I VÄNTAN PÅ BESKED FLYKTINGAR BERÄTTAR DORIS DAHLIN OCH PER-ERIK ÅSTRÖM
Utgivningen sker i samarbete mellan Libris förlag och Studieförbundet Bilda. Copyright © 2017 Libris förlag Text © Doris Dahlin Foto © Per-Erik Åström Omslag: Håkan Liljemärker Form inlaga: Victoria Bergmark Design Författarfoto: Rickard L Eriksson Bibelcitaten är hämtade från Bibel 2000 Tryck: Litauen 2017 ISBN 978-91-7387-604-9 www.libris.se
I väntan på besked Flyktingar berättar Doris Dahlin och Per-Erik Åström
I väntan 9 En gång var det fängelset 10 Nedslag i verkligheten 18 Några månader senare 20 Mobilerna 26 Genom en främlings objektiv 28 Ahmads och Ninars son Nasr 36 Senhösten 2016 38 Ännu en berättelse från det gamla fängelset 40 Löftena skola ej svika … 42 När det inte finns plats i härbärget 44 Då i vårt mörka hus 46 Vårvinterns alla frågor 48 Och så förändrades allt 52 Möten 54 Katter, utslaget hår, frihet och makeup 58 Röster 62 Fika och lagom 66 ”Why” – tillbaka i det gamla fängelset 69 Hurra 72 Framtid? 74 Långt bort och mycket nära 76 Våren 2017 78 I drömmarna springer hon åter 82 Det eritrianska landslaget i snöskor 84 När ett under sker 86 Ja, hon kan det! 88 Ett år har gått 92
”Flyktingar är inte siffror, de är människor med ansikten, namn, berättelser och borde behandlas därefter”, skriver påven Franciskus i en tweet.
I väntan
I väntan på besked om hon får stanna kvar i det land där bomber inte dagligen briserar i väntan på att någon ska prata med honom i väntan på att en mamma ska få komma till sitt barn i väntan på att få träffa den dotter som fötts medan han varit på flykt i väntan på att deras tvååriga pojke ska le igen i väntan på att någon ska orka lyssna på berättelsen om hur deras hus och arbetsplatser förintats av bomber, att någon ska orka se tårarna när han berättar om brodern som blivit skjuten i väntan på att någon ska förstå skräcken i att kanske bli utvisad tillbaka till ett land där man inte kommer att överleva i väntan på den livsavgörande intervjun med Migrationsverket i väntan på att få ett av alla de arbeten han sökt i väntan på att en dotter åter ska resa sig ur sängen, inte längre behöva sondmatas för att inte dö i väntan på att åter finna de barn och den man hon rycktes ifrån under flykten i väntan på att en syster ska få stanna i väntan på att bli hembjuden till en svensk familj i väntan på ett leende från en främling i väntan på att personalen inte ska ifrågasätta varifrån han fått jackan som den snälla tanten på biblioteket gav honom då han frös i väntan på att Migrationsverket ska tillåta en tv i samlingsrummet, ska tillåta möblerna de fått av kyrkan i rummet de anvisats i väntan på att få en egen dörr att stänga i väntan på tillstånd att få leva i väntan på att bli sedd som en människa
9
En gång var det Fängelse
Det gamla fängelset låg vid infarten till Härnösand och mitt emot fanns en lekpark där jag tyckte om att leka. Ibland tittade en del barn upp mot fängelset och vinkade länge. Vi undrade varför de vinkade när de kunde åkt karusell eller gungat. En dag såg vi män som vinkade tillbaka där bakom gallren i fängelsefönstren och en av mammorna berättade att barnen vinkade till sina pappor. Vi andra fortsatte åka karusell. Trängde in oss många barn på träbänkarna, medan en av oss sprang, sprang och satte fart på karusellen. När den gick tillräckligt snabbt kunde den som satte fart kasta sig upp och åka med. Och så gungade vi, de modiga så högt att de slog runt. På natten drömde jag om barnen som vinkade och jag tänkte att det var tur att min pappa inte satt där inne, så att jag kunde vara med honom i snickarboden, lära mig såga och borra och spika och måla, att han kunde berätta sagor för mig de kvällar han inte var full. Nästa kväll när mamma läste ”Gud som haver barnen kär” tillsammans med mig, fick fängelsebarnen komma med bland mamma, pappa, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, farmor och farfar som jag skulle välsigna i slutet av bönen. Jag tror inte att jag var rädd för fångarna, men
jag var rädd för att jag skulle åka in i fängelset. En kväll när jag åkt för fort med sparken och kört på en tant, sa mamma att gjorde jag det en gång till så skulle polisen hämta mig och jag skulle bli satt i fängelse. Än mer rädd var jag dock för kriget. På insidan av ytterdörren satt papperslappen om vad vi skulle göra om kriget kom. Det var nära då, på femtiotalet. Innan jag somnade planerade jag vilka tre saker jag skulle ta med mig om vi måste fly. Tre saker skulle man nog kunna ta. De flyktingar vi nu talar med har också tagit med saker, kanske fler än tre. En liten väska för hela familjen. ”Men när det blev för trångt på gummibåten slängde en av männen ner den i havet.” Ingenting kvar. Inte ens tre saker. Om det blev krig i Härnösand tänkte jag att vi kunde fly till moster Mary i Kramfors, fem mil bort. Tänker barnen som nu kommer hit från olika håll i världen att allt ska bli bra när de bara flytt hit? Var finns deras moster Mary? Som ung gjorde jag bibliotekariepraktik hos fångarna, de ville mest låna poesi men också tidningen ”Gårdar och gods”, där de dyraste gårdarna beskrevs. Något år senare gick jag med i en besöksgrupp som tog med de intagna på utflykter. 11
Ingen rymde någonsin, men en permissionshelg mördade en av de trevligaste sin flickvän. Så småningom övertalades jag av en av dem som var med i gruppen att bli hans övervakare när han skulle släppas fri. Först sa jag nej. Sedan sa jag ja, om det nu verkligen var så att han tänkte sluta knarka. Han lovade och höll så vitt jag vet sitt löfte. Och jag höll mitt, blev så småningom övervakare till fler och lärde mig att vi alla bär på en historia. I fängelset fanns då de som ville ont, andra som ville det goda men ständigt misslyckades och ytterligare andra som grep tag i halmstrån, reste sig och lärde sig att gå på nytt. Precis som i världen utanför. Per-Erik, som deltagit i intervjuer och som tagit alla foton i den här boken, växte också upp i Härnösand och har även han minnen från tiden då fängelset var fängelse. Då när han var verksam i KRUM – Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering – tog han dit Thorstein Bergman och dansband, ledde studiecirklar, fikade och pratade. Allt det där tänker jag på när fängelset blivit Waterfront och är ett privatägt boende för asylsökande. De som nu finns i fängelset gör det inte 14
för att de har begått ett brott. De bor där därför att de tvingats fly. Byggnaden ser likadan ut. Där inne finns, just när jag skriver det här, cirka 400 asylsökanden. Barn, ungdomar, familjer, ensamstående som flytt för sina liv, som inte vet om de får stanna. Kanske står där ett barn på andra sidan vägen, vinkar till fängelsefönstren, nej Waterfrontfönstren. Nu som då rör Per-Erik och jag oss i fängelset. Kan gå därifrån när vi vill, till lägenheter utan galler för fönstren, till våra foton och minnen som aldrig plötsligt kastats i havet av någon som kunde göra sig än mer pengar genom att lasta båten med en till person. De som finns där inne, de som finns på andra flyktingförläggningar och de som äntligen efter flera års väntan fått besked om att de får stanna, dem vill vi tillägna den här boken. Bakom varje bild, varje berättelse, en människa. Som du och jag.
I väntan på ett leende från en främling I väntan på att återfinna de barn och den man hon rycktes ifrån under flykten I väntan på den livsavgörande intervjun med Migrationsverket I väntan på att få ett av alla de arbeten han sökt I väntan på att deras tvååriga pojke ska le igen Under ett års tid besöker författaren Doris Dahlin och fotografen Per-Erik Åström flyktingförläggningar i sin gamla hemstad Härnösand. Här möter de flera av de personer som under 2015 och 2016 tar sin tillflykt till vårt land. Några av deras berättelser finns nu samlade i den här boken. Som femårige Nasr som flydde med sina föräldrar från Syrien när bomberna föll alldeles intill både deras bostad och hans dagis. De ville inte fly, men nu har Nasr lärt sig säga: ”Hej då, vi ses imorgon” – en påminnelse om att det ändå finns en morgondag. ”De som finns där inne, de som finns på andra flyktingförläggningar och de som äntligen efter flera års väntan fått besked att de får stanna, dem vill vi tillägna den här boken. Bakom varje bild, varje berättelse, en människa. Som du och jag.”
doris dahlin är författare. Hennes senaste roman Himlen bar inga moln gavs ut 2015. På Libris har hon tidigare gett ut boken Drunkna inte i dina känslor tillsammans med Maggan Hägglund. per-erik åström är fotograf och
journalist. Han har under många år arbetat för Rädda Barnen.