9789173710633

Tiden Box 2052, 103 12 Stockholm www.tiden.se Text copyright © Sophie McKenzie 2006 Originalets titel: Girl, missing First published in Great Britain in 2006

by Simon & Schuster UK Ltd Översättning © Mats Wänblad 2009 Omslag: Frida Sthlm Design Omslagsfoto: Juice Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-7371-063-3 Tiden ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

Hemligheten.indd 4

2008-10-27 08:50:12

Del 1 ATT HITTA MARTHA

Hemligheten.indd 5

2008-10-27 08:50:12

1 Vem ä ar jag?

Vem är jag?

Jag satt vid datorn i mammas arbetsrum och stirrade på uppsatsens rubrik. Nya klassföreståndare skickar alltid med en den typen av hemläxor när läsåret börjar.

Vem är jag?

Det var enklare när man var yngre. Då kunde man skriva självklarheter som: Jag heter Lauren Matthews. Jag har brunt hår och blåa ögon.

Men nu ska vi skriva om våra intressen. Vad vi gillar och inte gillar. Vilka vi är ”på insidan”.

Jag behövde en paus.

Jag skickade ett sms till min kompis Jam. hur går d m 7kt dumma vem r jag-lxn?

Någon minut senare kom svaret: Måste tyvärr meddela att James ”Jam” Caldwell tråkades till döds av sin hemläxa tidigare ikväll.

Jag skrattade högt. Jam lyckas alltid muntra upp mig. En del tjejer i klassen brukar reta mig och säga att han är min kille, vilket är hur idiotiskt som helst. Jam och jag har känt var­andra sedan lågstadiet.

Vem är jag?

Jag sjönk ihop med händerna runt huvudet.

7

Hemligheten.indd 7

2008-10-27 08:50:13

Hur vet man vem man är om man inte vet var man kommer ifrån?

Och jag har ingen aning om var jag kommer ifrån.

Jag blev adopterad när jag var tre.

En minut senare ropade mamma från nedervåningen. ”Lauren. Middagen är klar.”

Jag rusade ner, glad att slippa uppsatsen. Men glädjen blev kortvarig. ”Hur går det med läxan?” frågade mamma och petade runt något i stekpannan. ”Mmmn”, mumlade jag. ”Men för Guds skull, Lauren”, suckade mamma. ”Varför kan du inte prata ordentligt?”

Jag såg på henne. Samma gamla mamma. Kort. Spinkig.

Tunnläppad.

Jag är inte ett dugg lik henne.

Jag talade väldigt långsamt och tydligt. ”Vem är min riktiga mamma?”

Mamma stelnade till. Först såg hon vettskrämd ut. Sedan blev hennes ansikte som en mask. Inga känslor. ”Det är ju jag”, sa hon. ”Vad menar du?” ”Inget.”

Jag vek undan med blicken och önskade att jag inte hade sagt något.

Mamma satte sig ner, hon höll fortfarande i stekpannan. ”Jag trodde inte att du brydde dig om det där”, sa hon.

Jag himlade med ögonen. ”Det gör jag inte.”

Mamma slevade upp äggröra på min tallrik.

8

Hemligheten.indd 8

2008-10-27 08:50:13

”Hur som helst kan jag inte berätta det. Det var en sluten adoption. Det betyder att parterna inte vet nåt om varandra.”

Hon reste sig, ställde tillbaka stekpannan på spisen och vände sig sedan mot mig igen. Hennes ansikte var bekymrat. ”Har nån sagt nåt i skolan?” ”Nej.” Jag hukade mig ner över min äggröra. Typiskt mamma att tro att någon annan hade satt griller i huvudet på mig. Som om jag behövde hjälp för att grubbla på det. ”Vad blir det för mat?”

Rory kom inrusande från trädgården, med de tjocka kinderna­ röda av kylan. Rory är åtta och en kopia av pappa. ”Mitt lilla provrörsmirakel”, brukar mamma kalla honom. Det är många otrevliga saker som växer i provrör, som jag ser det.

Rory stannade med en sladd vid bordet, sedan gjorde han en grimas. ”Äggröra är äckligt.” ”Inte lika äckligt som du”, sa jag.

Rory tog sin gaffel och stack mig med den. ”Aj. Mamma, han gör illa mig.”

Mamma blängde ilsket på oss. ”Sitt, Rory.”

Ibland undrar jag om hon tror att han är en hund. En gång hörde jag henne säga till en av sina vänner: ”Pojkar är som hundvalpar. Allt de behöver är kärlek och frisk luft. Flickor är mycket jobbigare.”

Varför valde hon mig – en flicka – från första början då?

När jag var liten brukade mamma alltid berätta om när jag blev adopterad – hur de valde mig ur någon sorts katalog. Det fick mig att känna mig speciell. Önskad. Nu låter det mer som 9

Hemligheten.indd 9

2008-10-27 08:50:13

en postorderklänning. En klänning som inte passade, men som det var för krångligt att skicka tillbaka. ”Får Jam komma hit sen?” frågade jag. ”När du är klar med läxorna – om det inte blir för sent”, sa mamma precis som väntat. ”Äggröran ser ut som dina spyor”, sa Rory.

Ibland hatar jag honom verkligen.

Jag mejlade Jam så fort jag kom upp igen. cs vi sen lr?

Han svarade inom några sekunder: r där vid 7.

Jag kollade klockan på datorn. Kvart över sex. Jag skulle aldrig bli klar med min uppsats på trekvart.

Vem är jag?

Adopterad. Försvunnen. Jag skrev orden i sökmotorns ruta.

Jag hade tänkt en del på det på sista tiden. Förra veckan hade jag till och med varit inne på några hemsidor med information om adoptioner. Jag satt där med svettiga handflator, bultande hjärta och magen hopsnörpt i en knut – vilket ju egentligen var helt vansinnigt. Jag menar, jag skulle ju knappast hitta en sajt där det stod: Lauren Matthews – klicka här för upplysningar om din adoption. Men ändå.

Och gissa vad jag fick reda på.

Att om jag ville veta något om mitt liv innan jag fyllde tre måste jag ha mammas och pappas tillåtelse.

Hur otroligt är det?

Mitt liv. Min identitet. Min bakgrund.

Men deras beslut. Även om jag frågade skulle mamma aldrig säga ja. Ni har 10

Hemligheten.indd 10

2008-10-27 08:50:13

ju redan märkt hur hon beter sig när jag vill prata om sådant.

Hennes ansikte ser plötsligt ut som en sprucken tallrik.

Det vore rätt åt henne om jag gjorde det ändå.

Jag klickade på sökknappen.

Adopterad. Försvunnen. Nästan en miljon träffar.

Mitt hjärta bultade. Jag kände hur magen knöt sig igen.

Jag lutade mig bakåt i stolen. Jag hade fått nog.

Jag slösade bara bort min tid och borde göra läxan istället.

Jag böjde mig fram för att klicka ner fönstret. Och det var då jag fick syn på den: Missing-Children.com. Försvunna barn.

En internationell hemsida för försvunna eller saknade barn.

Jag rynkade pannan. Hur kan en unge bara försvinna utan att dyka upp igen? Jag fattar att man kan tappa bort någon i fem minuter. Eller till och med en timme. Och jag vet att en del ungar försvinner när något psykfall kidnappar och mördar dem. Men mamma brukar säga att det bara händer en eller två gånger om året.

Jag klickade mig fram till sidan. En massa ansikten dök upp och försvann. Varje ansikte var stort som ett frimärke, och bilden på varje frimärke förvandlades till ett nytt ansikte efter några få sekunder.

Jag tappade hakan. Var alla de här försvunna barn? Jag såg en sökruta. Tvekade. Sedan skrev jag in mitt namn, Lauren.

Det låg ingen större eftertanke bakom. Jag kollade ju bara runt lite – för att se hur många försvunna flickor det fanns som hette Lauren.

Det visade sig vara etthundrasjuttiotvå. Flämt. Datorn frågade om jag ville förfina sökningen.

En del av mig ville sluta, men jag slog undan tanken. De framflimrande ansiktena på skärmen var inte som jag, ­adopterade 11

Hemligheten.indd 11

2008-10-27 08:50:13

med okänt förflutet. De var försvunna barn. Barn som bara hade ett förflutet.

Jag ville ändå se vilka som fanns där och la till min födelsemånad bland sökorden.

Lauren. Mars 1992.

Tre flickor som hette Lauren dök upp på skärmen. En var svart, försvunnen sedan hon var två månader gammal.

En var vit med ljust hår – hon såg ut att vara ungefär nio eller tio. Ja – hon hade bara varit borta sedan 2001.

Jag stirrade på det tredje barnet.

Martha Lauren Purditt Typ av fall: försvunnen, skadad, saknad Födelsedatum: 12 mars 1992 Nuvarande ålder: 14 Födelseort: Evanport, Connecticut, USA Hårfärg: brun Ögonfärg: blå Jag tittade på fotot ovanför texten. En knubbig, leende liten tjej. Sedan läste jag Saknad sedan: 8 september 1995.

Mindre än två månader innan jag blev adopterad.

Det kändes som om mitt hjärta slutade slå.

Födelsedatumet var några dagar fel. Och jag är ju från England, inte från USA som den försvunna flickan.

Så det var ju omöjligt. Eller?

Frågan sipprade in i minsta skrymsle i min hjärna, den vände­ mig upp och ner, in och ut, fyllde hela mig.

Kunde jag vara hon?

12

Hemligheten.indd 12

2008-10-27 08:50:13