Issuu on Google+

Üversättning av peter sa muelsson, lennart olofsson och leo andersson

albert bonniers fĂśr l ag

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 3

10-08-23 10.12.55


Av Ken Follett har tidigare utgivits: Nålens öga 1979 Triangeln 1980 Kod Rebecca 1981 Mannen från S:t Petersburg 1982 Fritagningen 1983 Lejonens dal 1986 Papperspengar 1989 Stormarnas tid (Svärdet och spiran I) 1990 Maktens skördar (Svärdet och spiran II) 1990 Över mörka vatten 1992 Pengars onda makt 1993 En dröm om frihet 1996 Den tredje tvillingen 1998 Edens hammare 2000 I minnets labyrint 2001 Svarta fåglar 2002 Nattväktarna 2003 Dödlig strid 2005 En värld utan slut 2008

Citatet på 146 ur Henrik V och på sid 622 ur Hamlet, båda av Shakespeare, är översatta av Carl August Hagberg.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012521-9 Originalets titel: Fall of Giants Copyright © Ken Follett 2010 Omslag: Jens Magnusson Published by agreement with Writers House, New York, represented by Ia Atterholm Agency, Sweden GGP Media GmbH, Tyskland, 2010

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 4

10-08-23 10.12.55


Till minnet av mina fÜräldrar, Martin och Veenie Follett

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 5

10-08-23 10.12.55


personer Amerikaner Familjen Dewar Senator Cameron Dewar Ursula Dewar, hans hustru Gus Dewar, deras son Familjen Vjalov Josef Vjalov, affärsman Lena Vjalov, hans hustru Olga Vjalov, deras dotter Övriga Rosa Hellman, journalist Chuck Dixon, skolkamrat till Gus Marga, nattklubbssångerska Nick Forman, tjuv Ilja, ligist Theo, ligist Norman Niall, korrumperad revisor Brian Hall, fackföreningsledare Verkliga historiska personer Woodrow Wilson, USA:s 28:e president William Jennings Bryan, utrikesminister Joseph Daniels, marinminister Engelsmän och skottar Familjen Fitzherbert Earl Fitzherbert, kallad Fitz Prinsessan Elizaveta, kallad Bea, hans hustru Lady Maud Fitzherbert, hans syster Lady Hermia, kallad faster Herm, deras fattiga faster Hertiginnan av Sussex, deras rika faster Gelert, pyrenéerhund Grout, Fitz butler Sanderson, Mauds tjänsteflicka Övriga Mildred Perkins, Ethels inneboende Bernie Leckwith, sekreterare på Aldgate-avdelningen av Labourpartiet Bing Westhampton, Fitz vän

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 6

10-08-23 10.12.55


Markisen av Lowther, ”Lowthie”, Mauds försmådde friare Albert Solman, Fitz ombud Dr Greenward, volontär på barnkliniken Lord ”Johnny” Remarc, vice krigsminister Överste Hervey, sir John Frenchs adjutant Löjtnant Murray, Fitz adjutant Mannie Litov, fabriksägare Jock Reid, kassör på Aldgate-avdelningen av Labourpartiet Jayne McCulley, soldathustru Verkliga historiska personer Kung Georg V Drottning Mary Mansfield Smith-Cumming, kallad ”C”, chef för underrättelsebyråns (senare MI6) utlandsavdelning Sir Edward Grey, parlamentsledamot, utrikesminister Sir William Tyrrell, Greys privatsekreterare Frances Stevenson, Lloyd Georges älskarinna Winston Churchill, parlamentsledamot H. H. Asquith, parlamentsledamot, premiärminister Sir John French, befälhavare för Brittiska expeditionsstyrkan Fransmän Gini, en barflicka Överste Dupuys, general Galliénis adjutant General Lourceau, general Joffres rådgivare Verkliga historiska personer General Joffre, högste befälhavare för de franska styrkorna General Galliéni, militärguvernör i Paris Ryssar Familjen Pesjkov Grigorij Pesjkov, metallarbetare Lev Pesjkov, hästskötare Putilovs verkstäder Konstantin, svarvare, ordförande för diskussionsgruppen Isaak, kapten i fotbollslaget Varja, kvinnlig arbetare, Konstantins mor Sergej Kanin, förman på gjuteriet Greve Maklakov, direktör

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 7

10-08-23 10.12.55


Övriga Michail Pinskij, polis Ilja Kozlov, hans högra hand Nina, prinsessan Beas jungfru Furst Andrej, Beas bror Katerina, nyanländ från landet Misjka, krögare Trofim, gangster Fjodor, korrumperad polis Spirja, passagerare på Ängeln Gabriel Jakov, passagerare på Ängeln Gabriel Anton, tjänsteman vid ryska ambassaden i London, även spion för Tyskland David, judisk soldat Furir Gavrik Fänrik Tomtjak Verkliga historiska personer Vladimir Iljitj Lenin, ledare för bolsjevikerna Lev Trotskij Tyskar och österrikare Familjen von Ulrich Otto von Ulrich, diplomat Susanne von Ulrich, hans hustru Walter von Ulrich, deras son, militärattaché vid tyska ambassaden i London Greta von Ulrich, deras dotter Greve Robert von Ulrich, Walters syssling, militärattaché vid österrikiska ambassaden i London Övriga Gottfried von Kessel, kulturattaché vid tyska ambassaden i London Monika von der Helbard, Gretas bästa vän Verkliga historiska personer Prins Karl von Lichnowsky, Tysklands ambassadör i London Fältmarskalk Paul von Hindenburg Infanterigeneral Erich Ludendorff Theobald von Bethmann Hollweg, rikskansler Arthur Zimmermann, utrikesminister Walesare Familjen Williams David Williams, fackföreningsledare

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 8

10-08-23 10.12.55


Cara Williams, hans hustru Ethel Williams, deras dotter Billy Williams, deras son Morfar, Caras far Familjen Griffiths Len Griffiths, ateist och marxist Mrs Griffiths Tommy Griffiths, Lens son, Billy Williams bäste vän Familjen Ponti Minnie Ponti Giuseppe ”Joey” Ponti Giovanni ”Johnny” Ponti, hans yngre bror Gruvarbetare David Crampton, ”Lipsillen Dai” Harry ”Fetknoppen” Hewitt John Jones, Grosshandlarn Kotlett-Dai, slaktarens son Påven Pat, spelskötare i gruvan Påven Micky, Pats son Ponny-Dai, hästskötare Bert Morgan Gruvledningen Perceval Jones, styrelseordförande för Celtic Minerals Maldwyn Morgan, gruvfogde Rhys Price, gruvfogdens assistent Arthur ”Kvisslan” Llewellyn, kontorist vid kolgruvan Personal på Tˆy Gwyn Peel, butler Mrs Jevons, hushållerska Morrison, betjänt Övriga Dyng-Dai, renhållningsarbetare Mrs Ponny-Dai Roley Hughes Hywel Jones Menige George Barrow, B-kompaniet Menige Robin Mortimer, avskedad officer, B-kompaniet

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 9

10-08-23 10.12.55


Menige Owen Bevin, B-kompaniet Furir Elijah ”Profeten” Jones, B-kompaniet Fänrik James Carlton-Smith, B-kompaniet Kapten Gwyn Evans, A-kompaniet Fänrik Roland Morgan, A-kompaniet Verkliga historiska personer David Lloyd George, parlamentsledamot för liberalerna

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 10

10-08-23 10.12.55


prolog

Initiation

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 11

10-08-23 10.12.55


Follett_Giganternas fall_9789100.indd 12

10-08-23 10.12.55


k apitel ett

22 juni 1911 Sa mm a dag som Georg V kröntes i Westminster Abbey i London steg Billy Williams för första gången ner i gruvan i Aberowen i södra Wales. Den 22 juni 1911 fyllde Billy tretton år. Han väcktes av sin far, vars väckningsmetoder oftast var mer effektiva än kärleksfulla. Pappa klappade Billy på kinden med regelbundna, bestämda och uppfordrande slag. Billy låg och sov djupt och under några sekunder försökte han ignorera honom, men de obarmhärtiga klapparna bara fortsatte. En kort stund blev han arg men sedan mindes han att han måste vakna, slog upp ögonen och satte sig upp med ett ryck. ”Klockan är fyra”, sa pappa och gick ut ur rummet och nerför trätrappan med klampande kängor. I likhet med de flesta vuxna män före honom i byn skulle Billy nu introduceras i arbetslivet som lärling i kolgruvan. Han önskade att han känt sig mer som en gruvarbetare. Men han var fast besluten att inte skämma ut sig. David Crampton hade gråtit på sin första dag i gruvan och kallades fortfarande Lipsillen Dai trots att han nu var tjugofem år och stor stjärna i ortens rugbylag. Det var dagen efter midsommar och den klara och tidiga morgonsolen sken in genom det lilla fönstret. Billy tittade på morfar vid sin sida. Den gamles ögon var öppna. Han var alltid vaken när Billy steg upp. Han sa att gamla människor inte sov så mycket. Billy klev ur sängen. Han hade bara kalsonger på sig. När det var kallt sov han i skjorta, men Storbritannien upplevde en varm sommar och nätterna var ljumma. Han tog fram nattkärlet som stod under sängen och lyfte av locket. Hans penis, som han brukade kalla snutten, hade inte blivit större. Den var samma barnsliga stump som alltid. Han hade hoppats att den skulle ha vuxit under natten till hans trettonårsdag, eller att han skulle få syn på åtminstone ett ensamt spirande svart hårstrå, men han blev besviken. Hans bäste vän, 13

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 13

10-08-23 10.12.55


Tommy Griffiths, som var född på samma dag, hade det inte så: han hade sprucken röst och mörka fjun på överläppen och hans snutt såg ut som på en vuxen man. Det var förödmjukande. Medan han kissade tittade han ut genom fönstret. Det enda som gick att se var varphögen, ett grått berg av skiffer och sandsten, som var avfall från kolgruvan. Det måste ha varit så här världen såg ut på skapelsens andra dag, tänkte Billy, innan Gud sa ”Varde gräs”. En mild bris blåste upp ett svart moln av fint damm från högen och förde det mot huslängorna. I rummet fanns rentav ännu mindre att se. Det låg mot baksidan och bestod bara av ett smalt utrymme med plats för en enkelsäng, en byrå och morfars gamla koffert. På väggen hängde en broderad duk med texten: tro på her r en jesus k r istus och h an sk a fr älsa dig.

Det fanns ingen spegel. Rummets ena dörr ledde ut till trappan, den andra dörren gick till sovrummet på framsidan, som man bara nådde den här vägen. Det var större och hade plats för två sängar. Där sov mamma och pappa, liksom Billys systrar hade gjort för många år sedan. Äldsta systern Ethel hade flyttat hemifrån och de tre andra var döda, en i mässlingen, en i kikhosta och en i difteri. Det hade även funnits en storebror som delat säng med Billy innan morfar kom. Wesley hade han hetat. Han hade dött i gruvan, påkörd av en skenande vagn, eller balja som de ofta kallades och som man lastade kol i. Billy tog på sig skjortan. Det var samma som han haft i skolan dagen före. I dag var det torsdag och han bytte skjorta på söndagar. Däremot hade han nya byxor, hans första långbyxor, tillverkade av ett tjockt vattenavstötande bomullstyg som kallades mollskinn. De var tecknet på att han trätt in i vuxenlivet och han satte stolt på sig dem och njöt av det tunga manliga tyget. Han satte på sig ett brett läderbälte och kängor som han ärvt av Wesley och gick sedan ner. Större delen av bottenvåningen upptogs av allrummet, som var fyra gånger fyra meter med ett bord i mitten, en eldstad på ena sidan och en hemvävd matta på stengolvet. 14

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 14

10-08-23 10.12.56


Pappa satt vid bordet med glasögonen balanserande på sin långa, spetsiga näsa och läste ett gammalt nummer av Daily Mail. Mamma bryggde te. Hon ställde ner den ångande heta kannan, pussade Billy på pannan och sa: ”Hur är det med lille födelsedagsherrn, då?” Billy svarade inte. Att bli kallad ”lille” var sårande eftersom han ju var liten, och ”herrn” gjorde minst lika ont eftersom han inte var vuxen än. Han gick till diskrummet på baksidan av huset. Han doppade en plåtskopa i vattentunnan, tvättade ansiktet och händerna och hällde ut vattnet i den grunda stenvasken. I diskrummet stod en stor kopparkittel på en eldrist, men den användes bara när det var tvagning, vilket var på lördagskvällar. De hade blivit lovade rinnande vatten, något som redan fanns i vissa gruvarbetarlängor. För Billy var det ett mirakel att man kunde få ett glas vatten genom att bara vrida på kranen och inte behöva gå ut till pumpen på gatan. Men vatten inne hade inte kommit till familjen Williams hus på Wellington Row. Han återvände till allrummet och satte sig vid bordet. Mamma ställde en stor kopp te med mjölk framför honom. Hon hade redan lagt i socker och skar upp två tjocka skivor hembakt bröd och en skiva ister från skafferiet under trappan. Billy knäppte händerna, blundade och sa: ”Tack Herre för maten, amen.” Sedan drack han av teet och bredde isterflottet på brödet. Pappas ljusblå ögon tittade upp över tidningen. ”Lägg salt på brödet, pojke”, sa han. ”Du kommer att svettas nere i underjorden i dag.” Billys far var gruvarbetarombud och anställd av Södra Wales gruvarbetarförbund, som var Storbritanniens starkaste fackförbund, något han aldrig försatt ett tillfälle att berätta. Han var känd som Förbunds-Dai. I Wales kallades många män som hette David eller Dafydd för Dai. I skolan hade Billy lärt sig att David var så populärt i Wales eftersom det var namnet på landets skyddshelgon, på samma sätt som Patrick var på Irland. Man skilde inte mellan personer som hette Dai på deras efternamn – nästan alla på orten hette Jones, Williams, Evans eller Morgan – utan på deras smeknamn. Det var sällan som riktiga namn användes när det fanns ett skämtsamt alternativ. Billy hette egentligen William Williams och alltså kallades han Dubbel-Billy. Kvinnor fick ibland sina mäns smeknamn, så mamma kunde kallas för mrs Förbunds-Dai. Morfar kom ner när Billy var inne på sin andra smörgås. Trots värmen bar han kavaj och väst. När han tvättat händerna satte han sig mitt emot 15

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 15

10-08-23 10.12.56


Billy. ”Oroa dig inte”, sa han. ”Jag gick ner i gruvan när jag var tio. Och min pappa bars ner på sin fars rygg när han var fem, och där arbetade han från sex på morgonen till sju på kvällen. Från oktober till mars såg han aldrig dagsljus.” ”Jag är inte orolig”, sa Billy. Men det var inte sant. Han var livrädd. Morfar hade dock ett gott hjärta och insisterade inte. Billy tyckte om honom. Mamma behandlade Billy som ett barn, och pappa var barsk och sarkastisk, men morfar var välvillig och talade till Billy som till en vuxen. ”Hör på det här”, sa pappa. Han skulle för sitt liv aldrig köpa en borgarblaska som Daily Mail men ibland hade han med sig någon annans avlagda nummer och läste högt ur det med hånfull röst för att förlöjliga den dumma och bedrägliga överklassen. ”Lady Diana Manners har kritiserats för att ha visat sig i samma klänning på två olika tillställningar. Greven av Rutlands yngsta dotter vann ett pris om femtio guineas för ’bästa klänning’ på Savojbalen för sin lågt skurna klänning med nedhasade axelband och krinolin.” Han sänkte tidningen och sa: ”Det är minst fem årslöner för dig det, Billy.” Han fortsatte läsa: ”Men hon fick bara bistra miner från konnässörerna när hon senare visade upp sig i samma klänning på lord Wintertons och F. E. Smiths bal på Claridge Hotel. Man kan få för mycket av det goda, var deras mening.” Han tittade upp från tidningen. ”Det är bäst att du byter om till en annan blåsa, mamma”, sa han. ”Du vill väl inte att konnässörerna ska titta bistert på dig.” Mamma var inte road. Hon hade på sig en gammal bomullsklänning med lappade armbågar och fläckar under armarna. ”Om jag hade femtio guineas skulle jag bli finare än vilken lady Diana åt fanders som helst”, sa hon, inte utan bitterhet. ”Det är sant”, sa morfar. ”Cara har alltid varit så söt – precis som sin mor.” Billys mamma hette Cara och morfar vände sig till honom. ”Mormor kom från Italien. Hon hette Maria Ferrone.” Det visste Billy, men morfar tyckte om att berätta sina gamla historier om och om igen. ”Det är därför din mor har så glänsande svart hår och så vackert mörka ögon – precis som din syster. Din mormor var den vackraste flickan i hela Cardiff – och det var jag som fick henne!” Han blev plötsligt sorgsen. ”Det var tider det”, sa han tyst. Pappa tittade ogillande på honom – sådant tal om kroppslig fägring och begär! – men mamma gladde sig åt morfars komplimanger och log när hon ställde frukosten framför honom. ”Håhå jaja”, sa hon. ”Jag och mina systrar 16

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 16

10-08-23 10.12.56


ansågs som riktiga skönheter. Vi skulle ha visat de där hertigarna vad söt vill säga om vi bara haft råd med siden och spetsar.” Billy blev förvånad. Han hade aldrig tänkt på sin mamma som vacker, men när hon kl��dde sig fin för frikyrkoföreningen på lördagskvällarna var hon en syn att skåda, särskilt i hatt. Han fick anta att hon en gång i tiden var en söt flicka, men det var svårt att föreställa sig. ”Och du ska veta”, sa morfar, ”att i din mormors familj var alla klyftiga också. Min svåger var gruvarbetare men han tog sig loss och öppnade servering i Tenby. Se det hade varit ett liv det – havsluft och inget annat att göra hela dagarna utom att koka kaffe och räkna pengar.” Pappa läste ytterligare en nyhet. ”Som del i förberedelserna inför kröningen har hovet tagit fram en tvåhundratolv sidor lång instruktionsbok.” Han tittade upp över tidningen. ”Säg det till gubbarna nere i gruvan i dag, Billy. De kommer att bli glada över att ingenting lämnas åt slumpen.” Billy var inte så intresserad av kungligheter. Han var mer intresserad av de äventyrsberättelser som ibland stod att läsa i Daily Mail, om rugbyspelande internatelever som fångade snokande tyska spioner. Enligt tidningen formligen kryllade det av spioner i varje liten by i Storbritannien, även om det trist nog inte tycktes finnas några i just Aberowen. Billy reste sig. ”Måste neråt gatan”, meddelade han. Han gick ut genom ytterdörren på framsidan. Att gå ”neråt gatan” var en omskrivning som alla använde i familjen: det betydde att gå på dass, som stod halvvägs ner på Wellington Row. Ett lågt tegelskjul med korrugerat plåttak hade byggts över en djup grop. Skjulet var avdelat i två avdelningar, en för män och en för kvinnor. I varje avdelning fanns två sittringar, så att folk gick på toaletten i par. Ingen förstod varför man hade valt den ordningen, men de försökte göra det bästa av situationen. Männen satt och stirrade rakt framför sig utan ett ord medan kvinnorna – som Billy ofta hörde – pladdrade sällskapligt. Stanken var kväljande även för den som hade känt den varje dag under hela sitt liv. Gropen grävdes regelbundet ut av en man som kallades Dyng-Dai. När Billy kom tillbaka möttes han till sin förtjusning av sin syster, som satt vid bordet. ”Grattis på födelsedagen, Billy!” ropade hon. ”Jag var ju tvungen att komma och ge dig en puss innan du går ner i gruvan.” Ethel var arton år och det var inte svårt att se att hon var vacker, tänkte Billy. Hennes hår var mahognybrunt och bångstyrigt lockigt och hennes ögon glimmade spjuveraktigt. Kanske hade mamma sett ut så en gång. Ethel bar 17

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 17

10-08-23 10.12.56


en husas enkla svarta klänning och vita bomullshätta, vilket klädde henne. Billy beundrade Ethel. Förutom att hon var söt var hon rolig och intelligent och modig och ibland satte hon sig till och med upp mot pappa. Hon förklarade saker för Billy som ingen annan ville berätta, till exempel vad det var som hände med kvinnor en gång i månaden, det som de kallade för ”förbannelsen”, och vad det var för ett brott som tvingat den anglikanske kyrkoherden att så brådstörtat lämna Aberowen. Hon hade varit bäst i klassen under hela skoltiden och hennes uppsats ”Min stad och hembygd” hade vunnit första pris i en tävling ordnad av Cardiff-tidningen South Wales Echo. I pris hade hon fått en världsatlas. Hon pussade Billy på kinden. ”Jag sa till hushållerskan mrs Jevons att skokrämen höll på att ta slut och att det var bäst att jag skaffade mer i stan.” Ethel bodde och arbetade på Tˆy Gwyn, earl Fitzherberts enorma gods ett par kilometer uppför berget. Hon gav honom något som var inslaget i ett rent tyg. ”Jag stal en bit fruktkaka till dig.” ”Åh tack, Ethel!” sa Billy. Han älskade fruktkaka. Mamma sa: ”Ska jag lägga den i din matlåda?” ”Ja tack.” Mamma tog fram en plåtlåda ur skåpet och lade fruktkakan i den. Hon skar två skivor bröd till, bredde på ister, saltade och lade ner alltihop. Alla gruvarbetare hade mat i plåtlåda. Om de tog med sig matsäcken till gruvan i ett tygbylte skulle mössen äta upp den före förmiddagsrasten. Mamma sa: ”När du kommer med din första avlöning ska du få en baconskiva i lådan.” Till en början skulle Billys lön inte bli stor, men den skulle ändå vara ett välkommet bidrag till familjen. Han undrade hur mycket mamma skulle låta honom behålla som fickpengar och om han skulle kunna spara till en cykel, något han önskade sig mer än allt annat i hela världen. Ethel satte sig vid bordet igen. Pappa frågade: ”Hur är det på godset då?” ”Lugnt och stilla”, sa hon. ”Earlen och prinsessan är i London för kröningen.” Hon tittade på klockan på spiselhyllan. ”De vaknar nog strax – de måste vara i Westminster Abbey tidigt. Hon lär knappast gilla det – hon har inga tidiga vanor – men hon får ju inte komma sent till kungen.” Earlens fru, Bea, var en rysk prinsessa och var mycket förnäm. Pappa sa: ”Ja, de vill väl ha bra platser längst fram så att de kan se spektaklet ordentligt.” ”Nej nej, man får inte sitta var man vill”, sa Ethel. ”Sextusen mahogny­ 18

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 18

10-08-23 10.12.56


stolar har specialtillverkats, med namnen på var och en av gästerna i guld på ryggstödet.” Morfar sa: ”Det är vad man kan kalla slöseri! Vad ska de göra med stolarna efteråt?” ”Jag vet inte. Gästerna får kanske ta med dem hem som souvenirer.” Pappa sa syrligt: ”Säg åt dem att skicka en till oss om det blir någon över. Vi är bara fem och ändå måste er mamma stå.” När pappa försökte skämta kunde det ligga mycket ilska bakom och Ethel kom hastigt på fötter. ”Förlåt, mamma, jag tänkte inte.” ”Sitt du, jag har ändå inte tid att sätta mig”, sa mamma. Klockan slog fem. Pappa sa: ”Det är bäst att du går dit tidigt, pojke. Börja som du tänker fortsätta.” Billy reste sig motvilligt och tog sin plåtburk. Ethel pussade honom igen och morfar skakade hans hand. Pappa gav honom två rostiga och skeva sextumsspikar. ”Stoppa de där i fickan.” ”Varför då?” frågade Bill. ”Det får du se”, sa pappa leende. Mamma gav Billy en literflaska med skruvkork fylld med kallt te med mjölk och socker. Hon sa: ”Billy, tänk nu på att Jesus alltid är med dig, även i underjorden.” ”Ja, mamma.” Han såg en tår i hennes öga och vände sig snabbt bort eftersom han också blev gråtfärdig. Han tog sin keps från kroken. ”Hej då”, sa han som om han bara skulle gå till skolan. Så gick han ut. Sommaren hade hittills varit varm och solig, men i dag var det mulet och det såg till och med ut som om det skulle bli regn. Tommy stod och lutade sig mot husväggen och väntade. ”Hej hej, Billy”, sa han. ”Hej hej, Tommy.” De gick sida vid sida bort längs gatan. Aberowen hade en gång i tiden varit en mindre köping för bönderna i trakten, hade Billy lärt sig i skolan. Längst uppe från Wellington Row hade man utblick över den gamla handelsplatsen i centrum med boskapsmarknadens öppna fållar, ullbörsen och anglikanska kyrkan på ena sidan floden Owen, som inte var mer än en å. Numera skar järnvägsspår som ett sår genom staden och slutade vid anfarten till gruvan. Gruvarbetarnas hus hade spridit sig upp över dalens sidor, hundratals grå stenhus med tak av mörkare grått skiffer. 19

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 19

10-08-23 10.12.56


De var byggda i långa slingrande rader som följde bergssidorna, rader som korsades av kortare gator vilka störtade huvudstupa ner till dalbotten. ”Vem tror du att du får arbeta med?” sa Tommy. Billy ryckte på axlarna. De nya brukade få gå med en av gruvledningens förmän. ”Ingen aning.” ”Jag hoppas att jag kommer till stallet.” Tommy tyckte om hästar. Omkring femtio ponnyer levde i gruvan. De drog de ”baljor” som kolarbetarna fyllde. ”Vad för slags arbete vill du ha?” Billy hoppades att han skulle få något som inte var för tungt för hans späda kroppsbyggnad, men det ville han inte erkänna. ”Smörja vagnshjul”, sa han. ”Varför?” ”Det verkar lätt.” De passerade skolan där de hade varit elever fram till i går. Det var ett viktorianskt hus med spetsbågade fönster som på en kyrka. Det var byggt av släkten Fitzherbert, vilket rektorn aldrig tröttnade på att påminna eleverna om. Earlen utnämnde fortfarande lärare och fastställde läroplanen. På väggarna fanns målningar av heroiska militära segrar och Storbritanniens storhet var ett återkommande motiv. Vid bibelläsningen som inledde varje skoldag, lärdes strikta anglikanska doktriner ut trots att nästan alla barnen kom från frikyrkliga hem. Det fanns en skolkommitté, som pappa var medlem i, men den var bara rådgivande. Pappa sa att earlen behandlade skolan som sin privata egendom. Sista skolåret, medan flickorna lärde sig sy och laga mat, hade Billy och Tommy undervisats i gruvkunskap. Till Billys förvåning fick han veta att marken under honom bestod av skikt från olika slags berg, som en smörgås. En kolflöts – en term som han hade hört under hela sitt liv utan att egentligen förstå – var ett sådant skikt. Han hade också lärt sig att kol uppstod genom att döda löv och annan växtlighet lagrades i tusentals år och pressades ihop av tyngden av jorden ovanför. Tommy, vars far var ateist, sa att det bevisade att Bibeln hade fel, men Billys pappa sa att det bara var en av många möjliga tolkningar. Skolan stod tom så här tidigt på morgonen och skolgården låg öde. Billy var stolt över att skolan var något som låg bakom honom nu, även om en del av honom önskade att han kunde återvända dit istället för att gå ner i gruvan. När de kom närmare anfarten började gatorna fyllas av gruvarbetare, alla 20

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 20

10-08-23 10.12.56


med plåtlåda och en flaska te. Alla var klädda likadant, i gamla kostymer som de skulle ta av sig så snart de kom fram. I vissa gruvor var det kallt, men Aberowen var en varm gruva och männen arbetade i underkläder och kängor, eller i grova kortbyxor av linne som kallades ”bannickers”. Alla hade på sig vadderade kepsar, för tunnlarna var låga och det var lätt att slå i huvudet. Ovanför husen såg Billy hur laven reste sig, ett torn krönt av två stora hjul som roterade åt motsatta håll och som höll i det gruvspel som höjde och sänkte hisskorgen. Likadana uppfordringstorn reste sig över de flesta byar i södra Wales dalgångar, på samma sätt som kyrkspiror dominerade över bondbyar. Andra byggnader låg spridda kring gruvöppningen som om de slängts ut på måfå: lyktstugan, gruvkontoret, smedjan, förråden. Räls slingrade sig mellan husen. På den obebyggda marken stod trasiga vagnar, gammalt sprucket virke, fodersäckar och högar med rostigt, kasserat maskineri, allt täckt av ett lager koldamm. Pappa sa alltid att olyckorna skulle minska om man bara höll rent vid gruvorna. Billy och Tommy klev in på gruvkontoret. I det yttre rummet satt Arthur ”Kvisslan” Llewellyn, en kontorist inte mycket äldre än de. Kragen och manschetterna på hans vita skjorta var solkiga. De var väntade – deras fäder hade på förhand ordnat så att de kunde börja i dag. Kvisslan skrev in deras namn i en liggare och förde sedan in dem till gruvfogden. ”Unge herr Tommy Griffiths och unge herr Billy Williams, det här är mr Morgan”, sa han. Maldwyn Morgan var en reslig man i svart kostym. På hans manschetter fanns inget koldamm. På hans rosenröda kinder syntes ingen skäggstubb, vilket innebar att han rakade sig varje dag. Hans ingenjörsdiplom hängde inramat på väggen, och hans plommonstop – det andra tecknet på hans ställning – hängde väl synligt på tamburmajoren vid dörren. Till Billys förvåning var han inte ensam. Bredvid honom stod en ännu mer respektingivande figur: Perceval Jones, ordförande i Celtic Minerals, bolaget som ägde och drev kolgruvan i Aberowen liksom på flera andra platser. Eftersom han var så liten och aggressiv hade han fått smeknamnet Napoleon av arbetarna i gruvan. Han var klädd i förmiddagsdräkt, en svart jackett och smalrandiga grå byxor, och hade inte tagit av sig sin svarta cylinderhatt. Jones iakttog pojkarna med avsmak. ”Griffiths”, sa han. ”Din far är revolutionär socialist.” ”Ja, mr Jones”, sa Tommy. 21

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 21

10-08-23 10.12.56


”Och ateist.” ”Ja, mr Jones.” Han vände sig mot Billy. ”Och din är ombud för Södra Wales gruvarbetarförbund.” ”Ja, mr Jones.” ”Jag tycker inte om socialister. Ateister är förutbestämda till evig fördömelse. Men fackföreningsmedlemmar är de värsta.” Han blängde ilsket på dem, men han hade inte ställt någon fråga, så Billy svarade inte. ”Jag vill inte ha bråkmakare här”, fortsatte Jones. ”I Rhondda Valley har det varit strejk i fyrtiotre veckor nu eftersom såna som din far har drivit på arbetarna.” Billy visste att strejken i Rhondda inte var orsakad av några bråkstakar utan av att ägarna till Elygruvan i Penygraig hade lockoutat sina arbetare. Men han höll tyst. ”Är du en bråkmakare?” Jones pekade med ett benigt finger mot Billy så att han började darra. ”Har din far sagt åt dig att hävda dina rättigheter när du arbetar för mig?” Billy försökte tänka, fast det var svårt när Jones tittade så skräckinjagande på honom. Pappa hade inte sagt mycket på morgonen, men i går kväll hade han gett några råd. ”Sir, det som pappa sa till mig var: ’Var inte fräck mot cheferna, lämna det åt mig.’ ” Bakom honom hördes Kvisslan Llewellyn fnissa. Perceval Jones var inte road. ”En fräck marodör”, sa han. ”Men om jag kör iväg dig kommer väl hela dalen att gå i strejk.” Billy hade inte tänkt på det. Var han så viktig? Nej – men gruvarbetarna kunde strejka för principen att barn till deras företrädare inte skulle behöva lida. Han hade varit på arbetet mindre än fem minuter och redan skyddades han av facket. ”Få ut dem härifrån”, sa Jones. Morgan nickade. ”Ta ut dem, Llewellyn”, sa han till Kvisslan. ”Rhys Price kan ta hand om dem.” Billy stönade inombords. Rhys Price var en av de förmän som var mest illa omtyckt. Han hade lagt an på Ethel för ett år sedan och hon hade gett honom ett blankt nej. Hon hade svarat hälften av alla ungkarlar i Aberowen på samma sätt, men Price hade tagit det hårt. 22

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 22

10-08-23 10.12.56


Kvisslan knyckte med huvudet. ”Ut”, sa han och följde efter. ”Vänta där ute på mr Price.” Billy och Tommy gick ut och ställde sig mot väggen vid dörren. ”Jag skulle bra gärna vilja sätta näven i Napoleons feta buk”, sa Tommy. ”Snacka om kapitalistsvin.” ”Ja verkligen”, sa Billy fast han inte hade tänkt tanken. Rhys Price dök upp en stund senare. Som alla förmän bar han en låg rundkullig hatt som kallades ”billycock” och var dyrare än en arbetarkeps men billigare än ett plommonstop. I fickorna på västen hade han anteckningsbok och blyertspenna och han bar en måttstock i handen. Price hade mörk skäggstubb på kinderna och en lucka mellan framtänderna. Billy visste att han var skarptänkt men lömsk. ”God morgon, mr Price”, hälsade Billy. Price tittade misstänksamt på dem. ”Varför står du här och säger god morgon till mig, Dubbel-Billy?” ”Mr Morgan sa att vi skulle följa med er ner i gruvan.” ”Jaså gjorde han det?” Price hade för vana att se sig omkring till vänster och höger och ibland bakom sig, som om han väntade sig bråk. ”Det ska vi allt se.” Han tittade upp på hjulen i gruvlaven som om det kunde finnas en förklaring där. Han gick in på kontoret. ”Hoppas han ordnar så att vi får gå med någon annan”, sa Billy. ”Han hatar alla i min familj eftersom min syster inte ville ha honom.” ”Din syster tycker att hon är för fin för männen i Aberowen”, sa Tommy och upprepade uppenbarligen något han hört av andra. ”Hon är ju för fin för dem”, bedyrade Billy. Price kom ut. ”Jaha ja, följ med mig då”, sa han och gick iväg med snabba steg. Pojkarna följde efter honom till lyktstugan. Lyktbiträdet gav Billy en glänsande gruvlykta i mässing som han hakade fast i bältet precis som arbetarna. Han hade fått lära sig allt om gruvlyktor i skolan. En av farorna i kolgruvor var metan, en lättantändlig gas som sipprade ut i gruvgångarna från flötserna. Arbetarna kallade den gruvgas och den var orsaken till de explosioner som förekom i kolgruvor. Gruvorna i Wales var ökända för att läcka gas. Lyktan var så fiffigt konstruerad att lågan inte kunde antända gruvgasen. Lågan ändrade till och med form istället när det läckte metan, den blev högre och gav därmed varning – för gruvgasen var luktlös. 23

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 23

10-08-23 10.12.56


Om lampan slocknade fick man inte tända den själv igen. Det var strängt förbjudet att ha med sig tändstickor och lyktorna var låsta för att hindra arbetarna att bryta mot denna regel. En lykta som slocknade måste tas till en tändstation, vanligtvis i botten av gruvan nära schaktet. Det kunde innebära en vandring på en kilometer eller längre, men det var det värt för att undvika risken för en explosion. I skolan hade läraren sagt att gruvlyktorna visade att ägarna kände omtanke och omsorg för sina anställda. ”Som om ledningen inte har något att tjäna på att förhindra explosioner och driftstopp och skador på tunnlarna”, sa pappa. När de fått sina lyktor ställde sig arbetarna i kö till hissen. Behändigt placerad vid kön satt en anslagstavla. Handskrivna och enkelt tryckta meddelanden berättade om cricketträning, en darttävling, en borttappad pennkniv, en konsert med Aberowens manskör, en föreläsning om Karl Marx historiematerialism på det avgiftsfria biblioteket. Men förmän behövde inte stå i kö, och Price trängde sig fram i kön med pojkarna efter sig. I likhet med de flesta gruvor hade Aberowen två schakt med fläktar för att pressa ner luft i det ena och upp i det andra schaktet. Gruvägarna gav ofta schakten besynnerliga namn och här hade det blivit Pyramus och Thisbe. De stod nu vid uppschaktet, Pyramus, och Billy kände det varma luftdraget från underjorden. Förra året hade Billy och Tommy bestämt sig för att titta ner i schaktet. På annandag påsk, när ingen arbetade, hade de smitit förbi vakten och smugit sig över ödelandet fram till gruvöppningen och sedan klättrat över skyddsstängslet. Hålet täcktes inte helt av hissbyggnaden och de hade lagt sig på mage och tittat över kanten. Skräckslagna och fascinerade hade de stirrat ner i den kusliga avgrunden. Billy kände hur det snurrade i magen. Mörkret tycktes omätligt. Han rös, halvt av glädje eftersom han inte behövde gå ner nu, halvt av skräck eftersom han en dag måste det. Han hade kastat ner en sten och de hade hört hur den studsade mot trägejdern och tegelväggarna i schaktet. Det dröjde en fasansfull lång stund innan de hörde det svaga, avlägsna plasket när stenen träffade vattnet på botten. Nu, ett år senare, var han på väg att följa efter den stenen. Han sa till sig själv att han inte fick vara feg. Han måste vara en man även om han inte kände sig som en. Det värsta vore att skämma ut sig. Det fruktade han mer än döden. 24

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 24

10-08-23 10.12.56


Han såg grinden som spärrade av schaktet. Bortom den var det tomt, för hisskorgen var på väg upp. På andra sidan schaktet såg han gruvspelets motor som drev de stora hjulen högt ovanför dem. Het ånga sprutade ur maskineriet. Linorna slog mot gejdern och lät som en piska. Man kände lukten av het olja. Med ett metalliskt skrammel dök den tomma hisskorgen upp bakom grinden. Spelstyraren som styrde hisskorgen här uppifrån drog undan grinden. Rhys Price klev in i den tomma korgen och de två pojkarna följde efter. Tretton gruvarbetare gick sedan in – totalt fanns plats för sexton personer. Spelstyraren drog igen grinden med en smäll. Det blev tyst. Billy kände sig utsatt. Golvet under hans fötter var solitt, men han hade utan större svårighet kunnat klämma sig ut mellan de glesa gallren på sidorna. Hisskorgen hängde i en stållina, men inte ens den var helt säker: alla visste att linan i Tirpentwy hade gått av en dag 1902 och att hissen hade störtat till botten och tagit med sig åtta män i döden. Han nickade till gruvarbetaren vid sin sida. Det var Harry ”Fetknoppen” Hewitt, en pojke med fullmåneansikte som bara var tre år äldre men en fot längre. Billy kom ihåg Harry från skolan: han hade fastnat i tredje klass med tioåringarna och hade kört i examen varje år tills han var gammal nog att börja arbeta. En klocka ringde, vilket signalerade att lastarna på gruvbotten hade stängt grinden. Spelstyraren drog i en spak och en annan klocka ringde. Ångmaskinen visslade och sedan hördes ytterligare en smäll. Hisskorgen började falla. Billy visste att hissen föll fritt och att den sedan bromsade in till en mjuk landning, men inga teoretiska kunskaper i världen kunde ha förberett honom för hur det kändes att falla ohindrat ner i jordens innandöme. Hans fötter lämnade golvet. Han skrek skräckslaget. Han kunde inte hjälpa det. Alla andra skrattade. De visste att det var första gången och han förstod att de hade väntat på hans reaktion. För sent såg han att de höll sig fast i hissens galler för att inte flyga upp. Men denna insikt lindrade inte hans rädsla. Det enda sättet att sluta skrika var att bita ihop tänderna hårt. Äntligen slog bromsen till. Fallhastigheten dämpades och Billy fick åter kontakt med golvet. Han grep tag om en stång i gallret och försökte sluta darra. Efter en stund ersattes rädslan av en känsla av att ha blivit förorättad som var så stark att han nästan började gråta. Han tittade in i Fetknoppens 25

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 25

10-08-23 10.12.56


skrattande ansikte och skrek för att överrösta larmet: ”Håll din stora käft, Hewitt. Skithög.” Fetknoppens min förbyttes på ett ögonblick och han såg rasande ut, men de andra skrattade ännu mer. Billy skulle bli tvungen att be Jesus om förlåtelse för att han svurit, men han kände sig mindre dum nu. Han tittade på Tommy, som var vit i ansiktet. Hade Tommy skrikit? Billy var rädd att fråga om svaret var nej. Hissen stannade, grinden gled upp och Billy och Tommy gick ut i gruvan på darriga ben. Det var mörkt. Gruvarbetarnas lyktor lyste upp mindre än fotogenlamporna hemma. Gruvan var svart som en månlös natt. Man kanske inte behövde se så bra för att hugga kol, funderade Billy. Han plumsade i en pöl och när han tittade ner såg han att golvet var täckt av vatten och lervälling som skimrade av de svaga reflektionerna från lyktorna. Han hade en konstig smak i munnen: luften var tjock av koldamm. Var det möjligt för människor att andas in det här hela dagarna? Det måste vara därför som gruvarbetare alltid hostade och spottade. Fyra män väntade på att få stiga in i hisskorgen och åka upp till ytan. Alla bar på läderlådor och Billy förstod att de var eldvakter. Varje morgon innan brytningsarbetet började undersökte eldvakterna om det fanns gas i gruvan. Om metangasnivåerna var för höga gav de order om att man måste vänta tills fläktarna hade vädrat ut gruvan. Alldeles i närheten såg Billy en rad med hästspiltor och en öppen dörr som ledde till ett upplyst rum med ett skrivbord, förmodligen förmännens kontor. Arbetarna försvann bort i fyra tunnlar som löpte i olika riktningar från schaktbotten. Tunnlarna kallades orter och ledde till brytningsområdena där kolet utvanns. Price förde dem till en bod och låste upp hänglåset. Det var ett redskapsförråd. Han valde ut två skyfflar som han gav till pojkarna och låste igen. De gick till stallet. En man i bara kortbyxor och kängor skyfflade skitig halm ur en spilta och kastade den i en balja. Svetten rann längs hans muskulösa rygg. Price frågade: ”Vill du ha hjälp av en av pojkarna?” Mannen vände sig om och Billy kände igen Ponny-Dai, en församlingsäldste från Bethesda bönhus. Dai visade inga tecken på att känna igen Billy. ”Jag vill inte ha den lille”, sa han. ”Okej”, sa Price. ”Den andre är Tommy Griffiths. Han är din.” 26

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 26

10-08-23 10.12.56


Tommy såg nöjd ut. Han hade fått som han ville. Även om han bara skulle mocka ur spiltorna hade han fått arbete i stallet. ”Kom med mig, Dubbel-Billy”, sa Price och gick in i en av orterna. Billy lade skyffeln över axeln och följde efter. Han kände sig mer orolig nu när Tommy inte var med honom. Han önskade att han hade fått mocka stallet tillsammans med sin vän. ”Vad ska jag göra då, mr Price?” frågade han. ”Det begriper du väl”, sa Price. ”Vad fan tror du att du fått en skyffel för?” Billy upprördes av att han använt ett förbjudet ord så lättvindigt. Han hade ingen aning om vad han skulle göra men han frågade inget mer. Tunneln var rund och taket var förstärkt av rundade stålstöttor. Ett fem centimeter tjockt rör löpte längs krönet, förmodligen för att leda vatten. Varje kväll besprutades orterna för att försöka minska koldammet, som inte bara var skadligt för arbetarnas lungor – om det hade varit det enda skulle Celtic Minerals förmodligen inte ha bekymrat sig – utan också utgjorde en brandfara. Men som sprinklersystem räckte det inte. Pappa hävdade att det behövdes ett femtoncentimetersrör, men Perceval Jones ville inte lägga ut de pengar som krävdes. Efter några hundra meter svängde de in i en korsande ort som lutade uppåt. Det här var en äldre, smalare passage med timmerstöttor istället för stålbågar. Price var tvungen att böja på nacken där taket sviktade. Med ungefär trettio meters mellanrum passerade de ingångar till arbetsrum där arbetarna redan högg ut kol. Billy hörde ett muller och Price sa: ”In i brunnen.” ”Vadå?” Billy tittade ner. En brunn var normalt ett hål i marken. Men det enda han såg här var rälsen. Han tittade upp och såg en ponny som travade i hög fart mot honom nerför den sluttande gången med rad vagnar efter sig. ”In i brunnen!” skrek Price. Billy förstod fortfarande inte vad som förväntades av honom, men han såg att tunneln knappt var bredare än baljorna och att han skulle krossas. Sedan tycktes Price kliva in i tunnelväggen och försvinna. Billy släppte skyffeln, vände om och sprang samma väg som han kommit. Han försökte hålla sig framför ponnyn, men den rörde sig förvånansvärt snabbt. Då fick han syn på en nisch uthuggen i väggen lika hög som tunneln och insåg att han sett dem ungefär på var tjugofemte meter. Det måste ha varit en sådan som Price menat med brunn. Han kastade sig in och tåget skramlade förbi. 27

Follett_Giganternas fall_9789100.indd 27

10-08-23 10.12.57


9789100125219