9789153437123

Kvinnorna i rosenträdgården Historierna, romantiken och äventyren bakom rosorna

Ann Chapman Med fotografier av Paul Starosta

Översättning Susanne Ljung Adriansson

Kvinnorna i rosenträdgården Historierna, romantiken och äventyren bakom rosorna

Ann Chapman Med fotografier av Paul Starosta

Översättning Susanne Ljung Adriansson

Innehåll Inledning 7

www.icabokforlag.se Text © 2012 Anne Chapman Fotografier © 2012 Paul Starosta Design och layout © 2012 Palazzo Editions Ltd. Svensk översättning © 2012 Ica Bokförlag, Forma Books AB Först utgiven 2012 av PALAZZO EDITIONS LTD 2 Wood Street Bath BA1 2JQ England www.palazzoeditions.com Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001.

Engelska originalets titel: Women in my Rose Garden Översättning: Susanne Ljung Adriansson Sättning: Gyllene Snittet Tryckt i Kina av Imago ISBN 978 91 534 3712 3

Cornelia Africana 11 Félicité och Perpétue Jacques 14 Rosamund de Clifford 21 Jeanne de Montford 25 Yolande d’Aragon 29 Jeanne d’Arc 33 Marie de Blois 39 Amy Robsart 42 Maria Stuart 49 Nur Mahal 55 Margaret, hertiginna av Portland 61 Maria Teresa, prinsessan de Lamballe 64 Kejsarinnan Joséphine 70 Aimée Dubucq de Rivéry 77 Marie de Sombreuil 83 Adelaïde d’Orléans 87 Maria Theresia, hertiginna av Angoulême 91 Louise Antoinette, hertiginna av de Montebello 96 Hertiginnorna av Auerstädt 103 Zoé, grevinna av Cayla 107 Marie Louise, storhertiginna av Parma 113 Grace Darling 116 Anaïs Ségalas 123 Drottning Victoria 127 Gertrude Jekyll 132 Maria-Henrietta, hertiginna av Brabant 137 Lady Hillingdon 141 Ellen Willmott 145 Baronessan Rothschild 149 Edith Cavell 153 Helen Wilson 157 Constance Spry 160 Nancy Steen 165 Ghislaine de Féligonde 170

Innehåll Inledning 7

www.icabokforlag.se Text © 2012 Anne Chapman Fotografier © 2012 Paul Starosta Design och layout © 2012 Palazzo Editions Ltd. Svensk översättning © 2012 Ica Bokförlag, Forma Books AB Först utgiven 2012 av PALAZZO EDITIONS LTD 2 Wood Street Bath BA1 2JQ England www.palazzoeditions.com Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001.

Engelska originalets titel: Women in my Rose Garden Översättning: Susanne Ljung Adriansson Sättning: Gyllene Snittet Tryckt i Kina av Imago ISBN 978 91 534 3712 3

Cornelia Africana 11 Félicité och Perpétue Jacques 14 Rosamund de Clifford 21 Jeanne de Montford 25 Yolande d’Aragon 29 Jeanne d’Arc 33 Marie de Blois 39 Amy Robsart 42 Maria Stuart 49 Nur Mahal 55 Margaret, hertiginna av Portland 61 Maria Teresa, prinsessan de Lamballe 64 Kejsarinnan Joséphine 70 Aimée Dubucq de Rivéry 77 Marie de Sombreuil 83 Adelaïde d’Orléans 87 Maria Theresia, hertiginna av Angoulême 91 Louise Antoinette, hertiginna av de Montebello 96 Hertiginnorna av Auerstädt 103 Zoé, grevinna av Cayla 107 Marie Louise, storhertiginna av Parma 113 Grace Darling 116 Anaïs Ségalas 123 Drottning Victoria 127 Gertrude Jekyll 132 Maria-Henrietta, hertiginna av Brabant 137 Lady Hillingdon 141 Ellen Willmott 145 Baronessan Rothschild 149 Edith Cavell 153 Helen Wilson 157 Constance Spry 160 Nancy Steen 165 Ghislaine de Féligonde 170

Inledning Jag är ingen trädgårdsmästare i fåtölj. I fyrtio års tid har jag brutit av naglar, skadat ryggen, och ibland även fått hjärtat krossat när jag utövat min favoritsysselsättning.

(Vita Sackville-West, 1958)

I

Rosen ’Ellen Willmott’ (se s. 145–48)

vår trädgård i Nya Zeeland är jag omgiven av kvinnor: Madame de Sombreuil och Ghislaine de Féligonde, Lady Curzon och Grace Darling, Nur Mahal och Maria Stuart. Jag är fortfarande lika förtjust i att hitta och odla gamla rosensorter, och i vår trädgårdsanläggning på Trinity Farm har vi drivit upp ettusen femhundra plantor.

För mer än tjugofem år sedan flyttade jag och min familj till tio tunnland orörd mark. Vi hade flytt från ett inrutat liv med krävande arbeten i Wellington, och lockades av lugnet på landsbygden runt Otaki. Vi började anlägga en tre tunnland stor trädgård i samma stil som de vackra och storslagna trädgårdar vi sett under våra tolv år i England.

Vi var inte förberedda på att klimatet skulle vara så gynnsamt för rosor­ na, inte heller på att vi skulle utveckla en mani för att samla på oss dessa blomsterskatter. Men trädgården var tillräckligt stor för att låta alla rosor växa som de ville; fritt, obehindrat och storslaget. Att syssla med anlägg­ning och skötsel av trädgården gav mig också avkoppling från mitt nya arbete inom kommunpolitiken. Det var skönt att slippa politiska intriger och få hänge sig åt att gräva och plantera.

Drygt etthundratjugofem av rosensorterna i Trinity Farm har namn efter kvinnor. En del är gamla, andra är nyare, och de kvinnor som inspire­rat till deras namn levde både långt tillbaka i historien och i modern tid.

Medan jag skötte om dessa rosor med sina fantasieggande namn blev jag nyfiken på kvinnorna bakom dem. Vilka var de och hur kom det sig att de hade hedrats med att få ge namn åt en ros? I samband med hundra­års­ minnet av införandet av kvinnlig rösträtt i Nya Zeeland började jag göra mer systematiska efterforskningar, men det tog flera år innan de riktigt fick blomma ut.

De rosor jag har valt i den här boken är inte bara en prydnad för min trädgård – och för vilken trädgård som helst – de kvinnor de har namngetts efter har dessutom fascinerande och betydelsefulla levnadsöden, som ibland också gjort avtryck i världshistorien.

7

Inledning Jag är ingen trädgårdsmästare i fåtölj. I fyrtio års tid har jag brutit av naglar, skadat ryggen, och ibland även fått hjärtat krossat när jag utövat min favoritsysselsättning.

(Vita Sackville-West, 1958)

I

Rosen ’Ellen Willmott’ (se s. 145–48)

vår trädgård i Nya Zeeland är jag omgiven av kvinnor: Madame de Sombreuil och Ghislaine de Féligonde, Lady Curzon och Grace Darling, Nur Mahal och Maria Stuart. Jag är fortfarande lika förtjust i att hitta och odla gamla rosensorter, och i vår trädgårdsanläggning på Trinity Farm har vi drivit upp ettusen femhundra plantor.

För mer än tjugofem år sedan flyttade jag och min familj till tio tunnland orörd mark. Vi hade flytt från ett inrutat liv med krävande arbeten i Wellington, och lockades av lugnet på landsbygden runt Otaki. Vi började anlägga en tre tunnland stor trädgård i samma stil som de vackra och storslagna trädgårdar vi sett under våra tolv år i England.

Vi var inte förberedda på att klimatet skulle vara så gynnsamt för rosor­ na, inte heller på att vi skulle utveckla en mani för att samla på oss dessa blomsterskatter. Men trädgården var tillräckligt stor för att låta alla rosor växa som de ville; fritt, obehindrat och storslaget. Att syssla med anlägg­ning och skötsel av trädgården gav mig också avkoppling från mitt nya arbete inom kommunpolitiken. Det var skönt att slippa politiska intriger och få hänge sig åt att gräva och plantera.

Drygt etthundratjugofem av rosensorterna i Trinity Farm har namn efter kvinnor. En del är gamla, andra är nyare, och de kvinnor som inspire­rat till deras namn levde både långt tillbaka i historien och i modern tid.

Medan jag skötte om dessa rosor med sina fantasieggande namn blev jag nyfiken på kvinnorna bakom dem. Vilka var de och hur kom det sig att de hade hedrats med att få ge namn åt en ros? I samband med hundra­års­ minnet av införandet av kvinnlig rösträtt i Nya Zeeland började jag göra mer systematiska efterforskningar, men det tog flera år innan de riktigt fick blomma ut.

De rosor jag har valt i den här boken är inte bara en prydnad för min trädgård – och för vilken trädgård som helst – de kvinnor de har namngetts efter har dessutom fascinerande och betydelsefulla levnadsöden, som ibland också gjort avtryck i världshistorien.

7

Inledning

Varför har rosenodlare valt att uppkalla en ros efter en viss kvinna?

I vissa fall är det lätt att inse sambandet, i andra fall verkar det inte finnas någon direkt orsak. Kanske är det så att odlare av rosor är romantiska till sin läggning, och en viss kvinna och hennes levnadsöde kanske slog an en ton hos dem.

Det finns hundratals olika rosensorter som fått namn efter kvinnor, antingen historiska personer eller mytologiska och litterära gestalter. Som­ liga av dem blev kända för sitt mod och sin tapperhet, andra var högt uppsatta adelsdamer och drottningar. Somliga samlade själva på rosor eller lät anlägga trädgårdar. De var självständiga och orädda och behövde inga äkta män eller fäder för att göra sig kända för eftervärlden. Åter andra var hust­ rur eller döttrar till ägare av plantskolor, och det fanns också kvinnor som köpte sig rätten att få en viss ros skapad och uppkallad efter sig.

Brent Dickerson skriver i The Old Rose Adventurer: ”Från Holland, och från och ätten Fleming, kom rosor som hade känslosamma och ofta rent löjliga namn. Snart började blomsterodlare istället ge rosorna namn från mytologin och historien, liksom från kungar och statsmän och berömda kvinnor från olika länder. Numera, när det kommer hundratals nya sorter varje år, har man övergått till att namnge nykomlingarna efter släktingar och vänner.” Hans bok hjälpte mig ofta att komma på rätt spår när det gällde att få fram historierna om kvinnorna i min egen rosenträdgård.

Källorna till uppgifterna i den här boken är många. Jag har använt mig av biografier, historieböcker och böcker om rosor. Av utrymmesskäl har inte alla omkring sjuhundra referenser blivit förtecknade här. Men jag är tacksam för alla källor och jag beklagar att inte alla finns med.

Att skriva den här boken har inneburit både skratt och förtvivlan, och jag har få ta del av åsikter som går isär, liksom jag upplevt Internets olika sidor; svårt och frustrerande ibland samtidigt som det är en fantastisk kunskapsbank att ta del av.

Jag vill tacka min man och mina barn, Lloyd, Laurence och Nicole, för att de både drivit på mig och gett mig stöd och hjälp i mina efterforskningar. Jag vill också tacka Jocelen Janon som hjälpt mig med franska språkets mysterier (i alla fall för en engelsktalande) och gjort översättningar från franska texter. Joanne Knight, tidigare ordförande för Heritage Rose New Zealand, har varit till ovärderlig hjälp genom att frikostigt delge mig sina

8

Inledning

kunskaper och sin klokhet. Personalen på biblioteket i Kapiti har överträffat sig själva i att tillmötesgå mina ibland ganska knepiga önskemål. Sist men inte minst vill jag tacka Libby, som fortsatte att jobba med rosenodlingarna medan jag skrev den här boken. Numera är Trinity Garden sålt, och under den nye ägaren fortsätter rosorna att växa och blomstra.

Med den här boken hoppas jag kunna väcka ett intresse för historiken bakom de gamla rosensorterna. Den inbegriper inte bara botanik och odlarnas förädlingsarbete utan den har också en mer romantisk beståndsdel. Till rosornas historia hör även de kvinnor som gett namn åt dem och som på detta sätt lever vidare på ett annat sätt än bara genom historieforskningens torra språk.

I våra trädgårdar levandegörs en historia som är lite annorlunda än den som omtalas i skolan och i historieböckerna, och den här boken har skrivits för alla som vill veta mer om den.

Ann Chapman Mars 2011

9

Inledning

Varför har rosenodlare valt att uppkalla en ros efter en viss kvinna?

I vissa fall är det lätt att inse sambandet, i andra fall verkar det inte finnas någon direkt orsak. Kanske är det så att odlare av rosor är romantiska till sin läggning, och en viss kvinna och hennes levnadsöde kanske slog an en ton hos dem.

Det finns hundratals olika rosensorter som fått namn efter kvinnor, antingen historiska personer eller mytologiska och litterära gestalter. Som­ liga av dem blev kända för sitt mod och sin tapperhet, andra var högt uppsatta adelsdamer och drottningar. Somliga samlade själva på rosor eller lät anlägga trädgårdar. De var självständiga och orädda och behövde inga äkta män eller fäder för att göra sig kända för eftervärlden. Åter andra var hust­ rur eller döttrar till ägare av plantskolor, och det fanns också kvinnor som köpte sig rätten att få en viss ros skapad och uppkallad efter sig.

Brent Dickerson skriver i The Old Rose Adventurer: ”Från Holland, och från och ätten Fleming, kom rosor som hade känslosamma och ofta rent löjliga namn. Snart började blomsterodlare istället ge rosorna namn från mytologin och historien, liksom från kungar och statsmän och berömda kvinnor från olika länder. Numera, när det kommer hundratals nya sorter varje år, har man övergått till att namnge nykomlingarna efter släktingar och vänner.” Hans bok hjälpte mig ofta att komma på rätt spår när det gällde att få fram historierna om kvinnorna i min egen rosenträdgård.

Källorna till uppgifterna i den här boken är många. Jag har använt mig av biografier, historieböcker och böcker om rosor. Av utrymmesskäl har inte alla omkring sjuhundra referenser blivit förtecknade här. Men jag är tacksam för alla källor och jag beklagar att inte alla finns med.

Att skriva den här boken har inneburit både skratt och förtvivlan, och jag har få ta del av åsikter som går isär, liksom jag upplevt Internets olika sidor; svårt och frustrerande ibland samtidigt som det är en fantastisk kunskapsbank att ta del av.

Jag vill tacka min man och mina barn, Lloyd, Laurence och Nicole, för att de både drivit på mig och gett mig stöd och hjälp i mina efterforskningar. Jag vill också tacka Jocelen Janon som hjälpt mig med franska språkets mysterier (i alla fall för en engelsktalande) och gjort översättningar från franska texter. Joanne Knight, tidigare ordförande för Heritage Rose New Zealand, har varit till ovärderlig hjälp genom att frikostigt delge mig sina

8

Inledning

kunskaper och sin klokhet. Personalen på biblioteket i Kapiti har överträffat sig själva i att tillmötesgå mina ibland ganska knepiga önskemål. Sist men inte minst vill jag tacka Libby, som fortsatte att jobba med rosenodlingarna medan jag skrev den här boken. Numera är Trinity Garden sålt, och under den nye ägaren fortsätter rosorna att växa och blomstra.

Med den här boken hoppas jag kunna väcka ett intresse för historiken bakom de gamla rosensorterna. Den inbegriper inte bara botanik och odlarnas förädlingsarbete utan den har också en mer romantisk beståndsdel. Till rosornas historia hör även de kvinnor som gett namn åt dem och som på detta sätt lever vidare på ett annat sätt än bara genom historieforskningens torra språk.

I våra trädgårdar levandegörs en historia som är lite annorlunda än den som omtalas i skolan och i historieböckerna, och den här boken har skrivits för alla som vill veta mer om den.

Ann Chapman Mars 2011

9

Cornelia med sina söner. Detalj från Cornélie, mère des Gracques, (Ätten Gracchis moder) (1795) av Joseph Benoît Sunvée (1743–1807).

Cornelia Africana (ca 190–100 f Kr)

C

ornelia är en av de mest intressanta kvinnorna i Roms historia.

Hon blev dyrkad som matriark i släkten Gracchus under den romerska republikens tid, och både Cicero och Plutarkos skrev om henne. I ett samhälle där kvinnor var formellt uteslutna från att delta i det politiska livet blev hon ändå konsulterad i detta ämne tack vare sin intelligens och sitt sinne för politik. Hon inspirerade sin make och sina söner i deras värv och familjen blev hyllad – men fick också lida – för sin strävan att förbättra livet för de fattigaste i Rom. Som ätten Gracchus anmoder blev Cornelia en legendarisk figur i romersk historia, och det kan vara svårt att urskilja vad som verkligen är sant i alla myter som omger henne.

Hon var dotter till Cornelius Scipio Africanus som var med och besegrade Hannibal i det andra puniska kriget. I övre tonåren blev hon bortgift med den högättade och betydligt äldre konsuln Tiberius Sempronius Gracchus.

Under hans styre av Hispania Citerior – den nordöstra delen av dagens Spanien – var denna provins en av de mest lugna och fredliga i hela det romerska imperiet. Cornelia och hennes make fick tolv barn, men endast tre överlevde till vuxen ålder: dottern Sempronia och sönerna Tiberius och Gaius, som båda blev kända som förkämpar för det romerska folket.

Cornelia blev beundrad för såväl sin dygd och trofasthet som för sitt skarpa intellekt, och hon vann många inflytelserika romares förtroende.

Hon var en hängiven mor som var mycket stolt över sina barn och ska ha yttrat att de var hennes dyrbaraste juveler. Hon verkar ha haft ett stort inflytande över dem även som vuxna. Deras far dog redan när de var små och hon vakade noga över deras uppfostran och utbildning. Den store filosofen och politikern Cicero skrev en gång att Cornelias söner hade fått mer näring från sin mors tal än från hennes bröst.

Enligt sin mors vilja blev både Tiberius (ca 168–133 f. Kr.) och hans yngre bror Gaius (ca 159–121 f. Kr.) aktiva inom politiken. Det sägs att Tiberius under en resa genom landskapet Toscana lade märke till det bedrövliga tillstånd som den italienska landsbygden befann sig i. All mark hade kommit i välbärgade romares händer och jordbruksarbetet utfördes av slavar. När han valdes till folktribun införde han en jordreform och återgav mycket land till vanliga bönder.

Dessa åtgärder, som Tiberius dessutom genomdrev med tvång, blev

10

11

Cornelia med sina söner. Detalj från Cornélie, mère des Gracques, (Ätten Gracchis moder) (1795) av Joseph Benoît Sunvée (1743–1807).

Cornelia Africana (ca 190–100 f Kr)

C

ornelia är en av de mest intressanta kvinnorna i Roms historia.

Hon blev dyrkad som matriark i släkten Gracchus under den romerska republikens tid, och både Cicero och Plutarkos skrev om henne. I ett samhälle där kvinnor var formellt uteslutna från att delta i det politiska livet blev hon ändå konsulterad i detta ämne tack vare sin intelligens och sitt sinne för politik. Hon inspirerade sin make och sina söner i deras värv och familjen blev hyllad – men fick också lida – för sin strävan att förbättra livet för de fattigaste i Rom. Som ätten Gracchus anmoder blev Cornelia en legendarisk figur i romersk historia, och det kan vara svårt att urskilja vad som verkligen är sant i alla myter som omger henne.

Hon var dotter till Cornelius Scipio Africanus som var med och besegrade Hannibal i det andra puniska kriget. I övre tonåren blev hon bortgift med den högättade och betydligt äldre konsuln Tiberius Sempronius Gracchus.

Under hans styre av Hispania Citerior – den nordöstra delen av dagens Spanien – var denna provins en av de mest lugna och fredliga i hela det romerska imperiet. Cornelia och hennes make fick tolv barn, men endast tre överlevde till vuxen ålder: dottern Sempronia och sönerna Tiberius och Gaius, som båda blev kända som förkämpar för det romerska folket.

Cornelia blev beundrad för såväl sin dygd och trofasthet som för sitt skarpa intellekt, och hon vann många inflytelserika romares förtroende.

Hon var en hängiven mor som var mycket stolt över sina barn och ska ha yttrat att de var hennes dyrbaraste juveler. Hon verkar ha haft ett stort inflytande över dem även som vuxna. Deras far dog redan när de var små och hon vakade noga över deras uppfostran och utbildning. Den store filosofen och politikern Cicero skrev en gång att Cornelias söner hade fått mer näring från sin mors tal än från hennes bröst.

Enligt sin mors vilja blev både Tiberius (ca 168–133 f. Kr.) och hans yngre bror Gaius (ca 159–121 f. Kr.) aktiva inom politiken. Det sägs att Tiberius under en resa genom landskapet Toscana lade märke till det bedrövliga tillstånd som den italienska landsbygden befann sig i. All mark hade kommit i välbärgade romares händer och jordbruksarbetet utfördes av slavar. När han valdes till folktribun införde han en jordreform och återgav mycket land till vanliga bönder.

Dessa åtgärder, som Tiberius dessutom genomdrev med tvång, blev

10

11

Cornelia Africana

oundvikligen impopulära hos senaten och de förmögna romarna. Senaten ogiltigförklarade valet av honom till folktribun, vilket ledde till folkliga uppror och Tiberius mördades på Capitolium tillsammans med en grupp av sina anhängare.

Tio år senare axlade Gaius hans fallna mantel som ledare för den folkliga rörelsen. Han ville se ännu fler reformer för folket och när han valdes till folktribun 123 f. Kr. återinförde han jordreformen och gav de lägre klasserna ökade medborgerliga rättigheter. Hans mor vädjade till honom att inte göra samma misstag som sin mördade bror, men förgäves.

Det är sällsynt med bevarade texter skrivna av en romersk kvinna, men det finns några brevfragment som Cornelia enligt traditionen ska ha skrivit till Gaius, även om äktheten inte säkert har kunnat beläggas. I ett av dem står: ”Må Jupiter aldrig någonsin tillåta dig att framhärda i dessa handlingar eller sätta sådana galenskaper sinnet på dig. Och om du verkligen framhärdar fruktar jag att du av egen beskyllan ådrar dig sådana bekymmer att du för resten av ditt liv kommer att förbli olycklig.”

Gaius reformer för de mindre bemedlade sågs av senaten som revolutionära, och historien upprepade sig när han mötte det oundvikliga motståndet. Enligt en version av vad som hände begick han självmord med ett svärd, omgiven av tusentals anhängare som samtidigt blev ihjälhuggna.

Efter sina söners död fortsatte Cornelia att påverka Roms politik så mycket hon kunde. Historikern Plutarkos skrev: ”Cornelia sägs ha burit all sin olycka på ett nobelt och ädelmodigt sätt, och om de heliga platser där hennes söner blev mördade har hon yttrat att de är gravplatser som är värdiga de döda som vilar där.”

Den folkliga rörelsen i det gamla Rom har sitt ursprung i släkten Gracchus och Cornelias inflytande ökade allt eftersom tiden gick, och blev till slut den viktigaste faktorn när det gällde att kontrollera fåmannaväldet i det romerska riket.

12

Rosen ’Cornelia’ Grupp: hybrid av myskrosor Härstamning: okänd Först odlad 1925 av Joseph Pemberton i Essex, England

’Cornelia’ är en av de vackraste och tåligaste av Pembertons hybrider av myskrosor. San­ nerligen en ros värdig en sådan beundrans­ värd kvinna. Färgen går i aprikosrosa eller gult och de små blomställningarna som sitter samlade i klasar, hänger i gracila bågar och sprider en rik och myskliknande doft. Blom­ morna utvecklas från små, tillslutna knop­ par till vida, öppna blommor med en färg­ ton som bleknar något med tiden.

Den klättrar gärna om man låter den göra det, men trivs lika bra som hög buske. Bus­ kens talrika blad är små och har en läderar­ tad struktur. De är vackert mörkgröna, men har till en början en mer brunskimrande färg. Stammen har en ovanlig vinröd färg som kontrasterar vackert mot blommorna. ’Cornelia’ blommar hela säsongen, ända in på hösten, ja kanske är den rentav som vackrast just på hösten. Den trivs på en skuggig plats och är härdig och stark, och liksom sina systrar bland de klassiska rosorna är den immun mot sjukdomar.

Pastor Joseph Pemberton (1852–1926) var kyrkoherde i Romford i Essex och sysslade med rosenodling på fritiden. Efter sin pensio­ nering inrättade han en plantskola tillsam­ mans med sin syster Florence, där han odla­ de fram en ny rosenart: Rosa Moschata. Med sin starka doft och upp­repade blomningar blev de populära bland den tidens rosenodla­ re. Pemberton var förtjust i antiken och dess mytologi, och flera av hans rosor har namn efter antikens kvinnor.

Pemberton förespråkade en minimal beskärning av rosorna, och om man beskär ’Cornelia’ lite men ofta kommer man att bli rikligt belönad med många blommor på en vackert formad buske. Den passar utmärkt som häck, klängande runt en pelare, eller som enstaka buske omgiven av olika peren­ ner. Historien om Cornelia och hennes söner, liksom pastor Pemberton, gör sig fortfarande påmind i våra trädgårdar.

Cornelia Africana

oundvikligen impopulära hos senaten och de förmögna romarna. Senaten ogiltigförklarade valet av honom till folktribun, vilket ledde till folkliga uppror och Tiberius mördades på Capitolium tillsammans med en grupp av sina anhängare.

Tio år senare axlade Gaius hans fallna mantel som ledare för den folkliga rörelsen. Han ville se ännu fler reformer för folket och när han valdes till folktribun 123 f. Kr. återinförde han jordreformen och gav de lägre klasserna ökade medborgerliga rättigheter. Hans mor vädjade till honom att inte göra samma misstag som sin mördade bror, men förgäves.

Det är sällsynt med bevarade texter skrivna av en romersk kvinna, men det finns några brevfragment som Cornelia enligt traditionen ska ha skrivit till Gaius, även om äktheten inte säkert har kunnat beläggas. I ett av dem står: ”Må Jupiter aldrig någonsin tillåta dig att framhärda i dessa handlingar eller sätta sådana galenskaper sinnet på dig. Och om du verkligen framhärdar fruktar jag att du av egen beskyllan ådrar dig sådana bekymmer att du för resten av ditt liv kommer att förbli olycklig.”

Gaius reformer för de mindre bemedlade sågs av senaten som revolutionära, och historien upprepade sig när han mötte det oundvikliga motståndet. Enligt en version av vad som hände begick han självmord med ett svärd, omgiven av tusentals anhängare som samtidigt blev ihjälhuggna.

Efter sina söners död fortsatte Cornelia att påverka Roms politik så mycket hon kunde. Historikern Plutarkos skrev: ”Cornelia sägs ha burit all sin olycka på ett nobelt och ädelmodigt sätt, och om de heliga platser där hennes söner blev mördade har hon yttrat att de är gravplatser som är värdiga de döda som vilar där.”

Den folkliga rörelsen i det gamla Rom har sitt ursprung i släkten Gracchus och Cornelias inflytande ökade allt eftersom tiden gick, och blev till slut den viktigaste faktorn när det gällde att kontrollera fåmannaväldet i det romerska riket.

12

Rosen ’Cornelia’ Grupp: hybrid av myskrosor Härstamning: okänd Först odlad 1925 av Joseph Pemberton i Essex, England

’Cornelia’ är en av de vackraste och tåligaste av Pembertons hybrider av myskrosor. San­ nerligen en ros värdig en sådan beundrans­ värd kvinna. Färgen går i aprikosrosa eller gult och de små blomställningarna som sitter samlade i klasar, hänger i gracila bågar och sprider en rik och myskliknande doft. Blom­ morna utvecklas från små, tillslutna knop­ par till vida, öppna blommor med en färg­ ton som bleknar något med tiden.

Den klättrar gärna om man låter den göra det, men trivs lika bra som hög buske. Bus­ kens talrika blad är små och har en läderar­ tad struktur. De är vackert mörkgröna, men har till en början en mer brunskimrande färg. Stammen har en ovanlig vinröd färg som kontrasterar vackert mot blommorna. ’Cornelia’ blommar hela säsongen, ända in på hösten, ja kanske är den rentav som vackrast just på hösten. Den trivs på en skuggig plats och är härdig och stark, och liksom sina systrar bland de klassiska rosorna är den immun mot sjukdomar.

Pastor Joseph Pemberton (1852–1926) var kyrkoherde i Romford i Essex och sysslade med rosenodling på fritiden. Efter sin pensio­ nering inrättade han en plantskola tillsam­ mans med sin syster Florence, där han odla­ de fram en ny rosenart: Rosa Moschata. Med sin starka doft och upp­repade blomningar blev de populära bland den tidens rosenodla­ re. Pemberton var förtjust i antiken och dess mytologi, och flera av hans rosor har namn efter antikens kvinnor.

Pemberton förespråkade en minimal beskärning av rosorna, och om man beskär ’Cornelia’ lite men ofta kommer man att bli rikligt belönad med många blommor på en vackert formad buske. Den passar utmärkt som häck, klängande runt en pelare, eller som enstaka buske omgiven av olika peren­ ner. Historien om Cornelia och hennes söner, liksom pastor Pemberton, gör sig fortfarande påmind i våra trädgårdar.

Félicité och Perpétue Jacques

Félicité och Perpétue Jacques (Felicitas och Perpetua dog år 203 e. kr.)

N

amnet på denna ros är ovanligt eftersom det kommer från två kvinnor, nämligen tvillingarna Félicité och Perpétue Jacques, döttrar till rosenodlaren Antoine Jacques som var trädgårdsmästare på Château de Neuilly, ägt av Hertigen av Orléans (1773–1850), sedermera Ludvig-Filip III, kallad ”medborgarkungen”. Flickorna sägs ha fötts den sjunde mars 1827, men utöver det är ingenting känt om dem.

Félicité och Perpétue kanske inte själva levde några framstående eller ovanliga liv, men de blev uppkallade efter två kristna helgon som levde i det romerska Kartago i dagens Tunisien, och som led en fruktansvärd martyrdöd på tvåhundratalet e. Kr. Enligt vad som berättas hade flickornas far sparat ett skott från sin senaste skörd i avsikt att namnge den efter sitt och hustruns väntade barn.

Detta var ett undantag i namngivningen av hans rosensorter, för annars gav han dem namn efter medlemmar i hertigens släkt.

Att det föddes inte bara en utan två döttrar var förstås ett dilemma för honom. Han löste det genom att ge rosen ett dubbelnamn efter båda barnen. Eftersom de föddes den sjunde mars fick de namn efter de två helgon som hedras i den katolska helgonkalendern denna dag: Felicitas och Perpetua. Dessutom hade ätten Orléans en särskild anknytning till Kartago, där de hade donerat medel till uppförandet av ett kapell, men vi kan bara gissa om detta faktum också bidrog till namnvalet åt Jacques döttrar.

Felicitas och Perpetua led martyrdöden i början av tvåhundratalet, under den romerske kejsaren Septimus Severus förföljelser av de kristna. De blev kastade åt vilddjuren på arenan i Kartago för att de hade vägrat att be och offra till de romerska gudarna. Deras historia finns beskriven i ”Helgonen Perpetuas och Felicitas lidanden” en text som påstås ha skrivits av Perpetua själv, tillsammans med en annan anklagad vid namn Saturus, medan de satt fängslade. Sedan ska vittnen till deras död ha lagt till slutet. Berättelsen bevarades och finns i både latinska och grekiska versioner, och tros av experter vara ett autentiskt dokument. Om det är sant är Perpetuas historia om sig själv, en ung kvinna av hög börd och mor till ett spädbarn, den äldsta bevarade texten skriven av en kristen kvinna.

Vibia Perpetua och hennes slavinna Felicitas, som var gravid i åttonde månaden vid den tiden, greps och sattes i fängelse tillsammans med en annan slav och två fria män. De fick senare sällskap av kateketen Saturus,

14

nästa sida: Des chrétiens livrés aux bêtes (Kristna kastas till lejonen) (1839) av Louis Félix Leullier (1811–82) illustrerar det hemska öde Félicitas och Perpetuas till­ dömdes av den romerska senaten.

som döpte dem alla. Perpetuas historia berättar om hennes konflikter med sin far, som försökte få henne att ge upp sin tro, sedan beskrivs vakternas grymma behandling och hur hon led när hon tänkte på sitt lilla barn som tagits ifrån henne. ”Så lyckades Tertius och Pomponius, dekanerna som sårats och som var med vid dopet, att med hjälp av pengar ordna så att vi blev förda till en bättre del av fängelset och fick något att dricka. Alla som blev släppta ur fängelsehålan blev glada, och jag kunde amma mitt barn, som vid det laget blivit svagt av hunger,” skriver hon i den rörande berättelsen. Perpetua fick sedan ha barnet hos sig i fängelset, vilket gjorde henne så lycklig att hon kände sig mycket lättare till sinnet och noterade: ”Plötsligt hade fängelset i mina ögon förvandlats till ett slott, och jag kunde lika gärna vara där som någon annanstans.”

I fängelset hade Perpetua en uppenbarelse där hon såg en stege av brons som ledde upp till himlen, och vid båda sidor om den hängde svärd och spiror: ”Och jag klättrade upp för den, och jag såg en vidsträckt trädgård och i mitten satt en lång, vithårig man i herdeklädsel och mjölkade sina kor, och flera tusen vitklädda människor stod runt omkring honom De sex anklagade ställdes inför rätta på en offentlig plats, och alla sex erkände. Perpetuas far försökte återigen att övertala dottern att ge upp sin tro, men slogs brutalt till marken på order av den romerske prokuratorn.

Perpetua, Felicitas och de andra blev dömda till att kämpa mot vilda djur under de festspel som skulle hållas för att fira kejsarens sons födelsedag. De fogade sig villigt i sitt öde, men enligt romersk lag kunde inte Felicitas dödas innan hon hade fött sitt barn. I sin trosvissa nit och starka solidaritet med sina meddömda var hon därför orolig för att hon inte skulle få lida martyrdöden tillsammans med de andra, utan istället få möta döden ensam. Men barnet hann emellertid födas strax innan spelen började.

Vittnesskildringar berättar hur Felicitas glad och lycklig marscherade in på arenan. Kvinnorna blev attackerade och skadade av en vildko och vakterna beordrades av skära halsen av dem.

Den ädla Perpetua har beskrivits som intagande, klartänkt och tapper.

När den oerfarna vakten misslyckades med sitt uppdrag grep hon svärdseggen och lade den mot sin hals. Hon dog som det anstod en förnäm kvinna; trots att hon blivit genomborrad av djurets horn drog hon ner sin trasiga mantel över sina lår och lade sitt hår i ordning, så att hon skulle se anständig ut ända in i döden. Hon och Felicitas var båda kvinnor som föredrog att dö för Gud istället för att leva för sina barns skull.

Jag hoppas att Antoine Jacques’ två döttrar fick ett längre och lyckligare liv än sina föregångare med samma namn.

15

Félicité och Perpétue Jacques

Félicité och Perpétue Jacques (Felicitas och Perpetua dog år 203 e. kr.)

N

amnet på denna ros är ovanligt eftersom det kommer från två kvinnor, nämligen tvillingarna Félicité och Perpétue Jacques, döttrar till rosenodlaren Antoine Jacques som var trädgårdsmästare på Château de Neuilly, ägt av Hertigen av Orléans (1773–1850), sedermera Ludvig-Filip III, kallad ”medborgarkungen”. Flickorna sägs ha fötts den sjunde mars 1827, men utöver det är ingenting känt om dem.

Félicité och Perpétue kanske inte själva levde några framstående eller ovanliga liv, men de blev uppkallade efter två kristna helgon som levde i det romerska Kartago i dagens Tunisien, och som led en fruktansvärd martyrdöd på tvåhundratalet e. Kr. Enligt vad som berättas hade flickornas far sparat ett skott från sin senaste skörd i avsikt att namnge den efter sitt och hustruns väntade barn.

Detta var ett undantag i namngivningen av hans rosensorter, för annars gav han dem namn efter medlemmar i hertigens släkt.

Att det föddes inte bara en utan två döttrar var förstås ett dilemma för honom. Han löste det genom att ge rosen ett dubbelnamn efter båda barnen. Eftersom de föddes den sjunde mars fick de namn efter de två helgon som hedras i den katolska helgonkalendern denna dag: Felicitas och Perpetua. Dessutom hade ätten Orléans en särskild anknytning till Kartago, där de hade donerat medel till uppförandet av ett kapell, men vi kan bara gissa om detta faktum också bidrog till namnvalet åt Jacques döttrar.

Felicitas och Perpetua led martyrdöden i början av tvåhundratalet, under den romerske kejsaren Septimus Severus förföljelser av de kristna. De blev kastade åt vilddjuren på arenan i Kartago för att de hade vägrat att be och offra till de romerska gudarna. Deras historia finns beskriven i ”Helgonen Perpetuas och Felicitas lidanden” en text som påstås ha skrivits av Perpetua själv, tillsammans med en annan anklagad vid namn Saturus, medan de satt fängslade. Sedan ska vittnen till deras död ha lagt till slutet. Berättelsen bevarades och finns i både latinska och grekiska versioner, och tros av experter vara ett autentiskt dokument. Om det är sant är Perpetuas historia om sig själv, en ung kvinna av hög börd och mor till ett spädbarn, den äldsta bevarade texten skriven av en kristen kvinna.

Vibia Perpetua och hennes slavinna Felicitas, som var gravid i åttonde månaden vid den tiden, greps och sattes i fängelse tillsammans med en annan slav och två fria män. De fick senare sällskap av kateketen Saturus,

14

nästa sida: Des chrétiens livrés aux bêtes (Kristna kastas till lejonen) (1839) av Louis Félix Leullier (1811–82) illustrerar det hemska öde Félicitas och Perpetuas till­ dömdes av den romerska senaten.

som döpte dem alla. Perpetuas historia berättar om hennes konflikter med sin far, som försökte få henne att ge upp sin tro, sedan beskrivs vakternas grymma behandling och hur hon led när hon tänkte på sitt lilla barn som tagits ifrån henne. ”Så lyckades Tertius och Pomponius, dekanerna som sårats och som var med vid dopet, att med hjälp av pengar ordna så att vi blev förda till en bättre del av fängelset och fick något att dricka. Alla som blev släppta ur fängelsehålan blev glada, och jag kunde amma mitt barn, som vid det laget blivit svagt av hunger,” skriver hon i den rörande berättelsen. Perpetua fick sedan ha barnet hos sig i fängelset, vilket gjorde henne så lycklig att hon kände sig mycket lättare till sinnet och noterade: ”Plötsligt hade fängelset i mina ögon förvandlats till ett slott, och jag kunde lika gärna vara där som någon annanstans.”

I fängelset hade Perpetua en uppenbarelse där hon såg en stege av brons som ledde upp till himlen, och vid båda sidor om den hängde svärd och spiror: ”Och jag klättrade upp för den, och jag såg en vidsträckt trädgård och i mitten satt en lång, vithårig man i herdeklädsel och mjölkade sina kor, och flera tusen vitklädda människor stod runt omkring honom De sex anklagade ställdes inför rätta på en offentlig plats, och alla sex erkände. Perpetuas far försökte återigen att övertala dottern att ge upp sin tro, men slogs brutalt till marken på order av den romerske prokuratorn.

Perpetua, Felicitas och de andra blev dömda till att kämpa mot vilda djur under de festspel som skulle hållas för att fira kejsarens sons födelsedag. De fogade sig villigt i sitt öde, men enligt romersk lag kunde inte Felicitas dödas innan hon hade fött sitt barn. I sin trosvissa nit och starka solidaritet med sina meddömda var hon därför orolig för att hon inte skulle få lida martyrdöden tillsammans med de andra, utan istället få möta döden ensam. Men barnet hann emellertid födas strax innan spelen började.

Vittnesskildringar berättar hur Felicitas glad och lycklig marscherade in på arenan. Kvinnorna blev attackerade och skadade av en vildko och vakterna beordrades av skära halsen av dem.

Den ädla Perpetua har beskrivits som intagande, klartänkt och tapper.

När den oerfarna vakten misslyckades med sitt uppdrag grep hon svärdseggen och lade den mot sin hals. Hon dog som det anstod en förnäm kvinna; trots att hon blivit genomborrad av djurets horn drog hon ner sin trasiga mantel över sina lår och lade sitt hår i ordning, så att hon skulle se anständig ut ända in i döden. Hon och Felicitas var båda kvinnor som föredrog att dö för Gud istället för att leva för sina barns skull.

Jag hoppas att Antoine Jacques’ två döttrar fick ett längre och lyckligare liv än sina föregångare med samma namn.

15