9789144094779 by Smakprov Media AB

David Wästerfors

Fängelsebråk

| Fängelsebråk

David Wästerfors är docent i sociologi och forskare vid Lunds universitet.

Fängelsebråk Analyser av konflikter på anstalt

Analyser av konflikter på anstalt Finns det plats för bråk på en kriminalvårdsanstalt? Råder inte hård kontroll på fängelser? Medier rapporterar ibland om upplopp, rymningar och sönder slagna avdelningar. Denna bok tar läsaren bakom rubrikerna och låter intervjuade intagna och vårdare själva berätta om fängelsebråket: allt från molande missnöje till hämnden med järnröret i verkstaden. Författaren vill visa hur den påtvingade intimitet som präglar ett modernt fängelse skapar säregna mönster av både stridslust och behärskning. När muntliga berättelser analyseras i detalj får vi inblick i både vardagliga dispyter och vardagligt lugn. Boken innehåller också en diskussion om tidigare forskning om fängelser och konflikter, inklusive känslor, våld och mobbing. Denna nya upplaga – vars text har förfinats av författaren – inleds med ett nytt förord av kriminologen Tove Pettersson. Boken riktar sig till utbildningar inför arbete i anstalts- och institutionsmiljöer samt studenter i kriminologi, socialt arbete, etnologi, socialantropologi och sociologi.

Andra upplagan 2:a uppl.

Art.nr 32754

David Wästerfors

www.studentlitteratur.se

978-91-44-09477-9_01_cover.indd 1

2013-12-10 15.47

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus Presskopias skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 32754 ISBN 978-91-44-09477-9 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2007, 2013 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Del av målning av Lisbeth Sandvall Printed by Holmbergs i Malmö, Sweden 2014

32754_Wasterfors.indd 2

2013-12-20 11.41

Innehåll

Författarens förord 5 Förord till andra upplagan 9 K apitel 1

Inledning 13

Analytisk ram 17 K apitel 2

Forskning om fängelser och bråk 23

Foucault och disciplinen 23 Sykes och fångarnas samhälle 27 Mobbing bland fångar 32 Känslorna, moralen och manligheten 40 Christie och fängelsets popularitet 49 K apitel 3

Interaktionistiska analyser 53

Intervjuer och interaktionism 53 Att ställa till bråk 56 Invitationer 56 Uppladdningar 68 Sammanfattning 80 Att behärska sig 81 Hålla huvudet kallt 81 Anstaltens stillhet 87 Sammanfattning 94 © F ö r fat ta r e n och S t ud e n t li t t e r at u r

32754_Wasterfors.indd 3

2013-12-20 11.41

Innehåll K apitel 4

Avslutning 95

Självet 96 Institutionen 99 Manlighet 100 Slutord 101

Appendix: Material och metod 103 Referenser 109 Register 113

32754_Wasterfors.indd 4

2013-12-20 11.41

Förfat tarens förord

De väsnas ofta för att skrämma tiden in i snabbare lunk. Tomas Tranströmer i ”Fängelse. Nio haikudikter från Hällby Ungdomsfängelse” (1959)

I’ve got to live here, I’ve got to put up with it, but I don’t have to put up with you. Intervjuad intagen i Gresham M. Sykes studie ”The Society of Captives” (1958)

Ordet bråka är sannolikt en avljudsform av braka, kan man läsa i Svenska Akademiens ordbok. Det är kanske inte förvånande. Att gräla är förknippat med oväsen, ungefär som betydelsen av braka: något ger ifrån sig ett kraftigt knakande ljud, något faller samman eller brister med ett buller. Även näraliggande ord tar fasta på det som låter – väsnas, dundra, skräna – som om de påminde om att ett bråk kan ge sig tillkänna först och främst genom särskilda ljud. Allt är tyst och lugnt tills någon höjer rösten. Uppmärksamheten dras dit, aktörer mobiliseras, positioner intas, stridens mening tillverkas. Med ens blir det uppenbart var vi befinner oss; det sociala sammanhanget blir synligt. Ett bråk (och ett brak) utgör en händelse. Även om det känns upprivande att befinna sig i en sådan händelse kan den snarare te sig intressant om den betraktas utifrån. Vad är poängen med den där sammandrabbningen? Hur började den? Kunde den ha undvikits? I stundens hetta, däremot, kan bråket bli alltför påträngande för sådana frågor. Bullret är som värst, och laddar en som mest, när man befinner sig nära själva ljudkällan – eller när man är ljudkällan.

32754_Wasterfors.indd 5

2013-12-20 11.41

Författarens förord

Förhoppningen med denna bok är att återge något av både bullret och reflektionerna kring konflikter såsom de utspelar sig en speciell miljö: svenska kriminalvårdsanstalter. Med hjälp av röster från intagna och vårdare försöker jag förklara både stundens hetta och stundens upprinnelse, både den omedelbara konfliktsituationen och dess institutionella bakgrund. Jag visar också att sådana interaktionistiska och situationella analyser av fängelsebråk är sällsynta i tidigare forskning.1 Andra intressen än intresset för människors samspel och sociala miljö har varit drivande. Ytterligare en förhoppning är att boken används i såväl praktiknära som teoretiska kurser. I yrkesutbildning om kriminalvård och behandling är relationen mellan vårdare och vårdtagare själva grundbulten, och konflikter är onekligen en aspekt däri. I ämnen som kriminologi, sociologi och socialt arbete är fängelsevärlden en stående referens och ett självklart studieobjekt. Men representeras här även dynamiken bakom anstalternas murar, och inte bara murarna? När jag föreläst utifrån tidigare versioner av denna text tycks både studenterna och jag särskilt intresserat oss för samspelet mellan intagna och vårdare, som om man vore van vid att inte räkna med detta samspel utan snarare betrakta fängelset som en grå och deprimerande bunker, ett slags orörlig slutstation. Det finns all anledning att ifrågasätta denna bild. Fängelsevärlden framstår snarare som händelserik, även då ”ingenting” händer, eftersom förverkligandet av lugn och stillhet förutsätter en viss aktivitet. Bokens bakgrund är ett mindre forskningsprojekt kallat ”Fängelsebråkets interaktion och symbolik”, finansierat av Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi. Under 2004 och 2005 arbetade jag i detta projekt tillsammans med professor Malin Åkerström vid Lunds universitet och skrev slut ligen en rapport. Projektet omfattade både något speciellt (anstaltsliv) och något allmänmänskligt (bråk) som var svårt att inte fortsätta idissla även efter att rapporten hade skrivits och projektet avslutats. Denna bok är resultatet av fortsatt idisslande. Den består av omarbetade analyser från rapporten och en mer inträngande behandling av tidigare forskning. Med tiden som bundsförvant

1 Ett undantag är Odd Lindbergs (2005) studie av ett svenskt kvinnofängelse som bland annat utgår från Randall Collins teori om interaktionsritualer och som jag berör i kapitel 2.

32754_Wasterfors.indd 6

2013-12-20 11.41

Författarens förord

fann jag det också lättare att förklara saker jag tagit för givet, varpå texten som helhet kunde vecklas ut till en liten bok. En rad personer har bidragit med värdefull hjälp. Intagna och vårdare har delat med sig av tid och erfarenheter. Kriminalvårdsanstalter har gett tillträde för besök och intervjuer. Jannika Kristensson har med stor självständighet utfört nio av intervjuerna, inklusive kontaktskapande och utskrifter. Även Petra Nordqvist har hjälpt till med utskrifter och kommentarer av intervjuer. Folklivsarkivet i Lund ställde tidigare utförda intervjuer med pensionerade fångvaktare till förfogande. Louise Svensson och övriga deltagare i arbetsgruppen ”Identitet och social interaktion” under Sociologförbundets konferens i Skövde 2005 har bidragit med synpunkter och uppmuntran. Ytterligare en konferens i San Francisco, anordnad av Society for the Study of Symbolic Interaction 2004, gav stoff och inspiration till arbetet. Inspirerande var också den doktorandkurs om interaktionism som Carl-Göran Heidegren och jag höll i Lund våren 2006. Den första rapporten kommenterades av flera skarpögda läsare som på så sätt har bidragit även till denna bok: Malin Åkerström, Katarina Jacobsson, Agneta Mallén, Johan Asplund, Goran Basic och Peter Santesson-Wilson. Katarina Jacobsson har också särskilt granskat avsnittet om tidigare forskning. Några studenter i kriminologi- och metodkurser har berättat om minnen från anstaltsliv i samband med undervisning och min bror, sedan många år anställd i kriminalvården, har bidragit med uppslag och kunskap. Ekonomiskt stöd har getts av Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi och Lars Johan Wallmarks stipendiefond. Till alla vill jag rikta ett tack! *** Det är glädjande att Studentlitteratur beslutade sig för att ge ut denna bok på nytt. Titeln till trots rymmer den fynd och infallsvinklar av mer allmänt slag, för den sociologiskt och socialpsykologiskt intresserade läsaren. I någon utsträckning förhåller sig ju intagna och vårdare till fängelset som medborgaren till samhället och dess institutioner. I denna upplaga har jag gjort några mindre ändringar. Jag har ändrat formuleringar här och där och utvecklat tankegången en aning i början av kapitel 3. I kapitel 2 har jag lagt till några stycken om Randall Collins (2008) © F ö r fat ta r e n och S t ud e n t li t t e r at u r

32754_Wasterfors.indd 7

2013-12-20 11.41

Författarens förord

bok om våld. Jag har också försökt städa bort små oklarheter i hela texten. Ett index har tillkommit. Sedan boken skrevs har jag fortsatt mina studier av mellanmänskliga konflikter i statlig ungdomsvård, framför allt med observationsmaterial (Wästerfors 2009, 2011). Jag har också uppmärksammat skapandet av sociala band och konstruktioner av hemlikhet i denna anstaltsliknande miljö (Wästerfors 2012, 2013) samt kampen om skolarbete för unga kriminella (Wästerfors 2014). Malmö i september 2013 David Wästerfors

32754_Wasterfors.indd 8

2013-12-20 11.41

Förord till andra upplagan

I sin beskrivning av bråk och bråksituationer i fängelset tar David Wästerfors redan från bokens första sida ett stadigt tag i den sociologiska blicken och släpper den aldrig boken igenom. Han vänder sig mot att lyfta ut aktörer ur deras sociala sammanhang och att beskriva dem som att de är vissa egenskaper (bråkig, aggressiv osv). Istället bör vi söka förklaringar i interaktioner mellan människor. I en tid där fängelset (och andra liknande institutioner) och de som befolkar dem allt mer individualiseras och patologiseras är detta en välkommen blick. Den är också väsentlig och jag vill ta ett exempel från boken för att visa varför. På s. 68 skriver David Wästerfors om skillnaden i att se en person som att den är en bråkstake och att se någon som blivande stridslysten eftersom den situation han eller hon befinner sig i uppmuntrar till det. De olika synsätten för med sig en mängd olika implikationer, exempelvis för hur människor betraktas: som att de har vissa fasta (mer eller mindre oföränderliga) karaktärsdrag eller som komplexa personer som agerar olika beroende på sammanhang och hur andra personer agerar. Men de för också med sig helt olika sätt att som personal på institutioner av detta slag hantera och förhålla sig till potentiella bråksituationer. Även om Wästerfors med sin bok vill bidra till hur arbetet vid fängelser urformas uppfattar jag det inte som hans primära syfte är att komma med sådana förslag. Likväl får boken sådana implikationer. Om personer betraktas som att de är bråkstakar så ger det vissa signaler om vad som behöver göras för att förhindra bråk vid anstalter. Om blicken istället fästs vid vilken typ av situationer som bidrar till att personer blir eller kan bli stridslystna, blir implikationerna för hur bråk undviks helt andra. Inte minst blir personalen synliggjord och en del av situationen med det senare angreppssättet. Kanske är det så att alla bråk

32754_Wasterfors.indd 9

2013-12-20 11.41

Förord till andra upplagan

inte är av ondo utan kan fylla viktiga funktioner inom ramen för en total institution? Boken, som är föredömligt lättläst, borde vara en självklar läsning för alla som forskar om och arbetar inom kriminalvården. Men nyttan av den begränsas inte bara dit. Som Wästerfors själv påpekar är fängelset en speciell plats men också en del av samhället. Det finns även andra sammanhang där lärdomar från denna studie kan vara till nytta. Tankarna går förstås till andra totala institutioner. Särskilda ungdomshem är ett exempel på sådana institutioner och även om Wästerfors gjort andra empiriska studier på sådana hem tror jag att de som arbetar på dessa institutioner också kan finna det värdefullt att läsa denna bok. Det finns också andra yrkesgrupper, som inte själva arbetar vid totala institutioner men som i andra sammanhang kommer i kontakt med personer som har varit vid sådana institutioner eller placerar personer vid sådana institutioner. Jag tänker närmast på socialsekreterare men det finns fler yrkesgrupper än så. Det är min övertygelse att även personer inom dessa områden kan få ut mycket av att läsa Wästerfors bok om fängelsebråk. Ett exempel är socialtjänstens blick – omsorgsblicken och den hjälpande blicken – som allt mer ska evidensbaseras. Där bör vi synliggöra och granska makten som kommer med att vara den som ska göra gott, i samhällets tjänst, men inte alltid i enlighet med viljan hos den som ska ”hjälpas”. Jag är inte motståndare till evidensbasering, även om det är viktigt att hålla i åtanke att allt inte går att mätas på det sätt som ett allt för snävt evidensperspektiv riskerar att kräva. Framför allt är jag inte motståndare till att integritetskränkande insatser granskas noga med avseende på vilka effekter de får för dem vars integritet kränks. Som kriminolog är en väl medveten om att insatser av det slaget inte sällan har oönskade och skadliga effekter. Det är alltså viktigt att se vilka effekter olika insatser ger för dem de berör. Men i en tid när det fokuseras allt mer på den typen av information blir det viktigt att också andra blickar på insatserna tillåts, eftersträvas och får betydelse. Wästerfors bok är ett sådant bidrag och inte enbart begränsad till fängelsets område. Wästerfors talar också om vad han träffande nog kallar för fängelselugn. Han synliggör hur vardagen i fängelset också utgörs av lugn, trots dess associationer till bråk och konflikter, men också att lugnet innebär olika former av aktivitet. Den typen av upptäckter har inte sällan genererats vid etnografiska studier. Som när etnografer konstaterat att storstadens gäng, dess rykte om 10

32754_Wasterfors.indd 10

2013-12-20 11.41

Förord till andra upplagan

fara, tuffhet och action till trots, till stora delar består av väntan och att hänga med varandra utan att något actionfyllt händer. Det är helt enkelt många gånger en ganska långtråkigt tillvaro. Detsamma gäller för polisarbete, också associerat med dramatiska händelser och action, men i vardagen ofta det motsatta. Wästerfors, som är en van etnograf, har förstås redan denna typ av insikter och förmår synliggöra detta även i ett intervjumaterial, något som också kan vara betydelsefullt för vardagen vid våra fängelser. Uppfattningen om vad som föregår inom en viss verksamhet har potential för att få betydelse på många sätt. Ett enkelt exempel från kriminologins värld är media och brott. Brottslighet har ett stort nyhetsvärde och uppmärksammas därför mycket i media, inte sällan genom mer exceptionella händelser. Det är välkänt att detta skapar uppfattningar om brott som inte stämmer särskilt väl överens med hur brottsligheten de facto ser ut. Inte sällan skapar det rädsla. Uppfattningen om brottslighetens allvarlighet och som ett ständigt ökande problem, som mediapresentationerna bidrar till, får betydelse för så väl insatser mot brott som för politiska ambitioner inom kriminalpolitikens fält. Kanske har det också betydelse för att kriminologin som ämne växer kraftigt vid våra universitet och högskolor? Vem som söker sig till ett område, som student eller som yrke, beror delvis på föreställningar om ämnet. Det är därför viktigt att bilder som motsäger gängse föreställningar ges utrymme och kommer fram. Wästerfors bok är också på det sättet värdefull. Den ger en inblick i fängelselivets vardag som är angelägen. Boken har också utmärkta teoretiska ambitioner, sin lättlästhet till trots. Wästerfors tar med läsaren på en intressant och genomtänkt färd genom olika fält inom fängelseforskning, liksom andra teoretiska områden av relevans. Han både använder sig av teorier för att bättre förstå det han iakttar och utvecklar det andra tidigare skrivit, både genom att problematisera tidigare forskning och genom att förena olika forskningsfält. Detta är välkommet, inte bara för andra forskare utan även för de praktiker som kan förväntas läsa boken. Detta eftersom det görs på ett tydligt och klart sätt och som redan nämnts visar på betydelsen av de perspektiv som läggs på en fråga. Det spelar helt enkelt roll utifrån vilka glasögon vi betraktar vår omvärld och inte bara inom forskningens värld. Detta synliggör Wästerfors både genom sina teoretiska resonemang och i sitt förhållningssätt till sin empiri. Hur de som möter människor i sitt dagliga arbete inom fängelset, men också på andra institutioner, väljer att betrakta dem de möter är betydelsefullt © F ö r fat ta r e n och S t ud e n t li t t e r at u r

32754_Wasterfors.indd 11

2013-12-20 11.41

Förord till andra upplagan

för de val som görs i de vardagliga mötena. Wästerfors synliggör detta med sin bok och visar också på ett alternativ till det allt mer individualiserade synsättet. Det gör att jag hoppas att denna bok blir läst av många och inom flera olika sammanhang. Tove Pettersson docent i kriminologi Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet

32754_Wasterfors.indd 12

2013-12-20 11.41

Kapitel 3

Interaktionistiska analyser

Intervjuer och interaktionism Resten av denna bok består av interaktionistiska analyser av fängelsebråk respektive fängelselugn. Materialet består av intervjuer med vårdare och intagna, intervjuer som antingen jag och Jannika Kristensson utfört eller som hämtats i Folklivsarkivet i Lund från ett tidigare etnologiskt projekt om pensionerade vårdare (Arnedal 1995). Närmare detaljer om dessa intervjuer, urvalet av intervjupersoner samt analytiska och metodologiska problem finns i ett appendix. Men ett metodologiskt problem vill jag belysa här, innan jag berättar mer om resultaten. Kan intervjuer användas för interaktionistiska analyser? Borde inte i så fall intervjun som interaktion vara studieobjektet? En interaktionistisk analys av konflikter borde idealt sett riktas mot observerade konflikter medan ett intervjumaterial strängt taget enbart kan ge upplysningar om hur en konflikt omtalas. Å ena sidan är detta problem oöverstigligt. Att lyssna på en berättelse om bråk eller behärskning är inte detsamma som att iaktta bråk eller behärskning. Berättelsen är formad av samspelet mellan berättare och lyssnare och de förväntningar som ligger i luften, till exempel förväntningar gentemot berättaren att framstå på ett särskilt sätt. Ett bättre material hade varit fältanteckningar från en observationsstudie, även om det hade inneburit andra metodologiska problem. (Det som observatören ser som en konflikt måste till exempel inte betraktas likadant av de involverade.)1 Materialet för denna bok

1 Exemplet är hämtat från ett annat projekt, om konflikter på ungdomshem. Här har jag samlat material främst genom observationer (Wästerfors 2009, 2011).

32754_Wasterfors.indd 53

2013-12-20 11.41

3 Interaktionistiska analyser

är med andra ord av karaktären ”nästbäst”: människors muntligt gestaltade interaktioner istället för interaktioner gestaltade av en observatör. Å andra sidan är ett intervjumaterial inte enbart nedslående. Även om forskaren blir beroende av människors berättelser kan ju berättelserna vara intressanta. Vilka konflikter väljer man att lyfta fram? Vad handlar konflikterna om? Vilka objekt betraktas som ”heliga” i anstaltslivet? Det är först med övertygelsen om en skarp tudelning mellan berättande och handling som det förra måste diskvalificeras som analysobjekt – och den övertygelsen tycks i alla fall inte de intervjuade dela. Varför skulle de i så fall bemöda sig om att berätta? Det vore reducerande att se eventuella socialpsykologiska behållningar av att bli intervjuad som enda motivet. Vidare kan ett intresse för vad som sägs mycket väl förenas med ett intresse för hur det sägs, i Gubrium och Holsteins (1997) anda. Även i interaktionistiska analyser av intervjuer kvarstår intresset för intervjuns innehåll. I slutet av Margaretha Järvinens (2005, s. 45–46) metodologiska beskrivning av intervjustudier inom en interaktionistisk ram är hon noga med att understryka att denna ram inte innebär att forskaren bör ignorera vad som sägs och bara ägna sig åt hur det sägs. Att den intervjuades utsagor betraktas som element i hans eller hennes självpresentation och att utsagorna följaktligen bygger upp en social identitet i interaktion med intervjuaren blir först och främst intressant i förhållande till ämnet. Vad fäster sig självpresentationen i, vad tar identifikationen spjärn emot? Järvinens uppmaning blir att inkludera ”hur” i analysen av ”vad”, att kombinera form och innehåll. Intervjun som samspel blir inte bara synlig då jag uppmärksammar intervjuarens deltagande i de presenterade utdragen och episodernas placering i det aktuella samtalet. Fraser och ordval – till exempel konsten att ”jävlas” eller uttryck som ”till slut åker locket av”, ”till slut smäller det” – utforskas också, och då som retoriska verktyg snarare än faktauppgifter vars sanningshalt kan bekräftas eller betvivlas. Fraser och ordval är illustrativa och konkretiserande men även angelägna att undersöka av en annan anledning: de utgör folkliga analyser som kan nyttjas i forskningens analyser. I mitt fall blir det till exempel intressant i vilken mån intagna och vårdare själva antyder ett interaktionistiskt perspektiv, fast med anstaltslivets snarare än sociologiböckernas vokabulär. Uttryck som ”små saker blir stora” visar att de intervjuade på ett mer eller mindre underförstått sätt identifierar den speciella interaktionen på anstalt som avgörande för irritationsnivån. 54

32754_Wasterfors.indd 54

2013-12-20 11.41

3 Interaktionistiska analyser

På så sätt undersöker jag hur den muntligt åstadkomna konstruktionen av fängelsebråk blir till. De intervjuades sätt att uttrycka sig måste inte ses som ett störande moment som helst ska avlägsnas till förmån för en förespeglat ”ren” bild; uttryckssätten ingår i det studerade fenomenet. I analyserna har jag därför försökt att kontinuerligt uppmärksamma hur intagna och personal berättar samtidigt som jag försöker reda ut vad de berättar om. Ansatsen överlappar med Alasuutaris (1995, s. 63 ff.) specimen perspective, det vill säga ett perspektiv där empiriskt material betraktas som delar av det som studeras (ett prov, ”specimen”) snarare än en reflektion av eller förbindelselänk till det (det senare kallar Alasuutari the factist perspective). Andras tolkningar av bråk och lugn, här framställda i intervjuer, ingår i fenomenet ”bråk”, såsom det konstrueras av berörda parter. Jack Katz (1999: 47) argumenterar för en liknande ansats i en studie av ilska bland bilister. Ett praktiskt ”berättelse-projekt” utgör en del av fenomenet ilska, menar Katz, det går inte att fjärma från det. När till exempel en bilförare excellerar i okvädingsord över en medtrafikant, och vällustigt utmålar denne som representant för en eller annan kategori och tillhörande moralisk brist (”män!”, ”kvinnor!”, ”utlänningar!”, ”gubbar!”), då ger berättaren prov på en väsentlig komponent i fenomenet ”att vara arg”. Istället för att dra en skarp linje mellan å ena sidan berättande, å andra sidan ilska menar Katz att berättandet (och förbannandet) ingår i ilskan. I och med sitt berättande intar den arge bilföraren posen som offer, reproducerar stereotyper och fördömer händelser i sin omgivning (Katz 1999: 48). På så sätt blir ilska en praktisk, narrativ och förkroppsligad känsla, därtill ytterligt social. Ett motsvarande betraktelsesätt har jag försökt återskapa i mina analyser i denna bok. Självfallet är berättelser inte den enda möjliga ingången till ämnet men de är inte heller den sämsta, just eftersom bråk är så narrativt mättade. Om bråkberättelser analyseras i detalj – med avseende på ordval, metaforer, vändningar och interaktioner med intervjuaren, osv. – kan de bidra till en mångfacetterad bild av totala institutioners dynamik, identiteter och ”heliga” objekt.

32754_Wasterfors.indd 55

2013-12-20 11.41

3 Interaktionistiska analyser

Att ställa till bråk Invitationer

Att ställa till bråk förutsätter att man initierar en interaktion. Den som är besvärlig eller ”jobbig” på en anstalt, den som med de intervjuades uttryck vill ”jävlas” eller ”tjafsa”, en sådan person gör saker som andra mycket lätt känner sig manade att besvara. Ungefär så kan man sammanfatta de intervjuades berättelser om konsten att ställa till bråk. De intervjuade kan till exempel framhålla det situationellt ”dumma”. En intagen, här kallad Carlo, betecknar vårdare som jobbiga när de ”kan säga dumma kommentarer”, bland annat beträffande det brott han fällts för. De retar honom, de säger saker ”på ett negativt sätt”, ”för att jävlas”. Det faktum att Carlo dömts för ett sexualbrott gör situationen extra känslig. Han brukar skrika tillbaka eller sparka i dörrar när han blir utsatt för skällsord från intagna på andra avdelningar (”jävla våldtäktsman!” o dyl.), skällsord som han i mindre rättframma former får höra även från vårdare. När Carlo berättar om en medfånge nämner han en annan dumhet. Medfången ville mot slutet av sin strafftid inte lämna anstalten och skulle därför ”hålla på och bråka”, ett så kallat muckargräl. Om en intagen lyckas starta ett bråk riskerar han en förlängning av sin strafftid och kan följaktligen skjuta upp en förmodat ångestladdad frisläppning. ”Vi blev irriterade på han”, säger Carlo, ”det blev ju ganska spänt, de sista dagarna speciellt”. Till slut vågade Carlo och hans medfångar ”inte ha knivarna ute (i matsalen)”. ”Många trodde han skulle göra något dumt. Något riktigt dumt.” Beteckningen dumt tycks här betyda olika saker. Vårdarnas kommentarer är dumma i bemärkelsen elaka och medfångens planer är dumma i bemärkelsen okloka. Ur interaktionistisk synvinkel underförstår Carlo dessutom en gemensam betydelse. Vårdarna och medfången agerar dumt eftersom de agerar på ett förargligt sätt. De gör sådant som Carlo eller andra finner svårt att inte besvara. I intervjuerna återges en rad liknande episoder som skulle kunna kallas invitationer till bråk. I intagnas perspektiv är det kanske tydligaste exemplet personliga och till synes omotiverade påhopp. Den vårdare eller medfånge som förolämpar eller visar förakt för en själv räknas otvetydigt till dem som ”jävlas”. ”Ingen vill låta sig trampas på här inne”, som en intagen påpekar. Olof, en annan intagen, berättar om en vårdare som varje morgon fyra dagar 56

32754_Wasterfors.indd 56

2013-12-20 11.41

3 Interaktionistiska analyser

i rad ”gav honom fingret”. ”Fjärde morgonen så gjorde jag likadant tillbaka.” ”Och då erbjöds mig en plats på isoleringen, bara för att jag hade gett honom fingret.” David: Och varför, hur kommer det sig att han gjorde så tror du? Olof: För att jävlas med mig. David: Ja. Olof: På ren jävelskap för att se hur länge, hur lång tid det tog innan jag gjorde tillbaka. David: Men du hade inte gjort nåt konstigt innan. Olof: Ja, inte nånting, ingenting. Och det var ju andra – ja vissa såg det mer än jag, som observerade. Det var ju många av oss.

Min fråga om Olof hade ”gjort nåt konstigt innan” syftar till att nysta upp en eventuell förhistoria. Olofs svar, å sin sida, syftar till att dementera en sådan förhistoria; vårdarens agerande var ”ren jävelskap”. Som intervjuare och lyssnare tycks man nästintill spontant förvänta sig en serie ageranden som till slut leder fram till det aktuella bråket. Berättaren själv, däremot, kan (åtminstone när berättelsen gäller hans eller hennes eget agerande) framhålla det momentana och ensidiga: det var inte jag som gjorde att han… det var han som gjorde att jag… Det intressanta med Olofs historia är inte att utröna om det finns en förhistoria eller inte utan att identifiera vad ”ren jävelskap” antas bestå av: att utan synbar anledning provocera eller retas, att leverera en personlig förolämpning som testar det egna svarsintresset. Förolämpningen tolkas både som en inbjudan till och ett rättfärdigande av en motaktion. Den som litar på Olofs version måste i någon mån förstå varför han den fjärde morgonen ger vårdaren fingret. Olofs kommentar om vittnen till det inträffade (”och det var ju andra…”) syftar till att stärka denna version. Denna känsla av att andra ”jävlas” återfinns i mer komplicerade historier. Nedan har jag frågat Olof om konflikter gentemot personal. Vissa personal är ju, alltså tyvärr är det så, att en hel del av personalen är riktiga tjyvhatare, det är så. Vissa, några enstaka, är rena sadister. Att- eh, eh

32754_Wasterfors_HR.indd 57

2013-12-30 12:10

3 Interaktionistiska analyser

kvinn- kvinnan då som jag har- som jag har då, har besök av, hon är f- hon är fotomodell ser jävligt bra ut. Första gången hon var här på besök och personalen hämta mig i- i- eh i besöksrummet, så- så släppte dom ut henne sen kom dom in och sa den ena till mig ’hur fan kan en sån vacker kvinna vilja besöka ett sånt svin som dig som sitter inne’. Hade han sagt det på utsidan då hade jag fällt han direkt. Men jag kan inte göra det här inne.

Jag ska längre fram återkomma till Olofs poäng i denna historia, att han som intagen sväljer en oförrätt och hejdar en sammandrabbning, till skillnad från hur han skulle ha agerat på utsidan. Här räcker det att uppmärksamma Olofs iscensättning av en oförskämd eller ”tjyvhatande” vårdare. Dennes otvetydigt kränkande replik ter sig svår att negligera, som om den försökte locka Olof in i en sammandrabbning. Att Olof kallar vissa vårdare sadister hänger samman med just det interaktivt frestande i denna oförrätt: vårdaren vet att Olof vill men inte kan svara (åtminstone inte utan negativa konsekvenser), att det enbart är fängelset som gör att Olof inte ”fäller” honom direkt. Vårdarens replik borde inte ignoreras men måste ignoreras här. I den personliga kränkningen finns upplevelser av orättvisa. Att utan grund bli behandlad på ett sämre sätt än andra eller på ett sätt som avviker från en allmän ordning räknas som en inbjudan till konflikt. Man skulle kunna säga att den provocerade anser sig utvald, fast på ett negativt sätt. En intagen som nyligen anlänt till sin anstalt beskriver en episod då han avkrävdes ett urinprov för att över huvud taget komma in på anstalten (ett ”ingångsprov”). Eftersom det redan stod klart att han skulle placeras på denna anstalt och eftersom han säger sig aldrig ha använt droger uppfattade han det som oriktigt. ”För det är helt oväsentligt i det här sammanhanget”, säger den intagne, ”du ska in på fängelset, du kan inte säga så här ’stopp vi vill inte ha dig ifall du inte lämnar ett urinprov’”. Porträttet av vårdarna som oförskämda är betydelsefullt: ”så sade dom att jag skulle pissa mig in i fängelset och då blev jag förbannad” (i intervjun upprepar den intagne sedan denna formulering, ”pissa sig in”). Hanteringen antas avvika från hur saker och ting bör vara. ”Det går inte till så”, säger den intagne som efter enträgna protester till slut lyckades slippa provet. Även om intagna på så sätt anför den kränkta kollektiva ordningen som argument för sin upprördhet kombineras det med bilden av en retad individ. Jag är utpekad, denna orättvisa drabbar min person. Ett avsteg 58

32754_Wasterfors.indd 58

2013-12-20 11.41

3 Interaktionistiska analyser

från ordningen antas lyfta upp den enskilde ur kollektivet och därmed reta honom eller henne. Vidare är känslan av att vara hårt ansatt eller trängd associerad till konflikter. Det är förstås ingen slump att intagna återger den känslan; i ett grundläggande avseende innebär själva frihetsberövandet att de är hårt ansatta och trängda. Goffman (1961/1990, s. 20) påpekar att intagna har berövats sin backstage och tillhörande identitetsutrustning (”identity kit”); de lever i nästintill total, eller åtminstone avsevärt hög, social transparens. En total institution, skriver Goffman (ibid., s. 6), representerar ett sammanbrott för de barriärer som vanligtvis åtskiljer olika livssfärer i ett modernt samhälle. Man sover, arbetar och spenderar sin fritid inom samma väggar och under uppsyn av samma personer, i synnerhet under vårdares uppsyn. När intagna ombeds berätta om konflikter tycks påminnelser om denna kontroll (till exempel genom en förvägrad förmån) eller skärpningar av den (till exempel genom isolering) räknas som svåravvisliga inbjudningar till bråk. Visitationer, det vill säga personalens inspektioner av den intagnes cell och personliga tillhörigheter, ställs till exempel i centrum, liksom isolering eller inlåsning. Förändringar som understryker den vanmakt som redan präglar den intagnes liv räknas som provocerande, som om anstalten då blev extra synlig och – i en ny situation – testade intagnas tålamod. Tobias, en intagen, berättar hur han skulle avgiftas inför sin nuvarande anstaltsvistelse och målar upp bilden av ett allt mer trängt läge. Tobias: Andra dagen blev jag själv förbannad vet du och jag blev eh, dom satte mig eh på, drog in cigaretterna och dom drog in mina eh, att gå på toaletten. Drog dom in, tog eh- Så att jag fick ju bara göra det på en gång på kvällen. Klockan sex. Sen gav dom mig en pisseflaska. Urinflaska. Dom öppna inte till mig. David: Jaha, så du fick sköta det i – Tobias: – Ja på inne i, inne i, inne i isoleringen. Jag fick- kunde inte ringa på för dom flagg- dom svara inte mig. För att jag blev förbannad.

När samtalet fortsätter frågar jag vad han gjorde när han blev förbannad. Tobias svarar att han ”tog tag i urinflaskan som jag hade urin i, så slog jag det över dom (över vårdarna som kom in) [skrattar till].” När vårdarna sedan

32754_Wasterfors.indd 59

2013-12-20 11.41

3 Interaktionistiska analyser

gjorde ytterligare besök hade Tobias definierats som farlig, vilket tycks ha återställt en viss respekt. Nu ”var dom en tio–femton stycken varje gång dom öppnade min dörr”, säger han. Även vårdare betraktar intagnas upplevelser av att vara hårt ansatta eller trängda som tänkbara startskott för bråk. Vårdare kan uttrycka förståelse för att en ytterligare beskärning av den intagnes privatliv eller vardag blir provokativ. Att inte ”få upp grejor” från förrådet (dvs. att nekas tillgång till personliga ägodelar), att inte få telefonnummer godkända för kontakt med utsidan, att utsättas för upprepade och klumpigt utförda visitationer – sådana saker ”kan dom irritera sig på”, som en vårdare formulerar det. Urinprov är ett annat ”garanterat trätoämne”, liksom extraordinära händelser som inkräktar på eller överraskar de intagna på ett negativt sätt. En vårdare berättar om en incident då en intagen ”blev väldigt upprörd”. De intagna hade precis lagat mat och satt sig ned för att äta då trettio stycken ur personalen rusade in i en oannonserad säkerhetsövning. ”Så rusar dom in där i svarta dräkter, så skulle dom visitera hela avdelningen så dom bara precis tog alla dom intagna och huttade (kastade) in dom på en annan avdelning, då hade dom precis gjort mat så dom blev ju ganska irriterade.” En intagen började ”kasta stolar och sparka i väggar och så där va”, säger vårdaren. ”Men det kan man kanske ändå lite förstå”, fortsätter hon. ”Han hade precis lagat sin mat och satt sig ned och så blev han utkastad.” ”Det kan man kanske ändå lite förstå…” – vårdarens försiktighetsmarkering är betydelsefull. Man förstår fången men inte helt förbehållslöst och inte utan distans, som man inte enbart ville betrakta händelsen från fångens synvinkel utan också markera att fångar nog borde tåla mer än andra. Intagna kan även framställa sig själva som jobbiga eller besvärliga, om än på ett ironiskt eller stolt sätt. Vendela, ytterligare en intagen, säger att ”man blir ’pain in the ass’ helt enkelt”, om man ifrågasätter saker och ting och att det då blir ”jobbigt” för personalen. Konsten att protestera framgångsrikt består av att hitta en paragraf att peka på och utnyttja, menar hon. ’Så här står det i förvaltningslagen och vad ska vi göra åt det då’ [skrattar] liksom. Det är- det blir ju en, ja det blir ju lite för jobbigt (för vårdarna) (…) [skrattar].

32754_Wasterfors.indd 60

2013-12-20 11.41

3 Interaktionistiska analyser

Vendelas triumfatoriska ”och vad ska vi göra åt det då” underförstår att hon anser sig kunna pressa vårdarna på ett svar. Nu är det vårdarnas tur att bli trängda eller åtminstone tillfälligt tillbakaträngda, nu är det de som motvilligt dras in i en interaktion, en interaktion som därför anses ”jobbig”. Omständigheterna är annorlunda och förståelsen för den andra sidan är ironisk men ändå finns en strukturell likhet jämfört med porträtten av pressade intagna. Att lära sig anstaltsmiljöns svåravvisliga invitationer är att lära sig utöva en viss makt. När Olof på ett liknande sätt talar om att vara besvärlig och stå på sig blir hans intresse för lagstiftning ett tecken på trots och motstånd. Att med Olofs ord ”börja kriga med nån” kan innebära att man som intagen vägrar vara medgörlig och foglig och istället kräver svar, svar, svar. Jag är personen som är- tittar på vad fan vi har rätt (till), för vi har rättig heter ju. Ja, då tycker dom (vårdarna) helt plötsligt man är besvärlig, om man gör det. Överklagar till KVS (kriminalvårdsstyrelsen) och skriver skrivelser och, kollar lagböcker och- då tycker dom man är, då är man besvärlig. Då är man besvärlig på en anstalt, om man står på sig, och börjar kriga med nån.

I vårdares perspektiv återfinns en likartad bild av en besvärlig intagen, om än i klandrande snarare än stolt belysning. Vårdare kan tala om intagna som ”jagar” dem eller håller dem ”sysselsatta”, intagna som ”engagerar hela vårdarkåren”. En intagen som betraktas som bråkig eller besvärlig har lyckats ställa sig själv i förgrunden och anstalten i bakgrunden; han eller hon kastar om institutionens förväntade ordning. Magnus, en kriminalvårdsinspektör, säger att ”det mest effektiva sättet att bråka med oss” är att överklaga allt, att vara ”väldigt flitig med pennan”, att ”överbelasta”. Hur menar du då? frågar jag. Magnus: Ja man kan ju lämna in en femton-tjugo anhållningar om dan, om allt möjligt. Och då har vi ju en, vad heter det, lagstiftning som säger att vi måste ju behandla allting som kommer in. Och lämna skriftliga svar som i sin tur kan överklagas. David: Och det kan ni inte göra nånting emot. Magnus: Inte ett dugg.

32754_Wasterfors.indd 61

2013-12-20 11.41

David Wästerfors

Fängelsebråk

| Fängelsebråk

David Wästerfors är docent i sociologi och forskare vid Lunds universitet.

Fängelsebråk Analyser av konflikter på anstalt

Andra upplagan 2:a uppl.

Art.nr 32754

David Wästerfors

www.studentlitteratur.se

978-91-44-09477-9_01_cover.indd 1

2013-12-10 15.47