”På det hela taget skulle jag beskriva den här boken som ’perfekt’.”
´´ Literary Museum, Budapest Foto: Petofi
ANTAL S ZERB
Det tredje tornet en resa i Italien 1936
”Det känns som om vi är ombord på tåget med Szerb och tittar över hans axel då han gör sina anteckningar […] På ett skickligt sätt flätar han ihop Italiens tidlösa lockelse med iakttagelser av landets oroliga tillstånd.” Publishers Weekly ”Det kan tyckas omöjligt att Szerbs klokhet, intelligens och generositet är bevarat i en bok skriven mitt i det fanatiska hat som kom att förgöra honom. Det är ett smärre mirakel att vi har tillgång till så många böcker av denne lågmälde gigant bland europeiska författare.” The Wall Street Journal ”Nostalgin som genomsyrar Det tredje tornet har politiska förtecken, sprungna ur en medvetenhet om Europas ödesdigra svängningar mot fascismen och dess brist på tolerans av individuell frihet och oliktänkande.”
A NTAL S ZER B
Antal Szerb föddes i Budapest 1901 som son till en assimilerad judisk köpman. Hans korta liv präglades av kärleken till den europeiska kulturen och litteraturen. Utanför sitt hemland Ungern är han främst känd för sina romaner och noveller, men han var även en produktiv litteraturvetare och forskare som blott 39 år gammal skrev ett klassiskt verk om världslitteraturen. På grund av sin judiska bakgrund avskedades han i början av fyrtiotalet från sin professur vid universitetet i Szeged, trots att han var döpt katolik. Antal Szerb dog i ett arbetsläger i Balf i januari 1945. Han begravdes i en massgrav.
I augusti 1936 anländer den 35-årige Antal Szerb med tåg till Venedig, första anhalten på en planerad resa där slutmålet är Ravenna och San Vitalekyrkans berömda mosaiker. Det blir en nostalgisk och bitvis smärtsam färd, där Szerb tvingas omvärdera inte bara sitt älskade Italien utan även sitt eget liv. Fascismens framfart och det annalkande kriget kastar sin skugga på minnena av det land som har haft sådan stark inverkan på honom. Och han anar att detta mycket väl kan vara hans allra sista resa. Det tredje tornet består av Antals Szerbs dagboksanteckningar från hans italienska resa 1936. Färden inspirerade honom till mästerverket Resa i månljus som utkom året därpå.
Det tredje tornet
Mina intryck av Italien känns alltid som om de vore en döende mans sista visioner.
The Millions ”Antal Szerb är en av de stora europeiska författarna.” Ali Smith
New Welsh Review Maria Ortman är verksam som översättare från ungerska, engelska och tyska. Hon har belönats med ett flertal utmärkelser för sin översättargärning, senast Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris 2014. Hon har tidigare översatt bland annat Antal Szerbs Resa i månljus, som utkom på Nilsson förlag 2015.
Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen. Omslagsform: Studio Jörgen Nordqvist ISBN: 978-91-88155-04-7
Nilsson förlag | Absint
9 789188 155047
översatt från ungerskan av Maria Ortman
´´ Literary Museum, Budapest Omslagsbild: Petofi www.nilssonforlag.se
Det tredje tornet A bsi n t 02 Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen. I serien har tidigare utgivits: 01 Antal Szerb, Resa i månljus 2015
ANTAL SZERB
Det tredje tornet En resa i Italien 1936
Översatt från ungerskan av Maria Ortman
NILSSON FÖRLAG | ABSINT Malmö 2016
Innehåll Förord
. . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7
Att vara i Venedig . . . . . . . . . . . . 17 Hyllning till Venedig . . . . . . . . . . 19 Gränder . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Penzione . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 Ungheria . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 San Marcos hemlighet . . . . . . . . . 27 San Zanipolo . . . . . . . . . . . . . . 29 Fundering . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Kväll på piazzan . . . . . . . . . . . . 33 Signoror och signorinor . . . . . . . . 35 Ca’ Rezzonico . . . . . . . . . . . . . . 37 Vicenza . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 Verona . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 En borgares bekännelser . . . . . . . . 47 Hetta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Vittoriale . . . . . . . . . . . . . . . . . 59
4
Hus och cypress . . . . . . . . . . . . . 61 Ensamhet . . . . . . . . . . . . . . . . 63 Treno popolare . . . . . . . . . . . . . 65 Bologna . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Ravenna . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 Bysans . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 Didrik av Berns grav . . . . . . . . . . 81 San Marino . . . . . . . . . . . . . . . 85 Det tredje tornet . . . . . . . . . . . . 89 Ferrara . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 Trieste, eller trรถttheten . . . . . . . . . 95 Bil dfรถrt eck n i ng . . . . . . . . . 98
5
6
Det tredje tornet
7
Ege n t l ige n h a de jag velat åka till Spanien, men denna den förfärligaste sommaren i landets långa histo ria framstod det inte som något gästvänligt ställe, och dess båda motsägande radiostationer turades om att vrålande meddela världen förstörelsen av allt för vars skull man skulle vilja åka till Spanien. Kanske kommer jag aldrig mer att åka till Spanien, och kan jag göra det någon gång kommer jag inte längre att finna det jag söker. Ibland lämnar historien kvar ett eller annat slott eller någon enstaka stad på jordens yta för ett tag – ett Nürnberg, ett Oxford, ett Toledo – men det är bara ren glömska; varningen kommer och beledsagad av hammarslagen från krig, revolutioner, naturkatastrofer eller ”framsteg” uppenbaras deras förgänglighet. Då kom jag på att jag absolut måste resa till Italien, medan Italien ligger kvar där det ligger och medan det fortfarande är möjligt att resa dit. Vem vet hur länge man kommer att kunna göra det; ja, hur mycket längre det är möjligt för mig, för någon av oss, att över h uvud taget resa någonstans? Som situationen ser ut nu kom 9
mer ingen att tillåtas sätta foten utanför sitt eget land. Hur länge var inte tyskarna tvungna att böta tusen mark om de ville besöka Österrike och så svårt det för övrigt är för dem att resa någonstans, och ryssarna har inte kunnat resa alls på många år. Utlandsresor är inte en primär livsnödvändighet och den totalitära staten kommer förvisso förr eller senare att proklamera principen att en sann patriot inte lämnar sitt hemland, en sann patriot sitter hemma. Varje gång jag åker till Italien känns det därför som om det vore sista gången, och vid första anblicken av någon av dess städer är det alltid som om jag återsåg den och samtidigt tog avsked av den. Dostojevskij skriver att vi bör leva som om varje minut vore det sista ögonblicket i en dödsdömds liv. På så sätt kan vi hålla fast vid livets outsägliga rikedom. Mina intryck av Italien känns alltid som om de vore en döende mans sista visioner.
10
Att vara i Venedig Jag r e st e h a l s över huvud till Venedig, i panik, med bara hälften av mina saker packade, utan att ens invänta de faderliga omsorgerna på Nationalbankens valutaavdelning och utan att hämta andan förrän jag var framme. Det var hett, Venedig var fullt till brist ningsgränsen, jag blev mer eller mindre buttert avvisad på hotellen. Det sägs att Venedig aldrig har haft en så bra turistsäsong som nu när de spanska badorterna blir bombade från flygplan och kyparna på de franska badorterna går i strejk vid varannan måltid. I gryningen, när också de som går till sängs sent har lagt sig och de som går till sängs tidigt ännu inte har stigit upp, finns det i Venedig inte något som skulle kunna kallas en liggplats där det inte ligger någon, för att inte tala om tyskarna som inväntar gryningen småslumrande på kaféterrasserna för att spara in hotellkostnader na. Det kändes inte bra att anlända till denna varma, bortskämda stad som är belamrad med världens rika slödder, och jag var tvungen att vandra omkring en evighet innan jag hittade någonstans att bo, men ändå 11
kände jag mig oändligt lättad: jag var där. Om jag mår bra eller dåligt, är lycklig eller olycklig, betyder så oändligt lite i jämförelse med att det är där jag mår bra eller dåligt, är lycklig eller olycklig. Livet är inte alltid och inte överallt verkligt på samma sätt; så visa skolastikerna var som gjorde skillnad mellan olika gra der av verklighet i existensen allt eftersom den, alltmer verklig, går mot sin fulländning. Nej, jag mådde inte bra i Venedig, inte i kroppslig och själslig bemärkelse, men hela tiden kände jag en upprymdhet över att vara där och över att genom att jag var delaktig av denna högre sfär själv blev verkligare.
12
Hyllning till Venedig V e n e dig ä r vä r l de ns medelpunkt, eller åtmin stone en av dess medelpunkter, för världen har flera medelpunkter, dess axel vrider sig åt flera håll och de enda giltiga sanningarna är många, ”det enda viktiga” är en talrikt förekommande företeelse. På Markus platsen tycker man att man befinner sig vid världens medelpunkt, i Rom gör man det på flera ställen och i Paris på Place de l’Opéra. I London har världen ingen medelpunkt för trots att London är den största staden och den största nationens huvudstad befinner den sig på något sätt i världens periferi och har ingen medel punkt, har ingen Markusplats; det är med rätta Valery Larbaud talar om Londons lantliga övergivenhet. När man promenerar på Markusplatsen vet man att ens promenerande på något vis fyller en funktion, man är på Markusplatsen, vid världens medelpunkt, och man låter världen kretsa kring en själv. Venedig är närhetens stad. Det är den stad som har de mänskligaste proportionerna. Här har den västerländs ka kulturens faustiska strävan efter oändlig expansion 13
kommit till korta. Venedig kan inte ”utvecklas”, kan inte bli större än det är eftersom det sedan urminnes tider har fyllt varenda kvadratcentimeter fast mark det förfogar över. Och det är inte mycket fast mark vi talar om. Man kan ta sig vart som helst i staden på en halvtimme och nästan överallt till fots. Allt är nära och också det som är långt borta kommer inom räckhåll: de stora fartygen lägger till bland husen, oceanen kommer på hembesök. Det är kanske därför Venedig är mer stad än andra städer, innehållsrikare, mer hemlik. Skymningen faller över lagunen bortom Markus platsen, San Giorgio Maggiores, Giudeccas och Santa Maria della Salutes konturer avtecknar sig skarpare och blir därigenom ett ännu tydligare skolexempel – som ett böjningsmönster, ett amo-amas-amat – på både naturens skönhet och den skönhet som skapats av människohand, den tegelröda och rosa stillheten väller ut över staden som finns som en evig omedveten nostalgi också hos någon som aldrig har sett den, så att någon som kommer hit för första gången ändå tycker sig ha varit här tidigare.
14
Gränder Åt e r ige n va n dr a r jag, lika omättlig som vanligt, genom Venedigs gränder. De är förunderligt trånga, dessa gator, ibland så till den grad att två tjocka män niskor inte får plats bredvid varandra, och de breda gatorna är inte heller bredare än att jag sist jag var här, på påsksöndagen, fick uppleva att trängseln på en gata blev sådan att man inte längre kunde röra sig, man kom varken fram eller tillbaka. Först efter en halvtimmes knuffande och krängande, ett steg i taget, lyckades man ta sig ut ur den hundra meter långa gatan. Om jag skulle behöva uttrycka det helt konkret skulle jag säga att det är för grändernas skull jag äls kar Italien. För mig betyder gränder samma sak som trädgårdar gjorde för Goethes samtida och ”naturen” för romantikerna. Det finns inte det snötäckta berg, den glaciär, det hav eller den park som kan göra mig lika gripen som gränderna i gamla italienska städer. Mina drömmar och nostalgier leder hit. Första gången jag såg en liten italiensk bergsstad med sådana gränder upplevde jag mitt livs största extas. 15
Vad detta beror på hos mig vet jag inte. Den känslo storm som gränderna utlöser går så djupt att jag inte kan betrakta den bara som en historiskt inriktad människas gripenhet; den är mycket intensivare och mer instinktiv. Den freudianska förklaringen känner jag till och är trött på, den är så plausibel att jag inte ens tror på den längre.
16
Penzione På det första hotell som verkade kunna erbjuda ett rum talade kyparen franska. Jag blev skräckslagen. Jag kände instinktivt, vilket erfarenheten sedan bekräftade, att här fick man betala dyrt för det franska språket. På ställen där de tilltalar en på tyska vet de att man inte har pengar; om de gör det på franska betraktar de en som en medlem av den förnäma världen. Det där hotellet stannade jag inte på. Till slut hamnade jag på ett litet pensionat som låg på det mest historiska ställe man kan föreställa sig, nästan inbäddat i världshisto rien: i den byggnad vars mitt utgörs av klocktornet, Torre dell’ Orologio, på Markusplatsen vid ingången till Mercerian. Från mitt fönster kan jag studera en del av San Marcos detaljer på nära håll och ovanför mitt huvud bankar de två bronsmännen fram timmarna. Jag känner mig som om jag vore en mus i den store dogen Morosinis tofflor. Maten är anständig. Den diminutiva matsalens fönster vetter mot Markusplatsen, gästerna talar olika franska och tyska dialekter. En fransk familj: två mam 17
mor (det vill säga, en av dem är mamman men jag vet inte vem) och två döttrar. Man skulle kunna tro att de nordiska raserna har monopol på tafatthet, men när jag ser dessa franska kvinnor och de andra fransmännen här tycker jag att de mycket väl kan ta upp tävlan med tyskarna. De är bara tafatta på ett annat sätt, graciösare. Eller är det fördomsfullhet?
18
Ungheria I ta lie na r na t yck er om oss ungrare. Tidningarna skriver om oss varje dag: ”Enfamiljshus vid Balaton”, ”Nostalghie di Halászbástya”. (På italienska betyder nostalgi stämning, tror jag. Vilket vist språk!) Folk är också vänliga när de hör ordet Ungheria. Jag föreställer mig att Ungern för dem betyder nästan samma sak som Italien för oss: ett vänligt, romantiskt och väsentligt annorlunda land. Det som attraherar oss hos dem är att allting här är så gammalt, medan de är attraherade av att hos oss är allt så nytt. Jag har sett en italiensk turistgrupp andäktigt stirra på kyrkan i Pasarét. En så ny kyrka hade de aldrig sett förr. I London fick jag en gång frågan hur jag kunde ha lämnat mitt romantiska hemland för det kälkborgerliga, gråa England. Samma fråga ställer sig säkerligen italienarna också.
19
San Marcos hemlighet Det vä l dig a torget och basilikan utgör en orga nisk enhet men rent logiskt motsäger de varandra. Prokuratorernas byggnader och själva torget represen terar den europeiska kulturen i dess fulländning – kyr kan däremot är forntida, barbariskt gyllene, primitiv, föreuropeisk, äldre än allt europeiskt. När den byggdes hade Europa ännu inte slutgiltigt bestämt sig för att vara Europa. Det hade fortfarande kunnat bli Bysans. På portalen sitter ett järngaller som till och med en bysmed skulle skämmas för i dag. Så rudimentärt Markus lejon är där det står på sin pelare vid kajen, för att inte tala om den där Don Quijoten på pelaren mitt emot! Och de två röda porfyrlejonen bakom kyrkan är så barnsligt klumpiga att man helt enkelt måste klappa dem på huvudet. För övrigt stöter jag på dessa röda lejon på olika ställen i Norditalien där de sitter hopkurade framför kyrkor, fromma som om de väntade sig att få allmosor. Men vad spelar tekniken för roll? Här betyder själen allt. Markusplatsen är inte större än domkyrkoplatsen 21
i Szeged, men ändå, vilken grandezza med tanke på förhållandena, på ytorna i Venedig. Det är denna negering som gör den så storslagen: att de när det var så ont om utrymme inte tvekade att offra så mycket för sin egen storslagenhet. Och det är också kyrkans hemlighet: att när Venedig ännu bara var en glänta i djungeln i den tidiga medeltidens Europa kunde de redan offra så mycket guldfärg, arbete och skönhet åt sin Gud och åt sitt skyddshelgon. Om Markuskyrkan byggdes i dag, skulle vi då beundra den lika uppriktigt som till exempel domen i Florens? Jag vet inte. Kam panilen är en samtida byggnad och den känns en aning som ett helgerån. Men Markuskyrkan är inte samtida på något sätt. Men varför spelar de ständigt ”An der schönen blauen Donau” och ”Läderlappen”?
22
San Zanipolo H ä r v il a r doger na efter sina mödor med krig och stadens styre. Framför kyrkan står Colleonis ryttar staty, den förebildliga ryttarstatyn som alla kungars och härförares statyer sedan dess har anpassats efter. Men de når inte upp till kondottiärens bistra manliga blick och den enhet som häst och ryttare bildar och som konsthistoriker med rätta beundrar så mycket. Och inne i kyrkan såg jag ett gravmonument där den döde och hans kista var lika oupplösligt förenade som kondottiären och hans häst. Det chockerade mig mer. För det är inte alla som kommer till världen tillsammans med sin häst – men med sin kista … Förgänglighet. Venedig har varit på väg att gå under en gång tidigare, i början av 1800-talet, men så avstan nade den fruktansvärda processen. För hur länge? Här i San Zanipolo, vid dogernas grav, drabbas jag på nytt av den där stora, obetvingliga visionen, den gemensamma uppenbarelse som plågar alla oss som fördjupar oss i historien, detta ”profeterande i efterhand”. Den tiden kommer när den våldsamt decimerade befolkningen 23
med nöd och näppe hankar sig fram i storstädernas alats, som grottmänniskor i sina grottor. Vi kan redan p se början på den utvecklingen i gamla storstäder. På Pla ce des Vosges i Paris, i Palazzo Orsini i Rom och också här i palatsen närmast Canal Grande. Det kommer en tid då Dogepalatset blir uppstyckat i enrumslägenheter, och det kommer en tid när inte heller dessa enrummare behövs längre. Det var så antiken dog också. Under vissa århundraden hade Rom inte fler invånare än en by. Eskimåscenen i Imre Madáchs drama Människans tragedi kom till i den naturvetenskapliga världen; hade Madách skrivit den i dag skulle den säkerligen inte ha utspelat sig i polartrakterna utan på Markusplatsen eller på Place de l’Opéra i Paris. Eva skulle inte komma krypande ur en igloo utan ur metronedgångens ruiner.
24
Fundering Jag k a n i n t e komma på vad som fanns här först, vattnet eller husen. Jag antar att det var vattnet: men hur kommer det sig att vattnet börjar precis där husen slutar? Man får intrycket att de först byggde gatorna och sedan släppte in vattnet.
25
”På det hela taget skulle jag beskriva den här boken som ’perfekt’.”
´´ Literary Museum, Budapest Foto: Petofi
ANTAL S ZERB
Det tredje tornet en resa i Italien 1936
”Det känns som om vi är ombord på tåget med Szerb och tittar över hans axel då han gör sina anteckningar […] På ett skickligt sätt flätar han ihop Italiens tidlösa lockelse med iakttagelser av landets oroliga tillstånd.” Publishers Weekly ”Det kan tyckas omöjligt att Szerbs klokhet, intelligens och generositet är bevarat i en bok skriven mitt i det fanatiska hat som kom att förgöra honom. Det är ett smärre mirakel att vi har tillgång till så många böcker av denne lågmälde gigant bland europeiska författare.” The Wall Street Journal ”Nostalgin som genomsyrar Det tredje tornet har politiska förtecken, sprungna ur en medvetenhet om Europas ödesdigra svängningar mot fascismen och dess brist på tolerans av individuell frihet och oliktänkande.”
A NTAL S ZER B
Antal Szerb föddes i Budapest 1901 som son till en assimilerad judisk köpman. Hans korta liv präglades av kärleken till den europeiska kulturen och litteraturen. Utanför sitt hemland Ungern är han främst känd för sina romaner och noveller, men han var även en produktiv litteraturvetare och forskare som blott 39 år gammal skrev ett klassiskt verk om världslitteraturen. På grund av sin judiska bakgrund avskedades han i början av fyrtiotalet från sin professur vid universitetet i Szeged, trots att han var döpt katolik. Antal Szerb dog i ett arbetsläger i Balf i januari 1945. Han begravdes i en massgrav.
I augusti 1936 anländer den 35-årige Antal Szerb med tåg till Venedig, första anhalten på en planerad resa där slutmålet är Ravenna och San Vitalekyrkans berömda mosaiker. Det blir en nostalgisk och bitvis smärtsam färd, där Szerb tvingas omvärdera inte bara sitt älskade Italien utan även sitt eget liv. Fascismens framfart och det annalkande kriget kastar sin skugga på minnena av det land som har haft sådan stark inverkan på honom. Och han anar att detta mycket väl kan vara hans allra sista resa. Det tredje tornet består av Antals Szerbs dagboksanteckningar från hans italienska resa 1936. Färden inspirerade honom till mästerverket Resa i månljus som utkom året därpå.
Det tredje tornet
Mina intryck av Italien känns alltid som om de vore en döende mans sista visioner.
The Millions ”Antal Szerb är en av de stora europeiska författarna.” Ali Smith
New Welsh Review Maria Ortman är verksam som översättare från ungerska, engelska och tyska. Hon har belönats med ett flertal utmärkelser för sin översättargärning, senast Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris 2014. Hon har tidigare översatt bland annat Antal Szerbs Resa i månljus, som utkom på Nilsson förlag 2015.
Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen. Omslagsform: Studio Jörgen Nordqvist ISBN: 978-91-88155-04-7
Nilsson förlag | Absint
9 789188 155047
översatt från ungerskan av Maria Ortman
´´ Literary Museum, Budapest Omslagsbild: Petofi www.nilssonforlag.se