VANMAKT
Vanmakt Copyright © 2013 Lourdes Daza-Gillman. Ansvarig utgivare Lourdes Daza-Gillman. ISBN 978-91-637-2139-7 Omslagsidé Alexandra Nyman. Lay-out Stefan Holmqvist. Författarfoto © Ivan Daza. Framställd på Vulkan. Tryckt i Riga, Lettland.
Hemmets trygga vrå
DET VAR EN SOLIG SOMMARAFTON och enbart några tunna moln som försökte tränga sig fram täckte delvis solen. Det var ett lugnt område med påkostade villor och de flesta husen i området hade stora garage för två eller tre bilar. Trädgårdarna var välskötta med nyklippta gräsmattor och välvårdade häckar. I en del av husen kunde man, genom grinddörrarna, se lekplatser med gunga, sandlåda och klätterställning. Just nu var de flesta lekplatserna tomma – leksaker låg utspridda överallt – antagligen på grund av att de flesta barnen hade gått in för att äta middag. Det var uppenbart att det var ett område där människor levde i välstånd och ekonomisk trygghet. ETT STORT POLISPÅDRAG hade anlänt till det idylliska området. Polisinspektör Kjell Östberg, befäl i piket 1012 från Roslagens polisdistrikt, var först med att besvara anropet från larmcentralen som strax före klockan 18 hade fått ett samtal om bråk på Skogsgatan 17 – ett villaområde i Djursholm. Polisinspektören beordrade omedelbart två uniformsklädda kollegor att följa den blodiga mannens väg som, enligt vittnesuppgifterna, begett sig mot skogen. Han påpekade även att förövaren troligtvis var beväpnad. Den misstänkte var klädd i vit skjorta och svarta byxor. 8
Polisaspiranterna Samir Mohamed och Monica Lindh, som också ingick i piketen, fick order att ta vittnesuppgifter. Östberg tog tillsammans med en kollega itu med avspärrningen av brottsplatsen. Aspiranterna satte direkt igång med arbetsuppgiften och förflyttade sig var för sig bland åskådarna för att prata med de personer som stod närmast brottsplatsen och så noggrant som möjligt anteckna deras berättelser. TUMULTET PÅ DEN SMALA GATAN hade eskalerat snabbt. Flera polisbilar fanns parkerade nära den exklusiva villan. På grund av omständigheterna och brottets karaktär hade Östberg omedelbart ringt till Sanna Johansson på Rikskrim, men då hon verkade vara upptagen på annat håll kontaktade han kriminalinspektör Kalle Karlsson som han kände sedan tidigare. Han visste att Karlsson och Johansson jobbade i samma team. Ett par civilpoliser som pratade med varandra stod utanför ytterdörren som var vidöppen. Några andra talade med ögonvittnen som befann sig någon meter från polisens spärrband. Ett vittne som språkade med Samir Mohamed försäkrade att det var en svensk man – kanske en och nittio lång, med kort, blont hår. Ögonvittnena hade den bestämda åsikten att mannen verkade vara mycket farlig. Ryktet om dådet hade spridit sig snabbt bland områdets invånare och fler nyfikna människor 9
strömmade in på platsen. Några stod nära den nyklippta häcken runt huset och pratade med varandra, andra stod helt enkelt stilla och stirrade på huset där familjen Svenson bodde. Efter en halvtimme, då Samir Mohamed och Monica Lindh var färdiga med ett antal åskådare, möttes de igen för att ta reda på vilka personer som kvarstod att tala med. Efter en kort genomgång av vittnesutsagorna hade de dock konstaterat att deras redogörelse om vad de ansåg om mannens utseende var oklara och varierade beroende på vem man frågade. Det var svårt att få klarhet i vad vittnena hade sett eller påstod sig ha sett. Det fanns inte två betraktare som hade samma uppfattning av händelsen. Det enda de verkade vara eniga om var att både mannens ansikte och kläderna var mycket blodiga och att det fanns indicier som pekade på att han kunde vara skadad. Två kvinnliga ögonvittnen som pratade med Samir Mohamed hade svårt att få en enad syn på det inträffade, och med viss irritation diskuterade de i mun på varandra. Den ena påstod att det var mannen i familjen som kom ut ur huset, medan den andra bestämt förnekade att så var fallet – personen som gick ut ur huset liknade inte alls maken. Andra åskådare som hade uppmärksammat diskussionen pratade sinsemellan och diskuterade ivrigt vem av kvinnorna som hade rätt. EN MÖRKBLÅ BIL som kommit i full fart hade just parkerat mellan två polisbilar som knappt hade lämnat det utrymme som var avsett för en annan bil 10
– det såg rätt så trångt ut. En kvinna i trettiofemårsåldern, klädd i vitrandig skjorta och jeans, hade svårt att ta sig ur bilen och fick nästan slingra sig ut. ”Faaan också – precis vad jag behövde… jag tror jag repade dörren till den här jäkla bilen.” Hon sneglade irriterat på den grå Volvo som stod parkerad bredvid hennes bil. ”Faaan, det ser ut som Kalles”, muttrade hon för sig själv. ”Han får skylla sig själv för att han parkerar så jäkla illa…” I farten vände hon blicken mot Volvon igen och konstaterade att hon hade fel. ”Nej jäklar!” utbrast hon men fortsatte mot huset. Det var fortfarande varmt, men utan att ta notis om detta slängde hon på sig en tunn beige sommarjacka i farten och gick med stora steg mot huset. Det hade varit en jäktig dag. Hon hade slutfört en utredningsrapport som hon var tvungen att leverera under dagen. Sanna Johansson var en kompetent, erfaren och respekterad kriminalinspektör. Hon var känd för sin speciella förmåga att återskapa händelseförlopp vid de brottsutredningar som hon hittills hade tagit hand om. Hon var en av de som inte hade jobbat sig upp så som de flesta inom poliskåren hade gjort. Förutom polisutbildningen hade hon två masters: en i juridik och en i kriminologi. Redan som ung hade hennes intresse för rättsväsendet varit stort. Hon hade även insett att man, för att förstå sammanhanget mellan bevisningen av våldsbrott och hur detta tolkades av domarna, behövde goda kunskaper i kriminologi. 11
Hennes främsta mål med att studera juridik och kriminologi var att jobba mot våld som främst var riktat mot kvinnor och barn. Det var en anledning till att hon hade valt att genomföra sitt examensarbete inom ämnet. Hon hade då fått förmånen att arbeta med kända kriminologer och jurister som visserligen inte hade något som helst intresse av våld i nära relationer, men trots detta kunde deras kunskaper och erfarenheter tillföra henne värdefulla insikter om våldsbrott. Hon var definitivt en potentiell kandidat till högre befattningar, men hennes mål var att jobba nära våldet och göra sitt yttersta för att låsa in förövarna. ”Vad hände här?” frågade hon Kalle Karlsson som såg ut att vänta på henne. Han tog ett par steg närmare henne samtidigt som han grävde fingrarna i sitt blonda hår och rättade till luggen som envisades med att ligga fram på pannan. Han bar en oknäppt mörkgrå blazer med en vit skjorta under som matchade hans svarta manchesterbyxor bra. Kalle Karlsson hade undersökt och genomfört insamling av data för den preliminära förundersökningen på Skogsgatan 17 i Djursholm och beordrat fotograf John Steward att fotografera och filma mordplatsen. Han flyttade blicken ner mot Sanna Johansson som var tio centimeter kortare än hans en och åttiofem centimeter lång. Hans annars tindrande bruna ögon hade en allvarlig, penetrerande blick som varade i några sekunder. Karlsson öppnade munnen för att säga någonting men förmådde inte yttra sig. 12
Kriminalinspektör Sanna Johansson som otåligt hade väntat på ett svar, som dessvärre inte verkade komma, vände på klacken för att fortsätta in i huset. ”Inte nu igen… Det här verkar aldrig ta slut!” mumlade hon för sig själv. Hallen i den paranta villan på Skogsgatan 17 påminde om vilken hall som helst: ytterkläder hängde på galgar, skor låg på golvet – till synes mannens och kvinnans – samt skor som verkade tillhöra ett barn mellan fem och sju år gammalt. Sanna Johansson fortsatte in i vardagsrummet som var det första rummet efter hallen. Vardagsrummet var rymligt med stora fönster mot gatan och en bakdörr som vette mot gården. Solen hade trängt sig in till nästan hälften av rummet genom det stora fönstret. ”Hm, här råder det i alla fall inte brist på pengar…” mumlade Sanna för sig själv. Hon lät blicken glida från det ena till det andra föremålet, men ingenting förmådde hålla kvar hennes uppmärksamhet. Ändå lade hon märke till de påkostade möblerna som var enkla men av stilren och smakfull italiensk design. Hon fortsatte till nästa rum genom en dragdörr som i den öppna planlösningen skilde matsalen från vardagsrummet. Även matsalen präglades av samma elegans som vardagsrummet. På högra sidan stod ett vitrinskåp och genom glasdörrarna kunde man skåda det dyra porslinet och kristallglasen. På vänstra sidan av rummet stod ett matsalsskåp som pryddes av en stor blå kinesisks blomvas med fem stora, vita gladioler. En tavla med djurmotiv som hängde på väggen 13
ovanför skåpet drog till sig hennes nyfikenhet. Hon gick närmare och konstaterade att det var en Liljefors. En prydnad som hon kunde föreställa sig i en jägares hem. På väggen nära köksingången slog en antik klocka halv sju. Matsalsbordet som stod mitt i det stora rummet var dukat för middag för tre personer. Men till skillnad från i vardagsrummet, fanns i detta rum tydliga spår av strid. Den vita bordsduken täckte inte längre bordet – den var nerdragen åt sidan och vilade delvis på golvet. Någon hade i all hast greppat i duken. ”Antagligen för att fly”, muttrade Sanna för sig själv. Vardagsglasen som hade varit fyllda med något – troligtvis vatten – låg i en pöl på bordet. Blomvasen hade välts omkull och vattnet hade runnit ut på den persiska mattan. Stolarna runt bordet stod vridna åt olika håll. En stol som saknade ett ben hade vält. Sanna iakttog vitrinskåpets krossade fönsterruta. Hon gick närmare och konstaterade att blodigt hår hade fastnat i en del av det trasiga glaset. Sanna Johansson förde in dessa iakttagelser i anteckningsboken. Eftersom det inte fanns något mer intressant att registrera i matsalen bestämde hon sig för att fortsätta till nästa rum. Den lugna inspektionsrundan var över. Hon stannade tvärt av häpnad vid köksdörrströskeln. Köket, som var rymligt med stora fönster mot gatan var inrett med lyxiga vitvaror och påkostade köksmöbler, såg ut som efter ett blodbad. Där var blod överallt, på golvet, på diskbänken… Ännu en trasig stol låg på golvet. Grönsaker, sallad, bröd och 14
en omkullvält kastrull vars innehåll låg i en sörja på spisen. En blodig kvinna med söndertrasade kläder låg under köksbordet. Hennes späda kropp låg framstupa som en trasdocka, som om någon – med avsky – hade slitit sönder och slängt den där som en oönskad leksak man inte längre ville ha. Överkroppen, med armarna utslängda åt sidorna, var vriden åt vänster och underkroppen var vriden åt motsatt håll. Hennes långa ben, som också låg som livlösa, trasiga ting, hade blodiga knän och bloddränkta, sönderrivna nylonstrumpor – kvinnans underben såg blåaktiga ut. Sanna Johansson närmade sig offret och stod där en stund – som förlamad – hon förmådde inte röra sig. Hennes tankeverksamhet hade stannat… i ett tidlöst tillstånd... Slutligen tog hon ett djupt andetag och gick närmare den livlösa kroppen. Den drabbades ansikte, som delvis var täckt av det axellånga ljusbruna håret, var svullet och blodigt – nästan totalt förvanskat. Hennes livlösa ögon kunde man knappt se: de var lika blodiga och svullna som resten av ansiktet. Sanna Johansson var fullständigt medtagen. Hon böjde sig närmare och betraktade kvinnans illa tilltygade anlete. Hennes vänstra öga var blodigt och ögonbrynet var sprucket. Näsan såg ut att vara bruten. Sanna drog djupt efter andan – hennes hjärta sjönk som en sten. ”Vad är det för monster som är kapabel att åstadkomma det här?!” Hon kände att hon måste ut därifrån, springa och helst inte återvända. Hennes 15
ansikte hade bleknat och uttrycket förändrats totalt sedan hon befann sig i köket – det visade en blandning av ilska, sorg, vanmakt. Tänderna var hopbitna som om det skulle hjälpa henne att inte högt skrika ut den ilska hon bar inombords denna stund. Hon betraktade kvinnans käke en stund. ”Helvete!” Sanna satte sig på huk bredvid den drabbade och betraktade henne tankfullt. Hon sträckte fram handen för att vidröra offrets ansikte för att närmare se vilka skador som hon hade åsamkats, men hejdade sig i sista sekund. Även om hennes kolleger redan hade filmat, fotograferat och noterat viktiga fynd, kunde hon inte göra någonting förrän rättsläkaren och SKL:s tekniker kom till platsen för att göra de nödvändiga bevissäkringarna av fingeravtryck, skospår och andra så kallade biologiska spår som behövdes för en DNAprofil. KALLE KARLSSON HADE TAGIT en paus och gått ut ur huset när han fick veta att Sanna Johansson var på väg. Hans avsikt hade varit att varsko henne, men när det väl var dags stod han där helt stum utan att kunna säga ett ord. Var skulle han börja? Vad skulle han säga? ”Förbered dig på det värsta?” Hur skulle hon ha reagerat då? Skulle hon ha gått därifrån eller skulle hon istället ha blivit förbannad på honom? Nej, han hade bestämt sig för att låta henne se det själv – med egna ögon, så att säga. När Sanna väl hade gått in i huset kände han att han borde ha förvarnat henne så att hon inte fick en 16
chock. Men vad hjälpte det att grubbla över detta? Det var ju redan gjort, han hade inte sagt någonting och nu var det helt enkelt för sent. Sanna Johansson hade nog förstått vad det handlade om. Hon behövde inte vänta på att Kalle skulle hitta lämpliga ord eller förklaringar. De hade jobbat tillsammans i många våldsutredningar och dagens händelse tillhörde inte ovanligheten. När hon såg den dystra blicken i hans ögon förstod hon att det var allvarligt. Det var anledningen till att hon fortsatte och gick in i huset. Under de fem år som Kalle och Sanna arbetat tillsammans hade det varit en hel del rättsfall som handlade om den hänsynslösa brutalitet som kunde pågå i parrelationer. Det ena brottsfallet var grövre än det andra. Det visade våldsbenägna män som inte hade några hämningar – de kunde slå kvinnor på ett sådant hänsynslöst sätt att kvinnan antingen dog på brottsplatsen eller på väg till sjukhuset. I en del fall hade även barnen blivit misshandlade när de hade försökt skydda sin mor. Kalle hade följt efter Sanna tills hon kom in i vardagsrummet men efter någon minut återvände han till övervåningen för att fortsätta med den påbörjade undersökningen i barnets rum. ”Jag trodde du var klar”, sa Östberg som hörde honom komma tillbaka. Han befann sig i makarnas sovrum som verkade vara i perfekt ordning. Kalle och Östberg hade genomsökt övervåningen i förhoppning om att hitta barnet i familjen. De visste av erfarenhet att under sådana omständigheter 17
brukade barn gömma sig i garderoben, under sängen eller på någon plats där det fanns tillräckligt utrymme för en liten kropp. ”Här finns i alla fall ingenting”, sa Östberg samtidigt som han kollade under makarnas dubbelsäng. Kalle var helt upptagen med några teckningar som fanns på pojkens skrivbord. Han betraktade en där pojken hade ritat ett barn som kramade en kvinnas ben – på den bilden som skulle föreställa mamman fanns en pratbubbla där det stod ”MAMA”. Han förde handen genom håret. Rent instinktivt tänkte Kalle på sina två barn, Liza som var sex år och Pontus som var två år äldre. Han kände stor lättnad när han tänkte på det harmoniska liv han och hans sambo Mia hade med barnen. Han suckade lätt och fortsatte med arbetet. En annan teckning visade ett barn som gömde sig under sängen – barnets ansikte hade mycket stora ögon i proportion till resten av ansiktet. ”Han ville kanske visa att han var skrämd”, mumlade Kalle för sig själv. ”Vad sa du?” ropade Östberg från andra rummet. ”Ingenting, jag bara tänker högt”, svarade Kalle lika högt. Han fotograferade barnets teckningar och lade tillbaka dem i samma ordning som han hade hittat dem. Båda männen gick ner och pratade en stund om sina personliga upplevelser och de fynd som de hade gjort på övervåningen. Kalle dröjde en stund och kollade om Sanna var klar, men efter att ha sett henne i köket bestämde 18
han sig för att vänta på henne vid ytterdörren. Han undrade hur hennes reaktion hade varit när hon fick syn på den blodiga scenen. FEMTON MINUTER EFTER Sannas ankomst gjorde rättsläkaren, en aning jäktad, entré i köket. Arne Falk var en man i femtioårsåldern med uttryckslöst ansikte. Hans utseende var alldagligt nog för att lätt försvinna i folkmassan. Håret var kort och blont med några grå stänk vid tinningarna. Om det fanns något som var tilldragande hos honom så var det hans klara, snälla, blå ögon. Han gick med raska steg samtidigt som han knäppte knapparna på den vita överrocken som delvis täckte den sedvanliga grå kostymen som han bar under. På skorna hade han blå plastskydd. Han hade sett mycket under sitt yrkesliv som rättsläkare men likväl stannade han tvärt vid köksingången. Han stod några sekunder i dörröppningen och registrerade omgivningen visuellt som om han med en blick skulle uppfatta helheten. Utan att ta ögonen från offret tog han på sig latexhandskarna med mekaniska rörelser. Arne Falk nickade som hälsning när han närmade sig Sanna Johansson som hade noterat hans närvaro. Båda vände blicken tillbaka mot den dödsmisshandlade kvinnan. ”Vad har du råkat ut för flicka lilla?” sa Arne Falk som om den livlösa kvinnan skulle höra när han pratade med henne. Han var lugn. Det märktes att han var van vid att se människor som hade farit så illa 19
ut som kvinnan här. Men trots detta kunde han inte undgå att uttrycka vad han kände. ”Dessa odjur som begår den här typen av dåd borde hållas inlåsta för gott!” sa han med låg röst, nästan som om han tänkte högt. Arne Falk hade redan konstaterat att kvinnan var död, ändå vidrörde han henne försiktigt som om han inte ville orsaka henne mer skada. ”Förlåt, men jag måste lyfta lite på ditt huvud för att undersöka dig bättre”, mumlade han. Arne Falk jobbade mycket koncentrerat. Sanna satt kvar på huk bredvid honom. Allt skedde i stillhet. Arne Falk och Sanna Johansson hade jobbat tillsammans i så många brottmål att deras relation med tiden blev nästan ordlös, som om de hade en telepatisk kommunikation. Det fanns ett samförstånd mellan dem som ingen annan kunde tolka. Arne Falk fortsatte visa Sanna de skador som offret hade åsamkats samtidigt som hon efter en närmare titt antecknade i tysthet. Deras professionella relation hade börjat när de arbetade tillsammans vid ett våldtäktsfall för tio år sedan. Sanna Johansson var nykomling vid våldsroteln då Arne Falk hade lagt märke till hennes nyfikenhet och engagemang att lära sig de medicinska termerna. Hon använde för det mesta rätt medicinsk terminologi när hon pratade med honom. Detta resulterade i att han hade tagit sig an Sanna som sitt eget projekt – en lärjunge så att säga. Men även om Sanna med tiden hade blivit rätt så insatt i de medicinska termerna för de skador som var vanliga vid den här typen av 20
brott hände det ibland att hon begärde en förklaring eller frågade om mer ingående detaljer då han, med en pedagogisk skicklighet, förklarade lugnt på samma sätt som när han pratade med en elev. Sanna gav honom en lång, undrande blick och som om han hade hört hennes fråga förklarade han: ”Offrets käke är ur led – kvinnans mun går inte att stänga.” Han visade för Sanna genom att vicka med pekfingret vid kvinnans käke. ”Flera av hennes tänder är sönderslagna – främst i överkäken”, fortsatte han och öppnade hennes mun så att Sanna kunde se med egna ögon. Efter femton minuter var Arne Falk klar med den preliminära undersökningen. Kroppen kunde flyttas till den rättsmedicinska avdelningen. ”Ja, för min del kan kroppen transporteras till RMV, kommer du med?” frågade Arne. ”Nej jag stannar en stund till”, svarade Sanna. Hon hade för avsikt att undersöka vidare resten av huset men – som om hon ville göra offret sällskap satt hon kvar på huk vid kvinnans livlösa kropp. Arne Falk hejdade sig en stund när han såg Kalle som befann sig vid ytterdörren. De växlade några ord med varandra. Därefter fortsatte Arne Falk i riktning mot ambulanspersonalen som väntade på order att flytta offret. ”Tack för att ni väntade men ni kan gå”, sa Falk med vänlig ton till ambulanspersonalen. ”Vi har ringt efter polititransport för att föra kvinnan till RMV.” sa han och lämnade platsen. Sanna insåg att kroppen skulle iväg vilken sekund 21
som helst. Hon försäkrade sig om att hon hade noterat allt av intresse. Plötsligt hördes det ett ljud bakom henne. Hon hade varit helt övertygad om att hon var ensam kvar i rummet sedan Arne Falk hade gått därifrån. Med ett snabbt ryck vände hon huvudet i köksdörrens riktning, men till sin förvåning konstaterade hon att det inte fanns någon där. ”Det var inte inbillning”, tänkte hon. ”Är det någon som gömmer sig bakom dörren?” Hon kände sig tvungen att undersöka saken. Hon var helt övertygad om att ljudet kom inifrån köket.
Sanna reste sig och gick i raska steg mot dörren. ”Nej men, vad fan… det är tomt”, muttrade hon surt. Sanna Johansson tittade bakom dörren och där fanns inte heller någon eller något. Ljudet hördes igen bakom henne – den här gången var det tydligare – och kom från städskåpet. Med viss irritation gick hon mot städskåpet men hejdade sig framför det. ”Har de katt? Eller råttor?” Hon flinade åt sig själv för den löjliga tanken. Hon öppnade dörren till städskåpet försiktigt ifall en skrämd katt skulle springa ut. Synen var helt oväntad – hon stirrade stel av häpnad. […]
22