__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Sn@belPosten

Historia

Nummer 2, 2020 Pris 25 kronor

Ekeby bruk

Kultur Lego-Per

Vi har tr채ffat Emma och Ida fr책n filmen

CATWALK ed Nu m

A R Y Fxtra sidor!

e

Vi har 채ven tr채ffat radioprataren Titti Schultz, skrivit om vinylspelarens historia och om slemsvampar

1


Poesidan Diktgåtorna - kan du gissa vilka föremål som döljer sig i gåtorna? Te x

Gåta 1

Gåta 3

Till hjälp att baka min kaka

Mängder av val

Visst får du smaka

Kan kännas kall och sval

Med kraftiga tag

Meningar som bygger

Jag nu smeten har

Kanske en historia om bygden

Fluffig och fin, det är min melodi

Orden bildas i en lång rad

t rd t: Anneli Qvarfo

Kan du gissa vad?

Gåta 2 ok :b a3 gåt filt, nick it: gå ta 1: visp, gåta 2: pick

På en gräsplätt med fnitter Värme från solen

Fa c

I solen jag sitter

Ingen sitter på stolen Maten är dukad

En del av mig

T

ex

Mina ord är mer än ord Sedan jag mötte dig Tiden vi delat Spelas om och om igen Jag vet att du alltid Finns vid min sida Du vet att jag alltid Finns vid din

Jag är mer än bara jag Sedan jag mötte dig Vi berörs inte av tiden Minst en av oss har hittat hem När du tvivlar om natten Kom ihåg vad vi sagt Att sårbarheten vi bär på Är samma styrka som vi haft

Vi talar i tanken Och jag minns dina ögons djup Dina tårar är mina Mitt skratt är ditt när det tar slut Du kan vila ditt huvud Dröm vidare min vän Du kommer alltid att vara den Som hittade mig

Om friheten visade sig Tog vi den i handen Vi står här tillsammans Vart vi än är I evigheten fortsätter Våra liv utan slut Och jag följer varje fotspår Du lämnar hos mig

2

on

Snart är den slukad

t: ss kt Reb ecca Albre

@


Snabel-Posten:

Hallå alla Snabel-läsare! Nu spirar vårblommorna i rabatterna, och på redaktionen så spirar det nya, kreativa och finurliga artiklar. Så gå nu ut i vårsolen och lägg dig under ditt favoritträd. Glöm bara inte ditt alldeles nya, färgsprakande ex av tidningen så klart! Trevlig läsning, önskar er chefredaktör Nils Pleje

Knivstagatan 10B 753 23 Uppsala 018-727 40 03 snabel-a@uppsala.se www.snabelposten.se Ansvarig utgivare: Mari Ekh 018-727 71 57 Chefredaktör: Nils Pleje Layout: Nils Pleje Redaktionssekreterare: Christopher Lundgren Illustratör: Eva Wiik Korrektur: Mattias Persson Tryck: Wikströms Tryckeri AB

På webben

@ www.snabelposten.se

• Fredrik Löfgren - Robotutvecklare • Uppsala brygghus

Redaktionen:

Jonas Bennemark, Mattias Persson, Erica Belin Westerlund, Eva Wiik, Rebecca Magnestig, Karl Johan Säll, Hjalmar de Jong, Rebecca Albrektsson, Linn Andersson, Anneli Qvarfordt, Magnus Hedman, Christopher Lundgren

• Lego-Per - hela intervjun

• Vinylens historia - extramaterial • Filmklipp - bokbinderimaskiner • Film- och musikrecensioner

Innehåll Dikter.............................................. 2 Titti Shcultz...................................... 4 Vinylens historia............................... 6 Ekeby bruks historia.......................... 8 Catwalk........................................... 10 Filmrecensioner................................ 12 Vägens Hjältar.................................. 13 Slemsvampar................................... 14 Uppsala Bokbinderi........................... 16 Lego-Per.......................................... 18 Serie............................................... 20

Visst vill du ha fler nummer av

Sn@bel-Posten? Kontakta oss!

En helårsprenumeration kostar 150:Lösnummer till försäljning finns på Snabel-Posten Knivstagatan 10 B

Prenumerationsvillkor: Prenumeration förnyas automatiskt om inte uppsägning sker senast två veckor efter att du fått sista numret. Utebliven betalning räknas ej som uppsägning.

Hej! Jag heter Snabla och är Snabelpostens nya maskot, som Anneli har handvirkat! Jag följer med ibland på reportage, och får träffa spännande människor. Jag har gömt mig på tre ställen i tidningen, se om du kan hitta mig . . . Facit hittar du på baksidan av tidningen.

!

Nu utökar vi Snabel-Posten med fyra sidor, så att du som läsare får ännu mer intressant läsning för pengarna!

Omslagsfoto: Christopher Lundgren

3


Radio

Titti Schultz

5 december åkte jag och Nils till Sveriges Radio i Stockholm för att intervjua radiopratare Titti Schultz på hennes jobb. Hon jobbar på P4 Extra och har även jobbat på andra radioprogram. Det var en rolig och trevlig intervju. Namn: Titti Maria Kristina Schultz Född: 1972 25 maj Bor: På Södermalm i Stockholm

H

ur kom det sig att du ville jobba med radio? - Jag visste inte att jag ville jobba med radio, för jag hade tänkt att jag precis som du skulle vara skrivande journalist, så jag tänkte att jag skulle gräva och leta efter sanningar, och sådär. Men när jag hade pluggat klart, vilket jag gjorde i London, så flyttade jag hem. Då fick jag inte jobb på lokaltidningen i Gävle där jag kommer ifrån, så då tjatade jag mig till ett jobb på kommersiella radion, som hade lokala nyheter, och sen blev jag kvar på radion av en slump, egentligen, och gjorde mer och mer intervjuer och program istället för nyheter. Så det bara hände. Så plötsligt så fann jag mig själv på P4 extra.

väldigt stolt över det vi gjorde tillsammans. Så jag gjorde RIX Morronzoo från 1996 till 2013, och sen efter det gjorde jag ett program som heter Vakna med NRJ, på radiokanalen NRJ, jag gjorde det i tre år, och efter det jobbade jag i nästan två år med ett morgonprogram på en lokal Stockholmskanal, inom Sveriges radio, som heter P5, och sen när jag hade gjort det fick jag frågan om jag ville börja sända P4 Extra, som faktiskt är Skandinaviens största aktuella program i radion, och det går ju inte säga nej tack till det. Det är det roligaste man kan göra i radion, så nu har jag sänt P4 Extra i 1 år och 2 månader, nu när vi sitter här och pratar med varandra. Det var en stor dag när jag skulle börja på P4 Extra, jag var jättepirrig och jättenervös, det är runt en och en halv miljon personer som lyssnar, så att jag var lite pirrig kan jag säga, men det gick bra och sen

Vilket var det första radioprogram som du gjorde? - Efter jag hade gjort nyheter i två år började jag jobba i Stockholm, och då jobbade jag på trafikredaktionen och rapporterade trafikolyckor, och det är ju ett jätteviktigt jobb, men det var inte så jättekul för mig, och sen fick jag frågan om jag kunde tänka mig att göra ett morgonprogram som hette RIX Morronzoo, och då gjorde jag det med två killar som heter Jesse och Loogna. Det var 1998, så det var faktiskt mitt första riktiga radioprogram, och sen jobbade jag med det i jättemånga år. Vilka radioprogram har du arbetat med? - Det är ju nästan bara RIX Morronzoo. Men det är ju inte ”så bara”, vi var ju väldigt framgångsrika, och jag är 4

Text: Rebecca Magnestig Foto: Nils Pleje

så tycker jag också det har blivit bättre och bättre hela tiden, man blir mer och mer bekväm i sin roll. När började du med radioprogrammet RIX Morronzoo och hur länge var du där? - 1998 började jag med Jesse och Loogna och sen jobbade jag med dem i två år och då bestämde dem sig för att dem skulle gå till en annan radiokanal, och då fick jag inte följa med helt enkelt, så då visste jag inte vad jag skulle göra, men då var jag kvar på RIX Morronzoo så gjorde jag det med Roger Nordin och Gert Fylking och sen höll jag på med det till, jag tror att det var 2013. Kan det vara 22 år som jag har jobbat med radio och med RIX Morronzoo? Jag är helt borta, men jag räknar också väldigt dåligt, men låt mig säga såhär: jättelänge! Vad hade du för arbetstider när du arbetade med RIX Morronzoo? - Började tidigt. Under en period när jag också gjorde nyheterna då var jag inne klockan fyra, men sen nöjde jag mig med att komma in vid fem. Så att från klockan fem till ungefär ett, två på eftermiddagen.


Hur var det att jobba med Roger Nordin (radiopratare för RIX Morronzoo)? - Vi har ju haft så otroligt mycket roligt under årens lopp och jag tycker också att vi länge var duktiga på att göra varandra bra, lyfta varandra, vara ett bra team tillsammans och det tror jag är viktigt. Men sen om man har jobbat tillsammans så länge som vi gjorde så blir man ju jättetrött på varandra också. Vi träffade varandra mer än vad vi träffade våra familjer

jobba dom här tiderna. Det är ju jag som har jobbat morgnar i hela mitt liv, jag tycker att hela dan bara går.

Av alla radioprogram som du har gjort, vilket har varit roligast att göra? - Vilken svår fråga. RIX Morronzoo var ju jättekul för vi gjorde så otroligt mycket knäppa saker och vi gjorde saker som ingen har gjort i radion någonsin förut, jätteknäppa reportage. En hel del viktiga reportage också. Vi bröt ny mark med det kom”Att vi kan laga människor är så häftigt. mersiella morMan liksom gör ett hål i en person och så gonprogramkan man antigen spika ihop eller sy ihop met. Men nu när jag jobbar med eller ta bort eller lägga till någonting” P4 Extra så är det kanske inte tokroligt hela och våra bästa vänner, så till slut var tiden, att jag skrattar igenom hela vi ganska trötta på varann också. dagarna, men jag får använda hela huvudet. Jag får prata om jättesvåra ämnen och jätteroliga ämnen, och Vad har du för arbetstider när du även träffa jättespännande människor. jobbar med P4 Extra? Där har du och jag en lyx, Rebecca, - Här brukar jag komma in ungesom får träffa olika människor som fär halv tio på dagen och sen sänder gör olika saker, det tycker jag är så vi programmet till klockan tre. Sen lyxigt. Det här programmet har ju en brukar jag vara kvar till klockan fyra. annan tyngd också, och det är väldigt Man har lite möten och så spelar man spännande för mig att få jobba med in en trailer för nästa dags program. det. Jag kan inte välja. Berättar vilka gäster som kommer och vilka ämnen som ska tas upp. Och sen dansar jag ut vid fyra ungefär på eftermiddagen, det är jätteovant att

5

Vad är det som är roligt att jobba med radion? - Det går fort. Jag älskar direktsändning, det är sådan nerv i det. Det som händer nu, det går inte att ändra, det jag säger, det är där och då och sen så har det liksom försvunnit, så att det som blir fel det går inte att ändra, och det som blir bra då är man jätteglad att några hann höra det. Vi kan också ändra när det händer en nyhet under sändningen, då kan vi snabbt slänga in det. Jag kan göra en telefonintervju med någon eller vi sätter en person i en taxi och kör hit dem till min studio, vi kan vara otroligt på tå. Ett litet otäckt exempel det var ju när terrordåden inträffade i Stockholm, då jobbade inte jag med P4 Extra men då var det alltså långt över tre miljoner människor som valde att lyssna på Sveriges radio för att man vet att man får information och att det finns tung journalistik och som levererar sanningar och exakta rapporter om vad som händer. Det är ju helt otroligt att man säger något i en studio, och så är det så många som hör det, det är fantastiskt. Det är otroligt kul. Om du inte jobbat med radion, vad hade du jobbat med då? - Det är svårt. Men jag hoppas att jag kanske hade varit kirurg, för det tycker jag är spännande. Att vi kan laga människor är så häftigt. Man liksom gör ett hål i en person och så kan man antigen spika ihop eller sy ihop eller ta bort eller lägga till någonting, som gör att en människa kan leva och vara jättefrisk. Jag är helt fascinerad av det. Jag har faktiskt varit med på ett par operationer och tittat. Jag tycker det är väldigt spännande. Folk tror att jag är galen, men jag tycker det är jättespännande! Får du bestämma själv vilka ämnen som du ska prata om i radion eller följer du ett manus? - Jag kommer ju in halv tio, och då har redan några av mina kollegor jobbat för att ha koll på de viktigaste nyhetshändelserna som har hänt sedan dagen innan, och även under morgonen, så då har de bestämt vilka nyheter vi ska prata om och fördjupa oss i. Men jag får vara med och tycka till om gäster och jag tycker till om alla andra ämnen, så det är ett väldigt kul sammarbete med mina kolleger uppe på redaktionen.


rna

Kultur

no m

tide

Vinylens historia

Text: Magnus Hedman Foto: Wikimedia Commons

Vi ge ny t lens te i r ä popul

Föreställ dig följande scenario: du har valt den skiva du vill spela, du tar försiktigt ut den ur sitt innerfodral, placerar kakan försiktigt på skivspelarens skivtallrik, hittar hålet, sänker ned diamantnålen i skivans yttersta spår och njuter av det knastrande ljud som minuterna senare fyller rummet. Sätter dig bekvämt tillrätta i en fåtölj och njuter i fulla drag.

V

inylen är inte bara ett stycke shellack med ingraverade ljudspår, det är ett stycke historia som har dammats av och åter har fått plats i finrummen. Vinylen är här för att stanna. Lite bakgrundhistoria, nu och då Vinylen har sina rötter i 1930-talet medan kompaktskivan (CD-skivan) först pressenterades 1982, vilken delvis kom att slå ut LP-skivan, men inte helt som tur är. När CD-skivan ”damp” ned var det något av en musiksensation, och de flesta siare var ense om att LP-skivan inom loppet av några år skulle vara helt borta, en profetia som visade sig vara ”helt uppåt väggarna”, eftersom den just nu kommer tillbaka mer och mer. Hur många vinylskivor säljs idag? Även om man ser en lätt nedgång i försäljningen av vinyl under 2019 så är intäkterna större för vinyl än för video-streaming (som Youtube) i Storbritanien. År 2017 sa man att för 10 år sedan var det 5 % av försäljningen som var vinyl. År 2017 steg siffrorna till 75 %! Det är en enorm ökning på 10 år!

Vinylen är tidlös, har ett igenkännande utseende och ett karaktäristiskt ljud. Den är ett materiellt stoft av hur musiken lät förr, och hur den alltjämt låter idag. Samt att jag personligen tror att oavsett ålder så har alla någon relation till LP-skivan. Den är värd allt sitt beröm så vi lyfter hattarna av och hälsar vinylskivan åter. Många vill åt det analoga ljudet, vill känna känslan av att färdas bakåt i tiden, men ändå inte. Sedan är det kulturellt kul att samla på vinyl som dessutom ger mer än CD:n.

lar en helt äkta känsla. Jag kan bara hålla med. I allmänhet brukar det heta att vinyl och LP har längre hållbarhet än CD:n, men att det kan såklart variera från fall till fall, från skiva till skiva. Det är inte enbart en svart kaka med ingraverade ljudspår på vardera sidan, utan ett stycke historia som åter har fått stiga fram i ljuset. Låt oss stanna tiden och återvända till 50-talet då man en tid hade en parallell försäljning av både LP-skivor och stenkakor som var det rådande mediet, och anledningen till varför man gjorde på det här viset var att man ville ha en så stor publik som möjligt. Men mot slutet av 50-talet skuffade LPskivan undan stenkakan som snabbt förlorade sin marknad. Du som läser detta skall veta att detta var inget som gick snabbt, utan det var en långsam förskjutning, där stenkakan dominerade i början, men att LP-skivan i det långa loppet stod som segrare.

Hur ser försäljningen av LP-skivor ut i USA? Där säljer man LP-skivor för 4,5 miljoner (men inte om man ”Jag skulle vilja påstå att lyssna på vinyl skall tro försäljare och är att resa tillbaka i tiden till en tid som är distributörer som hävdar att siffrorna är misslik vår, men där allt gick i ett stillsammare visande). En artikel från tempo än vad det gör idag” 2019 visar att nu har försäljningen av vinyl och CD till och med gått om nedladdad fysiska produkten (jag inräknad), det är musik, så t ex iTunes har nu halkat ned många som anser att LP-skivans format på en tredjeplats i USA. är fräckt, retro och helt inne. Dessutom kan jag tänka mig att många gillar att Jag är helt övertygad om att videt går utmärkt att läsa om artisten/ nylspelaren behövs i en tid när det gruppen på konvolutet samtidigt som högteknologiska samhället snurrar skivan snurrar på skivtallriken i ens allt snabbare, den skänker det lugn skivspelare. Många som diggar ljudet och andrum som behövs för att vi skall från LP-skivan upplever att den ger ett kunna återhämta oss och få nya krafter. varmare och skönare ljud, och förmedIntresset för vinyl ökar hela tiden. Min egen hypotes är att många, inte minst de unga idag vill ha den här

6


Visste du att vinyl är ett analogt lagringsformat som återger ljud med en väldigt hög kvalité? Eller att ljudets information lagras på spår i skivan, och som speglar det ursprungliga ljudets vågform? Om du visste det så visste du nog även att den här tekniken innebär att nästan ingen ljudinformation går förlorad, och att den ”matas” direkt till sin förstärkare, utan någon sorts konvertering. Vinylskivor är av ett högst hållbart material (förutsatt då att skivorna förvaras på rätt sätt). Faktum är att de vanligaste skadorna rörande vinyl förekommer just vid hanteringen av dessa. Det kan bero på att man är ovarsam när man lägger på skivan på skivtallriken. Vinylskivor finns i tre storlekar: 7, 10 eller 12 tum (vilket motsvarar 178, 254 och 304 mm i diameter). Likaså finns skivorna i tre storlekar 45-varvare, stenkaka (minsta formatet), 78varvare (större) och vinyl (störst). För att du skall kunna spela dina vinylskivor skall/bör du ha en skivspelare, där en pickup (den som stiftet sitter fast på) och stiftets nål läser de graverade spåren i skivan. Jag skulle vilja påstå att att lyssna på vinyl är att resa tillbaka i tiden till

en tid som är lik vår, men där allt gick i ett stillsammare tempo än vad det gör idag. Vidare skulle jag säga att varför vinylen åter är ”på tapeten” beror på att allt fler vill återgå till det gamla, och de vill ha en fysisk produkt, något ”att ta på”. Tidigare skrev jag att vinylskivor säljs som aldrig förr, vilket givetvis även är ett tecken på att vinylpressarna åter arbetar för högtryck. Jag vet att många störs av att det knastrar när skivan spelas, men det är något jag inte förstår då jag tycker att knastret bara tillför en känsla av lugn och hemtrevnad. Jag är av den uppfattningen att digitaliserade tjänster såsom Youtube och Spotify inte tilltalar mig det minsta, de saknar stil, finess och all den flärd som LP-skivan skänker lyssnaren. Det är olika, men framförallt pratar vi dels om samlarna som föredrar att samla på originalskivorna. Dels om de yngre grupperna som bara tycker att det är häftigt med vinylskivor och dels så kan man samla av nostalgiska skäl, samt att det är en högre hippifaktor att samla på vinyl och det är mer exklusivt. Du som läser detta förstår att denna artikel skrivs av en person som är helt såld på vinylskivan, ja hänryckt av den rent av, och inte kan tänka sig att skriva om något mer angenämt och storslaget i vårt högteknologiska och sönderstressade samhälle. Så varför skriver jag om

Ja, om det analoga ljudet vi dig ber Så att vi alla dina kvaliteter ser Vad kan man tänkas önska mer? Magnus Hedman

Läs extramaterialet på www.snabelposten.se 7 7

detta ämne tro? Därför jag tror att det finns ett intresse och en längtan efter det, så enkelt är det.

Basfakta om vinyl Vinyl består av vinylklorid som då är ett halogenerat kolväte. Den vanligaste plastsorten som man använder sig av vid LP-tillvekning heter polyvinylacetat (vilket är ett bindemedel). Vinylacetatet är ester av allylalkohol och ättiksyra. Vinyl (tyg) består till stora delar av polyvinylfibrer. Både 7 och 12 tums skivor var mycket populärare än 78-varvaren. Orsak: 78-varvaren var ömtåligare och gick lätt sönder. LP står för Long Play, och är det format av vinylskivor som kan lagra flest låtar. EP var ett annat format av vinylskiva, men rymde färre låtar.


Historia

Text: Hjalmar de Jong

Ekeby bruks historia

Gammla Ekeby bruk. Färglagd av: Eva Wiik. Originalbild: Alfred Raap

Tegel och kakelugnar – från 1800-talet till ca år 1920

U

nder 1700-talet och 1800-talet hade Uppsala drabbats av flera stadsbränder. Eftersom nästan alla husen var gjorda av trä och låg tätt bredvid varandra så kunde elden spridas snabbt över staden, vilket ledde till att även de bränder som kunde verka små och lätta att släcka, kunde på bara en kort stund leda till att hela staden brann ned till grunden. Det ledde till att man på den senare halvan av 1800-talet bestämde regleringar av rätten att uppföra trähus inom stadens område. Så därför började man bygga fler hus av tegel istället, vilket ledde till ett ökat behov av tegelbruk runt omkring Uppsala. I mitten av 1880-talet så bestämde sig adjunkten Erik Andersson, som var ägare till Ekeby gård, att skicka in lera från området kring Ekeby till Ultuna, för att de skulle kunna analysera leran och se om den var lämplig för att göra tegel av. Leran från Ekeby visade sig

vara perfekt för att användas som material för tillverkning av tegel, och därefter grundades Ekeby bruk i januari år 1886 under namnet Upsala Ekeby AB (Uppsala stavades med ett p på den tiden). De flesta av delägarna till företaget tillhörde den rika familjen von Bahr och de leddes av Carl von Bahr som var den nya häradsövdingen i Uppsala. Aktiekapitalet blev 100 000 kronor vilket motsvarar ungefär 7 miljoner

kakelugnar per år till att börja med, och sedan eventuellt öka antalet när fabriken växte. Bokhållaren Gustaf Andrén blev disponenten som skulle övervaka arbetet, och fick bo i en stor och fin villa som låg precis bredvid bruket. Han bodde där och fortsatte som disponent fram till sin död år 1915. Villan finns kvar och kallas fortfarande för disponentvillan, men den har restaurerats så den ser inte riktigt ut som den gjorde då (det vita huset i vänster hörn på bilden ovan). Arbetsförhållandena under Ekeby bruks första decennier var mycket hårda. Arbetstiden var från 6 på morgonen till 21 på kvällen, men de som arbetade som styckformare skulle börja redan klockan 3 på morgonen. Arbetarna jobbade alla dagar i veckan utom söndagar och vissa helgdagar, som juldagen och påskdagen. De fick aldrig någon semester och de fick aldrig någon pension, och även de som senare hade

”Arbetstiden var från 6 på morgonen till 21 på kvällen”

kronor idag. Man byggde en ringugn av tysk modell som beräknades kunna tillverka 2 miljoner tegelstenar per år. De byggde också en smedja, slöjdbod, tegelpresshus, tegellador och även en kakelfabrik, där de skulle tillverka 500

8


arbetat där i över 50 år kunde bli helt utan pension när de var så gamla och svaga att de var tvungna att sluta. Man sa att det här var ett arbete som man kunde ha livet ut, och då menade de bokstavligt talat att man arbetade tills

”Man hade även barnarbete men barnen fick arbeta utan lön” den dag man dog. Det fanns inte heller någon skadeersättning man kunde få om man blev skadad i arbetet. Lönen var 15-20 öre i timmen vilket motsvarar ungefär 8-10 kronor idag, så det räckte till mat för dagen för en familj ungefär, men inte mer än så. Arbetarna och deras familjer bodde också på arbetsplatsen och hela familjen kunde också hjälpa till i arbetet. Kvinnorna fick en mycket lägre lön än männen och man hade även barnarbete, men barnen fick arbeta utan lön. Barnen gick ju i skola på dagarna men när de kom hem från skolan ansågs det som självklart att det skulle hjälpa familjen i bruket under resten av dagens timmar, så att de kunde lära sig pappans jobb, eftersom det var ju tänkt att de skulle fortsätta jobba där när de gått ut skolan, vilket oftast var vid tolv eller tretton års ålder, och då kunde de börja arbeta på heltid, alltså 15 timmars arbetsdag under resten av livet. År 1897 så hölls en stor utställning i Stockholm som kallades för allmänna konst och industriutställningen. Den hölls till minnet av att Kung Oscar II hade suttit som regent över Sverige och Norge i 25 år. Utställningen höll till på Djurgården mellan maj och oktober och den var framförallt till för att visa upp vad man hade åstadkommit inom konst och teknik under de senaste åren. Det var 3722 utställare varav Ekeby bruk var en av dem, och det kom runt 1,5 miljoner besökare under hela utställningstiden. Det var där som Ekeby bruk blev känt utåt i landet och även internationellt. År 1912 byggdes järnvägen fram till Ekeby bruk vilket gjorde transporterna enklare. Den järnvägen gick mellan Uppsala och Enköping men är

nu tyvärr riven. Fabriken expanderade och moderniserades vid den här tiden och i slutet av årtiondet så infördes även elektricitet till Ekeby bruk.

År 1937 var Ekeby bruk med på ännu en utställning i Paris och år 1939 hölls en utställning i New York där Ekeby bruk också deltog.

Under 1910-talet kommer begreppet ”vackrare vardagsvara”, vilket innebär att man vill satsa mer på vardagsföremål som är fint dekorerade, men som också har en praktisk funktion istället för lyxföremål som till exempel dyra porslinsskulpturer. Så då börjar Ekeby bruk anställa flera konstnärer som är specialiserade på att tillverka vackra vardagsföremål. År 1917 var Ekeby bruk även med på Hemutställningen i Stockholm där olika företag ställde ut olika vardagsföremål av keramik och porslin som man tyckte passade i vanliga hem. Mot slutet av 1910-talet hade Ekeby bruk fått över 300 anställda arbetare.

Under andra världskriget (19391945) så blev kontakterna med yttervärlden begränsade och en del resurser blev det stor brist på, men lera fanns det fortfarande gott om, så bruket kunde fortsätta att existera genom hela kriget.

Hushållsföremål och konst – från ca år 1920 till år 1945 På 1920-talet lyckades de inte sälja lika många kakelugnar som tidigare på grund av att det blev vanligare att folk värmde upp sina hus med centralvärme istället. På 1910-talet hade man ökat produktionen till att tillverka 30 000 kakelugnar per år men sen hade efterfrågan börjat minska, så då började de satsa mer på att kakla in badrum och kök och sedan satsade de även på att tillverka mer köksredskap av porslin, som till exempel tallrikar och tekannor.

År 1942 blev Viktor Lindstrand (kallad Vicke) konstnärlig ledare över Ekeby bruk och han tillverkade några elefanter i porslin som blev berömda.

Storhetstiden före fallet – från år 1945 till år 1978 Efter kriget så kom en period av stor framgång för Ekeby bruk. Företaget sålde sina föremål till platser så långt bort som till New York, Nairobi och Sydney. Under 1950-talet så producerade de över 500 000 prydnadsföremål och 3 miljoner blomkrukor per år. Ekeby bruk blev ett av Europas största keramikföretag, och det var också under den här tiden som flest konstnärer jobbade på Ekeby bruk. Men sen började det gå utför. På 1960-talet blev plasten allt vanligare och då började folk köpa köksredskap av plast istället, och framåt 1970-talet så började fler även välja att ersätta kakelgolven i badrummen med plastmattor. Sen började det även komma billigare föremål från andra länder som folk började köpa istället. Ekeby bruk försökte ett tag att också tillverka saker i plast men de kunde aldrig hänga med de nya stora industrierna.

”Under 1950-talet så producerade de över 500 000 prydnadsföremål och 3 miljoner blomkrukor per år” År 1925 hölls en konstutställning i Paris där Ekeby bruk var med och år 1930 hölls ännu en utställning i Stockholm. Det var på den utställningen som funktionalismen slog igenom i Sverige och det blev modernt med raka och enkla former utan några vackra dekorationer eller utsmyckningar. Det gällde inom både konst, inredning och arkitektur. Så från att ha tillverkat de vackraste och mest dekorerade kakelugnar gick Ekeby bruk till att tillverka mer enkla och praktiska köksredskap. 9

Så slutligen år 1978 tvingades Ekeby bruk att läggas ned. Mycket av den gamla fabriken är riven, bland annat de stora ugnarna, de höga skorstenarna och järnvägen som gick förbi fabriken, men några av husen finns kvar. I de husen finns det bland annat ett litet minimuséum om Ekeby bruk, och sen finns ju Konstbruket där som jag skrev om i förra numret, och ett tag så hade även Snabelposten sina lokaler i den byggnaden.


Film

Text: Erica Belin Westerlund Foto: Christopher Lundgren

Ida Johansson och Emma Örtlund

Jag har sett filmen Catwalk som var SÅ bra och rörande. Då blev jag så sugen på att få intervjua Ida Johansson och Emma Örtlund som var med i filmen. Jag träffade dem i Stockholm och intervjun blev väldigt bra, de var så trevliga och de viste hur man spred kärlek.

Hur var det att få gå på en Catwalk i New York? - Det kändes stort tycker jag verkligen, att man gör den här Catwalk i New York. Verkligen underbart att få komma ditt. Jag har aldrig varit där, det var första gången. Är det svårt att gå på en Catwalk? - Nej, kanske i början var det lite svårt, men jag har det i mig.

Ida till vänster och Emma till höger. INFO

- Ja lite grann, jag skissade lite själv, det gjorde jag, sen var det Frida Jonsvens som var vår egna designer, som har gjort de kläderna. Det var underbart att ha sådan fin klänning på sig, jag älskar det. Det är som att jag skapar en egen ”Askunge”, liksom.

Var det jobbigt ibland att vara med i filmen? - I början var det lite jobbigt, man behöver ta om flera gånger, men jag är van. Hur var det att åka hundspan? - Ja det var jätteroligt var det, mot slutet i alla fall var det jätteroligt, och att jag fann min rädsla, men i början blev det inte så bra som jag hade tänkt det. Det var första gången. Jag skulle kunna åka hundspan igen. Namn: Ida Johansson Född: 1990 Yrke: Mitt yrke är att jag jobbar på teater

H

ur kom du med i Glada Hudik teatern? - Ja, det var länge sen. Det var 2012, och det kändes underbart att komma med. Jag var på ett sommarläger i Hudik. Kände du någon innan du kom med i teatern? - Nej, dem kände jag inte innan jag kom ditt. Vad är det bästa att vara med i Hudik teatern? - Det bästa är att man får vara sig själv, och man spelar sin roll, som jag verkligen gillar.

Hur kom du på att du ville ha din träningskola? - Det var i Portugal det började, och det är jag och Per som har gjort det här tillsammans. (Per är grundaren av Glada Hudik-eatern). Kommer du fortsärta att lägga upp dina träningstips? - Det kommer vi göra. Hur var din första tanke när du skulle få vara med i filmen Catwalk? - Jag tycker faktiskt att filmen verkligen var berörande, tycker jag. När jag fick det här samtalet så blev jag jätteglad, liksom allt sken upp, när jag fick reda på det. Fick du själv bestämma hur din klänning skulle se ut? 10

När du inte är i Hudik vad gör du då? - På min fritid så bowlar jag, jag umgås med min man på ett gruppboende, sen dansar jag jättemycket hemma, lagar mat en gång i veckan, det är sådana olika grejer, sen har jag teatern i Mölndal. Jag pendlar med tåg till Hudik lite olika dagar, det beror på. Nu är det inte så mycket, nu är ju filmen klar.

Pizza eller chips? Chips Häst eller katt? Häst Bio eller Bowla? Bowling O’boy eller Coca Cola? O´boy


INFO

Namn: Emma Örtlund Född: Jag är född 1987 den 2/12 Yrke: Fotomodell och skådespelare, och så jobbar jag på dagligverksamhet

Hur kom det sig att du skrev brevet just till regissören Per Johansson som har gjort filmen Catwalk? - Det var så att jag hade blivit mobbad på gymnasiet, och jag kände samtidigt att det var min stora dröm när jag gick på gymnasiet och högstadiet att bli fotomodell, så det var därför jag skrev till honom. Vad hade du för förväntningar när Per kom till dig första gången? - Jag hoppades ingenting, bara att jag håller tummarna. Han hade ringt mig dagen innan och sa att han skulle

Hur var det att uppfylla din dröm? - Det var helt underbart och helt fantastiskt, var det, och det var helt magiskt, det var jätteroligt. Det känns ovant och overkligt med. Jag kände att jag hade vunnit över mobbarna och att jag var fri, och jag kände mig jättelycklig! För de som inte vet vad det är, vad är en catwalk? - En Catwalk är en modevisning, där man går upp och visar upp snygga kläder och vad som är senaste modet, och vilka kläder som gäller för våren, sommaren och hösten. Det är en Catwalk. Det var helt magiskt och jätteroligt att få gå på en Catwalk i USA. Jag kände mig som en ”Askunge”.

Ni som var med i filmen Catwalk, vad gör ni nu efter att filmen är färdig? ”Jag kände att jag hade vunnit - Vi åker runt på turné över mobbarna och att jag var fri. med den här modevisJag kände mig jättelycklig!” ningen, och så visar vi filmen Catwalk på bio, runt hela Sverige, och så blir det massa modelljobb och intervjuer. på turné, att det var därför han skulle komma till mig, och att vi skulle fika Har du själv sett filmen på bio och för att han fyllde år. Men han var inte hur tyckte du det var att se dig själv? på turné, det var bara att han sa så, - Jag har sett den på bio, och jag tyckbara för att han ville överaska mig om te den var jätterolig och jättebra och att jag skulle få bli fotmodell. helt fantastisk. Jag tyckte det kändes Varför ville du bli just en fotomodell? - Det var för att jag hade drömt om det sen när jag gick på gymnasiet och högstadiet, och för att jag ville visa mobbarana att jag är en jättefin tjej och en jättefantastisk tjej.

overkligt och ovant att se mig själv på bio, men samtidigt var det jätteroligt. Hur var det att åka hundspann? - Det var jätteroligt! Samtidigt var det pirrigt och nervöst, jag var rädd att hundarna skulle bita mig, men det gjorde de inte, utan de var jättesnälla. 11

Alexander som var med i filmen han visade mig hur man skulle hälsa på en hund för han är själv van med hundar. Vad var det bästa med hela resan? - Det är Catwalk, och att jag har blivit fotad som fotomodell, det är det bästa tycker jag, och när jag var inne i en stor dockaffär som heter American Girl. Jag samlar på dockor Vad fick du ut av denna stora resa? - Jag fick ut jättemycket! Jag känner att jag har blivit mer självständig och självsäker, och att jag har mognat väldigt mycket, det märker jag. Jag har förändrats mycket som människa, och jag har fått ännu mer kompisar för livet känner jag. Hur vart det att uppträdda på ELLE-galan? - Det var helt fantastiskt, alldeles alldeles underbart, det var jätte roligt, helt magiskt. Vad gör du annars på din fritid? - På min fritid brukar jag vara inne mycket på min iPad, jag gillar att umgås med mina kompisar på mitt boende, så tycker jag om att umgås med min kompis i Värnamo i Småland och så gillar jag att gå på loppisar och secondhand, det älskar jag. Yatzy eller Monopol? Yatzy Dolly Style eller Abba? Dolly Style Popcorn eller Nyponsoppa? Popcorn Gå och shoppa eller gå på bio? Gå och shoppa


Film

Recensenter: Magnus Hedman och Jonas Bennemark Foto: Wikimedia Commons

Filmrecensioner

Magnus filmrecension Catwalk Bryt våldet och fördomar neder, här är hög tid för nya seder. Filmen handlade om 5-6 ungdomar från Glada Hudikteatern som alla hade olika funktionshinder, som hade drömmar och idéer de ville förverkliga, uppbackade av sina föräldrar, men som möttes av folkets hat och förakt, och jämnåriga skrek glåpord efter dem. Så vad visade den här filmen? Den visade tydligt att alla nedvärderingar, förtryck och missuppfattningar som finns kring oss funktionshindrade,

skall krossas, en efter en. Finns det bara människor kring oss som kan hjälpa oss på vår väg att nå våra mål kommer vi att skina och briljera. Ge oss bara chansen! Därför ger jag den här filmen

Fem av fem möjliga. Den är sevärd, den är berörande, går in på djupet och känns ända in i hjärtat. Får ni chansen, gå och se den, ni kommer inte att ångra er.

Jonas filmrecensioner

Bilder: moviezine.se

Ad Astra

VARNING! Spoilers* kan förekomma!

Ad Astra är en rymdfilm. Brad Pitt spelar astronauten Roy McBridge, och han far till solsystemets yttersta gräns för att leta efter sin far. Han kallas in för ett hemligt uppdrag, när en serie elektriska stormar drabbar planeten.

*Spoilers betyder att det kan finnas information i texten som avslöjar viktiga saker som händer i filmerna.

Visst är det en fin film med vackra rymdbilder, vackra vyer av rymden, jorden och månen och fina närbilder, men filmen är ingen höjdare i sig. Det är inte direkt så mycket action i filmen, och många scener i filmen är väldigt sega. Den bästa actionscenen är när Roy möter en blodtörstig babian inuti ett nödställt rymdskepp. Ad Astra är en film för dig som gillar rymddräkter och rymdresor. Fast Brad Pitt gjorde ändå en fin roll i filmen som astronauten Roy McBride.

Ready or not En film som fick stoppas på obestämd tid, för att den var för våldsam, var ”The Hunt”, och den här filmen, ”Ready or not”, är en skräckthriller som är ganska våldsam också, men den fick visas på biograferna. Vi får se Grace som gifter sig med Alex. Sedan på bröllopsnatten så blir det kortspel, och grace råkar då ta fel kort, vilket innebär att de ska leka kurragömma. Men det blir ingen vanlig kurragömma-lek. Kurragömma-leken kommer snart spåra ur. Det blir mer en blodig lek än en kurragömma-lek. Skådespelarna gör sina roller väldigt bra, filmen är väldigt kuslig i vissa scener och gillar man inte skräck så kan man hoppa till ibland. Kusligast i filmen är Helene som har spretigt hår, står och glor, och ser ut som en häxa. Jag blev inte så skrämd av den här filmen, men den blev godkänd och levererade spänning.

Finns på Blu-ray/DVD

Filmen får 2 av 5 Snabla

Finns på Blu-ray/DVD

Filmen får 3 av 5 Snabla

Bilder: foxmovies.com

12


Samhälle

Vägens Hjältar på Kanal 5: Del 2 Intervju med Lena Nilsson

Namn: Lena Nilsson Född: 1953 Yrke: Bärgningschaufför Pölsa eller surströmming? I värsta fall tar jag surströmming Träna på gym eller åka på badsemester? Åka på badsemester. Kiwi eller chips? Det är gott båda. Chips. Läsa en bok eller se en film? Jag läser väldigt mycket så jag säger läsa en bok

I min andra artikel i artikelserien om Vägens hjältar har jag intervjuat bärgningschauffören Lena Nilsson på Assistancekåren, som medverkade i programmet i tre säsonger. En mild vinterdag fick Erica och jag följa med henne på ett bärgningsuppdrag med sin flakbärgare, och det blev mycket trevligt prat på vägen. antingen städa bilen eller tvätta.

L

ena Nilsson började köra bärgningsbil åt den legendariske bärgaren och lastbilsstylisten Svempa Bergendahl 1978. - Att jag började, dels var det att Svempa hade så fina bilar, det var ju intressant, och sedan hade man naturligtvis ett bilintresse i botten, jag var ju ung, och det var kul att prova på något nytt som ingen annan gjorde, säger Lena. Idag har Lena jobbat som bärgningschaufför i över 40 år och bärgat minst 100 000 bilar. Trots att hon fyllde 65 år förra året och har rätt att gå i pension, kommer hon fortsätta jobba så länge hon är frisk och känner att hon orkar jobba. Det finns många saker som Lena tycker är roliga med sitt jobb, dels att hon får träffa mycket folk, men även att det händer saker hela tiden, och att hon aldrig vet var hon ska åka eller vad som kommer att hända under dagen. Dessutom gillar hon att det är så omväxlande och fritt, i och med att hon kan välja vilka jobb hon vill åka ut på. Det tråkiga tycker hon däremot är när det inte kommer in några jobb, men då brukar hon passa på att

Text: Christopher Lundgren Foto: Erica Belin Westerlund

En arbetsdag börjar oftast klockan 7 med att Lena inväntar det första jobbet, och oftast får hon något jobb direkt på morgonen. Hon åker både på jobb som skickas ut via radio, och jobb som hon får direkt från sina kunder, och ibland varvar hon med de olika jobben. - Sedan kan det vara så att det rullar på med jobb också hela dagen, så att det är nätt och jämt att man hinner äta lunch eller gå på toaletten, man kanske inte ens hinner med det för att det är jobb hela tiden, säger Lena. Dock kan vissa dagar vara väldigt lugna, då det inte är så många jobb, eller som nu i vintras då det på grund av det milda vädret inte var någon is och därmed färre avåkningsolyckor, vilket ledde till färre jobb. För att det ska finnas bärgningschaufförer ute på vägarna dygnet runt, jobbar Lena även vissa kvällar samt två helger på en femveckorsperiod, men då är hon ledig på andra dagar istället. Lena jobbar i hela Storstockholm, men håller sig mest till den södra sidan av staden eftersom hon själv bor där. - När man kommer ut på södra sidan av Stockholm så blir man oftast kvar där, men sedan får man körningar över på norr och så kanske 13

man blir kvar där istället, säger Lena. Utöver vanliga personbilar har Lena även bärgat ett flertal limousiner, men de är för långa för att få plats på flaket, så de måste hakas på bakom bilen. Dessutom har hon fått bärgat flera kändisars bilar, bland annat Morgan Alling. När hon skulle bärga Helena Bergströms bil och såg fram emot att få träffa henne, var hon på apoteket och skickade ut maken Colin Nutley istället, men även han visade sig vara väldigt trevlig. Lena är en av få kvinnor i bärgningsbranschen, och i Stockholm jobbar idag endast fyra kvinnor, även om det under en period var tio stycken. Dock har synen på kvinnliga bärgningschaufförer förändrats till det bättre. - Numera är det inget märkvärdigt längre, men förr när jag började köra bärgningsbil, då var folk väldigt misstänksamma när det kom en ung tjej farande, säger Lena. I början kunde Lena se skräcken i gubbarnas ögon, men det gick snabbt över när de såg att hon behärskade situationen. Till och med manliga kollegor var skeptiska och ville inte ha in några kvinnor i branschen. - De ville helst inte hälsa på mig. De tittade åt andra hållet när de åkte förbi, säger Lena. Med tiden blev

det bättre och bättre, och numera har folk en positivare inställning. Särskilt kvinnor uppskattar när det kommer en kvinnlig bärgningschaufför. Lena medverkade i Vägens hjältar från säsong 5 till 7. Dock blev hon tillfrågad redan inför första säsongen, men just den dagen de hade introduktionsmöte med Vägens hjältar var hon ledig, och då valde hon att avstå från att medverka i programmet. - Men lite senare bärgade jag en utav tjejerna som håller på med produktionen och då sa hon så här: ”du måste vara med Lena”. ”Ja, okej då”, sa jag, så hoppade jag med i alla fall, säger Lena. Att medverka i programmet tyckte hon var trevligt, och de personer hon jobbade med var supertrevliga. Men det var också påfrestande och allting tog längre tid med TV-teamet närvarande, och inför den åttonde säsongen valde Lena att inte medverka något mer i Vägens hjältar. En av programmets mest populära bärgningschaufförer Berra Silwing, som jag intervjuade till förra numret av SnabelPosten, är en av Lenas nära kollegor, och de har jobbat ihop vid flera tillfällen under årens lopp. Läs hela intervjun på www.snabelposten.se


Natur

Text: Mattias Persson Foto: Wikimedia Commons

Slemsvampar (Myxomycota)

De flesta människor känner till tre riken i livets träd - djur, svampar och växter. Men livet består av så mycket mer. De flesta känner också till bakterier och virus, samt olika sorters alger, som är en sorts växter. En mindre känd grupp är slemsvampar.

D

e är varken djur, svamp eller växt, även om man skulle kunna tro det från namnet. De har oftast något med svamp i namnet på olika språk. På engelska kallas de för slime mold, alltså slem-mögel (och mögel är en sorts svamp). Här i Sverige säger vi alltså slem-svamp, vilket troligen beror på att vissa slemsvampar får frukt-kroppar (fortplantningsorgan) som liknar små svampar. Precis som vanliga svampar, börjar en slemsvamp som en spor, en liten hård ’kula’, som består av en cellkärna med ett hårt skal runt. Sporerna sprids med vinden, oftast under hösten, och när de landar på ett lämpligt ställe, gror de, och bildar så kallade gameter. Gameterna förenas två och två till så kallade zygoter, som sedan smälter samman med varandra och bildar det man oftast kallar slemsvamp - ett plasmodium, som så småningom bildar fruktkroppar, som skapar nya sporer för nästa generation av slemsvampar. Faktum är, att slemsvamparna hör till amöborna, som är en grupp av encelliga varelser, som oftast lever i vatten, men de kan också finnas i jorden. De är mer avlägset släkt med djuren än vad svamparna är! Till skillnad mot ’äkta’ amöbor, som är mycket små (nästan alltid mikroskopiska), är slemsvamparnas plasmodier stora, från ca 5 centimeter, upp till mer än en kvadratmeter stora, och är alltså lätta att se, om man vet var man ska leta, speciellt som att de också oftast har bjärta färger (gult, orange, brunt eller vitt är vanligast). Plasmodierna består av cellvätska och tusentals cellkärnor, men de har inga cellväggar mellan kärnorna. Ett plasmodium är en enda cell med många cellkärnor! De kan väga upp till 25 gram.

Ett prima exemplar av Trollsmör, Fuligo Septica.

Plasmodiernas storlek har gjort dem till bra studieobjekt för forskare - de syns ju, vilket inte amöbor eller andra encelliga organismer gör. Vid forskningen har man upptäckt att slemsvampsplasmodier har förmåga att till exempel hitta ut ur en labyrint, trots att de inte har någon hjärna eller nervsystem. De kan också välja vilken väg som leder till den bästa maten, och tycks ha ett grundläggande ’minne’.

14


De är också påfallande snabba, och kan röra sig upp till två cm per minut, men vanligen är hastigheten cirka en millimeter per timme. Ett imponerande experiment som forskarna gjorde, visar denna slemsvamparnas ’intelligens’: forskarna tog en karta över Tokyo, Japans huvudstad, med omgivningar, och lade den under en halvgenomskinlig låda. På varje stad placerades ett havregryn, varefter kartan togs bort, och ett plasmodium av arten Physarum polycephalum placerades i ’Tokyo’. Efter ett tag hade slemsvampen vuxit ut över ytan, och det interessanta är att slemsvampen hade nästan exakt återskapat vägarna mellan orterna på kartan! Den bästa lösningen på detta problem är matematiskt mycket svår (problemet brukar kallas för ’handelsresandes problem’), och våra datorer har mycket svårt att lösa det, men slemsvampen kan göra det.

Slemsvamparna lever av döda växter och svampar, men några fångar bakterier i sitt slem och äter dem. De finns i förnan, det lager av döda löv, pinnar, kottar med mera, som finns på marken. De är vanliga, och finns över hela jorden, men är vanligare i tempererade områden, som i Europa och Nord-Amerika än i tropikerna. Eftersom de flesta är rätt små, är de inte speciellt kända bland allmänheten. Det finns ungefär 700 sorter av slemsvampar i världen. Det gula trollsmöret (Fuligo septica) kan ses på trädstubbar i svenska skogar. Andra kända sorter är till exempel Physarum polycephalum (gul, som forskarna gillar, och som kan hitta ut ut labyrinter), Lindbladia tubulina (brun), och Vargmjölk (Lycogala epidendrum, orange/brun, ärt-stor).

En variant av Lindbladia tubulina.

En variant av Slemsvamp, Comatricha nigra.

Comatricha nigra. Eller är det små ballonger?

Arcyria.

Gult plasmodium. När en slemsvamp förflyttar sig förvandlas den till ett slags förgrenat nätverk, som alltså kallas plasmodium.

Vargmjölk, Lycogala epidendrum. 15 15


Bokbinderi

Text: Magnus Hedman Foto: Nils Pleje

En intervju med bokbindarna Jonas och John

Jag och Nisse (Nils) skulle gå tvärs över gatan, där Uppsala bokbinderi höll till, men jag hade inte gjort en enda intervju på flera år, så hur skulle det gå? Det gick helt galant helt enkelt, mycket bättre än jag trodde faktiskt. Efter några stapplande frågor var jag den vanliga repporten igen.

J

onas berättar att han är född 1969, och John att han är född 1959.

För Snabelpostens utsända berättar John att han gick en elteknisk linje på fyrisskolan, och Jonas berättar att han gick på Linnéskolan, på linjen kontor och distribution. Kan ni berätta något från er skoltid? Jonas funderar ett slag. - Låt mig säga så här, gymnasieskolan var rolig, men jag tycker inte att jag lärde mig så mycket där. Jag hade så många andra tankar och idéer under den perioden.

John nickar igenkännande. - Jag lärde mig all teknik där, som även underlättar det här jobbet, och jag lagar de flesta maskiner här. Det var en bra skola, sammanfattar John.

en hoj, så är det. - Det mesta man gör under vintern är ju att tillbringa åtskilliga timmar i garaget och meka med hojen, så att den är i topptrim när våren kommer, sa John.

Jag har två snabbfrågor, dels undrar jag om ni hade skoluniform när ni gick i skolan och dels vad ni har för privata intressen? - På första frågan svarar vi att den var avskaffad sedan länge, skrattar John, och Jonas nickar. - På andra frågan svarar vi motorcyklar, säger John. - Så är det, höll Jonas med. Jag har en somarstuga och

Vad betyder böcker för er? Då bröt plötsligt de båda bokbindarna ihop och skrattade som bara den. - Jag har inte läst en bok sedan jag var 15 år, fick Jonas fram, innan han började skratta igen. John satt tyst en stund och fortsatte sedan: - Ja, de sista böckerna som jag har läst på sista tiden är ett deckarpar ifrån Uppsala,

som heter Roslund/Hellström, och jag tyckte även att Stig Larson-böckerna var mycket bra. Vilken utbildning har man i grunden för att bli bokbindare? - Man får komma hit och gå en lärlingsutbildning, informerade Jonas. John nickade. - Man lär sig allt här på golvet, och har det funnits någon utbildning för att bli bokbindare måste det ha varit länge sedan, annars är det mest tryckare som har det, men för bokbindare vet jag just inte, det gäller nog att kunna skruva lite grann, trodde Jonas. - Ja, sa John dröjande, det finns ju i och för sig en grafisk skola i Kista, och där fanns det en viss teknisk utbildning om hur det fungerade, men rent

Fakta De trycker ca 10 000 böcker i månaden, ibland mer. Ca 100 000 böcker på ett år. De flyttade in runt 1984, men binderiet har funnits ända sedan 1974. Ca 30 % av deras kunder kommer från Uppsala. Resten är från bl a Stockholm och Kalmar. I princip har de kunder över hela Sverige.

Jonas till vänster, John till höger.

16


han arbetade 1995-1997. Det var då som Ekotryck låg där, och ett år senare ringde de och frågade mig om även jag ville komma och jobba där, så då arbetade vi ihop ett tag. Sedan hoppade du (Jonas) över till Wikströms ett tag och sedan hamnade både han och jag här, skrattar John.

Deras egna skärmaskin.

praktiskt lärde man sig inte så mycket, utan det var bara en teoriutbildning. Jonas kom nu in i samtalet. - Det finns ju böcker som förklarar teorin, problemet är bara att det inte finns någon maskin som stämmer helt med den boken, skrattar han. Hur fick du idén till att bli bokbindare? - Jag vet inte riktigt, sa Jonas tveksamt. - Det var ingen idé alls, skrattade John, han bara gled in på ett bananskal. - Nä så här var det, sa Jonas och började berätta. Jag och en polare åkte motorcykel, och den yngsta sonen

du. Nä, ända skälet till att man hamnade här var för att någon kände någon som jobbade här, och åker man motorcykel så har man ju ett visst teknikintresse, avslutar John. Vad skulle ni säga är roligast med jobbet? - Det är ju att träffa arbetskompisarna, sa båda två samtidigt. Hur många är ni som jobbar här? - Ja, vi är bara tre stycken, men det var betydligt fler förr, sa Jonas och fortsatte, då var det 10-15 stycken som jobbade här, och nu är det bara vi kvar.

”De första åren var de värsta för då vantrivdes man som attans. ’Var det verkligen det här jag drömde som barn!’” i familjen som startade det här företaget från början undrade varför jag inte jobbade där, så han sa ”ta hojen och åk ned till farsan, då får du jobb”. Jag var arbetsslös, och på den vägen är det, skrattar Jonas. - Du ser alla bilder som sitter på den här anslagstavlan? Det är John som frågar. Det är bara motorcykelbilder, och saken är den att alla som hade det här kneget åkte motorcykel, förstår

John som suttit tyst en stund tittade upp. - Alltså själva arbetet är rätt slitsamt om man säger så, och vad gäller Jonta så pratar han tämligen ofta i telefon, han är den mest utåtriktade av oss två, så han pratar med våra kunder, på både mail och telefon. Kan ni berätta lite om hur arbetet går till? - Det är lite lurigt, sa Jonas tveksamt, men allt börjar

med att det kommer en bokning, och det kommer en bil hit till bokbinderiet med produkter, men sen så är det å andra sidan i mångt och mycket olika från gång till gång. Ena stunden blir det en tidning vi gör, som er Snabelposten, och i nästa en bipacksedel som du kan hitta i förpackningen till näsdroppar. Det är ju en väldig vidd på grejorna, och av den anledningen är det tämligen svårt att säga exakt i detalj hur arbetet går till. Vet du när er verksamhet började? - Ja, alltså, vi tog över här 2018, men jag började jobba här första gången 1985, men till och från 1993 har jag även hoppat in och arbetat på några andra arbetsplatser innan jag kom tillbaka hit igen, och nu har jag jobbat här i 20 år, sa Jonas inledande. - Så tydligen trivs vi, sa John med ett skratt. Det är nära hem och nära till jobbet, vi cyklar eller går och vi har ingen bil för det tar bara 5 minuter hit från där vi bor. Jonas började jobba i det vita huset där borta (han pekar i riktning mot ett vitmålat hus), så snett mitt emot det hus där vi arbetar, där

Hur såg verksamheten ut från början? - Binderiet fanns ju redan 1974, och då var det mer att de åkte runt och mekade med bokbinderimaskiner. Sedan skaffade de sig lite egna maskiner och blev bofasta. På den tiden var det mycket som var annorlunda mot hur det ser ut idag, men principen gäller fortfarande idag. Fortfarande är det mycket mekanik i arbetet, men idag har det blivit mer elektronikstyrt, men mekanik är fortfarande det som fungerar bäst, avslutar John. Skulle du säga att ert arbete är speciellt? Den frågan fick åter igen de båda bokbindarna att brista ut i skratt, och när de skrattat färdigt samlade Jonas sig något innan han började berätta. - Det hela handlar om lång erfarenhet och att man helt enkelt vet vad man kan. De första åren var de värsta för då vantrivdes man som attans. ”Var det verkligen det här jag drömde som barn!”. - Verkligen inte, småskrattar Jonas. Jag känner så väl igen mig i det du beskriver, för min pappa jobbade som revisor och jag ville för död och pina inte hamna i samma arbetsskrå som han, och 20 år senare arbetar jag i tidningssvängen. Det är någonting som inte stämmer här. - Ja, någonting, skrattar Jonas.

Vill du se bokbinderiets maskiner i full gång? Besök då www.snabelposten.se 17


Kultur

Text: Christopher Lundgren Foto: Erica Belin Westerlund

En intervju med legoentusiasten Per Johansson

En höstdag besökte Erica och jag legoentusiasten Per Johansson i hans lägenhet i Uppsala, där han visade upp sin legovärld och andra legobyggen.

J

ournalisten Per Johansson har i hela sitt liv haft ett stort legointresse, och har sina första minnen av legobyggande från när han var fyra år. Dock tog han en lång paus från legobyggandet under tonåren, eftersom han var rädd för att bli retad av kompisar. - Då plockade jag ihop allt mitt lego jag hade, och så satte jag in alla beskrivningar jag hade i plastfickor i en pärm, säger Per. Först 25 år senare tog han åter fram legot igen, men under alla dessa år var han fortfarande lika intresserad av lego och tittade på lego i leksaksaffärerna på kvällarna. - När jag började igen så var jag 37 år kanske, och på en gång tyckte jag att det var jätteroligt igen, säger Per. Inledningsvis hade

Per förvarat allt lego i en garderob, men när han hade besök av kompisar med barn, fick han anledning att ta fram det. - De här barnen tyckte att om legot bara stod i påsar eller lådor så var det svårt för dem att börja bygga så där när de kom hit bara en liten stund, så då byggde jag upp två hus, så de skulle ha lite att leka med och bygga kring, säger Per. Utöver allt sparat lego, har Per på senare år utökat sin legosamling, framförallt genom att köpa begagnat blandlego från internet, exempelvis via Tradera-auktioner och annonser på Blocket. Bland allt lego sorterar han ut värdefulla bitar, och får han ihop till en komplett legobyggsats, säljer

18 18

han den för att få pengar till mer lego. När Per saknar enstaka legobitar från exempelvis en legosats, finns det internet-sajter med olika databaser där han kan beställa de saknade bitarna. Det är mycket på internet som skickas från Sverige, Tyskland, England och Danmark.


att se just det här Miniland som de har byggt upp med alla grejer, att det var kul att se vilka bitar de använde, hur de hade kommit på och hur de hade byggt, säger Per. Denna gång gick han och kikade runt där på kvällen alldeles innan de stängde, och nästa dag var han där på dagen.

Visste du att ordet lego kommer från danskans ”leg godt”, som betyder ”lek bra”?

Pers egna dubbeldäckare, en gammal och en nyare.

Uppvisande av legovärld För sex år sedan byggde Per en liten legostad med bland annat en tågbana, och några år senare byggde han en liknande legostad igen. I höstas byggde han upp sin tredje legostad, eller snarare legovärld, i och med dess totala yta på tio kvadratmeter, samt att den även inkluderade en sjö och flygplats. Han gissar på att det kan ha gått åt 20 000 bitar. - Jag tänkte att det skulle vara kul att bygga, det kändes som att det skulle vara jätteroligt att se om jag kunde bygga så där stort, säger Per. Under hösten hade Per öppet hus ungefär två helger i månaden, vilket han annonserade om på Facebook. Vid varje tillfälle kom det mellan 25 och 30 besökare, varav de flesta var barnfamiljer. Totalt sett under hösten hade Per över 200 legointresserade besökare, vilket han tycker har varit jätteroligt. Nu har han dock monterat ner den stora legovärlden men kommer troligtvis att bygga en liknande legovärld igen. Fler legobyggen I köket har Per ett flertal färdigbyggda legosatser som han delar in i tre kategorier. Den första kategorin består av bevarade legosatser från barndomen, den andra kategorin består av kompletta legosatser köpta på exempelvis Tradera, och tredje kategorin är hopplock från blandlego som har visat sig innehålla bitar till kompletta legosatser. Känd för sitt legobyggande eller inte? Han säger själv att han inte är så känd för sitt legobyggande, även

om det har spridit sig något, bland annat genom att hans kompisar berättar för sina kompisar som har barn. - Sedan vet jag att det finns någon Facebook-grupp för internationella föräldrar, alltså det är väl mycket forskare, det kan vara nyanlända, lite av varje, så det har kommit hit ganska många som pratar andra språk med sina barn, berättar Per. Han säger också att många som är ute på Facebook känner till om honom. Likaså var han med i TV för en tid sedan, vilket kan ha bidragit till att fler personer känner till hans legobyggande. Övrigt kring legointresset Vid flera tillfällen har Per besökt Lego-butiken i Mall of Scandinavia i Solna. - Det jag tycker är jätteroligt med den, det är att man kan se alla de här stora byggsatserna som de säljer, att man kan se de uppbyggda, det var nästan den största anledningen till att jag åkte dit, säger Per. En annan positiv sak är att han kan hitta saker som inte är så lätta att hitta i andra butiker. Dessutom tycker han att personalen är väldigt trevlig och verkligen är kunniga om lego. Per har också besökt Legoland i Danmark vid två tillfällen, första gången som åttaåring, vilket han tyckte var jätteroligt. Andra besöket gjorde han i samband med att han hade byggt färdigt sin första legovärld för några år sedan. Att återse Legoland som vuxen var också roligt fast på ett annat sätt. - Då tyckte jag det var spännande 19 19

Trots den legoentusiast Per är, har han aldrig tävlat med sitt legobyggande, och har därmed aldrig vunnit något pris. Han bygger för att det är roligt men anser själv att hans byggen inte är tillräckligt snygga eller efterliknar specifika byggnader och inte heller är så detaljrika. - Jag tror att jag skulle behöva bygga på ett annorlunda sätt för att kunna vara med och tävla med mitt lego, säger Per. Han träffar inte heller andra lego-entusiaster i någon större utsträckning, men har såklart träffat en del av dem, och dessutom har han kontakt med vissa av dem på Facebook. Dessutom känner han till föreningar för lego-entusiaster, där de träffas och exempelvis planerar ihop utställningar. Är till vardags utbildad journalist och skriver reklamtexter. Inom journalistik har han bland annat inriktar sig på brott och straff och politik. Han jobbade i många år på Upsala nya tidning och en tid på Gefle dagblad. - Men numera så har jag ett eget företag så jag säljer texter och gör lite uppdrag. Men mer och mer reklam har jag börjat skriva istället för vanlig journalistik, säger Per.

Namn: Per Johansson Född: 1974 Yrke: Jag är utbildad journalist egentligen, men numer jobbar jag med att skriva reklamtexter. Chips eller pölsa? Chips väljer jag då faktiskt. Gå på bio eller åka till Gekås Ullared? Gå på bio. Fika eller träna på gym? Oj jag gillar ju båda, men jag säger ändå fika. Peter Jöback eller Brolle? Oj jag har jättedålig koll på Brolle, men Peter Jöback sjunger jättebra. Jag säger Peter Jöback. Läs hela intervjun på www.snabelposten.se


Serie

Bild: Eva Wiik Text: Eva & Johan Wiik

Tåglinjen i teckningen heter ”Mid-Hants Railway” och kallas ”Watercress line”. Den byggdes för att transportera vattenkrassen de 100 km från odlingsmarken i New Alresford i Hampshire till London.

P

å det tidiga 1800-talet hade vattenkrassen blivit väldigt populär, då den var en källa till vitaminer och dess peppriga smak livade upp måltiden. För att vattenkrassen ska behålla smak så bör den konsumeras så snart efter skörd som möjligt och då var tåg den enda praktiska lösningen. I nästan hundra år fyllde den Londons vattenkrassebehov, fram till att 1950-talets motorisering och den ökade importen av nya salladssorter gjorde den olönsam. Vadstena hade en hästdragen spårvagn vars huvudsakliga funktion var att köra ut mat till de olika avdelningarna på hospitalet. Köket servade runt 4000 måltider varje dag, så det behövdes flera vagnslaster vid varje mål. Hospitalets olika avdelningar och inrättningar var utspridda på ett område på cirka 1 km², med turer på uppemot 2,5 km. Ett annat problem var att vägarna i Vadstena var kullerstens-belagda, vilket gjorde det väldigt guppigt och högljutt, att dra hästvagnarna med sina stålskodda trähjul, och man riskerade att skaka sönder både kusk, vagn och innehåll. Både väglag och avstånd gjorde det värt att lägga räls för att underlätta transporten. Ett annat problem var att vägarna i Vadstena var kullerstens-belagda, vilket gjorde det väldigt guppigt och högljutt, att dra hästvagnarna med sina stålskodda trähjul, och man riskerade att skaka sönder både kusk, vagn och innehåll. Luftgummihjul ledde till att linjen lades ner på 30-talet.

transportera de sörjande samt de döda till begravningsplatsen. Ingången till stationen i London var utformad som grinden till en kyrkogård och den hade separata väntrum för de olika klasserna. Tågen var även de separerade i de olika klasserna, såväl de levande som de döda. Väl i Brookwood så fanns de två stationer inne på kyrkogården, den södra för angeliskt kristna och den norra för andra samfund. Linjen opererade från dess invigning 1854 tills dess att stationen bombades sönder (av tyskarna) under blitzen 1941. Inom kort blev det vanligaste sättet att betala för biljetter, på tunnelbanor och tåg, med kontanter eller polletter. Varje dag tjänade stationerna på tunnelbanorna stora summor i sedlar, mynt och polletter, som behövde hämtas på ett säkert sätt.

Eftersom spåren redan fanns och passerade förbi alla stationerna kunde man utnyttja dessa för upphämtningen. ”Money trains” var pansrade tåg kamouflerade som vanliga servicetåg, för att inte dra till sig uppmärksamhet. Liknande i koncept, fast tvärtom, var ”pay cars” som körde ut lönerna till anställda vid järnvägen. Kontanthanteringen har i modern tid ersatts med bankkort och andra elektroniska betalmedel, vilket har tagit bort behovet av dessa tåg. Spånga-Lövsta järnväg öppnades 1889 av Stockholm stad, för att ta hand om det växande latrinproblemet inom staden. Vattenspolande toaletter var ovanligt vid den här tiden, utan utedass var fortfarande vanligast och producerade flera tusen tunnor latrin, varje dag. Tunnorna kördes på järnvägen till Lövsta för att processesas till gödsel. Tillgången på gödsel var så pass bra att det anlades flera handelsträdgårdar i närheten, vilket var största faktorn till att orten Hässelby villastad grundades. De sista dasstågen gick så sent som 1970-talet.

”The London Necropolis Railway” var namnet på en järnvägslinje som gick från en egen station i anslutning till Waterloo Station i London till den enorma ”Brookwood Cemetary”, en gigantisk begravningsplats med plats för 30 miljoner gravar. Linjen och begravningsplatsen byggdes för att lösa den osanitära hanteringen och platsbristen som var en del av Londons begravningskris. Linjen var endast till för att

Nästa nummer kommer i juni 2020 Hitta Snabla, facit: bakom en av legobussarna, i mossan på sida 14, samt uppe i höger hörn på sida 4.

20

Profile for Snabel-Posten

Snabelposten nr 2 2020  

Snabelposten nr 2 2020  

Advertisement

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded