9789185333417 by Smakprov Media AB

Kap till Kairo Anteckningar lĂ¤ngs vĂ¤gen

Kap till Kairo Anteckningar längs vägen Görrel Espelund Andreas Karlsson

www.kaptillkairo.se

Lösenord: vad28duf Bokbeställningar: http://jir.bokorder.se

Tidigare böcker av författarna Reality Bites – An African Decade, Double Storey 2003 Amolle från Niger i Afrika, LL-förlaget 2005 Till mänsklighetens försvar – Iakttagelser av krigsbrott, tribunaler och försoning, Juridisk Reportagebyrå 2006 På plats – Reportage från nollnolltalet (antologi), Textverk förlag 2009 8 kvinnor som skapat världsrubriker, Sekwa 2010

Kap till Kairo — Anteckningar längs vägen Första upplagan, andra tryckningen ISBN: 9789185333417 © författarna och Juridisk reportagebyrå 2012 Fotografier: se bildregister, s. 183 Grafisk formgivning: Kristin Parknert, eddy.se ab Produktion: eddy.se ab, Visby 2012 Tryck: Elanders Sverige AB, Mölnlycke 2013

Innehållsförteckning Förord: Hur är det egentligen där nere i Afrika? Cape Agulhas – en resa åt fel håll Gästfrihet Afrikanska drömmar Den vita sidan av saken Viltvård på dekis Med Zimbabwe i backspegeln Afrikansk tid En spirande medelklass Landsbygdsvägar Vem äger marken? Gränsen Kvinnobanken Möte med korruptionen Serengeti Jungle Junction Den afrikanska staden Livsfarliga vägar Med smak av Afrika En stolt nation Skurkstaten Öknen Att försöka slå systemet Efter revolutionen Epilog: Mot Nordkap Några vanliga frågor Bildregister

11 21 27 33 41 47 55 61 67 71 77 87 91 97 101 111 119 127 131 139 145 151 159 163 169 177 183

Alger

Tunis

TUNISIEN

Rabat

Tripoli

MAROCKO

Kairo

ALGERIET

El Aaiún

LIBYEN

EGYPTEN

VÄSTSAHARA Wadi Halfa

MAURETANIEN Nouakchott

NIGER

MALI

SUDAN

SENEGAL

TCHAD

Dakar Banjul

BURKINA Niamey GAMBIA FASO Bamako GUINEA Bissau Ouagadougou GUINEA BISSAU Conakry BENIN NIGERIA Free- ELFENBENS- TOGO Abuja SIERRA LEONE town KUSTEN GHANA Porto-Novo Monrovia Yamoussoukro

LIBERIA

Accra

ERITREA

Khartoum

Asmara Lalibela

N´Djamena

DJIBOUTI

Djibouti Addis Abeba

ETIOPIEN

CENTRALSYDSUDAN AFRIKANSKA REP.

Lomé

KAMERUN

Juba

Bangui

Yaoundé

EKVATORIALGUINEA

SOMALIA Mogadishu

UGANDA Isiolo KENYA

Kampala

Libreville

RWANDA

GABON

Nairobi

Kigali

Brazzaville

KONGOBRAZZAVILLE Kinshasa

Serengeti National Park

DR KONGO

BURUNDI Bujumbura TANZANIA Dodoma

Dar es Salaam

Luanda

ANGOLA

MALAWI

Chipata

ZAMBIA Lusaka

Lilongwe Harare

Livingstone Victoria Falls Hwange National Park

MOÇAMBIQUE

Kasane

NAMIBIA

Zomba

ZIMBABWE

Windhoek Gaborone

Pretoria Mbabane

Antananarivo

MADAGASKAR

BOTSWANA Kruger National Park

Maputo

SWAZILAND

Maseru

SYDAFRIKA

LESOTHO

Förord

Hur är det egentligen där nere i Afrika? Vi hade varit hemma i någon vecka efter att ha kört bil genom Afrika, från Kapstaden till Kairo, när ett av paren i grannskapet stannade till utanför grinden och välkomnade oss hem. Mannen ställde det som han såg som de viktigaste frågorna; hur bilen hade gått och om vi hade ruinerat oss på att betala mutor. Det var den typ av frågor som är tacksamma, eftersom de är ganska lätta att hantera: raka och konkreta och med faktabetonade svar. Vi hade redan hunnit svara på ungefär samma frågor ett par gånger och mannen verkade nöjd med vad han fick höra. Under tiden lyssnade frun eftertänksamt och efter en stund utbrast hon: ”men, hur är det egentligen där nere i Afrika?” Vi blev tysta. Tankarna började snurra och tjugo års samlat resande som journalister i Afrika flimrade för våra ögon. Kontinenten består av femtiofyra länder på sammanlagt trettio miljoner kvadratkilometer, knappt en miljard människor, och tvåtusen språk. Det var en utmanande och inte alls lika tacksam fråga att besvara. I vår grannes formulering låg en beundransvärd nyfikenhet. Genom att skjuta in ett egentligen mitt i meningen så antydde hon att hon visserligen hade en bild av hur det är i Afrika, men att hon också misstänkte att den bilden kanske inte riktigt stämde. Hon var

beredd att utsätta sina förutfattade meningar för en rejäl prövning, och hon ville göra det där och då utanför grinden till vårt hus. Den bild hon själv hade påminde säkert ganska mycket om den bild som de flesta av oss har innan vi skaffar oss egna erfarenheter av Afrika; det vill säga en stor del elände och kanske en liten dos av skönhet och äventyr, men ingenting däremellan. När vi en februarikväll i början av vår resa letat oss upp till en svårtillgänglig lodge i bergen i lilleputtlandet Lesotho, stötte vi på en grupp trötta holländare som pustade ut med en öl på den lokala puben. De reste runt med buss i vansinnestempo i södra Afrika och pumpades varje dag fulla med nya intryck. Vi tyckte lite synd om dem och undrade hur de upplevde resan. Jo, den var ganska intensiv, medgav några, men samtidigt var flera av dem mycket nöjda med att nu ha nått den lesothiska landsbygden. Det här var det riktiga Afrika. Och med ”det riktiga Afrika” menade de ”det vilda Afrika”, med djur, lerhyddor och infödingar – inte med rinnande vatten, asfalterade vägar och mobiltelefoner. – Många platser som vi har besökt hittills har varit nästan som hemma; städer, restauranger, vägar. Ingen större skillnad. Men det här, det är Afrika som det ska vara, förkunnade en av männen och svepte med handen mot den lilla byn där skeva hyddor låg glest utspridda på en sluttning, omgärdade av taggiga buskar för att hålla boskapen kvar på gården. Han var en man som satt inne med svaren och som de andra lyssnade på. En man som tyckte att ett Afrika utan fattigdom och stampade jordgolv inte riktigt var värt att lägga pengar på. Då kunde han lika gärna stanna kvar hemma i Amsterdam. Det är i glappet mellan vår bild av Afrika och det verkliga Afrika som fördomar föds. Antagligen inte medvetet, men påeldat av schabloner och föreställningar som inte längre är aktuella, eller åtminstone inte representativa. Och det krävs mod och nyfikenhet för att bryta med sina inlärda stereotyper – mod och nyfikenhet av samma typ som vår granne visade med sin enkla och samtidigt så oändligt komplicerade fråga.

Så hur är det egentligen där nere i Afrika? Bästa sättet att ta reda på saken är förstås att resa dit. Drömmen om Afrika är vare sig ny eller unik och viljan att korsa kontinenten har hemsökt – och fortsätter att hemsöka – resenärer från världens alla hörn. För många handlar det om en prestation. Om att ta sig den svåra vägen från A till B. Kanske inte alltid så snabbt som möjligt, men trots allt med ett tydligt fokus på målet. Ett av de mest extrema exemplen är det brittiska tremannateam som 2010 körde mellan London och Kapstaden på elva dagar, och därmed förpassade det tidigare rekordet (tretton dagar) från ett av den brittiska kolonialtidens sista skälvande år, 1963, till historieböckerna. För den brittiske finansmannen, exploatören och imperiebyggaren, Cecil Rhodes, handlade drömmen om Afrika mer om makt och personlig vinning, än om att bara se vad som fanns längs vägen. Med det brittiska imperiets godkännande erövrade han det som senare skulle bli kolonierna Nordrhodesia och Sydrhodesia – idag mer kända som Zambia och Zimbabwe – men hans dröm var mer grandios. Det var i slutet av 1800-talet och Cecil Rhodes ambition var att knyta samman kontinenten med en järnväg från Kapstaden till Kairo – ett projekt som än idag inte har fullbordats. Cecil Rhodes resor i Afrika skedde i kölvattnet på de expeditioner som upptäckarna David Livingstone och Henry Morton Stanley företagit sig några decennier tidigare, då de kartlade stora delar av det afrikanska inlandet. Den till synes ogenomträngliga kontinenten höll på att tämjas och med penna och linjal delade de europeiska stormakterna upp dess landmassa och rikedomar vid Berlinkonferensen 1884. Europa lade Afrika under sig, och inte förrän i slutet av 1950-talet inleddes på allvar den våg av självständighetsrörelser som så småningom skulle krossa kolonialväldet. Nya stater föddes. Frihetskämpar blev presidenter – en roll som många av dem uppskattade så mycket att de snart utropade sig till envåldshärskare och gjorde kontinentens rikedomar till sina egna. Samtidigt växte sig en skör demokratirörelse starkare och spred sig till nya områden. Apartheid rämnade. Och en efter en tog de unga staterna små steg mot ökad respekt för fria val och demokrati.

Den fortsatta utvecklingen har inte varit riktigt så positiv som en del hoppades på. Vi har inte sett något ”afrikanskt under” på samma sätt som vi sett ett asiatiskt, och förklaringen till det är en av de mest omtvistade frågorna bland experter på utveckling. Klart är att kampen om de afrikanska naturtillgångarna är intensiv och grym, men att rikedomarna inte förmår att spilla över på den stora massan. Klart är också att visionära ledare är sällsynta, vilket man inte kan säga om korruption, extremt väder och sjukdomar som malaria och hiv. Dagens resenärer kör bil, åker buss, cyklar eller vandrar kors och tvärs över den Afrikanska kontinenten. Många blir fast för alltid. Själva valde vi att ta en hyggligt Afrikakompetent bil längs de röda, dammiga och ofta mycket skakiga vägarna. Från Kapstaden och

den afrikanska sydspetsen Cape Agulhas i söder, till Kairo i Afrikas nordöstra hörn och därefter vidare till det europeiska fastlandets nordspets vid Nordkap i norra Norge. Vi ville hitta en röd tråd där vi kunde trä våra samlade erfarenheter från snart två decenniers resande som journalister och privatpersoner i Afrika. Av kontinentens femtiofyra länder har vi besökt de flesta och vi har sett människor och länder utvecklas i olika riktningar. Afrika har sedan länge krupit under skinnet på oss, precis som på så många andra resenärer, och vi funderar ofta på varför. Vad är det som gör att vi å ena sidan starkt ogillar den schablonmässiga bilden av Afrika som en homogen samling länder med människor som alla är mer eller mindre likadana, samtidigt som vi å andra

sidan känner en ständig längtan att åka dit, utan att vi egentligen bryr oss så mycket om vart på denna enorma landmassa resan går? Utan tvekan finns upplevelser och erfarenheter som ständigt återkommer, företeelser som vi möter vart vi än kommer på den afrikanska kontinenten. Många är positiva – några är det inte. Givetvis finns det undantag till dem allihop men endast med en gnutta generaliseringar kan något så komplicerat som en hel kontinent fångas i begripliga berättelser. Våra tidigare resor i Afrika har många gånger omgärdats av praktiska begränsningar, som geografi, politik och infrastruktur – för att inte tala om vart det internationella medieljuset för stunden har varit riktat. Att ta bilen genom Afrika gav oss möjligheten att möta kontinenten på ett nytt sätt. Vi ville ta den tid som behövdes, kunna välja de omvägar som inga lokala färdmedel trafikerar. Uppleva hur kulturer, språk och miljöer gradvis övergår i varandra. Se hur kontraster suddas ut och sociala mönster vävs ihop och skiftar färg. Som journalister fascineras vi av ytterligheter. Som människor av allt det som finns däremellan. Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie, som bland annat skrivit den hyllade boken ”En halv gul sol”, talar om faran med att endast ha en bild av ett samhälle, ett land eller en kontinent – a single story. En sådan bild gör oss begränsade, samtidigt som den ger upphov till fördomar och stereotyper. Ingen enskild berättelse kan vara heltäckande, men ju fler som läggs samman, ju mer nyanserad och mångfacetterad blir helheten. Läsaren, tittaren eller lyssnaren, får ta sin del av ansvaret genom att sätta ihop sin egen bild. Vi gör inte anspråk på att berätta hela sanningen om Afrika – vår ambition är att utmana the single story.