STORA HJÄRTAN KÄNNERMEST
Kent-FredrikEdberg
Livsvärk
Förord:
"Smärta somaldrigupplevtskan inte delas
Vi somtvingas leva meddet somintedödar
Fastän smärtanavatt finnas
Kanvaravärre än denavatt försvinna
Traumapatienterdrömmerannorlundaänvad du gör
Detärverklighetstrogna drömmar
Detärdärfördom är små
Detärhögljudda drömmar
Detärdärfördom ofta läcker
Detärupprepande drömmar
Se igen
Andrakan blunda
Repetitioner
Somintegör ossstarkare
Attursäkta ochförsvara
För domviintekänner".
©2026 Kent-Fredrik Edberg
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-936-8
Jagvar av uppfattningenatt detvar ok attmådåligt
Tills dagenjag självmådde dåligt
Ettlatenttraumasom inte varett problem
Förrän detblevett problem
Jaghar sparkatbollmot ettkorkbräde
En rödtrådsom binderalltsamman
Itexterväl undangömda från migsjälv
Attaldrigkalla främling
Texter från en odödligtonåringsom felsöker sigsjälv
Förenäldre överlevareatt förstå ellerbegravasmed
Självstudier,det enda valbaraalternativet
Storaklivbakåt,den enda vägenframåt
Jagärjuinteens speciellt intresseradavmig själv?
Om en text ändrar form
Vadhändermed dess innebörd?
Från perspektivet av en livstid senare
Personen jagblivit
Ellerpersonenjag alltid varit?
Är domförstaorden dom mest sanna
Ellerärvidömda tillatt upprepadet förflutna
Om vi inte lärt ossavdet förflutna?
Medvetskapen jaghar idag bläddrar jagnubakåt isagan
Ihoppomatt denförnyats
Närjag läser, känner ochbearbetarpånytt
Pusselbitarnafrånpojken
Somensen sommardagi juli gick förlorad.
"När någotfallerisär
Lagarhon bitför bit
Kompenserade delaravsig själv
Föratt återskapatillräckligttillfälligt
Storahjärtan kännermest
Honser gåva idet jagkallarförbannelse
Fall inte medmig
Fall aldrig förmig
Klippanjag bordevarafinns ihenne
Fastän jagtar meränvad jagger
Ochaldriglovat henneatt blibättre
Närvarande från avståndjag inte kanvandra
Skahon ingenstans
Imitteviga sökandeefter dethon aldrig kallat förlorat".
"Det jagville utropa till hela världen
Fick viskas bakomstängda dörrar
Denvackraste vägenjag vandrat
Minjaktatt göra domtransparenta
Attknulla ochälska är inte samma sak
Ändå fick jaguppleva båda samtidigt
Imittförsökatt hålladig tidlöst
Ienvärld somförsatt isnabbspolning
Hurkan mangealltavsig själv
Menändålämnasmed en känsla
Av atthavarit densom tagit
Närdukysserärradeytor
Ochfår migatt känna mighel
Äktheten räckte över denvärdigeskrona
Ochjag barden längenog
Föratt förträngahur denaldrigvar min
Om så förenstund vardet sköntatt glömma
Menvad kommer du attminnas?
Hurjag kvävdedet somgav migandrum?
Detslutnahjärtat somslukade dighel?
Ellerhur jagförsöktefåett hjärta isitträtta element
Attflyttaför minbildavdrömmen du inte såg?
Trotsmisslyckade bästaintentioner
Villejag bara närvara
På samma sätt somdualltidfanns närvarande imig
Menför intensivalågor smälter
Ochtransparentaväggarärintebehagligt
Närden enapersonens rätt är denandra personensfel".
←"Den sistasommardagen".
"Ensammast tillsammans
Varden störstasorgenavdom alla
Huringen av osssörjer
Närmitttyngdahuvud vilar
Till ljudet av tommahjärtslag
Ettevigt ekoingen tablett
Kanläkaellerlura
Detkräveralltmermod
Attintaenscenihålig
Föratt motmin viljaförklara
Varför jaglivrädd ochäcklig
Blickarutöverblodrödahjulspår
Densista sommardagen
Somersätterminnena från vårförsta".
Ouroboros → (2025)
Rund underfötterna, ienvila utan drömmarhar du sovitför en stund.Bland allt somärtransaktionelltblevduett lyckat experiment,den enda av sitt slag.
Stortsom en näve,fanns hjärtati dinhalsgrop. "Dö tillsammans,för attförblitillsammans". Drogeni dina ådror, ettvirus av köttoch blod vi tillsammans närdeför slaktens skull. Oraklets visioneromframtiden,strypta tillintet av en ensamutomjordings fiktivalängtan av symbios. Denduvar då är nu stulen,eller snarare, denärdelad.I dina egna ord påminnerjag dig, ienöverenskommelsebehöveringenting vara friskt. Alkemi harlärtmig allt jagbehöverveta.
Instängda ellerutestängda,viärpåavdelningeningen besöker. Därdet somengångdöttpåståskunna återvända, underlampor somaldrigvarit släckta.Öppna ochensamma ytor somdessa,dom ekar,som denduengångi tiden var.
Därförärvihär,för precis somdutrorjag på etteko bara vi kanhöra, ochatt aurorsom kanske inte finns kankännas. Dimmansom omgeross kanbaraden somvillseigenom, väggarnahär är isjälvaverkettransparenta, meninteutanett pris.Enligtsentimentalalovordfrånihåliga texter,det man hållerhårthär gåringenstans.Tvetydigdejavu, närallt kommeromkring sig, meningenhar ställt sigfråganom varför, förrännu, förrändu.
Varförjustdu? Jagväljeringen, detvar du somvalde oss, ochdet du fått av ossgav jagtilldig gratis.Aldrigmot dig, fördig.Säg mig,vad är detförstaviktiga minnetsom kommertilldig?Kom ihåg attdet är ok attintekomma ihåg. Låtmig tala först, föratt fyllai detdusaknar. Pusselbitar somengångpassathar alltid kunnatpassa in på nytt, hur många gångerman så önskar,men frånoch mednukan de formas om till något helt annat. Länge harvikapat träd för attkunna räknautdessålder.Lär mansig inte av det förflutna upprepar mandet förflutna,och attförlåta är att glömma,intesant?
Vemärjag fördig?Jag vetvad jagintelängrekunde vara, därigenomvet jagvad jagär. Namnlös, en vän, ingen speciell.Jag hade kunnatpresenteramig somvem jagvill, meni slutändanärjag bara honom,med en kropp full av berättelser. Om styrka,svaghet, vadser du nu?
Jagärden somvet hur manbörjarom, menintehur man bryter en cykel. Densom är oförmögenatt bevara en gnista, mensom ofta serlågor idet sombrunnitut. Jagären besviken filosofmed hjärtslagi osynkmed omvärlden. En flitig sökare,långt sämrepåatt finna,som kännersig mindre ensamomjag vetatt du ocksåärdet.Jag är densista av mitt slag,i en evolutionärutsållningingengråterför.Ens första instinkt,oftasannare än sanningen. Ingentingärpålåtsats, detsamma gäller dig.
Serdumig inte,eller vill du inte se mig? Detvar förstnär jagkunde se genom dina urholkade ögon somjag förstodatt allt frånvärlden bortomoss varspökskrivet.Allt som formademig till denjag är idag finns bakomden därporten.
Till ochmed migsjälv.
Porten?Ingenvet medall säkerhet varförden finns.Avvem ellernär denbyggdes, menryktetsäger attdet bakom porten döljersig ettnätverk av tunnlar medfleråtervändsgränderän vägarframåt, ochatt densom beslutsamt försökerutforska gångarnas hemligheteri slutändantenderaratt vandradom förevigt.Knackningarnaduhör,det kanvaravad du vill, menden somknackar förhårtkommerskada sigpåskärvor. Fantasin,dittfarligastevapen,likthimlendär utanförärlila, ochdet är bara ditt felatt detblevså. Luft förtung försvaga lungor somvåra. Transparens, aktivera. Låtmig medmina händervisa, detminaord inte når.
Hondär,kännerduhenne?Någons dotterkvävs på en öppen gata.Vartärhennesföräldrar?Dom är inte borta,avegenfri viljaärdom precisdär domborde vara.Ut, vill du ut?Det är trångt här, jagvet,men jaghar sätt till attdufåttplats.Visste du, attiblandärdet bästaatt varken bliseddeller hörd, överhuvudtaget?
Världendär utevisar digbaradet denvillatt du skase, men jagvet vadjag såg! Jaghar sett köttväxapåträd. Kroppar somsarjas, limmasoch återanvänds på nytt.Brasorav oönskadeorgan somalstrar värmen levande döda älskar för mycket föratt görasig av med. Organsom smällts ner, blir formbara,förmultnar ochföds på nytt.Som fördelas mellan vittnen somturas om attvilja leva,som alla enatsomatt blunda införenbödelsom slipar sina knivarpådistans.Här kanviblekna, bakomfördragna persienner.Ingetkan skada dig, bara jagfinns här, föratt skydda digfråndig självför oss, om så behövs.
Extralåset hålleross säkra, från en smärta vi inte längre behöverdöi,underliteljusare mörkadagar,tillsammans.
Jagser tankebubblorna ovanför ditt huvud, dintystnad den sägersåmycket. Utan attvetavad du missat,saknardudet du aldrig fått? Alltingärenkod av perspektiv vi harför mycket prestige föratt lära ossav. Högpress kanforma en diamant, förhög pressgaranterarförödelse. En handhållning jagärräddför attklämmasönder. Mina starkare armar, först attsläppa taget. Skölden, mitt farligaste vapen. Jaganförtror digmöjligheten, älskareeller kistbärare,ennyckelatt vrida om,i lättnad av attaldrigigenkunna öppna.Enkropp att förkasta,för själen somslutligen blir fri.Åkdit du vill, släpp av mig därdet passar.Fortsättvandra, ifotspåren från mannenföremig,varshistoriagav migingenting. Vi introducerades somfrämlingar. Idag tarviavskedsom främlingar. Drömmarintelängremina, iverklighetendu valdeåtoss.Med densista dagenkommeninser jagatt jag älskadeden första versionenavdig mest.Den somlät mig följamed,som visade mignågot värt attse, perfekta imperfektioner. Tidenläker,men dödarden somlängtar.Jag gavdig direktionermot en återvändsgränd, idag är du ospårbar,precissom dom vi en gång itiden var. "Knack, knack". Fantasin ditt farligaste vapen.
“Fruktansvärda skönhet
Jagärdär jagintevillvaraigen
Kärleken somflyr
Kärleken somaldriglämnar
Språketmitthjärtatalar
Till etthuvud sominteförstår Ångramer,läkamindre
Fotografiska minnen
Jagvar av uppfattningen att det var ok att må dåligt
Tills dagenjag självmåddedåligt
Ett latent traumasom inte var ettproblem
Förrän det blev ett problem
Jaghar sparkat boll motett korkbräde
En rödtrådsom binder allt samman
Itexter välundangömdafrånmig själv
Attaldrig kalla främling
Texter från en odödligtonåring somfelsökersig själv
Förenäldre överlevare att förstå eller begravas med Självstudier,det enda valbaraalternativet
Storakliv bakåt, denenda vägenframåt
Jagärjuinte ens speciellt intresseradavmig själv?
Om en text ändrar form
Vadhänder med dessinnebörd?
Från perspektivet av en livstid senare
Personen jagblivit
Eller personen jagalltidvarit?
Är dom första orden dom mestsanna
Eller är vi dömda tillatt upprepadet förflutna
Om vi inte lärt ossavdet förflutna?
Med vetskapen jaghar idag bläddrarjag nu bakåti sagan
Ihopp om att den förnyats
Närjag läser,känneroch bearbetar på nytt
Pusselbitarna från pojken
Somensen sommardagi juli gick förlorad.
