av att uttrycka att de är antirasister, och att ”alla gillar olika”. På Facebook vill ingen ha en Sverigedemokratväljare som vän. Fullt förståeligt, rent känslomässigt. Men vill vi i längden nå verklig framgång och eliminera främlingsfientliga åsikter hos både partier (och ja, då menar jag fler än bara Sverigedemokraterna) och väljare, så duger inte präktiga och snälla kampanjer. Ta det där med ”olika”? Skulle min serbiska bakgrund göra mig annorlunda än mina svenska kamrater på jobbet? Eller är min palestinske granne så himla olik mig? Inte då. Sådana kampanjer som jag nämnt ovan – organiserade som oorganiserade – skapar bara ännu mer distans till det som vi i vänstern vill berätta. Vi vill ju att var och en ska hålla med om att socialistiskdebatt 197 

163


Ana Rubin

välfärd byggs av ett enat folk, rättvisa för alla står emot försämrade villkor på arbetsplatserna. Och jag hoppas att vi dessutom vill berätta att just egenintresset, till exempel folks önskan om löneökningar inte står emot att rösta rött. Vi undrar varför i all världen inte fler röstar på oss när det i flera undersökningar visar sig att majoriteten av folket håller med om att välfärd ska gå före vinstintressen och skattesänkningar. Vad har vi gjort för fel? Hm. I slutdebatterna fokuserade samtliga av de rödgröna ledarna på att vädja till väljarnas medmänskliga sida. Jag misstycker ju inte i sak. Det är för djävligt att barn ska behöva ljuga om sitt sommarlov inför klasskompisarna för att inte framstå som fattiga (minns att jag själv gjorde det som 10-åring). Det är helt galet att svårt sjuka blir utförsäkrade. Men det jag tycker är problematiskt i sammanhanget är att man här utmålar sig som ett ”tycka synd och ta hand om”-alternativ. Som bekant är vill ju ingen känna sig svag, utan man vill ju vara den där som Reinfeldt talar om, den som får tusentals kronor i sänkt skatt, som har råd med hushållsnära tjänster och som har barn som får toppbetyg i uppförande i Björklunds skola. Även om man råkar vara en lågbetald, deltidsarbetande undersköterska med tre busiga ungar. Vår berättelse byggde på verkligheten och det ska den fortsätta göra. Men vi måste fram med våra framtidsvisioner, om vart vi ska. Konkreta visioner som appellerar till vår vardag: gratis förskola, fri tandvård, höjda löner (de kommunala lönerna kan vi faktiskt styra), sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Helt enkelt plånboksfrågor. Dessutom vill vi ha en generell välfärd som omfördelar från de få till de många. Kontentan? Fram med allt som Vänsterpartiet redan står för. Fram med egenintresset så ska vi nog kunna ingjuta folk solidaritet inför kommande val.

164 

socialistiskdebatt 197


”Det är för djävligt att barn ska behöva ljuga om sitt sommarlov inför klasskompisarna för att inte framstå som fattiga (minns att jag själv gjorde det som 10-åring). Det är helt galet att svårt sjuka blir utförsäkrade. Men det jag tycker är problematiskt i sammanhanget är att man här utmålar sig som ett ’tycka synd och ta hand om’alternativ. ”


Vi måste skapa en berättelse om varför Sverige behöver Vänsterpartiet Av Olof Holmgren

socialistiskdebatt 197 

167


Vänsterpartiet behöver en tydlig identitet som sätter in ”plånboksfrågorna” i ett större ideologiskt sammanhang, skriver Olof Holmgren i ett svar till Ana Rubin. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman i november 2010 och återpubliceras här med Flammans och författarens tillstånd.

Olof Holmgren är medlem i Vänsterpartiet Malmö.


Ana Rubin skriver i Flamman 44-2010 i en analys av Vänsterpartiets nederlag att ”vi måste fram med våra framtidsvisioner, om vart vi ska. Konkreta visioner som appellerar till vår vardag: gratis förskola, fri tandvård, höjda löner […], sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Helt enkelt plånboksfrågor.” Jag är överens med Rubin i behovet av visioner men tror att fokus på ”plånboksfrågor” riskerar att missa den huvudsakliga utmaningen som Vänsterpartiet står inför idag: skapandet av en kollektiv identitet och berättelse om oss själva. Drew Westen, som Hanna Löfqvist skrev uppskattande om i Flamman för en vecka sedan, hävdar att vänstern har en ”irrationell tro på rationalitet”. Med det menar han synen på människan som en rationell och nyttomaximerande individ och idén om att ”hittar vi bara krav som en majoritet ’tjänar’ på [”plånboksfrågor”] så kommer rösterna att trilla in”. Kritiken av detta bygger inte på att människan är irrationell utan snarare på att en analys som bygger på att ”plånboksfrågorna” missar flera centrala dimensioner. Människor röstar och organiserar sig huvudsakligen utifrån identifikation, inte utifrån ett snävt egenintresse. Vänsterpartiets huvudsakliga problem är inte att de krav partiet ställer är för modesta. Frågorna som Rubin lyfter fram är inte dåliga (tvärtom) men de är i sig fullkomligt otillräckliga. Det är oväsentligt om vi kräver 5, 6 eller 7 timmars arbetsdag eller 80, 90 eller 100 procent a-kassa om vi inte kan sätta in dem i en större berättelse. Vad är sambandet mellan ”gratis förskola, fri tandvård, höjda löner och sex timmars arbetsdag” – förutom att de är ”bra”? Alla vänsterpartister har tankar om sin och om Vänsterpartiets identitet – problemet är att du får olika svar av alla du frågar. Vänsterpartiets situation idag liknar faktiskt den som Moderaterna satt i början av 2000-talet. Vad som förändrades under socialistiskdebatt 197 

169


”Vänsterpartiets huvudsakliga problem är inte att de krav partiet ställer är för modesta. Frågorna som Rubin lyfter fram är inte dåliga (tvärtom) men de är i sig fullkomligt otillräckliga. Det är oväsentligt om vi kräver 5, 6 eller 7 timmars arbetsdag eller 80, 90 eller 100 procent a-kassa om vi inte kan sätta in dem i en större berättelse.”


Vi måste sk apa en berättelse om varför Sverige behöver Vänsterpartiet

Fredrik Reinfeldts ledarskap var att Moderaterna på ett mycket effektivt sätt förändrade sin identitet. Man omdefinierade sin egen roll och skapade en berättelse om varför Sverige behöver Moderaterna. Men Vänsterpartiet är inte Moderaterna och kan inte gå tillväga på samma sätt, vi måste hitta vårt sätt att bygga vår gemensamma berättelse. Ett gott försök gjordes i och med dörrknackningskampanjen som var ett tydligt och uppriktigt försök till just detta. Kampanjen var ett försöka att bygga en identitet på vissa antaganden om oss själva: ”vi är de som lyssnar”, ”vi gräver där vi står” och ”vi är de som tar kampen”. Nu några år senare kan vi se att detta identitetsbyggande projekt misslyckades. Det föll dock inte på att ambitionen eller på idén var felaktig (tvärtom) utan på att partiet helt enkelt var för svagt för att genomföra det. Vi bör lära av det misstaget men inte ge upp ambitionen. För att vara relevanta och för att få genomslag behöver vi en gemensam, kollektiv identitet som talar om för oss själva och alla andra varför vi behövs, vad vi kommer ifrån och vart vi är på väg.

socialistiskdebatt 197 

171


Replik från Ana Rubin: Lyft de vardagsnära frågorna. Olof Holmgren svarar på min insändare där jag lyfter fram vikten av egenintresse och konkreta profilfrågor för Vänsterpartiet. Visst har Olof rätt; de visionära frågorna ska lyftas in i ett ideologiskt sammanhang. Men hur?! Det är ju inte precis nytt att folk kräver att partiet ska vara mer systemkritiskt, mer ideologiskt, mer ”vänster”. Men som jag ser det så gör Vänsterpartiet ständiga försök att prata ideologi utan att nå fram med sitt budskap. Dessutom är det inte vår ideologi eller uppgift vara ”snälla” mot ”samhällets svaga”. Vi är med andra ord inte socialarbetare, utan vårt mål är att ta oss ur arbetslösheten och därmed inge hopp. Vi är ju till exempel för full sysselsättning – men vet människor om det? Det jag menar med egenintresse-frågor är sådana som ska kommunicera vår ideologi på ett konkret vis. Jag menar att arbetstidsförkortning med sikte på sex timmars arbetsdag är ett ypperligt exempel på hur makt och pengar kan fördelas i samhället. Jag menar att gratis tandvård visar på att vi har råd att se tänderna som en del av kroppen eftersom det finns resurser i samhället som bara behöver delas rättvist. Höjda löner är naturligtvis en också fördelningsfråga som är lätt att förklara såväl ideologiskt som ”plånboksmässigt”. Vardagsnära frågor är med andra ord inte mindre radikala än marxistiska fraser. Speciellt inte om det får oss som parti att bygga en identitet som går ut på att även människor som inte är arbetslösa eller utslagna tjänar på vår politik. Vi ska inte teoretisera hela tiden, utan vara tydliga med att vi är ett arbetarklassparti – ett parti för folk som vill leva ett bättre liv, som tjänar på att kräva sin rätt genom att gå ihop med andra och organisera sig och socialistiskdebatt 197 

173


Ana Rubin

kämpa för sina intressen. Människors egenintresse går nämligen hand i hand med visionen om ett godare samhälle. Plånboksfrågor verkar vara ett ord som vissa inom vänstern skyr som pesten. Jag menar att det tyder på en oroväckande trend: vi talar ett språk, medan de flesta människor i vårt land talar ett annat språk. Kan det ha att göra med att vi är de välutbildades parti? Vi pratar ibland om saker som verkar vara långt borta från vardagsproblemen för en rätt så vanlig arbetarklassfamilj som vill få det att gå ihop så att man har råd med bostad, bil (jo…), fritidsintressen och annat. Jag har som sagt inget emot att diskutera teori – tvärtom är det avgörande att vi bejakar vår marxistiska och feministiska tradition – men vi måste bli mycket bättre på att kommunicera vår politik på ett trovärdigt och visionärt sätt. För att kunna göra det behöver vi ha just konkreta och framtidsinriktade vänsterfrågor som utgår från en åtminstone majoritetsbild av oss själva som arbetarparti. Alltså inte ett parti för ”stackarna längst ner på samhällets botten” utan ett parti där man går samman med andra för att slåss för sitt egenintresse.

174  

socialistiskdebatt 197


Utan studier ingen analys av verkligheten Av Hans Arvidsson

socialistiskdebatt 197â€

175


Ett parti utan studier klarar varken att analysera eller förändra samhället, och negligerar det viktigaste mediet: sina medlemmar, skriver Hans Arvidsson. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 11 november 2010 och återpubliceras här med Flammans och författarens tillstånd.

Hans Arvidsson sitter i styrelsen för Centrum för marxistiska samhällsstudier och har tidigare varit studieoch politisk sekreterare för Vänsterpartiet.


Inledningsvis kan jag säga att jag delar både Kurt Sjöström tidigare framförda synpunkter (i Flamman hösten 2011, reds. anm.) när det gäller de rödgrönas och vårt eget partis visionslöshet. Likaledes delar jag Gunnar Ågrens synpunkter när det gäller den snäva inriktningen på de så kallade plånboksfrågorna i början av valkampanjen. Vad kan man sätta emot ett parti som till en ängslig men likafullt tämligen välmående och kortsynt så kallad medelklass kunnat bjuda flera tusenlappar i månaden i form av skattesänkningar, betalda med inte lika synliga sociala nedskärningar. Trots vårt partis starka betoning av nödvändigheten av solidaritet har vi också brottats med en sorts snäv och inte sällan hämmande ekonomism som är en del av förklaringen till den visionslöshet som Kurt skrivit om. Men det finns även en annan förklaring till att vårt parti gjort ett så dåligt resultat i en rad val. Det handlar om en omfattande och långvarig försummelse. Sedan mitten av 80-talet har partiledningen försummat att ge partiets medlemmar den ideologiska, teoretiska och politiska skolning som de har rätt att kräva. Jag menar naturligtvis inte skolning i form av någon sorts indoktrinering utan ett sätt att hålla igång en levande och utvecklande diskussion inom partiet. Studieverksamheten i dess helhet har legat i träda i över tjugo år. Det har varit klent med centralt producerat studiematerial för diskussion i partiföreningarna, verksamheten på Syninge kursgård har legat i träda, regionalt organiserade studieträffar i viktiga frågor har varit fåtaliga under alla dessa år. Resultatet av detta har blivit att partiet är renons på egna aktuella analyser av förändrade nationella maktförhållanden, samtidigt som partiets medlemmar inte på allvar fått tillräckliga möjligheter att ta till sig utländska analyser av internationella socialistiskdebatt 197 

177


Hans Arvidsson

maktförhållanden. Visst finns det åtskilliga belästa, kunniga och insiktsfulla kamrater i vårt parti, men vilka möjligheter har de att diskutera med andra av oss? Kom inte och säg att nu finns bloggar, facebook och Internet. Visst är det bra att allt detta finns och att vi snabbt kan nå varandra (Internet är bland annat ett utmärkt mobiliseringsverktyg inför olika politiska aktioner) – men något verkligt levande meningsutbyte blir det inte. Inte sällan kan man vid datorn istället fångas av den egna ofta fräna – och i egna ögon suveräna – retoriken, som när den träffar andra mer skadar och blockerar än stimulerar. Vad som krävs idag, om partiet vill komma till rätta med de många problem vi brottas med, krävs en centralt organiserad studieverksamhet. Detta kräver personella och ekonomiska resurser, invänder kanske någon. Nå, då får man omprioritera. Annars somnar detta parti, som förr så starkt betonade hur viktigt det var att verka på arbetsplatser, i bostadsområden, gator och torg. (De som syns där idag är Moderaterna.) Studier med debatt och diskussion är den bästa motivationen för partiets medlemmar i deras dagliga värv! Vi har klagat över medias snedvridna hantering av de rödgröna. Vi har saknat starka egna medier. Ett medium har vi dock haft men försummat – vårt partis medlemmar. För hur förhåller det sig egentligen: Vad vet unga partimedlemmar om arbetarrörelsens och partiets historia? Uppenbarligen mycket lite. Säkerligen också ännu mindre när det gäller marxistisk teori? Vad betyder egentligen ordet ”medelklass”, som jag i brist på annat nödgades använda inledningsvis? På vilken aktuell klassanalys (marxistisk alltså) grundar sig detta uttryck? Svar: det finns ingen. Hur kom det sig att det pratades skattesänkningar istället för maktförhållanden och framtidsfrågor i årets val? Utan strategier formade utifrån omsorgsfulla analyser och levande diskussion hamnar vi i perspektivlöshet och populistisk opportunism. Ett sorgligt kapitel i årets valrörelse är hanteringen av kulturfrågorna. Partiet hade före valet antagit ett nytt kulturpolitiskt program. Likafullt sades det rakt ut att ”kulturen är ingen prioriterad fråga i årets val”. Inget annat parti brydde sig heller om kulturfrågorna. Och vårt parti, som ofta hållit fanan högt i dessa 178  

socialistiskdebatt 197


”Vad som krävs idag, om partiet vill komma till rätta med de många problem vi brottas med, krävs en centralt organiserad studieverksamhet. Detta kräver personella och ekonomiska resurser, invänder kanske någon. Nå, då får man omprioritera. Annars somnar detta parti, som förr så starkt betonade hur viktigt det var att verka på arbetsplatser, i bostadsområden, gator och torg.”


Hans Arvidsson

frågor, avstod från att skörda på denna av alla andra bortglömda åker! Tro fan att det går åt helvete! Nu gäller det att hinna ifatt och komma till rätta med försummelserna, återta förlorad terräng teoretiskt, ideologiskt och praktiskt, och formulera nya strategiska mål och handlingslinjer. Här finns mycket att göra!

180 

socialistiskdebatt 197


Det finns en berättelse från vänster Av Martin Hofverberg

socialistiskdebatt 197 

181


Martin Hofverberg efterlyser mindre av nostalgi och ideologikritik och mer av analys och nya motmakter. ”Nya berättelser” följer av nya maktmedel, snarare än tvärtom. Artikeln är en redigerad och sammanskriven variant av artiklar som tidigare publicerats i Flamman och på Dagens konflikt.

Martin Hofverberg är ordförande för Tankesmedjan Konflikt, www.dagenskonflikt.se, och medlem i Vänsterpartiet.


Det finns en berättelse från vänster, före, under och efter valet. Men det är inte en berättelse om framtiden, istället behandlar den det förflutna och börjar med orden ”Vi byggde landet…” och slutar med ”…men Timbro monterade ner det”. Vänstersossar, vänsterpartister och rörelsens intellektuella ställer mangrant upp på berättelsen till nackdel för framtidsanalysens spänst. Här, precis som i de flesta antologier och texter publicerade på temat, sätts ideologin i kikarsiktet för vänsterns skottsalvor. Litanian går: ”Vi förlorade initiativet eftersom att Sture Eskilsson skrev en promemoria 1968 om behovet av en näringslivsstyrd idéoffensiv som sen utvecklades till en ideologisk apparatur mäktig nog att omprogrammera ett samhälle i grunden. Sen fick vi Kjell-Olof Feldt, sen avregleringar, sen 1990-talskris följt av nedskärningar och blairism och nu har borgerligheten vunnit två val i raken.” I frånvaro av en reell förståelse av de ekonomiska förändringar som kapitalismen har genomgått sedan slutet på 1970-talet har rörelsen reducerat tankeverksamheten till ideologikritik och frågan om hegemoni. Nyliberalismen, inte postfordismen, har hamnat i skottgluggen. Eller rättare sagt, det har länge varit uppenbart att vi saknar de medel som krävs för att tillfoga multinationella företag den skada vi skulle behöva för att ingjuta fruktan, och därför ägnar vi oss åt nostalgiskt önsketänkande. Och det är förståeligt, mentalt självförsvar inför ett trauma. Men vi får inte stanna där, eftersom det, liksom blairismen, kommer att förhindra en eventuell framtida seger. Istället måste vi prata om fruktan. Fruktan är tillsammans med makt, eftervalsdebattens mest underskattade begrepp när det gäller att förstå varför arbetarrörelsen inte vinner val. När arbetarrörelsen bildades gjorde den sig till löntagarnas verktyg och röst på arbetsplatserna, den beslagtog processen socialistiskdebatt 197 

183


”I frånvaro av en reell förståelse av de ekonomiska förändringar som kapitalismen har genomgått sedan slutet på 1970-talet har rörelsen reducerat tankeverksamheten till ideologikritik och frågan om hegemoni. Nyliberalismen, inte postfordismen, har hamnat i skottgluggen.”


Det finns en berättelse från vänster

kring lönebildning och arbetsmiljö, den gjorde sig till en part som arbetsgivaren tvunget fick acceptera, av fruktan. Den makt som rörelsen utövade hade sin grund i arbetslivet, att arbetare kunde se sig ingå i en organism med förmågan att störa produktionen. Ur det växte ett politiskt liv med först ett, sen två, sen flera partier med socialistiska anspråk. Men ramen för alla politiska krafter, från socialdemokratin till bokstavsvänsterns ytterligheter sattes av fackföreningsrörelsens institutionella styrka. Så kom förändringarna i produktionen, på arbetsmarknaden, i utrikeshandeln och på kreditmarknaden. Efterkrigstidens ackumulationsregim hade nått vägs ände. Löpande band och uniforma arbetsuppgifter på stora arbetsplatser hade gett starka fack och höga löner. Kapitalackumulationen var i fara, investeringar föll. Lösningen blev outsourcing och offshoring som pressade ner lönekostnaderna. Så småningom steg vinstprospekterna och investeringarna tog fart igen, på en global arena. Världen förändrades och det fackliga löftet, som lagt grunden för maktutövningen, förmådde inte sträcka sig över landsgränserna, och bröts därför. Med det, vårt självförtroende. Svårigheterna i att driva långtgående reformer samtidigt som vi håller uppe investeringar går inte att förneka. Och väljarna är inte dumma. De känner frånvaron av makt på lukten. Makt och självförtroende attraherar men är inget man får genom en ny berättelse, det är en metodfråga. Förbryllade vänsterpartister kan ibland jämföra sympatier för partiets enskilda profilfrågor (som många gånger är höga) med partiets faktiska valresultat (som många gånger är lågt) och fråga sig varför denna diskrepans? Svaret är befriande enkelt: Vänsterpartiet utstrålar inte makt. Vänsterpartiet äger inte facket. Och, inte ens facket räcker förstås längre, skadeskjutet som det är, och därför sviktar också socialdemokratins röstetal runtom i Europa. Det finns politiska synonymer till ”utstråla makt”, som ”trovärdighet” och ”ansvar”. Men de orden har misshandlats till den grad att vi tror att det handlar om hur man framställer sig i rutan eller vem som lägger den magraste budgeten. Det är fel. Det handlar i socialistiskdebatt 197 

185


Martin Hofverberg

slutändan om vilken kraft som kan hämtas utanför parlamenten för att backa ens ord. Att det man säger har vikt. För fackföreningsrörelsen och socialdemokratin ligger utmaningen i ett förnyat fackligt löfte över landsgränserna samtidigt som nya och spännande idéer om kapitalreglering, gärna internationella, kan göras gällande. Vänsterut måste progressiva krafter fundera kring vilka andra samhälleliga processer som kan beslagtas och institutionaliseras, som en gång arbetsplatskonflikten blev inhägnad av kollektivavtalet, i syfte att bli fruktade, och därmed respekterade. Här ligger hackergemenskaper i framkanten. När kreditkortsjättarna Visa och Mastercard ställde in sina betalningshanteringar till och från Wikileaks svarade hackergruppen Anonymous med koordinerade belastningsattacker mot företagens servrar. Kompromisslösheten och ringaktandet av lagen påminner om den tidiga arbetarrörelsen som inte hade något att förlora (utom, förstås, sina bojor). Men där den fackliga blockaden i slutändan är beroende av gynnsam lagstiftning, kan hackers agera illegalt utan att i samma utsträckning frukta repressalier. Det är tydligt att rörelsens kris måste resultera i en diskussion om metod, inte en om positionering. Det räcker heller inte med att uppmana till organisering, alltför få vill göra just det i organisationer utan de rätta verktygen. Vi kan och får inte reduceras till åsiktspartier som drömmer om röda dagstidningar och en jämnare strid mellan idéer. En stärkt opinionsbildning kan få bli resultatet, men vägen dit kantas med nödvändighet av nya attack- och försvarsformer. Först när det händer kan en ny berättelse ta form, en som bottnar i makt. Sen kan vi skapa förutsättningar för breda klasskoalitioner och då får vi kapacitet att vinna slaget om framtiden.

186 

socialistiskdebatt 197


Börja med att se världen i vitögat Av Ali Esbati

socialistiskdebatt 197 

187


Det räcker inte att diskutera storstadsväljare och oppositionens ”varumärke” skriver Ali Esbati. För att vara relevant behöver den fundera över vilka problem som finns i världen, och vad som kan göras för att lösa dem. Artikeln har tidigare publicerats i Arenas valanalys hösten 2010 och publiceras här med tillstånd från Arena samt författaren.

Ali Esbati är ekonom. Han har tidigare varit ordförande i Vänsterpartiets programkommission och jobbar nu på tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse i Oslo.


Det gick åt skogen i valet, var utgångspunkten. Vad ska vi göra nu, blev frågan. Med vi kommer jag att mena ett progressivt – säg rödgrönt – fält i det politiska landskapet. Vi som ville ha bort en högerregering som gjort Sverige kallare, mer orättvist, mindre modernt. Det har varit mycket prat kring oppositionens varumärke; hur de som omtalas som storstadsväljare kände sig, vad olika utspel signalerade. Jag tror istället att vi ska fundera mer över vilka problem som finns i världen och vad vi kan föreslå och göra för att lösa dem. Till exempel: 1. Klyftorna i löner och förmögenheter har ökat trendmässigt i tre decennier. Det finns gott om vetenskapliga belägg för att det bidrar till en mängd andra samhällsproblem 2. Resursbehovet inom välfärdssektorn växer väsentligt mer än de offentliga medel som fördelas dit. Därmed minskar möjligheterna att upprätthålla behovsstyrd, gemensamt organiserad välfärd. 3. Osäkra anställningar är vanligare, särskilt bland unga. Det skapar social otrygghet, bidrar till att den fackliga anslutningsgraden sjunker och till att socialförsäkringssystemens täckning och legitimitet gröps ur. 4. Finanskapitalet har en dominerande makt över investeringar och resursfördelning runt om i världen. Vi har nyss sett de katastrofala effekterna av att låta det vara så. Nu kräver samma gäng som körde världsekonomin i botten uppoffringar hos folkflertalet för att säkra sin fortsatta dominans. 5. Högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden, med islamofobi och främlingsfientlighet som politisk katalysator. 6. Klimatkatastrofer väntar runt hörnet. socialistiskdebatt 197 

189


Ali Esbati

De här problemen hänger förstås samman på olika sätt. Växande klyftor är en effekt av att privat konsumtion vuxit mycket mer än den offentliga konsumtionen. En osäkrare arbetsmarknad och förvittring av gemensamma skyddsnät leder till politisk demobilisering, förlorad identitet och upplösta lojalitetsband – skapar så grogrund för syndabocksletande och högerpopulistisk antisolidaritet. Presenterade vi verkligen ett alternativ till den här utvecklingen? Nej, egentligen inte. Inte i valrörelsen. Inte heller innan. Det är det som är den verkliga krisen. Här är några synpunkter: 1. Minskade inkomst- och förmögenhetsskillnader måste vara en kärnfråga för ett reellt politiskt alternativ. Då behövs bland annat mer progressiva skatter och en utvidgning av allmänningar i samhällsekonomin. 2. Så länge produktionen av varor i huvudsak sker under privata ägandeformer, kommer det att behövas ett växande skatteuttag för att kunna säkra högkvalitativ gemensam välfärd. Det är en naturlig följd av att den offentliga sektorn huvudsakligen sysslar med tjänster, och att efterfrågan på just de tjänsterna stiger. Det finns inget som tyder på att högre skatteuttag skulle leda till en mindre dynamisk ekonomi. Däremot finns gott om indikationer på att ett begränsat och uttunnat offentligt åtagande leder till växande orättvisor – och sjunkande samhällelig legitimitet för att betala för det som blir kvar. 3. En moderniserad ekonomi kräver ett modernt arbetsliv. Viktiga frågor är då stärkt rätt till heltid, åtgärder för att tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör det betydligt svårare än idag för företagen att utnyttja bemanningsföretag för systematisk underminering av löner och arbetsvillkor. Detta är viktiga avtalsfrågor, men också lagstiftningsvägen måste vara möjlig. 4. En hård reglering av finanssektorn är nödvändig. Finanskrisen ledde till mycket snack om regleringar, men mycket lite i verkligheten. Det viktigaste är dock att begränsa finanssektorns betydelse för realekonomin. Sverige har ett av Västvärldens 190  

socialistiskdebatt 197


”En hård reglering av finanssektorn är nödvändig. Finanskrisen ledde till mycket snack om regleringar, men mycket lite i verkligheten. Det viktigaste är dock att begränsa finanssektorns betydelse för realekonomin. Sverige har ett av Västvärldens mest marknadiserade pensionssystem, där […] finanssektorn matas med en säkrad och växande ström av sparpengar att leka med.”


Ali Esbati

mest marknadiserade pensionssystem, där riskerna överförs till pensionärerna, samtidigt som finanssektorn matas med en säkrad och växande ström av sparpengar att leka med. Det behövs en diskussion om det kloka i att fortsätta längs den vägen. 5. Över hela Europa har avsaknaden av djupgående politiska konflikter runt den ekonomiska politikens inriktning bidragit till att bana väg för högerpopulister. En framgångsrikt progressiv block med bas i arbetarrörelsen kan samla breda majoriteter för social förändring, genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd. Så kan också stödet för exempelvis en human flyktingpolitik och en vettig kriminalpolitik vinnas och förankras. Men när klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern – i olika skepnader – samla folk runt andra konfliktlinjer. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut). Vänsterns självutplåning i den ekonomiska politiken bäddar för veritabla tragedier. 6. Det behövs samhällelig omställning för att klara klimatkrisen. Det man kan uppnå genom enskildas konsumtions- och livsstilsval är begränsat. Och aldrig så miljömedvetna människor kan inte dra sina egna snabbtåglinjer, omvandla energiförsörjningssystemet eller planera bostadsområden på ett mer klimatsmart sätt. Jag är inte särskilt naiv. Jag förstår att detta är lättare sagt än gjort. Jag begriper också att man måste diskutera och ta tag i massa annat: formerna för partisamarbetet, organisatoriska utmaningar för att få med fler, utspel som kan få medialt genomslag och fungera taktiskt attraktivt gentemot olika grupper. Men jag är övertygad om att en politisk opposition som sitter fast i den mediala och parlamentariska logikens snäva cirkel, riskerar att göra sig irrelevant i en dramatisk tid. Och förlora val på köpet. 192  

socialistiskdebatt 197


Mitt vänsterparti är radikalt Av Jonas Sjöstedt

socialistiskdebatt 197 

193


Vänsterpartiet behöver ett tydligare positivt budskap, utmana borgerligheten om den ekonomiska politiken och lyfta klimatfrågorna. Det skriver Jonas Sjöstedt. Artikeln har tidigare publicerats i Aftonbladet 18 januari 2011 och återges här med tillstånd av Aftonbladet och författaren.

Jonas Sjöstedt är riksdagsledamot för Vänsterpartiet.


Vänsterpartiet står inför stora utmaningar. Med kris i arbetarrörelsens olika delar måste ett offensivt Vänsterparti ta på sig uppgiften att visa en väg framåt. Grunden för att vinna valet 2014 lägger vi nu. Vänsterpartiets första uppgift är självklar. Vi ska vara den tydliga oppositionen mot den borgerliga regeringen. Sverigedemokraterna är regeringens högra stödhjul och röstar med borgarna mer än nio gånger av tio i riksdagen när det väl gäller. De gånger regeringen ser ut att förlora som i skolfrågor eller om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan har Socialdemokraterna och Miljöpartiet tävlat om att få hjälpa Reinfeldt. Vänsterpartiets roll ska vara den motsatta – tydlig opposition mot den politik som ökar klassklyftorna i Sverige. Vi ska visa att det finns alternativ till dagens politik. Vi ska synliggöra förlorarna i högeralliansens Sverige, de sjuka som mister sin sjukförsäkring, de arbetslösa som dumpas i FAS3 eller de utländska arbetare som utnyttjas med usla villkor på svensk arbetsmarknad. Vi ska inte bara opponera i riksdagen, vi måste också vara med och organisera utanför mötesrummen. Bara om det skapas verklig rörelse bland folk kan vi påverka. Det räcker inte med att vi säger nej. Vi måste utveckla och formulera vårt alternativ för ett bättre Sverige. Tala mer om vad vi vill och hur vi vill nå dit. När skolor, vårdcentraler och äldreboenden säljs ut till riskkapitalbolag som smiter från skatt så är det vår uppgift att lägga en offensiv plan för solidarisk välfärd. Det räcker inte med att stoppa privatiseringar, vi måste visa vägen till en välfärdsstat för alla utan privata vinster. Vi måste våga bedriva en skattepolitik som faktiskt gör Sverige jämlikare och investera bort arbetslösheten. Det klarade inte det rödgröna alternativet. Vi måste våga gå längre. socialistiskdebatt 197 

195


”Klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Det är ett misstag av dagens Vänsterparti att prioritera ner miljöpolitiken. Vi har en radikal och genomtänkt klimatpolitik – det är dags att även partiets ledning för fram den. […] Det är först när bördorna och möjligheterna fördelas lika som en radikal klimatpolitik kan accepteras av alla. Dessutom kräver klimatet att vi investerar och vågar styra.”


Mitt vänsterparti är radik alt

Ekonomiska obalanser och spekulation skapar djupa ekonomiska kriser i Europa. Euron gör ont värre. Det är högerns idéer, oreglerad finanskapitalism och euron, som fördjupar krisen i våra grannländer. Det är vänsterns idéer, förbud mot skadlig spekulation, Tobinskatt, ökad jämlikhet och investeringar i infrastruktur, klimat och utbildning, som är lösningen på krisen. Vänsterpartiet har kraftigt bidragit till att Sverige klarar sig bättre än många andra länder ekonomiskt. Vi sanerade statens finanser och inget parti arbetade så hårt som vi för att stå fria från euron. Det är dags att vi utmanar borgerligheten om den ekonomiska politiken. Men det kräver att vi vågar stå för ett verkligt alternativ med skatt efter bärkraft. Klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Det är ett misstag av dagens Vänsterparti att prioritera ner miljöpolitiken. Vi har en radikal och genomtänkt klimatpolitik – det är dags att även partiets ledning för fram den. Vi ser klimatfrågan ur ett rättviseperspektiv. Idag släpper de rika ut mer än de fattiga, män mer än kvinnor, nord mer än syd. En lösning på klimatfrågan måste bygga på rättvis fördelning av miljöutrymmet. Det är de som släpper ut mest som måste ändra sin livsstil. De ska inte kunna köpa sig fria från sitt klimatansvar. Det är först när bördorna och möjligheterna fördelas lika som en radikal klimatpolitik kan accepteras av alla. Dessutom kräver klimatet att vi investerar och vågar styra. Vi måste bygga järnväg, renovera gamla bostäder och satsa på alternativ energi. Samtidigt skapar vi arbete och ett bättre Sverige. Det kräver investeringar, planering och politik. Detta är vänsterns paradgren och inget som marknadskrafterna kommer att ordna åt oss. Jag vill se ett vänsterparti som är radikalt och odogmatiskt. Som vågar pröva nya tankar och förslag. Som talar mer om vad vi vill än vad vi är emot. Ett parti som vågar vara annorlunda och som står upp för dem som vill vara annorlunda. Samtidigt ett parti grundat på arbetarrörelsens klassiska värderingar men där även feminism och ekologi är självklara komponenter. Uppenbarligen räcker det inte att vi gör som vi alltid har gjort och säger det vi alltid har sagt. Då hade vi inte varit där vi är nu. socialistiskdebatt 197 

197


Jonas Sjöstedt

Att våga tänka nytt och utvecklas är nödvändigt i ett samhälle som förändras. Alternativet är att bli ett politiskt museum. Men vissa saker består. I en tid av villrådighet i arbetarrörelsen får vi inte tona ner vårt mål, grunden för vår radikalism. Att kapitalets makt över våra liv ska brytas. Att demokratin aldrig kan bli hel så länge den ekonomiska makten ligger i några fås händer. Att vi är demokratiska socialister och att vi menar allvar med vår socialism. Den är vårt mål, inte bara en prydnad i vårt partiprogram.

198  

socialistiskdebatt 197


Politiska mĂĽl borde vara att vinna val Av Stig Henriksson

socialistiskdebatt 197â€

199


Vänsterpartiet saknar krismedvetenhet och tycks trivas i rollen som en outsider som 95 procent av folket inte gillar, skriver Stig Henriksson. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 20 januari 2010 och återges här med författarens och Flammans tillstånd.

Stig Henriksson är kommunalråd för Vänsterpartiet i Fagersta kommun.


Riksdagsvalen 2002 och 2006 tappade vi makalösa 30 procent av väljarna – i två på varandra följande val. Hade den trenden fortsatt hade vi idag inte varit ett riksdagsparti. Tillsammans med två EU-parlamentsval där tappet var 30 plus 50 procent är det hisnande siffror. Det tycks dock inte råda något större krismedvetenhet, vilket är en större källa till oro än de usla valresultaten i sig. Jag är extremt resultatorienterad, närmast som ett lyte. Inom vänstern har jag alltid trott mig se en skriande brist på den egenskapen. Med tiden har jag förstått att jag haft fel. Vi har bara olika resultatmål. Jag har alltid, naivt nog, tagit för givet att det självklart är goda valresultat, ledande till makt att förändra världen eller socknen som är det gemensamma målet. Efter snart 100 år i närmast konstant opposition tror jag dock denna outsiderposition påverkat oss. Dels verkar en del med en slags politisk dödsdrift söka en sådan position; att inte räknas är närmast bekräftelsen på att man för en korrekt politik. Dels verkar måttstocken ha bytts ut. En politisk vinst är inte självklart en valframgång eller en konkret förändring i verkligheten. Det kan istället vara att få in en skrivning i ett uttalande ingen läser. Eller att delta i diverse aktioner som utan parlamentarisk uppbackning regelmässigt leder till misslyckande. Självklart är det inte möjligt att bli överens om medlen om målen är olika. Men vad som är en fruktbar politisk linje är obehagligt mätbart. Det syns med matematisk exakthet i valresultaten och det avslöjas tydligt i förmågan att bilda allianser och få igenom sin politik. ”Politiken ligger fast” brukar det heta. Och nog ligger den fast alltid, förankrad i människors medvetande som icke önskvärd av 95 procent av väljarna. Politiskt ansvariga ligger också fast. Ingen socialistiskdebatt 197 

201


”Jag är extremt resultatorienterad, närmast som ett lyte. Inom vänstern har jag alltid trott mig se en skriande brist på den egenskapen. Med tiden har jag förstått att jag haft fel. Vi har bara olika resultatmål. Jag har alltid, naivt nog, tagit för givet att det självklart är goda valresultat, ledande till makt att förändra världen eller socknen som är det gemensamma målet.”


Politisk a mål borde vara att vinna val

signalerar att man – med tanke på katastrofresultaten – anser sig ansvarig och därför tänker avgå. Inte heller på tjänstemannasidan verkar någon frivilligt ställa sin plats till förfogande, trots ett rekordartat sjabbel i fråga om valplanering, tryckning och distribution av valsedlar, brist på trycksaker och svårläsliga affischer. Om jag istället frågar så här; varför ska någon ansvarig politiker eller tjänsteman i Vänsterpartiet sitta kvar? Några av oss vet hur man vinner val och därigenom får möjlighet att förändra verkligheten. I Fagersta har vi varit största parti sedan valet 1998 och styrt med egen majoritet sedan valet 2002. Jag menar inte på något sätt att vi har facit för alla andra kommuner, än mindre för alla andra nivåer. Men vi har en för Vänsterpartiet fullständigt unik erfarenhet. Nämligen hur man blir största parti, får egen majoritet och behåller den majoriteten tre på varandra följande valperioder. Borde inte detta vara lite intressant ändå för ett parti som är svenska mästare i att befinna sig i opposition i snart 100 år? Har då seriösa partiföreträdare vistats här veckovis för att utröna vad som möjligen kunde vara mer generellt användbart? Har partistyrelsen ordnat studieresor hit? Fylkas partistyrelsen och riksdagsledamöter på våra vartannat år återkommande novemberseminarier? Har Framtidskommissionen bokat in sig för ett besök? Svaret på samtliga frågor är genomgående nej. (Med undantag för några få individuella undantag.) Och tro mig, det är faktiskt inte sårade känslor som ligger bakom skrivningen. Det är ett sätt att illustrera min tes; detta parti är sanslöst ointresserat av resultat i den betydelse som borde vara självklart för varje parti som verkar i en demokrati, att i allmänna val vinna människors förtroende. Detta skrevs när det var 47 månader kvar till nästa val – nu är det bara 44 kvar.

socialistiskdebatt 197 

203


Visst behövs förändring Av Anki Ahlsten

socialistiskdebatt 197 

205


Vänsterpartiets ledning är väl medvetet om det allvarliga i ett dåligt valresultat. Därför har man gjort en rad insatser, skriver Anki Ahlsten, partisekreterare. Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 9 februari 2011 och återges här med Flammans och författarens tillstånd.

Anki Ahlsten är partisekreterare för Vänsterpartiet.


En del inlägg i partiets eftervalsdebatt tar sin utgångspunkt i vrångbilden, att partiet kör på utan att inse det allvarliga i ytterligare ett dåligt valresultat. Det är en total missuppfattning. Det är nödvändigt att förändra delar av vår politik och även retoriken och kommunikationen med väljarna, utan att för den skull göra upp med våra grundläggande värderingar. Det är en av slutsatserna från den valutvärdering som partistyrelsen antagit. Arbetet med att förändra bilden av partiet är ett långsiktigt arbete där en hel del återstår. Som ett led i partiets förändringsarbete har en Framtidskommission tillsatts. Deras uppgift är att initiera en bred öppen debatt, om partiets framtid. Det behövs politikutveckling inom flera områden. Vilka satsningar behövs för att lyfta det feministiska arbetet hur ska en politik för full sysselsättning se ut, var bör fokus ligga inom miljö – och klimatområdet är några områden som måste diskuteras. Den nya arbetsmarknaden behöver förslag på förändring för att människor ska känna sig trygga och säkra på jobben. Samtidigt med den nödvändiga utvecklingen av vår politik pågår ett genomgripande förändringsarbete av partiets organisation. Det sker en översyn av den centrala organisationen för att se till att partiets samlade resurser används på bästa sätt. Partistyrelsens arbete sker efter en ny modell med fyra områden, fackligt-politiskt, kvinnopolitiskt, internationellt och organisatoriskt arbete och stadgefrågor. Syftet är att frigöra kraft för det utåtriktade arbetet. Prioriteringen för 2011 är två kampanjer, den ena om Världens bästa sjukvård – utan privata vinster och den andra med Äldreomsorgen i fokus. Det jobbas just nu med rapporter och material. Välfärdsfrågan blev partiets fråga i valrörelsen och väljarna såg den som viktig. socialistiskdebatt 197 

207


Anki Ahlsten

Studiearbetet lyfts speciellt och där sker ett samarbete med Kvarnby folkhögskola. Framförallt viktigt med tanke på att studiearbetet är eftersatt och att partiet har fått många nya medlemmar. Vi har över 3 319 anledningar att se positivt på framtiden, vilket är antalet nya medlemmar som kommit till partiet för att de vill vara med i det parti som är det enda reella vänsteralternativet i svensk politik. Med tanke på diskussionen i partiledarfrågan vill jag understryka partistyrelsens ansvar för valrörelsens upplägg och genomförande. Ansvaret delas av oss alla, därför känns det märkligt när man försöker skjuta in sig på enbart partiledaren. Jag hoppas att, det öppna klimat som präglat arbetet i partiet de senaste åren ska fortsätta, fritt från fraktionsstrider och fula metoder. Presentera gärna idéer för politisk förändring och diskutera namnfrågor öppet så att alla medlemmar känner sig delaktiga och har en möjlighet att göra ett val utifrån de förutsättningar som finns. En del fokus i debatten har lagts på behovet av förändring, ännu har jag inte sett några förslag som innebär någon förändring av vår politik. Läget är inte enkelt, otaliga politiska reformer i tjugotalet år har vridit samhället i borgerlig riktning. Den samlade arbetarrörelsen har kraftigt försvagats. Vänsterpartiet har uppenbarligen trovärdighetsproblem, många väljare gillar vår politik men är ändå inte beredda att rösta på oss. Högerregeringens splittring i ”insiders” och ”outsiders” försvagar klass och samhällssolidariteten ytterligare. Visst skulle läget kunna se betydligt ljusare ut för att bedriva en vänsterpolitik värd namnet men desto större anledning att kraftsamla för partiet.

208  

socialistiskdebatt 197


”En del inlägg i partiets eftervalsdebatt tar sin utgångspunkt i vrångbilden, att partiet kör på utan att inse det allvarliga i ytterligare ett dåligt valresultat. Det är en total missuppfattning. Det är nödvändigt att förändra delar av vår politik och även retoriken och kommunikationen med väljarna, utan att för den skull göra upp med våra grundläggande värderingar.”


Existensberättigandet ligger i alternativet Av John Hörnquist

socialistiskdebatt 197 

211


Vänsterpartiets existensberättigande ligger i att vara det systemkritiska alternativet till socialdemokratin. John Hörnquist menar att partiet för att leva upp till det behöver utveckla både den konkreta politiken, kommunikationen och systemkritiken. En lämplig startpunkt vore att utveckla kritiken mot vinst i välfärden till en offensiv socialistisk strategi.

John Hörnquist är redaktör för SocialistiskDebatt och ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm.


Vänsterpartiets existensberättigande har i grunden legat i att vara det politiska – mer sällan det organisatoriska – alternativet, till socialdemokratin. Men på senare år har partiet snarare framstått som det bromsande än det visionära alternativet. För att bryta med detta behöver partiet tänka större, såväl vad gäller organisation och dagspolitik som systemkritik, och börja diskutera konkreta socialistiska strategier igen. Och gärna börja med välfärdspolitiken. För socialdemokratins försvagning har – på alla plan – skapat ett akut behov av en vänster som axlar en större mantel. Om socialdemokratin fullföljer den vänstersväng som antyds när detta skrivs (med kriskommissionens rapport och förslaget att välja Håkan Juholt och Carin Jämtin till ny ledning), kan vänsterns organisatoriska utmaning bli något mindre övermäktig, samtidigt som behovet av att utveckla och konkretisera systemkritiken och visionerna snarast ökar. En menlös socialdemokrati kräver en politiskt vital – men även organisatoriskt stark och bred vänster som kan ta över socialdemokratins förmåga att vinna brett folkligt stöd och genomdriva reella politiska reformer. Bredvid en vital socialdemokrati däremot, har vänstern ett existensberättigande bara om den i konkret politisk handling klarar att ta systemkritiken längre än vad socialdemokratin klarar. I båda fallen behövs en vänster som vässar sin analys, politik och organisation. Det senare scenariot är att föredra av flera skäl. Den analys CH Hermansson gjorde för över 50 år sedan i boken Vänsterns väg – när det gäller vänsterns huvuduppgift och förhållandet mellan arbetarrörelsens partier – håller rätt väl även idag: Ett starkt vänsterparti bredvid ett försvagat men mittenorienterat socialdemokratiskt parti skulle riskera att cementera Sverige som ett land socialistiskdebatt 197 

213


John Hörnquist

med mitten-höger-regeringar för lång tid framöver. Uppgiften bör istället vara att stärka vänstern inom hela arbetarrörelsen – och inom andra radikala rörelser och organisationer – nya som gamla. Problemet är att nästan alla progressiva rörelser har försvagats under de senaste årtiondena. Opinionen är i flera avseenden vänster. Men de organiserade uttrycken för den är svaga. Så oavsett om socialdemokratin rycker upp sig eller inte, så kommer vänstern inte undan behovet av att utveckla sitt rörelse- och organisationsarbete. Och oavsett socialdemokratins fortsatta utveckling så finns det flera goda ansatser till nytänkande i Vänsterpartiet att bygga vidare på – framför allt ambitionerna att bli mer av ett rörelseparti, och valrörelsens fokus på ”världens bästa välfärd utan privata vinster”. Ska potentialerna kunna förverkligas krävs ett slut på halvmesyrerna vad gäller rörelsearbetet, och mer av såväl politikutveckling och systemkritik som samordning av partiets kommunalpolitik, när det gäller välfärdspolitiken. Hur vänsterns rörelsearbete skulle kunna utvecklas avhandlades utförligt i nr 2 2009 av SocialistiskDebatt, ”Vad bör göras – idag då?”. Här fokuseras istället på vänsterns behov av fördjupad systemkritik och analys, och hur detta skulle kunna kopplas till arbetet med välfärdsfrågorna.

Välfärdsfrågorna som en konkret väg till socialistiska visioner Att utveckla systemkritiken kan ju verka rätt stort. Och det är det. Men poängen med att vara ett ”socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”, som det heter i partiprogrammet, är att ta sig an de stora frågorna. Annars kan man lika gärna vara socialdemokrat eller miljöpartist. Däremot är det rimligt att inse att ett litet parti inte kan få genomslag – eller utveckla sin politik – på allt för många områden samtidigt. Om partiet dessutom siktar på något så stort som en grundläggande socialistisk, feministisk och ekologisk samhällsomvandlig är det extra viktigt att krutet läggs på rätt saker. Därför är en rimlig utgångspunkt att börja med som ligger närmast: välfärdsfrågorna. 214 

socialistiskdebatt 197


Existensberättigandet ligger i alternativet

Kravet på världens bästa välfärd utan privata vinster kommunicerades effektivt i valrörelsen. För första gången på länge kom en enskild politisk fråga, där partiet har brett folkligt stöd, att förknippas med partiet. Att till och med Jan Björklund nu tvingas konkurrera med Vänsterpartiet om att vara hårdast mot riskkapitalbolag i skolan, visar på den politiska sprängkraften. Problemet var för det första att det tog en hel mandatperiod att komma fram till den här prioriteringen. Trots att redan valutvärderingen efter valet 2006 slog fast att Vänsterpartiet behövde jobba långsiktigt och systematiskt för att hitta sina ”vinnarfrågor”. Att partiet nu prioriterar att jobba vidare med att lyfta kritiken mot vinstintressena i sjukvården och omsorgen, känns därför som fortsatta steg i rätt riktning. Men det finns ett problem med partiets politik och kommunikation på välfärdsområdet: att partiets negativa budskap (vinstbegränsning) kommunicerades – och togs emot – bättre än det positiva (bygg världens bästa välfärd). Detta är inget misstag i arbetet utan en logisk följd av att partiets offensiva politik och socialistiska och gröna – och i viss mån även feministiska – visioner, ofta varit alldeles för svaga. När det kommit till visionär retorik så har faktiskt borgerligheten verkat ha högre ambitioner för exempelvis full sysselsättning och mänsklig frigörelse (om än via kontraproduktiv politik som lönedumpning och förslag som att alla ska bli sina egna entreprenörer med f-skattsedel) än vänstern och arbetarrörelsen. Miljöpartiet har framstått som än mer visionärt, genom att lägga till en grön dimension till en light-version av borgerlighetens visioner. Utvecklandet av en mer offensiv välfärdspolitik skulle kunna utgöra basen för utvecklandet av vänsterns visioner. Det borde inte vara någon omöjlig uppgift för ett vänsterparti som redan lägger en stor del av sitt parlamentariska arbete på att styra kommunal och landstingsdriven välfärd, att systematiskt arbeta fram och skapa stöd för en moderniserad och demokratiserad sådan. En välfärdsmodell som kan utgöra ett trovärdigt och engagerande alternativ till de privata lösningar och marknadsmodeller som idag tränger undan den traditionella välfärdsmodell socialistiskdebatt 197 

215


John Hörnquist

som vi (inte allt för framgångsrikt) försvarar. Och utgöra en socialistisk experimentverkstad och spjutspets i svensk poltik – motsvarande den som privatiseringarna och marknadslösningarna inom samma sektor varit för borgerligheten. Om Stockholm kunnat vara borgerlighetens ideologiska skyltfönster, borde väl norrländska eller västmanländska kommuner kunna bli vänsterns skyltfönster. Om partiet verkligen använde sin kommunala makt till att utveckla verkliga alternativ inom kommunalpolitiken. Så länge jag varit med i rörelsen (sedan 1997) har det talats om behovet av att utveckla ”våra” alternativ till privata lösningar, med personal- och brukarinflytande. Ändå har inga systematiska genomgångar av lyckade kommunala exempel på alternativa sätt att utveckla alternativa välfärdsmodeller tagits fram i Vänsterpartiet. Där partiet haft ett stort inflytande i kommunpolitiken har förmågan eller ambitionen att utveckla alternativa modeller varit begränsad. Inga nationella strategier har – så vitt jag vet – tagits fram för att implementera redan existerande positiva exempel, som den norska Modellkommunemetodiken. Även om denna även behöver stöd från facket för att fungera borde fler initiativ ha kunnat tas från Vänsterpartiets sida, till en dialog om sådant, med exempelvis facket. Intresset för alternativ har ofta funnits i Vänsterpartiet, men erfarenheterna har sällan omsatts i konkreta partistrategier. De allra flesta av Vänsterpartiets kommun- och landstingspolitiker jobbar med de här frågorna. I Stockholmsdistriktet har vi tagit fram en strategi på området. Riksdagsgruppen har tagit fram rapporter om brister och problem med privatiserad välfärden. Alla på var sitt hörn. Men det samlande Partiarbetet, det nationella samordnandet och utvecklandet av politiken, åtminstone på detta avgörande område, har hittills saknats. Förhoppningsvis är 2011 års planerade kampanjer för världens bästa sjukvård och äldreomsorg en vändpunkt. Det finns flera skäl till varför det är rimligt för Vänsterpartiet att börja med att utveckla politiken, kommunikationen och systemkritiken på just välfärdsområdet. Välfärdens organisering och omfattning är – tillsammans med fackföreningarnas styrka på arbetsmarknaden – avgörande för 216 

socialistiskdebatt 197


”Varför skulle människor nöja sig med dåliga villkor i privat sektor, om de istället kan arbeta på mönsterarbetsplatser i offentlig sektor? Och i vilken annan sektor än den kommunala välfärden kan vänsterpartistiska politiker […] genomföra direkta experiment med demokratiska arbetsformer? Att inte fler sådana försök redan har genomförts är faktiskt helt obegripligt. ”


John Hörnquist

möjligheterna att utjämna både klass- och könsbaserade skillnader. Dessutom rör striden här en fråga där den nationella politiken – trots EU-(av)regleringar och de internationella maktförskjutningar som rubbat maktbalansen på arbetsmarknaden till förmån för kapitalet de senaste decennierna – fortfarande sitter i förarsätet. Visst finns det en internationell press att privatisera och skära ned välfärden. Detta handlar delvis om internationella ekonomiska maktförhållanden, som hot om kapital- och valutaflykt och spekulation mot länder som upplevs som för ”näringslivsfientliga”. Men sådant ekonomiskt tryck blir bara kännbart under ganska speciella förhållanden. Till skillnad från den internationella kapitalistiska konkurrensen – organiserad av starka globala företag – som obönhörligt pressar fackföreningarna i industrin, och allt mer även i andra sektorer, så handlar pressen på välfärden framför allt om ett politiskt tryck, och i vissa fall genom politiska regleringar via EU-nivån (upphandlingsregler och så vidare). Detta eftersom de ”statssocialistiska” välfärdslösningarna är nationellt organiserade och i ett land som Sverige fortfarande bara kan avvecklas genom politiska beslut. Eftersom det folkliga stödet för välfärden förblir starkt, så kan även val vinnas på de här frågorna. Om vänstern dels lyckas få valrörelserna att handla om detta. Och dels lyckas foga in frågorna i en positiv agenda för social, demokratisk och ekonomisk utveckling. Det är där vänstern och arbetarrörelsen var för svaga i valet 2010. Där många väljare snarast kände sig tvungna att välja mellan jobb (alliansen) och välfärd (de rödgröna). Men den rödgröna retoriken (om än i mindre grad den rödgröna politiken) – och än mer Vänsterpartiets ekonomiska politik – visar på möjligheten av en ”samhällsledd” ekonomisk utveckling för full sysselsättning, ekologisk utveckling och social utveckling, via utbyggd välfärd, bostadsbyggande, infrastruktur och så vidare. Dessutom finns det en stark offensiv potential i en utvecklad gemensam välfärd och samhällsservice. Om Sveriges offentliga sektor verkligen blev ”världens bästa” som i Vänsterpartiets valparoll, skulle det förändra maktbalansen på hela arbetsmarknaden. 218 

socialistiskdebatt 197


Existensberättigandet ligger i alternativet

Varför skulle människor nöja sig med dåliga villkor i privat sektor, om de istället kan arbeta på mönsterarbetsplatser i offentlig sektor? Och i vilken annan sektor än den kommunala välfärden kan vänsterpartistiska politiker (särskilt skulle det kunna vara fallet i de två kommuner där Vänsterpartiet har egen majoritet) genomföra direkta experiment med demokratiska arbetsformer? Att inte fler sådana försök redan har genomförts är faktiskt helt obegripligt. Striden om välfärdens organisering för också upp själva nerven i varje socialistiskt projekt på dagordningen: vilken social logik som ska styra samhällets organisering. Vinstmaximering eller sociala behov? Och slutligen, en socialistisk strategi för att ifrågasätta kapitalismens logik och sätta behov före välfärd görs lättare på välfärdsområdet – där den konkreta verksamheten redan är folkligt förankrad – än via mer teknokratiska socialistiska strategier (som förstås ändå bör användas när det är möjligt) som att använda det statliga ägandet och pensionsfonderna mer aktivt. Eller svårare vägar som att omfattande reformer för att demokratisera det privata näringslivet, något som i nuläget skulle möta hårt motstånd från näringslivet. Lyckas vänstern väl etablera motsättningen vinst – välfärd, så har det dels skapat en stark arena att formulera både jämlikhetsoch jämställdhetsskapande reformer framöver. Samtidigt som man åter synliggjort den ekonomiska makten och därmed återfört klassperspektivet – i bemärkelsen samhällsklasser, inte bara sociala orättvisor – till den svenska politiken. Att först bankerna och nu även riskkapitalbolagen faktiskt blivit något som granskas och problematiseras i den svenska politiska debatten, är tecken på att ett sådant synliggörande är möjligt just nu. Då gäller det för vänstern att spinna vidare på det. Då öppnas för en fördjupad och utvecklad systemkritik också på andra områden. Vinstintresset står ju i vägen också för jobben, klimatet och demokratin till exempel. Ett naturligt steg i samma riktning vore att etablera motsättningen vinst –samhälle även när det kommer till statliga bolag, samhällsservice och pensionsfonder. Även där har vänstern (återigen utan allt för stor framgång) försvarat socialistiskdebatt 197 

219


John Hörnquist

ägandet, men inte kunnat konkretisera vad det ska vara bra för eller skulle kunna användas till. Och därför förlorat striderna i det långa loppet. Redan nu borde ambitionen vara att utforma partiets retorik och politiska förslag så att de ligger i linje med denna politiska linje: motsättningen mellan ”vinst och utveckling”. Inte för att den fångar alla politiska områden och relevanta motsättningar vi jobbar med. Utan för att få en röd tråd i vänsterns systemkritik. Men ska Vänsterpartiet ro detta i hamn måste både profileringsarbetet på välfärdsfrågorna fortsätta, och den konkreta politikutvecklingen och systemkritiken utvecklas. Ingendera sker av sig själv. Det krävs målmedveten politikutveckling och samordning när det gäller partiets politik på välfärdsområdet. Och ska systemkritiken kunna utvidgas – på något område – så krävs en större nyfikenhet för de systemkritiska diskussioner som finns i samhället – och i övriga världen – större satsningar på att föra in dessa i Vänsterpartiet, ett riktat studiearbete – inte minst mot kommunpolitiker. Detta kommer inte att ske av sig självt. Det kräver ett medvetet arbete och vissa resurser.

Socialistiska alternativ växer inte fram av sig själva. Inte feministiska eller gröna heller. Behovet för vänstern av att visa på just ett politiskt alternativ har snarast ökat i takt med att socialdemokratin blivit allt mer socialliberal och fattig på egna politiska visioner. Exemplet välfärdsfrågorna ovan visar detta tydligt. Vänsterpartiet har där länge försvarat den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Men när partiet inte haft kraft att också utveckla denna, så har politiken förblivit defensiv. Men alternativa samhällsvisioner växer inte fram av sig själva. De måste både formas utifrån ett aktivt arbete i samhället (något SocialistiskDebatt alltså skrivit om i nr 2 2009) och ett seriöst arbete för att analysera och förstå samhället. Kapitalismens urstarka och internationella maktstrukturer kan bara förändras av de som verkligen förstår dessa. Vänsterpartiet behöver – inte alla, inte bara, och inte hela tiden – men i alla fall några, ibland och systematiskt, jobba även med 220 

socialistiskdebatt 197


Existensberättigandet ligger i alternativet

det senare. Med mindre än det är det inte möjligt att ha de systemkritiskt socialistiska, feministiska och grundläggande ekologiska förhållningssätt som partiet slår fast i partiprogrammet. Vänsterpartiets nuvarande kräftgång kan tillfälligt brytas om Vänsterpartiet är piggare, duktigare på att suga upp nya strömningar i politiken och samhället, har ett bättre kommunikationsarbete och mer karismatiska ledare, än andra oppositionspartier. Allt sådant behöver partiet verkligen arbeta på. Men i grunden behöver vänstern ett politiskt existensberättigande som går utöver detta. En tydlig uppgift och politisk roll i svensk (och internationell politik). Det behövs helt enkelt en politisk kraft som kan erbjuda en – både verkligt alternativ och realistisk – annan riktning än de visionslösa ”snällversioner” av borgerlig politik som Socialdemokratin och Miljöpartiet erbjudit. Vänsterpartiets närmande under de senaste åren till de andra rödgröna partierna och till fackföreningsrörelsen har antagligen minskat de antikommunistiska spärrarna mot att se Vänsterpartiet som ett legitimt alternativ, framför allt för folk inom fackföreningsrörelsen. Om de med det såg att de kunde påverka svensk politik i rätt riktning. Problemet är nog att många inte sett att det spelat den rollen, om de röstat på eller gått med i Vänsterpartiet. Att Vänsterpartiet varit svårt att skilja från socialdemokratins vänsterflygel. Den enkla lösningen vore att bli totalt radikalistiska. Då blir ju skillnaderna tydligare. Men jag tror inte det är det som saknas för att vänstern ska kunna växa. Breda grupper håller idag med om mycket i Vänsterpartiets politik. Men de tror inte på partiets förmåga att genomföra den, och tycker den verkar bakåtsträvande. Och de har delvis rätt. Under 1990-talet blev Vänsterpartiet i flera avseenden (förstås med viktiga undantag, som vidareutvecklingen av feminismen) snarare det bromsande än det visionära alternativet till sossarna. Det var en bra början. För på 1990-talet behövdes det en broms mot den nyliberala nedrustningen av välfärden. Partiet bidrog tillsammans med fackföreningsrörelsen till att hålla emot högervridningen och fördröja 2010 års nederlag för den samlade socialistiskdebatt 197 

221


John Hörnquist

arbetarrörelsen. Men när proteströster för vänsterpartier till maktställning (som 1998 i Sverige) förväntar sig folk efter ett tag något framåtsyftande, annars övergår protesten snart i desillusion. Och nu är tiden för bromsande förbi. Det gäller att ha något mer att komma med. Vänsterpartiets ekonomiska politik är idag betydligt vassare än under slutet av 1990-talet. Den erbjuder en bra början på en social reformpolitik värd namnet. Men knappast till att i grunden ifrågasätta och på sikt ersätta kapitalismens maktstrukturer och logik med en både demokratisk och effektiv samhällsmodell. Det kan tyckas övermaga att begära allt detta. Det kan invändas att väljarna inte förväntar sig något mer än en rimlig reformpolitik. Men jag tror inte det ens går att återupprätta någon sorts demokratisk välfärdsmodell, utan att siktet ställs in mot en socialistisk utveckling. De senaste decenniernas reträtt tyder på att maktförhållandena har förändrats så långt till kapitalets fördel att delvis nya grepp och medel krävs för att bryta dess makt. Något som kräver såväl starka rörelser som analysförmåga. Det här är inte bara Vänsterpartiets problem. Vänstern i hela västvärlden är försvagad idag. Och jag tror det är direkt kopplat till 1) förlusten av massrörelsebas och 2) till avsaknaden av reella politiska alternativ. Ska det senare kunna utvecklas så behövs verkligt socialistiska strategier som utgår från en god förståelse av hur världen faktiskt ser ut. Vi lever i en kapitalistisk ekonomi, och den kan bara förändras av krafter som faktiskt förstår hur den ekonomin fungerar. På 1960-talet myntade CH Hermansson begreppet de 15 familjerna, vilka hade den ekonomiska makten i Sverige. Idag har ett 30-tal gigantiska företagsgrupper det avgörande inflytandet över hela världsekonomin. Att ändra riksbankens inflationsmål och utöka statens roll och investeringar i ekonomin vore utmärkta och nödvändiga första steg för att bryta den utvecklingen. Men det måste finnas en insikt om vi behöver mycket mer analys och strategiskt tänkande för att kunna komma längre. Det är inte för inte som nästan alla socialdemokratins stora sociala och politiska ingenjörer antingen var drivna marxister (och 222 

socialistiskdebatt 197


Existensberättigandet ligger i alternativet

ibland även feminister) – eller hade god kännedom om marxistisk och annan radikal teori: Gunnar och Alva Myrdal, Gustav Möller, Ernst Wigforss, Rudolf Meidner. Även om bristen på analytiker och visionärer inte var den enda orsaken till socialdemokratins politiska sammanbrott, så är det ett faktum att nedgången sammanföll med ett brott med detta radikala idéarv, som inte på länge funnits företrätt i socialdemokratins högsta ledning. Vänsterpartiet har idag den klart bästa förståelsen av en kapitalistisk ekonomi av riksdagspartierna. Men jag vågar påstå att den ändå på viktiga områden är svagare än det som erbjöds av ovanstående personer, eller av VPK under dess bästa stunder. Vänsterpartiet av idag är bättre på flera andra viktiga områden, från kommunikation till feminism. Men även internationellt så är vi relativt svaga i vår kritik och analys av kapitalismen. Att Vänsterpartiet – till skillnad från exempelvis tyska Die Linke – inte lyckades göra mer politik av den största ekonomiska krisen sedan 1930-talsdepresssionen, är ett illustrativt exempel. Inte heller partiets feministiska eller ekologiska ambitioner klarar sig i längden utan en genomtänkt socialistisk vision. Även om det också det omvända är nog så sant. En socialistisk strategi som inte är feministisk eller som saknar ett ekologiskt och internationellt perspektiv kommer inte att fånga upp flera av de största motsättningar som kapitalismen vilar på. Det är fullt möjligt att genomföra feministiska och gröna reformer utan ett socialistiskt perspektiv. Det är dessutom nödvändigt, för alla problem med patriarkat och miljöförstöring löses inte i och med socialismen. Men att upphäva eller ens långsiktigt pressa tillbaka de motsättningar som feminismen och grundläggande ekologiska förhållningssätt syftar till att upphäva, menar jag är omöjligt utan en socialistisk samhällsomvandling. En stor del av såväl den feministiska som den ekologiska politiken handlar om att uppvärdera sådant som idag inte värderas – och aldrig helt kan värderas – av kapitalismen, just eftersom den inte klarar att förena kostnaderna för sin egen reproduktion med fortsatt kapitalackumulation. Med andra ord, eftersom den är beroende av såväl icke kommersiella patriarkala sociala relationer som barnuppfostran, omsorg om äldre socialistiskdebatt 197 

223


John Hörnquist

(alternativt underbetald offentlig sådan) och familjebildning, som icke förnyelsebara naturresurser, ren luft, en atmosfär som inte hettar upp planeten, och så vidare, för att kunna fungera. En modern socialistisk ekonomisk politik som värderar sådana här faktorer lika högt som materiell tillväxt, måste ifrågasätta såväl nuvarande mått för BNP som ekonomisk tillväxt och rationalitet. Keynesianska teorier är en bra början här. Men de räcker inte ända fram. Att ekonomin blivit allt mer globaliserad är inget nytt. Ändå märks det relativt lite i Vänsterpartiets retorik och analys. Vänsterpartiet har utan någon konkurrens den mest solidariska och antiimperialistiska utrikespolitiken. Men det känns oftare som att den grundas i moraliska ställningstaganden (att det är rätt att utjämna klyftorna mellan rika och fattiga) än i en insikt om att varken den imperialistiska – eller den kapitalistiska – världsordningen kan brytas av oss i Sverige utan hjälp av såväl vänstern i Syd som i övriga Europa. Eller i att imperialismen – även rent krasst ekonomiskt – inte bara gynnar Sverige och Europa. Utan också bidrar till att undergräva våra demokratiska rättigheter och vår välfärd. Det är ingen slump att USA försökt slösa sig ur sin kris, medan Europa sparat sig allt djupare ner i sin. Europas sociala och ekonomiska kris, och växande bruna höger och rasism, har nu gått så långt att det finns anledning att frukta att Europas 1930-talshistoria ska upprepa sig – i en eller annan form. Något som antogs omöjligt för bara något decennium sedan. Även starka europeiska ekonomier som Sverige och Tyskland väntar idag hellre på att få exportera sig ur sina svackor (det vill säga producera för bland annat USA:s befolkning istället för sin egen) än att stimulera sin egen och Europas ekonomi, trots att de tyska och svenska ekonomierna – till skillnad från USA:s – har ekonomiska överskott nog att stimulera sina egna ekonomier. Varför? Bland annat för att en kraftfull stimulans av den europeiska (eller svenska) ekonomin skulle gynna social och ekonomisk utveckling på hemmaplan, och därmed förskjuta maktförhållandena till förmån för arbetarklassen i Europa. Samtidigt som man skulle undergräva USA:s 224 

socialistiskdebatt 197


Existensberättigandet ligger i alternativet

ekonomi och internationella maktposition, och därmed dess möjligheter att fortsätta hålla Syd på mattan. Något som Europa inte klarar på egen hand. Dagens internationella maktförhållanden passar helt enkelt både USA:s och Europas borgarklasser väl, men missgynnar Europas ekonomi, stärker vårt beroende av USA och pressar oss att överge våra välfärdsmodeller. Att varken USA eller Europa orkar hålla Syd på mattan själva beskrivs idag som ett hot. Ibland som ett militärt hot, ibland som ett hot om att Kina och Indien kommer att konkurrera ut oss ekonomiskt. Men den kapitalistiska världsordningen har aldrig förr dominerats av länder som inte är militärt överlägsna. Den kommer knappast att domineras av Kina och Indien. Det troliga är istället att ett starkare Syd skulle innebära en allvarlig kapitalistisk systemkris, eftersom Nords överutnyttjande av jordens resurser skulle omöjliggöras. Något som skulle leda till hårdare politiska motsättningar här hemma, men därmed också kunna öppna för såväl en progressiv utveckling i väst, som en mer jämlik världsordning och hantering av klimathotet. En utvecklad socialistisk ekonomisk politik – och socialistisk retorik för den delen – behöver i högre grad än idag även utgår från sådana här faktorer. Ett socialistiskt projekt är helt enkelt inget vanligt reformprojekt. Det är en internationell och minst sagt krävande och omvälvande process som i grunden ifrågasätter såväl samhällets organisering som dess föreställningsvärld och teorier. Inte ens hyfsat vettiga nykeynesianska tankemodeller kan bara tas i anspråk för att utveckla långsiktiga socialistiska alternativ. Sådant kräver målmedvetet intellektuellt och teoretiskt utvecklingsarbete. Sådant kan Vänsterpartiet inte åstadkomma på egen hand. Men om partiet menar allvar med sina socialistiska ambitioner – eller åtminstone vill kunna utnyttja nästa ekonomiska krasch politiskt mer framgångsrikt än den senaste – så måste det ha ambitionen att inordna det dagspolitiska arbetet i ett sådant sammanhang. Och det blir bara möjligt om partiet lägger mer kraft, tankearbete och resurser på att – i dialog med såväl svenska som internationella socialistiskdebatt 197 

225


John Hörnquist

partners – utveckla ett sådant sammanhang och en sådan politik och analys. Sådant kan bara ske om det prioriteras. Inte om det sker lite vid sidan av det dagliga arbetet, när det hinns med. För då hinns det inte med.

226 

socialistiskdebatt 197


L채sning*


Mellan tomtebloss och varaktig mobilisering Hopsnackat – folkrörelse på arbetsplatsen Frances Tuuloskorpi (red.) Vulkan förlag 2010 www.folkrorelselinjen.nu

Av Kajsa Ekis Ekman

socialistiskdebatt 197 

229


Hopsnackat visar på möjligheterna med organisering underifrån. Kajsa Ekis Ekman diskuterar balansgången mellan varaktig mobilisering och tomteblossorganisering.

Kajsa Ekis Ekman är frilansskribent, medgrundare av Klimax samt styrelseledamot i Centrum för marxistiska samhällsstudier. Hon är också författare till Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (Leopard 2010).


Som vanligt efter en katastrof eller ett valnederlag strömmar människor till de politiska organisationerna. Möten är proppfulla. Folk står utanför dörrarna på debattkvällarna och kommer inte in. Både den parlamentariska och utomparlamentariska vänstern får mängder av nya medlemmar. Men hur organiserar man? Och vad ska man göra med alla medlemmar för att de inte ska försvinna efter ett år, när ilskan har lagt sig? Några tips kanske kan hämtas från en nyutkommen antologi, skriven av kämpande människor. Den heter Hopsnackat och är sammanställd av Frances Tuuloskorpi. Där skriver 25 anonyma bagare, sopåkare, vårdarbetare och bingovärdar om segrar på arbetsplatsen. Det kan handla om saker som att lyckas få raster, anställningsbevis eller att chefens hund inte ska gå runt och bajsa i de anställdas matlådor. Det är framför allt två saker de gör som är värda att framhålla. För det första: de börjar underifrån. ”Om de som står längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig” skriver en fabriksanställd. Då kan man få oväntade resultat. En berättelse från restaurangbranschen handlar om hur en oengagerad timvikarie plötsligt förvandlas när mötet börjar: ”Den där nonchalante timmisen gick snart igång värst av alla.” Han ”malde på som en stenkross” och ”chefen såg ut att vara i chocktillstånd.” Överför man denna lärdom till politiken, ser man att Socialdemokraterna har gjort precis tvärtom. De har övergett de som står längst ner. Istället passar de nervöst upp på medelklassen, som de dessutom verkar ha en mycket konstig definition av. Ser de inte att bostäder åt barnen är ett viktigare problem för de flesta familjer i medelklassen än rutavdrag? Ser de inte att osäkra anställningar och socialistiskdebatt 197 

231


läsning K ajsa Ekis Ekman

psykisk ohälsa också slår mot medelklassens barn, och att detta är viktigare än fastighetsskattens vara eller icke vara? Samtidigt är det sexton procent av svenska folket som inte röstar över huvud taget. Varför inte börja här? Det kan vara frestande att tala till de redan insatta, de redan medvetna. Men detta skapar klyftor istället för att motverka dem. Att istället organisera underifrån gör att vågor sprids i hela samhället. För det andra: det finns ingen genväg förbi organiseringen. Det räcker inte med nya ledare, pr-byråer, appeller, artiklar och analyser. Under krisen skrevs det mängder av artiklar på temat ”Varför tar inte vänstern chansen?” Men vänstern är inte någon annan. Vänstern är ingen statlig myndighet som rycker in när man ber dem. Vänstern är du och jag. Och utan en bred uppslutning kommer vänstern aldrig kunna bli stark. Det här är de medverkande i Hopsnackat tydligt medvetna om. De berättar att trots att många av de anställda är med i facket, trots att det finns avtal, så följs de inte automatiskt. Partivänstern, facket, avtalen är lika starka som människorna är, varken mer eller mindre. Organisering är ett mödosamt och otacksamt arbete, men det går inte att komma förbi det. En enda organiserad människa betyder mer än tio facebookgrupper och femtontusen namnunderskrifter. Vikten av organisering gäller också för opposition inom partierna. Det är inte genom appeller man drar socialdemokratin åt vänster, utan genom att organisera sig inom partiet och driva en linje. Berättelserna i Hopsnackat följer folkrörelselinjen precis som Frances Tuuloskorpis tidigare bok Folk och andra bullar. Det är ett exempel på en typ av facklig aktivism som försöker förbigå byråkratin och göra steget kort mellan snack och handling. När man vill förändra något på jobbet är det första man gör att tala med jobbarkompisarna, inte att ringa sin ombudsman. Men det finns även problem som kan uppstå. Något som flera av de medverkande i Hopsnackat vittnar om är att sammanslutningen kan bli kortvarig. Har man inte byggt upp en byråkrati kan det lätt bli en typ av tomtebloss-aktivism, där man lyser starkt i några minuter, bränner ut sig och sen slocknar. Det gäller att ha en strategi för hur man ska behålla människor, inte bara hur man ska locka dit dem. 232  

socialistiskdebatt 197


K ajsa Ekis Ekman läsning

Generellt sett stannar människor kvar i grupper där de har uppgifter och inflytande och där det händer saker och arbetet känns meningsfullt. Om de inte får något att göra, inte kan påverka och inte ser vad det hela leder till är risken stor att de droppar av. En annan fara när man talar om vikten av organisering är att det kan uppstå ett teoriförakt. Det finns de som börjar hylla striden för kaffepausen och kampen för fler övergångsställen som det enda viktiga och menar att man kan slänga teorin överbord, för det är ju det här, praktiska, som gäller! Det är ju så man får människor med sig, sägs det, inte genom stora drömmar, utan genom små saker, för det är vad människor bryr sig om! Att ”knacka mer dörr och läsa mindre Marx” som det holländska socialistpartiet gör enligt Aron Etzlers beskrivning i SocialistiskDebatt 2/2009. Men mindre Marx kan folk knappast läsa idag – till och med många vänsterpartister verkar ju inte göra det särskilt mycket – så då får de väl sluta helt och hållet? Visst är lokala frågor viktiga, men även här finns ingen genväg förbi utmaningen att både organisera och bilda människor. En person som är politiskt aktiv men obildad kan vara precis lika lättlurad i vissa frågor som vem som helst. För övrigt: ju yngre man är, desto större frågor engagerar en oftast; man börjar med rymden och varför dinosaurierna dog ut, sedan går man vidare till den egna döden och i tonåren är det ideologier, kommunism och anarkism, innan man smalnar av till partier och enfrågor och kanske landar man någonstans vid behovet av trafikljus vid övergångsstället. Många visa ord har sagts om hur vänstern ska komma igen. Jag håller helt med dem som pekar på behovet av en helhetlig framtidsplan istället för ett duttande i olika småfrågor. Den stora frågan är ju: Hur ska vi leva i en värld där klimatkrisen (och den sinande oljan) kommer att omöjliggöra civilisationen så som vi känner den? Det handlar om att analysera läget: klimatförändringarna, klassammansättningen, migrationen, globaliseringen – och skapa konkreta och realistiska planer för en omställning till ett samhälle som har chans att överleva. Kruxet är bara att vi aldrig kommer att komma dit om vi inte organiserar oss. socialistiskdebatt 197 

233


Medverkande Anki Ahlsten

är partisekreterare för Vänsterpartiet.

Hans Arvidsson

sitter i styrelsen för Centrum för marxistiska samhällsstudier och har tidigare varit studie- och politisk sekreterare för Vänsterpartiet.

Josefin Brink

är riksdags- och partistyrelseledamot samt arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Emil Broberg

sitter i Vänsterpartiets partistyrelse, styrelsen för Sveriges kommuner och landsting samt är politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Östergötland.

Helena Duroj

är pedagog och författare och har många års erfarenhet av uppdrag på olika nivå inom Vänsterpartiet, senast som ledamot i programkommissionen.

Kajsa Ekis Ekman

är frilansskribent, medgrundare av Klimax samt styrelseledamot i Centrum för marxistiska samhällsstudier. Hon är också författare till Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (Leopard 2010).

Ali Esbati

är ekonom. Han har tidigare varit ordförande i Vänsterpartiets programkommission och jobbar nu på tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse i Oslo.

Ida Gabrielsson

är ordförande för Ung Vänster och sammankallande i Vänsterpartiets framtidskommission

Stig Henriksson

är kommunalråd för Vänsterpartiet i Fagersta kommun.

CH Hermansson

har tidigare varit partiledare för VPK. Han har skrivit flera böcker om maktförhållandena inom svensk kapitalism, och är grundare av och sitter i styrelsen för Centrum för marxistiska samhällsstudier.

Martin Hofverberg

är ordförande för Tankesmedjan Konflikt, www.dagenskonflikt.se, och medlem i Vänsterpartiet.

Jens Holm

är riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Olof Holmgren

är medlem i Vänsterpartiet Malmö.

SocialistikDebatt!

utges av CMS förening för SocialistiskDebatt (Centrum för marxistiska samhällsstudier) Ansvarig utgivare C H Hermansson 08-651 70 04 Redaktör John Hörnquist Redaktion Lisa Ahlqvist Erik Berg Börje Bergfeldt Pål Brunnström Magnus Dahlstedt Paula Mulinari Linnea Nilsson Martina Nilsson Petter Nilsson Thaher Pelaseyed Anita Persson Henrik Skrak Mirjana Westermark Grafisk form Jesper Weithz Sättning Pål Brunnström Tryck Bookwell, Borgå Finland

Kontakta redaktionen Nobelvägen 51b 214 33 Malmö socdebatt@cmsmarx.org 08-651 70 04 Prenumeration 200 kr/år PG: 417 25 27-6 Lösnummer 65 kr, beställ på www.redplanet.se Kontakta CMS Box 126 60 112 93 Stockholm csm@cmsmarx.org 08-651 70 04 Tidningen produceras med stöd av Kulturrådet Citera gärna men glöm inte ange källa. ISSN 0246-1491


John Hörnquist

är redaktör för SocialistiskDebatt och ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm.

Wiwi-Anne Johansson

är riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Sara Mohammadi

studerar pykologi och är skribent på Flamman.

Anders Neergaard

är aktiv i Vänsterpartiet Malmö och arbetar som forskare på Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings Universitet.

Staffan Norberg

är kommunalråd i majoritet i Södertälje sedan tio år och före detta ledamot i Vänsterpartiets partistyrelse.

Ana Rubin

är suppleant iVänsterpartiets partistyrelse och aktiv i Vänsterpartiet Landskrona.

Birgitta Sevefjord

är oppositionslandstingsråd för Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting.

Jonas Sjöstedt

är riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Tobias Smedberg

är PR-konsult och vänsterpartist.

Jörn Svensson

har skrivit flera böcker och tidigare suttit riksdagen och EUparlamentet för Vänsterpartiet.

Jonas Thunberg

är redaktionschef på Flamman.

America Vera-Zavala

är dramatiker, konstnärlig ledare och författare till bland annat boken Deltagande Demokrati (Agora).

Dick Urban Vestbro

har tidigare varit kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Stockholm stad. Han har varit aktiv i freds- och solidaritetsarbete i många år.

Jonas Wikström

arbetar som marknadsförare och har varit aktiv i Vänsterpartiet sedan början av 1990-talet.

Pernilla Zethreaus

har tidigare varit partisekreterare och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Gunnar Ågren

har tidigare varit generaldirektör och landstingspolitiker för Vänsterpartiet.


Socialistisk Debatt #197