9789152634752

eb

i s kop

2016

tebo

k

f

as

en s

채rk

Anna Alebo En Gud p책 kn채

Anna Alebo En Gud p책 kn채

Ärkebiskopens fastebok kan läsas enskilt eller tillsammans med andra.

I boken finns samtalsfrågor. Kontakta studieförbundet för samverkan kring din samtalsgrupp eller studiecirkel.

Sensus erbjuder mötesplatser för lärande, upplevelser och gemenskap och har ett brett utbud av cirklar, utbildningar och kultur över hela landet.

Besök gärna www.sensus.nu

© 2015 Anna Alebo och Verbum AB Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Omslag, grafisk form och bild s. 18 Tomas Einarsson Tryck Balto Print, Vilnius, Litauen 2015 isbn 978-91-526-3475-2 Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

Ärkebiskopens förord 7 Inledning: Labyrinten (askonsdagen) 9 1. Längtan ( första söndagen i fastan) 21 2. Tecken (andra söndagen i fastan) 35 3. Uppbrott (tredje söndagen i fastan) 49 4. Vandring (midfastosöndagen och fjärde söndagen i fastan) 63 5. Korset (stilla veckan) 83 6. Sändning (påskdagen och annandag påsk) 103 Epilog: Anna vandrerskan (andra söndagen i påsktiden) 123

Ärkebiskopens förord

Denna lilla bok är den fjärde i serien Ärkebi­ skopens fastebok. Som dess föregångare är den tänkt som en inspiration och ledsagare genom årets fastetid, och givetvis även tiden därefter om så önskas.

Fastetiden är en inbjudan att växa i kärlek.

Det kan börja med att tänka över hur vår kärlek till våra närmaste ser ut, hålls vid liv och fördjupas. Det inkluderar också kärleken till våra medmänniskor som finns som främlingar bland oss och till vår nästa som finns långt borta. Det berör till och med orden om att älska våra fiender och be för dem som förföljer oss (Matteusevangeliet 5:44).

Och senast då har vi i vårt kärleksliv hamnat i frågan om hur vi älskar Gud. Vilken omsorg får vår kärlek till Gud? Gud som är större än alla våra gudsbilder – den tanken för oss ofrånkomligen till Jesus, som för oss 7

kristna är den BILD av Gud som rätteligen stavas med stora bokstäver. Hur kan vi inte bara följa Jesus utan också älska honom? Årets fastebok är skriven av prästen Anna Alebo i Lunds stift. Sedan många år har hon arbetat med pilgrimsvandringar i Svenska kyrkan. Pilgrimsvandrandets rytm känns igen i fastebokens berättelser.

Du kanske läser denna bok i ensamhet eller tillsammans med andra. Oavsett vilket, så hoppas jag att du i din tro blir minst lika mycket stärkt, utmanad och tröstad som jag blev. Kärlekens väg är den bästa som vi kan gå, trots allt!

Jag önskar dig en välsignad fastetid 2016. + Antje Antje Jackelén, ärkebiskop

PS. Tio kronor per såld bok går till fasteinsamlingen för Svenska kyrkans internationella arbete.

8

Inledning

l a by r i n t en Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar.

Psaltaren 25:4 Utanför Lunds domkyrka finns en labyrint.

I den annars så regelbundna stenläggningen ligger den som en överraskning under lunda­ bons fötter. Tidigt i soluppgången och på kvällen i lyktors sken vandrar människor i labyrinten – tyst, långsamt och i bön. Mitt på dagen fylls labyrinten av barnafötter. Ofta är det barnet som får syn på labyrinten och den vuxne i barnets sällskap som lite dröjande följer med. Barnet tackar genast ja till labyrintens inbjudan och kastar sig in i äventyret.

Den vuxne väntar hellre utanför och passar på att svara på mejl och sms i sin smartphone 9

eller uppdatera sin status på facebook med en bild på sitt labyrintlekande barn. Men det finns förstås undantag. Från mitt fönster på Pilgrimsplats Liberiet såg jag en dag ett tvillingpar i sjuttiofemårsåldern som upptäckte labyrinten. Vandringen inleddes på ett vuxet och stillsamt sätt. Värdigt och i eftertanke satte de långsamt en fot framför den andra. Det varade inte särskilt länge.

Vägens vindlingar väckte lusten till lek och snart sågs tvillingarna jaga varandra genom labyrinten i för dem högsta möjliga fart. När de nådde mittpunkten stannade de båda där, skrattade högt och kramade om varandra. En annan dag tröttnade två sjuåriga flickor på att springa fort och bestämde sig i stället för att gå så långsamt de bara kunde. Ur korgen vid labyrintens öppning hade de noga valt var sin passande sten som de bar genom labyrinten i sina små händer. I labyrintens mitt föll de med stort allvar på knä och lade den lilla stenen mitt i korset. I bön.

Labyrinten väcker både fnittrig, bubblande glädje och djupaste allvar. Det viktigaste är att inte stå vid sidan av utan ge sig in i den.

I engelskan finns två olika namn för labyrint: maze och labyrinth. I en maze finns 10

irrgångar och återvändsgränder och det är lätt att gå vilse. Hela tiden måste vandraren vara uppmärksam och beredd att välja en annan väg. I en labyrinth finns det däremot bara en enda väg. Den går ömsom motsols och ömsom medsols, men inga val behöver göras. Det enda som krävs är att vandraren sätter den ena foten framför den andra. Om och om igen.

Vägen är given. Det är bara att följa. Ibland svänger vägen i nittio grader och vandraren förlorar målet ur sikte. Precis som det är ibland i livet när vi varken ser mål eller mening med våra dagar här på jorden. I stunder när vi sviktar i vår tro. ”Bara fortsätt vandra”, säger labyrinten till vandraren. ”Håll dig i rörelse så kommer du snart se målet igen.”

Labyrinten i Lund är en labyrinth. I mitten finns ett svart kors av granit nedlagt i den grå stenläggningen omgivet av tre cirklar av mäs­ sing. Förebilden är ett kors inhugget i en nisch i norra kapellet i domkyrkans krypta. Detta är domkyrkans äldsta bevarade symbol och har blivit signum för Lunds stifts pilgrimer.

Att vandra in mot labyrintens mitt är alltså att vandra in mot korset. Till Jerusalem. På medeltiden sågs en vandring på knä i en labyrint vara lika mycket värd som en pilgrims11

vandring till den heliga staden. De som inte hade tid eller råd att ge sig av i månader på vandring kunde på det sättet ändå nå platsen där Jesus blev korsfäst, begravd och uppstod ur dödens mörker.

Labyrintens mittpunkt ute på domkyrko­ platsen ligger alldeles i höjd med mittskepps­ altaret inne i katedralen. Sida vid sida ligger de. Domkyrkan och labyrinten. De berättar båda om Gud men talar helt olika språk.

Domkyrkan kan ingen missa. Hon är stor, mäktig, tydlig. Labyrinten däremot missar många. De flesta går förbi. För att se den behövs ett särskilt öga. Barnets blick eller kanske den sökandes, längtandes och väntandes blick. Den som är öppen för en överraskning.

Medan domkyrkan talar med hög röst talar labyrinten lågmält om sin och Guds existens.

Snarast viskar. Den har inga uppstickande kanter att snubbla över. Det går bra att dra sin hjulförsedda resväska genom labyrinten på väg till järnvägsstationen eller cykla rakt över mittpunkten på väg till jobbet. Ja, det går till och med att köra bil över labyrinten utan att märka någonting alls.

Det är nyttigt för en mäktig katedral att leva nära en labyrint. Katedralen är viktig.

12

Jesus vandrade till templet, sin tids katedral, för att fira de stora judiska högtiderna. Han gick också regelbundet till synagogan. Jesus levde i bönen, berättelserna, riterna. Men han var inte bara inne i de heliga rummen. Han vandrade på torgen, över ängarna, i bergen och på gatorna. Där mötte han människorna mitt i deras vardagsliv. Så är det fortfarande.

Labyrinten påminner om att mötesplatsen med Gud finns överallt. Jesus möter oss på ett särskilt sätt i mässan inne i kyrkan men också på torgen, ängarna, bergen och gatorna. Ofta överraskande, mitt i vardagens vandring. I mitt vanliga liv. Vännen söker efter oss, längtar efter att vi ska upptäcka honom. Men vi är ofta alltför upptagna med annat för att lägga märke till honom. ”Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?” frågar Paulus korinthi­ erna.I Mycket som sker i kyrkan är stort och viktigt. Det får stora rubriker och syns lika tydligt i världen som en mäktig katedral. Men det allra viktigaste i kyrkan syns inte och får inga stora rubriker. Det är allt det som sker inne i labyrinten. Labyrinten är symbolen I. Andra Korinthierbrevet 13:5

13

för platsen i människans inre ”där de mycket hemliga mötena mellan Gud och själen äger rum” som Teresa av Avila beskriver i Den inre borgen.I När Mästaren och Människan möts sker det ofta i det tysta, i det fördolda. Längst in. Utan dessa möten finns ingen kyrka. Att våra själar nuddas av himlen är viktigast av allt. Bara så kan himlens förvandlande kärlek nå oss, och genom oss nå andra.

Labyrinten och människan har följts åt i flera tusen år. Den äldsta kända labyrinten i kristen kontext anlades på 300-talet i Sankt Reparatusbasilikan i Chlef, norra Algeriet.

Under 1100- och 1200-talet fick många av de stora katedralerna i Europa laby­rinter lagda i stenläggningen på golvet eller i form av väggmålningar. Den mest kända är den sköna labyrinten i golvet i katedralen i Chartres i Frankrike från 1200-talet. Även i Norden finns exempel på labyrinter i medeltida kyrkor, men motivet blev aldrig lika populärt som i kontinentens kyrkor.II På senare år har nya labyrinter anlagts vid kyrkor som till exempel Sankt Matteus kyrka I. Teresa av Avila, Den inre borgen, s. 23. Karmeliterna 1990 II. Swärd, Maria, I skydd av labyrinten. Labyrintmålningar i tre medeltida danska kyrkor, s. 40. Examensarbete vid CTR Lund vårterminen 2012

14

i Malmö, Sankt Olofs kyrka på Österlen och domkyrkorna i Linköping, Skara och Lund.

På många håll där labyrinter finns i eller intill kyrkor vandrar kristna som en del av förberedelsen under fastetiden. Vandringarna sker under bön och meditation.

När en präst i England upptäckte att det fanns en labyrint bredvid hans församlingskyrka bestämde han sig för att göra en kort vandring varje dag under hela fastetiden. Med sig bar han dagens bibeltext. Vandringarna hjälpte honom att djupna i gemenskapen med Jesus på hans vandring mot Golgota.

En labyrintvandring är en pilgrimsvandring med alla dess delar fast i koncentrerad form. Det kan tyckas vara en synnerligen kort pilgrimsvandring, men med öppet sinne för Guds närvaro i varje steg och andetag kan en femton till trettio minuters labyrintvandring vara förvandlande. Jag är inte riktigt samma människa när jag lämnar labyrinten som när jag vandrade in i den. ”Pilgrimsvandring handlar inte om att gå långt utan att gå djupt”, som förre domprosten i Lund, Håkan E Wilhelmsson, så vist brukar säga. ”Ni alla som törstar, vet att källan med det levande vattnet behöver ni inte söka långt 15

borta. Den väller upp helt nära er, i det närvarande ögonblicket”, skriver jesuiten JeanPierre de Caussade på 1700-talet.I Han talar om det närvarande ögonblickets sakrament.

Gud är närvarande i varje stund och längtar efter att vi ska upptäcka Närvaron, så att Gud kan berätta för oss om alltings helighet och sammanhang.

Hos dig är livets källa.

Psaltaren 36:10

l a by r i n t va n dr i ng som en bil d av li v et me d gu d Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen.

Psaltaren 130:6 Labyrinten är en bild av människans fysiska livsvandring. Vi är alla på väg genom livet, oavsett om vi vandrar eller sitter stilla. Vi föds, lever och dör.

I. de Caussade, Jean-Pierre, Överlåtelsen åt Guds försyn, s. 53.

Artos 2012

16

Men labyrinten är mer än så. Vi är inte bara vandrare genom livet, vi är också pilgrimer. En pilgrim är inte en särskild sorts människa. Varje människa är en pilgrim. Gud har lagt ner en längtan efter sig själv i varje människosjäl. En del upptäcker denna längtan mycket tidigt. För andra kan det ta nästan ett helt liv.

Labyrinten är ett redskap för den som under fastetiden vill reflektera över sitt liv med Gud. De olika delarna på vandringen är Längtan Tecken Uppbrott Vandring Korset Sändning Vägen vandras inte bara en gång. Den är snarare som en spiral. Om och om igen i livet upptäcker jag min längtan, ser tecken, bryter upp, vandrar vägen, når målet, korset, och blir sänd. Varje gång är jag förändrad en smula.

Vägen djupnar.

Jag behöver regelbundet se tillbaka på min livsväg som en övning i att upptäcka hur Gud 17

hela tiden är med. Hur har min vandring med Gud hittills sett ut? Var befinner jag mig just nu? Vilken är min djupaste längtan? Vilken är Guds djupaste längtan? Vilka val måste jag göra om jag vill vara fri att följa Jesus? Vad ska jag avstå? Vad ska jag ta emot?

Välkommen till fyrtio dagar av fasta och vandring. Läs gärna inledningen om labyrin­ ten på askonsdagen och därefter några berät-

En trojaborg kan enkelt skapas både inomhus och utomhus genom att rep läggs ut i labyrintform.

18

telser varje vecka enligt kapitelordningen i innehållsförteckningen. Om du läser boken tillsammans med andra kan gruppen mötas en gång i veckan och samtala om det som väckts i mötet med berättelserna, bibeltexterna och veckans gudstjänster. Frågorna efter varje kapitel kan vara en utgångspunkt både för enskild reflektion och i ett gemensamt samtal.

Kanske finns det en labyrint i närheten som du eller gruppen kan vandra i och i bön överlämna till Gud det som väckts under faste­ veckan. Har du lust kan du göra en tillfällig labyrint av en så kallad trojaborg, se bilden här intill. Det går också bra att använda den fantasi Gud gett dig och helt enkelt föreställa dig labyrintens vindlingar för ditt inre.

Led mig i din sanning, lär mig, du som är min Gud, min räddare.

Psaltaren 25:5

19

k a pit el 1

Längtan

När pilgrimen snörar kängorna och greppar pilgrimsstaven för att ge sig av på vandring längs en pilgrimsväg eller sveper kappan om sig för att för första gången vandra till en kyrka för att fira gudstjänst, har pilgrimen redan sedan länge varit på väg. Varje vand­ ring med Gud börjar med att pilgrimen anat en längtan. Den kan anas i männi­ skans innersta rum som en ton, en sång, en närvaro. Den sången har barnen lättare att uppfatta än många vuxna.

21

dör r en Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.

Psaltaren 143:6 När jag var fem år fick jag syn på en dörr jag aldrig tidigare sett. Det var i badrummet på äpplegården Gladeholm på Österlen i sydöstra Skåne. Väggen ovanför badkaret brukade bete sig som en helt vanlig vägg. Den var slät och målad i gult.

Nu såg jag att det fanns en dörr ovanför det ljusgröna badkaret. Dörren satt alldeles för högt för en liten femåring. Med bultande hjärta började jag klättra upp på badkarskanten för att nå dörrhandtaget. Jag anade att det fanns en värld därinne som jag bara måste få vandra in i och undersöka.

Så hejdade jag mig. Vad skulle mor säga om jag plötsligt var försvunnen? Säkert bli orolig.

Bäst att först visa vart jag tänkte ta vägen.

Mor var i sovrummet intill och städade. Hon stängde av dammsugaren och tillsammans skyndade vi oss in i badrummet. Jag minns min iver. Jag var lycklig. Kanske kunde mor

22

och jag krypa in genom den underbara dörren tillsammans.

Men nu var dörren borta. Ovanför badkaret fanns en helt vanlig gulmålad vägg. Hemligheten förblev en hemlighet.

Detta är ett av mina tydligaste minnen från barndomen. Vad var det egentligen som hände? Vad var det jag såg? Jag kan inte förklara och jag vill nog inte heller.

Hoppet om att få se dörren en gång till var så starkt att jag ofta kikade in i badrummet på väg genom hallen. Jag var beredd. Nästa gång skulle jag inte missa världen innanför genom att tveka. Jag skulle genast vrida om handtaget och kliva in, men dörren kom aldrig mer att visa sig för mig.

Jag blir inte fri från dörren jag en gång anade. Hur mycket mitt vuxna ”Jag” än tjatar om synvillor och om barns livliga fantasi står femåriga Anna fortfarande framför den oöppnade dörren och förundras, längtar och ler. Hon vet att dörren är på riktigt och att tillvaron inte är platt som en pannkaka som de vuxna verkar tro. För hon är ett barn och därmed obegränsad av vad vuxenögat menar är möjligt och omöjligt. Ännu rör hon sig

23

fritt i en tillvaro med många olika dimensioner. Hon leker, söker, följer och doppar frimodigt tån i tillvarons oändliga djup.

Så vänder hon sig om och ser på den vuxne som står i dörröppningen bakom henne. Den vuxne är nu jag. ”Du kommer aldrig glömma dörren du såg”, säger femårs-Anna till mig. ”Den kommer att påminna dig så länge du lever om att tillvaron är mycket mer än vad ett vuxenöga kan se. Kanske kan den ge dig lite hopp. Den kommer säkert hjälpa dig att aldrig sluta längta. Det är en himladörr, ser du.”

Portar, öppna er vida!

Psaltaren 24:7

fa r fa r pilgr im Om jag ändå hade duvans vingar!

Då flög jag bort för att finna ett bo.

Psaltaren 55:7 En av de första dagarna i juli 1920 kom en ung man vandrande längs stranden söder om berget Stenshuvud på Österlen i Skåne. Han 24

hade cyklat och gått längs havet den femton kilometer långa vägen från Simrishamn. De närmaste dagarna skulle han bo vid bergets fot i ålafiskarnas gamla stenhus tillsammans med några vänner.

Dagarna vid havet för snart etthundra år sedan finns bevarade i en dagbok. I alla år har jag sett boken ligga i bokhyllan hemma på gården. Handstilen var svårläst och orden alltför gammalmodiga för ett barn, men det räckte att titta på den. Boken omgavs av ett skimmer.

Dagen kom när jag äntligen kunde läsa berättelsen. Förväntan var stor. Vad var det för märkvärdigt männen hade upplevt den 5–16 juli 1920 vid bergets fot?

Jag blev snopen. Boken handlade om konst­ en att öppna en konservburk, hur det är att leva utan klocka och låta solen bestämma dygnets rytm och naken hoppa i havet i gry­ ningen när det stora eldklotet stiger vid horisonten i öster. Om njutningen i att vakna till doften av nykokt kaffe bryggt på en AGA-spis och sedan ägna en hel dag åt att vandra två mil för att posta ett brev. Lyckan i att komma över två liter jordgubbar och fem liter mjölk på en bondgård. Om att koka rabarbergröt, och diskussionen under tiden om gröten be25

Ä R K EBISKOPENS FA ST EBOK 2016 I Guds rike finns ingen tid. Det finns bara ”nu”.

Just nu faller Jesus på knä framför mig med en handduk om livet och bara ett tvättfat mellan oss.

Vägen fram till påsk är fastan, 40 dagar lång – och Anna Alebo berättar om hur vi kan gå den som pilgrimer. Hon tar labyrinten utanför Lunds domkyrka till hjälp och leder oss fram till mötet med Jesus och skärtorsdagens måltid där vi alla får vara med.

anna alebo är präst i Lunds domkyrko­ församling och arbetar vid pilgrimsplatsen där, med pilgrimsvandringar och på Killans bönegård. Hon har tidigare skrivit boken Vandra med Frälsarkransen.

En Gud på knä är den fjärde boken i serien Ärkebiskopens fastebok för enskild eller gemen­sam reflektion. Antje Jackelén har skrivit bokens förord, och för varje såld bok går tio kronor till Svenska kyrkans faste­ insamling. isbn978-91-526-3475-2

9

789152

634752