9789175250571

JANE FALLON

Dumpa Matthew Översättning Annika Preis

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 3

2012-03-28 13:35:45

www.fenixbok.se Engelska originalets titel Getting Rid of Matthew Copyright © 2007 by Jane Fallon Omslagsfoto © Irene Lamprakou / Trevillion Images Omslagsdesign Renée Lundvall Första svenska utgåva Bokförlaget Forum 2008 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-057-1

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 4

2012-03-28 13:35:45

1

Sovrummet var mörkt, bara upplyst av en ljusstrimma från lampan på källarväggen utanför som trängde in genom springorna i rullgardinen. Helen kunde med knapp nöd urskilja klockan när den tickade över till kvart över åtta. Hon visste att hon borde väcka Matthew, men hon visste också att han skulle vara på ett gräsligt humör för att hon hade glömt ställa väckarklockan. Och ju längre hon väntade desto surare skulle han bli. Hon hade inget val. Hon petade honom försiktigt i revbenen, och sedan igen när han inte vaknade, och han vände sig irriterat på sidan och tog upp armbandsuret från det låga nattduksbordet. ”Helvete, jag är sen!”

Helen såg sömnigt på när han kastade av sig täcket, strök till det mörkgrå håret vid sidorna och började dra på sig kläderna – arbetsuniformen som bestod av en smakfull mörk skräddarsydd kostym, en välskuren skjorta och mjuka svarta kalvskinnskor – utan att bry sig om att duscha. Han böjde sig ner för att ge henne en snabb puss och drog igen sovrumsdörren efter sig. Hon sjönk ner mot kudden som doftade svagt av den Armani Black Code som hon hade gett honom på deras årsdag och stirrade upp på sprickan i taket. Den höll helt klart på att bli större och hon undrade om hon skulle tala med grannarna ovanpå om den.

Inte för att hon kände dem. Hon hade bara sett dem tre eller fyra gånger under den tid hon hade bott här. Det var ett par i trettioårsåldern, han lite gänglig och blek som om han aldrig 5

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 5

2012-03-28 13:35:45

visades utomhus och hon gick i fleecetröja och hade råttfärgad pagefrisyr. De hade trots detta ett häpnadsväckande våldsamt sexliv, vilket Helen kunde höra genom taket så där fem nätter i veckan och ibland på eftermiddagarna. Det var alltid högljutt och teatraliskt. En massa ”Åh, älskling” och ”jajaja” och dunkar mot sänggaveln. En gång hade de hållit på samtidigt som Matthew och Helen och det hade utvecklats till ett slags tävling, lite av en stönorgie. Helen hade alltid varit tävlingsinriktad.

Nu hörde hon klicket när ytterdörren gick igen och sedan Matthews tunga fotsteg i trappan upp mot gatan, och funderade på att stiga upp. Hon bestämde sig för att låta bli och drog täcket över huvudet och sträckte sedan ut armen och trevade efter fjärrkontrollen och slog på teven. Vad skulle det tjäna till om hon ändå skulle bli tvungen att lägga sig igen om bara ett par timmar? För Matthew var inte på väg till jobbet. Klockan var inte kvart över åtta på morgonen. Den var kvart över åtta på kvällen och han var på väg hem för att äta middag hemma hos sig. Med sin hustru. Och, ja det förstås, med sina två förtjusande barn. För Matthew var gift och inte med Helen utan med en kvinna som hette Sophie. Och Helen hade tillbringat varenda måndagskväll på det här sättet de senaste fyra åren. Och de flesta onsdagskvällar och torsdagskvällar dessutom.

Och varenda måndag och varenda onsdag och varenda torsdag när Matthew åkte hem klockan åtta ställdes Helen inför två spännande val. Antingen ligga kvar ensam i sängen och titta på teve eller också sitta ensam i vardagsrummet och titta på teve.

Nu låg hon i mörkret under täcket och lyssnade på ett äktenskapligt gräl i tevesåpan EastEnders. Någons äkta man anklagade sin hustru för att vara otrogen. En massa skrik och bråk, allting ut i luften, och de skulle antingen fortsätta att leva tillsammans eller också inte. Det var så det gick till i såpor men Helen visste att verkligheten var mycket mer komplicerad. Verkligheten skulle ge urusel teve eftersom ingenting någonsin löste sig på 6

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 6

2012-03-28 13:35:45

allvar. Verkligheten var en man som kom över ett par timmar tre kvällar i veckan och sedan åkte hem till sin fru som om ingenting hade hänt. Kväll efter kväll. I åratal.

Helen hade aldrig trott att hon skulle bli någons älskarinna. Hon hade velat ha tre saker i livet: ett välbetalt PR-jobb, en egen lägenhet och en man som tillhörde henne ensam. På något sätt hade hon slutat som chefsassistent, vilket betydde sekreterare för alla andra. Hon tjänade inte tillräckligt för att kunna köpa en bostad, så hon hyrde en liten lägenhet på en tvärgata till Camden High Street med en liten mörk källarbakgård, en spricka i sovrumstaket och en stor fuktfläck på badrumsväggen. Och vad mannen beträffade trodde hon verkligen på äkta kärlek och sammanhållning och tills döden skiljer oss åt, det hade bara inte hänt henne.

Hon hade växt upp med föräldrarnas hundlika tillgivenhet för varandra, deras ”oss mot världen” som ofta uteslöt även henne, deras enda barn, och ända sedan dess hade hon försökt hitta den där perfekta partnern till sig själv, hitta sin egen tvåsamhet.

Hon hade bara inte trott att hon skulle finna den med någon som redan var en annan kvinnas make.

Vid någon punkt i sitt tidigare liv hade Helen varit förlovad med en annan man, den senaste i en rad av långvariga pojkvänner. När hon nu tänkte tillbaka kunde hon inte minnas vad hon egentligen hade sett hos Simon. Eller det kunde hon förstås, för han var ung och såg bra ut och hade ett hyfsat jobb och precis de rätta ambitionerna, men i dag var det ofattbart för henne att hon hade stannat hos honom i fem år, förutom att det var sådan hon var. Det enda arvet från föräldrarna som hon inte kunde skaka av sig var föreställningen om att förhållanden skulle vara för livet. Så fort hon hade bestämt sig för att ett förhållande var värt att satsa på klängde hon sig sammanbitet fast, trots alla varningstecken. Så hon struntade i det faktum att det var hon som lade upp alla framtidsplaner och försökte låta bli att se att han 7

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 7

2012-03-28 13:35:46

fick någonting glasartat i blicken när hon talade om att spara till en insats på en lägenhet. Hon hade investerat flera år i den här mannen så det måste löna sig. Det fanns inte en chans att hon skulle erkänna sitt nederlag. Hon hade satsat allt på ett kort och hade inte en tanke på att släppa det ifrån sig. Det vill säga tills Simon en kväll rev det itu. De hade lagat middag tillsammans, vilket var deras vanliga kvällsritual som Helen såg som ett säkert tecken på att de hade ett seriöst och moget förhållande. ”Jag ska bli förflyttad”, hade Simon muttrat ner i det durkslag med potatis som han höll på att skala.

Helen hade slagit armarna om honom. ”Du har blivit befordrad? Distriktschef, eller hur? Så nu ska vi alltså flytta till Manchester?”

Han hade stått med sänkt huvud och verkat helt upptagen av att gräva ut ett speciellt besvärligt öga. ”Nja…inte precis.” ”Vart då?” Han gjorde henne nervös genom att stå där stel som en pinne medan hon försökte krama honom. Han hade lagt ifrån sig potatisskalaren och vänt sig om för att se på henne. Sedan hade han dragit djupt efter andan som en b-skådis som äntligen skulle få sitt stora ögonblick i en tevesåpa. ”Jag ska flytta till Manchester. Ensam.”

Han hade fortsatt med att säga att det naturligtvis inte var Helens fel. Det berodde bara på honom, eftersom han var rädd för att binda sig. Han kände sig för ung, sa han. Det handlade bara om tidpunkten – om han hade träffat Helen några år senare, när han känt sig mogen för ett sådant stort steg… ”Jag älskar dig ju så mycket. Det är bara mig det beror på. Jag är ett sådant pucko. Jag vet att jag kommer att ångra det här en vacker dag, men det är någonting jag bara måste göra”, gnydde han och njöt storartat av sin roll. Han hade envisats med att det inte fanns någon annan och Helen hade trott på honom, hade till och med tyckt synd om honom för att han verkade så plågad av det val han måste göra.

8

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 8

2012-03-28 13:35:46

Två månader senare fick hon höra ryktesvägen att han skulle gifta sig med en annan kvinna.

Helen var trettiofem. Hon var mer förkrossad över att relationen hade misslyckats än av förlusten över Simon själv och tog separationen hårt. Hon lovade sig själv heligt att hon skulle ha lite kul och ta emot de öppningar som erbjöds utan att sitta och analysera framtidsmöjligheterna i all evighet. Och precis i rätt ögonblick hade Matthew dykt upp – hennes chef, förstås, och tjugo år äldre än hon – men varför ska man undvika en perfekt kliché när den stirrar en rakt i ögonen? Han var stilig på det sätt män över femtio har rätt att vara stiliga, trots (eller kanske till och med på grund av) det grå håret och kulmagen. Han var lång och självsäker och gav intryck av att han njöt av sin status som alfahanne. Håret började bli tunnare men det hängde fortfarande ner till kragen och var bakåtkammat för att någorlunda dölja den runda kala fläcken. När det blev dags för honom att raka av sig alltihop och bli skallig och stolt skulle han fortfarande komma undan med allt han tycktes komma undan med nu eftersom han hade ett sätt att föra sig som om han ägde hela tillvaron, den där absoluta självkänslan som privatskolegossar har, ett sätt att utmana alla som ifrågasatte deras höga sociala status. Han hade förmågan att få alla att känna att han satte dem i centrum i varje givet ögonblick. Det mest anslående med honom fysiskt sett – det enda som var anslående med honom fysiskt sett – var de isblå ögonen som lyste upp ett ansikte som för övrigt var ganska ordinärt, men han uppträdde som om han trodde att han var den mest attraktiva mannen i rummet och på något sätt verkade det självuppfyllande. Hans yrkesmässiga framgångar tycktes dessutom fungera som afrosidiaka på en viss typ av kvinnor, på vilka Helen var ett framstående exempel. Men framför allt var han en trevlig sällskapsmänniska, rolig, bra på att berätta historier, en god lyssnare. Han var lojal, om man inte var hans hustru förstås.

9

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 9

2012-03-28 13:35:46

Helen hade börjat arbeta på Global PR när hon var trettiofyra, en aning sent i karriären, efter att ha tillbringat större delen av tiden mellan tjugo och trettio till att resa och roa sig medan hon hade försökt ignorera den där irriterande rösten i huvudet som viskade till henne att klättra uppåt på stegen innan det var för sent.

Sedan hon kom tillbaka från sin jordenruntresa hade hon hoppat från jobb till jobb, revisorsassistent, butiksföreståndare, teateradministratör. Med jämna mellanrum sökte hon ett jobb som klientansvarig på något av de större och flashigare PR-företagen, men hon hade alltid blivit utkonkurrerad. Till slut bestämde hon sig för att en fot på den nedersta pinnen var bättre än ingen fot alls och tog jobbet som assistent till Matthew Shallcross, verkställande direktör för Global PR, vilket var ett medelstort men blomstrande företag.

Global var ett aningen överdådigt namn för ett företag vars klienter i huvudsak var brittiska, men de hade specialiserat sig på en speciell typ av veckotidningskändisar. De var inte tillräckligt stora för att dra till sig de verkligt rika och berömda men under årens lopp hade de blivit skickliga på att skapa relationer med dem som var i början av sitt femton minuters kändisskap och kasta in dem på skvallerspalterna med hjälp av sluga påhitt. Det var enkelt när man hade klienter som var beredda att göra vad som helst för att komma in i de stora tidningarna. Med jämna mellanrum ställde någon wannabe till spektakel genom att köra berusad, göra någon som inte var hans fru med barn eller lägga in sig på alkoholpoliklinik och då ryckte Globals klientansvariga ut för att lägga kol på brasan och kratsa in pengarna. Om de här tillfälliga högprofilögonblicken hanterades på rätt sätt garanterade de ett fortsätt intresse för klienten som kunde bli mycket lukrativt. Om sanningen ska fram var det en aning sjaskigt att uppmuntra unga och inte överdrivet begåvade människor att vika ut hela sitt liv för offentlig inspektion men Helen såg det som PR-världens knivsegg och älskade det. Och efter ett tag, när 10

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 10

2012-03-28 13:35:46

hon hade slutat irritera sig på att hon måste rätta vännerna var gång de kallade henne sekreterare… ”Jag är chefsassistent.” ”Men vad är det du gör?” ”Jag ser till … jag bokar in klienter, organiserar möten.” ”Arkiverar du?” ”Ibland.” ”Skriver du maskin?” ”Än sen då?” ”Det är precis vad jag gör. Jag skriver maskin, arkiverar och fixar möten. Du är sekreterare, erkänn det!” … började hon få kickar av den ställföreträdande makt som ställningen som chefens assistent erbjöd henne. Det var hon som kunde säga ja eller nej till möten eller telefonsamtal och, efter ett tag, göra pressuttalanden. Så fort Matthew började lita på henne lät han henne läsa och senare skriva alla pressreleaser för flera av hans mindre högprofilerade kunder. Han hade underblåst hennes ambitioner att åta sig egna klienter och ju mer han uppmuntrade henne desto mer växte dessa ambitioner.

Helen trodde att många av de andra tjejerna på kontoret avundades henne för hennes närhet till den man som ansågs som mest kraftfull av bolagets direktörer, men hon koncentrerade sig på arbetet tills en ödesdiger lunch förändrade allting. Om man innan dess hade frågat henne vad hon ansåg om kvinnor som hade kärlekshistorier med gifta män skulle hon ha sagt att de var sorgliga, desperata, okänsliga förrädare av andra kvinnor.

Sagt att de stod högst på hennes lista över brottslingar. Personer som bara var värda hån och förakt …

Helen hade funderat över om Matthew var attraktiv under den tid hon hade arbetat för honom, det hade hon naturligtvis gjort, och hon hade tänkt att ja, visst var han det, på ett sätt som äldre män kan vara, men mer var det inte med det. Så när han hade lutat sig över bordet på Quo Vadis och tagit hennes hand 11

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 11

2012-03-28 13:35:46

hade hon förvånat sig själv med att inte dra den till sig. ”Jag har velat göra det här i evigheter”, hade han sagt och Helen hade fått hjärtat i halsgropen. Hon hade ingen aning om hur hon skulle reagera så hon bara satt där och lät honom ta över.

Matthew hade fortsatt: ”Sanningen är att jag tycker att du är vacker. Och jag har försökt låta bli att erkänna att det är vad jag har tyckt i flera månader.”

Helen hade rodnat. Inte vackert och rosigt som en spröd hjältinna i en kärleksroman utan knallrött och aningen kladdigt. ”Du vet förstås att jag är gift.”

Hon lyckades grymta fram ett ”ja”. ”Vi har minderåriga barn. Om det inte var för deras skull… jag tänker inte ge dig den där repliken om att min fru inte förstår mig … men det är sant att vi har glidit isär. Vi delar omsorgen om barnen och det är i stort sett allt.” Han skrattade. ”Förstår du vart det här är på väg?”

Helen var fortfarande oförmögen att få fram ett ord. Fingrarna på den lediga handen lekte med foten på glaset. ”Ingen press. Jag vill inte att du ska tro att jag skulle göra livet surt för dig om du säger att du inte är intresserad eller någonting sådant. Tänk bara på saken och om du bestämmer dig för att vi kanske, ja, skulle kunna gå ett steg längre vet du var jag finns.

Det var allt jag ville säga.”

Och i det ögonblicket insåg hon att hon ville ligga med honom.

Det var någonting med hans självsäkerhet, med hans sätt att smeka hennes hand medan han talade med henne, med hans blick som inte för ett ögonblick släppte hennes ansikte medan hon satt där och stammade och började svettas. Hon hade gått tillbaka till kontoret i ett slags dimma och hade knappt kunnat se på honom under resten av eftermiddagen.

Den kvällen hade hon tråkat ut sin bästa väninna Rachel på puben.

12

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 12

2012-03-28 13:35:46

”Ska jag göra det?” ”Nej”, sa Rachel. ”Men kanske …” ”Nej”, sa Rachel. ”Men tänk om …” ”Hör du ett enda ord av vad jag säger”, fräste Rachel till slut. ”Han är gift. Gör det inte. Bli inte en av de kvinnor vi hatar.” ”Kvinnor vi hatar” var en av de saker som framför allt förenade Rachel och Helen. De hade börjat göra upp en lista i huvudet över dem när de hade kommit tillbaka till London efter att ha träffats som tågluffare i Indien. När Helen bodde i Rachels lägenhet i West Brompton medan hon letade efter en egen bostad hade de börjat skriva ner den. De hade en kopia var och när de med jämna mellanrum fyllnade till hemma hos varandra gick de igenom listan och uppdaterade den med nya noteringar. ”Kvinnor som stjäl andra kvinnors män” hade funnits med från början men som Helen såg saken var det annorlunda i hennes fall. För det första hade hon aldrig uppmuntrat Matthew utan han hade stått för hela uppraggningen. ”Du har rätt. Men … tänk om han verkligen tycker om mig.” ”Dra åt helvete. Det är klart att han tycker om dig. Du är tjugo år yngre än han och redo att falla på rygg bara för att han har bett dig. Och dessutom skriva ut hans brev och brygga te. Du är en medelålders mans dröm. Vad finns det att inte tycka om?” ”Jag visste att jag inte skulle ha sagt någonting”, sa Helen tjurigt. ”Jag visste att du inte skulle förstå.”

Nästa morgon hade hon väntat tills Matthew var ensam på kontoret och gått in och stängt dörren efter sig. ”Okej”, sa hon. ”Okej vad då?” Han hade lyft på huvudet och lett mot henne.

Hon hade rodnat. ”Om du vill … ja, du vet, så kan vi … ja, du vet … om du vill.

Jag vill gärna.”

13

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 13

2012-03-28 13:35:46

Matthew hade skrattat. ”Talar du kodspråk?” Han hade låtsats se sig om i rummet. ”Är vi avlyssnade?”

Helen var blodröd i ansiktet. ”Du vet vad jag menar.” ”Det gör jag. Och jag är mycket glad. Är du ledig på onsdag kväll?”

Helen hade svalt så häftigt att det hördes. ”Ja.” Sedan var han plötsligt i hennes säng och allt hennes sunda förnuft och alla hennes ambitioner och hela hennes syn på sig själv gick upp i rök. Och hon hade sagt till sig själv och hennes vänner hade sagt till henne ”bryt det nu, det kan aldrig sluta väl” och hon hade ignorerat alla eftersom hon efter ett par veckor oundvikligen hade bestämt sig för att hon älskade honom och han till sist bekände att han älskade henne också. Och efter ett par månader hade han förstås sagt till henne att han ville lämna sin hustru, Sophie, när tiden var inne. Och det var förstås för fyra år sedan och han hade inte ens lämnat henne för en helg så vitt Helen kunde minnas.

Men de där första månaderna med Matthew hade varit fantastiska. Han var så mycket äldre än någon annan hon hade varit tillsammans med att det var som en helt ny värld. Han visste hur han skulle få henne att känna sig speciell. Trots att de sällan gick ut någonstans av rädsla för att bli sedda tillsammans lärde han henne alla möjliga nya saker om mat och musik och viner som inte hade funnits i hennes sinnesvärld förut. Och eftersom hon var nyförälskad och angelägen om att vara till lags hade hon låtsas uppskatta en massa saker som hon senare när förhållandet hade lugnat ner sig kunde erkänna att hon avskydde. Som Miles Davis och gåslever och äckelsöt Château d’Yquem.

Till deras fjärde möte hade han med sig ”Ondskans blommor” av Baudelaire som present till henne och sa att nu skulle hon få läsa någonting som inte liknade någonting hon hade läst förut.

14

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 14

2012-03-28 13:35:46

Helen som hade två betyg i fransk litteratur hade missat tillfället att berätta det för honom och istället tackat honom översvallande eftersom hon inte ville att han skulle tro att gåvan var ovälkommen. Ingen hade någonsin köpt en diktsamling till henne förut.

När de sedan låg avslappnade i sängen efter älskogen bad han henne berätta om sitt liv. ”Börja från början”, sa han och verkade på allvar intresserad av varenda liten detalj i hennes förflutna. När hon kom till den punkt när hon flyttade hemifrån och till London gled hon snabbt över universitetstiden men han hejdade henne. ”Vad läste du?”

Helen kände hur det hettade i kinderna. ”Jaee … franska”, mumlade hon.

Matthew stödde sig på armbågen och såg ner på henne. ”Franska?” ”Mhmm.”

Han började småle. ”Fransk litteratur?” ”Nåt sånt.” ”Nåt sånt?” ”Jag menar ja. Fransk litteratur.” Nu rodnade hon ännu värre.

Varför hade hon inte bara sagt det när han gav henne boken? ”Så då … Baudelaire?” ”Skrev jag min examensuppsats om.”

Matthew skrattade högt. ”Varför sa du inte det?” ”För att jag inte ville verka otacksam.”

Han kysste henne på pannan. ”I så fall kan du förklara dikterna för mig för jag fattar ingenting. Jag tyckte bara om omslaget.”

Hon visste att det var en faderlig klapp på huvudet och hon visste inte varför hon inte brydde sig om det. Det var bara det att ingen någonsin hade varit så här intresserad av henne förut.

Det var en lättnad att få vara den som skulle glädjas istället för den som skulle glädja andra. Det var så befriande att inte alltid behöva vara den vuxna.

15

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 15

2012-03-28 13:35:46

Matthew hade dessutom levt. Han hade varit med om saker – inte bara ”gift sig och fått barn” och det där utan han hade också levt tjugo år längre än hon. Han var vuxen på sextiotalet och hade upplevt det själv. Hon visste inte varför det imponerade på henne – hon var fullständigt ointresserad av vad den ständiga kopulerande generationen före henne hade ägnat sig åt på sextiotalet – men på något sätt gjorde det honom extra intressant bara att han hade levt då.

I början av förhållandet hade Helen varit noga med att ta på sig sina bästa underkläder de dagar Matthew skulle komma, skyndat sig hem från det kontor där de båda arbetade för att få tio minuter på sig att duscha och byta om, för att vara redo att bli avklädd igen. Mötena handlade bara om sex och åtrån stegrades av deras begränsade tillgång till varandra och det utdragna förspel som det innebar att hela dagen låtsas som om de bara var kolleger. Så småningom smög sig sömnen in, vilket Helen såg som ett tecken på ett mognare stadium i förhållandet, som om de hade ett förbund på ett djupare plan och kunde slappna av tillsammans. Hon slutade oroa sig över vilka underkläder hon hade på sig och hon behövde inte längre kolla make-upen så fort han vände ryggen till. Hon tänkte längtansfullt på den tiden som nirvanaperioden, det perfekta tillståndet när den fysiska åtrån förenades med kamratskap och djup respekt. Det varade inte länge. Numera vann sömnen ofta helt, så utmattad som Matthew var efter sin ansvarstyngda arbetsdag. Och Helen började snart känna att hon egentligen inte brydde sig om det. Det var mer som att vara ett riktigt par, på något sätt verkligare än den första hektiska tiden. Och om det var mindre spännande så vad spelade det för roll? Spänning kunde inte vara för evigt.

Efter ett par månader hade Matthew börjat tycka att det var pinsamt att be Helen ta diktamen eller hämta hans kemtvätt så han bad att man skulle skaffa henne en ny chef. Personalavdelningen tolkade förstås detta som att hon var svår att samarbeta 16

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 16

2012-03-28 13:35:46

med eller inkompetent, eller båda delarna, så den befordran som hade hägrat försvann och Helen hade missat sin chans.

Det var tre och ett halvt år sedan. Hon kunde förstås ha slutat och börjat jobba någon annanstans där hon kunde ha blivit mer uppskattad men hon kom sig av någon anledning aldrig för och var nu officiellt ”sekreterarmaterial” som ingen hade anledning att skärskåda för att se någonting intressantare. Om hon slutade skulle hon dessutom sakna de stulna ögonblicken med Matthew under dagen och djupt inom sig visste hon att någon annan en dag skulle fånga hans intresse om hon inte fanns rätt framför näsan på honom.

Så nu tog Helen diktamen och ordnade möten och skisserade förslag åt Laura, en framgångsrik trettionioårig direktör som också hade börjat som chefsassistent men sedan stadigt klättrat uppför karriärstegen under årens lopp. Laura var duktig på sitt jobb och en omtänksam chef som stöttade och uppmuntrade Helen, alltid gav henne beröm när det fanns anledning (vilket var ofta eftersom Helen var begåvad, trots att hon verkade ha glömt bort det, och kom med många bra idéer som Laura var tacksam för) och stod ut med hennes humörsvängningar. Det skulle aldrig falla henne in att be Helen hämta kemtvätten. Helen hatade henne.

När hon och Matthew först blev ihop hade hon tryckt ner sina skuldkänslor genom att skjuta undan alla tankar på hans hustru – det här var en tillfällig romans som skulle hjälpa henne att komma över Simons svek, en övning i självkänsla. Det var fel men det skulle vara kortvarigt och ingen skulle få veta någonting.

Efter ett tag, när hon hade insett att det hade blivit aningen mer komplicerat än så hade skuldkänslan börjat göra sig märkbar.

Små hugg till att börja med och sedan våldsamma vågor som gjorde det svårt för henne att se sig i spegeln på morgnarna. Hur skulle hon känna det om det var hon som ömt sa adjö till maken när han gick till jobbet utan att ha en aning om det dubbelliv han 17

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 17

2012-03-28 13:35:46

levde? Det var en obestridlig sanning att ingen hustru någonsin skulle behöva uthärda smärtan att inse att hennes liv var en bluff om ingen annan kvinna någonsin inlät sig med en gift man. Men så länge en enda kvinna var beredd att göra det var alla kvinnor i fara. Och för tillfället var det hon som var den kvinnan.

Så hon visste att hon borde avsluta sitt och Matthews förhållande nu, innan någon verklig skada hade skett, men plötsligt verkade det inte längre så enkelt. Hon hade känslor för honom.

Hon skulle sakna honom. Varför är det jag som ska behöva avstå från honom när det är mig han älskar, insåg hon en dag att hon tänkte. Hon började känna små hugg av svartsjuka så fort Matthew nämnde hustruns namn – Sophie. Och nästan över en natt började hon vilja slåss för att få behålla sin man och för att göra det måste hon demonisera Sophie och göra henne till sin fiende. Man kan inte slåss mot en kvinna man tycker synd om.

Då förlorar man.

18

I_Fallon_Dumpa Matthew.indd 18

2012-03-28 13:35:46