Bo Augustsson TOKIGT ALLVAR
Bo Augustsson
TOKIGT ALLVAR
www.bod.se
TOKIGT ALLVAR.
av Bo Augustsson alias M채sterkocken i Lerum. Guds g책va till m채nskligheten.
Innehåll. 1. Bilen, prästen och Alrik 2. Avskedandet 3. Drömmen 4. Myndighetsbesök 5. Mörkmännen 6. Cirkelledaren 7. Anna och Gert 8. Sekten 9. Biskopsresidenset 10.Biskopsfrun 11.Kanalverksamheten 12.Konsten 13.Anders 14.Ann-Charlotte 15.Sigmund Fröjd 16.Farmor Asta 17.Förhoppningen 18.Insikten 19.Prästen Tore 20.Attackerna 21.Elvis 22.Wirklund 23.Dragspelaren 24.Ekonomerna 25.Bilstaden 26.Drömmen 27.Bröllopet
Inledning. Författaren vill framföra sitt tack till de kommersiella krafter, de pseudobetonade vetenskaper, de myndiga myndigheter, de konstiga konstarter, de egenartade personer som stått modell för den här boken. Utan era speciella egenskaper och färdigheter hade den här boken inte varit möjlig. Vill också framföra ett tack till alla normala personer, alla sansade myndigheter, alla vetenskapliga vetenskaper, alla konstnärliga konstnärer. Tack för att ni finns för då slipper jag skriva ytterligare en bok. Bo Augustsson alias Mästerkocken i Lerum. Guds gåva till mänskligheten.
”Det tokiga är inte alltid så tokigt som det verkar, oftast är det värre”
© 2015 Bo Augustsson Förlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7463-746-5
5
1. Bilen, prästen och Alrik Alrik somnade till slut in trots att den halvfulle prästen i bilen intill gjorde sitt bästa för att hålla honom vaken med ett intensivt sjungande. Prästens sångröst var i och för sig inte så tokig och repertoaren var som alltid varierad och påverkad av den aktuella sinnesstämningen. När han var glad sjöng han glada sånger, när han var ledsen dominerade de sorgsna melodierna och när han var varken det ena eller det andra så blev det ingenting, varken dur eller moll. Den sentimentalitet som så ofta brukade prägla mångas repertoar i samband med spritförtäring var inget som märktes i det här fallet utan det var mer en fråga om lite av varje även om det ofta fanns religiösa undertoner i många av sångerna. Trots onykterheten så var prästen alltid noga med detaljerna i sitt sjungande och ganska ofta när han hade problem med att hålla ett jämnt tempo så slog han på vindrutetorkarna som då fick fungera som en sorts metronom. Ville han ha ett snabbt tempo så satte han torkarna på den högsta hastigheten och när det gällde långsamma melodier så var det intervalläget som blev hans val. Han vaggade rytmiskt med huvudet fram och tillbaka på samma sätt som torkarna och utifrån såg det ut som om han var mekaniskt kopplad till dessa. Switsch, swatsch, switsch, swatsch lät det om torkarna och prästens yviga hår for omkring som en gigantisk golvmopp inne i kupén. Oftast sjöng prästen enbart för sig själv men från och till blev han så nöjd med det han presterade att han ville sprida välljudet över nejden. För att ingen skulle gå miste om något vid dessa trots allt ganska sällsynta tillfällen så vevade han ner bilrutorna och sjung med full kraft samtidigt som han då och då stack ut sin långhåriga och rufsiga kalufs genom fönstret för att ytterligare förstärka sitt budskap till omgivningen. Prästen som hette Tore var ung och hade ett ansikte som var både plågat och glädjelöst. Prästen Tore hade under sina två första månader vid den gamla tippen alltid varit helt naken, både när han vistades inne i bilen och när han av någon orsak lämnade den. Det hade ingen betydelse om han var nykter eller berusad han var alltid lika avklädd. Från den dag i juli då han i hög fart körde fram och parkerade jämte Alriks bil och ända till början av september varade det klädlösa tillståndet. -Biskopen har tagit ifrån mig bostad, mitt ämbete och mina kläder, svarade han en gång när Alrik varit nyfiken och undrat. Biskopen gjorde mig naknare än jag var när jag föddes, fortsatte han. Så småningom när höstkylan satte in hade Tore dock fått på sig lite kläder igen och favoritdräkten var en gammal sliten prästkappa. Varje söndag klockan elva, samtidigt som högmässan började, tog prästen fram en piltavla och ett set med pilar. Piltavlan var inte ringad som vanliga tavlor utan hade bara en enda centralt placerad träffyta. En bild av en präst som satt på en kyrkbänk och läste en dagstidning. Tore kastade pil efter pil mot tavlan och höll på lika länge
6
som högmässan pågick. Var gång han träffade bilden jublade han högt och om han var lyckosam med flera pilar i rad så skuttade han omkring som ett lyckligt barn samtidigt som han klappade händer åt sin egen framgång. Missar eller dåliga serier markerades med djupa suckar eller irriterade utrop och om resultatet var riktigt dåligt gick prästens besvikelse ut över diverse döda föremål som han sparkade eller bankade på. Han kunde bokstavligen talat slå sina händer blodiga mot bilplåten när ilskan var som störst. Vid den veckovisa pilkastningen var prästen såvitt Alrik kunde bedöma alltid helt nykter. Förberedelserna före kasten var mycket noggranna. Kastavståndet stegades upp. Fem meterlånga steg skulle det vara och Tore siktade omsorgsfullt före varje kast. Han förde armen fram och tillbaka i kastriktningen, blundade med vänster öga innan han till slut slungade iväg pilen med en ursinnig kraft. Snärten i utkastet var så kraftig att pilens bana inte verkade vara det minsta bågformad utan följde en rak linje innan den borrade sig in i tavlan med spetsens hela längd. Den samlade och inneboende kraften hos den forntida jägaren verkade här reinkarnerad och koncentrerad hos prästen Tore även om storviltet bara råkade vara en piltavla. Alrik trodde att den alkoholiserade prästen alltid höll sig nykter vid dessa tillfällen för att han inte ville godta den sämre precision som spritförtäring kunde ge upphov till. En form av prioritering som i alla fall under några timmars tid kunde besegra spritbegäret. Varje övning avslutades med att prästen omsorgsfullt vässade pilarna med en fil innan han till slut placerade dem i ett ställ. Samtliga pilar hade hotfulla namn. Den röda hette hämnaren, den blå terminatorn och den gröna bar texten the destroyer. Namnen var påmålade av prästen själv. Hela ritualen var oroande och skötseln av pilarna påminde mer om vapenvård än normal omsorg om personlig egendom. Alrik hade trots allt vant sig vid att ha prästen Tore som granne, även om det ibland blivit lite tjatigt speciellt när denne var onykter och berättade om bakgrunden till sitt spritmissbruk. Han förklarade då att han fört ett exemplariskt leverne under hela uppväxten och att han ända fram till 29 års ålder inte hade smakat en enda droppe starkt förutom det vin som bjudits vid nattvarden. Blotta tanken på eller bara lukten av sprit hade skapat olust hos honom. Han var den helnyktraste bland nykterister ända tills de ödesdigra trakasserierna i kyrkan började och successivt förde Tore in i dimmornas töcken. Tore kom aldrig underfund med om trakasserierna var en organiserad aktion från domkapitlet, för att spionera på honom, eller om det bara var en enskild galnings verk som upprepades vid varje högmässa. Det var inte aktionen som sådan som var det stora problemet utan det var det faktum att han inte kunde härleda dess ursprung som skrämde honom och också berövade honom möjligheten att finna en strategi för att bemöta den. Allt tog sin början på samma sätt varje söndag redan utanför kyrkporten. Ungefär en kvart före högmässan dök det upp en okänd präst eller möjligen någon som bara klätt ut sig till präst framför kyrkporten. Prästen kom alltid promenerande dit med den
7
svarta kappan fladdrande för vinden och med en dagstidning nedstoppad i fickan. Han stötte ofta emot föremål som om han hade dålig syn eller hade något fel på avståndsbedömningen. Det var som om han inte hade något djupseende alls utan rörde sig i ett tvådimensionellt plan hela tiden. Trots det så ingav han uppenbarligen förtroende hos församlingsborna när han till synes helt ogenerat blandade sig med dom och gick runt och skakade hand med alla just innan Tore själv skulle genomföra denna traditionella ritual. Den okände prästen uppträdde mycket yrkesmässigt och hade alltid några vänliga och alldagliga fraser till övers för var och en. Eftersom den okände prästen jämt kom först så blev situationen omöjlig för Tore. Han kunde ju inte gärna gå runt och upprepa samma saker som ett eko av den okände. Hela Tores kontaktyta med församlingsborna krympte till minimal nivå och han försökte alla medel för att återvinna kommandot. Han provade med att komma lite tidigare till kyrkan men antingen var inte församlingsborna där eller också var den okände redan på plats. Efter ritualen på kyrkbacken gick den okände prästen in i kyrkan och slog sig ner på första bänken mitt framför predikstolen. När Tore predikat i ungefär fem minuter tog mannen upp en dagstidning vilken han läste i under resten av högmässan. Han satt ner under bönen när alla andra stod upp och han stod upp när alla andra satt ner och han gick ut minst en gång för att ta en rökpaus. Man kunde se honom genom den öppna kyrkporten där han stod på kyrktrappan och rökte. Några gånger när han varit trött hade han lagt sig ner på bänken för att sova en stund. Till hans heder kan sägas att han inte var någon storsnarkare utan snusade lugnt och nästan andaktsfullt. Ingen visste vem den okände var eller varifrån han kom och med tiden gjorde han Tore allt mer nervös. Var han en okänd spion från domkapitlet eller bara en bluff? Tores nervositet inför högmässan förvärrades allt mer med tiden. Hans händer började darra redan tidigt på söndagsmorgonen och natten innan låg han vaken utan att kunna bli kvitt oron för den obehagliga upplevelse som väntade. Han kastade sig av och an i sängen och han hade prövat alla både kända och icke kända knep som påstods befrämja sömn och insomnande. Han kunde dricka litervis med varm mjölk, promenera flera mil och räkna får samtidigt men var och förblev lika klarvaken hela natten. Han klev utmattad ur sängen på söndagsmorgonen och tankarna kretsade hela tiden kring hur han skulle bli kvitt den okände prästen. Tankarna blev med tiden allt mer bisarra och i fantasin fanns inte längre några spärrar mot hur man kunde gå tillväga. Till slut var Tore så skärrad inför högmässan att han inte stod ut längre utan bestämde sig för att pröva en radikal lösning. Av två tänkbara alternativ i Tores sinnevärld, lugnande tabletter och lugnande sprit, föll valet på det senare eftersom spriten var mer lättillgänglig. Han beslöt sig för att ta en sup före mässan, till att börja med mest på prov för att se om verkan var som det påstods. Tore behövde inte bli besviken. Med supen återvände självförtroendet och han märkte att efter två supar så var det också möjligt att nonchalera den tidningsläsande prästen. Supandet blev så småningom en del av själva högmässoritualen. Det hela fungerade till en början ganska bra och hade nog kunnat fortsätta obemärkt
8
om inte Tore hade fått den uppfattningen att hans välbefinnande stod i direkt proportion till den mängd sprit som konsumerades. Mer brännvin gav mer självförtroende ansåg han och doserna blev därför med tiden både större och mer frekventa. Det verkade egentligen inte finnas någon övre gräns och det var till slut inte frågan om en begränsad profylax före högmässan utan mer om en kontinuerlig intensivbehandling som i stort sett pågick dygnet runt. Spritinköpen hade dock inte varit helt problemfria för Tore. För en man med hans yrke var det inte passande att vara stamkund på systembolaget. Någon gång då och då gick väl an utan att skvallret kom igång men att vara en i gänget som hängde utanför bolaget redan före öppningsdags var inte att tänka på. Tore hade löst detta problem på sitt eget vis genom att klä ut sig till en gammal gumma när han åkte för att handla sprit. En strategi som hittills fungerat bra ända tills han en gång blev stoppad i en körkortskontroll av en polis som också var en mycket trogen besökare i hans egen kyrka. Polisen kommenterade visserligen inte situationen när han förvånad granskade Tores körkort men av minspelet att döma förstod Tore att han uppfattades som en mycket pervers person. Det mest underliga och också kanske mest hotfulla var dock den gången när Tore blev betjänad av självaste biskopen på systembolaget. Biskopen som Tore naturligtvis kände igen var klädd i sina biskopskläder. Från den pampiga huvudbonaden och den långa guldbroderade halsduken ned till skorna. För biskopen var det något välbekant över den gamla damen på andra sidan disken men han kunde inte säga vad det var. Han fick för sig att hon påminde om en av prästerna i stiftet men det var ju omöjligt. Kanske någon släkting. - Hej, sa biskopen, vad får det lov att vara? Tore var chockad. Visst var det biskopen i egen hög person och uppklädd i den fantastiska mässdräkten som stod där bakom disken. Först den där prästen i kyrkan och nu det här. - H- h- hej, stammade Tore. Ja- ja- jag s- s- s- skulle ha tre f- f- flaskor b- b- brännvin. - Tre “helpavor”, raljerade biskopen. Det skall bli. Du är så lik någon jag känner. Har du någon släkting inom kyrkan? - N- n- nej. J- j- jag har ingen s- s- släkt. Alla har d- d- dött ut, ljög Tore. - Vi skall alla den vägen vandra, svarade biskopen högtidligt. Var det något mer? Vin till maten eller likör till kaffet kanske. - N- n- nej t- t- tack. D- d- det är b- b- bra så här. Biskopen var magnifik i sitt agerande bakom systembolagsdisken. Detta var ju det sista ställe som Tore hade väntat sig att möta biskopen på. Tore trodde inte att han själv var igenkänd i sin förklädnad men uppfattade biskopen som en parallell till den okände prästen i kyrkan. Var det ännu ett led i domkapitlets strävan att kontrollera honom. Tore började i takt med att spritförtäringen ökade också röra till predikningarna och han hade vid ett tillfälle ryckt tidningen ur händerna på den prästklädde på första bänken. För att markera sin avsky hade han dessutom torkat sig
9
i baken med tidningen inför hela församlingen innan han föraktfullt kastade tillbaka den. Tore hade också varit nära att tända eld på kyrkan när han rev ner en av de stora kandelabrarna och vid ett annat tillfälle hade han förväxlat namnen på bruden och brudgummen. Han hade döpt nyfödda gossebarn till både Lena och Ingrid och i kommunen fanns flickor som hette Petter och Johan i stället för Petra och Johanna. Felen var enligt Tore bagatellartade men för de drabbade och deras anhöriga mycket irriterande. Hans liknelser liknade numera ingenting och han blev till slut anmäld till domkapitlet av den mycket vackra organisten efter det att han i ett tillstånd av extatisk upprymdhet hade klämt henne på brösten mitt under aftongudstjänsten med hela församlingen som chockade vittnen. Den tidningsläsande prästen på första bänken fick nu, efter organistens anmälan, sällskap av ytterligare en tidningsläsande präst. En av domkapitlet utsänd spion. Efter en synnerligen märklig predikan där Tore trodde att han såg dubbelt när han upptäckte de båda prästerna och i sin förvirring blandade in både svordomar och runda ord i predikan, blev han suspenderad. Inte ens Tores annars så säkra och kraftfulla psalmsång fungerade denna ödesdigra högmässa utan liknade mest en spillra av vad som tidigare varit möjligt. I Tores röst fanns för dagen inget läge mellan bas och falsett och församlingen gjorde tafatta försök att hänga med i de underliga turerna. Till kantorns stora förtvivlan ändrade Tore också tempo hela tiden och hamnade han någon enstaka gång i rätt tonart så var det bara en ren tillfällighet. I ett tafatt försök att få ordning på sången började också Tore, likt en orkesterdirigent, att dirigera församlingen. Som taktpinne använde han ett brinnande ljus som han tog från en av kandelabrarna och effekten blev mycket minnesvärd eftersom det stänkte varm stearin på de båda prästerna på första bänken. En effekt som definitivt inte förbättrade Tores situation i den av domkapitlet utsände prästens ögon. Några dagar senare blev Tore avskedad och en tid därefter när han också tvingades bort från prästgården flyttade han ut till den gamla tippen där han nu bodde i sin bil med Alrik som närmaste granne.
10
2. Avskedandet. Hans minne av den dagen när biskopen gav honom avsked var kanske inte kristallklart men i alla fall tillräckligt tydligt för att han skulle komma ihåg de mest betydelsefulla detaljerna kring sitt första och enda besök i biskopsgården. Han hade några dagar tidigare blivit uppringd av biskopen och inbjuden till ett personligt samtal med denne några. Tore kände sig mycket upprymd när han gick för sitt avtalade möte för att som han trodde bli befordrad till kyrkoherde. Bara namnet väckte vällust inom honom. En kyrkans herde det var något som förde tankarna tillbaka till vad religion handlade om och de plikter som borde åligga en förkunnare. Precis fem minuter före utsatt tid var han framme vid biskopsgården. Han iakttog med stor förvåning den förfallna byggnaden och den skräpiga tomten. Överallt i trädgården eller det som en gång varit trädgård fanns travar av olika saker allt från gamla lantbruksmaskiner till mer moderna trädgårdsredskap och cyklar. En smal gång från grinden fram till huvudentrén var dock fortfarande begränsat framkomlig. Den verkliga prövningen började dock nu när han försökte att ta sig in i huset. Hela byggnaden verkade vara fylld av prylar som ett välfyllt magasin. För att komma in till de mer centrala rummen var han tvungen att förflytta sig längs en lång hall, vilket var lättare sagt än gjort eftersom den var reducerad till en smal tunnelliknande gång. Utmed gångens båda sidor, längs hallväggarna hade staplats lådor och boxar innehållande allt från gamla tidskrifter, böcker, tändsticksaskar och porslinskoppar till hattar och kepsar och dessutom allt annat som man både kunde tänka sig och inte tänka sig. I taket utmed gångens hela längd hängde allt det som inte fått plats utmed väggarna. Sakerna bildade ett valv en knapp meter över golvet och omöjliggjorde varje försök att gå eller stå upprätt. För att över huvud taget komma fram blev Tore tvungen att krypa på alla fyra. Meter för meter släpade han sig fram halvt intrasslad i den obekväma prästkappan och kommen ungefär halvvägs så dök en nisch upp bland all bråten. Han hörde svaga snusningar från utrymmet som om någon sov och upptäckte förvånad när han vant sig vid det svaga ljuset en säng i nischen. I sängen låg den graciösa biskopsfrun och avnjöt sin eftermiddagsvila. En kvinna som han hört mycket talas om men aldrig haft förmånen att få möta. Tore fortsatte försiktigt krypandet för att inte störa den goda sömnen och kom till slut fram till en klädkammare som nu var biskopens kombinerade bostad och arbetsrum. Biskopen i egen hög person i full tjänstemundering satt på en enkel pinnstol framför ett gammalt balkongbord av gulnad plast. Rummets övriga möbler bestod av en kort tältsäng och en robust mjölkpall. Tore förstod inte varför rummet var så spartanskt möblerat fast det var ju inget som angick honom egentligen. Han begrep inte heller varför alla utrymmen i huset var så totalt fyllda med prylar. Trots allt så brydde han sig egentligen inte så mycket om det nu när han skulle bli befordrad och han ansåg att
11
andra människor borde få vara som dom ville bara dom inte skadade varandra med sina egenheter. Fast märkligt var det i alla fall. - Du är avskedad, sa biskopen överraskande. Han kom ihåg hur allt hade snurrat runt för honom och hur han hade svarat. -Är jag avskedad? -Ja så är det. Jag har fått en anmälan från kantorn om att du tagit henne på brösten. - Det är tyvärr sant. Jag är mycket olycklig över det. - Det är inte förbjudet, svarade biskopen. - Inte? - Nej. Du gjorde det mitt under kvällsandakten också? - Ja. Jag vet inte vad som flög i mig. Är det förbjudet? Biskopen funderade innan han svarade. - Inte vad jag vet. Du lär också ha gjort det när hela församlingen såg på. - Ja tyvärr, svarade Tore ångerfullt. - Det är inte därför som du blir avskedad. Du dricker sprit också. Även när du är i tjänst, eller hur? - Ja, jag kan inte förneka det heller. Anden är svag ibland. - Det är inte tillåtet att vara onykter under ämbetsutövningen. Därför måste jag avskeda dig. Hade du inte druckit sprit hade jag kunnat befordra dig i stället. Prästen Tore kommenterade inte biskopens hårda och obevekliga beslut mer utan drog, med blicken stadigt riktad mot biskopen, lugnt och värdigt prästkappan över huvudet och överlämnade den med en kraftfull gest till den överrumplade biskopen. Framför biskopen står nu den avskedade prästen helt naken - utan en tråd på kroppen precis som han en gång blivit skapad. Biskopen visste inte vad han skulle tro eller säga. Han hade ju sett på film hur sheriffer lämnade tillbaka stjärnan och hur poliser lämnade igen sina tjänstevapen i samma stund som de fråntogs sina uppdrag men det här var något helt annat. Det var inte fråga om diskussioner beträffande uppsägningstidens längd eller avgångsvederlag eller andra saker som kunde förlänga en plågsam process utan ett klart och direkt budskap om att deras relation var bruten med omedelbar verkan. Ett meddelande som i sin tydlighet inte lämnade något övrigt att önska. - Det där var inte nödvändigt, sa biskopen, du skämmer ju ut dig. - Jag kan inte bli mer utskämd än jag redan är och nu får återlämnandet av prästkappan bli symbolen för att jag är avklädd mitt ämbete. För att varje minut minnas detta så kommer jag att förbli naken tills jag fryser ihjäl. Biskopen visste inte vad han skulle säga. Han kände trots allt en viss sympati för den underliga prästen, dennes förhållande till spriten och till den vackra kantorn. Han hade ju själv inte varit bästa barn under ungdomsåren utan varit ute en hel del i svängen även om han lyckats hålla isär yrke och fritid. Tore vände sig nu om och lämnade biskopen ensam med sina tankar. Väl ute i hallen fick Tore återgå till krypandet och han kände sig som en fånge som grävt en gång från fängelset och nu var på väg mot den hägrande friheten. Bakom sig kunde han höra biskopen entonigt upprepa “det där var väl inte
12
nödvändigt” och framifrån hörde han en kvinnas röst - “kom, kryp ner till mig”. Först svagt och efter hand som han avancerade allt starkare. Han kom fram till nischen där biskopsfrun låg. Den här gången var det dock inte en sovande utan en till synes fullt vaken kvinna han mötte. -Kom, kryp ner till mig, vädjade hon med trånande röst. Han började tvivla på om hon var vaken. Hon fortsatte dock med klar röst. -Här kommer min prins precis som jag har drömt var dag när jag tagit min eftermiddagslur. Prinsen kommer naken och redo som ett svar på mina böner och drömmar. Kom, kryp ner till mig. Hon sträcker ut sin hand och tar tag runt Tores arm. -Jag har just blivit avklädd ämbete och prästrock och nu kommer jag att förbli naken för att inte glömma, svarar Tore. Jag kommer att förbli naken tills jag fryser ihjäl. - Inte mig emot, svarar biskopsfrun. Kom kryp ner till mig i stället för att beklaga dig. Här är det varmt och skönt. Hon drar lite hårdare i armen och Tore vet inte riktigt hur han skall hantera situationen. Biskopsfrun är mycket attraktiv och verkar väldigt målmedveten men Tore inser problemet med att ligga naken i biskopsfrun säng med biskopen i full verksamhet i rummet intill. Tore behövde dock inte fundera länge för innan han vet ordet av drar den företagsamma biskopsfrun ner honom i sängen med ett häftigt ryck. Lika snabbt som han blir nerdragen blir han också omslingrad av hennes armar och ben. Det är som om han hamnat i en bläckfisks famntag även om de här tentaklerna saknar sugkoppar. Biskopsfrun verkar vara överallt. Ena stunden nafsande hans öra och nästa kyssande hans bröst. Det är som en eruption av en mycket aktiv vulkan föregången och ackompanjerad av en serie häftiga jordskalv. Föst vibrerar hela rummet och därefter strömmar hettan från vulkanen mot honom. Han känner sig omsluten av den heta lavan och försöker förgäves göra sig fri. Han skymtar i dunklet hur en ilsken croupier springer runt i rummet och måttar slag med jetongrakan mot honom. Tore känner smärtan när rakan gång på gång träffar hans nakna hud. Croupieren vrålar högt och runt om honom dansar ett antal topless gogodanserskor till häftig diskomusik på högsta volym. Biskopsfrun skälver hela tiden under utbrott som inte verkar ta slut och Tore försöker trots hennes kraftfulla famntag att värja sig mot de alltmer välriktade slagen. Till slut lyckas han med en välriktad spark förpassa den vettlöse croupieren ut i hallkorridoren. Biskopsfruns extatiska tillstånd når nu nya höjder. På nytt väller hettan och lavafloden över honom och gör det svårt att andas. Biskopsfrun skriker högt och skakar så häftigt att han befarar att rummet kommer att rasa samman över honom. Mitt i de värsta vibrationerna dyker en rasande nattvakt med batongen i högsta hugg upp ur dunklet. Nattvakten vrålar ut sin vrede i ett försök att överrösta den alltmer högljudda vulkan som nu svept in Tore i effekterna av något som påminner om en naturkatastrof. Gång på gång använder nattvakten batongen mot de båda. Tore försöker utan framgång att skydda sig. Slagen tränger igenom hans tafatta gard
13
och på nytt räddar han sig genom en spark som sänder nattvakten in i korridorens innersta gömslen. Han rullar iväg som ett jättelikt garnnystan mejande ner allt som kommer i hans väg under ett öronbedövande oljud. Det samlade ljudet från gamla kastruller, glasserviser, tavlor och mycket annat som staplats utmed hallväggarna överröstar till och med den skrikande biskopsfrun. Med uppbådande av sina sista krafter sliter Tore sig loss från den skälvande sängkamraten. Han kastar sig mot korridoren och kryper så snabbt han kan mot den hägrande friheten. Hack i häl efter honom kryper den vädjande biskopsfrun och utmed hallväggarna sitter gogodanserskorna stilla uppradade bildande en eskorterande allé mot entrédörren. Biskopsfrun kommer precis fram till ytterdörren för att se hur Tore reser sig upp och borstar lite damm från knäna innan han med högburet huvud stolt vandrar ut genom grinden, rakt ut i folk och gatuvimlet. -Kom, kryp ner till mig, ropade hon lite svagt ut mot gatuvimlet.
14
3. Drömmen Alrik ryktes häftigt upp ur sömnen. Huvudet dunkade och i takt med att tankarna klarnade började han sakta men säkert förstå att allt bara varit en ond dröm. Fortfarande i gränslandet mellan panikfylld dröm och behaglig verklighet skymtade han klockan på bilens instrumentbräda. Bara halv sex. Minst två timmar till att sova om inte den obehagliga drömmen hade väckt honom till medvetande och skakat om honom. Det var andra gången bara under den här veckan som samma dröm hade fördärvat nattsömnen. Alrik som tidigare kunnat skryta med god sömn och drömmar som nästan alltid handlade om behagliga eller rentav roliga saker var nu, i alla fall under en del nätter, mentalt fångad av krigets elände och av en förtvivlan över hur svårt det var att engagera människor för något annat än musik och tv-tittande. Hans tankar vände tillbaka till drömmen där sirenernas öronbedövande och ihållande larmsignaler försökte varna människorna för ett förestående flyganfall. Han kom också ihåg sin förtvivlan när han upptäckte att ingen verkade höra flyglarmet eftersom alla gick omkring med skrällande freestylemusik i öronen. Till och med i det öronbedövande krigslarmet kunde Alrik höra musiken. I oväsendet kunde han lätt urskilja bland annat den kände pedofilen när denne med sin barnsliga röst förförde ungdomen och han kunde också känna igen den hårdknarkande och hårdrockande popgruppen som avslutade varje spelning med samma hälsning som en diktator med liten pitt en gång lurat på ett helt folk. Alrik erinrade sig hur han desperat hade rusat runt och ruskat i freestylefolket, en efter en, bara för att mötas av förvånade ansiktsuttryck och irritation. Han hade vrålat och skrikit rakt in i deras oförstående ansikten att dom måste söka skydd ända tills bomberna började krevera runt omkring och han själv tvingades ner i det folktomma skyddsrummets relativa trygghet. Återigen kom den fasansfulla synen fram som mötte honom när han väl kom ut ur skyddsrummet en stund efter det anfallet upphört. Överallt låg lemlästade människor utspridda alla med freestyleapparater som trots förödelsen fortfarande spelade med full volym för de döva öronen. I stället för att möta en lugn andhämtning och dämpade hjärtslag så hördes bara popmusikens hetsiga dunkande och syntarnas bristfälligt hopkomna harmonier. Sångrösterna som endast tillfälligtvis förmådde bryta igenom instrumentens skränighet liknade nu mer än någonsin rop på hjälp. Den här gången kanske inte en ung generations förtvivlade vädjan om uppmärksamhet från de vuxna utan ett vrål inför den fasa som kriget skapat. Han hade undrat om de som satt hemma framför tv-apparaterna varit lika ovetande. Hade krigslarmets öronbedövande fasor och sirenernas ångestfyllda varningsljud kunnat bryta tv-programmens förlamande mekanismer eller hade de filtrerats bort av osynliga skyddsanordningar. Varför hade inte de uppenbara varningstecknen, långt
15
innan anfallet startade, någon enda gång penetrerat det opiumliknande töcken som tv drivit in människorna i? Hade den lilla elektroniska lådan rentav för alltid förlamat folk och till slut blivit verkligare än verkligheten själv. Alrik hann inte fullfölja tanken förrän en golfspelare i full mundering dök upp mitt bland alla lemlästade människor. Golfspelaren, som inte bar någon freestyle, hade genom en nyck av ödet klarat sig helskinnad under attacken utan att över huvud taget upptäcka vad som skett. Golfspelet hade absorberat hela hans uppmärksamhet och för honom gällde nu bara att försvara sitt handikapp och få till ett bra inspel på det åttonde hålet. Han hade inte heller upptäckt att den boll han just placerade på pegen var en odetonerad handgranat som just rullat fram. Alrik tyckte att golfspelaren påminde om en före detta arbetskamrat från postverket och Alrik skulle just ge sig till känna när golfspelaren höjde klubban för att göra sitt inspel. Alrik insåg faran och försökte skrika men ropet fastnade i strupen och av olidligheten i själva situationen rycktes han upp ur drömmen och tillbaka till verkligheten. Alrik satte sig upp och torkade bort imman från insidan av bilfönstret. Höstmorgonen var ännu kall och fuktig med böljande dimslöjor över de låglänta partierna närmast ån. Värmen och ljuset hade dragit allt längre söderut för en tid, liksom en kär gammal vän som gett sig ut på en resa. Farväl, kom snart tillbaka, tänkte Alrik när drömmen började släppa sitt grepp och han längtade redan efter varma, ljusa sommardagar. Livet vid en soptipp, med en gammal personbil som bostad, var kanske inte någon drömtillvaro men på något vis så trivdes Alrik trots allt. Efter mer än två års vildmarksliv i Norrland hade Volvon nu blivit den fasta punkten i tillvaron - ja nästan som ett hem. Här upplevde han friheten, här kunde han leva i harmoni med naturen och här skulle han leva utan att vara påtvingad myndigheternas alla omsorger - trodde han. Det underliga var dock att ju mer han drog sig bort från myndigheter och etablissemang desto närgångnare blev deras intresse för honom. Han var egentligen inget bekymmer för någon men den olydnad som hans livsstil ansågs representera uppfattades av vissa som samhällsfientlig eller som någon sorts sjukdom, kanske rentav epidemisk, som måste bli föremål för terapi. Alrik såg ut genom bilrutan. Dag för dag kunde han följa hur lövträden bytte den livgivande sommarkostymen mot höstmodets mer brokiga kreationer. Det sista skälvande klädbytet före den oundvikliga strip-teasen och den långa väntan på de skira vårkollektionerna. Enstaka björklöv hade redan förlorat fästet och dalat ned mot den gräsbeklädda backen - vingligt fladdrande likt döende citronfjärilar. Väl nere på marken tävlade björklöven med gulkremlorna och kantarellerna om uppmärksamheten. Lite längre bort hängde en rimfrostig Karl Johanssopp med huvudet efter den första frostnatten. Alrik undrade varför myndigheterna visade honom så stort intresse. Han störde ju ingen - bara vägrade att ligga dem till last. Alriks eget motstånd mot myndigheternas påhopp hade med tiden tagit sig allt bisarrare uttryck och det som från början varit plågsamt och svårt hade numera bara karaktären av en intellektuell lek. En sorts
16
improviserad fars i m책nga akter utan 책sk책dare och som det just nu verkade ocks책 utan slut.
17
4. Myndighetsbesök Den första i raden av myndighetspersoner som besökt honom var en dam från skatteverket. En jeansklädd kvinna med dokumentportfölj och mobiltelefon. - Jag heter Marita Jonsson, sa hon, och jag kommer från skattemyndigheten. - Jaha och vad vill du, svarade Alrik utan att presentera sig. - Du har inte lämnat in någon självdeklaration, fortsatte hon. Inte på flera år. - Jag har ingen inkomst. - Då måste du lämna in en deklaration så att vi blir informerade om det. Alrik började bli lite road av samtalet och fortsatte. - Vad skall jag deklarera för något? - Din inkomst så klart. Det är ju därför vi har deklarationer. - Men jag saknar ju inkomst. Är det förbjudet att inte ha någon inkomst. I så fall vet jag många människor som skulle vara förbjudna. Alla små barn till exempel. Är dom förbjudna? Skattedamen började bli lite konfunderad. - Det är inte förbjudet. Men olämpligt. Du måste också uppge vad du betalar i skatt. - Jag betalar ingen skatt eftersom jag saknar inkomst. Är det förbjudet att inte betala skatt. - Det är inte förbjudet men olämpligt. Du blir placerad i samma kategori som en del av affärsmännen ute i den stora världen som lever lyxliv och inte heller betalar skatt. Det är olämpligt. Du måste också berätta var du bor. Du måste mantalsskriva dig. - Som på Pontius Pilatus tid. Var skall jag mantalsskriva mig? - Där du bor. - Här vid tippen, i bilen. Skattedamen märkte att samtalet höll på att spåra ur men kunde inte bryta trenden utan fortsatte. - Det går inte. Det här är ju ingen bostad. - Var skall jag mantalsskriva mig då, svarade Alrik. - Där du har din bostadsadress. Jag bor ju här. Jag har ingen annan bostad. -Vi skall nog komma åt dig på något vis, fortsatte skattedamen när argumenten tröt. - Är det förbjudet att inte ha någon bostad, undrade Alrik lite försynt. - Det är inte förbjudet, men olämpligt. - Vad skall ni komma åt mig med. Inget av det jag gjort är ju förbjudet. - Vi skall nog komma åt dig ändå, svarade jeansdamen irriterat. Alrik började tycka synd om damen som egentligen bara gjorde sin plikt. - Vill du ha en kopp kaffe, frågade Alrik plötsligt i ett försök att lätta upp stämningen. - Ja hemskt gärna, svarade hon i lite mjukare tonfall. Det skulle faktiskt vara riktigt gott. Jag hann inte med något när jag åkte från min syster i morse. -Bor du hos din syster, undrade Alrik samtidigt som han serverade henne en kopp
18
kaffe. - Ja, jag har inte lyckats få fatt på någon lägenhet sedan min man och jag separerade för ett år sedan så jag har varit inneboende hos min systers familj sedan dess. - Varför tar du inte bilen och bosätter dig här ute, undrade Alrik. Här är lugnt och skönt och det är inte förbjudet. Ja så får du trevliga grannar och det är inte heller förbjudet. Det kanske till och med är tillåtet. Hon skrattade roat. - Du är ju riktigt trevlig, sa hon. Jag hade en helt annan mening om dig när jag åkte hit. Fast jag måste ju göra mitt jobb. - Tack skall du ha. Varför måste du så mycket? Har du någon gång kontrollerat vad du verkligen måste göra? Fundera på vad jag sagt om du inte skulle trivas i stan hos din systers familj. Här finns gott om plats. Här skulle kunna bli en hel stad om man ville det. Ja och så slipper du att mantalsskriva dig om du bor härute. Det är inte förbjudet. Hon skrattade igen och tackade för kaffet. - Nu måste jag kila. Plikten kallar, lade hon till. - Måste! Har du kollat om den verkligen kallar. Jag tror att det är något som du bara tror. En plikt kan inte kalla. Den är stum. - Hej då, sa hon fortfarande leende och gick mot bilen. Hej då, svarade Alrik. Kör försiktigt! *
Nästa störningsmoment hade varit två poliser. En äldre och erfaren man med kraftig kulmage som skulle visa sig på styva linan inför en yngre kvinnlig kollega med yvigt rött hår. Kulmagen gick bredbent mot Alrik med bägge tummarna nedstoppade i läderbältet ungefär som en cowboy som ville ha en tuff framtoning i en westernfilm. I bältet hängde läderhölstret med pistolen. Den rödhåriga kollegan gick ungefär två meter vid sidan av kulmagen som om hon ville ge honom svängrum. Hon vaggade mycket kvinnligt på höfterna och Alrik hade svårt att tänka sig henne med en pistol i handen. -Här får du inte vara, röt kulmagen till Alrik utan att presentera sig. - Vilka är ni, undrade Alrik. Kommer ni från televerket eller? Jag har inte ringt. Vi är från polisen, sa poliserna i mun på varandra och visade irriterat upp sina legitimationer. - Jaha, sa Alrik och vände sig upp mot en trädkrona som om han samtalade med någon däruppe. De två gästerna som idag gör mig den äran är konstaplarna Gösta Dahl och Frida Jönsson. Gösta är han med skägget. - Är du inte klok. Lägg av nu, röt kulmagen igen. Här får du inte vara sa jag ju. - Är det förbjudet, undrade Alrik.
Bo Augustsson TOKIGT ALLVAR
Bo Augustsson
TOKIGT ALLVAR
www.bod.se