9789127139541

Page 1

V

Ă€rldens bĂ€sta cyklister har i mer Ă€n 100 Ă„r ­pressat sig till det yttersta pĂ„ franska landsvĂ€gar och bergs­ toppar. Styrka, teknik och enmanspresta­tioner har skapat ett ­mytom­spunnet lopp som ­blivit ­vĂ€rldens största Ă„rliga sport­hĂ€ndelse. HĂ€r kan ­hjĂ€ltar tappa allt pĂ„ en dag eller plĂ„ga sig sjĂ€lva till makalösa segrar — varje Ă„r skapas nya dramatiska historier om mod, uppgörelser och svek. Joakim Jakobsen berĂ€ttar hela historien om Tour de France frĂ„n starten 1903, dĂ„ ett tjugotal pion­jĂ€rer ­gjorde det omöjliga och cyklade Frankrike runt. Han ­skildrar mĂ€starna och deras drivkrafter — frĂ„n den elegante ­Coppi och den ouppnĂ„elige Merckx till envĂ„ldshĂ€rskaren Armstrong — men ocksĂ„ loppets alla dolda hjĂ€ltar, absurda detaljer och stĂ€ndigt nĂ€rvarande doping. Tour de France, som kommit i flera utgĂ„vor i ­Danmark, kommer nu pĂ„ svenska med nyskrivna delar om Gösta Pettersson, Fredrik Kessiakoff och de andra svenskar som prĂ€glat vĂ€rldens största ­cykellopp.

Joakim Jakobsen (f. 1963) Àr kulturredaktör pÄ Weekendavisen och författare till flera böcker om idrott. Tour de France Àr en upp­ daterad och utökad version av Le Tour, som kom ut första gÄngen 2004.

Tour de france

foto : elisabeth Ă„sbrink

Joakim Jakobsen

Danska pressröster om Tour de France: »En lÀsupplevelse utöver det vanliga, som förenar sportslig fascination med historiskt intresse.« sÞren olsson, nordjyske

»Det Àr en glimrande bok. Inte minst för att Joakim Jakobsen ligger lÄngt frÄn den sanslösa hjÀltedyrkande och klichéspÀcka­ de mytologin som prÀglar sÄ mÄnga texter om sport. Han skriver av kÀrlek till loppet, men kÀrleken Àr varken blind eller dum.« niels lillelund, jyllands-posten

Historien om vÀrldens största cykellopp

»Det Ă€r inte en sida för mycket, för med kĂ€nnarens hand skildrar författaren feno­ menets hundraĂ„riga historia, lopp för lopp, sjĂ€lvplĂ„gare efter sjĂ€lvplĂ„gare, drama pĂ„ drama. Det Ă€r stort — och stort berĂ€ttat.« steffen larsen, politiken

Joakim Jakobsen

ISBN 978-91-27-13954-1

9 789127 139541

Jakobsen-Tour de France-Skyddsomslag-Gul-Korr4-140522.indd 3,5

2014-05-23 11:23


Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 3

2014-05-23 11:13


InnehÄll Prolog

Spelet om Frankrike

Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 7 Kapitel 8 Kapitel 9 Kapitel 10 Kapitel 11 Kapitel 12 Kapitel 13 Kapitel 14 Kapitel 15 Kapitel 16 Kapitel 17 Kapitel 18 Kapitel 19 Kapitel 20

PionjĂ€rtiden · 1903–1909 Nya dimensioner, nya vinnare · 1910–1914 Tuff omstart · 1919–1923 VĂ€garnas tvĂ„ngsarbetare · 1924–1929 Nationernas tour · 1930–1934 Tempolopp mot krig · 1935–1946 Fausto Coppi och guldĂ„ldern · 1947–1952 Fransk förlösning och skam · 1953–1956 Sprickor och stoppur · 1957–1960 Touren i technicolor · 1961–1964 Slipstream och malström · 1965–1968 Merckxissimo · 1969–1974 Mellan tvĂ„ giganter · 1975–1977 Kejsardömet Hinault · 1978–1982 Makalösa maktkamper · 1983–1986 Den globala touren · 1987–1990 Robotens tidsĂ„lder · 1991–1995 Den nedsolkade arvsföljden · 1996–1998 Tour de Texas · 1999–2005 Whereabouts · 2006–2013

Epilog Statistik Sverige i Touren Författarens kommentar och kÀllor

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 5

7 17 57 91 115 141 165 193 233 263 295 327 355 401 425 453 481 515 555 587 643 728 730 738 740

2014-05-23 11:13


Hyllad och utmattad. Ottavio Bottecchia efter sin första etappseger i touren 1923. Med sin lÀtta, vackra Äkstil blev Bottecchia Italiens förste tourvinnare 1924 och 1925. I juni 1927 dödades den tystlÄtne, spinkige cyklisten under ett trÀningspass. DrÄpet klarades aldrig upp. © D.R.

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 6

2014-05-23 11:13


P ro l o g

Spelet om Frankrike Det var en torr, het eftermiddag. Det var den 1 juli 1903, och flera hundra mĂ€nniskor hade samlats vid en vĂ€gkorsning knappt tvĂ„ mil söder om Paris. HĂ€r löpte landsvĂ€gen genom byn Villeneuve-Saint-Georges innan den fortsatte söderut till Lyon. Folkmassan rörde upp damm i luften och en vindflĂ€kt drog genom de höga platanerna som kantade landsvĂ€gen. Inne pĂ„ kafĂ©et Le RĂ©veil Matin, som lĂ„g vid vĂ€gkorsningen, var det liv och rörelse. Servitörer och kökspigor snodde runt för att ta hand om de ovanligt mĂ„nga gĂ€sterna. Vanligen bestod klientelet mest av resande till och frĂ„n Lyon, som stannade till för att lĂ„ta hĂ€starna vila och serverades dagens rĂ€tt. Bönder och grönsakshandlare. I dag var gĂ€sterna eleganta parisare. Det stod till och med ett par bilar utanför kafĂ©et, och unga damer spatserade omkring med sina parasoller. Utanför gjorde sig sextio unga mĂ€n redo i sommarhettan. Sextio ­cyklister som skulle ge sig ut pĂ„ sĂ„ vĂ„dliga strapatser att till och med parisarna hade lockats ut pĂ„ landet av nyfikenhet och beundran. Samma ­morgon hade Ă„skĂ„darna kunnat lĂ€sa om begivenheten i den parisiska sport­tidningen L’Auto. ”Med samma storslagna och svepande armrörelser som bonden sĂ„r i Émile Zolas roman Jorden kommer L’Auto, en tidning för nya idĂ©er och ­gĂ€rningar, i dag att skicka ut de hĂ€mningslösa och hĂ„rdföra kraftens sĂ„ningsmĂ€n som vĂ„ra professionella landsvĂ€gscyklister Ă€r pĂ„ ett lopp genom hela Frankrike”, löd den första meningen pĂ„ förstasidan. Loppet skulle mycket riktigt föra deltagarna runt större delen av Frank7

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 7

2014-05-23 11:13


prolo g

rike. Och det var just vad L’Auto kallade sitt storslagna pĂ„fund: Frankrike runt, le Tour de France. Söderut till Lyon och Marseille, dĂ€refter vĂ€sterut till Toulouse och Bordeaux. Vidare norrut lĂ€ngs Atlantkusten till Nantes, dĂ€r Ă„karna vek av för den sista etappen mot mĂ„lgĂ„ngen i Paris. Sammanlagt 2 428 kilometer. Tidningen L’Auto hade funnits i bara knappt tre Ă„r nĂ€r man skapade detta monsterlopp i en ny tid av Eiffeltorn och Jules Verne-visioner. Grundandet av den nya sporttidningen hade samband med ett rĂ€ttsfall som engagerade hela Frankrike och som kom att utgöra skiljelinjen mellan den gamla och den nya eran: DreyfusaffĂ€ren. Den judiske kaptenen Dreyfus tjĂ€nstgjorde i armĂ©n nĂ€r han Ă„r 1894 anklagades för att ha lĂ€mnat ut ­militĂ€ra hemligheter till tyskarna. Dreyfus dömdes efter en summarisk rĂ€ttegĂ„ng till deportation till Franska Guyana, dĂ€r han skulle fĂ„ ruttna i fĂ€ngelset pĂ„ DjĂ€vulsön. Under Ă„ren blev debatten alltmer svartvit. Om man försvarade Dreyfus var man anhĂ€ngare av nya republikanska och demokratiska ideal. Det ­gĂ€llde sĂ„vĂ€l socialister som liberala. Mot dem stod djupt r­ eaktionĂ€ra krafter, les antidreyfusards, som inte sĂ„g nĂ„got skĂ€l till att förĂ€ndra den rĂ„dande samhĂ€llsordningen. Nej, kyrkan och militĂ€ren var minsann nödvĂ€ndiga för att man skulle kunna hĂ„lla pöbeln i styr. Och en jude som ­Dreyfus skulle inte komma och ifrĂ„gasĂ€tta hur godsĂ€gare och industrimagnater skötte sina affĂ€rer. Det var faktiskt mĂ„nga som ville ha tillbaka envĂ€ldet, sĂ„ att en kung skulle kunna fĂ„ lite ordning och reda i landet. Det nya massfenomenet cykling blev liksom snart sagt alla andra samhĂ€llsomrĂ„den ett slagfĂ€lt för striden kring Dreyfus, som snart ledde till gatuslagsmĂ„l och hotade att störta landet i inbördeskrig. Den nya tidningen – och senare Tour de France – lanserades som ett led i en av de mĂ„nga konflikter som bröt ut. PĂ„ de reaktionĂ€ras sida, vĂ€l att mĂ€rka. DreyfusaffĂ€rens utlöpare i cykelvĂ€rlden började en sommardag 1899, nĂ€r en stor folkmassa hade samlats pĂ„ en galoppbana i Paris. Vid den hĂ€r tidpunkten var stĂ€mningen i staden mer upphetsad och explosiv Ă€n nĂ„gonsin tidigare, och en stor grupp antidreyfusards ropade slagord mot den republikanske presidenten Émile Loubet nĂ€r han steg upp pĂ„ tribunen. PĂ„ VIP-platserna i nĂ€rheten av presidenten satt en grupp baroner och industri­ 8

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 8

2014-05-23 11:13


prolo g

mĂ€n som började skrika och hötta med sina blanka promenadkĂ€ppar. Enligt dem var Loubet inte hĂ„rd nog. Man mĂ„ste fĂ„ stopp pĂ„ alla anarkister och ateister. MilitĂ€ren skulle sĂ€ttas in och göra slut pĂ„ allt brĂ„k, krĂ€vde samhĂ€llstopparna, och inledde en mindre framryckning över stolarna. Den lilla skaran rikemĂ€n lyckades ta sig Ă€nda fram till den uppskrĂ€mde Loubet, som fick sig ett rejĂ€lt rapp över nacken av en promenadkĂ€pp. Polisen ingrep och hade inget annat val Ă€n att gripa flera av de rasande samhĂ€llstopparna. Bland de gripna fanns greve Dion, en av Frankrikes mĂ€ktigaste industrimĂ€n. Snart satt han och svor i arresten. Och inte nog med det. I Paris­ tidningen Le Petit Journal smĂ€dades Dion av Pierre Giffard, som varit Ă„skĂ„dare till upptrĂ€det pĂ„ kapplöpningsbanan. Giffard bevakade DreyfusaffĂ€ren pĂ„ deltid vid sidan om sitt arbete som redaktör pĂ„ den framgĂ„ngsrika cykel- och sporttidningen Le VĂ©lo, som han sjĂ€lv hade grundat 1892. Giffard var sĂ„ bestört över Dions uppförande med promenadkĂ€ppen att han gick till arresten för att skĂ€lla ut greven. Det var inte sĂ€rskilt klokt av Giffard. Man kan beundra redaktörens djĂ€rvhet, men ur affĂ€rsmĂ€ssig synvinkel var det en direkt dĂ„raktig handling. Greve Dion hade intressen i alla grenar av den vĂ€xande mekaniska industrin, dĂ€ribland cykelfabriken La Française, och stod för en stor del av Le VĂ©los annonsintĂ€kter. Och nu hade han fĂ„tt nog. SĂ„ fort greven hade slĂ€ppts ur arresten avbröt han samarbetet med Le VĂ©lo och fick ocksĂ„ andra stora annonsörer att dra sig ur. Dion hade ocksĂ„ en plan för hur han och hans vĂ€nner skulle marknadsföra sina produkter: han skulle grunda en ny tidning och konkurrera med nidingen Pierre ­Giffard. Den nya tidningen skulle vara politiskt neutral, sĂ„ att de fina annonserna och de medryckande referaten inte skulle besudlas av liberala Ă„sikter. Greve Dion startade ett förlag tillsammans med bland andra industrimagnaten Adolphe ClĂ©ment och dĂ€ckkungen Edouard Michelin, och dĂ€rmed var finansieringen ordnad. Det gick ocksĂ„ snabbt att hitta en redaktör och chef: den 38-Ă„rige Henri Desgrange var det sjĂ€lvklara valet. År 1893 hade han satt det första vĂ€rldsrekordet i entimmescykling, nĂ€r han pĂ„ trehjuling tillryggalade drygt 35 kilometer pĂ„ sextio minuter. Desgrange var kontorist pĂ„ en advokatbyrĂ„, och efter cykelkarriĂ€ren 9

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 9

2014-05-23 11:13


prolo g

investerade han sina sparpengar i de cykelbanor som anlades i Paris och andra stĂ€der. Han lĂ„g bland annat bakom bygget av velodromen ute i Parc des Princes. Desgrange arbetade ocksĂ„ som pr-man för Adolphe ClĂ©ments dĂ€ckfabrik, och ClĂ©ment satsade stora summor i Parc des Princes. Vid sidan om affĂ€rerna skrev Henri Desgrange artiklar i flera av Frankrikes 14 vecko- och mĂ„nadstidskrifter om cykelsport. GĂ€rna svulstiga hyllningar till stora enmansprestationer. Han var en auktoritet med mĂ„nga sidor och lika mĂ„nga goda förbindelser. Desgrange tackade ja och övertalade Victor Goddet, direktör för cykelbanan VĂ©lodrome de l’Est, att bli ekonomichef, varefter de inrĂ€ttade en redaktion pĂ„ Rue du Faubourg-Montmartre 10. Ett Ă„r senare, den 16 oktober 1900 – i samband med tvĂ„ stora begivenheter som upphöjde Paris till vĂ€rldshuvudstaden i sportens och industrins vidunderliga era: de olympiska spelen och vĂ€rldsutstĂ€llningen – utkom det första numret av L’Auto-VĂ©lo. Tidningen trycktes pĂ„ gult papper, i motsats till Le VĂ©los gröna. Redan frĂ„n början var rivaliteten mellan tidningarna hĂ„rd och hĂ€nsynslös, för att inte sĂ€ga smĂ„sint. Giffard gick till domstol för att fĂ„ ensamrĂ€tt pĂ„ namnet VĂ©lo, och 1903 fick Desgranges tidning byta namn till L’Auto. Desgrange hĂ€mnades. TvĂ„ viktiga evenemang för den gröna tidningen var det Ă„rliga loppet Bordeaux–Paris och mastodontloppet Paris–Brest­–Paris, som 1901 kördes för andra gĂ„ngen efter den första upplagan 1891. Med dessa arrangemang, en Ă„rlig mördande utmaning pĂ„ femtio–sextio mil och ett gigantiskt kraftprov vart tionde Ă„r, var det Le VĂ©lo som stod för helgonförklaringarna inom cykelsporten. År 1902 lanserade emellertid Desgrange och L’Auto det nya loppet ­Marseille–Paris, som blev en stor framgĂ„ng. Men inte nog med det: ­L’Auto lĂ„g ocksĂ„ bakom en konkurrerande upplaga av Bordeaux–Paris, dĂ€r s­ egraren – haha – tillryggalade strĂ€ckan fyra timmar snabbare Ă€n segraren i Le VĂ©los lopp. Den överlĂ€gsne vinnaren av L’Autos upplaga av Bordeaux–Paris h ­ ette för övrigt Maurice Garin och hade ocksĂ„ vunnit Paris–Brest–Paris Ă„ret i­ nnan. Garin och Desgrange skulle komma att se mer av varandra under de kommande Ă„ren, men tidningsmannen och sportentreprenören Desgrange 10

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 10

2014-05-23 11:13


prolo g

var fortfarande inte nöjd. Det fanns inte heller sĂ„ mycket att jubla över. Upplagan lĂ„g pĂ„ tjugotusen, medan Le VĂ©lo varje dag sĂ„lde fyra gĂ„nger sĂ„ mĂ„nga exemplar. Pierre Giffard klarade konkurrensen med glans, och de som hade investerat i L’Auto förlorade stora pengar. Nu gick Desgrange pĂ„ jakt bland Pierre Giffards folk, och han lyckades locka över den 26-Ă„rige journalisten GĂ©o LefĂšvre till L’Auto. Giffard avskedade faktiskt LefĂšvre pĂ„ stĂ„ende fot nĂ€r den unge mannen berĂ€ttade för sin redaktör att Desgrange hade kontaktat honom. Ännu en gĂ„ng fick Pierre Giffard betala ett mycket högt pris för sitt hĂ€ftiga humör. GĂ©o LefĂšvre var en lysande journalist, och han var en kreativ man. ­Morgonen den 20 november 1902 kallade Desgrange in LefĂšvre och en annan medarbetare, motorjournalisten Georges Prade, pĂ„ sitt kontor. Redaktören förklarade att han hade fĂ„tt slut pĂ„ idĂ©er och att Giffard behövde fĂ„ motstĂ„nd. ”Vi mĂ„ste hitta pĂ„ nĂ„got som tĂ€pper till truten pĂ„ honom en gĂ„ng för alla”, sa Desgrange och sĂ„g förvĂ€ntansfullt pĂ„ sina tvĂ„ medarbetare. GĂ©o LefĂšvre funderade en stund och sa sedan: ”LĂ„t oss arrangera ett lopp som varar i flera dagar, lĂ€ngre Ă€n nĂ„got annat lopp. Litegrann som sexdagarsloppen pĂ„ bana, men pĂ„ landsvĂ€g i stĂ€llet. StorstĂ€derna kommer att ta emot cyklisterna med öppna armar.” De tre nĂ€rvarande har senare berĂ€ttat att det blev tyst runt bordet. ­Desgrange sĂ„g misstroget pĂ„ sin unge medarbetare. ”Om jag förstĂ„r dig rĂ€tt, lille GĂ©o, sĂ„ föreslĂ„r du en tur runt hela Frankrike?” sa Desgrange, som nu anvĂ€nde uttrycket ”tour de France” för första gĂ„ngen. ”Ja, varför inte?” svarade LefĂšvre. Desgrange sa inget. Han satt med rynkad panna en stund innan han ­tittade pĂ„ klockan och sa att det visst var dags för lunch. Han tog med LefĂšvre runt hörnet till Taverne Zimmer, dĂ€r han bjöd pĂ„ lunch. Senare har bĂ€gge mĂ€nnen berĂ€ttat att de inte talade mer om touren förrĂ€n de var framme vid kaffet. Desgrange var hĂ€nförd av tanken, av de vĂ€ldiga dimensionerna och de fruktansvĂ€rda utmaningarna. Men till och med han tyckte att Frankrike runt var att ta i. ”Du Ă€r ju galen. Vill du ta död pĂ„ alla vĂ„r tids Gariner?” frĂ„gade ­Desgrange. 11

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 11

2014-05-23 11:13


prolo g

”Vi delar upp loppet i etapper med vilodagar”, föreslog LefĂšvre. Desgrange funderade. Han var verkligen förtjust i idĂ©n. Det fanns ju exempel pĂ„ oerhörda utmaningar som hade skapat odödliga hjĂ€ltar under det förra decenniet. Charles Terront, vinnaren av Paris–Brest–Paris 1891, hade kört Rom–Paris pĂ„ sex dagar. Det hade arrangerats andra uthĂ„llighets­ lopp, som det storslagna Paris–Wien–Sankt Petersburg 1894, och i USA hade det varit stor uppstĂ„ndelse kring det 1 440 kilometer lĂ„nga loppet New York–Chicago, som kördes pĂ„ Ă„tta dagar. Under sexdagarsloppen, som hade blivit sĂ„ populĂ€ra i USA och England och nu var pĂ„ vĂ€g att slĂ„ igenom i Frankrike, kom man ju ofta upp i över 2 000 kilometer. Och 1893 hade tidningen Le Journal försökt arrangera ett landsvĂ€gslopp som gick runt större delen av Frankrike: över Nantes, Bordeaux, Toulouse, M ­ arseille, Lyon och Troyes, med mĂ„lgĂ„ng i Paris. Loppet blev aldrig nĂ„gon stor sporthĂ€ndelse eftersom det lilla fĂ€ltet snabbt spreds ut över flera hundra kilo­ meter, men det fanns andra exempel som visade att det gick att genomföra. BĂ€gge de stora rivalerna Joyeux och Corre hade ju kört Frankrike runt 1895. Den förste tillryggalade 4 429 kilometer pĂ„ 19 dagar, och den andre körde 5 012 kilometer pĂ„ 26 dagar. Det var alltsĂ„ möjligt. Den visionĂ€re entreprenören och romantikern Desgrange gav med sig. Han sĂ„g förmodligen bilder inom sig, av ensamma cyklister som plĂ„gade sig fram lĂ€ngs vĂ€garna. De praktiska arrangemangen utefter rutten gick sĂ€kert att lösa. Dem kunde den unge GĂ©o LefĂšvre ta hand om. ”Ju mer jag tĂ€nkte pĂ„ det, desto mer övertygad blev jag om att vi skulle kunna genomföra det”, sa Desgrange senare. Redaktören var nu eld och lĂ„gor, men samtidigt kĂ€nde han sig fortfarande osĂ€ker. Han försökte med en sista invĂ€ndning. ”Men vad tror du inte att det kostar? Vad ska Goddet sĂ€ga?” sa ­Desgrange innan han och LefĂšvre reste sig. PengafrĂ„gan ordnades senare samma dag. Desgrange hade gĂ„tt tillbaka till redaktionen och presenterat den vansinniga idĂ©n för ekonomichefen. Victor Goddet reste sig genast och öppnade sitt kassaskĂ„p. ”Bara ta för dig!” sa han. ”Ett sĂ„dant lopp kommer att ge mig tillrĂ€ckligt med pengar för att köpa ett Ă€nnu större kassaskĂ„p.” 12

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 12

2014-05-23 11:13


prolo g

Saken var avgjord, och Henri Desgrange log vid tanken pĂ„ att det stora loppet skulle göra Giffard ”grönare i ansiktet Ă€n sin tidning”. TvĂ„ mĂ„nader senare, den 19 januari 1903, meddelade L’Auto i en enspaltig artikel att man skulle arrangera ”vĂ€rldens största cykellopp”, som skulle starta den 1 juni och avslutas i Paris den 5 juli. Med GĂ©o LefĂšvres ord skulle man genom sex etapper göra om hela sexkanten, l’Hexagone, som fransmĂ€nnen kallar sitt land, till en stor velodrom. Men man stötte snart pĂ„ problem. Visserligen vĂ€ckte de storslagna planerna intresse hos lĂ€sarna, men cyklisterna var minst sagt tveksamma. Man hade lyckats alltför vĂ€l med att skildra tĂ€vlingen som en fruktansvĂ€rd, omĂ€nsklig utmaning. Ett par veckor före loppet hade bara tio–femton deltagare anmĂ€lt sig, och Desgrange tvingades skjuta fram starten en mĂ„nad, till den 1 juli. AnmĂ€lningarna kom dessutom frĂ€mst frĂ„n amatörer, eftersom de flesta proffsĂ„karna tyckte att de tĂ€vlade tillrĂ€ckligt mycket redan. Och vem ville betala en startavgift pĂ„ tjugo franc för att vara hemifrĂ„n i fem veckor, nĂ€r man till pĂ„ köpet sjĂ€lv skulle betala för kost och logi? Desgrange gav med sig pĂ„ flera punkter. Det var verkligen inget som tourĂ„karna skulle fĂ„ uppleva under de följande Ă„rtiondena, men för­ sommaren 1903 var han desperat. Han kortade loppet till under tre veckor, frĂ„n den 1 till den 18 juli, och förkortade ett par av etapperna. Dessutom halverade han startavgiften och lovade att betala fem franc per dag i mat­ ersĂ€ttning till de femtio bĂ€st placerade Ă„karna – under förutsĂ€ttning att de inte vann mer Ă€n tvĂ„hundra franc av den totala prissumman pĂ„ tjugotusen franc. Det fungerade. Under juni kom antalet anmĂ€lningar upp i över sjuttio. Av dem stod nu sextio cyklister redo utanför kafĂ©et Le RĂ©veil Matin denna onsdagseftermiddag sommaren 1903, och 21 av dessa tĂ€vlade för olika cykeltillverkare. Men Henri Desgrange var sjĂ€lv inte pĂ„ plats i Villeneuve-Saint-Georges. Han satt inne pĂ„ redaktionen i Paris. Desgrange var helt enkelt ett nervvrak pĂ„ premiĂ€rdagen. Han var besatt av idĂ©n, men osĂ€ker pĂ„ hur arrange­ manget skulle tas emot. Om touren blev ett fiasko skulle kriget mot Le VĂ©lo förmodligen vara förlorat, eftersom L’Autos överlevnad hĂ€ngde pĂ„ Tour de France. Dessutom skulle det innebĂ€ra ett stort misslyckande för 13

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 13

2014-05-23 11:13


prolo g

Henri Desgrange sjĂ€lv. Visserligen var Tour de France ett reklamjippo, men redaktörens mĂ„nga uttalanden före, under och efter den första touren innebar ocksĂ„ en stor personlig satsning, ett entrĂ€get försök att övertyga vĂ€rlden om att det kommande mastodontloppet förebĂ„dade en ny tid för mĂ€nskligheten. DĂ€rför stannade Henri Desgrange i Paris medan journalisterna Olivier Margot och GĂ©o LefĂšvre skyndade med cyklisterna ut frĂ„n Villeneuve-­ Saint-Georges. Desgrange hade gjort sitt, och nu kunde han bara vĂ€nta och se. Samma mönster skulle upprepa sig senare under loppets historia, nĂ€r Desgrange drog Ă„t tumskruvarna för Ă„karna. Ett exempel Ă€r nĂ€r han 1910 skickade upp dem i PyrenĂ©erna för första gĂ„ngen. DĂ„ stannade han ocksĂ„ hemma i Paris och vĂ€ntade pĂ„ rapporter om de dramatiska hĂ€ndelserna. Men denna soliga onsdagseftermiddag, den 1 juli 1903, visste varken Henri Desgrange eller publiken om loppet skulle bli nĂ„got mer Ă€n en engĂ„ngs­ företeelse. DjĂ€rvt och stort tĂ€nkt, men alltför uppskruvat och oöverskĂ„dligt. Ingen kunde veta. De sextio cyklisterna gjorde de sista förberedelserna. SpĂ€nde muttrar, smorde bakdrev, kollade reservslangarna, kontrollerade att de hade alla verktyg med sig. NĂ€r de vĂ€l gett sig av mĂ„ste var och en klara sig sjĂ€lv. Efterhand som de blev fĂ€rdiga delade de in sig i smĂ„grupper vid kafĂ©et och stĂ€llde upp sig framför fotograferna. Rak rygg, en hand pĂ„ styret och en pĂ„ sadeln. PĂ„ styret och bakom sadeln hĂ€ngde vĂ€skor med proviant och verktyg, och pĂ„ styret satt flaskor och behĂ„llare med vatten och vin. Cyklarna var gedigna och vĂ€gde femton till tjugo kilo, och med all packning kom Ă„karna lĂ€tt upp i tjugofem till trettio kilo som skulle fraktas lĂ€ngs vĂ€garna. Klockan var 15.16 onsdagen den 1 juli 1903 nĂ€r en medarbetare pĂ„ L’Auto visslade Ă„t de sextio cyklisterna utanför Le RĂ©veil Matin i Villeneuve-­SaintGeorges. Allez! De gav sig av lĂ€ngs platanallĂ©n, mot den officiella startlinjen femhundra meter frĂ„n kafĂ©et. Efter en halv kilometer var vĂ€grenen fortfarande kantad av söndagsklĂ€dda herrar och damer, men vĂ€gbanan var fri. HĂ€r stod den Ă€revördige L’Auto-medarbetaren Georges Abran redo med en pistol en halv meter ut i vĂ€gen. Mittemot honom, pĂ„ den motsatta vĂ€grenen, stod en man och höll i en gren med en snabbt hopsnodd flagga, 14

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 14

2014-05-23 11:13


prolo g

som visade var starten skulle gĂ„. Nu nĂ€rmade de sig i grupper om tre, fyra, fem Ă„kare i bredd. Farten ökade. Cyklisterna lĂ€ngst fram stĂ€llde sig upp pĂ„ pedalerna, och ett dammoln steg över fĂ€ltet. Georges Abran höjde pistolen och avlossade startskottet. Äventyret hade börjat.

15

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 15

2014-05-23 11:13


Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 16

2014-05-23 11:13


K a p i t el 1

PionjĂ€rtiden 1903–1909 HjĂ€ltemod, fusk och smutsiga megastjĂ€rnor ”Alltsammans har utplĂ„nats ur mitt minne. De tvĂ„hundrafemtio milen Ă€r som ett enda lĂ„ngt grĂ„tt streck. Men jag hade det kĂ€mpigt lĂ€ngs vĂ€gen. Jag var törstig, jag höll pĂ„ att segna ner, jag led, jag grĂ€t mellan Lyon och Marseille ...” 19 0 3 Ă„r s vi n nare M au ri ce Ga rin

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 17

2014-05-23 11:13


Maurice Garin var favorit i det första Tour de France 1903. Han kallades ”Den vite bulldoggen”, och han körde alltid i vit ylletröja eller vit jacka. Det skulle stĂ„ honom dyrt vid en nattstart under 1904 Ă„rs tour, nĂ€r han var lĂ€tt att fĂ„ syn pĂ„ för vĂ„ldsamma anhĂ€ngare av en annan cyklist. © Polfoto/L’Équipe

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 18

2014-05-23 11:13


1903 Frankrike var uppvĂ€rmt. Henri Desgrange darrade inne pĂ„ sitt kontor nĂ€r de sextio cyklisterna gav sig ut pĂ„ den första av de sex etapperna. Efter GĂ©o LefĂšvres förslag hade man överfört formatet frĂ„n de omĂ„ttligt populĂ€ra sexdagarsloppen, men eftersom rutten var 2 428 kilometer lĂ„ng utgjorde var och en av etapperna i sig ett krĂ€vande cykellopp: 1. Paris–Lyon: 467 kilometer, 2. Lyon–Marseille: 374 kilometer, 3. Marseille–Toulouse: 423 kilometer, 4. Toulouse–Bordeaux: 268 kilometer, 5. Bordeaux–Nantes: 425 kilometer, och 6. Nantes–Paris: 471 kilometer. PĂ„ vĂ€gen fick de sextio deltagarna sĂ€llskap av 16 Ă„kare, sĂ„ kallade partiels, som bara körde kortare strĂ€ckor i sin hemtrakt. I L’Auto rĂ€knade Olivier Margot upp kandidaterna till totalsegern: ”Vem ska avgĂ„ med segern och trĂ€da in i det panteon dit bara de största har tilltrĂ€de? Ja, jag tvekar inte att peka ut Maurice Garin, Den vite bulldoggen, som min favorit.” Den 32-Ă„rige Maurice Garin var en av sin tids största stjĂ€rnor. Han hade segrat i 1901 Ă„rs upplaga av Paris–Brest­–Paris och tidigare ocksĂ„ vunnit Paris–Roubaix och Bordeaux–Paris. Med sina 162 centimeter passade ­Maurice Garin inte riktigt in i Henri Desgranges tankar om att Tour de France skulle skapa ”en musklernas adel”. Och det var svĂ„rt att överhuvudtaget urskilja en sena pĂ„ Garins kropp, eftersom han var insvept i en vit jacka som kunde ha varit högsta mode bland lagerförmĂ€n. Vid varmt vĂ€der bytte han till en vit ylletröja. Men Garin var osedvanligt uthĂ„llig och förebĂ„dade en framtid dĂ€r seghet, tĂ„lighet och blind Ă€relystnad skulle bli avgörande faktorer hos tourvinnarna. PĂ„ förhand sĂ„g Garins vĂ€rste motstĂ„ndare ut att vara Hippolyte Aucouturier, som nyligen hade vunnit bĂ„de Bordeaux–Paris och Paris–Roubaix. Han liknade mer den sortens kraftkarl som Henri Desgrange vurmade för, och han körde i en tajt, tvĂ€rrandig tröja som smet Ă„t om de svĂ€llande musk19

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 19

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

lerna. Med andra ord: Aucouturier stod för fart och hĂ„rda spurter. Andra toppnamn var den Ă„ldrande sprintstjĂ€rnan Edmond ”Pioupiou” Jacquelin och kĂ€mpen LĂ©on Georget. Jokrarna i leken var den handfull tyska, schweiziska och belgiska Ă„kare som ocksĂ„ hade anmĂ€lt sig. Garin vann den hĂ„rda första etappen och trampade in i Lyon pĂ„ den imponerande segertiden 17.45.44. Klockan var nio pĂ„ morgonen, och man förstod pĂ„ de mycket fĂ„taliga Ă„skĂ„darna i Lyon att loppet hade gĂ„tt fort. L’Auto hade aviserat att de galna Ă„karna skulle anlĂ€nda vid middagstid, sĂ„ det fanns knappt en enda mĂ€nniska ute nĂ€r Garin slĂ€pade sig i mĂ„l. 16 cyklister kom i mĂ„l inom tre timmar efter Garin, medan en Ă„kare vid namn EugĂšne Brange behövde 21 timmar mer pĂ„ sig Ă€n Garin. Brange var nummer 37 och sist av de deltagare som genomförde historiens första touretapp. Först vid tretiden pĂ„ natten hade GĂ©o LefĂšvre och Olivier Margot lyckats komma ifatt Ă„karna. Efter att ha skrivit sin artikel vid starten hoppade de pĂ„ ett tĂ„g, hoppade av femton mil frĂ„n Lyon och cyklade ivĂ€g i mĂ„nskenet för att ta sig till rutten. L’Autos kontakter runtom i landet upprĂ€ttade kontroller lĂ€ngsmed vĂ€gen. Dels för att rapportera Ă„karnas tider till tidningen, dels för att sĂ€kerstĂ€lla att de faktiskt cyklade förbi och inte tog tĂ„get. Och hĂ€r under den mĂ„nbelysta första etappen nĂ„dde GĂ©o LefĂšvre fram till rutten och fick se de ledande Ă„karna passera ”som sömngĂ„ngare”. Först kom LĂ©on Georget och tysken Josef Fischer, som loppets kommissarier inte kĂ€nde igen. Det var först nĂ€r Maurice Garin och en annan cyklist dök upp strax efterĂ„t som LefĂšvre och Margot fick veta vem det var som lĂ„g först. Olyckor, sjukdom och inte minst svĂ„righeter att hitta rĂ€tt i mörkret hade tvingat 23 deltagare att bryta. Det kunde vara över tio mil mellan kontrollerna, och mĂ„nga körde vilse. Det mest markanta bortfallet var Aucouturier, som fick avbryta pĂ„ grund av magsmĂ€rtor efter att ha druckit en tvivelaktig trolldryck vid starten i Villeneuve-Saint-Georges. Han ströks alltsĂ„ frĂ„n sammandraget, men eftersom det var tillĂ„tet att köra enstaka etapper beslöt sig den muskulöse cyklisten för att fortsĂ€tta. Aucouturier tog tĂ„get till Lyon, men nĂ€r allt kom omkring fullföljde han bara den andra och tredje etappen. Men han hann skapa problem för Henri Desgrange, som 20

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 20

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

svarade med att införa nya regler mitt under loppet – nĂ„got som skulle bli en plĂ„gsam tradition för tourĂ„karna. Efter tre vilodagar var Hippolyte Aucouturier redo för den andra etappen mellan Lyon och Marseille, och avverkade de 374 kilometerna i kuperad terrĂ€ng pĂ„ 14.28.53. Han besegrade LĂ©on Georget i en hĂ„rd spurt, och först 26 minuter senare kom Garin i mĂ„l i den andra gruppen. Garin hade vunnit den första etappen, dĂ„ han slagit Georget med 36 minuter, sĂ„ han ledde fortfarande sammandraget. Men Desgrange gillade inte att galjons­ figuren för hans stora Tour de France-projekt skulle fĂ„ stryk av en Ă„kare som hade brutit. Aucouturier mĂ„ste stoppas. DĂ€rför meddelade Desgrange före den tredje etappen mellan Marseille och Toulouse att det faktiskt var frĂ„ga om tvĂ„ lopp: dels Tour de France, dels Marseille–Toulouse för dem som brutit. De 32 kvarvarande tourdeltagarna fick starta en timme före de andra för att Aucouturier i alla fall inte skulle hinna om Garin, som hade ett försprĂ„ng pĂ„ Ă„tta minuter till LĂ©on Georget och över en och en halv timme till Fernand Augereau. Men Aucouturier var i strĂ„lande form och körde ikapp mĂ„nga av tourdeltagarna. Han hann inte ifatt Garins grupp men flög in i Toulouse pĂ„ den bĂ€sta tiden, 17.55.01. Hans tid var 32 minuter snabbare Ă€n Garins, och Desgrange började bli rejĂ€lt trött pĂ„ Aucouturier. Som tur var för arrangörerna gick det riktigt illa för Aucouturier under den fjĂ€rde etappen mellan Toulouse och Bordeaux, dĂ„ han fick vĂ„ldsamma magproblem. Tidningskommentatorerna hade flera gĂ„nger förebrĂ„tt honom för att han drack för mycket vatten. Publiken hade större respekt för LĂ©on ”Le brutal” Georget, som var kĂ€nd för att sĂ€tta i sig kopiösa mĂ€ngder hallon och kex och inte minst ungt surt vin. Men det var först senare under Ă„rhundradet som cykelvĂ€rlden insĂ„g att kallt vatten i en överhettad kropp var en chock för magen och ofta ledde till kollaps. Aucouturier fortsatte Ă€ndĂ„ pĂ„ den 268 kilometer lĂ„nga etappen och kĂ€mpade sig Ă€nda fram till förföljargruppen bakom Garin, som hade gjort en utbrytning. I Garonnedalen slutade Aucouturiers hĂ€rjningar utanför sammandraget nĂ€r han tillsammans med en grupp andra Ă„kare körde omkull i Tour de Frances första massvurpa efter att en hund hade sprungit över vĂ€gen. Full av skrapsĂ„r och med blodet rinnande frĂ„n ansiktet letade 21

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 21

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

Aucouturier upp nĂ€rmaste jĂ€rnvĂ€gsstation och köpte en biljett till Paris. DĂ€r gick han och lade sig med sina skrapsĂ„r i vetskap om att han nĂ€sta morgon, som hundratals Ă„kare efter honom, skulle vara tvungen att lĂ€gga sig i badkaret med lakanen om sig för att fĂ„ dem att lossna frĂ„n sĂ„ren. Men Aucouturier skulle komma tillbaka Ă„ret efter. DĂ€rpĂ„ stĂ€llde Maurice Garin allting tillrĂ€tta nĂ€r han vann loppets tvĂ„ sista etapper och den 19 juli körde först över mĂ„llinjen pĂ„ Parc des ­Princes i Paris. Hundratusen Ă„skĂ„dare vĂ€ntade lĂ€ngs infartsvĂ€gen till det ­officiella upploppet i Ville d’Avray, och inne pĂ„ cykelbanan hade tjugotusen mĂ€nniskor köpt biljett för att hylla Garin. Hans vinnartid blev 94.33.14, och snitthastigheten var 25,679 kilometer i timmen – imponerande av den 64 kilo tunge Garin, som slĂ€pade runt pĂ„ en 16,5 kilo tung La Française-­ cykel. I Aucouturiers frĂ„nvaro kunde tvĂ„ andra fransmĂ€n, Lucien Pothier och Fernand Augereau, stiga upp pĂ„ prispallen i Paris som tvĂ„a och trea, 2 timmar och 59 minuter respektive 4 timmar och 29 minuter efter Garin. Ingen har nĂ„gonsin lyckats slĂ„ Garins segermarginal pĂ„ nĂ€stan tre timmar. Sammanlagt kom 21 Ă„kare i mĂ„l i Paris, och det var nog inte mĂ„nga Ă„skĂ„dare kvar pĂ„ Parc des Princes nĂ€r Pierre Desvages rullade i mĂ„l som siste man, över 16 timmar efter Garin. Men nĂ„gon stod i alla fall uppenbarligen dĂ€r och tog tid. Det kan till och med tĂ€nkas att Desvages hade satt in en hĂ„rd spurt pĂ„ den sista strĂ€ckan av de 471 kilometerna frĂ„n Nantes, för i sammandraget slutade han en dryg timme bĂ€ttre Ă€n loppets 21:a och jumbo, ArsĂšne Millocheau. Hans tidsavstĂ„nd till Garin var sammanlagt 64 timmar. Olivier Margot fick alltsĂ„ rĂ€tt nĂ€r han utnĂ€mnde sotaren frĂ„n Lens till favorit. Och efter sin tourseger tjĂ€nade Garin under en period bra med pengar pĂ„ att medverka i reklamannonser för alltifrĂ„n cyklar till tobak. Maurice Garin var inte infödd fransman. Han föddes i Norditalien 1871 och levde dĂ€r under fattiga omstĂ€ndigheter tills han utvandrade tillsammans med sin far, som fick franskt medborgarskap. Det förĂ€ndrade dock inte familjens stĂ€llning i samhĂ€llet. Fadern lĂ€mnade Maurice till en sotare som behövde en pojke till det fina arbetet i schakten. MĂ„nadslön: en stor rund ost. Det förflutna slĂ€ppte aldrig greppet om Garin, som liksom alla andra 22

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 22

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

framstĂ„ende cyklister fick ett smeknamn i tidningarna och kallades ”Le petit ramoneur”, den lille sotaren. Mot den bakgrunden kan man verkligen unna Garin den prissumma pĂ„ 6 075 franc som han inkasserade efter att han rullat över mĂ„llinjen i Paris. Ett kolossalt belopp, som motsvarade runt tio Ă„rslöner för en arbetare. Det Ă€r den amerikanske cykelhistorikern Les Woodland som har gjort utrĂ€kningen, och han menar att om man tar hĂ€nsyn till ökande skattetryck och inflation var det inte förrĂ€n pĂ„ 1990-talet som prissummorna Ă„terigen var uppe pĂ„ 1903 Ă„rs nivĂ„. Maurice Garin hade ocksĂ„ slitit för sina pengar. NĂ€r han kom i mĂ„l i Paris sa han: ”Alltsammans har utplĂ„nats ur mitt minne. De tvĂ„hundrafemtio milen Ă€r som ett enda lĂ„ngt grĂ„tt streck. Men jag hade det kĂ€mpigt lĂ€ngs vĂ€gen. Jag var törstig, jag höll pĂ„ att segna ner, jag led, jag grĂ€t mellan Lyon och Marseille ...” Henri Desgrange var hĂ€nförd. Det var precis sĂ„ det skulle vara. ”Jag har haft mĂ„nga sportdrömmar i mitt liv, men ingen har ens har varit i nĂ€rheten av den hĂ€r verkligheten.” I Maurice Garin hade Henri Desgrange funnit den hjĂ€ltegestalt som skulle kunna skapa nationell hysteri kring hans Tour de France. Med Garin hade han pĂ„ sitt sĂ€tt uppfyllt det stridsrop som de reaktionĂ€ra vrĂ„lade i den politiska kampen: ”Skapa en kung!” Tourkungen Garin erkĂ€ndes i alla delar av det politiska spektrat, av alla samhĂ€llsgrupper. Som den store författaren Georges Conchon senare sa: ”Tour de France betydde mer för Frankrikes nationella sammanhĂ„llning Ă€n nĂ„gon annan hĂ€ndelse under det tjugonde Ă„rhundradet.” PĂ„ L’Auto var ekonomichefen Victor Goddet ocksĂ„ nöjd. Under mĂ„naderna före loppet hade debatten om den barbariska utmaningen tagit fart i nĂ€stan alla tidningar – med god hjĂ€lp av Henri Desgranges egna skriverier och uttalanden, som verkligen inte underdrev vilka fruktansvĂ€rda strapatser Ă„karna skulle skickas ut pĂ„. Upplagan steg och steg, och under de tre veckorna i juli 1903 spottade tryckpressarna ur sig 65 000 exemplar om dagen – med specialnumret om Garins segerintĂ„g i Paris som den stora triumfen. Det var ute pĂ„ gatan sju minuter efter att Garin hade korsat mĂ„llinjen pĂ„ cykelbanan i Parc des Princes och trycktes i 130 000 exemplar. 23

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 23

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

1903, 1:a upplagan 2 428 kilometer, 6 etapper 60 deltagare, 21 i mĂ„l Vinnare: Maurice Garin (Frankrike, La Française) 94.33.14 – 3 etappsegrar TvĂ„a: Lucien Pothier (Frankrike, La Française) 2.59.21 Trea: Fernand Augereau (Frankrike, La Française) 4.29.24 Flest etappsegrar: 3 – Maurice Garin (Frankrike) Snitthastighet: 25,679 km/tim 5 etapper med nattstart Möjlighet att köra enstaka etapper Schweizaren Charles Laeser förste utlĂ€ndske etappvinnaren

Med den första touren hade L’Auto och Henri Desgrange uppnĂ„tt sitt egentliga mĂ„l och vunnit kampen mot Le VĂ©lo. Inom ett Ă„r hade Pierre Giffard lĂ€mnat Le VĂ©lo och tidningen lades ner. Av spillrorna skapades en ny sporttidning – tryckt pĂ„ rosa papper – men den var inte tillrĂ€ckligt slagkraftig för att kunna konkurrera med L’Auto. Henri Desgrange hade luft under vingarna. Han visste att han hade skapat nĂ„got stort. ”Vi har visat det bĂ€sta sĂ€ttet att uppelda det franska folket, det för­nĂ€msta sĂ€ttet att sporra till kamp, krafturladdning och viljestyrka av ofantliga mĂ„tt”, skrev Desgrange i sin triumferande ledarartikel efter den första touren. ”Vi Ă€r mycket nöjda, eftersom vi i Ă„r har gett cykelsporten dess finaste och största tĂ€vlingsevenemang.” Grunden till en av sporthistoriens största succĂ©er var lagd. Ända fram till sin död 1940 fortsatte Henri Desgrange att omskapa och förfina sitt livsverk. Han införde nya tĂ€vlingsinslag, bergsetapper och tekniska begrĂ€nsningar. Men i grunden förblev tĂ€vlingen densamma. Ett futuristiskt allkonstverk som i över hundra Ă„r har trollbundit miljoner mĂ€nniskor varje Ă„r och gjort loppet till vĂ€rldens absolut största Ă„rliga sportevenemang. Visserligen sa Henri Desgrange hĂ€nfört att den idealiska touren skulle vara den dĂ€r bara en cyklist tog sig i mĂ„l, men i hans uttalande lĂ„g en djup vördnad för utmaningen och en djup respekt för varje deltagare. För Henri 24

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 24

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

Desgrange bestod det idealiska fĂ€ltet av idel individualister, som var och en prövade grĂ€nserna för sin vilja och uthĂ„llighet. Tourens skapare var en puritan som ansĂ„g att Ă„karnas sanna belöning lĂ„g i smĂ€rtan. Han var trots allt en man som strax före sin död skrev att hans livs lyckligaste ögonblick varit nĂ€r han mer död Ă€n levande hjĂ€lptes av sin trehjuling efter timrekordet 1893. Som bancyklist och timspecialist hyste han stort förakt för de uppgörelser och allianser som redan pĂ„ den tiden prĂ€glade landsvĂ€gscyklingen. Det Desgrange ville ha var ensamma mĂ€ns kamp i nattens mörker eller under Provences brĂ€nnande sol. Inte desto mindre visade det sig senare att Desgrange hade svikit sina höga ideal under den första touren. Maurice Garin sĂ„g pĂ„ förhand ut som en klar vinnare, till och med en bestĂ€lld vinnare. Det finns mĂ„nga vittnesmĂ„l om att Garin och de andra La Française-Ă„karna genomförde loppet med hjĂ€lp av metoder som stod i strid med reglementet. De fick draghjĂ€lp av andra Ă„kare mot betalning, och de tog emot otillĂ„ten proviant. Vid den hĂ€r tiden var fusk en del av den smutsiga cykelsporten. Alla förutsĂ€ttningar fanns dĂ€r: dels gick mĂ„nga av strĂ€ckorna genom öde trakter, dels stod det sĂ„ stora pengar pĂ„ spel för cykeltillverkarna att deltagarna mĂ„ste tĂ€nja lite pĂ„ reglerna. Vissa hoppade pĂ„ tĂ„get, andra krossade ­flaskor för att ­sinka sina motstĂ„ndare. Det uppstod till och med brĂ„k mellan La Française-­Äkarna under den femte etappen mellan Bordeaux och ­Nantes. ­Schweizaren Charles Laeser, som just hade vunnit fjĂ€rde etappen mellan Toulouse och Bordeaux, hade egentligen brutit tĂ€vlingen men fortsatte Ă€ndĂ„ norrut frĂ„n Bordeaux. La Française hade nĂ€mligen betalat honom för att ta med en reservcykel sĂ„ att Maurice Garin skulle kunna fortsĂ€tta om nĂ„got skulle gĂ„ pĂ„ tok. Och det gjorde det – men inte för Garin. Vid La Rochelle pĂ„ Atlantkusten, efter mer Ă€n halva etappen, lĂ„g Garin tillsammans med sin trogne hjĂ€lpryttare Lucien Pothier och tvĂ„ andra stallkamrater, Georges Pasquier och Fernand Augereau, nĂ€r den spurtstarke Augereau fick ­punktering. Tur för Garin. Efter en stund föll Augereau tillbaka ner till ­Charles Laeser, som kom smygande pĂ„ reserv­c ykeln pĂ„ passande avstĂ„nd till Garins grupp. Åh, tack sĂ„ mycket. Augereau bytte cykel och kom snabbt ikapp sina tre stallkamrater. Garin blev rasande och krĂ€vde att 25

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 25

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

Augereau skulle stiga av reservcykeln. Augereau vĂ€grade. Han skulle ha stor chans att vinna om de fyra gick i mĂ„l tillsammans. BrĂ„ket urartade och Lucien Pothier knuffade Augereau av cykeln. Medan Augereau lĂ„g och sprattlade pĂ„ vĂ€gen sprang Garin fram till reservcykeln och hoppade pĂ„ den tills den blev obrukbar. Fernand Augereau fick en cykel av en Ă„skĂ„dare och gick i mĂ„l i Nantes tio minuter efter Garintrion. Han lĂ€mnade genast in en officiell protest, men L’Auto avfĂ€rdade incidenten som en bagatell – inget att fĂ€sta sig vid, bara sĂ„dant som kan hĂ€nda i stridens hetta. Den hĂ€r favoriseringen av Garin hade goda grunder: ”För cykeltillverkaren La Française, det mycket aggressiva och nationalistiska mĂ€rket, skulle det vara en katastrof att inte segra i Tour de France. Ägaren var slĂ€kt med ClĂ©ment, en av L’Autos grundare”, skrev Serge Laget, som i mĂ„nga Ă„r var anstĂ€lld vid det nationella sporthistoriska museet i Paris. Och det gick vĂ€gen. Trots den interna osĂ€mjan lade La Française beslag pĂ„ de första fem platserna genom Garin, Pothier, Augereau, Muller och Fischer. Och Aucouturier fullföljde bara tvĂ„ etapper pĂ„ sin Crescent.

1904 Under Tour de Frances andra upplaga var det dock slut med sĂ€rbehandlingen frĂ„n Desgranges sida. Hans drömlopp hade rullat igĂ„ng, och nu skulle det utkĂ€mpas man mot man. SĂ„ blev det ocksĂ„ 1904 – men man kĂ€mpade inte med tillĂ„tna medel. Det Ă„rets tour blev historiens mest skandaldrabbade med fula sabotage, huliganbrĂ„k och fusk av alla upptĂ€nkliga slag. Efter loppet tillkĂ€nnagav en nedslagen Henri Desgrange: ”Den andra upplagan av Tour de France Ă€r över, och jag tror att det ­ocksĂ„ blev den sista. Loppet har tillintetgjorts av sin egen framgĂ„ng, av den b­ linda lidelse det slĂ€ppt lös, av simpla och oredliga mĂ€ns vĂ„ldshandlingar och tarvliga pĂ„stĂ„enden.” Det började redan under den första etappen, dĂ€r deltagarna ledsagades 26

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 26

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

av L’Autos tvĂ„ nya följebilar. För att undvika nya Aucouturierfall hade man tagit bort möjligheten att delta pĂ„ enstaka etapper. Tour de France skulle köras hela vĂ€gen eller inte alls. Rutten var densamma som 1903, och Desgrange hade rĂ€tt: touren hade gripit mĂ€nniskor pĂ„ ett sĂ€tt som inget annat sportevenemang nĂ„gonsin gjort tidigare. Redan vid starten var kĂ€nslorna i svall, och lĂ€ngs vĂ€gen till Lyon stod tiotusentals Ă„skĂ„dare redo att heja pĂ„ sina favoriter och hjĂ€lpa dem – och hindra deras motstĂ„ndare. Polisen var förberedd och hade kommenderat ut patruller – fast kanske inte alltid pĂ„ sĂ„ genomtĂ€nkta stĂ€llen. I Nemours sydost om Paris hade beridna gendarmer stĂ€llt upp sig tvĂ€rsöver torget för att hĂ„lla tillbaka de upphetsade stadsborna. TyvĂ€rr hade man placerat hĂ€stkedjan alldeles efter en krök pĂ„ huvudgatan. SĂ„ hĂ€r tidigt under loppet var fĂ€ltet fortfarande samlat, och nĂ€r Ă„karna kom farande runt hörnet i Nemours brakade de rakt in i en mur av hĂ€strumpor. HĂ€starna skriade och stegrade sig och sparkade bakut mot Ă„karna, som lĂ„g och sprattlade i en stor hög. De flesta klarade sig oskadda och nĂ„gotsĂ„nĂ€r vĂ€lbehĂ„llna genom de 467 kilometerna till Lyon, dĂ€r Maurice Garin fortsatte sin segersvit med en spurtseger före sin följeslagare Lucien Pothier. Aucouturier hade kört omkull strax efter starten i Paris och hĂ€mtade sig aldrig under etappen. Han tappade tvĂ„ och en halv timme till Garin. Dessförinnan hade Garin sjĂ€lv rĂ„kat ut för problem nĂ€r han lĂ„g i tĂ€ten tillsammans med Pothier. Drygt fem mil frĂ„n Lyon hade en grupp mĂ€n i bil kört upp lĂ€ngs cyklisterna och legat dĂ€r i flera kilometer och försökt preja ner dem i diket. De okĂ€nda busarna, som hade maskerat sig med motorglasögon, krĂ€vde att Garin och Pothier skulle överlĂ€mna etappsegern till Antoine FaurĂ©, som kom frĂ„n Saint-Étienne. MĂ€nnen sa till Garin att de ”minsann skulle ta hand om honom i Saint-Étienne”, som skulle passeras under andra etappen. I Lyon fick Ă„karna fem vilodagar, och dĂ€rmed hade de en hel del tid pĂ„ sig att bygga upp aggressioner och överösa varandra med beskyllningar. Vem lĂ„g bakom vad, och vem ville komma Ă„t vem? Arrangörerna försökte reda ut dispyterna genom en rad förhör. Men det ökade bara pĂ„ spĂ€nningarna, och publiken hade gott om tid att mobilisera sig runt sina favoriter. 27

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 27

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

Resultatet skulle visa sig strax efter starten pĂ„ den andra etappen till Marseille. Efter en timme var tĂ€tgruppen framme i FaurĂ©s hemstad Saint-­ Étienne, och pĂ„ andra sidan staden trampade de uppför det 1 161 meter höga berget Col de la RĂ©publique. Klockan var halv fyra pĂ„ natten, och Ă„karna möttes av en skrĂ€mmande syn: ett par hundra gruvarbetare frĂ„n trakten med pĂ„kar och stenar i hĂ€nderna hade samlats pĂ„ toppen. De b­ ildade en hotfull mur och slĂ€ppte bara igenom FaurĂ©, men den bastant byggde Pothier ­trĂ€ngde sig igenom och jagade efter den lokale favoriten. FaurĂ© och Pothier flög ivĂ€g nedför berget medan motstĂ„ndarna fick stryk – sĂ€rskilt Garin, som i sin vita jacka var bara alltför lĂ€tt att urskilja i mörkret. ”Ner med Garin! LĂ€nge leve FaurĂ©! SlĂ„ ihjĂ€l dem!” skrek ligisterna och började puckla pĂ„ cyklisterna. Garin och de andra rĂ€ddades nĂ€r GĂ©o LefĂšvre kom körande i sin Motobloc. LefĂšvre drog sin pistol och sköt tvĂ„ skott i luften, varpĂ„ folkhopen drog sig tillbaka och den mörbultade Garin och hans stallkamrater kunde fortsĂ€tta. Den italienske Ă„karen Giovanni Gerbi var dock sĂ„ illa dĂ€ran efter att ha fĂ„tt en flaska i skallen att han var tvungen att bryta loppet. FaurĂ©s anhĂ€ngare dök upp flera gĂ„nger till lĂ€ngs vĂ€gen, men i dagsljuset förhindrade polisen nya angrepp, sĂ„ Hippolyte Aucouturier vann spurten i Marseille i en niomannagrupp med Garin, Pothier och FaurĂ©. NĂ€sta etapp, frĂ„n Marseille till Toulouse, blev Ă€nnu mer dramatisk. Vid en tidskontroll utanför Saint-Gilles blockerades vĂ€gen vid ettiden pĂ„ natten av ett par tusen lokalpatrioter. Mellan femtio och hundra mĂ€nniskor kastade sig över poliserna eftersom Ă„karen Ferdinand Payan, som var frĂ„n trakten, hade diskvalificerats efter att ha lagt sig i lĂ€ bakom en bil under den andra etappen. Folkmassan gav sig ocksĂ„ pĂ„ tĂ€vlingskommissarierna och Ă„karna. Hippolyte Aucouturier utnyttjade sin rĂ„styrka och lyfte upp sin cykel i luften sĂ„ att han kunde trĂ€nga sig igenom hopen. Efter mĂ„nga manövrer och nya varningsskott kunde LefĂšvre sĂ€tta igĂ„ng loppet igen, varefter hela fĂ€ltet cyklade rakt in i ett minfĂ€lt av fotanglar och glasskĂ€rvor som Payans anhĂ€ngare hade strött ut över vĂ€gen. Senare försökte LefĂšvre undvika oroligheter genom att lĂ€gga om rutten och Ă€ndra pĂ„ starttiderna. Men huliganerna – Desgrange anvĂ€nde faktiskt det ordet i L’Auto – spred 28

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 28

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

ut sig lĂ€ngs hela rutten och fĂ€llde trĂ€d och strödde ut spik. Myndigheterna riktade hĂ„rd kritik mot L’Auto, som man ansĂ„g hade orsakat oroligheterna, men fortsatte Ă€ndĂ„ att försöka upprĂ€tthĂ„lla lugn och ordning under resten av tĂ€vlingen. PĂ„ flera platser bidrog polisen dock till de kaotiska förhĂ„llandena, som med malören med hĂ€starna i Nemours. OcksĂ„ Ă„karna emellan kom tĂ€vlingen mer och med att likna ett krig. Framgafflar och ramar sĂ„gades av sĂ„ att de gick itu mitt under etappen. Klipulver och jĂ€rnfilspĂ„n hĂ€lldes ner i byxor och undertröjor. KrĂ€kmedel och andra medikamenter hĂ€lldes i vĂ€tskebehĂ„llare, och pumpar och andra verktyg anvĂ€ndes som vapen under öde strĂ€ckor. Dessutom var det lĂ„ngtifrĂ„n alla som genomförde hela loppet bara med hjĂ€lp av pedalkraft. 27 av de 88 startande tog sig i mĂ„l i Paris, dĂ€r Garin korades som vinnare efter att ha legat först hela vĂ€gen frĂ„n Lyon. TvĂ„a blev Lucien Pothier, som vann fjĂ€rde etappen mellan Toulouse och Bordeaux, medan vinnarens bror CĂ©sar Garin kom pĂ„ tredje plats. Aucouturier, som nu körde för Peugeot, fick nöja sig med en fjĂ€rdeplacering efter de tre La Française-Ă„karna, trots att han vunnit fyra av de sex etapperna. Tourledningen var pĂ„ det klara med att ingen av Ă„karna hade gjort sig förtjĂ€nta av sina placeringar, men pĂ„ grund av den upphetsade stĂ€mningen i Paris vĂ„gade man inte göra upp rĂ€kningen. I alla fall inte dĂ€r och dĂ„. Tiotusentals mĂ€nniskor hade samlats pĂ„ Parc des Princes, och hela L’Auto-­ redaktionen hade kunnat hĂ€ngas i nĂ€rmsta trĂ€d om de hade försökt korrigera resultatet. Desgrange försökte hĂ„lla sin hand över Garin och Pothier, men tre tĂ€vlingskommissarier frĂ„n det franska cykelförbundet UVF gjorde en anmĂ€lan till förbundet. UVF tillsatte en kommission, som kom med sin rapport först i slutet av november. Och det var en rapport som vĂ€nde upp och ner pĂ„ sammandraget. Maurice Garin diskvalificerades tillsammans med Pothier, brodern CĂ©sar och Aucouturier. De dömdes skyldiga till fusk och frĂ„ntogs sina placeringar. Bland annat ansĂ„g UVF det bevisat att Lucien Pothier och ­Maurice Garin hade Ă„kt bil vid flera tillfĂ€llen. Aucouturier hade inte hoppat in i nĂ„got baksĂ€te, men han hade visat prov pĂ„ stor uppfinningsrikedom: han band fast en lĂ„ng stĂ„ltrĂ„d i kofĂ„ngaren pĂ„ en bil och fĂ€ste en vinkork 29

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 29

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

i andra Ă€nden, och sĂ„ stoppade han korken i munnen, bet tag om den och lĂ€t sig dras med. UVF diskvalificerade tolv Ă„kare, och tre av dem straffades sĂ€rskilt hĂ„rt. Lucien Pothier och den okĂ€nde Pierre Chevalier fick livstids avstĂ€ngning, medan Maurice Garin blev avstĂ€ngd pĂ„ tvĂ„ Ă„r. De fyra frĂ€msta ströks ur sammandraget och en ny vinnare utsĂ„gs. Det var den unge fransmannen Henri Cornet, som hade slutat pĂ„ femte plats, tre timmar efter Garin. Jean-Baptiste Dortignacq och belgaren AloĂŻs Catteau blev tvĂ„a och trea. Det förekom dock en del egendomligheter ocksĂ„ i det justerade sammandraget: Antoine FaurĂ©, som hade fĂ„tt sĂ„ varmt stöd i sina hemtrakter, tilldelades etappsegern i Marseille efter att Aucouturier hade diskvalificerats. Maurice Garin stĂ€llde aldrig upp i touren igen. Han försökte göra comeback flera gĂ„nger och stĂ€llde som fyrtioĂ„ring upp i loppet Paris–Brest–Paris 1911, dĂ€r han kom pĂ„ tionde plats. DĂ€refter drog han sig tillbaka och anvĂ€nde det kapital han sparat ihop av vinstpengar och reklamintĂ€kter till att köpa en liten bensinmack i nĂ€rheten av Lens i norra Frankrike. Ända fram till 1950-talet kunde bilister svĂ€nga in och fĂ„ sina CitroĂ«ner och Renaulter tankade av den smĂ„vĂ€xte tourvinnaren, förmodligen iförd en praktisk jacka. Det var nog inte mĂ„nga av dem som hade en aning om vem han var. Maurice Garin lĂ€mnade tourhistorien i skam och levde i mĂ„nga Ă„r ett liv i skymundan pĂ„ sin lilla mack. Och Henri Cornet? Ja, han upprepade aldrig sin bragd, men Ă€r med sina 19 Ă„r historiens yngste tourvinnare. Det kommer han nog att förbli –­ liksom Henri Paret med sina femtio Ă„r förmodligen kommer att förbli den Ă€ldste som har genomfört loppet. Paret placerade sig som nummer elva av de femton Ă„karna i det justerade sammandraget, efter att ha gĂ„tt i mĂ„l över 32 timmar efter Cornet. 1904, 2:a upplagan 2 388 kilometer, 6 etapper 88 deltagare, 27 i mĂ„l (varav 12 senare diskvalificerades) Vinnare: Henri Cornet (Frankrike, La Française) 96.05.55 – 1 etappseger TvĂ„a: Jean-Baptiste Dortignacq (Frankrike, Saving) 2.16.14

30

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 30

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

Trea: AloĂŻs Catteau (Belgien) 9.01.25 Flest etappsegrar: 2 – Jean-Baptiste Dortignacq (Frankrike) Snitthastighet: 24,849 km/tim Sabotage och Ă„skĂ„darvĂ„ld 12 deltagare diskvalificerade efter loppet, bl.a. de 4 första i sammandraget Henri Cornet yngste vinnaren nĂ„gonsin (19 Ă„r) Henri Paret Ă€ldste deltagaren nĂ„gonsin (50 Ă„r) AloĂŻs Catteau förste utlĂ€nningen pĂ„ prispallen Slut med deltagande pĂ„ enstaka etapper TĂ€vlingskommissarier i tvĂ„ följebilar

Desgrange var rasande över att UVF med sina livstidsdomar hade berövat honom en del av hans tillgĂ„ngar. Visst var Ă„karna ett gĂ€ng banditer, men de skulle Ă€ndĂ„ Ă€gna sina karriĂ€rer Ă„t hans lopp. DĂ€rmed gjorde han en skarp markering mot de officiella cykelorganisationerna, vars instĂ€llning aldrig har mildrats under de gĂ„ngna hundra Ă„ren, snarare tvĂ€rtom. Det var Henri Desgranges lopp. Problemen under 1904 Ă„rs upplaga bidrog bara till att han utvidgade sin diktatur med sig sjĂ€lv som lagstiftare, domare och polismĂ€stare. Ingen stod över kejsaren, och ingen var hans jĂ€mlike. Det gĂ€llde ocksĂ„ pĂ„ tidningsredaktionen. Efter 1904 Ă„rs lopp sattes GĂ©o LefĂšvre, den unge man som fĂ„tt idĂ©n till touren, pĂ„ att bevaka andra sportgrenar för L’Auto, inte minst rugby. Nu var loppet helt och hĂ„llet Desgranges eget, Ă€ven om han senare uttryckte djup tacksamhet mot LefĂšvre. Utan hans entusiasm hade redan den första touren kunnat sluta i fiasko för L’Auto. Trots tidningens kontakter i etappstĂ€derna var det LefĂšvre som under de första tvĂ„ upplagorna for landet runt med armbindlar till dagens vinnare – gröna för dem som ledde i sammandraget, gula för etappsegrarna. LefĂšvre arbetade med övermĂ€nsklig iver – han var arrangör, reseledare, tidtagare och revolverman. Men frĂ„n och med 1905 var det slut med det, Ă€ven om han senare skulle bidra med idĂ©er till nya inslag i loppet.

31

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 31

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

1905 LefĂšvres uppfinningsrikedom visade sig redan under 1905 Ă„rs lopp. Efter den traumatiska upplagan Ă„ret innan införde tourledningen ett poĂ€ng­ system som skulle komma att gĂ€lla under de följande sju Ă„ren. Systemet – ett poĂ€ng för etappseger, tvĂ„ poĂ€ng för en andraplats, 35 poĂ€ng för en 35:e plats och sĂ„ vidare – skulle göra slut pĂ„ den reglementsvidriga kampen om minuter. Det innebar att tidsavstĂ„ndet mellan Ă„karna i mĂ„l inte hade nĂ„gon betydelse lĂ€ngre. Ettan och tvĂ„an pĂ„ en etapp fick ett och tvĂ„ poĂ€ng, oavsett om det var tio sekunder eller en och en halv timme mellan dem. Ett stelt, förkastligt system, som innebar att tourdeltagarna frĂ„n 1905 till 1912 fick satsa pĂ„ bra etapplaceringar under hela loppet i stĂ€llet för att försöka klĂ„ motstĂ„ndarna under enstaka bra dagar. Systemet uppmuntrade till trĂ„kig, taktisk körning, och poĂ€ngrĂ€knandet passade en del kynnen. Men lyckligtvis fanns det andra som var redo att försöka sig pĂ„ vilda utbrytningar. Det skulle annars ha funnits en hel del minuter att tampas om under 1905 Ă„rs tour. Loppet förlĂ€ngdes med femhundra kilometer och fem nya etapper, sĂ„ att man nu var uppe i sammanlagt elva etapper och rutten kom att omfatta nĂ€stan hela Frankrike. I gengĂ€ld var de enskilda etapperna kortare, och man hade fortfarande en eller flera vilodagar efter varje. Den fjĂ€rde etappen, mellan Grenoble och Toulon, var loppets lĂ€ngsta med 348 kilometer, vilket var runt 120 kilometer kortare Ă€n etapperna under de tvĂ„ föregĂ„ende Ă„ren. Dessutom hade man inte lĂ€ngre nĂ„gra nattstarter, och mĂ„llinjen placerades utanför stĂ€derna, sĂ„ att upphetsade mĂ€nniskor inte skulle komma utraglande direkt frĂ„n krogarna. HĂ€r ute var spurterna inte heller lika riskabla som inne i stĂ€derna, dĂ€r mĂ„nga Ă„kare hade fastnat med framhjulet i spĂ„rvagnsskenor nĂ€r de hade all uppmĂ€rksamhet inriktad pĂ„ att spurta och trĂ€nga sig fram. Man hade ocksĂ„ utnĂ€mnt en tĂ€vlingskommissarie, journalisten Victor Breyer, som skulle vara opartisk överdomare sĂ„ att Henri Desgrange inte 32

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 32

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

skulle kunna anklagas för att favorisera vissa Ă„kare. Det var dock lite svĂ„rt att betrakta Breyer som opartisk, eftersom han var Desgranges nĂ€rmaste man pĂ„ tidningen. Trots de nya reglerna slapp deltagarna inte problem det hĂ€r Ă„ret heller. Under den första etappen, mellan Paris och Nancy, hade okĂ€nda ogĂ€rningsmĂ€n strött ut spik över vĂ€gen. Elaka tungor pĂ„stod att det var Desgrange sjĂ€lv som lĂ„g bakom för att skapa uppmĂ€rksamhet, men det lĂ„g inget i beskyllningarna. Polisen uppdagade senare att det dagen före hade köpts 125 kilo spik av samma typ hos en jĂ€rnhandlare i Paris, men kunderna identifierades aldrig. NĂ€stan alla de sextio deltagarna fick spik i dĂ€cken, och mĂ„nga tvingades bryta eftersom de hade gjort slut pĂ„ alla sina lagningslappar. Bara femton man kom i mĂ„l i Nancy, den siste fem och en halv timme efter debutanten Louis Trousselier, som körde för Peugeot och pĂ„ vĂ„ren hade vunnit Paris–Roubaix. Desgrange och den övriga tĂ€vlingsledningen blev rasande över sabotaget och avlyste helt enkelt resten av tĂ€vlingen. Tour de Frances historia var över. Efter nĂ„gra timmar fattade de dock mod igen. Alla deltagare som hade nĂ„tt fram till Nancy, antingen per cykel eller med tĂ„g, fick lov att fortsĂ€tta. Men Desgrange visade sin jĂ€rnnĂ€ve. TidsgrĂ€nsen sattes till femtio procent av vinnartiden, och 29 Ă„kare, som antingen hamnade över tidsgrĂ€nsen eller hade tagit tĂ„get till Nancy, tilldelades 75 poĂ€ng – alltsĂ„ lika mycket som om de hade kommit i mĂ„l som nummer 75. DĂ€rmed hade de inte stora ­chanser i sammandraget, eftersom det visade sig att bara de tre bĂ€st placerade efter mĂ„lgĂ„ngen i Paris kom under den poĂ€ngen. Den unge fransmannen Lucien Petit-Breton vĂ€ckte dock uppseende genom att lĂ€gga beslag pĂ„ femte­platsen i slutstĂ€llningen, trots att han hade med sig 75 poĂ€ng frĂ„n första etappen. Han nöjde sig med att skrapa ihop sammanlagt 155 poĂ€ng pĂ„ sin vĂ€g genom Frankrike. 16 Ă„kare bröt under den första etappen, vilket gjorde att det var 44 deltagare som gav sig av pĂ„ den 299 kilometer lĂ„nga andra etappen mellan Nancy och Besançon. De deltog i en historisk etapp. För första gĂ„ngen gick loppet upp i bergen – först i Vogeserna i nordöstra Frankrike, och dĂ€r­ efter pĂ„ ­randen av Alperna. Det första riktigt utmanande berget pĂ„ rutten var Ballon d ­ ’Alsace i Vogeserna pĂ„ grĂ€nsen till Alsace, som Tyskland hade 33

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 33

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

ockuperat 1870. Desgrange var tvungen att be den tyske stĂ„thĂ„llaren om tillstĂ„nd att korsa berget, och det fick han. DĂ€rmed gick touren för första gĂ„ngen utanför Frankrikes grĂ€nser. Ballon d’Alsace Ă€r inte nĂ„gon jĂ€tte, men det 1 178 meter höga bergspasset bjuder pĂ„ en elva kilometer lĂ„ng brant stigning med upp till tio procents lutning. DĂ€refter lĂ„g CĂŽte de Laffrey och Col Bayard redo att suga musten ur Ă„karna och grovgallra fĂ€ltet. Planen hade vĂ€ckt debatt redan pĂ„ förhand – till Henri Desgranges stora tillfredsstĂ€llelse. Kunde man överhuvudtaget ta sig över Ballon d’Alsace pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt Ă€n till fots? NĂ€r Ă„karna tog sig an utmaningen visade det sig ocksĂ„ att bara en av dem klarade av att cykla hela vĂ€gen. Även om den officiella bergspristĂ€vlingen infördes först 28 Ă„r senare blev RenĂ© Pottier tourhistoriens första bergskung. Peugeot­ Ă„karen susade mot toppen i 19,5 kilometer i timmen och lĂ€mnade fyra man – stallkamraterna Aucouturier, Trousselier och Cornet, och SavingĂ„karen Émile Georget – flĂ„sande efter sig lĂ€ngre ner pĂ„ berget, dĂ€r de till sist tvingades stiga av och leda cyklarna. Pottier rörde sig uppĂ„t med 4,5 meter per pedalvarv, och Henri Desgrange hade aldrig sett nĂ„got vackrare Ă€n ”denna makalösa uthĂ„llighet”. Tourchefen följde Pottiers kamp frĂ„n sin bil, och dagen efter gav han i L’Auto ett referat av hur det sett ut nĂ€r Pottier stack ifrĂ„n förföljarna pĂ„ Ballon d’Alsace under tourhistoriens första bergsetapp: ”Vi kommer aldrig att glömma de fyrtio minuterna, för det var vad det tog för vinnaren att nĂ„ toppen efter den hĂ„rda kampen uppför stigningen. Med en snitthastighet pĂ„ 18 till 20 kilometer i timmen! (...) Den största överraskningen i det förbluffande dramat var nĂ€r RenĂ© Pottier plötsligt samlade alla sina krafter och passerade Cornet. Detta var början till en rasande duell mellan de tvĂ„ överlevande. Kippande efter luft och med svetten rinnande nedför ansiktet kĂ€mpade de sig framĂ„t med kroppar som gungade i takt med tramptagen. Cornet tappade ett par lĂ€ngder, sĂ„ en till, och en till, och sĂ„ var det avgjort. Segern mĂ„ste gĂ„ till Pottier, som nu kastade sig ivĂ€g i en solokörning, beundransvĂ€rd i sin desperata kraftanstrĂ€ngning, och med kroppen böjd över styret.” Efter Ballon d’Alsace blev Pottier dock omkörd av Hippolyte Aucouturier, som kunde utnyttja sin massa under nedfarten. En flĂ€sksida i fritt fall. 34

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 34

2014-05-23 11:13


Pi on jĂ€rt i den 190 3–1909

Aucouturier vann med elva minuter före Pottier, som i Besançon tog över den sammanlagda ledningen efter tvĂ„ andraplatser. Men Pottier hade slitit och dragit sĂ„ vĂ„ldsamt i styret att han dagen efter var tvungen att bryta pĂ„ grund av inflammation i en handled. I stĂ€llet Ă„tertog Louis T ­ rousselier förstaplatsen genom en seger pĂ„ tredje etappen. Hans spurtstyrka var ­av­görande i det nya poĂ€ngsystemet. Under tiden hade Trousseliers befĂ€l vid 101:a infanteriregementet lĂ€st tidningarna och förstĂ„tt var menige Trousselier hade tagit vĂ€gen. Han hade bett om permission för att delta i ett cykellopp och sagt att det skulle börja i Paris den 9 juli. Javisst, det gĂ„r bra. Men Trousselier hade glömt att tala om hur lĂ„ngt loppet var. Efter att Pottier brutit framstod Aucouturier som Trousseliers vĂ€rste rival. Men Ă€nnu en gĂ„ng fick han problem under en etapp. Den hĂ€r gĂ„ngen fick han svĂ„ra magsmĂ€rtor nĂ€r han hĂ€llde i sig vin under femte etappen mellan Toulon och NĂźmes. Aucouturier slutade tolva, och pĂ„ grund av poĂ€ngsystemet betydde det att han i praktiken var ute ur toppstriden. Med 36 minuters förlust skulle han nog ha fĂ„tt se sig slagen ocksĂ„ i ett tids­sammandrag. Men Hippolyte Aucouturier kom tillbaka, och tillsammans med Jean-Baptiste Dortignacq utmanade han för sakens skull Trousselier under resten av loppet, vilket ledde till att de tog hem sammanlagt tre etappsegrar var mot Trousseliers fem. Dessa tre Ă„kare stod alltsĂ„ för alla loppets elva etappsegrar. Men tĂ€vlingen var i princip avgjord redan efter sjunde etappen, nĂ€r Trousselier kom först i mĂ„l i Bordeaux och tog sin fjĂ€rde etappseger. Med en andraplats och tvĂ„ tredjeplatser pĂ„ de andra etapperna hade Louis Trousselier bara tolv poĂ€ng nĂ€r det var fyra dagar kvar av tĂ€vlingen. Trousselier körde taktiskt resten av vĂ€gen till Paris och placerade sig aldrig sĂ€mre Ă€n pĂ„ fjĂ€rde plats. De tvĂ„ PeugeotĂ„karna Trousselier och Aucouturier hade brutit La Françaises dominans, och Louis Trousselier höll vad som kanske var historiens första tacktal till en sportdirektör och en soigneur – en massör som ocksĂ„ fungerade som hĂ€lsovĂ„rdssektor. Den före detta cykelstjĂ€rnan Lucien Lesna fick sin del av Ă€ran för att ha tagit hand om Trousselier ”som en far”, och Peugeots sportdirektör Sicot tackades för sina taktiska tips. 35

Jakobsen-TdF-Inlaga-Korr6-140522.indd 35

2014-05-23 11:13


V

Ă€rldens bĂ€sta cyklister har i mer Ă€n 100 Ă„r ­pressat sig till det yttersta pĂ„ franska landsvĂ€gar och bergs­ toppar. Styrka, teknik och enmanspresta­tioner har skapat ett ­mytom­spunnet lopp som ­blivit ­vĂ€rldens största Ă„rliga sport­hĂ€ndelse. HĂ€r kan ­hjĂ€ltar tappa allt pĂ„ en dag eller plĂ„ga sig sjĂ€lva till makalösa segrar — varje Ă„r skapas nya dramatiska historier om mod, uppgörelser och svek. Joakim Jakobsen berĂ€ttar hela historien om Tour de France frĂ„n starten 1903, dĂ„ ett tjugotal pion­jĂ€rer ­gjorde det omöjliga och cyklade Frankrike runt. Han ­skildrar mĂ€starna och deras drivkrafter — frĂ„n den elegante ­Coppi och den ouppnĂ„elige Merckx till envĂ„ldshĂ€rskaren Armstrong — men ocksĂ„ loppets alla dolda hjĂ€ltar, absurda detaljer och stĂ€ndigt nĂ€rvarande doping. Tour de France, som kommit i flera utgĂ„vor i ­Danmark, kommer nu pĂ„ svenska med nyskrivna delar om Gösta Pettersson, Fredrik Kessiakoff och de andra svenskar som prĂ€glat vĂ€rldens största ­cykellopp.

Joakim Jakobsen (f. 1963) Àr kulturredaktör pÄ Weekendavisen och författare till flera böcker om idrott. Tour de France Àr en upp­ daterad och utökad version av Le Tour, som kom ut första gÄngen 2004.

Tour de france

foto : elisabeth Ă„sbrink

Joakim Jakobsen

Danska pressröster om Tour de France: »En lÀsupplevelse utöver det vanliga, som förenar sportslig fascination med historiskt intresse.« sÞren olsson, nordjyske

»Det Àr en glimrande bok. Inte minst för att Joakim Jakobsen ligger lÄngt frÄn den sanslösa hjÀltedyrkande och klichéspÀcka­ de mytologin som prÀglar sÄ mÄnga texter om sport. Han skriver av kÀrlek till loppet, men kÀrleken Àr varken blind eller dum.« niels lillelund, jyllands-posten

Historien om vÀrldens största cykellopp

»Det Ă€r inte en sida för mycket, för med kĂ€nnarens hand skildrar författaren feno­ menets hundraĂ„riga historia, lopp för lopp, sjĂ€lvplĂ„gare efter sjĂ€lvplĂ„gare, drama pĂ„ drama. Det Ă€r stort — och stort berĂ€ttat.« steffen larsen, politiken

Joakim Jakobsen

ISBN 978-91-27-13954-1

9 789127 139541

Jakobsen-Tour de France-Skyddsomslag-Gul-Korr4-140522.indd 3,5

2014-05-23 11:23


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.