9789172321823

PROLOG Kände mina egna andetag tydligt, hörde dem ovanligt högt. För­ sökte fokusera på att hålla nere adrenalinet och behålla lugnet. För­ bli fokuserad. Pulsen var hög men slog jämnt.

Lyfte det massiva vapnet i ansiktshöjd. Över fyra kilo. Visste att den svarta AK4:an spred skräck runt mig och att den tunga ammon skulle kunna genomborra vilken plåt som helst och slita kött i bitar.

Folket på andra sidan gatan flöt ihop till en chockad och förvirrad massa. Kolven smekte kinden rakt genom rånarluvan. Men luvan var varm och kvävde mina sinnen. Två gluggar för ögonen och en för munnen. Såg genom hålen hur någon höll upp en telefon. Det såg ut som om personen filmade, men jag brydde mig inte. Hör­ de polarna bakom ryggen, hur de arbetade med värdetransporten.

Snabba steg hördes, en av dem skrek till väktarna.

Min enda uppgift var att hålla koll på vägen, skjuta om det be­ hövdes. Höll fingret på avtryckaren. En liten fingerrörelse och jag kunde släcka liv, sprida död och skapa kaos i en redan overklig si­ tuation. Skulle inte tveka en sekund om snuten dök upp, var inställd på att bara reagera och agera. Fanns inget alternativ. Vände mig till höger och några personer duckade bakom en bil. Gatan var tyst och lugn, ingen snut. Svepte vänster, lugnt även där. Men när som helst kunde vad som helst hända och jag kramade vapnet hårt.

Det var inte första värdetransporten jag varit med och rånat. Har tappat räkningen för längesedan. Det är ingen konst att vifta med ett tungt vapen och ta det man vill ha. Svårigheten ligger i att kom­ ma undan. Inte bara i flykten utan i att ligga lågt och att inget läck­ 5

Jag är wanted.indd

5

09-10-08

12.07.10

er såll ut på gatan. Konsten är att klara sig och kunna få använda degen i lugn och ro. Att inte vara skraj för att kvarten man bor i ska stormas av insatsstyrkan eller att man plötsligt blir utpressad av avundsjuka personer som lever i samma värld. Rån var min grej un­ der lång tid men också indrivningar och utpressningar. Har aldrig gillat våld men ser det som ett verktyg i mitt sätt att leva. Våld föder våld och det gäller att vara våldsammast.

Välkommen till min värld.

6

Jag är wanted.indd

6

09-10-08

12.07.10

1. PROMENADEN Hej och hur mår du? Jag mår jättebra och fåglarna flyger och en och annan blomma viker ut sig. Gruset knastrar under skorna när jag står och rör på fötterna på samma ställe. Vad gör du nu för tiden och vad har hänt under alla dessa år? Det joggar förbi en overall med svettpannband och några lyckliga mödrar med barnvagnar snackar sig förbi oss.

Hur ska jag förklara om hon verkligen undrar? Vet inte vad jag ska säga men jag lyssnar, mina öron är stora. Åren har sprungit iväg och yngre blir man aldrig. Rikare på onda ting och vissa goda, men hur berättar man ont för någon? Att man är ond, för någon som har ett hjärta av guld och en själ av godhet.

Men nu står man här på en grusväg i de gamla kvarteren och minns. Fan vad skönt att saker och ting är över, tänker jag. Hon pratar på om barn och dagis och sin nya man, skild en gång men nu är det radhus och barn. De funderar på att skaffa hund. Jag drar ett djupt andetag och känner hur den vackra sköna luften blir en del av mig. Hon var mig nära och betydde en gång i tiden, för evigheter sen, väldigt mycket. Det blonda håret svajar dans när hon pratar och de stora blå ögonen skiner, så otroligt kul att ses efter så länge. »Och du då? Vad har du haft för dig?« Jag bara ler, förmår inte säga något just nu om ont. »Med mig är det så bra det kan vara, nu i denna sekund. Jag har varit med om allt möjligt, du anar inte. Men ska vi inte gå bort till torget och köpa en glass? Det är ju en sådan dag.« »Jo det gör vi, bra idé.« Säger hon och ler.

Gruset knastrar ännu mer och värmen av skön natur, härlig käns­ 7

Jag är wanted.indd

7

09-10-08

12.07.10

la av hemma, trygga gator och radhushörn viskar till mig att det är över nu, för stunden. En kvist på gatan talar om för mig att jag faktiskt kan låsa upp bojan och njuta av ögonblicket. Parkbänken lyser grön och den välkomnar oss. Med glass och soligt humör slår vi oss ner.

Hon skrattar när jag berättar att jag hört att Simon blivit mång­ miljonär och bor i Tyskland. Och hon kontrar när skrattet har smält till ett leende: »Visste du att Anna har flyttat till Amerika och ska göra sin första hollywoodfilm?« »Hade ingen aning«, svarar jag men mina tankar är på annat håll.

Jag ska aldrig mer tillbaka, tänker jag. Det är som ett svart hål, en tomhet, en vidrig hand som har hållit mig nertryckt, instängd i ett liv som jag inte kan förstå att det var mitt. Men det är så skönt att sitta här med glass och barndomsvän i gamla kvarteren. Sitta park­ bänk i kvarter där benen sprang barn och skogen och gatorna var vår lekplats.

Nu är det ju inte så att jag sitter där och slickar glass med en barn­ domsbekant. Nej, jag sitter ju i Thailand. Lyst av polisen och jagad av många. Men jag kan se hur vi sitter där på bänken framför mig och jag ska fan ta mig dit. Kanske inte till just den parkbänken men till känslan av att få vara glad. Så jävla glad att allt är över. Jag vill kunna kliva ut ur skuggan och bara få vara, känna de mjuka orden av trygghet och lycka. Det här är mitt enda liv och jag har dessutom ansvar för en son. Men först måste jag göra det som krävs, jag måste flytta på det där jävla berget. Berget som skjuter upp i skyn. Jag ska flytta på hela jävla rubbet och vet du varför? Skiten står helt enkelt i vägen.

Glassen var gudomlig och smälte på tungan som glass gör. »Kom igen, du måste. Berätta nu«, vädjade hon. »Jag har ju inte sett dig på evigheter och så dyker du upp från ingenstans.« 8

Jag är wanted.indd

8

09-10-08

12.07.10

Hon tittade på mig. Jag log och såg hur en ärlig nyfikenhet hade öppnat hennes ansikte. »Vill du verkligen veta«, frågade jag.

Själv ville jag bara glömma allt och luta mig tillbaka och vara så supernöjd med stunden, på den gröna soffan i trä för två. Men jag visste ju samtidigt att jag aldrig skulle kunna flytta på det där jävla berget om jag inte erkände att det fanns. Att ont fanns. »Ja, jag vill veta, kan du inte berätta?« Hon log och jag hade hu­ vudet på sniskan. »Okej då, men säg till om du inte vill höra eller se mer.« »Så farligt kan det ju inte vara«, sa hon.

Jag reste mig upp och tryckte i mig det sista av glassen och glass­ pinnen flög basket i papperskorgen. »Kom då så ska jag visa dig min skugga«, sa jag.

Hon såg fundersam ut men reste sig upp och borstade av kjolen.

Solen lyste och jag började gå, hon följde efter och ikapp. Hennes vita jympadojor gick grus och hon tog min arm.

Vi stod på baksidan av ett gult hus ute på landet. Vita knutar och två mindre hus på sidorna. Mellan husen vimsade en grusgång. Det stod en kubb med yxa i, en röd traktor stod lite längre bort och i en liten hönsgård gick två höns. Bortom gården var det öppen ter­ räng, åkrar och lite gles skog. Landet. Det doftade friskt blandat med ladugård.

Vi gick upp mot ett fönster, hon gick i ryggen på mig och jag ki­ kade in i ett fönster. »Kom«, sa jag och vinkade henne till mig.

Hon kikade in i fönstret, avvaktande men nyfiket. Innanför såg man ett stort rum med två långa soffor. Sofforna var fulla av folk och i två fåtöljer satt två äldre män. Folket i sofforna såg ut att vara från tjugofem och uppåt. Någon kanske fyrtio. De såg slitna ut. Blandat tjejer och killar, mest killar. Totalt kanske femton, sexton stycken. »Känner du igen någon«, frågade jag. »Hm, vet inte«, sa hon och tittade lite närmare.

9

Jag är wanted.indd

9

09-10-08

12.07.10

»Ser du killen som sitter hopsjunken i den bortre soffan, han med kepsen. Den unga killen med armarna i kors?« »Ja, det är ju du!« »Japp, det är jag och jag är sjutton år. Vi har gruppsamtal och vi befinner oss på ett behandlingshem för drogmissbrukare.« »Men … drogade du?« »Nej, men socialen visste inte var de skulle göra av mig så de pla­ cerade mig här. Kolla folket runtomkring.« »Ja?« »Trasiga själar. Hon som sitter i soffan med rosa byxor och det långa blonda håret. Camilla, drogat i åtta år. Hon berättade i förra gruppsamtalet hur hon blivit utsatt för incest i hela sin barndom.

Hon kom hit till hemmet för ett halvår sen, tjugotre år gammal och helt förstörd. Problem med alla typer av droger. Och du ser killen i blå skjorta, också långhårig. Fredde heter han, gammal kåkfarare och narkoman, jag tror han är runt fyrtiofem. Han bestämde sig för att lägga av när hans dotter dog i överdos för ett år sen. Alla som sitter där inne har sina tunga liv att släpa på. Allihopa försöker. Nja, jag vet inte hur mycket just jag försöker. Men jag var på nåt sätt helt felplacerad, fel ålder, fel allting. Ändå var jag här i nästan två år.« »Men varför, vad hade du gjort?« »Nja, jag var bråkig och höll på med kriminalitet.« »Du? Gjorde du? Det hade jag ingen aning om.« Hon tittade närmare och kisade mot mig i soffan. »Jo, det gjorde jag.« Vi tog ett par steg från fönstret. Gräset var mjukt och det doftade plötsligt mat från huset. »Men slutade du sen, när du kom ut?« »Nej, tyvärr, det där var bara början. Kom, ska jag visa dig en an­ nan sak.« Vi lämnade fönstret och baksidan av det gula huset. Grusgången knastrade och traktorn stod tyst och stirrade.

10

Jag är wanted.indd

10

09-10-08

12.07.10

En stor grön gran stoltserade på det lilla torget. Det var mitt på da­ gen och lagom med folk. Snön dalade småprickigt och det låg kyla i luften. »Vad gör vi här«, frågade hon och kollade efter något onormalt.

På torget några butiker, en bank, post och livsmedelsaffär. Folk höll på att klä granen med en kranbil. En mamma pulade en barn­ vagn rakt över torget. Vi stod lite avsides vid ett träd som frös utan löv. »Du ser skåpbilen där borta.« »Ja.« »Jag sitter i den tillsammans med min polare.« »Varför då? Jobbar du med bud eller något?« »Nej inte alls, men om vi väntar några minuter så ska du få se.« Vi väntade. Hon stod vid min sida orolig och uppmärksam.

En vit och blå värdetransportbil dök upp och två väktare klev ut. »Nä, du menar inte att …«, sa hon och höll ena handen för mun­ nen.

Jag sa inget.

Plötsligt slogs bakdörren på skåpbilen upp och två svartklädda män rusade ut, maskerade i rånarluvor. Den ena bar på ett tungt auto­matvapen, den andra hade en stor yxa och en svart väska. »Nä«, sa hon igen, och tog tag i min arm. »Vem av dem är du?« »Han med vapnet.« Den unga mamman kröp ihop tätt bakom barnvagnen med sitt barn i famnen. Ena rånaren riktade vapnet mot väktarna som släpp­ te väskan och kröp ihop på marken. Den andra rånaren tog väskan och förflyttade sig några meter. Ytterligare en bil dök upp i hög fart och stod och väntade en bit bort.

Ylva såg helt chockad ut och vågade knappt titta.

Det utbröt en förvirrad rörelse bland folket, vissa sprang, några gömde sig men kikade fram samtidigt. Rånaren med vapnet gick hotfullt fram och tillbaka i små steg och höll det lilla torget under kontroll. Efter att rånaren med yxan slagit upp väskan och förflyt­ tat pengarna försvann de två in i flyktbilen. Men precis innan de 11

Jag är wanted.indd

11

09-10-08

12.07.11

hoppade in i bilen stannade tiden upp för en sekund. Rånaren med automatvapnet riktade pipan rakt mot oss, som en hård hälsning.

Ylva kröp ihop och blundade, greppet runt min arm var hårt.

Rånaren hoppade in i bilen, de försvann från torget med en rivstart och allt blev tyst. »Men gud«, sa hon och tittade på mig. »Hur kunde du? Kom ni undan?« Kvinnan med barnet satt som förstenad bakom vagnen och jag kunde ana hur hon darrade av rädsla. Några kom ut från livsme­ delsbutiken. »Ja, vi kom undan«, svarade jag och började gå.

Hon höll min arm. Vi lämnade det nakna trädet ensamt i kylan. »Men hur kändes det? Hur mycket fick ni?« Jag svarade inte, bad henne bara komma med mig vidare. Jag ville visa henne fler av de tatuerade ögonblicken. Stunder som reflekte­ rade mitt liv, mitt riktiga jag.

En kvarterskrog i en förort.

Dunka-dunkat hördes ända ut på gatan, kön var lång, folk stock­ ade sig i dörröppningen för det var trängsel i garderoben. Vi gled förbi vakterna, man fick nästan bli lite bufflig för att komma fram, hon tog min hand för att hänga på. Vi passerade några blackjack­ bord och kom fram till ett stort rum med soffor runt väggarna och fåtöljer. Varenda sittplats var upptagen och rummet sluddrade halv­ fylla. »Ja, jag ser dig«, sa hon. »Hur gammal är du?« »Tja, runt tjugosju kanske.« Jag satt i en fåtölj, på armstödet satt en ung tjej i kort kjol med ett glas. Hon höll en arm runt mina axlar. »Du ser mannen som sitter i soffan till höger om mig.« »Ja, vem är det?« Vi fick tala nära varandra för att höra vad den andra sa. Musiken spelades på allt högre decibel. Mannen till höger var ganska stor och bredaxlad. Mörk, invandrare med guldkedja och uppknäppt 12

Jag är wanted.indd

12

09-10-08

12.07.11

skjorta. Kort snaggat hår och grova ansiktsdrag. I samma soffa satt två sminkade tjejer i miniklädsel och långt brunt hår. »Hans namn är Kiam, han är hallick och knarklangare. Ganska stor«, sa jag i hennes öra.

Hon tittade på Kiam och såg ut som om hon inte riktigt förstod.

Allt var så långt från hennes värld, radhusområdet bakom skogs­ dungen där vi hade suttit på parkbänken. »Kom«, sa jag högt. »Va?« »Kom«, sa jag igen och tog hennes hand.

Vi trängde oss fram i massan. Fick ducka för en servitör med bricka, brickan passerade med knapp nöd över oss och jag tog hen­ ne med in på damernas toalett. Två tjejer hade precis lagt upp varsin lina och skulle dra näsa. »Kommer du ihåg Camilla på behandlingshemmet«, frågade jag. »Ja«, sa hon och tittade sig omkring.

Jag öppnade en toalettdörr på glänt. Hon kikade in. »Nämen fy, är hon död?« Hon tog sig för ansiktet och såg på mig mellan fingrarna.

En kvinna halvlåg med ryggen mot väggen och såg nästan blå ut.

Hon dreglade, saliv rann från munnen och ögonen var slutna. Det blonda håret var rufsigt, sminket utsmetat. I den öppna handen låg en spruta och runt ena armen var en sjal knuten. »Nej«, sa jag. »Men nästan. Camilla tog sig aldrig ur skiten, rym­ de från hemmet och nu är hon prostituerad och grovt nerkörd i träsket. Hon har blivit våldtagen flera gånger och hängt på gatan ett längre tag. Var hemlös tills Kiam hittade henne och blev hennes hallick.« »Gud. Stackars barn«, sa hon och ville göra något.

Men jag stängde dörren. »Hon kommer att överleva men inte så länge till«, sa jag.

Jag öppnade toalettdörren bredvid och drog in henne på toa och låste dörren om oss.

13

Jag är wanted.indd

13

09-10-08

12.07.11

»Vad gör vi här inne«, frågade hon. »Vänta en sekund«, sa jag lågt.

Hon nickade.

En våldsam dunk hördes när dörren in till damernas slogs upp och dörrhandtaget tog vägg. Musiken utifrån strömmade in. »Kan ni försvinna ett tag«, sa en röst.

Ylva pekade på mig och jag nickade, jo det var jag som sa det.

Några klackar hördes försvinna ut, tunga andetag var det enda vi hörde från vårt gömställe. En annan grövre röst: »Vadå lilleman, ska du skjuta mig här inne eller?« »Du, Palle vill ha sina deg och vi har fått i uppdrag att driva in.

Skiter i var jag skjuter dig men degen ska fram.« Det var min röst. »Okej, mannen.« Det var den grövre rösten igen. »Jag har ju sagt att han får stålarna om några veckor.« »Det duger inte«, sa en tredje mansröst. »Du måste följa med och snacka med Palle själv. Det kommer bli blodigt annars.« Hörde hur Ylva andades tungt bredvid mig. Det blev tyst ett tag.

Ett klickljud hördes. »Okej!« sa den grövre rösten. »Jag följer med men fan, ta det lugnt va. Jag och Palle är vänner sen länge. Stoppa ner den där jävla pistolen.« »Kom nu och inga jävla jidder, jag kommer att skjuta dig oavsett var vi är. Fattar du.« Min röst. »Okej jag följer med.« Det blev tyst, sedan en svallvåg av musiken och där försvann den igen. »Nu har de gått.« Jag låste upp toalettdörren och vi gick ut.

Hon var illa berörd. »Jag trodde du skulle skjuta honom.« »Jo«, sa jag. »Min polare gör det senare.« »Va?« »Ja, vi åkte direkt ut i skogen och polaren sköt honom i benet, som en varning om man säger så.« »Ni är ju inte riktigt kloka. Hur mycket var han skyldig?« 14

Jag är wanted.indd

14

09-10-08

12.07.11

»Det spelar ingen roll i den där världen. Ska vi ta oss hem eller vill du se mera?« »Har du suttit i fängelse någon gång«, frågade hon och tittade på mig med sin blåa blick. Den sökte sanningar, inga bortförkla­ ringar.

Vi gick förbi vakten i grinden och jag anmälde oss i luckan. Jag hade beslutat mig för att visa henne Kronobergshäktet. »Håll dig nära mig nu.« Vi åkte upp i en hiss, upp till öppna avdelningen. Den blåklädda pliten i luckan nickade och kom ut från båset. Han låste upp en tjock glasdörr. Framför oss låg en lång korridor med gröna celldör­ rar på rad. Hon tvekade att gå in. »Det är lugnt«, sa jag. »De är inlåsta.« »Okej«, sa hon och med nävarna knutna mot bröstet klev hon in.

Hon och jag och pliten gick bort till mitten av korridoren och på vägen kunde vi höra ljud inifrån cellerna. TV och musik. Pliten tog fram en nyckel och öppnade en liten kvadratisk lucka i ögonhöjd.

Luckan var tjock. »Titta in«, sa jag till henne.

Men hon skakade på huvudet. »Jo titta in, det är inget farligt. Det är bara jag.« Hon ställde sig på tå och tittade in i luckan och jag gluttade bak­ om henne.

Jag låg på cellsängen och tittade rakt upp i taket. På mig hade jag blåa byxor och en vit t-shirt. Såg apatisk ut. »Vad gör du?« viskade hon. »Jag är i min värld. Fantiserar mig bort. Lever i huvudet och på gamla minnen.« »Hur länge har du varit här?« »Nja, jag satt några våningar längre ner förut, med restriktioner.

Det betyder att jag är i cellen tjugotre timmar om dygnet och inte får träffa någon. Där var jag i två månader. Här uppe har jag varit i en månad.« 15

Jag är wanted.indd

15

09-10-08

12.07.11

»Får du träffa andra här?« »Ja, vi är ute i korridoren flera timmar om dagen och kan äta och så i varandras celler.« Jag nickade åt pliten och han stängde luckan, låste och satte fast nyckelknippan i midjebältet. »Men jag tänkte att vi skulle gå upp på taket, det är promenad snart.« »Promenad?«frågade hon. »Ja, en timme om dagen får man så kallad frisk luft på taket.« Vi åkte upp och en plit öppnade hissdörren. Vi släpptes in genom en grind, genom en trång gång av stålnät och genom en grind till.

Vi klev ut i rastgården, hon såg nervös ut. Dörren åkte igen bakom oss. Nyckel och klick, det var låst. »Så här ser det ut«, sa jag.

Den lilla gården var formad som en tårtbit, skild från de andra tårtbitarna med plank. I taket och i riktning mot stan var det grov­ maskigt hönsnät så man kunde se ut. Plus att det fanns några bänkar.

Hela Stockholm låg nedanför, i alla fall Kungsholmen. Bakom oss satt plitarna i sin kur. »Ska vi inte gå ner«, sa hon.

Jag log. »Nej, inte än.« »Du, vi ska väl inte …?« »Jo, de kommer snart. Det händer inget.« Det hördes röster och grinden öppnades av en plit. Fyra män steg in. De hade gröna, blå och vita kläder. Ena killen var ljus, med ra­ kad skalle och kunde vara runt tjugofem, tatueringarna stack fram överallt. Den andra var en inbiten kroppsbyggare, stor och brutal.

Den tredje smal i femtioårsåldern, glasögon, grått hår, såg förvirrad ut. Den sista kunde vara runt trettiofem, långt stripigt hår, ansiktet var ärrat. De gick bort till bänkarna och den smala med glasögonen började vandra runt i cirklar. »Han med tatueringarna är Jocke Tåg«, sa jag. »Han är misstänkt 16

Jag är wanted.indd

16

09-10-08

12.07.11

för grovt narkotikabrott. Skulle ta upp massa koks från Malmö till Stockholm, men fastnade i en trafikkontroll och började tjafsa med snuten. Bodybuildaren heter Hans men kallas för Mojen. Indrivare.

Sköt en kille i foten och vred om armarna på honom så de bröts på flera ställen. Men han är from som ett lamm i vanliga fall.« Hon tittade på mig med kyla, jag kände ett styng av ledsnad. »Han med stripiga håret och ärren är en pundare. Tror han för­ sökte köpa droger och åkte dit. Han kallas Sagan, varför vet jag inte.

Mannen som går i cirklar är Jörgen Göteborg. Ekobrott, interna­ tionellt efterlyst och de plockade honom i London.« Grinden öppnades igen och fyra nya killar kom in, bland annat jag. Först kom en liten knubbig kille, kunde inte vara mer än tjugo­ tre, tjugofyra och runt en och sextio. Sen kom en lång mager man med en tjock bok i handen. Därefter jag och sen en kille i samma ålder som jag med långt mörkt hår och spetsigt ansikte. Hans armar var fulla med svarta tatueringar. »Knubbisen är misstänkt för medhjälp till grovt rån. Han gömde ett rånarbyte och de tror att han var delaktig i rånet också. Fredrik, men de kallar honom Fraskoman. Den långe är en finsk kille, de säger att han är misstänkt för mordförsök men ingen har läst hans papper och plitarna är verkligen hysch hysch om honom. Vejko he­ ter han. Efter mig kommer Stommen. Han och jag är bra polare.

Han sitter för grov misshandel, slog sönder några dörrvakter på Söder, han är helt skogstokig.« »Vad sitter du för?« »Bland annat är jag åtalad för grov utpressning, olaga frihetsbe­ rövande, grov misshandel och en del annat.« »Men …« Hon blev tyst.

De andra tårtbitarna fylldes också, vi kunde inte se det men det hördes. Man hörde snack från hela taket och kände rörelser. »Du ser den där första killen som kom in, han med rakad skalle och massa tatueringar?« »Ja.« »Han kommer att bli halvt förlamad imorgon.« 17

Jag är wanted.indd

17

09-10-08

12.07.12

»Va?« »Jo, han är en golare och det kommer att bevisas imorgon. Så några av oss andra kommer att gå in i hans cell med glas från en sönderslagen kaffebryggare, skärvor från själva tillbringaren. Han kommer att få en eller flera nerver avskurna, så han blir förlamad i benen och inte kan gå.« »Va, är det sant? Vilka då? Du? Var du med?« »Ja, det är sant, det här är hans sista promenad. Och ja, jag var delaktig kan jag väl tala om.« »Men herregud! Jag trodde inte du var sån.« »Man förändras så mycket bakom lås och bom förstår du. Och inte till det bättre direkt.« Tillbaks till grusväg, parkbänk, trygga promenader och en skogs­ dunge som doftade löv. Hon var först helt tyst. Vi gick ganska lång­ samt på grusvägen och en jycke med husse sprang förbi. »Men nu då?« sa hon. »Du är väl inte sån nu va?« »Nu? Svårt att säga. Just nu är jag … i Thailand.« »Thailand?« »Ja i Thailand. Är lyst förstår du. Jag bor på en gata i Bangkok som ingen vet att den finns.« »Vad gör du där?« Hon såg sorgsen ut. »Inget. Håller mig undan bara. Är efterlyst för ekobrott.« »Är du?« »Ja, det är en lång historia. Men jag gömmer mig mer från andra kriminella. Strunt i det nu …« »Jag trodde aldrig det här om dig«, sa hon allvarligt.

Hon gick med bestämda steg, men tätt intill mig. »Nej jag förstår det. Mycket har hänt ska du veta. Har inte haft en lugn stund på över tjugo år. Du ska veta att jag sårat väldigt många och varit väldigt ja, ond.« »Men varför då, hur kunde det bli så här?« 18

Jag är wanted.indd

18

09-10-08

12.07.12

Ett par närmade sig, de gick också tätt ihop men de var betydligt äldre. De nickade mot oss när de passerade och vi nickade tillbaka. »Ja, säg det du, det är en lång kedja av olika saker. Men jag vill inte gå in på det nu.« »Men har du det bra i Thailand?« »Nja, bra är det inte, men jag ska försöka göra allt i min makt för att få ordning på mitt liv.« »Kommer du ihåg när vi lekte ryska posten där borta på lekplat­ sen«, sa hon och nickade bortåt skogsbrynet. »Ja, det kommer jag ihåg.« »Du var den första killen jag pussade.« Jag var glad att hon kom ihåg det. Ylva och jag gick på samma dagis och hon och jag var vänner tills efter trean, när vi hamnade i olika klasser och sen blev det inget mer. »Du, vi lär inte synas på ett tag men jag kommer att höra av mig.

Lovar.« »Gör det, vill så gärna veta att allt blir okej med dig sen. Du vet, jag kommer att fundera mycket på allt det här.« »Jag vet, Ylva. Jag vet.« Vi stod utanför hennes lilla radhus. Jag såg en gräsmatta på fram­ sidan, hinkar och spadar, en Mazda på uppfarten och gardinerna var sommargula. En kratta låg på gräsmattan och det meterhöga trä­ staketet var vitt. Hon gav mig en stor kram och en puss på kinden. »Jag vill inte att du bara ska försvinna lika plötsligt som du dök upp«, sa hon och höll om mina armar. »Nej, jag vill inte det jag heller. Men jag måste tyvärr, det är inte riktigt tid än för mig att kunna gå fritt omkring så här. Min väg till verkligheten går via Thailand.« »Undrar om jag får se dig igen«, sa hon. »Ingen aning. Men jag skulle vilja det.« »Okej. En sak ska du veta. Jag kommer alltid att minnas dig som buskillen jag var kär i på dagis, min hjälte som jag fick pussa på lek­ platsen.« »Tack Ylva. Tack så mycket, det betyder mycket för mig.« 19

Jag är wanted.indd

19

09-10-08

12.07.12

Det var svårt att lämna henne men efter ett tag var jag tvungen och vi skildes med en stor kram. Jag lämnade radhusområdet, mina gamla kvarter, en del av den dröm som drev mig att ta mig tillbaka till verkligheten. Från en bakgata i Thailand.

20

Jag är wanted.indd

20

09-10-08

12.07.12

2. JAG ÄR WANTED Det första jag hörde var ett surrande ljud. Kunde höra mig själv an­ das tungt. Det var ljust och dagsljuset stack i ögonen. Mina ögon var slutna men det stack ändå. Innanför ögonlocken var det svart, men det starka dagsljuset låg som en hinna utanför och ville tränga in.

Jag kisade en aning. Det sved till. Slöt ögonen hårt. Mörkt igen, skönt.

Försökte fokusera på vad jag drömt om. Visste bara att jag inte ville vakna. Just i denna sekund hade jag ingen som helst uppfatt­ ning om var jag var eller vad som väntade mig när mitt medvetande skulle klarna.

Drömmen fanns där någonstans i dimman. Kunde inte komma ihåg vad den handlade om, men känslan hängde kvar skön, varm och trygg. Jag ville komma tillbaka till den fast jag inte visste vad den handlade om.

Som vaken gjorde jag allt för att glömma det gamla och förtränga.

Mitt försvarssystem ville radera allt. Det kändes lättare att tänka på nuet om man skulle försöka överleva, och hitta en väg ut ur allting.

Drömmen handlade däremot allt oftare nuförtiden om det för­ flutna. Också mitt förflutna var visserligen helt minerat med ilska och dåligt samvete. Men drömmen sorterade, lät mig minnas det som var bra och glömma det som var ont.

Försökte kisa igen. Det sved till. Ljuset stack som en kniv.

Var var jag?

Kände hur kudden låg på sned tvärs över mitt huvud. Det sur­ rande ljudet blev starkare: en fläkt. Någon andades tungt i närheten av mig.

21

Jag är wanted.indd

21

09-10-08

12.07.12

Jag lyfte bort kudden och drog den till mig, under armen. Öpp­ nade ett öga helt. Ljuset slog mig hårt men jag behöll ögat öppet.

Kände hur en tår rann från ögat över kinden, hur det starka ljuset fick mig att gråta.

Måste börja byta mina linser oftare, tänkte jag.

En tupp gol, sekunden efter kom ett svar från en annan tupp.

Nu klarnade allt. Jag var i mitt rum i Bangkok.

Jag var inte bakfull. Nej, inte alls. Men så mycket hade hänt den närmaste tiden, så varje gång jag vaknade tog det ett tag att förstå, att greppa nuet.

Hon andades tungt. Med mitt öppna öga såg jag hur det svarta håret täckte hennes ansikte. Kunde se hennes läppar i ljuset, täcket som låg på sniskan över hennes midja. Överkroppen var bar och brösten låg blottade. Jag iakttog hur hennes bröstkorg sänkte sig och höjde sig i takt med hennes andetag.

Nu när jag var halvt vaken hörde jag alltfler ljud. Hörde hur det droppade från kranen. Hur någon gick förbi på gatan, nedanför balkongen. Väggklockan tickade sekunder. Grannen väsnades, det lät som om någon diskade.

Vad kunde klockan vara? Visste att min klocka låg på klinker­ golvet nedanför sängen. Jag trevade efter den med handen, golvet kändes kalt och kallt. Drog den till mig, ansträngde mig för att se, den var strax över elva.

Nam vände på sig i sängen. Någonstans i sitt drömmande kände hon att jag hade vaknat. Hennes rygg blottade sig mot mig, ljuset från fönstret hade hittat hennes nakna hud. Jag sträckte mig mot henne och drog ett finger från nacken ner mot svanken. Hon för­ blev tyst, inte ett ljud.

Kände hur mitt hår stod åt alla håll efter min fajt med kudden under natten. Satte mig upp i sängen. Fötterna på de kalla klinker­ plattorna. Var vaken nu, inte helt – men medveten.

Ryggen kändes krokig. Sträckte på den men sjönk ihop igen. »Can’t we sleep more?« hörde jag henne säga bakom mig.

22

Jag är wanted.indd

22

09-10-08

12.07.12

»Keep sleeping«, svarade jag med ryggen mot henne.

Jag var fullt upptagen med att greppa taget om nuet.

Tio minuter senare stod jag i duschen och vattenstrålen prickade bröstkorgen. Duschstrålen var alltid tunn här i Thailand. Hemma i Sverige var det vardag att kunna duscha ordentligt, med ordentligt tryck. Här hade jag snabbt blivit van vid inget tryck alls, hur mycket man än vred på kranen. Dropp, dropp. Men det var i varje fall varm­ vatten. Det gällde att hitta de små tingen att glädjas åt när allt hade rasat samman.

Blöt i håret och med handduken runt midjan klev jag ut från toa­ letten. Satte mig framför min bärbara dator som blinkade »on«, fastän skärmen var svart. Rörde lite på musen och skärmen lyste upp.

Vad hade jag skrivit, vad fanns att skriva? Skulle skrivandet göra mig starkare, mera medveten? Eller skulle jag snarare deppa ihop för att jag inte hade några framtidsplaner alls, som gick att sätta ord på?

Hörde hur Nam vred på sig i sängen. Slängde en blick på henne.

Jag gillade Nam. Hon var busig på något sätt. Hon hade levt ett hårt liv. Var idag lika ensam som jag och ibland dödade vi ensam­ heten med att vara två.

Jag drog det ljusblå draperiet åt sidan och öppnade glasdörren.

Ljuset blev ännu starkare och strömmade in i lägenheten. Jag klev ut på balkongen och kisade mot ljuset. Hörde ett klagande från sängen.

I samma stund som jag tände cigaretten började moskén i kvar­ teret sända ut sina dagliga böner. Bönerna trängde bort alla andra ljud. De var inte obehagligt skrikiga böner utan mer behagliga, mjuka. Men de talade sitt tydliga språk: jag var utomlands, långt hemifrån, inte på semester utan tvärtom: lyst och jagad.

Allt är så fel. Men valen är få. Om jag återvänder hem till Sverige väntar ett långt fängelsestraff. Har suttit inlåst förut, samman­ 23

Jag är wanted.indd

23

09-10-08

12.07.13

lagt över tre år om man räknar in alla häktningstider. Räknar man sedan in ungdomsfängelserna och behandlingshemmen, foster­ hemmen plus det som kommer på köpet, då blir det ännu mycket längre.

Det är inte själva fängelsestraffet som skrämmer mig. Även om jag skulle få flera år, som jag gissar. Att sitta inlåst är jag inte rädd för. Är van att vara frihetsberövad, van att anpassa mig efter fyra väggar, en celldörr och måltider på klockslaget. Det är inte antalet år som fått mig att fly. På ett sätt skulle det vara skönt att kliva innanför murarna. Slippa allt och bara äta, träna och framför allt få vara ifred.

Men det ligger inte i min natur att kasta in handduken, att ge upp.

Har aldrig gjort det och så länge mitt psyke står på grönt är det bara att tuta på.

Det som kan skrämma mig är hur jag ska finna ork. Ork att börja ett nytt liv efter det långa straffet.

I och för sig har jag inte mycket till liv just nu. Kan inte träffa min son, bara ha kontakt via msn och mejl. Mitt liv idag är som ett fäng­ else, men utan väggar och lås.

Till saken hör att jag ligger i krig med stora delar av den undre världen, så min hemkomst skulle kunna leda till värre saker än lås och bom. Ett krig som jag inte kan vinna. Så ifred kommer jag inte att få vara. Inte innanför murarna, och inte utanför heller.

Moskén tystnade och jag kikade snett ner från balkongräcket. Bal­ kongen vette ut mot en smal bakgata. På andra sidan gatan kunde jag se ett rostigt plåttak, omgivet av palmer. Under plåttaket sprang det några hönor och en och annan tupp. Bakom den lilla hönsgår­ den låg några tvåvåningshus, och bakom dem moskén. Den runda kupolen med den spetsiga toppen ingav respekt. Solen låg på, och fick den ljusgröna kupolen att blänka. Himlen var klarblå. Det var sällan man kunde se solen och en sådan klarblå himmel här i Bang­ kok. Oftast låg en tung smog över hela staden, en grå hinna av av­ gaser och storstadsliv. Över tio miljoner människor och jag bor i denna kolossala myrstack.

24

Jag är wanted.indd

24

09-10-08

12.07.13

Fimpade i porslinskoppen. Men istället för att kliva in satte jag mig ner på en pall ute på balkongen. Ville egentligen inte sitta ner.

Visste att jag skulle börja tänka om jag slappnade av men var tvung­ en att vila kroppen. Jag var trött, inte fysiskt, men den mentala styr­ kan var svag. Det var länge sedan jag känt mig så utmattad, trött och blank. Är snart fyllda trettiofem, men känner mig som hundra. Idag ja­ gar ekobrottsmyndigheten mig med blåslampa. Kommer de ifatt mig så är det kört, på alla sätt och vis. Delar av den kriminella värl­ den står också bakom hörnet, med plastpåse och tejp. De väntar och jag är här i Thailand.

Någonstans i osynlig text, högst upp på min lista, står min önskan om ett vanligt svenssonliv. Tryggt och säkert med vardaglig glädje, familj och allt som kommer på köpet. Men här sitter man istället på en balkong i ett främmande land, utan identitet, och lyssnar på böner, höns och ett språk som man inte förstår.

Det doftar mat. Grannen har kokat ihop något. Tänder en cigg till.

Matdoften lockar fram hungern i mig så jag suger hårdare på den nytända ciggen. Värmen ligger het på axlarna och vår aircondition surrar på hårdare nu när balkongdörren står på glänt. Tittar ner över det röda balkongräcket.

Två thailändska män står och pratar och en sliten grå hund kikar på de två männen. Hunden sniffar gatan och tittar sedan upp på mig. Det kryllar av hemlösa hundar i dessa kvarter. Ständigt hung­ riga, smutsiga och skrämda. Det kryllar också av hemlösa männi­ skor i denna stad. Lika hungriga som hundarna, lika rädda, lika för­ störda.

Reser mig upp och kliver in från balkongen, drar igen glasdörren och tar på mig en t-shirt och ett par kortbyxor. På med kepsen bak­ ochfram och på med klockan.

Ny blick på Nam. Hon sover fortfarande.

Sätter mig vid datorn, men blicken vandrar rakt in i väggen. Tan­ ken går till förut, då livet vandrade mellan hunden och herren på 25

Jag är wanted.indd

25

09-10-08

12.07.13

täppan. Till mitt förflutna som ständigt är mig i ryggen och piskar på så gott det kan. Jag slår ifrån mig, men känner rappen då och då.

Funderar på ont. »What you doing?« »No, I just look some mail.« Det var inte sant, jag satt fortfarande och stirrade in i väggen.

Försökte se min egen historia och förstå den.

Nam hade satt sig upp med lakanet runt kroppen. »I tired«, sa hon och hängde lite med hela kroppen. »You hungry?« »No. Or maybe little.« »Okay I shower.« »Yes you do that.« Efter ett tag gick vi ner på gatan. Mopeder och bilar trängdes i båda riktningarna, cyklister och mer mopeder. Boningshusen var grå små betongblock, mellan dem var insprängda små mathak, skönhetssalonger, massage, ännu mindre matställen. En tioåring drog förbi på en moppe.

En liten flicka kom fram till mig. Hon kunde inte vara mer än sex, sju år. Hon höll upp ett halsband, ett snoddband med pärlor i olika färger. Hon ville att jag skulle knyta det runt hennes hals. »Tjaj«, sa jag som betyder »Ja«.

Hon höll upp håret med ena handen. Jag gjorde en liten rosett av halsbandet på henne. Hon vinkade och försvann in i en gränd.

Nam och jag kom fram till vårt stammishak. En liten restaurang, tre bord och en kvinna som halvsov på en stol med ryggen lutad mot väggen. När kvinnan märkte att vi kom blev det action: kyck­ ling och ris, gurksoppa och pepsi. »You going home now«, frågade jag Nam mellan kycklingtug­ gorna. »Yes, but I come up to you later«, sa hon. »I must clean my room and later I can help you clean your room.« »Okay, see you later.« 26

Jag är wanted.indd

26

09-10-08

12.07.13

Jag kysste henne på kinden och hon gick bort längs gatan, sick­ sackande mellan människor och mopeder.

Uppe på rummet igen slängde jag mig pladask på madrassen och funderade på hur jag skulle kunna bygga en tidsmaskin och åka till­ baka för att spöa mig själv.

Men efter det gick tankarna till Nam. Utan henne visste jag inte hur jag skulle klara mig. Jag log när jag tänkte på henne. Hennes personlighet är vacker och söt. Hon är kort i rocken, kan inte ens vara en och sextio. Hon har levt ett hårt liv i fattigdom och kri­ gar varje dag med att få ihop sin vardag. Busig som fan och full av sprudlande känslor men mystisk på något sätt. Kan tänka mig att det hårda i bagaget gjort henne både skör och hård. Jag kan sitta där framför datorn och knappa och hon kan pula med något. Sedan för­ svinner hon plötsligt ut och är borta en timme, utan att säga något.

Det är som om hon ibland är i sin egen värld och det är ju på sätt och vis jag också. Hon har flera gånger sagt att det är bäst att vi går skilda vägar, hon tror att hon och hennes son är en belastning för mig. Jag tycker tvärtom, att hon har hjälpt mig på många sätt. Allt från att inte behöva vara ensam till rent praktiska grejer. Jag är inte lika busig som hon, utan mer allvarlig och fokuserad på framtiden.

Hon stretar hon också, men förgyller med hyss och skratt. I ensam­ heten gråter hon över att hon inte kan ge sin son ett bättre liv. Jag ser att hon är djupt ärrad av livet och tom inuti av att inte räcka till.

Vår relation är ett frågetecken. Vi är varandra nära utan någon uttalad framtid. Hon kliar min rygg och jag hennes. Jag tror att det handlar om lite mer än så, men vi försöker hålla nere känslorna, slå lock och dämpa. Just för att framtidsutsikten är en dimma.

Min situation är ju inte direkt tårta. Vi lever ett liv för stunden.

27

Jag är wanted.indd

27

09-10-08

12.07.13

3. Perfekta planer Vad lägger du märke till först när du är ute och går på stan?

En tyst och ljummen bris smeker. När man sluter ögonen och öppnar dem igen, vad ser man först? Människorna, varorna i buti­ kerna, husen?

Någon kanske direkt noterar den gröna Mustangen som glider förbi. Ett klassiskt åk på alla sätt, en tung bil. Eller är det mamman med barnvagnen, hon med tvillingarna? Ena tvillingen drar den andra i mössan men mamman ser ingenting, hon står och skvallrar med sin väninna. Det finns en alkis med i bilden. Han sjunger en sorgsen trall, steppar lite i solen och tror att han är ensam på pla­ neten. Två tjejer i tajta kläder korsar gatan, korta kjolar långa ben.

Långt svajande hår och stora solglajjor. En bär på nyaste Pradaväskan. Snett framför dig har uteserveringen ställt fram sin griffel­ tavla, är du hungrig så är det den du ser. Idag serveras spaghetti med köttfärssås eller biff stroganoff som dagens lunch. Titta, det finns mer, en kycklingsallad för den som vill. Butikerna ligger på rad, den shoppingsugne kan bara välja skylt och knata in.

Om det var jag hade jag genast, på ren reflex, lagt märke till den vitblåa skåpbilen där borta. Ja, man ser bara bakdelen, men den står där. Om man tittar lite till ser man att den står parkerad uppe på en grusplan och en bit bort finns en bank och bredvid den en banko­ mat. Tror kanske att gemene man missar bilen, banken, bankoma­ ten? Jag såg alltihop direkt.

Samma värdetransport tilldrog sig min uppmärksamhet för exakt en vecka sen. Jag stod precis på den här fläcken och skulle beställa 28

Jag är wanted.indd

28

09-10-08

12.07.13

en dagens när jag fick ögonen på den. Det finns i min ryggmärg att lägga märke till sånt. Det som var speciellt i det här fallet var värde­ transportens placering. De var tvungna att parkera bilen cirka tju­ go meter bort från banken på grund av att det sticker upp halv­ meterhöga stenpelare ur grusmarken runt själva entrén. Ett skydd från smash and grab kan jag tänka mig, kanske också för butikerna i närheten. Det ligger ju en guldbutik och en rolexbutik där bland annat.

Man kan inte se det nu, det är för sent. Men när jag stod där för en vecka sedan såg jag att väktarna gick ut ur bilen med två väskor och in på banken. Såg sen att folk som ville ta ut pengar fick vänta, så jag förstod att väktarna var i gång med att fylla på degen i banko­ maten.

Men i bilen mitt emot? Den svarta volvon, den som står på andra sidan gatan mitt emot värdetransporten. Kollar man riktigt noga så ser man mig och Andy sitta i den. »På klockslaget«, sa jag till Andy.

Visade upp min klocka, den var kvart över tolv. Det var onsdag.

Andys blick var fokuserad på värdetransporten. Väktarna hade försvunnit in i banken, men vi kunde se deras konturer genom glas­ rutan, hur de rörde sig innanför bankens glasväggar. De stod och höll på med något, förmodligen fyllde de på bankomaten. En kvin­ na med rött raggigt hår verkade vilja ha uttag men fick vänta.

Egentligen behövde vi inte se mer av själva transporten. Vi be­ hövde ju bara veta när den skulle komma och hur rutinerna var, från att bilen stannade till när och hur de gick in i banken.

Värdetransporten hade stannat i precis samma läge som förut.

Den hade stått still i cirka en minut. Sen hade en väktare klivit ut.

Han hade gått till banken och väntat vid entrén. Cirka två minuter senare hade sidodörren på transportbilen öppnats och en annan väktare kommit ut med en väska. Han hade sen gått raka vägen in i banken.

Vi väntade, vi skulle följa efter bilen. Gissade att det fanns mer än 29

Jag är wanted.indd

29

09-10-08

12.07.14

en väska inne i skåpet. Staden vi var i var inte Stockholm. Nej, jag hade av ren tillfällighet varit i den här staden strax utanför Stock­ holm tidigare. Kände lite folk här och hade en del business med dem. Det var när vi skulle käka lunch för en vecka sen som jag la märke till transporten.

Jag tände en cigg och tryckte på fönsterknappen. Rutan åkte ner mekaniskt och jag drog in några bloss. Sträckte över paketet till Andy, men han skakade på huvudet. »Försöker sluta«, sa han. »Aha«, sa jag och nickade tillbaka.

Allt var som vanligt. En lapplisa lappade en bil lite längre bort och skulle förmodligen lappa oss också, plus alla bilar i hela stan, om hon fick som hon ville. Även bilen som stod uppkörd på privat inhägnat område. Hon såg sån ut varje fall, ansiktet var hårt och blicken vass. Men nu var hon några bilar ifrån oss och värdetrans­ porten började rulla gata.

Vi efter, jag körde. Det var lätt som en plätt att haka på. Distrahe­ rande trafik, men bara lite lagom.

Transporten stannade vid två bankomater till och fyllde på dem också, men då stannade de tätt inpå bankomaterna och steg ut och in på några sekunder. Efteråt snurrade de runt på stan ett halvt varv och ner i ett garage för Falk.

Vi åkte vidare, jag gäspade. Det hade inte blivit mycket sömn i natt. Tror jag knoppade in vid fyra på morgonen och gick upp vid åtta. Men jag är van vid lite sömn och det är rutin för mig att sova när det finns tid. Olsson hade hållit låda hela natten och hur fan skulle man kunna tacka nej till att snacka med en kåkpolare som man inte sett på två år. »Hej Olsson. Kan vi få knoppa här för vi ska upp imorgon och reka värdetransport, men kan du hålla käft? Behöver sova.« Nej, det gick så klart inte. Det var bara att tugga på med halv mun och lyssna med stora öron. Två år att ta ikapp, när man hade varit som bröder innanför murarna.

30

Jag är wanted.indd

30

09-10-08

12.07.14

»Är han bra den där Olsson«, frågade Andy.

Jag svängde vänster och stannade vid ett rödljus. En tant med rul­ lator tog sig över. »Jo vars, jo han är bra. Vi satt ett halvår, han var helt reko«, sva­ rade jag. »Vad satt han för?« Tänkte efter. »Grov stöld. Snubben och några polare skulle tömma ett lager på mobiltelefoner. Men torskade, jävligt klumpigt faktiskt. De hade en mindre lastbil och allt var okej. Baxet flöt på.« Det blev grönt och jag drog på över övergångsstället. Tanten med rullatorn hann precis över. »När de hade lämnat haket var de tvungna att stanna till för att tanka bilen och när de stod där och fyllde på kom snuten. Snuten visste ju inte, inget larm hade gått. Men en kille i gänget som var inne på macken och inte såg snuten började bråka med kassörskan av någon anledning. Snuten in och ja … På den vägen är det. Han som började bråka hamnade ju inte på plus direkt.« »Klantigt«, sa Andy. »Jo, Olsson tuggade på ständigt om den där andra liraren, hur han ville skjuta knäskålarna av honom, ja du vet ju hur tugget går.« Jag rattade höger och ut på en raksträcka. Svängde in på en mind­ re gata och kom ut där vi hade sett värdetransporten från början.

Parkerade och letade upp en P-automat. Slantade för en timme för säkerhets skull och slängde in lappen i bilen. Drog på mig en keps som låg i baksätet och så gick vi mot banken. De var full rulle med folk, klockan var nu cirka halv två. Det fanns en bänk en bit från banken som vi slog oss ner på. En sliten lodis spelade munspel läng­ re bort på gatan och folk gick omvägar förbi honom. Jag gäspade.

Det fanns flera anledningar till att vi satt där ett tag och kol­ lade och småpratade. En var ju att hitta på bästa sättet att råna värdetrans­porten, komma fram till hur vi skulle gå tillväga. En annan var att få in bilden i huvudet. Att gång på gång spela upp platsen och händelsen i förväg och även spela upp olika typer av 31

Jag är wanted.indd

31

09-10-08

12.07.14

händelseförlopp för att man skulle bli van. Förbereda sig mentalt helt enkelt. För sen när det väl är verklighet, när det är for real, ja då gäller det bara att agera. Reflexmässigt. Kanske svårt att förstå?

Men tänk dig att du ska hålla ett viktigt tal. Det hjälper att öva framför spegeln.

Folk passerade oss hela tiden, men ett par som gick förbi fick mig att tänka till. Mannen bar på en trasig träpall och de var på väg mot trappuppgången, den som låg relativt nära banken. Jag hade tidigare noterat att dörren till höger om portuppgången var ett soprum. Soprummet låg mellan portuppgången och bankens en­ tré. Hur visste jag att det var ett soprum? Jo, en tant med en otro­ ligt ful klädsel hade tidigare släpat ner några tomma kartonger dit.

Jag öppnade locket på papperskorgen bredvid oss och drog snabbt ihop den svarta sopsäcken som var halvfull. »Vad gör du«, frågade Andy.

Jag hann inte svara, snurrade bara ihop påsen och småsprang.

Tog ryggen på paret några meter ifrån. Mycket riktigt: killen drog fram en nyckelknippa och låste upp soprummet. Jag tog några steg till höger och han gick in, men dörren hann inte slå igen förrän han kom ut. Tjejen gick direkt till porten. Killen kom ut, jag tog tag i dörren och nickade. Han sa inget men jag såg väl ut som om jag skulle slänga sopor. Andy kom upp bakom mig, nu fattade han vad jag gjorde.

Slängde in soppåsen och höll dörren öppen. Tände upp och tit­ tade in. Nästan tomt på grovsopor men inte riktigt. Det borde inne­ bära att de inte skulle komma och hämta soporna idag och att de förmodligen hade varit här för två, tre dagar sen. »Brukar de inte ha en rutin på en gång i veckan«, frågade jag Andy. »Jo, det brukar väl vara så«, sa han.

Vi kollade runt men det såg ut som ett vanligt soprum. Betong­ väggar, inga fönster, några gröna vagnar och lite skräp. Gick tillbaka till bänken.

32

Jag är wanted.indd

32

09-10-08

12.07.14

»Ska du ha en glass«, frågade Andy. »Jag kilar bort och tjackar ett par mjukisar.« Jag lutade huvudet bakåt och kollade upp mot himlen. Den var fortfarande blå, med bara några enstaka moln.

Vi skulle bli tvungna att försöka byta lås till soprummet. Låsbytet skulle behöva ske samma morgon som rånet. Det var ju ändå det ultimata: att få ligga där inne och vänta på transporten.

Jag såg hur Andy kom emot mig med två stora mjukglassar. I mina ögon är han riktigt smart, kreativ och intelligent och han har rent rakt ut bollar som fan. Det är inte många som han viker undan för i den undre världen om han har rätt. Han backar aldrig.

Men nu kom en sådan där Andy-grej som jag bara inte kan be­ gripa. Där kom han gående emot mig med en mjukglass i varje näve, en med chokladtopp och en med färggrant strössel. Vad gör han, jo, han börjar slicka på den vänstra med chokladtopp och då har han ingen kontroll på den högra handen utan håller ner den så hela mjukglassen trillar ur struten. Hur tänker han?

Jag får en tom strut med lite strössel på kanten. »Sorry«, sa Andy och jobbade sig in genom sin chokladtopp.

Jag tuggar strut och kollar efter min mjukglass och en hund i koppel slickar i sig den del av det goda som egentligen var min. »Jo jag tänker så här va«, sa jag när struten var slut. »Om vi kunde byta lås samma dag som transporten kommer, så kan vi ju ligga där och trycka och ingen kommer in. Skulle någon vilja komma in så får de ju inte upp dörren och bryr sig förmodligen inte. Det handlar ju bara om en timme. Vi vinner värdefull tid på det.« »Jo det är sant«, sa Andy och mumsade vidare. »Jag vill komma ut precis när väktaren kliver ur bilen«, sa jag. »Han får inte hinna tillbaka in, och helst ska sidodörren vara öppen.

Då kanske vi kommer åt de andra väskorna också.« »Jag hajar.« »Vad fan«, sa jag. »Vänta, jag vill ha en glass jag också.« Jag gick bort och köpte en egen.

33

Jag är wanted.indd

33

09-10-08

12.07.15

»Men jag skulle vilja vara minst två gubbar till«, sa Andy. »Jag vill vara tre vid bilen.« Han fortsatte och jag lyssnade. »Om vi ska satsa på väskorna i bilen också. En tar väskorna, en håller koll på väktarna och en håller koll på väktaren i bilen. Han kanske drar igen sidodörren. Den fjärde av oss får komma med flyktburken.« »Hm, håller med«, sa jag.

Vi hade fått en bild. Nu var det bara att köra på. Två gånger till skulle vi reka transporten och om exakt tre veckor skulle vi slå till.

Vi tog oss hem till Olsson efter ett besök på Donken. Nu var förs­ ta delen avklarad. Nästa steg var flyktvägen, men den skulle vi kolla imorgon. Sen gällde det att skaffa all utrustning. Det var massor som skulle göras, bland annat skulle vi bekanta oss med varje hörn och varje träd i staden.

Extragubbarna var inte något problem. Andy kände till och med någon som hade jobbat som låssmed och som han suttit länge på kåken med.

Det tuggades på i det olssonska hemmet. Andy sov på soffan, jag satt i köket med en java och hörde Olsson berätta om gamla tider.

Hela nästa dag rekade vi igen. Detta rån skulle vi lyckas med. Vi skulle inte bara ha en alternativ flyktväg, vi skulle ha flera. Vi skulle ta det lugnt, göra allt som behövde göras. Men på så kort tid att omgivningen inte skulle hinna växla skepnad.

Andy och jag stod ensamma vid ett vägskäl.

Vi hade varit uppe i skogen till höger och inne i villaområdet till vänster. En fyraåring hade kört på mig med en sparkcykel där inne.

Hon hade bett om ursäkt och hållit upp fyra fingrar i luften, berättat att hon var fyra år. Den ljusblå rosetten i håret hade trillat av. Andy hade tagit upp den och hostat lite och försökt placera tillbaks tyg­ stycket i hennes fina flätfrisyr. »Vad säger du, hur känns det«, frågade jag Andy sen, där vid väg­ skälet.

34

Jag är wanted.indd

34

09-10-08

12.07.15