En antologi av kreaSkriv, unga röster från Jämtland
HUNGERN
Vera Comén
Minnena kommer tillbaka baklänges – det första du minns är vitt ljus. Doften av handsprit, plast. Du minns Honom, innan du minns hans namn. Han grät, massor grät han, och pratade om Hunden. Det skruttiga djuret åt knappt efter du lades in. Hur skulle den överleva. Sedan kommer allt, ett liv som spolas baklänges bakom ögonlocken. Därefter är det stilla, mörkt och kallt. Och så kommer Hungern. Den sliter i dig, sitter mer i huvudet än i magen. Du vaknar och hela din varelse känns som tomhål. Du krafsar, bankar och sparkar på de väggar som tätt omsluter dig. Du fastnar i lakanet som en fisk i ett nät. Till slut går luckan upp, och du faller ut i det öppna. Du liknar ett spöke ur en barnteckning, så som du är intrasslad i vitt tyg. I kylrummet står flera luckor öppna, men du är ensam. Ett tag. Sedan kommer en man i vit rock in i rummet. Lakanet har fallit till golvet och du står naken. Skammen slår dig mer som en tanke än en känsla. En logisk slutsats; en främmande man plus din bara kropp lika med något pinsamt. Du draperar lakanet över dig igen, men mannen reagerar knappt utan tar bara fram ett block och frågar efter ditt namn.
“Beatrice Johansson”, svarar du.
Han stryker över något med en kulspetspenna. “Följ med mig“, säger han. “Så ska du få kläder och något att äta.”
Du följer honom genom kala korridorer och vitt lysrörssken. På vägen möter ni en annan läkare, och en gammal kvinna klädd i en blommig klänning. Den sitter löst på hennes magra kropp. Hon är lite blek, med en tom blick, hakan och bröstet är täckta i smulor. Strax efter kommer ni in i ett fikarum. Vid en vägg står kartonger med kläder, men din blick dras först till ett paket drömmar som står på diskbänken. Bleka händer sträcker sig framåt och sedan krispig sötma mot din tunga. Läkaren lägger fram kläder. Du äter utan att smaka, utan att tänka. Det är oförskämt men Hungern är större än något minne av bordsskick. Läkaren verkar oavsett inte bry sig. Snart är kakorna slut och du påklädd. Du borstar av dina smuliga fingrar på jeansen, och noterar att ett paket kakor inte gjort särskilt mycket skillnad med hålet som är din mage. Läkaren tar dig vidare genom korridorerna, förklarar vad som kommer att hända; han ska ta dig till ett väntrum där man kontaktar dina nära och kära som kan komma och hämta upp dig. Något kontaktande behövs dock inte. När ni kliver in i ett större rum med en reception och bänkar vid väggarna flyger Han, Mattias, upp från där han sitter.
“Beatrice”, säger han. “Beatrice, Beatrice, Beatrice.” Han mumlar det mot din hals – han tar dig i sina armar. Du blir som stående, måste för en stund leta reda på rätt kroppsligt minne i ditt huvud innan armarna reagerar som de ska och kramar om honom också.
Från sjukhuset får du en broschyr att läsa i bilen hem. Framsidan föreställer tecknade figurer som kramas, och i stora blockiga bokstäver står det: Du är inte längre död. Sloganen skaver lite i dig – du har inget exakt minne av att ha varit död. Det känns mer som att du somnat och vaknat. Du bläddrar genom pedagogiskt placerade teckningar och
lättlästa textrutor som berättar om hur döda människor den senaste månaden har vaknat upp. Vi vet inte vad det kan bero på, men det är forskningens huvudsakliga fokus just nu, står det.
“Forskningen är ju ett ganska allmänt begrepp”, påpekar du till Mattias som kör. Han flinar, lite snett och lite vint –lite skevt helt enkelt.
“Antar att de tror att allmänheten inte behöver veta vilken biokemisk specialisering som fokuserar på zombies”, svarar han och tystnar lite förläget. “Inte för att du är en zombie eller så, alltså folk försöker att undvika att säga det ordet.”
Du vet inte vad du ska säga om det, så du hummar bara till svar. Broschyren nämner inte ordet zombie, utan kallar dem (er, dig?) bara för de som vaknat. På sista sidan står det att de som vaknat ibland har svårt att relatera till livet de hade innan. Det finns information om hur man hittar lokala mötesplatser och gruppterapi med andra i samma situation. Du stänger broschyren och låter den falla på golvet, in under bilsätet.
När ni kommer hem ser hallen ut som den alltid gjort. Dina finskor står kvar i skohyllan, och gympaskorna ligger slängda på golvet som om du just klivit in och sparkat av dem. Sedan hör du ljudet av tassar mot parkett, slås av en miljon minnesbilder av Hunden som praktiskt taget brukar hoppa upp i famnen på dig när du kommer hem. Nu rundar den hörnet och stannar. Stirrar på dig med stora ögon och slokande svans. Du går förbi den, in. Mattias kommer efter.
“Morris har varit så ledsen utan dig”, säger han. “Han har knappt ätit.” Han plockar upp hunden och håller fram den mot dig. Den morrar lågt.
“Morris!” uppmanar han.
JÖRMUNGAND
Leopold Stefansson
“Du ska dö. Jag ska skjuta dig”, viskade jag för mig själv, när dörren slog igen bakom mig med ett brak. Slog igen, just som för några timmar sedan.
Mors ilskna stämma föreföll nu dödstyst inne i den lilla stugan. Rösten som nyss ropat desperat inifrån de sträva träväggarna. Jag hade lust att skrika, vråla mig hes, få mina stämband att skallra.
Jag tog fart i riktning ned mot vattnet, Storsjön och honom. Frustrationen skar genom mig, mina senor och mitt kött – en känsla av maktlöshet. Men jag ödslade ingen tid, ingen ytterligare stund nära kåkens upptrampade tomt. I stället satte jag fart in mot samma hösttyngda granskog som jag rusat in i bara några timmar tidigare. Pärlor av fukt i daggkåpornas trattar vältes ut under min hämndlystna framfart.
“Jag ska skjuta dig, jag ska skjuta dig din djävul.”
Mina andetag darrade, som de brandfärgade höstlöven när de slet sig loss från sitt träd. Lätta rökpuffar sniglade sig upp mot himlen och lämnade mig kvar. Vapenremmen halkade ideligen av min axel. Bössan svängde av och an kring min arm. Piporna slog över min svettklibbiga rygg för varje steg jag tog.
Gräset, vått och gulnande grönt, böjde sig slokande för
min framfart. Jag siktade på de vissnade grästuvorna som spjärn, undvek de regndrypande groddbladen. Spåren där jag traskat ned mot sjön för bara några timmar sedan, låg kvar i de knäckta strånas halsar. Utblommad klöver visade sin vissna nuna mellan de daggtyngda gräsen.
Mor skulle aldrig storma ut efter mig i träskor och yllekjol. Jag skulle aldrig mer se tillbaka mot det lilla huset på höjden. Jag försvann vidare in i skogen, över mosstäcket som beklädde de skarpa bumlingarna i trädens dunkel. Skriken från björktrastarna ströps när jag stegade framåt, lämnade mig i osalig tystnad.
Markvegetationen låg slö. Björnmossan – fast och sträv, husmossan – lätt och mjuk. Vindlande rötter och kornig gyttja. Skogens golv väntade tålmodigt. Väntade på att någon skulle stupa handlöst. Väntade på mig.
Mor skulle aldrig mer vråla ut i protest när jag rusade ned genom skogen. Ned mot Birger. Luften låg klibbig med efterdoften av regn. I myllan slingrade sig mask. Festade på de multnande löven. Festade med höstens död.
Min andning blev häftig när jag klafsade fram förbi murkna stockar prydda av träiga tickor. En ensam hagelladdning i högerfickan kastades av och an när jag sprang.
Skuttade nästan av förväntan emedan jag stegade längre ned mot sjön.
Den andra patronen pyrde fortfarande. Pyrde på ett trägolv som inte knarrade. I en liten stuga som inte levde längre.
“Vad har du gjort? Hur kunde du?”
Viskningar ekade bland de dova dimslöjorna. Eller så var det kanske bara jag som gnatade för mig själv.
Allt eftersom jag kom längre in i skogen, bort från toppen av åsen, saktade jag in. Lutade mig bakåt nedför de lätt branta sluttningarna. Myggen närmade sig med ilande
surr. Kände de levandes odör i det ensliga landskapet.
Det som just hänt gnagde med vassa tänder i mitt huvud. Tinningarna bultade. Än värre bet känslan av vad som väntade.
“Vad har jag gjort?”
Orden drog i mina kedjor. Tårarna rann nedför mina kinder, blandade sig med skogens syrliga mysk. Hade jag något annat val än att fortsätta? Nu när jag inte längre kunde ta ett steg bakåt, be om förlåtelse. Trädens droppar slog mig, kalla nålstick mot min heta hud. Min mage vred sig när fukten kröp längsmed ryggraden.
Snart stod jag hulkande mot en trädstams snirklade fot.
Det sög till i magen. Jag lutade huvudet mot en gröngrå lavtuss och spydde. Pannan mot det ludna som smyckade de bistra furorna. Lavens krokiga nät frasade när jag sträckte på mig igen. Endast det tjattrande skrattet av en skata svävade mellan träden. Ett omen om onåd, om död. Kräkningarna låg kvar i en gulaktig pöl. Stack ut från skogens blöta, lummiga kropp när jag skyndsamt fortsatte.
“Dimman nere vid sjön är alldeles för tät för att ro ut i nu, vännen.” Mors ord studsade i skallen. Som en kula i rikoschett. Sprängde huvudet i slamsor.
“Och tänk om odjuret dyker upp! Jag förbjuder dig!”
Den där öronbedövande tonarten som fick det att brusa i öronen, att ringa i min skalle. Men jag bet ihop. Bet samman så hårt att jag trodde att mina kindtänder skulle krasa mot varandra. Men underläppen slutade ändå inte att darra, ögonen ändå inte att tåras.
Mor hade försökt att hålla mig och Birger isär ända sedan vi var små. Men ibland hade vi hittat tillfällen att mötas ändå. Dessa stunder var guldkanten i mitt liv. Lika kompletta som smaken av skogssmultron – solsöta, varma. Birger, ja han var för mig som vattnet är för sjön.
VÅRVINTERDAGAR
Alma Åhrén
27 MARS
Ailo tar upp mobilen och klickar fram telefonnumret.
Bokstäverna lyser upp skärmen och bildar kontaktnamnet aehtjie/pappa. Luften smeker ansiktet och med varje bris kommer vårens trevande löfte.
Innan Ailo trycker på den grönvita symbolen blickar han upp. Det vita fläckiga täcket av snö vilar i solens sken. Överallt stubbar. De vittnar om den masslakt som pågått här.
Skändandet av marker som stått stadigt i tusentals år. Marker som gett liv och krävt liv, gett förutsättningar och krävt ansvar. Träden som hälsat förfäderna välkomna till ännu en vinter, när de kom skidande med hjorden, rajden och familjen. Ofta med nya barn i släptåg. Ofta med barn som fattades och nu vaktas av andra marker. Gungande av sommarlandets dvala i väntan på de eviga nätternas återkomst.
Ailo är inte sentimental av sig men sörjer betet. Lavarna som hängde från träden och lavarna som beklädde hällar och rotig mark under det kompakta snötäcket, där gråvita mular grävde sig ned. Det var en fin skog. Gammal och grann. Ståtlig och respektingivande. Kanske kunde de ha återvänt i år. Det var vad de hade hoppats, om den nu stått kvar.
Den vintern familjen varit där för några år sedan, stängde han ibland av skotern och drog ned kåporna från öronen för att lyssna på tystnaden. En sådan tystnad att man riktigt drar efter andan de gånger ljud bryter igenom. En hackspett hackade taktfast till strofer av fågelsång. Hackspetten, en sådan de inventerar efter för att se om de kan hindra bolagens pengakvarn. Att hans djur finns här hindrar dem inte. Det går alltid att göra köttfärs. Renarna verkar osynliga, precis som de är för turister om somrarna. Svåra att se, även genom kikarglas. De rör sig i snabb och jämn takt så att betraktaren inte märker.
Ailo hörde och kände hur vinden susade genom träden. Det var slutet på dagen och skymningen var nära förestående. Kroppen värkte så, som alltid. När solen går upp är han ute, på väg mot dagen, och när solen går ned är han ute, på väg mot natten.
Glesbygdslugnet och barndomen med renarna har tagit udden av den där överväldigande känslan folk lätt får av att vara ute i naturen helt själva. Men just den kvällen tyckte han sig känna det. Det hisnande. Sedan bestämde han sig för att, nä nu får det vara slut på filosoferandet, så han satte i tändnyckeln, på med kåporna och tryckte tummen hårt mot gasen. Hem över berghällar, genom täta skogar och över frysta tjärnar.
Förutom hungern fanns där i hans kropp tacksamheten över sin arbetsplats. Allt lugn och lunkande. Just då kände han inget av det där andra.
Tonerna går fram vilket betyder att det finns täckning. Ailo hoppas den håller i sig. I kåporna aehtjies röst. En hälsning som låter mer som ett grymtande.
“Visst sade vi nej?” börjar Ailo. “Visst sa vi att de inte
skulle ta det här.”
“Jo, vi gjorde ju det”, säger aehtjie och suckar djupt.
“Det är inte ett jävla träd kvar här”, säger Ailo, samtidigt som han blickar ut över det enorma kalhygget som aldrig verkar ta slut. Några få träd står faktiskt kvar. De ser slumpvis utslängda ut där de moloket står mellan stubbar och jord, uppkörd av maskiner.
“Vi får kolla på samplaneringsverktyget när vi far hem. De måste ha lagt in det som hyggesfritt. Ser ju ut så i alla fall.”
“Jaha”, säger aehtjie i en utandning, och så är det inte mycket mer med det. Det finns inget mer att säga.
Maktlösheten och hopplösheten ligger alltid där och skvalpar. Ofta som droppar, ibland som pölar, men nu som en kalldusch av tomhet. Betet blir inte bra här på länge, kanske aldrig och i vart fall aldrig likadant igen. Och så blir det säkert den där förbannade contortan och då blir det ju ingenting av något. Ännu ett förlorat område, som en avhuggen kroppsdel.
29 MARS
Radion brusar i bakgrunden. Rösterna flyter ihop och Ailo registrerar knappt det som sägs. Uttjatade poplåtar spelas på repeat och varvas med gråtrista lokala nyheter. Bara när tutan som signalerar trafikuppdatering ljuder, vaknar han till. Hoppas verkligen på att ingen olycka kommer hans väg.
Vägen, den verkar slingra sig fram. Väjer för industrisamhällen, övergivna när möjligheterna försvunnit. Hela den här regionen har byggts på timret. Det som flottades ned längs älvarna, innan maskinerna kom till fabrikerna och hamnarna, med dess urbanisering och kapitalisering. Den eviga jakten på pengar.
Själv har han aldrig förstått det där. Hela skattjakten
SPEGEL,SPEGEL
Amanda Eriksson Torgén
Tjattrande väninnor som flockades runt muggar med sojamjölkslatte. Femtio kronor vardera för ljummen, ljusbrun mjölk i tumultet av spädbarnskrin, gnekande rustik inredning och en knarrande entrédörr i ständig svängning. I ögat av stormen njöt jag och mamma av stillheten i lokalens bortglömda hörn.
Det var en speciell känsla – när man en dag umgicks med sin mamma och insåg att hon också ville umgås med en.
Hon samtalade, utan predikan. Hon betraktade, utan övervakning. Hon föreslog, utan kritik.
Enligt västerländsk astrologi blev man vuxen vid trettio års ålder. Enligt Svea rikes lag: arton. Enligt min personliga upplevelse och observationer av jämnåriga fullbordades transformationen ungefär fyra år efter studenten. Du kunde med säkerhet avgöra detta på tonen och blicken som flödade av nyfunnen respekt gentemot dig. Grattis, du var nu en jämlike. En vuxen.
I ett virrvarr av plötsligt avslöjade familjehemligheter, nakna berättelser och nariga känslor gled maskerna långsamt från våra ansikten. Maskerna som vi kläddes i för att spela rollerna vi föddes till att spela, som vi växt in i, som vi nu växt ur. Trodde jag i alla fall …
“Tvåsojamjölkslattevarsågod”, rabblade servitrisen likt
en besvärjelse över oss, och försvann snabbare än jag hann säga tack.
“Har du träffat någon?”
“Va?” utbrast jag, som om jag hade bränt mig på latten.
“Jag kan se att du tänker på något.”
Jag tänkte på att vi aldrig umgicks i andra miljöer än på caféer, som om vi vore ett par gamla väninnor med rötter från gymnasiet. Jag tänkte att mamma måste vara mångmiljonär nu när hon ärvt av pappa. Jag tänkte att det här måste vara det bästa som hänt henne.
“Snääälla, Nicole, låt gamla mamma få veta …”, tiggde hon med rösten lika bedjande som sina ögon.
“Spegeln passar jättebra hos mig. Är du säker på att du inte vill ha den?”
“Jo, egentligen”, sa hon fnittrande. “Men jag kan inte få upp den någonstans. Krokarna och spikarna jag försökt hänga upp med är helt enkelt för svaga … så jag gav upp. Den trivs väl bättre hos dig helt enkelt.” I samma andetag fortsatte hon: “Någon annan undanmanöver du vill prova innan du svarar mig? Vem tänker du på, lilla Nicole …?”
“Man kan säga att jag träffat mig själv …”, medgav jag utan att tänka. Latten var nog spetsad med sanningsserum.
En föraning om ett leende i hennes mungipor och en känsla av stolthet strålade mot mig från andra sidan av cafébordet.
“Jag trodde inte att sånt var möjligt … men det är det.” Hennes huvud tippade åt sidan och hon strök en blond slinga bakom örat, som för att fånga varje ord jag hade att säga.
“Jag vet inte varför. Om det är jag eller spegeln som gör det möjligt …”, sa jag trevande med blicken fäst vid bordets nötta fibrer och kantstötta hörn. “Den pratar med mig, eller rättare sagt … jag har fått meddelanden från mig själv …”
Den spirande känslan av att äntligen få delge magin i mitt liv satte orden i rullning. “Jag har fått handskrivna meddelanden från mig själv, ungefär ett dygn in i framtiden.”
Sprittande, bubblande entusiasm bar mig enkelt över rädslans höga tröskel.
Korta, hastiga luftstötar, ett nervöst, tondövt skrattanfall. Mer anfall än skratt. Inte det minsta likt mammas hjärtliga fniss. Glimten i hennes bruna, mandelformade ögon mattades av. Hennes fasad härdade, blev ogenomtränglig och plötsligt var den där igen: Masken.
Jag damp ner i soffan med bläckpennan i ett fast grepp. “Jag önskar att vi berättat om Lucas istället”, skrev jag instinktivt. Spretigt och snirkligt. En hastig stil som knappt småbarn kunde imponeras av.
Insikten fick håren att resa sig.
Jag kunde aldrig vänja mig.
Fenomenet, förmågan, förbannelsen, gåvan eller vad det nu än skulle visa sig vara.
Jag stirrade mållöst på orden som jag så intensivt försökt tolka i morse: “Jag önskar att vi berättat om Lucas istället. ”
Första dagen
Det var som att jag alltid haft en blick in i framtiden. Min framtid speglades i mammas vita stråk som löpte genom det gyllene hår vi delade. Min framtid fanns i hennes linjer som var ramar runt de honungsbruna ögonen vi log med på samma sätt, åt samma saker, samtidigt.
Jag var en reflektion av min mamma, men inte en kopia, som alla påstått under min uppväxt. Det var nämligen något med min skepnad som skilde mig från hennes. En
SVARTAKONSTER
Filippa Malmberg
ONÄMND
Det finns inget ord inom mig som kan förklara för dig vem jag är. Det finns ingen struktur, inget tak över mig där jag står. Det enda över mig är Gud och under mig marken vi alla går på. Jag är, enkelt som så, jag är.
Jag är inte skaparen, jag är vinden mellan grenarna som får löven att svaja, jag är tonen i flöjternas makt, jag är andetaget som andas ut i den döda vintern, enkelt som så, jag är.
Jag är flödet i floderna, jag är strålarna av ljus som faller in i mörkret, jag är trycket som pulserar hjärtat, jag är konsekvensen av en handling, jag är värmen i en beröring – och frånvaron av den. Jag längtar, jag drömmer, jag väntar. Enklare än så är jag så.
Jag är hur det ska gå, hur jag kommer att vara, så låt det vara så. Jag är, jag är, jag är – tills den smeker sin hand, tills sista punkten sätts i det här.
KARNIVÅR
Den finns där, under alla skal, alla vävnader, genom alla syner jag har sett – ligger den där.
Mitt hjärta är som en fågel fladdrande vid bröstkorgen.
Min tunga brinner med möjligheten, mina fingrar glöder med förväntan.
Jag tänker skilja den från ben och muskel, slita ytan till urgrunden.
Jag vet sitt öde.
Jag vet sitt djup.
Men det är inte där livet härjar, det är inte där hjärtat visar sina trådar. Det är där reflektionerna dunkar i huvudet.
Det är där orden inom mig ekar:
“Du mördade den, du mördade den igen!”
Jag slet ut den, jag slet ut den.
Jag kan inte följa den röda tråden, bara riva där skinnet är så rått.
Jag kan inte själva min själ från ögonblicket.
Jag kan inte vara slaktaren med sina vackra instrument och likgiltiga ögon.
Jag kan bara vara djuret med sina tvära tänder och blodiga tassar som darrar av nåd.
Kommer något av detta vara tillräckligt?
Kommer jag nå där själen ger sig, att nå där sanningen är klar?
Eller måste jag fortsätta bära blodet av alla prövningar kvar, bära ännu en röta?
BLODMÅNE
Har du sett ett hjärta bulta? Har du sett månen lysa? Varje fas är längtan som erinrar halvorna inom oss. Kammarna är precis som åtrån till att fylla sig i ljus; mörkret drar in, precis som blodet lämnar förmaket.
Men även att veta detta, nu, du och jag blickade mot var-
andra – inget blod rörs emellan oss, inget emellan oss där kapillärerna slår ut sina tunga korall-liknande strängar in i våra själar.
Jag trodde att jag var venerna till ditt hjärta, men jag var bara artärerna som förde ut dem. Även när allting kunde vända sig om och komma tillbaka; när jag smekte din hand och närmade dig för en kyss – fanns du inte kvar. Jag blödde bara ut allt ur mitt hjärta; allt med kärlek, allt ut, utan skam. Mitt hjärta hade aldrig lyst så starkt förut, innan ditt hjärtslag försvann ur mitt bröst och månen skar sig i två halvor.
Månens ljus är belyst i mina ögon, full, men över min kropp är den halv. Halv, är den böjd i mig, halv, är den bultande skada som kräver mer rum. Halv, är den full av kärlek, men full av evig längtan.
Full av begär. Sårad. Lugnad. Ljuset dras in, vågorna dras ut.
Jag såg ett hjärta bulta, jag såg månen flimra.
IDISSLA
Allting är känslor och det är då, när man har tröskat igenom allt man kan komma till sanning.
Till mods att fälla deras band att med styrka följt med deras egg vid fingertopparna och inte spetsat sitt hjärta. Det är då man har vetat sin själ.
POJKEN
Irma Åslund Gran
Ljusa klänningar, ett väldigt tillrättaläggande av flugor och lösögonfransar och fnittrande spekulationer om vilka av brudgummens bröder som kan tänkas vilja dansa hela natten. Händer som rufsar om henne i håret och försvinner vidare innan hon ens hinner se vilka de tillhör.
“Saskia, Saskia …”, säger de, fast hon bara testar hur brudfloret ser ut på henne istället för någon moster eller faster eller vem det nu är. “Vad ska vi göra av dig? Måste du alltid vara mitt i allt, Saskia?” Fastän att alla andra också står i köket. Och så det eviga: “Ta hand om tant Barbro, Saskia. Kom ihåg att vara snäll mot tant Barbro medan vi är borta.”
Medan vi är borta, ja. Saskia får inte följa med på storfest och dansa hela natten. Barn under tolv undanbedes, säger inbjudan och menar Saskia – som är minst och uslast. Eller allra minst är hon förstås inte, småkusinerna är så små att de inte kan lämnas själva, det får hon förklarat för sig när hon i vredesmod förhör föräldrarna om varför glin som inte ens når upp till köksbänken får följa med. Så lämnas hon alltså ensam på bron att se på när de stuvar in blommor och kjolar, för att slå igen bildörrarna bakom sig och köra iväg längs grusvägen.
“Se, där far de äntligen”, hörs en hes röst bakom hennes rygg.
Nej, helt ensam är hon förresten inte. Tant Barbro, som hållit sig ur vägen när det värsta ståhejet pågått, rultar ut från huset och ställer sig bredvid henne.
Gammal kärring, har Saskia uteslutande kallat henne i sina tankar sedan det blev klart att hon skulle bo hos henne medan alla andra var iväg på bröllop. Den riviga kommentaren gör dock att hon ser på henne i ett nytt sken.
“Äntligen …?” Undrar hon för att säkerställa att hon verkligen förstått rätt.
“Äntligen”, fastslår tant Barbro och ler pillemariskt mot henne. “Maken på spektakel har jag då aldrig varit med om.”
Saskia känner hur något nytt och varmt växer inom henne. Tant Barbro har rätt, när man tänker efter har alltihop varit rätt löjligt, något hon kanske inte alls vill vara en del av. Hellre ha tant Barbro ifred och få lite ro för en gångs skull. Dessutom tycker hon säkert att Saskia är liten och gullig, för det gör alla gamlingar.
“Har du något gott hemma?” frågar hon och ser upp på henne med stora ögon.
Tant Barbro kluckar så att kalkonskinnet under hakan dallrar.
“Jodå, något ska vi väl kunna gräva fram.” Bingo.
Varför är glassen tvungen att stå i källaren av alla ställen?
Och varför är det just Saskia som tvingas hämta den? Hon ser missmodigt på när ytterdörren glider igen och lämnar henne ensam i den trånga farstun, där dammet står tätt och den ljumma luften är kväljande som en avslagen cola. Länge blir hon stående med ögonen stint fästa på haspen innan hon morskar upp sig och drar upp den tunga källardörren. Trappan stupar nedåt och räcket sitter löst. Saskia måste trycka handflatorna mot popcornväggen och kon-
centrera sig på stegen för att inte falla med huvudet först. Det där sista är svårt när tant Barbro staplat hela nedgången full av gamla fotoramar. Ett slags kollage över alla människor hon måste hunnit lära känna under sina många decennier på jorden.
Saskia mår nästan illa vid tanken på att hon själv kanske kommer ha en liknande samling av inramade minnen instuvade i en källare någon gång i framtiden. Det är nog som det är med alla hon redan nu måste handskas med.
Överst står de som hon känner igen som yngre versioner av kusiner och tremänningar. De bryr hon sig inte nämnvärt om, det är bilderna längre ned som pockar på hennes intresse. De är av de personer som levt sina liv för länge sedan som Saskia aldrig hann träffa. Gulnade bilder på propra småbarn och sotiga män uppradade framför rykande skorstenar. Inte en enda av dem verkar glad över att bli fotograferad. Deras mungipor pekar nedåt och pannorna ligger i djupa veck. Saskia tycker att deras mjölkvita
ögon stirrar rätt genom plexiglaset och ut på henne. Kanske är det därför de ser så ledsna ut? Kanske tycker de inte om att sitta fast i en tavla i källaren? Kanske vill de väcka empati hos passerande små flickor för att lura dem att tappa fotfästet som hämnd för deras pickande hjärtan och rosiga kinder. Men hon låter sig inte överlistas. Hon ignorerar de svartvita fotona, fast i ögonvrån tycker hon sig se hur de följer henne med blicken.
Så rycker hon plötsligt till. Nedifrån det kolsvarta mörkret hörs det omisskännliga ljudet av fotsteg. Små bara fötter som tassar över golvet. Hon snubblar ned från den sista avsatsen. Händerna tar i cementgolvet och hon känner genast hur det börjar hetta av smärta under huden. Hon måste svälja hårt för att inte börja gråta, hon blöder ju inte
ENDASTJERIKOÄRVAKEN
Leopold Stefansson
Det var årstiden snön förlorat allt hopp om att vara vacker. Grå och klistrig låg den och skämdes under den sena marssolen, blandad med grus och skrapet från dubbdäck. Snön gjorde bara eländet tydligare. Innergården mellan lägenhetshusen var beströdd med halvfrusna fläckar av pressad is som blänkte skarpt mot fönstren.
Jeriko satt lutad mot fönsterrutan, hopsjunken som en vissen stjälk. Hon snurrade skisspennan löst mellan fingrarna, kände på den avtrubbade spetsen. Ritblocket låg skinande blankt i hennes knä. Arken väntade fortfarande på första draget med pennan, som det gjort hela veckan.
I fönstret skymtade hennes spegelbild, nog var det Jeriko allt. En mörk fläck mot omgivningen. På väggarna omkring plirade Jerikos teckningar mot henne, när hon spanade ut över innergården.
Snöhögarna låg i brokiga former där nere, som manglade djur. Bortglömda och döda. På innergårdens mitt tornade en flack, sjunken snökulle upp, urholkad av grottor och tunnlar som alla barnen grävt. De mörka hålen gapade tandlöst tillbaka upp mot Jeriko på våning tre.
Där nere rörde sig en barnsligt röd fläck i det färglösa landskapet. En alldeles ensam fläck.
Maja, grannflickan på plan ett, satt där i sin vallmoröda
overall och hackade i den grusblandade snön med en repig plastspade, som om hon grävde efter något. När Jeriko inte orkade sitta vid det nötta skrivbordet och teckna, brukade hon titta på när Maja och de andra snordrypande ungarna lekte där ute. Det fanns något tröstande i deras upprepningar i blötsnön; spring, skrik, fall, skratt. Men idag infann sig ingen ro. Hon märkte en känsla i kroppen, något gjorde att hon spände axlarna, utan att förstå varför. Sedan såg hon honom.
I den kyliga skuggan vid staketet stod en gammal man. Inte ett ord, inte en rörelse. Bara stilla, med blicken fäst på grälla lilla Maja. Kläderna hängde i våta, smutsfläckade lager. Den lortiga luvan låg tung över pannan, men ögonen syntes. De följde varje rörelse Maja gjorde.
Han lutade sig mot en rostig spade. Den såg gammal ut, krokig i bladet, som om den grävt några tag för mycket.
Leendet som drog i mannens läppar var svagt. Inte riktigt ett leende, kanske mer en ryckning i mungipan.
Jeriko andades darrande ut, bröstkorgen spände. Slet inte blicken från gestalten. Det var något med honom. Något hon inte ville förstå.
Fuck.
Jeriko rusade från fönsterkarmen, ut genom sitt rum som känts så instängt hela dagen. Förbi både Anniken och Uffe, deras pratiga röster och ovidkommande bekymmer.
“Vart ska du, vännen? Du vet att det är kallt! Ta en jacka i alla fall”, manade Anniken.
“Kommer tillbaka strax”, hasplade Jeriko ur sig samtidigt som hon drog på sig ett par klumpiga foppatofflor. Hon var utanför dörren i ett enda andetag. Trappstegen sög henne nedåt, hon nästan stupade nedför det slaskstänkta, hala kaklet.
Med ens stod Jeriko på innergården utanför porten med
andan i halsen.
Is. Tystnad.
Maja satt kvar. Ensam i overallen som lyste svagt mot den smutsgrå bakgrunden på den packade snökullen. Men ingen kutryggig gestalt stod kvar på innergården.
Plötsligt kände Jeriko hur vinden drog med sig vinterkylan runtom henne. Den nöp henne i kinderna – fick dem att domna av och svida samtidigt. Letade sig innanför kläderna och fastnade som taggar i huden. Inga spår fanns kvar av gubben. Inga steg i snön, inga märken där han stått.
Jeriko tog långsamma steg närmre Maja över den snirklade isbanan framför husfasaden. Asfalten under låg tålmodigt väntande på sommaren och barnens bara knän. Som något levande begravt och väntande. Maja såg upp mot Jeriko när hon tornade över henne.
“Är du ute själv, Maja? Var är dina kompisar?”
“Ajfjed och Emma gick in, dom skujje äta mat.”
Hon sa det alldeles obrytt, Jeriko kände med ens hur huvudet värkte. Det hade aldrig bott någon Alfred eller
Emma här, men varför lät namnen då så bekanta? Maja såg måttligt intresserat upp på Jeriko, hackade lite med spaden i gropen hon grävt.
“Ska du inte vänta inne på dem då? Det är ju så kallt och blött här ute.”
“Ja äj inte kajj, ja haj ju vantaj!” Maja höll upp en tumvante av reflextyg. Det dröp av smältvatten längs med den spruckna plasten i dess mitt.
Jeriko kunde inte undgå att känna stinget i bröstet. Stinget av att Maja satt helt ensam på innergården. Ensamma Maja, som sitter där ute året om, i slask, höstvind och sommarsol.
Ensamma barn känner igen varandra, som damm som söker sig till damm. Det var något i ögonen. Sättet att sitta
En antologi av kreaSkriv, unga röster från Jämtland
Ett odjur lurar under vattenytan, i en källare pågår mystiska saker, och en spegel verkar vilja kommunicera.
Sex unga röster från Jämtland samlade i en antologi. Sex röster med olika uttryck, alla med en kärlek till det skrivna ordet. I noveller och dikter möter vi vad som kan komma att bli morgondagens jämtländska författare, var och en med sitt eget unika språk.
Bläddra, läs och njut. Kanske hittar du en favorit att hålla ögonen på inför framtiden?
