Page 1

Humlesäcken

���� �������

Humlesäcken


���� �������

Humlesäcken


Humlesäcken Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Lina Brustad © Omslag: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2017 ISBN: 978-91-7577-519-7


D

et är sommar. Vi går tillsammans på en rak, bred stig mellan en äng och en bokskog. Det växer rödklöver på ängen. Mellan stigen och skogen finns ett dike fullt av bruna boklöv. Det luktar gott. Jag fryser lite grand i skuggan under de stora bokträden, men du finns tätt intill mig. Alldeles bredvid. Vi håller varandra i handen så som vi alltid brukar göra. Vi pratar inte. Plötsligt drar du mig med tvärs över ängen. Gräset är fuktigt och lädret i mina sandaler suger åt sig vattnet och blir fläckigt. Vi går med stora kliv. Jag vet vart vi ska. Vi kommer över på andra sidan, till en smal stig som leder oss in i skogen. Där inne i salarna under bokarna är det ännu svalare och stigen är oanvänd, så vi pulsar fram genom prassliga, bruna löv. Det kommer in en svag bris från havet som finns där någonstans framför oss. Taket dallrar. Ljuset som sipprar ner mellan bladen rör på sig. Vi håller varandra i handen. Efter en stund öppnar sig skogen, och där mellan träden skymtar några knotiga tallar som står på en liten avskild strand på den läiga insidan av den ö vi befinner oss på. Vi vet det, eftersom vi har varit här förut. Många gånger. Vi går ut på stranden. Jag tar av mig de fuktiga

5


sandalerna. Sanden består av små snäckskal som fastnar på mina fötter. Vi håller varandra i handen och fortsätter över stranden bort till en bergshäll som sticker ut en bit i vattnet. Vi sätter oss ner på den mjuka klippan längst ut. Nästan så att jag kan doppa tårna i havet. Du har behållit dina skor på. Som vanligt. Vi sätter oss tätt intill varandra och tittar ut över det lilla sundet som för med sig en doft av hav och jordbruk. På andra sidan ligger en mindre ö där får betar. Vi säger ingenting. Du lägger din arm runt mig. Jag lutar mitt huvud mot din axel.

6


Del 1


–H

ej, vi skulle vilja prata med någon om en begravning. Vi har just gått in genom en port på Östra Långgatan och befinner oss på den begravningsbyrå som jag blivit rekommenderad av en vän som nyligen begravt sin farfar. Lokalen är ljus, eftersom det är högt till tak, och de stora fönstren ut mot gatan saknar gardiner. Rutorna är frostade vilket skapar ett kallt vitt ljus. Det är knäpptyst i rummet. Mannen bakom det massiva skrivbordet är till synes ensam och verkar sysslolös. Han tittar vänligt på oss. – Jaha, det går bra. Får man fråga vem det är som ska begravas? – Ja, det är Kalle här, svarar jag och nickar mot dig som ler osäkert. – Jaså, säger han utan att röra en min och gör en paus. Får man fråga varför då? – Jag har en hjärntumör och de påstår att jag snart ska dö, men jag vet inte riktigt, svarar du. – Det kanske kan vara bra att förbereda lite innan. Det vore skönt för mig om vi bestämmer vissa saker tillsammans. Så behöver jag inte fundera så mycket sen, säger jag. 9


– Det är mycket klokt. Så borde alla tänka, säger mannen och reser sig. Han visar vägen in till ett rum bakom skrivbordet och ber oss sitter ner vid konferensbordet som står mitt i rummet. Vi tackar båda nej till kaffe, men han går ändå ut och lämnar oss ensamma en stund. Vi sätter oss ner bredvid varandra, med ryggen mot fönstren och gatan och ser oss omkring. Rummet är kalt förutom en stor tavla på ena kortväggen som visar olika kistor. Vi sitter tysta. – Den blå var ju fin, säger jag. – Va? säger du. – Den blå kistan, säger jag igen och pekar på tavlan. – Den ser dyr ut. Jag vill hellre ta en billig. Det spelar ju ingen roll hur den ser ut. Mannen kommer tillbaka med ett häfte i handen. – Här, säger han och räcker fram häftet till dig. Det vita arkivet. Det är fullt med frågor som man gärna får besvara själv innan man går bort. Det hjälper de anhöriga att veta hur den som har dött vill ha det. Och dessutom är det bindande. Alla borde fylla i de här pappren. Ni skulle bara veta vilka konflikter det kan bli ibland. Inte nog med att det ska bråkas om pengar när en anhörig dör. Vissa bråkar om allt. Ska man ha kremering eller inte? Vilken färg ska det vara på blommorna? Vilken musik ska de vara? Ni skulle bara veta hur det kan låta här inne. Mannen fortätter att småprata om olika exempel på konflikter som kan uppstå i familjer när någon dör. Du bläddrar i häftet. – Ja, det är bara att börja fylla i, säger han och tittar på dig. Här har du en penna. Det första man måste

10


bestämma sig för är om man vill ha en kyrklig eller borgerlig begravning. – Borgerlig, säger du kort. – Ja, då blir det i Sankt Jörgens kapell. Det är fint där uppe. Vet ni förresten var det ligger? Ni kanske inte är ifrån Varberg? – Nej, det är vi inte, svarar jag. Men vi vet var det ligger. Det blir fint. – Är det säkert att ingen vill ha kaffe? frågar han igen. – Nej, tack det är bra, säger jag och tittar oroligt på dig. Det här kanske inte blev riktigt rätt? Allt kom plötsligt så nära. Men du verkar tycka att det är okej och börjar rastlöst läsa högt ur häftet och fylla i. Det mesta väljer du att lämna blankt eftersom du inte tycker att det är viktigt. Du läser snabbt, fnyser lite och går till nästa fråga. Mannen sitter kvar. Efter en stund vänder han sig till mig och frågar om jag har funderat på hur jag vill utforma dödsannonsen. – Om du vill ha med en dikt kan du ju börja tänka på det redan nu. Det finns massor av tips på nätet. Han skriver ner en webbadress på en Post-It-lapp och räcker över till mig. Jag tar emot lappen. Ska det verkligen vara så här enkelt? Fyll i ett par blanketter och hitta en dikt på nätet. Sedan är det bara att dö. Någonting i mig önskar att alltsammans vore mycket krångligare. – Får jag fråga var tumören sitter? säger han nyfiket och tittar på dig. – Här, svarar du och pekar på din panna. – Okej. Jag har en tumör här, säger han och pekar bakom höger öra.

11


Jag tittar förvånat på honom. – Oj, är den godartad? frågar jag. – Det vet de inte ännu. De har nyligen upptäckt den. Jag ska röntgas igen nästa vecka. – Okej, ja, de är luriga de där, säger du och ler uppmuntrande. – Ja, säger mannen och skrattar lite nervöst. Situationen är absurd. Samtidigt tänker jag att döden egentligen alltid är så här närvarande. Även om vi sällan pratar om den finns den där hela tiden. Som ett ljudlöst hot eller en tröstlös sorg. Vi bestämmer oss för att ta med häftet hem, eftersom vi behöver tänka igenom vissa saker. Det går fint, säger mannen. – Du kan ta med det när du kommer nästa gång, säger han till mig. Ring bara när Kalle har avlidit. Vi har jour dygnet runt, så det är alltid någon som svarar på det här numret, säger han och räcker över ett visitkort. Vi kommer och hämtar honom och kör honom till kapellet. Vi ordnar med allt. Du behöver inte tänka på något. Vi tar i hand. Jag iakttar er när era blickar möts. Inget ”Ha det så bra!” eller ”Okej, vi hörs!”

12


D

et är en mörkgrå novemberdag och regn på fönsterrutan. Humlen i trädgården håller fortfarande på att vissna. Vin skulle ha vuxit sig grova och starka vid det här laget. Skruvade, vindpinade, motståndskraftiga små träd. Trygga, stadiga stockar som står emot vad som helst. Men jag valde humle som vissnar varje höst. På vårvintern klipper jag ner allt det vissna och så börjar väntan på knoppar och nya blad. Jag tänder skrivbordslampan och ett gult ljus tränger undan skuggorna i rummet. Jag avskyr det vita höstljuset från den jämngrå himlen. Det sätter ett mollakord i bröstkorgen. Hösten är en komplicerad årstid. Först är den vacker, frisk och färgglad, till synes full av liv. Men så kan man långsamt börja ana vissnandet. Man plockar ett löv. Kramar det i handen och inser att det förlorat sin spänst. Det smulas sönder, faller till marken, bryts ner till jord. Livets gång. Samtidigt finns det en skönhet i det sköra. Som ett par ögon fyllda av sorg. Oemotståndliga. Humlen får stå kvar. I förmiddags var jag uppe på vinden, den årliga jakten efter juldekorationerna. Jag hittade dem till slut i sin 13


gamla flyttlåda, längst upp på en hög av andra lådor. När jag tog ned den öppnades den låda som stod under på glänt. Jag ställde ifrån mig julpyntet och bestämde mig för att ta en snabb titt i den undre lådan. Jag lyfte fram den, satte mig på knä på golvet och kikade ner på alla de små saker som jag sparat för att Hjalmar en dag ska få dem. En hemmagjord kniv, en rakborste i silver, en stickad tröja, foton, den fina klockan med svart armband som jag minns när vi köpte och som fortfarande känns så bekant. Som en detalj ur den vardag som var min då, men som nu inte finns kvar, förutom i den här lådan. Jag plockade upp klockan, lade insidan av armbandet mot näsborrarna och tog ett djupt andetag. Den luktade ingenting. Jag lade tillbaka klockan och lyfte på en studentmössa. Där under låg den. Skokartongen från Kavat. Jag minns när jag med viss tvekan ställde dit den. Innehållet var inte avsett för Hjalmar, men jag hittade ingen bättre plats att ställa den på. Nu tog jag upp den, ställde den på mattan på golvet framför mig och öppnade locket. Jag stack ner handen och började bläddra bland anteckningsböcker i svart mollskin, en ihopvikt flyer från Babel i Malmö, en hemmabränd CD-skiva, en vinylsingel, utrivna blad ur kollegieblock och flera små lösa lappar, varav en som var fäst vid ett avryckt papperssnöre. Och längst ner ett antal vita kuvert, igenklistrade, ofrankerade och utan adressat. Jag tog med mig lådan nerför vindstrappen till mitt skrivbord, och satte mig utan att tända lampan och fingrade på den en stund. En låda full av ord. Om jag skulle foga ihop dem precis rätt skulle de tillsammans kunna bilda en berättelse. Min berättelse. Kanske skulle jag våga låta någon annan läsa. Skulle jag känna mig mindre ensam då? 14


Jag släpper lådan med blicken, sträcker ut ryggen och ser mig om i rummet. Berättelsen skulle stämma väl överens med det dystra vita ljuset som finns där. Är jag redo? Jag vet inte säkert, så jag lämnar den öppnade kartongen på skrivbordet, går ner till köket, tänder alla lampor och sätter på radion. I köket är det varmt och gult och regnet mot fönstren känns mysigt. Jag sätter mig vid köksbordet, reser mig igen, går fram till fönstret och lägger pannan mot rutan. Jag ska vara ensam hemma hela dagen och har bestämt mig för att fixa adventsstämning i huset, innan det är dags att repa med bandet framåt kvällen. Det kändes som en perfekt plan när familjen gav sig iväg på morgonen, men nu kommer rastlösheten. Jag vet varför. Lådan på skrivbordet kommer skapa oro tills orden är lästa. Nu när de väl är framplockade finns det ingen återvändo. Det är de där breven utan adressat som känns mest skrämmande. Jag vet vad det är för brev, vem som har skrivit dem och vem de är ställda till. De har blivit liggande där i lådan på vinden eftersom mottagaren saknar adress. Jag står kvar vid fönstret, andas och känner hur ångesten börjar krypa i mina armveck, men utan att orsaka ens en antydan till panik. Nuförtiden känner jag min ångest som en närstående fiende. Jag håller den kort. På nåder låter jag den bo i mitt mellangärde, utan att för den sakens skull låta den få övertaget om min kropp. Den är min och det är jag som bestämmer. Jag förstod redan när jag ställde undan kartongen att det skulle bli så här den dag jag öppnade den igen. Även om jag lärt mig att hålla ångesten i schack kommer jag 15


inte kunna värja mig från orden och de känslor som de kommer föra med sig. Som när en väldig våg närmar sig. Man tror att man är redo. Står där i vattenbrynet med något böjda knän och spretiga tår nedkörda i sanden. Men så kommer den. Och den gör det med sådan kraft att man inser direkt att slaget är förlorat. Man hinner precis ta ett djupt andetag innan man hjälplöst välter baklänges och tappar orienteringen om vad som är upp och vad som är ner. Det skymmer redan utanför. En brunrosa färg sprider sig över trädgården och havet ser nästan svart ut. Jag tänder adventsstaken och stjärnan som nu i eftermiddag fått sina platser i samma fönster som förra året. Det gula trygga ljuset. Jag hämtar kartongen, sätter mig vid köksbordet och öppnar den ena anteckningsboken. Texterna är långa och handskrivna. På den första sidan är handstilen prydlig, men sedan blir den alltmer yvig och svårläst. Jag bläddrar fram och tillbaka. Gör något nedslag här och där. Jag sitter så en stund utan att läsa mer än korta stycken, innan jag lägger tillbaka den, stänger lådan och ställer tillbaka den på skrivbordet. När jag en stund senare cyklar iväg mot replokalen bestämmer jag mig: jag vill inte. Lådan måste vänta.

16


J

ag förstår inte vad jag står inför. Kanske är det därför som jag behöver något konkret att sysselsätta mig med medan vi väntar. En uppgift. Så jag letar dikter. De på nätet är antingen för kristna eller utformade som glättiga avsked till någon som levt ett långt liv. De passar inte dig. I bokhyllan hemma och på biblioteket hittar jag dikter som består av ord som är sammansatta på ett vackert sätt, men de betyder ingenting. Ingen lyckas beskriva min kärlek eller den avgrundslika smärta som jag känner inför att förlora dig. Dagen efter besöket på begravningsbyrån, under en promenad i den klara januariluften i den knotiga talldungen vid havet, bestämmer vi oss för att du ska kremeras och att askan ska spridas i havet. Kanske är det jag som bestämmer det? Du är tydlig med att du inte vill grävas ner i marken och långsamt ätas upp inifrån. Då vill du hellre eldas upp. Men vad vi gör med askan bryr du dig inte om, förutom att du inte vill bli begravd på en kyrkogård eftersom religiositet känns konstigt och främmande för dig. Jag har min släkt spridd i havet och tycker att det vore fint, och kanske praktiskt, att ha dig där. Dessutom 17


uppskattar jag idén att slippa sköta en grav. Jag tänker att det kanske mest skulle bli en börda. Inte för mig – jag skulle nog tycka om det – utan för Hjalmar. Du håller med och sedan är det bestämt. Det gnager nu. Du var ingen havsmänniska. Du gillade inte att bada. Det har hunnit bli vår och solen tränger in genom det stora mosaikpartiet av glas bakom den blå kistan inne i Sankt Jörgens kapell. Jag har en ljusgrön klänning på mig som jag köpt på second hand. Jag tänker slänga den efter begravningen. Jag kommer aldrig vilja bära den igen. Med Hjalmar i handen går jag med bestämda steg uppför den lilla backen mot kapellet, över tröskeln och in i den ljusa salen. De första jag möter inne i kapellet är Marie och Fredrik. De storgråter. Sist vi träffade dem var hemma hos pappa i julas. Jag minns när vi skulle åka därifrån. Hur vi stod i hallen och sa hejdå till alla, och att jag såg i Maries ögon att hon förstod att det antagligen var sista gången hon skulle träffa dig. Deras ohämmade sorg i kapellets entré skrämmer mig. Jag känner Hjalmars lilla hand i min. Hur ska jag klara det här? Men det går bra. Radiohead, Satie, Philip Glas. Vi tar oss igenom det. Efteråt åker vi ner till Majas vid havet och äter. Det ligger ett underligt dis över stranden den eftermiddagen. Solen varvas med tussar av tjock dimma som drar in från havet. Cumulusmoln i knähöjd. Fuktigt och svalt. Alla som stått oss nära finns där i dimman. Även du är där.

18


I juli är det dags att sprida askan i havet. Begravningsbyrån har rekommenderat en båt i hamnen som gör sådana turer och i samtalet med båtens kapten har vi kommit överens om var askans ska släppas – rakt ovanför ett grund, i blickfånget från vårt hus, strax före horisonten. – Hej, jag ska hämta min mans aska, säger jag när Hjalmar och jag kommer in genom dörren till krematoriet som ligger under kapellet i en liten grå källarlokal med ljusrör i taket. Mannen som möter oss ser oberörd ut, frågar efter ett personnummer och ber oss vänta ett ögonblick. Jag står där med vår sons lilla hand i min och känner hur mitt hjärta försöker banka sig ut ur min kropp. Det känns tungt att andas, men gråten är långt borta, svald så många gånger att den på något vis fastnat långt nere i magen. Mannen kommer tillbaka med en igentejpad, brun pappkartong och dubbelkollar personnumret innan han lämnar över den till mig. Den är mycket tyngre än vad jag hade väntat mig och jag är tvungen att använda båda händerna. Hjalmar har försvunnit in på kyrkogården och jag ropar på honom att följa med mig tillbaka till bilen. Och så är det på något sätt vi tre en sista gång. Vi kör ner till hamnen. De andra har redan gått ombord på båten när jag och Hjalmar kommer med pappkartongen. Det är mitt i sommaren och väldigt varmt. Det har gått några månader sedan jag senast träffade din mamma och dina syskon och nu småpratar vi trevande om vilken tur vi har med vädret, i ett tafatt försök att undvika den egentliga anledningen till denna underliga utflykt. Det tar ungefär två timmar att komma ut till grundet. 19


Vi sitter tysta i ljudet av den gamla fiskebåtens motor, med våra ansikten riktade söderut mot solen. Ett par fiskmåsar cirkulerar skrikande över våra huvuden. Det är nästan molnfritt och brisen är behaglig. Kapten drar ner på farten och stänger till slut av motorn. – Här är det, ropar han. Jag reser mig upp och går fram till den bruna kartongen. Jag drar upp tejpen och tittar ner. Det är en mörkbrun rund urna i ett vattenlösligt material. Man ska bara släppa ner den i vattnet så löses den upp medan den sjunker mot botten. Mitt på locket sitter en knopp i vilken det med ett snöre är fäst en liten lapp. Innan jag lyfter urnan ur kartongen vänder jag på lappen. Där står någon annans namn. Allt stannar upp. Det är någon annans aska som ligger i urnan. Jag tittar på locket till kartongen. Där står det rätt namn. Jag tittar på lappen på urnan igen. De andra iakttar mig. Väntar. Jag ställer mig med ryggen mot dem så att de inte ser vad jag gör. Så river jag av lappen, stoppar den i fickan på min klänning och tar upp urnan. Medan jag lyfter den över relingen och släpper den strax ovan vattenytan, så att den landar med ett plask, tänker jag på Bertil Larsson född 1923. Vi står där allihop och följer dess väg ner mot djupet. Vem var han? Vem har begravt honom, och var? Kanske finns din aska i en urna under en gravsten som det står Bertil Larsson på. Kan jag söka upp den? Spelar det någon roll? Är detta anledningen till att jag aldrig besöker havet numera? Varken för att njuta och leka eller för att minnas, sörja och sakna. I början försökte jag ta med mig Hjalmar 20


ner dit några gånger, men det kändes opraktiskt. Vi plockade en blomma och gick ut bland stenarna mitt för grundet. Hjalmar slängde plikttroget blomman i vattnet. Vi tittade ut mot horisonten, men hans kast nådde bara någon meter och sedan stod vi och såg på medan blomman sakta drev tillbaka in mot våra fötter. Jag bestämde mig för att jag inte behövde någon grav. Vi tänder ett ljus inomhus. Det får räcka, intalar jag mig, men innerst inne känns det otillräckligt.

21


Jag minns sommaren när vi älskade på Humlesäcken. Missionären på en kal bohusklippa. Den stekande solen och den dåsiga tröttheten. Den ömma fläcken på ryggen under spännet på bikiniöverdelen. Min älskade, det är dags att öppna lådan med breven och läsa orden du aldrig fick se. Det är dags för mig att börja leva igen, trots att du inte finns kvar. När våra vänner diskuterade förkylda barn och husrenoveringar satt vi på intensiven på Sahlgrenska. När andra skaffade nya jobb och åkte på solsemester planerade vi för din begravning. Det här är min berättelse om oss. Om dem vi var då: två unga människor, varav en blev sjuk. Jag måste lämna det där bakom mig nu och förlåta mig själv för att jag valde att leva vidare. Det är hög tid för mig att resa tillbaka till Humlesäcken. ”Det var mycket länge sedan jag läste något jag blev så imponerad av. Innehållet, i form av handling och berättelse, är otroligt drabbande, berörande, hudlöst och innerligt. Historien går rakt in i hjärtat och fångar in tidlösa begrepp som kärlek, sorg, tacksamhet, tillhörighet och livets eviga skönhet, trots dess mörker.” Kristina Jägfeldt | Språkkonsult, redaktör, lektör

ISBN 978-91-7577-519-7

www.idusforlag.se

9 789175 775197

Profile for Smakprov Media AB

9789175775197  

9789175775197  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded