9789197796590 by Smakprov Media AB

Innehåll I Snösmältning 13 Vårregn 19 En resa i tid och rum 23 Drömmar och paraplyer 33 II Sällsamt möte 37 Vem är jag? 41 Hemhjälpen 45 Hederns ansikte 49 III Fågelskrämman 55 Gränsen mellan vi och dom 61 Besöket 65 Ömmande knän 69 IV Klagomuren 75 Brustna illusioner 79 Stenmannen 83 Ett nytt liv 87 V Ett svårt beslut 99 År 2027 103 Första gången 107 Orm i paradiset 113

VI Terrorist till häst 119 Julklippning 125 En jävla bra nybörjare 129 VII En dag i Erik Sunesons liv 139 VIII Celebert besök 157 En kamp med tiden 163 Rivalen 173 Lust och lidande 177 Kommentarer 185

Snösmältning Klas vaknade, och idag kände han sig något bättre. Vid mammans död hade han kommit in i en svår depression med dagar mörka och kalla, fyllda av svårmod och apati. Efter nian hade han sökt många jobb men inget fått. Snart ägnade han sin tid åt datorspel, surfning på nätet och att titta på filmer och porr. Det senare mest de dagar när hans mamma var på jobbet. Hon försökte få honom att gå ut med kompisar eller ägna sig åt någon idrott. ”Du kan inte sitta hemma jämt”, sa hon. Han försökte med fotboll och simning, men ingen av dem var hans grej. Umgänget med jämnåriga hade nästan upphört när han slutade nian. De flesta hade fortsatt på gymnasiet. Känslan av att vara värdelös och inte behövd växte inom honom. Så ringde de för en månad sedan från mammans jobb. Hon hade blivit hastigt sjuk och skickats med ambulans till sjukhuset. När han kom dit var hon redan död. Nu var han ensam, som på en öde planet. Hennes omsorger hade alltid funnits där som en självklar del av hans värld. Mat, tvätt, städning, bäddning skötte hon. Någon gång skickades han ner till kvartersbutiken för att köpa bröd eller mjölk. Men viktigast var att det hade funnits 5

någon som brydde sig om honom, någon att prata med varje dag. Även om han kunde tycka att de moderliga omsorgerna ibland blev för påträngande. Han var ju inte tio år längre. Begravningen och veckorna därefter var insvepta i ett töcken. Han hade fått tabletter av en läkare att sova på och hade använt dem flitigt, ibland i dubbla doser. De senaste dagarna hade han inte tagit några alls och kände sig betydligt piggare när han vaknade. Han försökte själv laga maten, så han slapp att gå ut. Enkla konserver eller färdigmat som han köpte i den lilla butiken på andra sidan gatan. Resultatet var ätbart, men långt från det som hans mamma brukade sätta på bordet. I den förut välskötta lägenheten hade oredan brett ut sig. Sängen stod ständigt obäddad. Plagg och prylar låg utspridda överallt, och på diskbänken trängdes staplarna av odiskat porslin och intorkade grytor. Det var som om hans inre var bottenfruset, och han kände ingen lust till någonting. Men i förrgår gjorde han en kraftansträngning och diskade. Det tog två timmar. Igår hade han läst instruktionen till tvättmaskinen och för första gången tvättat några skjortor, kalsonger och linnen. Det var enklare än han hade trott, faktiskt lättare än att pula med datorn. Att stryka kläder var svårare. Det hade han heller aldrig prövat tidigare. Han steg upp från sängen, fällde upp persiennen och tittade ut. Det var en dag i mars, och nu hade våren och snösmältningen kommit igång. Han hörde sorlet i stuprännorna, talgoxen sjöng när han öppnade fönstret, och

under frukosten övertalade han sig att ta en promenad. Det hade han inte gjort sedan mamman dog. När han såg sitt ansikte med den stirrande blicken och halvöppna munnen i hallspegeln tvärstannade han och hängde av sig ytterkläderna. Rastlös gick han omkring i lägenheten ännu en stund. Så klädde han sig igen och lämnade huset. Han gick planlöst utan mål med händerna nerstuckna i jackfickorna. Trottoarerna var sörjiga och hala, så det gällde att se upp. På några ställen låg högar av snö som rasat ner från taken. Han stannade till vid den lilla parken framför kommunhuset. På två av bänkarna satt människor med ansiktena vända mot solen. Några var i hans egen ålder. En bänk stod tom och han satte sig där. Efter en kvart kom en ung kvinna i övre tonåren. Kanske hade hon fyllt tjugo? Hon såg granskande på honom och slog sig ner bredvid. Han sneglade på henne. Rödblont hår, mörk jacka och vinterstövlar. Hennes svarta strumpbyxor hade fått en rejäl reva på höger knä. Kanske hade hon halkat i snösörjan? Det var faktiskt väldigt halt. Hon lutade sig bakåt med ansiktet mot solen, och efter en stund sa hon: ”Gud vad skönt! Äntligen blir vi kvitt vintern.” Och en stund senare. – Vad heter du? – Klas. – Jag heter Maria, men alla kallar mig Mia. Efter några minuters tystnad tittade hon forskande på honom. – Du ser så ledsen ut. Vad är det Klas?

Men hon fick inget svar och flyttade sig närmare. – Men något är det. Bor du kvar hemma hos dina föräldrar? Eller hos mamma? – Hon är död. – Har det hänt nyligen? – För en månad sen. Han böjde ner huvudet och hans kropp började skaka. Som en inre gråt som ville komma ut. Instinktivt sträckte hon ut handen och strök honom över kinden. – Jag har mina kvar fortfarande, men bor inte hemma längre. Har flyttat in i en etta. Försöker skaffa jobb. Som du vet, inte så lätt. Har jobbat på ICA och vårdboende. I somras på en uteservering. Nu lever jag på socialbidrag. Men det finns mycket man kan göra, fortsatte hon. Jag går på kurser i oljemålning, spelar handboll och simmar. Skulle gärna göra en resa till sol och värme, men svårt att få pengarna räcka till. Hon pratade på, och snart log han genom tårdiset. Han såg på henne. Som vårsolen flödade hon och fyllde honom med ljus och värme. Han tog några djupa andetag och kände hur spänningarna började släppa och bekymren smälta bort. Efter en stund fortsatte hon: – När jag såg dig sitta här på bänken, tänkte jag: Vilket allvarligt och känslosamt ansikte du har, det skulle jag vilja måla av. Eller veta mer vad som döljer sig bakom. – Målar du mycket? sa han. Ska du ha en utställning? – Inte snart, men det är ju drömmen. De satt tysta en stund.

– Du får ju inget betalt om du sitter modell för mig, men jag lovar kaffe. Jag lagar också god fisksoppa, säger mina vänner. – Ja, god mat tycker jag om. Det har jag inte fått sen mamma dog. – Under tiden jag lagar soppan kanske du kan titta på min dator? Den verkar lite vårdeppig just nu och svarar knappt på tilltal, sa hon med ett skratt. – Javisst, det är nog bara att ta bort lite skräpfiler och starta den igen. Jag kollar gärna. Det tar inte så lång tid. Har du fått virus är det värre. Men det brukar också lösa sig. Jag har ett bra program hemma som jag ska ta med. – Kan du komma i morgon eftermiddag klockan tre, så tar vi en första sittning med varm fisksoppa efteråt. Min adress är Vårvägen 7, andra våningen. – Ja, jag kommer. Ska jag bara sitta på en stol som hos fotografen? Och du målar av mig? – Ja, något ditåt, sa hon. Jag gör några skisser först för att lära känna ditt ansikte. Fästa dig på duken tar mycket längre tid, ja flera sittningar. Hos fotografen går det på en hundradels sekund. – Ser du fiket därborta? sa hon. Ska vi gå dit och prata mera? När de korsade gatan halkade hon till och tog honom i handen.

Vårregn De satt vid bordet under tystnad. Båda med ett tankfullt uttryck i ansiktet. Kanske tänkte de på jobbet eller att det var dags att ta itu med städningen, byta till sommardäck på bilen eller börja vårbruket i trädgården. Hon såg på honom. – Laxen blev ju bra, eller vad tycker du? – Ja, väldigt god, svarade han, och tänkte åter på den dåliga stämningen på jobbet, där några informella ledare försökte utmana honom inför gruppen. Efter en stund såg hon på honom igen. – Ska vi inte ta en veckas semester, innan det blir riktig sommar? Far vi till Sydeuropa, blir det för varmt längre fram. – Javisst kan vi det, sa han dröjande, men vart? – Jag hade tänkt mig Rom eller Aten. Vad tycker du? – För min del spelar det inte så stor roll. Välj du! Hennes ögonbryn drog ihop sig och rösten lät irriterad. – Varför ska alltid jag bestämma? Jag börjar bli trött på att du alltid är så oengagerad och överlåter allt på mig! Aldrig har du någon egen åsikt. Rom eller Aten? Svara mig nu! Han insåg att det inte var läge att argumentera. Efter

några sekunders funderande, sa han: – Aten, där har jag aldrig varit! Hon satt tyst en stund och hennes ansikte ljusnade. – Nej, det får bli Rom. Det var så trevligt när jag var där senast. Han såg forskande på henne och sa med ett leende: – Ja, där ser du. Det spelar ingen roll vad jag säger. Det blir ändå precis som du vill! – Nej, nej, sa hon. Du hjälpte mig att besluta. Nu känner jag mig helt säker på att det är till Rom vi ska fara! Efter kaffet satte hon sig i soffan för att sticka. Något som hon ursprungligen lärt sig i syslöjden. För något år sedan tog hon upp det igen när en väninna övertalade henne att gå med i en syjunta. På jobbet väckte det både förundran och beundran när hon visade upp sig i en hemstickad mössa. Några veckor senare föll hon pladask för en yllekofta när hon var inne i garnaffären. – Den såg så vacker ut på bild, helt omöjlig att motstå, berättade hon för några väninnor. Att det var ett besvärligt mönster hade hon fått klart för sig. Men hon ville gärna få den färdig före sommaren. Annars skulle den bli liggande gömd och glömd längst in i överskåpet. Men hade det inte blivit en maskförskjutning? Kanske hon måste riva upp gårdagens stickning? Hon lutade sig framåt med kisande ögon och läpparna putade misslynt. Jo, så illa var det. Hon tog ut stickorna och började försiktigt dra upp garnet.

Vid fönstret stod han med ryggen vänd mot henne. Det var tyst i rummet, och han visste att hon inte ville bli störd. I munnen pipan som just hade slocknat. Han kände en stämning av förtätning, inte ett tomrum som måste fyllas. Därutanför fanns våren. Späda knoppar som sakta öppnades, och redan bar träden en klädnad av skir grönska. Från mark och buskar avdunstade vätan och bäddade in björkdungar och nysådda fält i ett skimrande dis. Det var så svidande vackert. En varm lyckokänsla fyllde honom. En stund senare började dropparna falla. Först några enstaka, och snart övergick det i ett stilla regn. Marken och träden täcktes av en glänsande hinna, och i rönnen utanför fönstret hängde det skimrande droppar i de våta grenarna. Han vände sig om och tog ut pipan. – Det vårregnar, Märta. – Mmm, svarade hon mitt i en maskräkning utan att lyfta blicken. – Det vårregnar Märta, fortsatte han ivrig på rösten, hördu det vårregnar! Hon såg upp från stickningen och sa med betoning på varje stavelse: – Det vet jag väl att det vårregnar på våren och höstregnar på hösten! Men strax lyfte hon blicken mot hans ledsna axlar, såg ut på det stilla regnet och växtligheten, som var inbäddad i ett tunt, grågrönt dis. Hon reste sig och gick bort till honom, och med huvudet vilande mot hans axel viskade hon: Förlåt!

Hans spända kropp slappnade av, och de möttes i en öm omfamning. Han kände hur hennes kropp blev tung och drog ner honom mot den mjuka mattan.

Drömmar och paraplyer Härom natten hade jag en märklig dröm. Jag satt tillsammans med Sigmund Freud och Samuel Fox på en bykrog i himlen och drack öl. Efter en trerättersmiddag och ett parti kasino, som Sigmund vann, kom vi åter in på alla storverk som vi hade utfört nere på jorden. Som vid alla stora uppfinningar var slumpen inblandad, förklarade Fox. Infallet dök upp en regnig dag när jag fick syn på ett överblivet lager med metallspröt, som företaget hade tänkt använda till korsetter. Samma kväll tillverkade jag den första paraplyn. Sigmund Freud såg uppskattande på sin vän. – Jaså minsann, det var du! I min bok om drömtydning spelar din uppfinning en framträdande roll. Långsträckta föremål i drömmen, som käppar, torn, pelare, lyktstolpar och trädstammar, ansåg jag symbolisera mannen. I synnerhet gäller det paraplyn, som dessutom vecklar ut sig med manlig kraft. Drömmer du om en skänk, en byrå eller en ugn, så syftar det istället på kvinnan, skrev jag oförsiktigt nog i min bok. Kvinnor har sedan dess hatat mig. Martha använde det också mot mig. Med dyster min svalde han ytterligare två klunkar öl och betraktade tankfullt skåran i bordet.

Han tog åter upp kortleken och började blanda utan att dela ut. Samuel Fox och jag såg deltagande på honom men teg. Eftersom samtalet tagit en tungsint vändning grep jag ordet och berättade om mitt svarta paraply, som hade räddat mig så många gånger från att bli dyngsur. Bara ett lätt tryck på knappen så vecklade det ut sig med schvung och seglade upp till axelhöjd av bara farten. Men efter tjugo års användning började det plötsligt få pubertala infall och öppnade sig utan den minsta lilla knapptryckning! – Berätta mer, sa Sigmund med lysten blick. – En gång hände det just när jag hade hängt upp paraplyet på en krok mellan två damkappor, fortsatte jag. Ja, någon nämnde faktiskt ditt namn. Han tittade belåtet upp från sitt ölglas och nickade bekräftande. Kinderna var svettigt röda och skummet hängde ner från mustaschen. – Och inte nog med det, fortsatte jag. På hemvägen rasslade det till igen, och i samma ögonblick blev sikten genom framrutan obefintlig. Några sekunder senare var jag här. Riktigt så illa gick det dock inte. Ingen lyktstolpe eller refug kom i vägen. Bara en snedträff i sängstolpen när jag i panik tryckte på bromsen. I samma ögonblick vaknade jag upp med värkande stortå och en nattgammal ölsmak i munnen. Andedräkten var ingalunda himmelsk, bekräftade min hustru. Men jag var välkommen tillbaka till jorden ändå.

Lust och lidande Äntligen befann sig Frans och Rebecka i Florens. I en miljö som kändes oerhört spännande och kreativ. Den historiska staden med sina rika konstskatter, ringlande gator, klämtande kyrkklockor, knattrande vespor, doften av pizza och hundbajs, språkets melodiska rytmer och operaklanger. Också i det gamla hotellets väggar fanns vibrationerna. Men mest märkbara var de från nutiden. I synnerhet från kärleksparet i rummet bredvid. Väggen var lövtunn, och ljudet från dem blandades med rasslet från hissen, susningar i vattenrören och musiken från en påslagen radio. Rebecka, som hade öronproppar och dessutom alltid sov gott, hade svårt att tro på hans referat av den gångna natten. Hade han inte drömt bara? Det upprepades också nästa natt när de hade somnat. Det var inte hotellsängens kvidande som väckte honom, snarare var det kvinnorösten, vars plågsamt klagande rop skar genom den tunna väggen. Några minuter senare tystnad, följt av forsande kranar, och i rören susade det ytterligare en kvart. På sennatten ännu en gång. Men nu vaknade också Rebecka och undrade vad de höll på med. 17

– Är det misshandel? ropade hon och bankade hårt i väggen. – Det är nog något helt annat, sa Frans och försökte inleda henne i frestelse. Men hon kände sig ohågad och ville hellre sova. På morgonen beslöt de att byta hotellrum för att få sova mer ostört i fortsättningen. Det skulle också kännas pinsamt att stöta på paret i korridoren eller hissen. Frans gick ner och berättade för den rödhåriga i receptionen att det varit störigt under natten i grannrummet och att de ville byta till ett nytt. Den väntade palavern uteblev. Hon log bara ljuvt. – Ja, det ska vi ordna. Ni kan få ett bättre rum på andra sidan gården, en våning högre upp. Här är nyckeln. De ägnade en stor del av dagarna åt att ta del av det enorma utbudet av konst och kulturhistoria, som staden bjöd på. Båda hade läst konstvetenskap vid universitetet och kände väl till den ledande roll Florens spelat under renässansen, men att få se några av verken på plats hade de då inte räknat med att få uppleva. De hade besökt den stora domen, tittat på bronsdörrarnas reliefer och Michelangelos Davidstaty. Idag var det dags för Uffizierna. Efter en knapp timmes köande kom de in och kunde se de välkända målningarna av Rafael, Tizian och Leonardo da Vinci. De hade sett dem många gånger tidigare, men då bara som reproduktioner. Frans kände en lätt yrsel när han stod inför Botticellis Venus födelse, och han kom att tänka på tidningsartikeln

som de läst vid frukosten. Flera turister drabbas årligen av psykosomatiska besvär, som yrsel, hjärtflimmer eller förvirring, när de står inför kända mästares konstverk i original. Stendhals syndrom är den medicinska termen. Riktigt så illa var det inte för Frans och Rebecka. Men de märkte att dagarna här påverkade dem och öppnade sinnena. De kände sig yngre och upplevde dofter, synintryck, känslor starkare än när de var hemma. Det är som en mental tjällossning, sa Rebecka. Tillbaka på hotellet tog de en siesta och somnade med armarna om varandra på dubbelsängen. När de vaknade var Rebecka inte alls trött längre. Snarare påhittig och kärleksfull som i yngre dar. Efteråt låg de kvar en stund och lät pulsarna komma till ro. Tiden hade inte längre bråttom, och tankarna vilade eller gled lika lojt fram som pråmarna på Seine. När Rebecka hade kommit ut från badrummet och klätt sig, satte hon sig i fåtöljen med sin halvlästa bok om konsten i Florens. Frans gick fram till fönstret och tände en cigarett. Stod en stund och kände av stadens själ. Avlägset trafikbrus, röster i fjärran och skratt från lekande barn. Helt annorlunda jämfört med huvudgatan tre kvarter längre bort. Det som hörs mest i Florens är inte bilarna utan skotrarnas ettriga knatter. I bredd accelererar de mot nästa trafikljus, som gällde det starten i ett Grand Prixlopp. Bakgården var gyttrig efter svenska mått. Den gamla fasaden till höger var uppbruten och påbyggd i etapper med överlastade balkonger och allsköns bråte.

På några av dem små blomkrukor eller linor med tvätt. Ändå gav det ro och hemkänsla att betrakta utsikten från detta fönster. Frans började fundera över varför? Kanske var det den höga asken som stod inklämd i en smal passage? Den grova stammen fick ännu plats. Över taket svällde kronan ut och gav bakgården den grönska som en oas ska ha. Han erinrade sig att det i hans barndoms trädgård också stod en ask vid husväggen. Till vänster en hög gavel utan fönster. En stor, vertikal yta där hans blick fann vila. Vid första ögonkastet registrerade den bara förfall. Men efter en kort stund framträdde den mångsekelåriga skönheten. Sjok av puts hade fallit ner och avslöjade vackra, oregelbundna mönster av tegelstenar, kanske från 1500-talet? Som nyputsad var väggen jämn och slät, men nu blottade den sin fulla täckhet, som en fräknig kvinna på en badstrand. Är det kanske myllret av detaljer som gör miljön så intressant? Helt meningslöst att försöka strukturera synintrycken eller bryta ner dem i enkla, geometriska former. Bättre att bara ge sig hän och njuta. Denna bakgård hade samma kaotiska charm som naturen själv. Deras nya rum var svalare än det gamla, som de nyss hade lämnat. Han kunde se det från sin utsiktsplats. I rummet bredvid var fönstret öppet, och kvällssolen lyste på en kvinna som satt på sängen med uppdragna knän. Hon var klädd i en ärmlös, rosa klänning. Kjolen hade glidit upp och blottade de nakna låren. Något äldre än han föreställt sig, men hon hade långa, vackra ben och en

hållning som en dansös. Rebecka såg upp från boken och frågade: – Vad är det du tittar på? – Jag njuter av utsikten från vårt nya rum. Man kan se det gamla som solen lyser på just nu. Skönt att slippa den värmen! Hon gäspade djupt, vek ihop boken och frågade om det inte var dags för en kvällspromenad och ett bra matställe. Hon kände sig riktigt hungrig. Frans såg henne igen vid frukosten nästa morgon. Och nu var mannen också med. De satt tysta med blickarna vilande i varandra. Han kraftigt byggd med bakåtstruket hår och tjurnacke. Kanske tio år yngre än kvinnan i hans sällskap. Hon var blond med blek hy och rörde sig lätt och smidigt över golvet. Och klädd i samma rosa sommarklänning som han hade sett från fönstret igår. Frans var förbryllad. Var verkligen mannen en simpel kvinnomisshandlare? Eller den omtänksamme, outtröttlige älskaren? Han hoppades på det senare, och bilderna från frukostbordet gav stöd åt den tolkningen. Med armen om mannens midja lämnade hon lokalen. Åter tänkte han på nattens ljud genom väggen. Aldrig förut hade han tänkt på att uttrycken för smärta, lidande och den råa lustan kan ligga så nära varandra. Plötsligt insåg han att språket uttrycker stor erfarenhet i dessa frågor. Jämför lidelse, lidande. Eller lusta, frusta, pusta. Och de av poeter utnötta ordparen: hjärta, smärta och låga, plåga.

Rebecka fångade hans blick. – Idag ska vi besöka familjen Medicis gravkapell och se på Michelangelos två gravskulpturer: Natten och Dagen, Skymningen och Gryningen. En påminnelse om livets förgänglighet. Mot den hjälper varken makt, slughet eller ofantliga rikedomar. Han tog hennes utsträckta hand, så levande och varm, och han kysste den.

Kommentarer I denna bok har jag samlat några noveller, av vilka flera har publicerats tidigare i olika sammanhang. Min första novell, År 2027, tilldelades 1997 ett andrapris i en tävling arrangerad av Östgöta Correspondenten. En resa i tid och rum belönades 2006. Novellens uppgift är inte enbart att underhålla utan också våga utmana och spegla världen ur ett annorlunda perspektiv. I Terrorist till häst tar jag upp ett ämne som fyllt tidningssidorna under senare år och ger en vinkling från andra sidan. I slutscenen hamnar den mytomspunne Folke Filbyter i händelsernas centrum. Till min familj och många uppmuntrande vänner vill jag rikta mitt tack! Men också till dem som gett stoff till den inspirationslåda som alla författare bär med sig. Det kan röra sig om repliker, händelser, tidningsnotiser som har fastnat i minnet och kan utnyttjas litterärt. Som i novellen En jävla bra nybörjare, där en panikslagen brottare rymmer genom fönstret i omklädningsrummet. En utvandrares plågsamma barndomsminnen, nedtecknade av Erik Olsson, gav innehåll åt Ett nytt liv. Idén till Hederns ansikte dök upp i samband med en nyupptäckt forngrav. Tack också till profeten Jesaja som i Celebert besök bidrog med mustiga uttalanden. Novellen Orm i paradiset utgår från ett lumparminne, och En dag i Erik Sunesons liv är både självbiografisk och dokumentär. Inledande och avslutande noveller sprider ljus över valet av omslagsbild och titel.